Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ‘n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Hösten2015-63

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s