En skål för mörkret och döden

IMG_4106

”Det här patetiska, kommersiella, ockulta halloweentramset gör mig spyfärdig. Urrkk!”

Håhåjaja. Så var det dags igen. Man kan liksom ställa klockan efter gnället som på ett väldigt förutsägbart sätt börjar ljuda på Facebook så här års. Är det inte ”detta evinnerliga vridande av klockorna” så är det ”Halloween, den här eländiga amerikanska import-högtiden”.

Lustigt nog är det oftast kristna som tjurar när vi hedningar firar Halloween, samma kristna som går i taket när någon ifrågasätter nödvändigheten av ”Den blomstertid” eller julevangeliet på skolavslutningen.

”Varför prioritera död framom liv och mörker framom ljus? Åtminstone i min värld är liv och ljus en positivare faktor.”

Men hallå! Ingen prioriterar väl död och mörker. Vi firar livet nästan jämnt. Jo, också jag gör det.

Vi längtar till sommaren. Vi dyrkar solen (på stranden). Vi drabbas av mörkerdepression. Vi tänder ljus om kvällarna. Klart att livet och ljuset är det vi dras till.

Men vi har också blivit så besatta av ljus att vi har förträngt och fördrivit mörkret till den grad att det snart inte finns en enda på riktigt mörk plats att skåda stjärnor på om man är astronom.

Våren2015-75

Och livet klamrar vi oss fast vid till den grad att faster Alma hålls vid liv med hjälp av maskiner trots att varje andetag är ett lidande och hon ber om att få dö.

De gamla taoisterna visste åtminstone att livet består till lika delar av ljus och mörker, yin och yang. Man behöver inte vara new age-flummare för att inse att det ligger något i det här.

Vi och allt levande på planeten behöver mörkret vid sidan av ljuset på samma sätt som vi måste ha död för att ge rum åt nytt liv. Ändå är vi fullständigt maniska när det gäller att belysa allting: till och med vuxna människor sover med lampan tänd för att mörkret skrämmer dem.

Döden sedan, om den försöker vi låtsas som om den inte ens existerade. Åldrande har blivit tabu, någonting fult som man försöker skyla över med botox-injektioner och verkningslösa rynkkrämer. Och åldersrasismen florerar på arbetsplatserna. Senast vid fyllda femtio är du oanställbar för du ska ju snart dö och döden vill man inte bli påmind om i form av en vandrande mumie på firmajulfesten.

Vinter2014-45

Jag upprepar min fråga: Vem ”dyrkar mörkret” eller ”förhärligar döden”? Jag gör det inte. Man behöver inte förhärliga någonting för att anse att det är någonting naturligt, nödvändigt och oundvikligt. Men det är ju snarare så att hela tillvaron har blivit en enda lång, feberrusig fest för livet, den eviga ungdomen och ljuset.

Är det då på riktigt att ta i om några vill låtsas-fira mörkret och döden en dag om året? Jag menar, det kunde vara så mycket värre: Halloween är långt ifrån mexikanernas dia de los muertos; det är en aspartamsötad serietidnings-lätt-version.

Halloween är oskyldigt skoj för barn, även om också jag ser fram emot att få karva en jack-o-lantern och tejpa upp pappersfladdermössen på fönstren och titta på en gammal svartvit Frankensteinfilm med pojkarna.

Halloween är en modern tradition med rötterna i Samhain, en mycket äldre, keltisk sådan. Visst, Halloween är amerikaniserad och kommersiell, även om till exempel vår familj inte lägger ned mer än några tior på tillbehören.

IMG_5355Fast när det kommer till kritan så är ju Halloween betydligt mindre kommersiell än julen, och som jag ser det, mycket mer avslappnad. Jag har på riktigt med tiden börjat få allt värre angst över julen med all dess köphysteri och tvångsmässiga mys-pys och samvaro om man så vill det eller inte! Får magsår bara av att tänka på det.

Samtidig som jag på riktigt ser fram emot att få fira ljuset då; vintersolståndet, dies natalis solis invicti, dagen då solen inleder sin vandring tillbaka mot Norden.

Ser ni, jag är inte och har aldrig varit kristen eller religiös av någon som helst sort (nej, inte wicca heller). Så är det bara. Det är inte bara en ”fas” som jag går igenom för att jag är ”arg på Gud”. Det här är en modern, sekulär hednings liv med sina egna traditioner och glädjeämnen. Det är inte att ”göra sig till” ett tag innan man oundvikligen återvänder till Flocken.

Det här är mitt och mina barns liv! Jag beklagar om jag och mina barn gör vissa kristna ”spyfärdiga”.

Däremot betyder det som sagt inte att vi skulle dyrka döden och mörkret. Vi njuter av livet, solen och ljuset precis som alla andra. Vi flyr vintermörkret till södern för någon vecka om året precis som alla andra. Men till dess, är det för mycket begärt att vi skålar för mörkret och döden en aning, en enda mörk oktoberkväll?

Och våra kära avlidna, dem minns vi nog också respektfullt med ljus på gravarna sedan när det är dags för det. Utan vampyrtänder av plast eller zombie-makeup. Vi är inte helt utan hyfs och fason, vi hedningar. Tro det eller inte.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s