Gäss i rymden

Föredrag för Svenska klubben, H:fors 11.11 2015

Nu var det säkert någon som tänkte att ”gäss i rymden”, haha! Det kan ju inte finnas någonting vettigt eller verklighetsförankrat att säga om den saken!

Tänk igen, för det finns det!


Bild: NASA

Ser ni den här planeten? Den heter Gliese 581g och den är en så kallad exoplanet. En planet i ett annat solsystem. Den är en av en handfull kända exoplaneter som såvitt vi vet har de rätta förutsättningarna för att liv ska kunna existera där.

Avståndet till Gliese 581g är någorlunda vettiga 20 ljusår; titta åt Vågens stjärnbild, åt det hållet ligger den. 20 ljusår, det är inte mycket på den kosmiska skalan. Vår galax Vintergatan är 100 000 ljusår i genomskärning. Gliese 581 är i vårt postnummer, om vi säger så.

Vad har det här med gäss att göra, kanske ni frågar?

Jo!

En vacker dag kanske vi behöver ta oss till Gliese. Vi kan komma att behöva en Jorden II i den inte alltför avlägsna framtiden. Fast då är ju frågan: hur tar vi oss dit.
Ett ljusår, det är ungefär tio triljoner kilometer. En triljon, det är en etta följd av aderton nollor. Multiplicera det med 20 så har ni avståndet till Gliese 581. Eller hur mycket genomsnitts-Grankullabon tjänar om året.

Vår mest avlägsna rymdsond just nu, Voyager 1, har varit på väg i nästan 40 år nu, och den rör sig med 16 kilometer i sekunden. Den har bara kommit ut till vårt eget solsystems yttre rand. Den har 55 000 år kvar till nästa stjärna på sin rutt. Så vi behöver någonting snabbare. Vi har liksom inte den tid som krävs för en så lång resa med den hastigheten. Vi behöver komma upp i hastigheter som är respektabla bråkdelar av ljusets hastighet.

Förr eller senare kommer vi att utveckla någon sorts motor som kan knuffa upp enorma interstellära rymdskepp i hastigheter som gör det ens någorlunda vettigt att tänka sig att ge sig ut på den här sortens resor. Någon sorts jonmotor eller fusionsbaserad drift kanske. Säg att vi får upp ett rymdskepp i en tiondel av ljusets hastighet. Det är trettio tusen kilometer i sekunden. Det är helt okej.

Med den hastigheten är vi vid Gliese på futtiga 220 år.

Hur skulle ett sådant rymdskepp se ut då. Nå ungefär så här. Kanske.

Det finns flera poänger med att interstellära transportskepp kan komma att ha ungefär den här layouten.

1) Motorn producerar neutronstrålning, ska hållas på avstånd från människorna ombord. Last-, primärproduktions- och serviceområden i mitten som roterar och skapar en simulerad tyngdkraft så att man kan odla saker. Och föda upp gäss.

2) Farkosten kan inte ha en profil som en ladugårdsvägg. Trots att vanliga regler om aerodynamik inte tillämpas i rymdens vakuum så måste farkosten vara strömlinjeformad. I hastigheter som närmar sig ljuset är tomma rymden inte tom längre. Varenda en väteatom som farkosten träffar på vägen blir till små missiler. Det gällepr alltså att minimera träffytan

3) Vilket får oss att dra slutsatsen att den optimala formen för en interstellär farkost påminner om den som naturen har gett åt…

Gåsen. Jag menar, se nu på den där. Gåsen är den fulländade långflygaren. Den är inte optimerad för snäva kurvor som svalan eller för att rida på stigande luftströmmar som havsörnen eller albatrossen.
Eller ta nu den vanliga fiskmåsen.

Fiskmåsen är ju en prima allroundflygare. Dess egenskaper är väl avvägda kompromisser. Den är inte en mästare på någon sorts flygning, men den är helt okej på det mesta, om vi säger så. Den är ganska elegant också. Men funktion och elegans brukar gå hand i hand.

Men gåsen då? Den är inte en kompromiss. Faktum är att den är dålig på allt det där som svalorna och albatrosserna sysslar med. Gåsen är utvecklad för ett enda syfte: flyga långa distanser.
En gås som vaggar omkring på marken är ju en smått komisk syn, eller hur?

Den ser ju harmlös och lite tafatt ut, även om den ser ut att säga “vad glor du på, icke-flygkunniga apsläkting”? Men det är ju så uppenbart att den här fågeln inte är optimerad för vandring på marken. Den är optimerad för att förflytta sig från en kontinent till en annan när hösten eller våren kommer. Serious business.

Det är den här designen som vi nästan osökt kommer att tillämpa bara vi får ändan ur vagnen och börjar rita och konstruera de första interstellära rymdfartygen. De första kolonisterna till Gliese 581g kommer att vara rymdålderns Nils Holgersson som rider på sin Mårten till en ny värld.

220 år senare när våra kolonister, eller deras barnbarns barnbarn, anländer till Gliese, så visar det sig kanske att planeten är en vattenplanet, med ännu mer hav än jorden. Goda nyheter för finlandssvenskarna ombord som mindre än en halvtimme efter touchdown har grundat Gliese Segelsällskap (GSS). Kanske hela planeten är täckt av vatten. Vad är då bättre än att Starship Mårten Gås kan göra en liten transformer-manöver och vika upp servicemodulerna på ryggen och lyfta upp halsen och göra det där andra som gäss är bra på förutom att flyga långdistans. Nämligen flyta.

Nej, det här är inte en gås, det är som ni ser en skäggdopping, men den är också en fin design som framtidens konstruktörer av interstellära rymdfarkoster kanske kan kopiera någonting från. Doppingen kunde tänkas låna sin form till de mindre farkosterna som trafikerar inom Gliese-solsystemet och dyker ned till bottnen på ismånarna kring någon av gasjätteplaneterna längre ut i systemet.

Sedan finns ju ännu den aspekten på det här med gäss i rymden, att existerar det överhuvudtaget gäss någonstans i rymden, på en annan planet, just nu?

Och då måste man ju bara utgå från att det gör det, på riktigt. För i ett oändligt universum eller multiversum så kommer allting som kan hända att hända förr eller senare. Det här är inte mina fantasier, det här är så som det är på riktigt om ni frågar kosmologerna. I ett oändligt universum måste det existera inte bara en annan jord med en annan du, utan oändliga variationer på temat där saker och ting i otaliga versioner händer lite annorlunda.

Till exempel en där den där asteroiden som tog kål på dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, det var på en tisdag, aldrig faller ned utan dinosaurierna lever vidare och utvecklas till allt mer avancerade varelser med högt stående intelligens och kultur och alltsammans. Och dinosaurierna var ju fåglarnas förfäder; gässen är ättlingar i direkt nedstigande led till dinosaurierna.

Så någonstans i det oändliga universum så har det funnits, finns just nu eller kommer att finnas en planet med en civilisation av intelligenta gäss som utvecklar högststående teknologi och tar steget ut i rymden och reser till andra solsystem och koloniserar dem. Det här är på riktigt inte fantasier, det här och allt annat vi kan tänka oss är en oundviklig konsekvens av att universum och tiden är oändliga, vilket de med en stor sannolikhet är. Så tänk på det.

Men tills det här sker så kan ni ju roa er med att hitta på en ny stjärnbild som ni kallar Gåsens stjärnbild. Det är bara att dra upp streck mellan fritt valda stjärnor på till exempel bilden ovan, så att de bildar någonting som liknar en gås. Så gjorde ju våra förfäder med kräftan och skorpionen och väduren och alla de här andra också. Kallas pareidoli. Det är helt tillåtet att hitta på nya stjärnbilder.

Tack för mig.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s