”Ju mer jag lär känna människor, desto bättre tycker jag om hundar”

Vissa säger att citatet i rubriken tillhör Mark Twain. Någon tillskrev det Adolf Hitler. Hur som helst så skrev jag nyss, efter att ha följt med det amerikanska presidentvalet, en version av det på Twitter: ”Ju mer jag läser om människor i nyheterna, desto mer gillar jag min hund.” För så kände jag just då.

Men å andra sidan, är det här verkligen någonting som håller för en närmare analys? Jag menar, min hund Otto, även om han är väldigt snäll och söt och lojal och allt det där, så är han och jag i många avseende varandras diametrala motsatser. Skulle det här vara politik så skulle han sannolikt luta åt det sannfinländska hållet medan jag är en sådan här, tja, kalla mig suvakki då.

Trots allt, jag kan till exempel inte förneka att han är rätt så främlingsfientlig. Otto skäller regelmässigt ut främlingar baserat på föga annat än deras utseende. Alltså för att de ser främmande ut. Kanske också för att han tycker att de luktar konstigt.

Men till Ottos försvar måste kanske tilläggas att han är lika främlingsfientlig gentemot främlingar av alla sorters nationalitet, hudfärg och religion. Kalla honom en “equal opportunity bigot”. Lika misstänksam mot alla.

Utom om de har godis. Korv och sådant. Då är det genast ett annat ljud i skällan.

Honhundar betraktar Otto huvudsakligen som sexobjekt och antastar dem fullständigt hämningslöst på öppen gata om han kommer åt att göra det. Oavsett hur många vittnen som finns i närheten.

Otto skulle inte tveka en sekund om han lyckades övertyga någon om att nu ska det idkas könsumgänge, han skulle göra det på fläcken, återigen oberoende av hur många som ser på. Om en bil kör förbi och stänker lerigt vatten på de unga tu medan de gör det, tja, det skulle knappast bekomma Otto värst mycket.

Hanhundar som han möter ser Otto uteslutande som konkurrenter som behöver sättas på plats. Utom då de är större och starkare än Otto själv, då är han plötsligt väldigt inställsam och snabb att underkasta sig. Ibland räcker det med att de är små men mycket bestämda.

Jag betraktar Otto som relativt smart, åtminstone för att vara hund (Shetlands fårhunden är den femte smartaste hundrasen läste jag någonstans), men let’s face it – han har en kognitiv förmåga som i bästa fall motsvarar ett treårigt människobarns. Samma gäller hans ordförråd. Men det gör honom ändå smartare än cirka en tredjedel av den sannfinländska riksdagsgruppen och majoriteten av MV-lehtis läsare. Och de som röstar på Trump. Otto stavar också bättre än de gör.

Kritiskt och självständigt tänkande, en egenskap som jag betraktar som önskvärd och viktig, står inte värst högt på Ottos lista över prioriteter i livet. Faktum är att hans beundran av Starka Ledare – min hustru och mig – känns lite jobbig, även om det stundvis smeker mitt ego.

Det hela är lite som den värsta nordkoreanska personkulten med allt sjåpande och krypande vid mina fötter när jag kommer hem från jobbet eller från en tur till postlådan, eller som då Jussi Halla-aho vandrar in på ett Suomen Sisu-möte. Jag har tagit upp saken med Otto, men hans svar var något i stil med att “ja,min herre och mästare, du har rätt som alltid. Flämt flämt.” Jag tror inte det var ironiskt menat, dessvärre.

Otto är fåfäng också, han går ständigt klädd i en flashig, lång blårävsaktig päls a la Snoop Dogg på MTV Awards. Dyr som attan var den, och naturligtvis var det vi som stod för fiolerna. Fast i och för sig, då följde resten av hunden med på köpet.

Ottos intällning till personlig hygien lämnar i övrigt att önska. Duscha och bada undviker han in i det sista och ser jäkligt förolämpad ut när vi slutligen får honom baxad i det blöta. Denna vattenkritiska attityd kompenserar han genom att skamlöst slicka sina privata delar, än en gång oberoende av vem som finns i rummet, sannolikt av den enkla orsaken att han kan göra det. Sedan tittar han på mig som för att säga att ”medge att du också skulle om du var vig nog.”

Med andra ord, tar man alla dessa brister i Ottos karaktär i beaktande så borde det vara mer eller mindre omöjligt för mig att hävda det som mitt, alltså Mark Twains, ursprungliga uttalande slår fast. “Ju mer jag lär känna människor, desto mer gillar jag min hund.”

Men så kommer han och hoppar upp i soffan, lägger sitt huvud i min famn och tittar på mig med de där små, sorgsna ögonen (bruna, fast det vänstra har en smula blått i sig). Kanske Teuvo Hakkarainen skulle få mig att tycka om sig om han gjorde lika… nä förresten, stryk det!!

Faktum är bara att jag gillar Otto. Det är irrationellt, men sånt är livet ibland.

Ja, och så har han ju den fördelen gentemot män som Putin och Trump att han de facto inte är Sauron respektive Antikristus förkroppsligad. Det räknas också.

Skoj på stranden medan världen går under

Kvällarna börjar bli mörkare nu, till och med här i skärgården med sina öppna landskap och långt till horisonten.

Åtminstone de sena kvällarna, efter att lördagens obligatoriska brittdeckare på TV1 har tagit slut. (Vad ska vi göra sedan när britterna lämnar EU, blir det polska deckare på lördagskvällarna? Hemska tanke!)

Pojkarna har haft sina fem kusiner på besök här på holmen i dag. Sju späda men förvånansvärt bärande barnaröster har ekat mellan skären sedan middagstid. Nu har de åkt hem, men det ekar antagligen fortfarande där ute.

Man ska vara försiktig med vad man säger utomhus här i skärin, speciellt vindstilla dagar som denna. Alla grannar på mindre än en sjömils avstånd kan höra varenda ord. Vilket i vårt fall betyder mer eller mindre alla grannar. På Ramsholm, Gloholm, Bråtaholm och borta på Jölskär.

Det är bara Bastöstranden på östra sidan som är obebyggd. Där vandrar ett femtiotal får i skogarna och på klipporna om somrarna. Deras bräkande låter stundvis som ropande människoröster.

Jag minns inte hur FBI-agenten Clarice Starling beskrev det för Hannibal Lecter, men jag tror inte hon sade att fårens bräkande låter som skränande fyllon i natten. För så låter de för mig. Arska och Rane som aspackade stapplar omkring på Bastös branta klippor i mörkret och förr eller senare faller någon av dem ned och bryter ett ben och så ligger de där hjälplösa och skriker.

Säkert inte lika spöklikt som Clarice Starlings barndomsminnen, hur den storyn än gick – måste se filmen på nytt någon sen kväll i oktober – men nog för att få fantasin att galoppera en smula när man går till utedasset kring midnatt.

Men man önskar ju att fårens bräkande, eller Arskas och Peras örvlande där borta på andra sidan den spegelblanka Bastöfjärden, vore det mest skrämmande i tillvaron just nu.

Jag sitter här på stugverandan och lyssnar på de sista ekona av barnens lekar från dagen som gick och tittar på bilder som jag tog när de stojade och skuttade hejvilt från bryggan ned i det sjuttongradiga vattnet. De ser glada ut, trots lätt blåfrusna läppar. Men sådant brydde man sig ju inte om då man var i deras ålder. När blodcirkulationen ännu fungerade.

“Upp med dig från vattnet nu, Marcus! Du fryser så du huttrar!”

“F-f-fryser? J-j-jag? Nå n-n-nähä då!”

Jag var den andra generationen av släktens barn som skuttade och tjoade och hoppade i vattnet från Kolholms brygga, och absolut inte f-f-f-frös. Mina barn är den tredje. Eller fjärde, om jag räknar min sjutton år yngre bror som en egen generation. Okej, tredje… och ett halvt.

Hur många späda barnaröster ska ännu hinna eka här mellan skären innan världen går under?

På min mammas tid var det kalla kriget. Kennedy, Krustjov och kubanska missilkrisen. Världen gick nästan under då också. Men mamma och hennes två bröder skuttade och skrattade och simmade och f-f-frös absolut inte alls, och hade hjärtans roligt här, hur som helst.

Allt medan sovjetiska och amerikanska generaler beordrade att luckorna till missilernas silon skulle öppnas. Och sedan stängas igen. Åtminstone för tillfället.

Men sådant visste man ingenting om här på Kolholm då, här fanns inte ens elström på den tiden, för att inte tala om telefon.  Bara mormors batteridrivna transistorradio, och om mormor och morfar lyssnade på nyheterna så bad de sannolikt inte barnen upphöra med sitt simmande för att de sade på nyheterna att världen höll på att gå under.

Eventuellt nog för att barnen f-f-f-frös. Eller skulle äta mellanmål. Mormor var en väldigt praktiskt lagd människa som höll hårt på måltider och hade stenkoll på blåfrusna läppar. Världens undergång fick vänta.

Min generation då. Fortfarande kalla kriget. 1979 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan. Jimmy Carter såg väldigt allvarstyngd ut på TV när han mötte pressen på väg till stabsmöte med sina generaler.

(I färg gjorde han det dessutom hos oss i stan, vi var sannolikt bland de första i Grankulla som hade färg-TV. Bara det bästa var gott nog för pappa. Själv bodde han inte länge med oss då längre, men räkningarna och påminnelserna och avbetalningslapparna för färg-TV:n och allt det andra som han köpte kom en gång i månaden.)

“Blir det krig nu, mamma?”

Jag minns att jag på riktigt var så rädd för det till synes oundvikliga världskriget att jag spanade in ett hörn längst inne under bastulaven i vårt hus i Grankulla där mamma och jag kunde sitta och ducka sedan när missilerna med sina kärnstridsspetsar började flyga där ovanför och sirenerna uppe på Odenwallska huset, den gamla skolbyggnaden, började tjuta.

Allt det här måste ha skett på vintern eller våren, jag minns inte så noga, men sedan kom hur som helst sommaren och inga missiler syntes i skyn, däremot nog fiskmåsarna, och vi drog ut till holmen som alltid förr.

Carter och Breznjev fortsatte sannolikt att käbbla över Afghanistan och vem vet vad annat, och hota varandra med Mutually Assured Destruction (MAD, en term som jag lärde mig skrämmande tidigt i livet) hela den sommaren, men jag missade allt det här för jag var för upptagen med att hoppa och tjoa och skutta i vattnet från Kolholms brygga och klippor och absolut inte f-f-frysa ens en gnutta.

Det fanns inte något Facebook på den tiden där man kunde få alla de senaste uppdateringarna om de senaste hotfulla tecknen på att Världens Undergång stod inför dörren. Så som man får det just nu. Varenda gång man lyfter upp sin smarttelefon eller Ipad som man ju har i full alarmberedskap, dygnet runt. Med tillgång till alla nyhetsbyråerna och rykteskvarnarna som mal 24/7/365 på Twitter.

Inget sådant då, 1979-ish. Bara morfar som satt i sin slitna gamla fåtölj i stughörnet och läste sin tre dagar gamla Husis (den fåtöljen fick en äkta vikingabegravning efter morfars bortgång, i samband med ett “Hornpellarnas natt”-bål en höst efter morfars bortgång. Forneldarnas natt hette det förresten).

Om morfar läste någonting om den stundande Apolakypsen då, denna sommar i mitt minne från början av åttiotalet, så visade han åtminstone ingenting med så mycket som en min. Han hade ett stenhårt pokerface, min morfar. Han visste säkert precis allt som pågick ute i stora världen, men han lät oss simma, kusin Martin och jag.

Bara i dag har jag bångat säkert åtta olika olika nyheter som någon har länkat till på Facebook och Twitter, som i mitt sinne är säkra tecken på att Slutet är nära. Att det här är den sista sommaren då späda, glada barnaröster ekar här mellan skären medan det hoppas och skuttas från klippor och bryggor. Och absolut ingen f-f-f… Ja, ni vet.

Men sedan, ta i trä, går ännu en vinter och nära ögat-situationerna avlöser varandra och förr eller senare hörs deras rop igen över Esbo, fiskmåsarnas det vill säga, och innan vi vet ordet av är vi här i Ingå igen. Barnen är ett år äldre och pappa sitter och undrar om det HÄR är sommaren då deras blodcirkulation har kommit upp i den åldern då man på riktigt börjar fatta hur kallt det vattnet är.

Men nähä då, det är säkert ett bra tag kvar till dess ännu. När hände det mig? Jag har på riktigt ingen aning.

Det enda jag vet är att också morgondagens Facebook- och Twitterkavalkad kommer att bjuda på gott om tecken på den stundande Undergången. Featuring Putin, Trump, Erdogan och gänget. Nii kommer att dela dem. Och jag kommer sannolikt att sprida dem vidare.

Åt alla utom mina små pojkar. De kommer att få fortsätta att simma och stoja  i morgon också. Så länge som de vill, eller tills de börjar f-f-frysa. Saligt okunniga om faran som världen svävar i as we speak.

Man måste ju värna om traditioner vetja.

Childe Roland to the Dark Tower Came

Något tag i vintras när jag låg och yrade i feber fick jag för mig att jag ska läsa Stephen Kings Dark Tower-serie. Har aldrig varit någon stor fan av Kings böcker, den enda av dem som verkligen sade PANG var ”The Stand”, en av de första han skrev. Den var helt galet bra! Hans övriga produktion, och den är onekligen imponerande vad kvantiteten beträffar, har jag inte orkat med.

Nå, nu har jag läst slut Dark Tower-serien, may it do ya fine, efter att jag gjorde en längre paus i våras efter bok nummer sex, den hade ett i mitt tycke irriterande slut. Men nu, efter vaddå, fem tusen sidor, vet jag hur Roland Deschains färd till Tornet tog slut.

Och vad ska jag säga? Tjaa hmm. Slutet var aningen förutsägbart, jag såg det komma en bit in i bok åtta. Men jag skulle sannolikt ha avslutat den på samma sätt om jag var King. Det var mer eller mindre oundvikligt.

Däremot tyckte jag att hans sätt att skriva in sig själv i handlingen var lite krystat och rent ut sagt fånigt.

Kings starka sida är, föga överraskande, spännings- och skräckelementen. Science fiction och beskrivningarna av framtida teknologi, bägge två centrala element i handlingen, där är han däremot ute på svag is. Vampyrerna och spindlarna funkar men robotarna är bara töntiga. Språket och dialekterna som framtidsfolket talar är däremot genomtänkt och rätt kul. Ljusår från Tolkiens super-ambitiösa alverspråk och -kulturer dock.

Men jag är hur som helst glad att jag väntade tills nu med att läsa serien. King skrev böckerna mellan åren 1970 och 2003, och drev otaliga läsare till vansinne genom att göra långa, flera års pauser mellan böckerna medan han kämpade med motivationen, söp och knarkade och i ett skede nästan dog då en bil körde på honom medan han tog sin eftermiddagspromenad (och också det måste King skriva in i storyn).

Ska man läsa en bokserie av den här sorten så är det bra att börja när den är färdigskriven till sista stavelsen. Om man är en sådan som jag, som hatar cliffhangers.

Dessutom så kunde jag nu, anno 2016, köpa böckerna direkt från e-butiken och läsa dem på min ipad. Praktiskt och behändigt att slippa kånka hem dessa tegelstenar till böcker en för en. Stephen King, du lider av en svår orddiarré, vet du det?

Nåja, hur som helst, det var det. Vad ska jag läsa nu då?

Det farliga Ordet

“I begynnelsen var Ordet”? Struntprat! Om man komprimerar jordens mer än fyra och en halv miljarder år långa historia till ett enda år så uttalades det första Ordet timmarna före midnatt den trettioförsta december. Och också då var det mest struntprat i stil med “klart jag ringer sig sedan” och “Jesus wants you to send us money”. Ja, och “Hej grabbar, vad tror ni att händer om vi klyver de här atomerna?”

Fast det är klart, Ordet åstadkom ju en hel del konkret stuff också. Alla de där stenarna som egyptierna staplade på varandra i formen av pyramider, tror ni att det skulle ha lyckats om inte någon hade haft tillräckligt smort munläder för att övertyga de andra om att det är en god idé? Eller tror ni att Kolumbus hade fått fyrk för sin lilla expedition om han inte hade varit en tillräckligt smooth operator för att sälja sitt koncept om en genväg till Indien till kung Ferdinand och drottning Isabella?

Vi kallar fortfarande Amerikas urinvånare för “indianer” trots att Kolumbus inte hade kunnat vara mer ute och cykla med sin indiska hypotes om han så hade väntat tills Atlanten frös igen och tillryggalagt sträckan på en Jopo. Det säger någonting om Ordets makt. Det är en av de många egenskaper som Ord har. De ekar.

Ordet är, om ni frågar mig, ett elakartat hjärnvirus, en kod eller mjukvara som vi använder till att programmera köttet att utföra uppgifter, tyvärr mestadels fuffens. Okej, där ingår en del fin litteratur också, vaggvisor och kärleksförklaringar och sådant, men då utomjordiska arkeologer om hundra tusen år landar i de förkolnade ruinerna av våra atombombade städer, så är det inte spåren av “puss på dig, älskling” eller “bä bä vita lamm” de ser, om vi uttrycker saken så.

Ordet är ett fanskap som det gäller att vara försiktig med, tro mig! (Fast å andra sidan så sägs det ju att alla kretensare och Grankullabor ljuger hela tiden, och jag är från Grankulla, så att who you gonna trust. Epimenides paradox ni vet.)

Tillåtet att ljuga

Jag minns klart och tydligt den mentala kallduschen som det innebar då jag insåg att det inte finns något direkt förbud mot att ljuga. Då menar jag i mer officiella sammanhang som i politiken och i massmedia. Jag måste ha varit i mina sena tonår när det här gick upp för mig på allvar.

Som bakgrund: min uppväxt ägde säkert till en stor utsträckning rum i en bubbla. Jag hade haft det lite jobbigt som barn och var lite folkskygg, jag tillbringade väldigt mycket tid på stugan hos mormor och morfar långt upp i tonåren, medan andra upptäckte sex, öl och rock ‘n roll, London, Rom och New York. Jag rörde mig överhuvudtaget väldigt lite bland folk, ute i stora världen. Jag inbillade mig på riktigt på någon nivå att lagen förutsatte av en att man talade sanning och att polisen kom och tog en om man ljög riktigt mycket och grovt.

Men så var det ju ingalunda, som det skulle visa sig. Det var bara att åka fast som var förbjudet, annars var det mer eller mindre fritt fram att brodera sanningen så mycket som man kunde och hann.

Man kan kanske ursäkta mig för att jag var lite naiv, för speciellt i det här landet rådde det ju länge en gentlemannaöverenskommelse mellan folket och dess beslutsfattare när det kom till ljugande. En oskriven lag om att man skulle föra sig på ett visst sätt och undvika att dra i vind alltför mycket. Att tiga och inte säga någonting alls var okej, men att se sina väljare stint i ögonen (bara det någonting väldigt ofinskt) och ljuga, det upplevdes länge som lite skitigt.

Faktum är att ju mer obscent ärlig man var, desto populärare tycktes man bli. Iiro Viinanen, Sauli Niinistö, Paavo Lipponen… Flera av våra mest respekterade statsmän nådde sina upphöjda positioner uttryckligen genom att säga åt oss rakt ut på äkta gammalt rektorsmanér att “nu är det kört hör ni, era slösaktiga jävlar! Gör ett hål till i svångremmen och blotta ryggskinnet för här ska sparas!” Ju mer brutal uppriktighet, desto mer rasslade rösterna in.

Det var i princip bara Centern som aldrig fick det här mejlet om ärlighetspakten cc:at till sig, de har fortsatt bullshitta friskt genom åren som om det vore den mest självklara saken i världen. Och med tanke på att de fortsätter dominera i opinionsundersökningarna trots att deras helyllekristna partiledare och statsminister ljög som en häst travar genom hela valkampanjen (och hej, varför sluta när man väl fått upp ångan) så tycks det ju fungera.

Kanske det forna agrarpartiets hemlighet är att de åtminstone är konsekventa om inte annat. Man vet vad man får: “kepu pettää aina”, centerpartiet strilar dig alltid i ögat. Inga överraskningar där. Och det innebär ju också på ett perverst sätt en viss sorts trygghet.

Genom åren förekom det ju en del försök att införa populism och målmedveten lögn i den finländska politiska kulturen (säga vad man vill om Centern, deras ljugande har för det mesta inte varit populistiskt, det har mer handlat om en cynisk och kalkylerande kekkonensk vetskap om att man kan göra nästan vad som helst i det här landet utan att behöva oroa sig för att behöva avgå om man åker fast), men det skulle dröja till Timo Soinis uppdykande på scenen innan det hela tillämpades framgångsrikt i industriell skala. Och till och med för honom tog det nästan tjugo år att lyckas med det.

Fast nu då Soini har etablerat sig och sin giftiga politiska freakshow i det här landet så kan han ju vara öppen med det: “lögner är helt okej i valkampanjer” förkunnade han nyligen. Det är upp till journalisterna att sätta dit dem som ljuger, och det är deras fel om lögnen går oupptäckt. Själv har lögnaren tydligen ingen andel i ansvaret för sin osanning.

Ja men Hitler då?

Jag märker att jag har kommit så här långt i det här blogginlägget utan att nämna Adolf Hitler. Och det går ju inte för sig att förbise honom i en text som handlar om Ordet och dess makt. För jag menar, han skrev ju mer eller mindre skolboken om politiska lögner (“ljug bara lite och ingen tror dig, ljug så förbannat och de äter upp vartenda ord!”) OCH bevisade på ett väldigt konkret sätt hur man med inget annat än ord som redskap kan programmera folk till att utföra de mest chockerande hemskheter.

Trots allt, dödslägren och de vansinniga och ofta spontana blitzkrigen som Hitler drömde upp i sin vrickade hjärna, allt det där förmedlade han till folk i form av ord. Han övertalade andra att förverkliga sitt vansinne. Såvitt jag vet skjutsade han personligen aldrig en enda människa till gaskamrarna eller avfyrade en enda kula från en Messerschmitt Me 109. Rätta mig om jag har fel. Gör det hans skuld en enda liten gnutta mindre? Nej, så klart inte! Mannen var ett monster, slutsnackat om den saken. Men smutsgöra var inte hans stil, han jobbade med Ordet som sitt redskap.

Apropå det, som en illustration av hur Hitlers hiskeliga ord ekade länge och väl genom tiden: ännu i slutet av sjuttiotalet, i skolan där jag gick i Grankulla, användes ordet “jude” som ett skällsord. “Satans jude!” kunde man få höra om de tuffa japparna på skolgården inte gillade ens uppsyn.

Det tog mig ett tag att inse det fullständigt knäppa med det här. I och för sig, man kommer ju sällan till lågstadiet med nittonhundratalets historia färdigt laddad i huvet. Som sjuåring är “jude” eller “homo” (ett annat populärt skällsord från den tiden) bara ord bland andra om man inte själv råkar höra till någondera gruppen, eller känna någon som gör det. Men ändå. “Satans jude”? Kom igen nu alltså!

Att kalla någon för “jude” i syfte att förolämpa dem, tja, den seden självdog såvitt jag minns i något skede, men som sagt: än i denna dag förstår jag inte varifrån hela grejen kom ursprungligen. Förekom samma sak i andra skolor eller var den här knatte-antisemitismen någonting typiskt för Grankulla?

Fast det är klart: barn hittar ju inte på sådana här saker själva, det är självskrivet att någons mamma eller pappa – eller storasyskon – hade sagt någonting fult om judar som de små Lacoste-klädda papegojorna sedan upprepade på skolgården.

Eller dog seden ut?

Och numera då, med nynassar genomlusande samhället och maktens korridorer på alla nivåer, har “jude” kanske gjort comeback som skällsord? Jag kan ju inte garantera att det någonsin ens försvann helt, jag minns bara inte personligen att jag skulle ha hört det efter tredje klassen eller så.

“Homo” däremot, det levde vidare som skällsord på skolgården i Grankulla hela vägen genom högstadiet och sannolikt också gymnasiet. Och längre än så.

Jag minns inte att jag skulle ha kallat någon för “satans jude” men “jävla homo” sade jag nog säkert i ilskan, om inte annat så som comeback åt någon av mina mobbare, det medger jag skamset. Och det var inte bara människor som var homo. Om det slaskade så var vädret “helt homo” och om tåget var försenat så var det också “helt sjukt homo”. Som snacket gick på den tiden. Som om det skulle vara en ursäkt.

Jag minns inte när det sjönk in i mig på allvar att “homo” som skällsord inte är okej, att precis som då de finskspråkiga kallade mig för “hurri” så svider det i någon då det andra h-ordet kommer flygande, även om det inte råkade vara riktat mot någon annan än vädrets gudar eller VR.

Oj jösses, jag måste ha varit skamligt gammal innan jag fattade det på riktigt.

Fast här måste jag säga till mitt försvar (även om man i de här situationerna bara borde acceptera sin skam och knipa käft för att åtminstone inte göra saker och ting värre) att jag aldrig hatade LGBT-människor, snarare trodde jag väl på någon nivå att de inte existerade på riktigt. Uppvuxen i en bubbla, och så vidare.

Jag måste ha varit i arbetslivet när jag träffade den första öppet homosexuella människan vars sexuella inriktning jag var medveten om. Det var trångt i skåpet i Grankulla på åttiotalet, antar jag. Kanske inte så konstigt. Den stan var inte precis Haight-Ashbury, om vi säger så.

Till saken: De som missbrukar Ordet

Jag märker med ens att jag skrev en massa stuff om idiotiska saker som sades på skolgården i Grankulla när jag hade tänkt skriva om Adolf Hitler. Även om bruket av “jude” som skällsord ju i princip var ett kusligt eko av hans stämma, via många kringelkrokar, men ändå.

Poängen jag skulle komma till var hur som helst den att om du inte kan undvika ett liv helt utan Ord, vilket jag är allt mer övertygad om att inte vore helt fel, så se i alla fall till att vara jäkligt försiktig med vem du ger Ordet till.

Folk som Adolf Hitler, Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin, Donald Trump och Timo Soini är nämligen jobbiga på det viset att de utnyttjar gärna demokratin så länge som den tjänar deras syften. Så länge den erbjuder en plattform åt dem att stå på och förkunna Ordet. Att få dem att hålla käft är en helt annan femma.

När de en gång har fått Ordet så tenderar de att vilja behålla det. Till varje pris.
Okej, Timo Soini kommer att märka, om han inte redan har gjort det, att många av de sällsynt fula gökungar som han själv har fött upp i sitt sann-fågelbo inte heller nöjer sig med att vara tysta när de en gång lärt sig skräna som sin “pappa”. Inte ens då pappa har jobbat sent på utrikesministeriet och är trött och har huvudvärk.

Men hej, hur är det som den där ena valsloganen löd? “Sitä saa mitä tilaa”. Som man bäddar får man ligga.

Fallande imperier och ett trött hjärta

Jag har ett vagt minne att jag tog en titt på min nyårslycka som jag stöpte tillsammans med en kollega för ett drygt halvår sedan och konstaterade att ”den där ser nog ut som en bajskorv.” Och med facit på hand så här långt: 2016, ”miten se ihan noin niinkuin omasta mielestäsi on mennyt?”

Jag menar, allt har bara barkat käpprätt åt helvete så här långt i år. Min egen hälsa, för att börja någonstans. Först blev jag diagnosticerad med den kroniska sjukdomen sarkoidos, vilket jag kunde ha levt med, speciellt som det åtminstone inte var cancer, vilket in i det sista var en av de tänkbara diagnoserna. Men nu har jag dessutom fått problem med hjärtat. Hjärtflimmer. Den bottenlösa, blytunga tröttheten som jag har upplevt de senaste två månaderna eller så hade alltså inte med sarkoidosen att göra som jag trodde, det var hjärtat. Så nu käkar jag Marevan som en annan rysk sprinter och injicerar mig själv med en annan bloduttunnande medicin vars namn jag har glömt för stunden. Så att screw that!

Ja, och om vi fortsätter på 2016 års walk of shame (som bara är halvvägs ännu); politiken här hemma, vår värsta katastrofregering någonsin i fredstid har bara fått gräva gropen den – och vi – står i djupare och djupare, spadtag för spadtag, utan att någon har gjort ett allvarligt försök att stoppa dem. I’m looking at you, SDP, vad i hela fridens namn sysslar ni med? Och de Gröna är inte mycket bättre med tanke på att alla vet att Ville Niinistö som visserligen har börjat påminna om en trovärdig oppositionsledare på sistone, hur som helst är en lame duck som måste lämna ordförandeklubban ifrån sig om ett år, för det står så i de Grönas regler eller någonting. ”Miten fiksu veto se oli, ihan noin niinkuin omasta mielestänne?”

Och världspolitiken sedan. Hah! Välkommen till min utsiktplats över imperiernas begravningståg. Här ute på kobben i den sydvästra skärgården satt jag och bet på naglarna de där nervpirrande dagarna i slutet av augusti 1991 då åtta kuppmakare under ledning av Gennadij Janajev – de flesta av dem stadigt berusade – låste in Michail Gorbatjov på sin datja och tog itu med att vrida perestrojkaklockan några varv bakåt i syfte att rädda Sovjetimperiet som vid det här laget hade nått terminalstadiet. Med klent resultat, som det skulle visa sig.

Här på holmen satt jag också för någon veckan sedan och bet på naglarna när Storbritanniens samlade idioter och klantskallar röstade för att deras land ska lämna EU, och den här gången tycks det ha tagit skruv. Another empire bites the dust. Fast precis som ingen längre minns vad som hände med klantskallarna i Janajevs junta så kommer ingen om tjugo år att minnas Boris Johnson, Nigel Farage och de övriga brittiska kuppmakarna som tog till sjappen när det blev uppenbart att de hade en exakt lika liten aning om vad de egentligen sysslade med som augustikuppens arkitekter i Moskva.

Jag är ju övertygad om att det som vi bevittnar är den västerländska kapitalismens och globaliseringens egen version av Sovjetunionens nackskott från 1991, bara mera utdraget och med långt mer dramatiska följder för oss alla. Brexit är början, och det hotande valet av Donald Trump till USA:s president är nästa spik i kistlocket. Vad som blir den tredje och slutgiltiga spiken, tja, det återstår att se. Men jag är illa rädd för att inte bara EU, utan det där ”free world” som de amerikanska presidenterna tycker om att kalla sig ledare för, är riktigt illa ute den här gången. Och precis som med Sovjetunionens konkurs kan vi bara skylla oss själva.

Det räckte inte med att vinna det kalla kriget, det hade gällt att förvalta den segern klokt också. USA kunde ha blivit ”great” på riktigt, inte på det där populistiska fejksättet som Trump säljer, men de lät Reagan styra dem mot avgrunden i stället. Fox News fixade resten.

EU kunde ha blivit ett genuint fredsprojekt och en utjämnare av sociala orättvisor, men i stället tuggade man först mer än man kunde svälja i sin utvidgningsiver och ordinerade sedan ekonomisk åtstramning i långa banor som universalkur och förvånade sig därefter över alla populistpartier som ploppar upp överallt som svampar efter ett regn och ropar ”referendum!”

Förstås kan det ju hända att en deus ex machina dyker upp den här gången också, en ny västerländsk version av Boris Jeltsin som stiger upp på en pansarvagn i Washington DC och säger att ”nä hör ni, nu tar vi det lite lugnt allesammans!” Få se. Men jag tänker inte hålla andan i väntan på att så sker.

Bernie Sanders kunde eventuellt ha blivit en amerikansk Boris Jeltsin, men precis som Boris Jeltsin så skulle också han sannolikt ha lovat mer än han kunde hålla. Jag är ledsen, alla Bernie-fans, men Sanders skulle oundvikligen ha förlorat sin kamp mot väderkvarnarna och tagit till flaskan och raglat ut i den historiska marginalen, vagt hågkommen av eftervärlden som förkroppsligandet av den plötsliga och berusande insikten om möjligheten av en plan C under en tid då både plan A och plan B ledde raka vägen åt helvete. Tiden var inte mogen för folket att ”feel the Bern”. De som i sinom tid reser sig ur askan efter det som Trump lämnar efter sig kommer nog att vara beredda, men det är så dags sedan i det skedet.

Själv har jag en del semester kvar ännu innan det är dags att lämna kobben och se om vingarna fortfarande bär i arbetslivet. Någon av de fem olika industrial strength-receptmedicinerna som jag går på just nu behöver bita innan jag är mogen för det. Men så länge det finns liv finns det hopp. Jag ska dessutom in på sjukhuset i något skede och de ska zappa mitt hjärta elektriskt med något som på finska heter ”rytminsiirto”. Jag har nog hört den svenska termen, men jag har fäst mig vid den finska, den låter liksom harmlösare än den svenska, lite som en gästande trummis som stiger upp på scenen och anger takten åt den lite trötta jazzorkestern på Pori Jazz gredelina scen klockan halv tre på natten till söndagen.

Men först ska jag alltså sitta här och svära över vilket ruttet år 2016 är medan jag käkar och injicerar bloduttunnande preparat i mängder som skulle imponera till och med på skidlandslaget från Lahtis 2001. ”Miten se ihan noin niinkuin omasta mielestänne meni?”

Av någon orsak kom jag förresten under Brexit-natten att tänka på den sista keikkan med Tarja Turunen bakom mikrofonen i Nightwish 2008, bara någon timme innan Tuomas Holopainen gav henne sparken backstage. Jag var där i Helsingforsarenan den kvällen, det var en magnifik konsert. Och en av höjdpunkterna var utan tvekan Pink Floyd-covern High Hopes. Med den där ena raden skriven av min favoritförfattare Douglas Adams:

”The ringing of the division bell had begun.”

 

Mitt livs bästa och sämsta råd

Jag slår vad om att Karen Blixen aldrig besteg det här förbannade berget. På sin höjd satt hon i en korgstol i sin väl omskötta trädgård där nedanför och drack five o’clock tea och tittade på när solen sjönk bakom bergen.

Eller vad vet jag. Kanske Karen var den hurtiga typen. Kanske hon löpte upp och ned för den här sluttningen som en bergsget varje dag.

Nå hur som helst, året är 2008 och jag är i Kenya tillsammans med min farbror Tom och hans fru och några av hans vänner, och de tillhör alla ett maratonsällskap som heter Last Lap. Något som jag är rädd för att det här kommer att bli, mitt last lap. Min sista etapp. Bokstavligen är jag rädd för det. Eller hoppas på det, jag är i det här skedet inte säker på vilket, ärligt talat.

Last Lap-vännerna har alltså som praxis att alltid då de befinner sig på något nytt, exotiskt ställe så ska det springas – eller promeneras, de är alla kring sextio – en maraton eller halvmaraton på just det stället med omgivning. Och då vi nu är i Kenya så hej, klart det ska bli maraton av här också.

Jag, kontorsråttan och soffpotatisen från Grankulla, är överlägset yngst i sällskapet men samtidigt överlägset i det sämsta fysiska skicket av alla. Senast jag idkade löpträning var, ööh tja, i gymnasiet? Och då har jag vetat om i flera månader att det här var på kommande. Det är inte som att det kom som en överraskning. Jag fick frågan tidigare i vintras om jag ville vara med, och dum som jag är svarade jag ja. Man ska ju pröva på allt en gång i livet, utom folkdans och sin syster. Och att träna inför en större fysisk ansträngning som man vet att är på kommande, tydligen.

Problemet är nu bara det att jag hade förstått saken som så att nämnda maraton skulle avverkas i maklig takt längs med en någorlunda jämn och plan afrikansk landsväg. Kanske med en palmdunge någonstans längs rutten där man kunde ha picknick. Men jag blev lurad. Eller vi blev lurade.

Vår lokala värd, dr. Boro, hade fått uppgiften att hitta en lämplig sträcka åt oss att löpa längs med. Så han fick den briljanta idén att skicka upp oss i de närbelägna Ngong-bergen som alltså ligger helt nära farmen där Karen Blixen bodde innan hon drog iväg out of Africa. Det blev alltså en kombinerad bergsbestigning och maraton. Eller halvmaraton i det här fallet. Med en höjdskillnad på cirka en kilometer. Vi startade från 1500 meters höjd över havet och på sin högsta punkt tog oss rutten till 2500 meters höjd.

Staden som ligger nära Blixens ägor präglas för övrigt fortfarande kraftigt av sin berömda före detta invånare. Allting heter Karen någonting. Karen Hair Dresser, Karen Bike Repair Shop, Nakumatt Karen (Nakumatt är en lokal supermarketkedja), etc.

Om jag bara kunde få sitta på Karen’s Bar eller någonting just nu, tänker jag där jag släpar min överviktiga lekamen upp längs den gräsbevuxna bergssluttningen, frustande och pustande som lokomotivet Ukko-Pekka, medan de medelålders damerna i sällskapet glatt trippar upp för berget som om de vore på söndagspromenad i Brunnsparken. Före dem går guiden som dr. Boro har fixat åt oss, en cirka åttioårig lokal herreman, som senare på kvällen ska ge mig mitt livs sämsta råd. Vi återkommer till den saken senare. Först ska vi överleva det här.

Med oss har vi också en ung kille i cirka tjugoårsåldern, han är beväpnad med en pistol för det finns rovdjur här som kan behöva sjasas bort. Lejon och geparder och sådant. Och rövarband som stryker omkring. Man vet aldrig vem eller vad man möter här, säger vår väktare som om han menade det. Vilket han antagligen gör.

Det här, utsikten att bli lämnad kvar här i Ngong-bergen när solen går ned, är liksom en del av motivationen för att ta sig igenom den här vandringen (för vandring är vad det är – ingen här är ändå så otroligt hurtig att den springer upp längs berget, eller vår åttioåriga guide är det antagligen, han är otroligt vältränad, men han håller tillbaka och skuttar bara lite lätt då och då för att hålla värmen i musklerna).

Dr. Boro har avtalat med en paketbilschaufför att möta oss på andra sidan bergsryggen, cirka 20 kilometer härifrån, klockan 17 på eftermiddagen och om vi inte är där då så åker han tillbaka in till stan utan oss. Klarar vi av en eller annan orsak inte av att ta oss upp för berget och ned på andra sidan, blir vi kvar här när solen går ned, så tja, det är ett alternativ som ingen av oss överväger på allvar, om vi säger så.

Utom jag som ur ögonvrån ser en bekant figur i svart slängkappa och kåpa och med en lie på axeln, han går bakom mig där jag stundvis kryper på alla fyra upp längs de brantare delarna av stigen. Tanken på att stanna och låta Last Lap-gänget fortsätta medan jag sätter mig ned och spelar ett långt, avslappnat parti schack med mannen i den svarta kåpan samtidigt som jag beundrar den otroligt vackra utsikten över savannen nedanför, börjar kännas allt mer tilltalande. Jag tror på riktigt vid det här laget att jag inte kommer att fixa det här.

Det är då min farbror säger någonting som antagligen är bland det bästa råd som jag någonsin har fått. Han säger det då jag för trettioelfte gången föreslår att vi ”tar en liten paus och sätter oss ned i gräset och drar andan”.

Onkel Tom säger nånting i stil med att ”det blir bara svårare att fortsätta om du tar en paus. Hemligheten är att hålla ångan uppe.”

Och grejen är att han har rätt. Jag märker det snart. För varje gång jag sätter mig ned och ”drar andan”, kanske dricker lite vatten och äter en chokladstång, är det dubbelt så svårt att komma igång igen. Efter fem minuters sittande i gräset väger lemmarna som gjutjärn och bara tanken på att stiga upp och fortsätta traska längs med stigen som bara fortsätter och fortsätter bära av uppåt, känns fullständigt vanvettig.

Om jag däremot skippar pauserna och bara fortsätter pressa på uppåt så blir det lättare, sakta men säkert. Musklerna fortsätter värka och andhämtningen låter som ångvisslan på Tampellas fabrik cirka 1898, men jag avverkar meter efter meter. Jag dör mot förmodan inte, jag går vidare. Det är som om någon liten tomte där djupt inom mig skulle ha insett efter en timme eller så att nähä, det här går inte så bra, och gått ned i källaren för att hämta de där reserverna som var avsedda för just en sådan här extraordinär situation. Jag klarar det här, börjar jag inse!

Så länge som jag inte faller för frestelsen och stannar för att vila. Något som de cirklande asgamarna där högt uppe i den afrikanska skyn tycker att jag gärna kunde få göra. (I ärlighetens namn minns jag inte om där fanns några asgamar i skyn den dagen, men jag inbillar mig gärna att det gjorde det.

För er som läser det här, ni som är erfarna löpare eller rentav bergsbestigare, för er kanske det här är fullständigt uppenbart och självklart. ”Ska det där föreställa ditt bästa råd någonsin?” Jo, för mig kom det här som en riktig uppenbarelse. Ett råd som jag senare har tänkt mycket på och tillämpat i många olika situationer, dock inte löpningsrelaterade, för efter den här gången i Kenya har jag just inte löpt något mer. Inte för att jag gjorde det då heller.

Men rådet går att tillämpa på så många andra saker och ting. För mig handlar det om det här som amerikanerna kallar ”follow through”. Det du en gång har börjat med, se till att fullfölja det till slut i en enda flytande, obruten rörelse, och först sedan sätter du dig ned och äter din vägkost.

Som det här med att skriva till exempel. Jag har börjat på otaliga böcker – eller berättelser, noveller, vad ni vill – i mitt liv men det har så gott som alltid slutat med att jag har beslutat mig för att ta en paus, vila lite, äta en chokladstång och beundra utsikten så att säga, och så har storyns hjälte blivit kvar där på bergssluttningen, sannolikt för evigt.

Jag har alla berättelserna kvar på en hårdskiva någonstans. Mina hjältar och huvudpersoner väntar på att jag ska komma och damma av hårdskivan och skriva dem ur sticket, innan lejonen kommer. Det lär de få vänta på ett bra tag. Eller man vet ju aldrig. Men faktum är att någonting som du har avbrutit, ”bara fem minuter, för att dra andan en aning”, är så mycket svårare att fullfölja sedan när tiden är inne för det.

Ska det göras, så ska det göras i en enda obruten, flytande rörelse.

Som att bära en tung möbel upp för en trappa. Har du en gång fått ett bra grepp om den, då släpper du inte taget, då bär ni på, du och din kompis, han med paketbilen som ångrar att han köpte en paketbil, tills skåpet står där uppe i sovrummet, där som frun din pekar att det ska stå. Tar ni en ”liten paus” där mitt i trappan så blir skåpet där och sedan får ni krypa över det var gång ni ska gå upp för att lägga er de följande fem åren eller så. Tro mig.

Och hör ni beslutsfattare, här är någonting åt er att tänka på också. Har man en gång kommit igång med att bygga ett väl fungerande välfärdssamhälle med hälsovård och utbildning i toppklass för alla, då tar man inte ”en liten paus” mitt i allt och börjar skära ned. Det är som att bromsa sig ur en uppförsbacke. Och då är det i praktiken kört med det samhällsbygget. Det är så mycket svårare att ta sig upp igen och fortsätta med projektet sedan när tiden känns rätt och det finns pengar (vilket det aldrig sedan verkar finnas), och så vidare.

Ett universitet eller ett sjukhus går att bygga upp igen senare om man får för sig att riva det för att det är för dyrt att uppehålla och en supermarket skulle hur som helst sitta bättre just där, men i något skede ångrar man sig och besluter sig för att nähä, universitetet var nog en bättre idé trots allt, men då har all den knowhow, all kunskap som har samlats under årens lopp – alla nätverk av briljanta människor, ens goda rykte, all tradition – skingrats över savannen. Sedan när man slutligen får tummen ur änden och besluter sig för att stiga upp och fortsätta klättra kanske solen har gått ned och då kommer lejonen.

Säg efter mig: i en enda obruten, flytande rörelse. Follow through. Det känns kanske tidvis hopplöst och ser ut som att det här fixar vi aldrig, men vi gör det, tro mig, hur mycket musklerna än känns som om de vore av smält bly. Sätter vi oss ned med benen i kors och ”tar en paus”, då klarar vi det åtminstone inte, det är ett som är säkert.

Den stora västerländska tänkaren Kenny Rogers har summerat upp det här briljant i följande odödliga rader av countrylyrik, i låten ”The Gambler”.

”You’ve got to know when to hold’ em
Know when to fold’em
Know when to walk away
Know when to run
You never count your money
When you’re sitting at the table
There’ll be time enough for counting
When the dealing’s done”

Efteråt sätter vi oss ned och räknar eller äter picknick eller vad vi än vill göra. Efteråt. Men först gör vi det här. I en enda obruten, flytande rörelse.

Nåja, det var alltså mitt bästa råd som någon nånsin gav mig. Dags för det sämsta. Jag fick alltså det också under samma resa, senare på kvällen, hemma hos dr. Boro som hade ordnat en fest i sin trädgård för dem som överlevde halvmaratonen i Ngongbergen. Vilket alla gjorde, tro det eller inte.

Mitt livs sämsta råd gavs till mig av vår åttioårige guide som ledsagade oss över berget. (Lyckligtvis var han en betydligt bättre bergsguide än utdelare av livsvisdomar.) Rådet kom som svar på en fråga som jag ställde honom. Den gamle mannen försåg sig nämligen väldigt frikostigt av spriten som bjöds på garden partyt hemma hos dr. Boro, och han var snart rejält berusad.

Jag frågade honom om hemligheten bakom hans spänstighet, hur han kunde vara i så väldigt god kondis med tanke på att han ju var till åren kommen. Jag hade lagt märke till att han anlände till festen med bil. Så jag konstaterade: ”Men ni är ju i så otroligt god fysisk kondition, att den där bilen får väl stå och samla damm största delen av tiden, medan ni är ute och vandrar i bergen?”

Han svarade: ”Åh ja. Bilen använder jag bara då jag dricker.”

”Åhå”, svarade jag, lätt förvirrad. ”Hur menar ni då?”

”Well, you see”, svarade mannen med en lätt förebrående ton, som om jag var världens dummaste västerländska blekansikte som behöve få en så här uppenbar sak påpekad för sig, ”om jag är rejält i fyllan så är det ju svårt att hållas stående. Då är det mycket enklare att ta sig hem från festen med bil. Då får jag ju sitta ned. You should try it!

Jag antar, öh, att mannen hade en poäng där, om än hur vrickad, och jag kunde inte göra annat än att sitta en stund och begrunda det här i tysthet medan jag smuttade på min kenyanska Tusker-ölflaska. Men jag kom rätt snart till slutsatsen, vilken jag inte har sett något skäl till att ompröva senare i livet, att det här var nog tammetusan det sämsta jävla råd jag någonsin har fått av någon, alla kategorier.

Jag säger inte att det inte funkade för honom, att köra bil endast då han super, det gjorde det ju uppenbarligen. Han var som sagt i strålande fysisk kondition för sin ålder, till och med för min ålder, och framför allt, han var vid liv. Däremot, hur många av hans landsmän här ute på den kenyanska landsbygden som han under årens lopp hade mejat ned med sin bil i fyllan på vägen hem från någon fest, det har jag ingen aning om, men man kan ju inte förneka den knasiga, väldigt subjektiva logiken bakom mannens råd.

”When you are very drunk, it is hard to stand up straight and to walk. It is much easier to drive your car. You only have two legs but your car has four wheels.”

Vem vet, när jag fyller åttio kanske jag låter mina söner lyfta ut motorn ur min bil så att den inte rör sig ur fläcken och så parkerar jag den på ett ställe med fin utsikt över havet och så sitter jag där och dricker upp den där fina single malt-whiskyn som jag alltid envisas med att köpa från olika tax free-butiker på flygplatserna då jag är ute och reser, men aldrig tycks ha tid att dricka upp, och så höjer jag en skål för min bergsguide nånstans där uppe på de himmelska sluttningarna.

Och sedan dricker jag tammegomorron upp all whisky tills inte en droppe återstår.

I en enda obruten, flytande rörelse.

På tal om trollen: det första folkmordet

”Men vart tog neandertalarna vägen då? Varför försvann de?” Den frågan fick professor Svante Pääbo, en av världens främsta auktoriteter på neandertalmänniskan, svara på i SVT:s Sommarpratarna.

Bra fråga. Med ett alltför smärtsamt uppenbart svar: det finns liksom ingen annan misstänkt än vi, Homo sapiens, menade Pääbo.

Neandertalarna var inte de enda andra människorna på den tiden, det fanns andra kusinarter, bland annat denisovamänniskan som levde i Asien och Homo floresiensis, ”hobbitarna” i Indonesien. Det råder lite olika åsikter om vem som hörde vart och vilka som på riktigt var en egen art, och så finns det rätt så säkert ännu ouptäckta vissnade grenar. Det enda som vi kan säga med säkerhet är att det fanns andra som fortfarande levde då den moderna människan tog över planeten, och att neandertalmänniskan var en av dem.

Och, menade Svante Pääbo, det ser inte bättre ut än att vi utrotade dem, våra kära kusiner (även om vi skaffade barn med dem först) liksom vi antagligen hade livet av de andra också. Åtminstone var vi  sannolikt en viktig bidragande faktor till att de strök åt fanders.

Pääbo tillät också sig själv lite fantiserande kring det här som mången populärvetenskaplig och science fiction-författare har spånat kring, tanken på en situation där neandertalarna fått leva vidare. Alltså om de hade fortsatt existera in i vår tid i stället för att försvinna från kartan – den sista kända tillflyktsorten var grottor i nuvarande Gibraltar för cirka 30 000 år sedan – hur skulle vi behandla dem i dag? Hur skulle vi förhålla oss till dem?

Professor Pääbo menade att vi åtminstone skulle ha tvingats tänka i lite vidare banor på det här med mänskligt versus allt annat levande om neandertalarna hade samexisterat med oss. Den strikta dikotomin med människor å ena sidan och allt annat å andra sidan, skulle kanske inte existera då. ”Vi” mot ”dem” skulle vara mer komplicerat. Neandertalarna skulle ha lärt oss ett och annat om tolerans.

Eller så inte, konstaterade Pääbo nästan i samma andetag. Vi skulle kanske vara om möjligt ännu mer chockerande rasistiska mot dem om de fanns här mitt bland oss i dag, än vi är mot våra med-Homo sapiens som har en hudfärg eller sexualitet som avviker från vår.

Vem vet. Vi kan bara spekulera, och om blodspåret från neandertalfolkets grotta leder till våra förfäder så är det för sent att ångra sig nu. De är borta, en gång för alla.

Förutom den där lilla spillran av Homo neandertalensis-gener som vi bär inom oss, 2 – 4% av vårt genetiska arv kommer ju faktiskt från dem. Forskarna har sekvenserat deras genom, vi vet till exempel att neandertalmänniskorna var överväldigande rödhåriga.

Hur som helst, man kan hävda att neandertalarna lever vidare i oss. Åtminstone i oss icke-afrikaner. De infödda afrikanerna har till skillnad från oss andra jordbor inga neandertalgener, för de stannade hemma och träffade aldrig neandertalarna som bodde i Asien och Europa.

Men apropå att spekulera, eller i det här fallet skvallra, vilket ju alltid är lika roligt med släktingar som inte är närvarande. Vi har alltså en liten gnutta av neandertalarnas gener inom oss, men hur är det med minnen av dem? Eller ens minnen av minnen? Ekot av ett eko av deras röster? Existerar någonting sådant? Nej, det är väl inte möjligt, det är trots allt mer än trettio tusen år sedan senast.

Eller?

Det följande är alltså fria fantasier som jag inte ens minns var jag hörde om dem, eller om jag har hittat på det hela själv, vilket jag betvivlar. Men i ett nötskal handlar det om det här: trollen.

Då jag var liten brukade min mormor läsa godnattsagor åt mig vid läggdags då jag övernattade hos mormor och morfar. Deras hus låg på andra sidan gården så jag tillbringade mycket tid hos dem. Till mina favoritsagor hörde Elsa Beskows böcker om trollen. Och vi vet ju alla hur trollen brukar beskrivas: på många sätt och vis som vi, men kortare, tjockare, väldigt starka, ofta farliga för den som irrade sig för långt in i skogen. Inte värst kvicktänkta, men nog så kloka på många sätt och vis. Bodde djupt inne i skogen.

Precis som neandertalmänniskorna.

Neandertalmänniskan var vad min morfar skulle ha kallat en ”brottartyp”, med kort t, uttalat på västnyländska. ”Bråtartyp”. Bred, kraftigt byggd, muskulös, oerhört stark. Det berodde på att hans favoritmetod när det kom till att jaga var att gömma sig bakom ett träd och vänta på att en hjort eller ett vildsvin kom gående förbi, och sedan hoppa fram och brotta ned djuret till marken. Vilket får en att tänka på hur vi någonsin rådde på neandertalmänniskorna till den grad att vi utrotade dem, för de var faktiskt riktigt respektingivande. En sådan bodyguard skulle jag vilja ha om jag var kändis nog för sånt.

Till den grad skräckinjagande var de, hävdar jag, att våra förfäder vid sina lägereldar med tiden började berätta storyn om dem.

Det här var en tid av klimatförändring i Europa, för femtio – sextiotusen år sedan. Våra förfäder hade nyss kommit luffande söderifrån på sina långa, smärta ben, de följde bytesdjuren som rörde sig längs den retirerande inlandsisens södra kant i takt med att klimatet blev varmare.

Men så hände någonting med klimatet, det blev kallare och torrare igen, åtminstone tillfälligt. Skogarna som hade täckt den isfria delen av Europa, neandertalfolkets hemvist, började krympa och blev till skogsöar omgivna av öppnare gräsmark. Som i sin tur var våra förfäders favoritteräng. Där kunde de utnyttja sina starka sidor, sin snabbhet och sina kastvapen, spjuten. Där, under stjärnorna, kunde de tända sina lägereldar om kvällarna och berätta sina sagor för barnen.

Och de sagorna kunde handla till exempel om det där kortvuxna, breda och (röd?)håriga folkslaget som bodde inne i skogarna och som rövade bort små barn om de inte aktade sig. Eller om de inte förstod att bete sig som folk (vi har ju alltid älskat att skrämma folkvett i våra barn).

Till trollens egenskaper hörde ju också att de var överkänsliga för dagsljus, så att säga. Trollen var nattens och mörkrets folk. Om de inte sökte sig tillbaka till sina grottor innan solen gick upp så förvandlades de till sten.

Eller snarare så förvandlades de till stendöda om de irrade sig för långt från sina mörka skogar och grottor och inte tog sig tillbaka innan gryningen, då de hade oturen att stöta på en jaktpatrull bestående av våra förfäder, snabba på fötterna och utrustade med moderna vapen som verkade på distans: kastspjut.

Och så föddes berättelserna om trollen, folket som var lite som vi men ändå annorlunda, skrämmande, starka och farliga, djupt inne i de mörka skogarna. Och om de ljusa slätterna där de slutligen mötte sitt öde när de inte letade sig hem i tid, innan slätternas jägare vaknade.

Berättelser tog form, sagor som berättades långt efter att de verkliga varelserna var borta, storyn som fördes vidare från generation till generation, från lägereld till lägereld. Berättelserna överlevde längst här uppe i norr där vinterkvällarna var långa och mörka och den muntliga traditionen var stark. Trollen härstammar ju faktiskt från den fornnordiska mytologin.

Med andra ord: den tiotals tusen år gamla legenden om neandertalmänniskan bevarades för eftervärlden av de gamla vikingarna i form av sagor om troll.

Som sagt, fria fantasier, ingenting som varken jag eller någon annan kan bevisa. Jag tog upp det här med en annan framstående auktoritet på neandertalfolket, professor Clive Finlayson från Gibraltarmuséet då jag intervjuade honom för ett antal år sedan. Han menade att neandertalarna som förebilder för våra sagors troll åtminstone är en fascinerande tanke. Omöjlig att vare sig bekräfta eller motbevisa, men en bra story hur som helst. Personligen trodde han ändå inte att det gick till så när sagorna om trollen kom till. ”Men vad vet jag” sade Finlayson.

Vad vet jag heller, för den delen. Men som sagt, en bra story. Jag tror jag ska göra upp en lägereld här ute på holmen någon mörk och kulen kväll nu i höst och grilla lite korv och berätta den för ungarna.

På något sätt borde jag väl förklara för dem att verkligheten bakom sagorna döljer ett av de första folkmorden, eller heter det ”etnisk rensning” numera. Men vi får kanske ta den biten när de är lite äldre.

Och det där med att vi inte bara dödade dem / förvandlade dem till sten, vi hade barn med dem också, det måste jag ju också ta upp förr eller senare. Att vi alla är ”trollens” ättlingar lite grann. Speciellt min yngre son kan vara intresserad av det här. Han råkar nämligen vara en aning rödhårig. Och nu när jag tänker på saken, han tycker om att lurpassa bakom en gran och hoppa fram och brotta ned förbipasserande hjortar! Nä, det där senaste hittade jag på. Men allt annat i det här blogginlägget är sant, jag lovar. ☺