Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött

Vägen hem från holmen brukar alltid vara lång, speciellt så här på höstkanten, trots att det bara handlar om cirka sjuttio kilometer. En timmes körning.

Jag är av den sorten som skulle tappa kontakten med civilisationen och bli totalt förvildad om inte någon fysiskt och handgripligen släpade mig tillbaka in till stan när hösten anländer. Den här hösten var inget undantag.

Snarare så var eremiten i mig starkare och motvilligare att återvända till stan än någonsin förr. Hade någon gett mig konservburkar och ved så jag klarar mig över vintern och sagt att ”vi ses i april” så hade jag antagligen svarat ”maj räcker för mig, det är ingen brådska”.

Den här tendensen till att vilja isolera mig och fly undan från världen härstammar sannolikt från barndomen då holmen var stället där jag kunde andas ut och inte behövde vara rädd för A) mobbarna och B) pappa.

I dag skulle det inte funka så bra längre. Mobbare kommer in via sociala media, var du än befinner dig i världen och faktum är att mitt vuxna jag antagligen också skulle bli prillig och paranoid om jag verkligen fick för mig att övervintra där ute, just på grund av sociala media.

Allt som gör mig angstig numera, nyheter och rasisternas hjärnpruttar med mera, finns ju nämligen lika nära som närmaste skärm. Och jag skulle ändå inte kunna låta bli att ta en titt (vi har tyvärr elström där ute numera). Det enda som just nu klår min instinkt att bli eremit är mitt nyhetsberoende. Är man news junkie så är man.

Och så det där med pappa. Nej, inte min egen, han är inte längre bland oss. Men jag är ju själv pappa.

Min yngre son börjar skolan nu den här hösten, och det har fått mig att känna ett ytterligare stygn av angst och allvar. Jo visst, han är forftarande bara barnet, men det är nu det börjar, förberedelserna inför steget ut i det Riktiga Livet, fortfarande många år i framtiden, men allvaret är allt närmare också för honom nu.

Och jag borde skydda honom på skolvägen och se till att ingen står ovanför gångtunnelns mynning och lurpassar, på andra sidan, och kastar sten på honom så som de gjorde den där ena morgonen för länge sedan när jag gick iväg hemifrån.

Mormor gick strax bakom mig och som gammal lärarinna van vid disciplin och respekt från småglinen fick hon snabbt de stenkastande ligisterna att lägga benen på ryggen.

I mitt nuvarande fysiska skick, med kondisen ruinerad av sarkoidos, hjärtflimmer och två månaders intensivt icke-vedhuggande på stugan kan jag bara hoppas på att de eventuella plågoandar som behöver läxas upp på min sons skolväg inte inser att jag är en om möjligt sämre sprinter än min mormor var då, den där gången för länge sedan. Att de i princip bara behöver gå sin väg i normal promenadtakt för att undfly min vrede.

Naturligtvis hoppas jag på att de inte finns där alls, plågoandarna.

Att hans kommande skolväg bara kantas av leende kompisar, blommande nyponbuskar och ivrigt väntande framtida arbetsgivare.

Lät jag sarkastisk nu? Min avsikt var inte att vara det.

Jag hoppas uppriktigt på det bästa för båda mina söner på skolvägen, men världen är väldigt skrämmande just nu. Full av utmaningar som jag inte ens kunde föreställa mig på den tiden. De här små, späda grabbarna ska på riktigt rädda världen, kan ni tänka er det? Och jag borde på något sätt förse dem med redskapen för att göra det.

Jag, som helst bara skulle krypa upp framför den varma Jötulkaminen ute på stugan och låta mig snöas in i väntan på våren.

Nä hör ni, nu får det vara nog med självömkan. Det är en höst full av spännande och häftiga saker på kommande på jobbet, med en mängd kul grejer som jag har sett fram emot länge.

Och skolstarten kommer nog att gå bra.

Och snart zappar de mitt hjärta till rätt rytm igen och sedan när jag återfår min styrka så ska jag klippa gräsmattan. Och äta äpplen från trädet ute på gården. Kanske palla några krikon från grannens träd vars grenar hänger över på vår sida.

Det blir nog bra det här. Visst blir det väl det?

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

One thought on “Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött”

  1. Nog blir det bra. Det blir nog. Det är dom där första dagarna bara. Sen börjar det rulla. Så var det för mig och så har det väl varit för alla. Lycka till!

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s