När inget lidande längre berör

Finns det överhuvudtaget någon tragisk berättelse om en flykting som har nekats asyl och skickats tillbaka till sitt livsfarliga hemland, som är så berörande att den skulle få en tillräckligt stor mängd finländare att haja till och konstatera att ”så här kan vi ju inte ha det!”?

En smått desperat känsla börjar infinna sig, en insikt om att vi kanske har blivit fullständigt immuna för berättelser om mänskligt lidande, åtminstone sådant som andra än finländare utsätts för.

Då menar jag inte ”rajat kiinni”-folket, den hårda linjens redneck-propellerhattar som redan för länge sedan upphörde att se asylsökande och speciellt muslimer som människor – klassiskt krigstänkande, att avhumanisera fienden. För fiender är vad de uppfattar flyktingarna som. I rajat kiinni-gängets värld är vi i allra högsta grad under attack. Om det är någon man borde tycka synd om så är det vi själva.

Nej, jag talar om den stora tysta majoriteten. De där som republikens president Sauli Niinistö talade om som ”tolkun ihmiset”. Det ”förståndiga” folket. De som utgör den kritiska massan som du måste vinna över på din sida för att få till stånd en kedjereaktion som leder till förändring. De har länge varit och fortsätter vara skrämmande tysta. Oavsett vilka ohyggliga tragedier som kommer i dagen.

Bilden av den lilla drunknade flyktingpojken på stranden fick ganska många att sätta morgonkaffet i vrångstrupen; jag vet att det var den bilden som fick mig själv att  inse den fulla vidden av det vansinne som pågick. Men det tycks inte ha varit nog.

Det hade ju varit logiskt om vår flyktingpolitik och vår inställning till att hjälpa de nödlidande ungefär i det skedet hade mjukats upp, men som vi vet så har vår flyktingpolitik bara blivit grymmare och mer omänsklig sedan dess.

I och för sig, det är ju en sak vad regeringen bestämmer – vår flyktingpolitik är dikterad av en handfull av de allra mest hårdkokta sannfinländarna på den absolut extremaste högerkanten.

En helt annan sak är vad dessa ”tolkun ihmiset” tycker, de där som sitter bredvid oss i bussen och tåget och som sällan gör något väsen av sina åsikter. För om de börjar förlora sin empati, sin förmåga att leva in sig i andra människors lidande, då är vi verkligen illa ute.

Också av den orsaken att då de styrande inser att folk är tillräckligt emotionellt avtrubbade så kan man börja tillämpa en allt mer omänsklig politik också gentemot den egna befolkningen. Vissa hävdar säkert att det här redan är på gång.

Men jag kanske målar upp en onödigt pessimistisk bild av situationen här. Trots allt så är Finlands folk ju kanske mer villiga än någonsin att delta i olika insamlingar som Röda Korset och andra arrangerar. I stil med Hungerdagen som går av stapeln i dag. Insamlingar som dessa inbringar ju regelmässigt summor i miljonklassen.

Om inte det här bevisar att finländarna fortfarande har hjärtat på rätta stället så vet jag inte vad som gör det.

Fast då invänder cynikern i mig och säger att penninginsamlingar har blivit ett sätt för folk att köpa sig ett rent samvete. För ett par euro, eller kanske en tia, köper man sig rätten att fortsätta blunda och tiga när regeringen fattar nästa omänskliga beslut om flyktingpolitiken.

”Jaså, ytterligare tre hundra flyktingar drunknade när båten som transporterade dem kapsejsade i Medelhavet. Ja men det berör inte mig, för jag har redan donerat pengar till Röda Korset.”

Men nej, för en gångs skull tänker jag inte lyssna på den lilla cyniska djävulen som sitter där på min axel. Jag tror ju nog på riktigt att folk bryr sig, att de berörs, att de hemska berättelserna om flyktingar som sänds tillbaka till en mer eller mindre säker död sätter sitt spår i folk.

Dessutom så donerar jag själv pengar till Röda Korset och jag inbillar mig minsann inte att det fritar mig från att behöva bry mig. Jag är om möjligt mer nedtyngd av angst än förr.

Och så kan man ju argumentera som så att det här att folk skänker en euro här och tio euro där, det är väl i alla fall bättre än ingenting. ”Tolkun ihmiset” kunde i värsta fall vara både tysta och ovilliga att skänka en slant. Eller hur?

Jo, svarar jag på min egen fråga, så är det väl. Pengarna som Röda Korset samlar in i dag, varenda cent av dem, är viktigare än någonsin. Men det som verkligen skulle behövas är ett mäktigt vrål från de förståndiga massorna just nu.

Var är den finska motsvarigheten till en Bob Geldof, eller ännu bättre, en Freddie Mercury, som får en hel miljonpublik att stämma in i en mäktig refräng som regeringen Sipilä inte kan låta bli att höra?

De fyra hundra breven till statsministern är en bra början. Men det skulle behövas mer. Så mycket mer.

*  *  *  *  *

Nåja. I väntan på bättre tider så kan vi i alla fall dra det där ena lilla strået till stacken.

Hungerdagsinsamlingen kan man delta i på följande sätt:

1. Ring 0600 12220 (20,28 €/samtal + lna)
2. Skicka textmeddelandet SPR till 16499. SMS-bidraget kostar 15 €.
3. Betala in en summa direkt till katastroffondens konto:
IBAN: FI06 2219 1800 0680 00

 

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

One thought on “När inget lidande längre berör”

  1. Just därför har vi startat gräsrotsrörelsen We see you, för alla måste göra det lilla de kan. Det är mycket mera än de flesta tror. Vi har fått över 4000 följare på en månad och mycket händer bakom kulisserna. Kom med!

    Ta gärna kontakt med oss via PM på sidan om du vill engagera dig mera än att gilla, dela och sprida namninsamlingarna. Men allt hjälper som sagt. Dessutom ger det de asylsökande, som i många fall är totalt desperata, en smula hopp att se att finska folket vaknar. Och det kan betyda väldigt mycket på ett personligt plan.

    http://www.facebook.com/weseeyoucampaign

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s