HUS! Skärp er nu för helsike!

Är du sjuk? Behöver du vård? Ett litet tips: gå till läkaren nu innan hela systemet faller samman för gott. De första tecknen på en nära förestående kollaps är redan synliga.

Jag kom nyss hem från Jorvs sjukhus dit jag hade blivit kallad för ett hjärtrelaterat ingrepp, och för andra gången blev jag hemskickad utan vård på grund av ett byråkratiskt fel som personalen på HUS hade gjort.

Som en kort bakgrund: Jag fick i våras diagnosen sarkoidos, och kortisonmedicineringen inleddes i början av maj. De akuta symptomen försvann på ett par veckor. Läget stabiliserades beträffande den sjukdomen.

Cirka två månader senare, när jag gick på en rutinmässig checkup, lade laboratoriesköterskan märke till att jag hade fått hjärtflimmer. Läkaren ordinerade bloduttunningsmedicin (Marevan) och regelbundna blodprover tills en så kallad elkonvertering av hjärtrytmen (kardioversio) kunde utföras.

För att en elkonvertering ska kunna utföras måste blodets så kallade INR-värde ligga inom vissa gränsvärden i minst tre veckor. Det är därför viktigt att man låter ta blodprov regelbundet, en gång i veckan är kravet.

Saken klar. Sedan början av juli har jag nu med metronomens precision gått till HUS-labbet och låtit mig stickas i armen. Fine. Inget problem med det.

Nå, för en knapp månad sedan var det någon som klåpade på vårt lokala HUSlab. En mängd olika blodprover togs, men just det här viktiga INR-värdet blev otaget. Så jag återvände ett par dagar senare och ett nytt blodprov togs.

Men då var det för sent: min perfekta serie med blodprover, tagna med sju dagars mellanrum hade brustit. Nio dagar duger inte.

Jaha, okej, men detta kunde någon ha sagt åt mig innan jag åkte till Jorv för att få min hjärtrytm korrigerad. Det hade bara krävt ett telefonsamtal.

Men nej. För dryga två veckor sedan skjutsar alltså min hustru mig till Jorv för nu ska hjärtat zappas så jag kan leva normalt igen. Tror jag alltså. Jag blir visad till min bädd, skötaren sticker en kanyl i armen på mig. Sedan väntar jag.

Sent omsider kommer en läkare och tittar strängt på mig och konstaterar att jaha, ”sitä on taidettu jättää verikokeita väliin. No ei me sitten voida tehdä kardioversiota. Menehän kotiin siitä.”

Alltså: på grund av att någon på labbet hade klåpat med mitt blodprov så blev den sju dagars blodprovsintervallen till nio dagar. Den här ena gången. Men det hjälps inte, det ska vara exakt sju dagar mellan blodproverna, och är det inte det så kan läkarna inte garantera att jag inte får en stroke under ingreppet. Så marsch hem med dig.

Just så, okej då, inte vill man ju riskera en stroke, men VARFÖR KOLLADE INGEN DET HÄR DAGEN INNAN och ringde ett enda litet samtal, att du behöver inte komma in i morgon, att nu skjuter vi upp det hela med ett par veckor???

Nå, avdelningssköterskan ger mig en ny tid, den fjärde oktober, och ber mig återkomma då. Kom ihåg att ta ditt Marevan och kom ihåg att gå till laboratoriet (som om jag inte hade gjort det hittills).

Saken klar. Morgonen den fjärde oktober gryr, jag beger mig än en gång till Jorv i svinottan och blir intagen. Jag lägger mig i min sjukhussäng och sköterskan sticker en kanyl i armen på mig (tre gånger, hon missar med de två första nålarna).

Mer väntande. Till slut kommer en läkare och tittar strängt på sin Excel-tabell och, surprise surprise, konstaterar att ”det har inte gått tre veckor sedan ditt första blodprov efter förra gången du var här. Det här sker inte förrän på torsdag. Gå hem med dig!

Med svart rök stigande ur öronen marscherar jag iväg ned till avdelningssköterskan på inremedicinska polikliniken och kräver en förklaring. Varför bad ni mig komma hit i dag innan ni kollar att alla de rätta planeterna står på rad och alla villkoren uppfylls?

TILL SAKEN HÖR att jag ringde upp denna sköterska dagen innan, i går, och frågade att NÅÅÅÅ, är allt okej den här gången? Ska jag dyka upp i morgon?

”Jo jo, allt är fint, kom hit bara som planerat”.

Nå, nu är jag här och får höra att det inte går att genomföra den planerade elkonverteringen för att min Excel-tabell fortfarande inte är tillräckligt jämn och fin. VARFÖR SADE NI INTE DETTA I GÅR NÄR JAG RINGDE?

”Ööööh…”

Så avdelningssköterskan kallar på en kardiolog som tittar på Excel-tabellen med mina blodprover och säger att ”nå men dina värden har ju varit på rätt nivå sedan i juli, visst kan vi utföra ingreppet. Upp tillbaka till fjärde våningen med dig.”

Sagt och gjort, tio minuter senare ligger jag igen i samma bädd som tidigare och väntar på läkaren. Sköterskan sticker ännu en kanyl i armen på mig.

Läkaren, en annan läkare den här gången, tittar igen på sin Excel-tabell och

GISSA VAD HAN SÄGER?

Just det: det här duger inte! Hem med dig!

Vid det här laget är jag säker på att jag har hamnat mitt i ett avsnitt av Dolda kameran eller en inhemsk lågbudgetsversion av läkarserien House, så jag kräver att kardiologen som skickade mig tillbaka upp kommer hit och tillrättavisar personalen.

Eller så att regissören och kameramannen för billigversionen av House stiger fram från sitt gömställe bakom draperiet. För ingen skrattar längre åt det här, jag minst av alla.

Efter en halvtimme dyker nämnda kardiolog upp och läkarna har ett palaver.

”Sori, ei me nyt voidakaan tehdä tätä. Mee osastonhoitajalle ja varaa uus aika.”

URSÄKTA MIG??????

Nu har jag alltså två gånger väntat på att få mitt ingrepp gjort, jag har sovit dåligt för att jag har varit nervös – jag lider av en lätt sjukhusfobi – och jag har rumsterat om i kalendern och sagt nej till arbetsuppdrag för att jag har trott att jag ska få sjukhusvård. Min hustru har skyfflat om i sin kalender för att kunna vara med mig.

Jag har följt alla anvisningar till punkt och pricka. Jag har ringt till sjukhuset dagen innan det planerade ingreppet och försäkrat mig om att allt är okej den här gången och jag har fått grönt ljus, klart och tydligt, ingen möjlighet till feltolkning där.

Men nej. ”Mee takasin kotiin!”

Jaha. Vet ni vad. Screw this! Screw this and the horse it rode in on. Då får det vara. Jag vet inte om man kan leva med hjärtflimmer och i så fall hur länge, men tillbaka till Jorv går jag inte.

Däremot så har jag redan varit i kontakt med patientombudsmannen på HUS som har bett mig fylla i en blankett där jag redogör för mitt fall och kommer med eventuella skadeståndskrav.

Aj EVENTUELLA? Aj kommer någon att få betala dyrt för sveda och värk, psykiskt lidande och förlorad arbetstid? Gissa bara!!!

Jag förstår ju nog mycket väl att man inte kan göra ett ingrepp om det föreligger en verklig risk för komplikationer. Inga motargument där. Men när vem som helst från personalen på Jorv, inklusive läkarna som skickade hem mig, kunde ha tittat på den där tabellen och ringt åt mig och sagt att ”du behöver inte komma i morgon, vi fixar en ny tid åt dig.”

Den där informationen fanns där, det hade varit världens enklaste sak att kolla den. Då hade jag besparats en massa onödig stress och besvär, och HUS hade sparat en massa pengar i form av skadestånd.

Det är som om jag skulle boka en studiogäst till en tidig morgonsändning bara för att sedan skicka hem hen för att jag hade glömt att boka en studio. TVÅ GÅNGER I RAD! Aj jo, och jag sticker studiogästen i armen med nålar också och är riktigt snorkig mot hen.

GISSA OM DEN STUDIOGÄSTEN KOMMER TREDJE GÅNGEN DÅ JAG RINGER?

Hur svårt kan det vara? På riktigt? Tänk om jag hade bott i Lappland och närmaste sjukhus hade varit på fem hundra kilometers avstånd?

Och det här är INNAN sjukvårdsreformen och de värsta nedskärningarna trätt i kraft! Hur uppfuckat ska det inte vara sedan, efteråt?

Som sagt, behöver ni vård, se till att få den NU innan hela sjukvårdsbygget kraschar totalt.

Men ingenting så illa att det inte för någonting gott med sig. Åtminstone har jag fått använda frasen ”tämä ei jää tähän” i en real life-situation.

 

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

4 thoughts on “HUS! Skärp er nu för helsike!”

  1. Inom bankväsende, politik och sjukvård gör man aldrig några fel förrän man blivit överbevisad om dem har jag lärt mig sedan jag flyttade hem (2007). Undra på att sjukvården kostar som den gör. 😦

    Liked by 4 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s