Det hade jag inte anat i morse!

Hej, gissa vad jag gjorde alldeles nyss?

På allvar, gissa! De tre första som gissar rätt vinner en musmatta.

Okej då, jag avslöjar vad jag gjorde: jag SPRANG!

Löpte.

Run, Forrest, run!

I våras, när jag insjuknade, märkte jag snart att de fysiska krafterna var borta. Minsta lilla kraftansträngning fick mig att låta som en astmatisk bulldogg. Värre än det, jag klarade snart inte av minsta lilla kraftansträngning.

Nå, jag fick vård, den började bita, jag blev temporärt sämre igen när mitt hjärta började slå i otakt, men också det fixade sig efter många om och men. Jag började hämta mig.

Men jag började aldrig springa igen. Inte för att jag hade löpt värst mycket innan jag blev sjuk heller, men med sjukdomen lärde jag mig att min kropp helt enkelt inte är kapabel till att springa.

Det är lustigt hur fort man vänjer sig vid att saker och ting är på ett visst sätt. Hur fort man finner sig i att man inte längre klarar av saker och ting som en gång var självklara för en.

Jag menar, jag har aldrig haft löpning som en hobby. Har aldrig ens tyckt om det värst mycket. Jag har alltid helst tagit det lite lugnare. Men det fanns en tid då jag sprang, och jag fick upp helt hyfsat med fart också. Jag är 2,02 lång, jag har långa ben.

Som yngre tänkte jag aldrig att löpning skulle bli min paradgren, men jag tänkte inte heller att det skulle ta slut.

Tills det gjorde det. Dagen kom då jag inte längre kunde springa. ”Jaha”, tänkte jag, ”då är det så”. Och ända sedan mars-april har jag släntrat omkring som en åttioåring med en dålig höftprotes. Också efter att jag blev bättre och kunde ha börjat springa vid behov så släpade jag fötterna efter mig. För jag hade blivit van vid att det är så.

Tills i dag. Jag sprang i dag, som sagt. För att hinna till bussen. Jag tänkte inte göra det, det var en reflex. Jag såg bussen och min hjärna gjorde en snabb kalkyl: du kan hinna till den om du –

RUN, FORREST, RUN!

Ni skulle ha varit där, ni skulle ha sett det. Det var inte en lång språngmarsch, det var kanske femtio meter, och jag såg säkert ut som en idiot, men jag sprang.

Och det bästa av allt var att den totala astma-attacken / hjärtstilleståndet som jag väntade mig att skulle infinna sig när jag stannade och satte mig ned i bussen, den uteblev! Hur galet är inte det? Det kändes BRA!

Nu måste jag smälta det här och fundera på vad det betyder.

Nej, det betyder inte att jag springer en halvmaraton eller Helsinki City Run (finns det ens något sådant?) i augusti, nu ska vi inte överdriva. Det här var inte en början på en cross-continent run till Vladivostok och tillbaka, låt oss göra det helt klart i det här skedet.

Men det var någonting. Det var definitivt någonting.

Om varför jag inte tror på Gud (men i smyg avundas dem som gör det)

Vad någon än påstår så har jag inte stängt dörren för Jesus. Eller någon annan gud för den delen. Det enda de behöver göra är att, tja, existera.

Så här resonerar jag: Om Jesus existerar och är den som Bibeln hävdar, vad har jag för alternativ då, vad har jag att förlora? Det skulle ju bara vara dumt att inte tro på honom. Speciellt som jag kan acceptera det mesta som han predikade, om förlåtelse och kärleken till sin nästa och allt det där.

Så jag har sagt: Jesus, om du är där, min dörr står alltid öppen, du är välkommen i mitt liv när som helst.

Men jag vet vad ni säger: det räcker ju inte med att hålla dörren öppen för Jesus, man måste tro också, tro på riktigt, innan han kan komma. Och det är här som det blir svårt.

Jag inser ju de potentiella fördelarna med att tro. Troende människor har det säkert lättare på många sätt och vis. De kan gå genom livet förvissade om att vad som än händer så är de trygga. Sådant måste ju vara fantastiskt för självförtroendet.

Oavsett om den som de tror på finns på riktigt eller inte, så är bara detta med att tro någonting oerhört värdefullt. Oavsett om du är en soldat på väg ut i krig, en idrottare på väg att utföra en avgörande tävlingsprestation, eller en förälder i en svår livssituation som kan komma att avgöra barnens och din egen välbefinnande för de kommande åren.

Bara det att du tror på att allting kommer att fixa sig, att allting blir okej, innebär att du är halvvägs till målet innan du ens har stigit ur sängen på den avgörande dagens morgon. Vem kan förneka nyttan av en sådan tro?

Men grejen är ju att det inte spelar så stor roll vad du tror på när du tar sats för ditt eldprov, så länge du tror på någonting. Så länge du har ett fokus för din ansträngning, ett mål, en mening och en motivation. Det är elementär psykologi.

Välj en gud på måfå från en plansch genom att peka med slutna ögon. Dra namnet på ett helgon ur en hatt och TRO, och du ska få se att du klår upp motståndaren med en lätthet som förvånar dig själv och övertygar dig om att det måste ligga någonting i det här. Det FUNKADE ju! Ära vare X i höjden!

Förstås så kan du ju helt enkelt tro på dig själv också. Det är minst lika effektivt. Eftersom jag inte kan förmå mig själv att tro på gudar så har jag fått ty mig till det här alternativet.

Och hittills har jag inte märkt någon större skillnad när det kommer till slutresultatet, jämfört med dem som tror på gud(ar). Sannolikheten för att jag med hjälp av tron på mig själv ska lyckas med någonting som jag företar mig är ungefär densamma som om jag trodde på Jesus eller Allah.

Men om det är svårt att tro på gudar ibland så är det minsann inte alltid en självklarhet att man lyckas uppehålla tron på sig själv heller.

Här kommer vi till själva namnet på min blogg och dess underrubrik, som jag har lånat från Douglas Adams, som ju menade att det är busenkelt att lära sig flyga. Hoppa och missa marken, och plötsligt så svävar du där mellan himmel och jord.

Men knepet här är att inte tänka för mycket på vad du håller på med, för sekunden då du inser att du flyger, och det borde ju inte vara möjligt, är sekunden då du faller till marken och slår ihjäl dig.

Med andra ord: en gnutta tvivel i den avgörande stunden är alltid farligt. Oavsett om den du tvivlar på är Jesus eller du själv. Eller att du flyger på riktigt.

Jag har alltså ropat på Gud utan att få svar, som barn (fast dörren står som sagt fortfarande öppen), men eftersom man inte kan bli sittande hur länge som helst i väntan på ett svar, så var jag tvungen att gå vidare så gott jag kunde med hjälp av tron på mig själv, och på mina nära och kära.

Och det har som sagt funkat ganska bra. Lätt har det inte varit, speciellt inte i början när mitt självförtroende ännu var rätt så trasigt efter en på många sätt och vis jobbig uppväxt. Men an efter som man gör gradvisa framsteg så växer tron på den egna förmågan och man märker hur saker och ting börjar löpa bättre och bättre.

Men självklart kommer det ju stunder av tvivel, precis som de som tror på Gud säkert också tvivlar. Dagar då ingenting vill gå som på Strömsö. Och det är då som jag kan tänka mig att det vore skönt att ha en tro på en yttre kraft, en allsmäktig och allvetande himmelsk fader som sitter där och ler milt och säger att “det är lugnt, du förstår det inte ännu, men jag har en plan, även om det inte gick som du tänkte dig i dag”.

Har man “bara” tron på sig själv så är det ju svårare att luta sig tillbaka och tänka att “jaha, det gick ju inte som smort det där, men jag har säkert en strålande plan för fortsättningen. Även om jag inte råkar vara allsmäktig och allvetande”.

Är tron på en själv det som tar en framåt och uppåt så då är det ju så att “the buck stops here”, liksom. Då finns det ytterst ingen annan att skylla på eller räkna med, då måste man bara acceptera det och gå vidare. Och det är inte alltid helt lätt.

Det är i de stunderna som jag avundas mina troende vänner. Visst måste det ge dem en otrolig kick, att vad som än händer så kan de alltid vara lugna i tron på att de bärs upp av ett par starka, osynliga händer.

Det måste ju vara en helt fantastisk känsla.

I och för sig, jag har ju också mina egna motsvarigheter till den här känslan. Som sagt, jag tror på mina nära och kära, jag vet att vad som än händer så kan jag lita på att de finns där vid min sida.

Jag tror på att jag har en koppling till hela det enorma universum som omger mig, att jag är resultatet av en så gott som oändlig serie händelser ända sedan tiden då stjärnorna tändes, att jag är en liten del av kosmos som tittar på sig själv och förundras.

Att jag har vunnit i livets oändligt osannolika lotteri och fått det enorma privilegiet att existera, vilket bara det borde fylla mig med hopp och förtröstan.

För vad som än händer med mig så kommer livet och universum att gå vidare. Bara den tanken borde hjälpa mig att gå vidare och andas lite lättare. Och det gör den.

Men ändå fattar jag alltså poängen med tron på en gud. På riktigt, jag inser det fina med det, hur värdefullt det kan vara. Men tron på en gud är, precis som sexualiteten och hudfärgen, ingenting som man knäpper på och av vid behov.

Jag vet inte vad som skulle krävas för att få mig att tro på en personlig, närvarande gud, men det skulle sannolikt vara någonting så omvälvande att jag inte längre skulle vara samma människa.

Jag skulle bokstavligen behöva födas på nytt. Men sådant händer ju hela tiden, säger de, så jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Men jag ser det som ganska osannolikt.

Jag har med tiden kommit att identifiera mig själv alltmer som en ignostiker. Först tyckte jag att det var en rolig grej att säga, lite coolare än det gamla vanliga ateiststuket.

Men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på de här sakerna, desto mer känner jag att det här på riktigt är det som utgör kärnan i min livsfilosofi.

Det är inte bara det att jag har svårt att tro på gudars existens, det är det att jag inte förstår vad folk menar med själva begreppet “gudar”. Vad är en gud? Själva frågan har varken huvud eller fötter.

Om vi kastar Ockhams rakkniv i soporna för en stund, är det inte lika sannolikt, eller ännu sannolikare, att om gud(ar) existerar så är de representanter för en oändligt mer avancerad livsform eller kultur, vars teknologi i praktiken är som magi för oss, och vi är laboratorieråttor i deras labyrint eller virtuella varelser i en fyrdimensionell spelvärld som de har programmerat?

Men också det här är naturligtvis lika ogrundat i någonting som vi kan observera i den fysiska världen omkring oss som någon av de befintliga religionerna, och tills jag skriver en bok om saken som en miljon eller fler människor läser och tror på, så är jag bara en L. Ron Hubbard utan efterföljarna, inflytandet och pengarna.

Men här bör det kanske påpekas att ignosticism, oförmågan att begripa gudsbegreppet, ju kan bero helt enkelt på att min hjärna inte är konstruerad för att förstå saker och ting på den skalan, lika lite som den på något meningsfullt sätt kan begripa hur stort universum på riktigt är, och hur många världar det innehåller.

Bara för att min föreställningsförmåga har gränser så betyder det ju inte nödvändigtvis att det inte finns någonting bortom den gränsen.

Och om det finns varelser där så är de otvivelaktigt, ur alla tänkbara praktiska synvinklar, gudar.

Men jag förstår ändå inte vad ni menar när ni ger namn och ansikten åt dem och säger att jag kommer att gå åt helvete om jag inte tror på dem.

Däremot förstår jag som sagt nog varför det kan kännas bra att tro på dem. Och att också mitt liv skulle kunna bli lättare stundvis om jag hade förmågan att tänka som ni.

Men ni vet vad man säger om hästar och att leda dem till vatten.

”Aldrig mer” sade de. ”Den här gången vet vi vad vi gör” sade de.

Och det hände sig vid den tiden att nästan hela den fria världens folk bestämde sig för att börja tugga fradga samtidigt.

Som ett sista “fuck you” till veteranerna som gav sin ungdom och sina liv för att deras barnbarn skulle få växa upp i ett fascismfritt Europa, valde folk efter folk populistiska, auktoritära ledare åt sig i vad som sannolikt blev de sista fria valen på ett tag.

Och närhelst ett folk gav makten åt en populist eller fascist, applåderade de antidemokratiska krafterna i de andra länderna. Starka män och diktatorer gladde sig och gnuggade sina händer och sade att “se där någon som talar mitt språk, någon som jag kan komma överens med!”

Vilket ju naturligtvis är ren och skär bullshit, för det dröjer vanligtvis maximalt ett halvår innan en nationalist från land X kommer ihåg att en nationalist från land Y inte alls är hans vän utan hans fiende sedan Karl den Stores dagar. Han må vara en nationalist, men hans hjärta bultar för helt fel land. Han är ju för tusan en smutsig Y:are, och en rabiat sådan dessutom!

Plötsligt minns nationalisterna i land X med saknad den tråkiga gamla socialdemokratiska regeringen som förr styrde i land Y. De må ha varit förhatliga, världsomfamnande vänsterflummare, men åtminstone var de inte oberäkneliga, lögnaktiga fanatiker.

I det skedet återstår inget annat alternativ än att efter bästa förmåga försöka hugga kniven i ryggen på den forna fränden eller så rusta upp en armé och marschera iväg för att slå de smutsiga Y-svinen på nöten. Helst innan de kommer ihåg hur mycket de alltid har hatat oss.

I det skedet har Starke Man X hur som helst inte något val, för det egna landets ekonomi är i ruiner och det börjar bli allt mer uppenbart för folket att nittionio av hundra vallöften som avgavs under valkampanjen var lögner som aldrig var menade att tas på allvar. Så det behövs ett krig för att avleda folkets uppmärksamhet från det här.

Ett krig ger ju dessutom en god ursäkt till att stämpla politiska motståndare, oliktänkare, freds- och människorättsaktivister och andra inhemska suspekta typer som opatriotiska och illojala. Så blir vi av med dem också. Två flugor i en smäll.

Men – suck – visst var livet ju så mycket lättare förr, när EU ännu existerade, och man kunde lägga skulden för allt som var fel på Bryssel.

Eller å andra sidan, man kan ju ljuga ohämmat numera, och hävda att allt som är fel är hur rätt som helst och vice versa. Svart är vitt, krig är fred, ditt är mitt och solen är månen.

Vilken god idé, att avskaffa fakta! När allting är åsikter så är det han med den största påken som bestämmer vad som gäller i dag.

Det är klart, räkenskapens dag stundar hur som helst förr eller senare, men hej – vi är sjuttio plus, vi kommer inte att leva länge nog för att behöva krypa omkring i den radioaktiva askan efteråt och bevittna när de välter våra statyer och uttalar förbannelser över oss men också över sig själva för att de var så dumma att de lät sig luras.

“Men en sak är säker! Det var sista gången som vi låter någonting så hemskt som det här ske! Våra barn och barnbarn ska inte behöva uppleva någonting liknande. Aldrig mer!”

Sure, whatever you say.

Dagen då musiken dog

Tom Starling hade gjort ett ovanligt, men av allt att döma juridiskt hållbart avtal med gudarna. De lovade göra honom till alla tiders musikaliska geni och den största låtskrivaren som någonsin levt, men på ett villkor:

“Min musik går i graven med mig.”

Villkoret ställdes av Starling, inte av gudarna. De bara ryckte på axlarna, gjorde som Starling ville, och återvände till sin orgie på Olympen.

Sagt och gjort: Tom Starling blev stor. Han blev större. Han blev enorm. Hans stjärna lyste klarare än Elvis, Dylans, Cohens, Jacksons, Piafs, Beatles, Stones och ABBAs stjärnor sammantaget. Han och hans Tom Starling Band sålde ut stadion efter stadion, kväll efter kväll, i stad efter stad, år efter år.

Hans skivor, som gavs ut med fjorton månaders intervaller, punktligt och utan undantag, i sexton års tid, sålde i så stora mängder att de till slut, i kombination med turnéerna, hämtade in mer pengar än den globala vapen- och droghandeln sammanlagt.

Varje gång då en av Starlings skivor släpptes kraschade Spotify och andra streamingtjänster på grund av den stora mängden användare, och låg nere i flera dagar.

Men Starling själv drog ingen finansiell nytta av allt det här. Han behöll bara så mycket av pengarna att det räckte till för att täcka kostnaderna för turnerandet och inspelningarna och till att betala hyran för en anspråkslös trerummare i Brooklyn, New York City.

Resten av pengarna gick oavkortat till Rocket Man, inc., ett företag som Starling grundade i början av sin karriär. Företaget, med Elon Musk vid rodret (Starling hade headhuntat honom i ett tidigt skede) hade som sitt enda mål att utan dröjsmål bygga en rad kolonier på Mars och att inleda terraformandet av planeten.

Då Starlings åttonde platta släpptes var redan fem kolonier aktiva på Mars, städer på tio tusen människor var, och enorma fusionsreaktorer vid polerna spjälkte vatten till syre som pumpades ut i atmosfären och väte som försåg fusionsreaktorerna med energi.

Tom Starlings låtar blev omedelbara klassiker, bokstavligen varenda en av dem, så fort som de spelades för första gången. Minst åtta av dem gjordes till nationalsånger i lika många länder.

Folk hade sex till låtarna, gifte sig till dem, begravdes till dem, tatuerade låttexterna på sina bröst och ryggar, texterna gav tröst och hopp åt folk i djup desperation, de fick krigiska ledare att dra tillbaka sina trupper och människor som gick i självmordstankar att vilja leva igen.

Så vackra, transcendenta och berörande var Starlings låtar att religiösa ledare betraktade dem som ett bevis för Guds existens, vilket ironiskt nog för en gångs skull var en helt korrekt iakttagelse, men i samtliga fall var det fel gud(ar) som fick äran.

Tom Starling vann Nobelpriset två gånger, en gång litteraturpriset och en gång fredspriset, men han vägrade artigt men bestämt att ta emot dem bägge gånger.

Den fjortonde april 2024, i femtioåtta års ålder, dog Tom Starling av skadorna som han ådrog sig i samband med en olycka där en robotgräsklippare körde över honom i Central Park.

Olyckan som tog Starlings liv inträffade för övrigt exakt fjorton månader efter att hans fjortonde album släpptes.

Och som villkoren i Tom Starlings kontrakt med gudarna slog fast så gick Starlings musik i graven med honom. Detta trots att flera av gudarna själva gick omkring på Olympen med Tom Starling-t-shirts och protesterade högljutt mot tanken på att aldrig få lyssna på TSB igen.

Inte ens gudarnas jurister, som de facto var mäktigare än själva gudarna, lyckades hitta något kryphål i paragraferna. Så Starlings musik tystnade och försvann samma dag då artisten begravdes.

Det hela var väldigt förvirrande. Alla dessa låtar som hade kommit att betyda så mycket för så många människor, med ens var det som om de aldrig hade existerat.

Skivorna, de fysiska plattorna och minneskorten, de försvann naturligtvis ingenstans även om informationen de innehöll raderades. Men pärmbilderna, texterna och som sagt, själva musiken, var puts väck.

Men ännu mer besynnerligt: borta var också alla minnen av musiken. Fansen slet sitt hår och grät medan de desperat försökte komma ihåg ens en snutt av den där låten som hade betytt så mycket för dem. Låten som hade spelat i bakgrunden då de fick sin första kyss, då deras barn föddes, låten som mamma sjöng åt dem om kvällarna vid läggdags…

Allt var borta. Ingen mindes en endaste not eller ens en enda låttitel.

Alla nothäften, alla YouTubevideon, alla doktorsavhandlingar kring Starlings texter, alla tatueringar med textrader, alla bootleginspelningar, alla ringsignaler i folks telefoner, allt var spårlöst försvunnet.

Däremot, besynnerligt nog, fanns alla stillbilder kvar. Tusentals, miljontals foton av Tom Starling och hans band på scenen, närbilder av hans ögon då han rördes till tårar medan han framförde den där låten, ööh, vad den nu hette och hur den nu gick. Alla bilderna återstod.

Tusentals fans hade levande och varma minnen av att ha träffat Tom och fått hans autograf. Otaliga groupies mindes nätterna som de tillbringade tillsammans med Starling på hans hotellrum eller längst bak i turnébussen.

Tom Starling var en man som inte brydde sig om lyx, droger och snabba bilar, men när det kom till kvinnor var han ingen munk precis. Minst tolv barn lämnade han efter sig, samtliga med olika kvinnor, ingen av dem sådana som han hade träffat fler gånger än den där ena.

Alla kom de ihåg Tom, hur de trollbands av hans röst, hans texter, hans gråtande gitarr och hans stålblåa ögon. Men av hans låtar fanns inte så mycket som en endaste takt kvar. Musiken gick, som överenskommet, i graven med Starling.

Den gick i graven med honom bokstavligen, faktiskt, för Starling var en man som var noggrann med detaljerna: i bröstfickan på kostymen som han begravdes i låg ett minneskort med samtliga hans låtar på. Men där kom ingen på att leta, Starlings gravfrid förblev obruten.

Världen däremot, den upplevde sina värsta ofredsår någonsin. Folk drevs bokstavligen till vansinne när de försökte dra sig till minnes Starlings låtar. Flera stora krig bröt ut, New Delhi, Boston och Vladivostok utplånades av kärnvapenexplosioner. Hundratals miljoner människor dog innan det hela ebbade ut.

Kolonierna på Mars däremot, de levde vidare i fred och välmåga. Också Jupiters måne Europa hade man vid det här laget börjat kolonisera från Mars.

Elon Musk hade förutsett att jorden förr eller senare skulle falla tillbaka i sina krigiska vanor, även om orsaken i det här fallet var av ett slag som inte ens han hade kunnat föreställa sig. Men så fort som krigandet bröt ut på jorden stoppade Musk all trafik mellan planeterna. Mars var vid det här laget självförsörjande och Musk gjorde det korrekta antagandet att det var bäst att ligga lågt ett tag tills det radioaktiva dammet hade lagt sig på jorden.

Elon Musk satt i sin soffa på den täckta utsiktsplattformen i Starling Tower, den högsta byggnaden i Curiosity City, och log för sig själv när han noterade att himlen ovanför var blåare än den någonsin varit.

Mark Zuckerberg nere i Schiaparelli, den största staden på södra halvklotet, hade berättat för honom att flera av barnen redan sprang omkring utomhus utan rymddräkter om våren, även om det strikt taget var förbjudet. Men det skulle inte dröja länge nu innan de kunde öppna de stora kupolerna över städerna. De första skördarna odlade under bar himmel hade skördats tre år tidigare. Enorma vattenreservoarer hade hittats strax under den marsianska ytan och vattnet hade pumpats upp till det som nu var väldiga sjöar.

Musk hällde upp en kopp med ångande te, odlat här på Mars såklart, medan han tankspritt gnolade på en melodi, tills han tystnade med ens. “Nej, det var inte så den gick! Damn you, Tom!” Musk kastade i sin frustration temuggen som singlade iväg genom luften och studsade mot fönstret tjugo meter längre bort. Där föll den till golvet utan att gå i kras. En av fördelarna med den Röda planetens svaga tyngdkraft.

Gudarna på Olympen, dem gick det inte så bra för. De hade länge stått under uppsikt av Galaktiska gudarådets sekretariat, Orionarmens underavdelning, och det här senaste klåpandet med Tom Starlings kontrakt var droppen som fick bägaren att rinna över. Samtliga tjugonio gudar på Olympen reinkarnerades som roadies och cateringpersonal åt den finländska hiphopparen Cheek, och Olympen utplånades med en antimateria-stridsspets.

Och Tom Starling, han förblev död och av hans musik hördes som sagt inte en ton någonsin mer.

Eller nåja – en reklamjingel som skrevs för en utställning på det nyöppnade Guggenheimmuseet i Helsingfors hösten 2084 råkade vara en exakt återgivning av refrängen i öppningslåten på Tom Starling Bands fjärde skiva, men museet gick i konkurs och lades ned innan utställningen blev av, så ingen fick någonsin höra den, utom museets kurator, men hon led av sviterna efter en klumpigt genomförd – om än tillfällig – lobotomi (det var populärt just då, i kombination med missbruk av holocrack) så hon lyssnade inte värst uppmärksamt.

Och det var det.

Thank You For the Music: My Open Letter To America

I’m writing this story in English, because that’s the language in which it was told to me when I was a kid back in the early eighties. The people who told it to me had names like Charlie Chaplin, Harrison Ford, Steven Spielberg, George Lucas, Isaac Asimov, Marilyn Monroe, John Wayne… Even people like Bruce Springsteen, Kurt Cobain and, well, Michael Knight.

These people told me a story about the importance of being true to yourself and standing up for the things that matter. A story about honesty. And bravery, even when you are afraid. Principles. Fair play. Not giving up. Did I mention telling the truth? Honor. And oh yeah, the color of your skin, how it doesn’t make you any less or more of a human being than anyone else.

And the thing is, these men and women, and many more that I didn’t mention, they told me about these things in a way that really made me listen. They were entertaining. They were funny. They were convincing. I bought the whole concept of the American Dream and how anything is possible if you believe in yourself and your dream, you know, all that stuff. I really swallowed it all; hook, line and sinker.

I was a kid of the late cold war. Things were kind of boring in Finland, where I was born and grew up. The music scene, the movies, the comics; most of the home-grown stuff was sort of lame. Almost all the cool stuff came from the USA or from Britain.

Of course, we never went there ourselves when I was a kid, my mom and me. She was a single parent, didn’t have a lot of money and airplane tickets cost an arm and a leg back then. I was in my late thirties when I went to the States for the first time.

But I didn’t really need to, anyway. After all, you guys came to me. You just needed to switch on the TV or put on a rock ‘n roll record. And you were taken there, instantly.

You even took me to the moon with the Apollo missions. Neil Armstrong, I saw his first step on another world. Not live, mind you, I missed that by a couple of months, I was born in late ‘69.

But the point here is, you made my childhood and youth fun and exciting, in a time that wasn’t a lot of fun in real life. To be honest, life was kind of frightening. The shadow of war hung over all of us. Any time now they were going to drop the Bomb. But as Billy Joel sang later,

“Cold war kids were hard to kill

Under their desks in an air raid drill”

We didn’t do the duck and cover-thing at school, though; we knew that when the bomb dropped we’d all be toast, instantly. We also knew that the one they’d drop on us would probably be one of yours.

But I still remained on your side. Because somehow I figured you were the good guys in the end, even though I didn’t really like Ronald Reagan very much, he was a bit scary, to be honest. But even he wasn’t able to kill my love for all – or most – things American.

Of course, as I grew older my view of the USA changed and became more pragmatic. I suppose I always knew that America had a dark side to it, after all, American film makers have never pretended that it didn’t exist.

In fact, I guess that’s one thing that I’ve always appreciated with the USA, your openness about your own flaws as a society. You never were like our next door neighbors, the Russians, who always straight up denied that anything was wrong, whatever it was and however wrong it was. You yankees, you were pretty much up front with the fact that not everything was OK, that there were cracks in the American dream. And I salute you for that.

And then, of course, you really did behave very badly at times. All your world policing and gunboat diplomacy; all your bombing, all your military muscle flexing around the world, of course that bothered me. You really tested my affection with the whole Gulf war thing, sort of the Vietnam of my generation. The first demonstration I ever took part in was a huge march against the Iraq war in Helsinki back in 2003.

And yes, I had huge problems with George W. Bush. Which is sort of really ironic, how I now almost miss him. I mean, the guy you just elected even makes Bush Jr. look good, and that takes some effort, let me tell you.

So anyway, here we are. You went and elected a full-blown fascist to your highest public office, didn’t you? A certified clinical psychopath and pathological liar as your president.

I’m not going to give you a hard time about it, most of you are painfully aware of this already, even some of those who voted for him, although they may not have realized the full consequences of their actions at the time.

I’m just going to tell you that I still am thankful for all the stuff I got from you, all the music, all the movies, the fun, the excitement, the stories. Nobody’s going to take that away from me.

My own kids, well, that’s another story. My older son is nine right now, my younger son is seven. Their most formative, impressionable years are going to overlap with the Trump presidency.

Honestly, what do you want me to tell them? What is the picture you want to paint for them? That it’s quite okay to be a total liar, an all-round bully, a racist, a raging misogynist and a venom-spewing hatemonger, among many other things?

I’m sorry, but I’m not making this up, they have it on tape, over and over again: Donald Trump really is all these things, and you just elected him. Out of more than 300 million people, he is the one you narrowed it down to? Seriously, America? How am I going to explain this to my kids?

I still love you guys on some level, but on another level I feel like I’ve been betrayed, big time. I feel like a dog that’s just been kicked – hard – by the person he’s been looking up to his entire short life.

A wise man once said, “with great power comes great responsibility”. You really need to step up to it now, America. I know you have it in you. You have to tell your leaders not to misbehave. You have to remind them of who you are as a nation, of its roots and of its soul.

You need to remind them that you are in fact a nation of immigrants. That America once was a safe haven for refugees and persecuted people who just wanted a chance to make a life for themselves and their families, and that they just happened to create the mightiest nation on Earth as a by-product.

A nation that, despite all it’s faults, never lost sight of its core values: truth, honesty, the fact that all men and women are born free and equal.

You need to remind yourselves of this now and in the coming years. You need to remember that the world is watching. My kids are watching. They’re great fans of the Marvel characters, by the way. Among them Captain America. Please don’t make them come to me and ask, “Daddy, why is Captain America behaving like that?” That would really break my heart.

The election may be over for this time, but for many of you, the hard work is just beginning. I sincerely hope that the prospect of an all-out authoritarian regime acts as a wake-up call for a great number of Americans and that we may see some kind of new grass roots movement, maybe some sort of new civil rights movement, a choir of voices that grows stronger by the day, a collective refusal to accept the coming madness.

Or am I wrong in believing in you? Are you in fact, after all, just another country among all the others, in the same league as those that you yourselves have called by derogatory terms like “banana republics”?

I still feel like you are not just another banana republic. I feel that there still is something there. Something special. But you’re really, really testing my convictions here. You’ve truly upset this old friend and fan of yours. And my kids, well, it’s up to you now, how they will look at you when they grow older. I’m begging you not to disappoint them.

But whatever happens, I will still play my old rock ‘n roll records to them. Springsteen, Michael Jackson, Metallica, Guns ‘n Roses. Hell, I’ll even play them some Eagles. Some things remain as true as ever, despite of what befalls the country that gave birth to them.

Världens mest utdragna och skitiga kedjekrock

De senaste sex månaderna eller så har varit en mardröm. Det amerikanska presidentvalet har allvarligt rubbat min sinnesfrid och blivit till en tjugo bilars kedjekrock som man inte vill titta på när man kör förbi men man tittar ändå (ambulanserna är redan där, och polisen som viftar åt bilarna att köra vidare, nothing to see here).

Jag har nördat in mig på det amerikanska valsystemet, på datajournalistik och vetenskapen bakom opinionsundersökningarna och blivit allt mer besviken på folks, inklusive journalisters, övertro till enskilda nationella polls. Folk tenderar också att plocka russinen ur bullen och tolka siffrorna enligt sin somebubbla-tillhörighet, och tro på att så här är det. Polariseringen under den här kampanjen är fullständigt absurd, och man misstänker att flera gallupmakare också låter sina preferenser skina igenom.

So, who you gonna believe? Personligen har jag hållit ett vakande öga på Nate Silvers eminenta FiveThirtyEight, som är så seriös och nördig – både Silver själv och hans sajt – som man kan bli om man vill bibehålla någon som helst chans att få tillfälle att fortplanta sig. Silver hörde till dem som prickade Obamas segrar med större träffsäkerhet än någon annan. Han äter, dricker och andas data. Han har en kvantdator som hjärna.

Och till och med han säger att det här valet är en riktig jäkel att få rätt. Osäkerhetsfaktorerna är många och de är stora. Det här valet är inte likt något annat i modern historia. Till skillnad från de flesta andra analytikergängen är FiveThirtyEight därför betydligt mindre säkra på Clintons enastående chanser. De ger henne en cirka sjuttio procents chans att ro hem valet. Det innebär betydligt bättre odds för Trump än vadslagningsbyråerna ger.

Hur det sist och slutligen går, om jag blir deprimerad eller lättad då resultatet blir klart (förhoppningsvis) i morgon bitti finsk tid, det vågar jag inte gissa. Clinton är ju förhandsfavorit, men hennes ledning ryms inom felmarginalen. Det finns en skrämmande stor risk för att USA:s nästa president är en kvasifascist och klinisk psykopat.

Då kommer jag bara att bli tvungen att ta ett ett halvårs timeout från alla former av USA-rapportering för att rädda min mentala hälsa. Då är amerikanerna on their own, så att säga. Då har de skjutit sig själva i bägge fötter och kallbranden sprider sig oundvikligen med tiden till hela resten av världen. Men det får man ta ställning till sedan, under tiden får det vara vad mig beträffar. Jag är så oerhört besviken på USA att orden inte räcker till för att beskriva det. Bara att de har låtit Trump komma så här långt borde vara orsak nog för att sätta hela nationen under förmyndarskap.

Men det finns ju en relativt god chans att Clinton fixar det. The Economist verkar ju ha förtroende, även om den annars rätt så förtjänstfulla och läsvärda artikeln inte riktigt tycks tro på sin egen rubrik när man läser vidare. Men den är en ganska bra analys av läget hur som helst.

O tempora, o mores. Hur hamnade vi i den här soppan?

Och jag vidhåller att hela världen borde få rösta i det amerikanska presidentvalet. Vi får ändå leva med konsekvenserna sedan.

…ty de veta icke vad de gör

I boken Surface Detail (2010) av Iain M. Banks har helvetet lagts ut på entreprenad. Eller ska jag säga helvetena, i pluralis, för det finns flera.

Helvetena sköts av privata, multiplanetära bolag som gör stora vinster på att tortera olyckliga själar under förhållanden som avsiktligt har gjorts att efterlikna scener från tavlor av infernomålare som Pieter Bruegel och Hieronymus Bosch.

Fast “själar” är kanske inte rätt ord här – inget övernaturligt är involverat, personernas medvetanden laddas helt enkelt upp på nätet strax innan deras kroppar dör och överförs sedan till servrarna där helvetena existerar. Och där genomlider de sedan alla helvetets plågor. Bokstavligen.

Helvetena används av diverse auktoritära ledare och förtrycksregimer till att sätta skräck i folket, göra dem lättare att styra. Lite som makthavare numera på riktigt håller folk i schack med religion och rädsla för helvetet som redskap. Fast i Banks berättelse finns helvetet på riktigt. Flera av dem, som sagt.

När jag läser nyheterna och ser på världen i dag så inser jag att cyberhelveten av den sort som Iain M. Banks beskriver antagligen bara är en fråga om tid.

Vad är fatt med oss människor? Varifrån kommer vårt tvångsmässiga behov av att förverkliga alla jäkla korkade och ondsinta idéer som ploppar upp i våra huvuden?

Som nu atombomben till exempel. “Här är ett vapen som garanterar ömsesidig, total förstörelse för alla som tar till dem.” Lite som Supernovabomben i Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, domedagsvapnet som superdatorn Hactar konstruerar åt en särskilt aggressiv art vid namn Pansardjävlarna från Striterax.

Bomben, stor som som en cricketboll, fungerat som så att då den detoneras kortsluter den varenda en atom i univerum och förvandlar på ett ögonblick hela världsalltet till ett rasande eldinferno.

“Utmärkt! Vi beställer sju tusen av dem!” säger Pansardjävlarna från Striterax. Eller hur många det nu var. USA och Ryssland har ungefär sju tusen kärnstridsspetsar var.

Och nu tycker det amerikanska folket, eller åtminstone cirka hälften av dem, att det är en god idé att rösta på en man som upprepade gånger har undrat varför vi inte använder kärnvapnen när vi en gång har dem.

Som de säger i Amirika: “This is why we can’t have nice things.”

Nu kanske någon tänker att “ja men kanske de där helvetesservrarna inte är en så dålig idé trots allt! Vi kastar dit världens alla hitlerar, putinar och trumpar och sedan får de grillas där och fundera på allt fanstyg som de har haft för sig.

Nej! Jag sade ju att det här är en dålig idé! En riktigt usel idé, inte långt ifrån kärnvapnen på dumhetsskalan.

Som sagt, vad är fatt med oss? Varför är vi så förbannat dumma? Vi drömmer så mycket vackert och ädelt också, varför koncentrerar vi inte oss på att förverkliga det? Varför har Darth Vader 999 999 888 777 666 gillare på Facebook medan Luke Skywalker har fem?

Jag har som en och annan kanske minns, inte värst mycket till övers för religioner. Men det betyder inte att inte de religiösa böckerna har en och annan poäng. Som det här när Jesus uttalar sina famous last words, “fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”.

Jag är tämligen övertygad att om en historisk Jesus har existerat och hängt på korset, så har han inte använt exakt de orden utan någonting betydligt mustigare och barnförbjudet. Men i princip med samma andemening: de är ju fan helt från vettet.

Man måste verkligen vara ett riktigt sällsynt puckat gäng av kosmiska fuck-ups om man i stil med människorna lyckas få en allsmäktig, allvetande, oändligt sansad och kärleksfull gudom så till den milda grad ur balans att han i sin desperation inte bara låter tortera och döda en köttslig avatar av sig själv, utan litet tidigare i handlingen flippar han ju ut ännu värre och dränker allesamman, minus Noa och hans familj. Hela världens befolkning på den tiden, cirka två och en halv miljoner människor, åt fanders.

Okej, en gud som gör så har serious anger issues, men det säger någonting om hur jobbiga vi var redan då (om vi låtsas att syndafloden hände på riktigt).

Och det blir ju liksom inte bättre med tiden. Vi tycks bara inte lära oss, hur hiskeliga dumheter vi än begår och hur mycket vi än kryper omkring i den radioaktiva askan efter vår senaste moraliska och intellektuella konkurs, efter några årtionden är vi där igen.

Vilket får en att tänka på hur smart det egentligen var av Jahve att ge folket en blank check den där gången på Golgata. Vad de än gör är förlåtet, för all evighet, bara de tror på honom.

Hur desperat är inte det? Liksom att “ja ja, whatever, gör vad ni vill så länge ni lämnar mig i fred.”

“Bara för att dubbelkolla, för att det inte blir någonting oklart – alla våra synder, nu och i framtiden, är bortsopade, så länge vi tror på dig?”

“*suck* Ja ja, spring iväg nu och gör… någonting. Så länge jag slipper se er.”

“Ööh, inkluderar det också att vi tror på dig på lite olika sätt och sedan krigar vi sinsemellan över vems sätt som är det enda rätta?”

“Åh herrejag!” *lägger på luren, tut tut tut*

Det här har som synes varit ett sällsynt mörkt och dystert blogginlägg, ledsen för det. Någonting med den här tiden på året, med mörkret och snön och det amerikanska presidentvalet. Jag hoppas på att vara på bättre humör när speciellt det sistnämnda är över, men jag håller inte andan i väntan på det, om vi säger så.

Åt helvete med alla helveten, både de religiösa myterna och de virtuella versionerna från science fiction; åt helvete med kärnvapnen, med Trump, Putin, Erdogan, Åkesson, Soini, Duterte, Le Pen, etc. etc. Nej, inte till ett fysiskt helvete, bara i bemärkelsen “gå bort, pappa är lite trött och skulle inte orka med er just nu.”

Jag tänker hälla upp en god, rökig skotsk single malt och sitta här i soffan och titta på min hund som är saligt omedveten om vilken dödsfara världen befinner sig i. Bara någon skrapar honom bakom örat, matar honom och viskar stuff åt honom som han vill höra så är han okej med vad som helst och ifrågasätter ingenting.

Lite som den amerikanska väljaren, faktiskt.

Men på allvar – jorden och resten av solsystemet ligger rätt så avsides här ute på den galaktiska bondvischan. Tjugofem tusen ljusår in till centrum. Femtio tusen års färd bara till vår närmaste stjärngranne, Proxima Centauri, med våra nuvarande snabbaste rymdfarkoster. Och dit är det bara drygt fyra ljusår.

Vi är ensamma här ute, isolerade. Vår gud har fått burnout. Ingen från de stora galaktiska civilisationerna vill tala med oss. Och vem kan klandra dem.