Dagen då musiken dog

Tom Starling hade gjort ett ovanligt, men av allt att döma juridiskt hållbart avtal med gudarna. De lovade göra honom till alla tiders musikaliska geni och den största låtskrivaren som någonsin levt, men på ett villkor:

“Min musik går i graven med mig.”

Villkoret ställdes av Starling, inte av gudarna. De bara ryckte på axlarna, gjorde som Starling ville, och återvände till sin orgie på Olympen.

Sagt och gjort: Tom Starling blev stor. Han blev större. Han blev enorm. Hans stjärna lyste klarare än Elvis, Dylans, Cohens, Jacksons, Piafs, Beatles, Stones och ABBAs stjärnor sammantaget. Han och hans Tom Starling Band sålde ut stadion efter stadion, kväll efter kväll, i stad efter stad, år efter år.

Hans skivor, som gavs ut med fjorton månaders intervaller, punktligt och utan undantag, i sexton års tid, sålde i så stora mängder att de till slut, i kombination med turnéerna, hämtade in mer pengar än den globala vapen- och droghandeln sammanlagt.

Varje gång då en av Starlings skivor släpptes kraschade Spotify och andra streamingtjänster på grund av den stora mängden användare, och låg nere i flera dagar.

Men Starling själv drog ingen finansiell nytta av allt det här. Han behöll bara så mycket av pengarna att det räckte till för att täcka kostnaderna för turnerandet och inspelningarna och till att betala hyran för en anspråkslös trerummare i Brooklyn, New York City.

Resten av pengarna gick oavkortat till Rocket Man, inc., ett företag som Starling grundade i början av sin karriär. Företaget, med Elon Musk vid rodret (Starling hade headhuntat honom i ett tidigt skede) hade som sitt enda mål att utan dröjsmål bygga en rad kolonier på Mars och att inleda terraformandet av planeten.

Då Starlings åttonde platta släpptes var redan fem kolonier aktiva på Mars, städer på tio tusen människor var, och enorma fusionsreaktorer vid polerna spjälkte vatten till syre som pumpades ut i atmosfären och väte som försåg fusionsreaktorerna med energi.

Tom Starlings låtar blev omedelbara klassiker, bokstavligen varenda en av dem, så fort som de spelades för första gången. Minst åtta av dem gjordes till nationalsånger i lika många länder.

Folk hade sex till låtarna, gifte sig till dem, begravdes till dem, tatuerade låttexterna på sina bröst och ryggar, texterna gav tröst och hopp åt folk i djup desperation, de fick krigiska ledare att dra tillbaka sina trupper och människor som gick i självmordstankar att vilja leva igen.

Så vackra, transcendenta och berörande var Starlings låtar att religiösa ledare betraktade dem som ett bevis för Guds existens, vilket ironiskt nog för en gångs skull var en helt korrekt iakttagelse, men i samtliga fall var det fel gud(ar) som fick äran.

Tom Starling vann Nobelpriset två gånger, en gång litteraturpriset och en gång fredspriset, men han vägrade artigt men bestämt att ta emot dem bägge gånger.

Den fjortonde april 2024, i femtioåtta års ålder, dog Tom Starling av skadorna som han ådrog sig i samband med en olycka där en robotgräsklippare körde över honom i Central Park.

Olyckan som tog Starlings liv inträffade för övrigt exakt fjorton månader efter att hans fjortonde album släpptes.

Och som villkoren i Tom Starlings kontrakt med gudarna slog fast så gick Starlings musik i graven med honom. Detta trots att flera av gudarna själva gick omkring på Olympen med Tom Starling-t-shirts och protesterade högljutt mot tanken på att aldrig få lyssna på TSB igen.

Inte ens gudarnas jurister, som de facto var mäktigare än själva gudarna, lyckades hitta något kryphål i paragraferna. Så Starlings musik tystnade och försvann samma dag då artisten begravdes.

Det hela var väldigt förvirrande. Alla dessa låtar som hade kommit att betyda så mycket för så många människor, med ens var det som om de aldrig hade existerat.

Skivorna, de fysiska plattorna och minneskorten, de försvann naturligtvis ingenstans även om informationen de innehöll raderades. Men pärmbilderna, texterna och som sagt, själva musiken, var puts väck.

Men ännu mer besynnerligt: borta var också alla minnen av musiken. Fansen slet sitt hår och grät medan de desperat försökte komma ihåg ens en snutt av den där låten som hade betytt så mycket för dem. Låten som hade spelat i bakgrunden då de fick sin första kyss, då deras barn föddes, låten som mamma sjöng åt dem om kvällarna vid läggdags…

Allt var borta. Ingen mindes en endaste not eller ens en enda låttitel.

Alla nothäften, alla YouTubevideon, alla doktorsavhandlingar kring Starlings texter, alla tatueringar med textrader, alla bootleginspelningar, alla ringsignaler i folks telefoner, allt var spårlöst försvunnet.

Däremot, besynnerligt nog, fanns alla stillbilder kvar. Tusentals, miljontals foton av Tom Starling och hans band på scenen, närbilder av hans ögon då han rördes till tårar medan han framförde den där låten, ööh, vad den nu hette och hur den nu gick. Alla bilderna återstod.

Tusentals fans hade levande och varma minnen av att ha träffat Tom och fått hans autograf. Otaliga groupies mindes nätterna som de tillbringade tillsammans med Starling på hans hotellrum eller längst bak i turnébussen.

Tom Starling var en man som inte brydde sig om lyx, droger och snabba bilar, men när det kom till kvinnor var han ingen munk precis. Minst tolv barn lämnade han efter sig, samtliga med olika kvinnor, ingen av dem sådana som han hade träffat fler gånger än den där ena.

Alla kom de ihåg Tom, hur de trollbands av hans röst, hans texter, hans gråtande gitarr och hans stålblåa ögon. Men av hans låtar fanns inte så mycket som en endaste takt kvar. Musiken gick, som överenskommet, i graven med Starling.

Den gick i graven med honom bokstavligen, faktiskt, för Starling var en man som var noggrann med detaljerna: i bröstfickan på kostymen som han begravdes i låg ett minneskort med samtliga hans låtar på. Men där kom ingen på att leta, Starlings gravfrid förblev obruten.

Världen däremot, den upplevde sina värsta ofredsår någonsin. Folk drevs bokstavligen till vansinne när de försökte dra sig till minnes Starlings låtar. Flera stora krig bröt ut, New Delhi, Boston och Vladivostok utplånades av kärnvapenexplosioner. Hundratals miljoner människor dog innan det hela ebbade ut.

Kolonierna på Mars däremot, de levde vidare i fred och välmåga. Också Jupiters måne Europa hade man vid det här laget börjat kolonisera från Mars.

Elon Musk hade förutsett att jorden förr eller senare skulle falla tillbaka i sina krigiska vanor, även om orsaken i det här fallet var av ett slag som inte ens han hade kunnat föreställa sig. Men så fort som krigandet bröt ut på jorden stoppade Musk all trafik mellan planeterna. Mars var vid det här laget självförsörjande och Musk gjorde det korrekta antagandet att det var bäst att ligga lågt ett tag tills det radioaktiva dammet hade lagt sig på jorden.

Elon Musk satt i sin soffa på den täckta utsiktsplattformen i Starling Tower, den högsta byggnaden i Curiosity City, och log för sig själv när han noterade att himlen ovanför var blåare än den någonsin varit.

Mark Zuckerberg nere i Schiaparelli, den största staden på södra halvklotet, hade berättat för honom att flera av barnen redan sprang omkring utomhus utan rymddräkter om våren, även om det strikt taget var förbjudet. Men det skulle inte dröja länge nu innan de kunde öppna de stora kupolerna över städerna. De första skördarna odlade under bar himmel hade skördats tre år tidigare. Enorma vattenreservoarer hade hittats strax under den marsianska ytan och vattnet hade pumpats upp till det som nu var väldiga sjöar.

Musk hällde upp en kopp med ångande te, odlat här på Mars såklart, medan han tankspritt gnolade på en melodi, tills han tystnade med ens. “Nej, det var inte så den gick! Damn you, Tom!” Musk kastade i sin frustration temuggen som singlade iväg genom luften och studsade mot fönstret tjugo meter längre bort. Där föll den till golvet utan att gå i kras. En av fördelarna med den Röda planetens svaga tyngdkraft.

Gudarna på Olympen, dem gick det inte så bra för. De hade länge stått under uppsikt av Galaktiska gudarådets sekretariat, Orionarmens underavdelning, och det här senaste klåpandet med Tom Starlings kontrakt var droppen som fick bägaren att rinna över. Samtliga tjugonio gudar på Olympen reinkarnerades som roadies och cateringpersonal åt den finländska hiphopparen Cheek, och Olympen utplånades med en antimateria-stridsspets.

Och Tom Starling, han förblev död och av hans musik hördes som sagt inte en ton någonsin mer.

Eller nåja – en reklamjingel som skrevs för en utställning på det nyöppnade Guggenheimmuseet i Helsingfors hösten 2084 råkade vara en exakt återgivning av refrängen i öppningslåten på Tom Starling Bands fjärde skiva, men museet gick i konkurs och lades ned innan utställningen blev av, så ingen fick någonsin höra den, utom museets kurator, men hon led av sviterna efter en klumpigt genomförd – om än tillfällig – lobotomi (det var populärt just då, i kombination med missbruk av holocrack) så hon lyssnade inte värst uppmärksamt.

Och det var det.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s