Om varför jag inte tror på Gud (men i smyg avundas dem som gör det)

Vad någon än påstår så har jag inte stängt dörren för Jesus. Eller någon annan gud för den delen. Det enda de behöver göra är att, tja, existera.

Så här resonerar jag: Om Jesus existerar och är den som Bibeln hävdar, vad har jag för alternativ då, vad har jag att förlora? Det skulle ju bara vara dumt att inte tro på honom. Speciellt som jag kan acceptera det mesta som han predikade, om förlåtelse och kärleken till sin nästa och allt det där.

Så jag har sagt: Jesus, om du är där, min dörr står alltid öppen, du är välkommen i mitt liv när som helst.

Men jag vet vad ni säger: det räcker ju inte med att hålla dörren öppen för Jesus, man måste tro också, tro på riktigt, innan han kan komma. Och det är här som det blir svårt.

Jag inser ju de potentiella fördelarna med att tro. Troende människor har det säkert lättare på många sätt och vis. De kan gå genom livet förvissade om att vad som än händer så är de trygga. Sådant måste ju vara fantastiskt för självförtroendet.

Oavsett om den som de tror på finns på riktigt eller inte, så är bara detta med att tro någonting oerhört värdefullt. Oavsett om du är en soldat på väg ut i krig, en idrottare på väg att utföra en avgörande tävlingsprestation, eller en förälder i en svår livssituation som kan komma att avgöra barnens och din egen välbefinnande för de kommande åren.

Bara det att du tror på att allting kommer att fixa sig, att allting blir okej, innebär att du är halvvägs till målet innan du ens har stigit ur sängen på den avgörande dagens morgon. Vem kan förneka nyttan av en sådan tro?

Men grejen är ju att det inte spelar så stor roll vad du tror på när du tar sats för ditt eldprov, så länge du tror på någonting. Så länge du har ett fokus för din ansträngning, ett mål, en mening och en motivation. Det är elementär psykologi.

Välj en gud på måfå från en plansch genom att peka med slutna ögon. Dra namnet på ett helgon ur en hatt och TRO, och du ska få se att du klår upp motståndaren med en lätthet som förvånar dig själv och övertygar dig om att det måste ligga någonting i det här. Det FUNKADE ju! Ära vare X i höjden!

Förstås så kan du ju helt enkelt tro på dig själv också. Det är minst lika effektivt. Eftersom jag inte kan förmå mig själv att tro på gudar så har jag fått ty mig till det här alternativet.

Och hittills har jag inte märkt någon större skillnad när det kommer till slutresultatet, jämfört med dem som tror på gud(ar). Sannolikheten för att jag med hjälp av tron på mig själv ska lyckas med någonting som jag företar mig är ungefär densamma som om jag trodde på Jesus eller Allah.

Men om det är svårt att tro på gudar ibland så är det minsann inte alltid en självklarhet att man lyckas uppehålla tron på sig själv heller.

Här kommer vi till själva namnet på min blogg och dess underrubrik, som jag har lånat från Douglas Adams, som ju menade att det är busenkelt att lära sig flyga. Hoppa och missa marken, och plötsligt så svävar du där mellan himmel och jord.

Men knepet här är att inte tänka för mycket på vad du håller på med, för sekunden då du inser att du flyger, och det borde ju inte vara möjligt, är sekunden då du faller till marken och slår ihjäl dig.

Med andra ord: en gnutta tvivel i den avgörande stunden är alltid farligt. Oavsett om den du tvivlar på är Jesus eller du själv. Eller att du flyger på riktigt.

Jag har alltså ropat på Gud utan att få svar, som barn (fast dörren står som sagt fortfarande öppen), men eftersom man inte kan bli sittande hur länge som helst i väntan på ett svar, så var jag tvungen att gå vidare så gott jag kunde med hjälp av tron på mig själv, och på mina nära och kära.

Och det har som sagt funkat ganska bra. Lätt har det inte varit, speciellt inte i början när mitt självförtroende ännu var rätt så trasigt efter en på många sätt och vis jobbig uppväxt. Men an efter som man gör gradvisa framsteg så växer tron på den egna förmågan och man märker hur saker och ting börjar löpa bättre och bättre.

Men självklart kommer det ju stunder av tvivel, precis som de som tror på Gud säkert också tvivlar. Dagar då ingenting vill gå som på Strömsö. Och det är då som jag kan tänka mig att det vore skönt att ha en tro på en yttre kraft, en allsmäktig och allvetande himmelsk fader som sitter där och ler milt och säger att “det är lugnt, du förstår det inte ännu, men jag har en plan, även om det inte gick som du tänkte dig i dag”.

Har man “bara” tron på sig själv så är det ju svårare att luta sig tillbaka och tänka att “jaha, det gick ju inte som smort det där, men jag har säkert en strålande plan för fortsättningen. Även om jag inte råkar vara allsmäktig och allvetande”.

Är tron på en själv det som tar en framåt och uppåt så då är det ju så att “the buck stops here”, liksom. Då finns det ytterst ingen annan att skylla på eller räkna med, då måste man bara acceptera det och gå vidare. Och det är inte alltid helt lätt.

Det är i de stunderna som jag avundas mina troende vänner. Visst måste det ge dem en otrolig kick, att vad som än händer så kan de alltid vara lugna i tron på att de bärs upp av ett par starka, osynliga händer.

Det måste ju vara en helt fantastisk känsla.

I och för sig, jag har ju också mina egna motsvarigheter till den här känslan. Som sagt, jag tror på mina nära och kära, jag vet att vad som än händer så kan jag lita på att de finns där vid min sida.

Jag tror på att jag har en koppling till hela det enorma universum som omger mig, att jag är resultatet av en så gott som oändlig serie händelser ända sedan tiden då stjärnorna tändes, att jag är en liten del av kosmos som tittar på sig själv och förundras.

Att jag har vunnit i livets oändligt osannolika lotteri och fått det enorma privilegiet att existera, vilket bara det borde fylla mig med hopp och förtröstan.

För vad som än händer med mig så kommer livet och universum att gå vidare. Bara den tanken borde hjälpa mig att gå vidare och andas lite lättare. Och det gör den.

Men ändå fattar jag alltså poängen med tron på en gud. På riktigt, jag inser det fina med det, hur värdefullt det kan vara. Men tron på en gud är, precis som sexualiteten och hudfärgen, ingenting som man knäpper på och av vid behov.

Jag vet inte vad som skulle krävas för att få mig att tro på en personlig, närvarande gud, men det skulle sannolikt vara någonting så omvälvande att jag inte längre skulle vara samma människa.

Jag skulle bokstavligen behöva födas på nytt. Men sådant händer ju hela tiden, säger de, så jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Men jag ser det som ganska osannolikt.

Jag har med tiden kommit att identifiera mig själv alltmer som en ignostiker. Först tyckte jag att det var en rolig grej att säga, lite coolare än det gamla vanliga ateiststuket.

Men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på de här sakerna, desto mer känner jag att det här på riktigt är det som utgör kärnan i min livsfilosofi.

Det är inte bara det att jag har svårt att tro på gudars existens, det är det att jag inte förstår vad folk menar med själva begreppet “gudar”. Vad är en gud? Själva frågan har varken huvud eller fötter.

Om vi kastar Ockhams rakkniv i soporna för en stund, är det inte lika sannolikt, eller ännu sannolikare, att om gud(ar) existerar så är de representanter för en oändligt mer avancerad livsform eller kultur, vars teknologi i praktiken är som magi för oss, och vi är laboratorieråttor i deras labyrint eller virtuella varelser i en fyrdimensionell spelvärld som de har programmerat?

Men också det här är naturligtvis lika ogrundat i någonting som vi kan observera i den fysiska världen omkring oss som någon av de befintliga religionerna, och tills jag skriver en bok om saken som en miljon eller fler människor läser och tror på, så är jag bara en L. Ron Hubbard utan efterföljarna, inflytandet och pengarna.

Men här bör det kanske påpekas att ignosticism, oförmågan att begripa gudsbegreppet, ju kan bero helt enkelt på att min hjärna inte är konstruerad för att förstå saker och ting på den skalan, lika lite som den på något meningsfullt sätt kan begripa hur stort universum på riktigt är, och hur många världar det innehåller.

Bara för att min föreställningsförmåga har gränser så betyder det ju inte nödvändigtvis att det inte finns någonting bortom den gränsen.

Och om det finns varelser där så är de otvivelaktigt, ur alla tänkbara praktiska synvinklar, gudar.

Men jag förstår ändå inte vad ni menar när ni ger namn och ansikten åt dem och säger att jag kommer att gå åt helvete om jag inte tror på dem.

Däremot förstår jag som sagt nog varför det kan kännas bra att tro på dem. Och att också mitt liv skulle kunna bli lättare stundvis om jag hade förmågan att tänka som ni.

Men ni vet vad man säger om hästar och att leda dem till vatten.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

6 thoughts on “Om varför jag inte tror på Gud (men i smyg avundas dem som gör det)”

  1. ”Han prövar blott, han ej förskjuter”. ??? Lycklig den som finner hjälp och tröst i detta. Realiteten tenderar vara den att tron och förlitandet på sig själv är bästa hjälpen. Saker och ting reder icke upp sej med att förlita sig på citatet. Är det ”han” som gett oss tron på oss själva, då ska ”han” ha en eloge, men därom må de vise tvista.

    Liked by 1 person

  2. Det finns många möjliga trådar att knyta an till. Slantar har två sidor. Båda lika mycket värda. Men i det här samtalet finns fler sidor än Du och Jag. Men vi finns! Vill knyta an till den där tråden i början på Ditt tänkvärda epos. 1. Tron måste sökas som en nål i en golvspringa – ja – så sade Paavo Ruotsalainen men å andra sidan: 2. Tron är en gåva som ges oss. Låt mig förklara hur jag ser på 2. Joo, min syn är att gudstron också har betydelsen ATT LITA PÅ. Den är inte enbart detsamma som då jag tror att Karl-Gustav Prost ÄR min far. Den tron kan svårligen nån ta ifrån mig. Men det är ändå fråga om tro nr 1: jag tror mig veta att KG Prost är min far. Min mor var kanske 100% säker på den saken. Lika säker kan inte jag vara. Den tro jag gärna avser då jag talar om tro har dimensionen ATT LITA PÅ. Inte att tro på en faktauppgift beträffande vem som är min far utan… och nu måste jag ta en parallell (mer än en bild): jag hade en lyckliga barndom i förhållandet till KGP. Jag tyckte om honom, litade på honom – det var en GÅVA inte något rationellt 1+1=2. Den gåvan fanns bara hos mig ….. Och därför om jag stod på en hög sten och hans röst i dimman ropade hoppa ned jag tar emot Dig så hoppade jag. Jag litade på KGP.
    Översatt till mitt gudsförhållande: kanske såhär
    -att jag räknar med en allsmäktig skapare
    -att jag av honom fått riktlinjer som jag gör klokt i att inte ifrågasätta då det gäller de saker i tillvaron som mitt förstånd inte kan fatta. Det att det är lättare för ett barn att tro på julgubben på en molnkant bevisar ingenting annat än att barnen har lättare att vara lyckliga. Men vi som fått smaka på kunskapens äppel på gott och ont vet att det minsann finns gränser för vår kunskap. Kunskap som är verkligt brännande: Finns Gud? Finns ett liv efter detta? Har det nån annan betydelse att handla rätt och sant än att andra ska göra så mot mig? Finns det något högre mål eller viktigare orsak till goda handlingar än själviskheten? Det blir jättesvårt att hitta svar på alla de här svåra frågorna utan att räkna med faktorn ”en allsmäktig, älskande skapare”. Kanske kan man säga att det finns sådana svar. Jag skulle inte hoppa ut i tomheten på så lösa grunder som mitt eller Einsteins förnuft kan prestera. Jag måste få lita på att det finns en fast punkt. Det har miljoner klokare mänskor gjort. Om det en dag visar sig att vi alla har fel – ja, so what? Åtminstone dog vi lyckliga – som barn. Relation – känslor allt nära Tron!
    3. Finns det en relation (någon kärlek) som inte söker sitt utan älskar därför att jag är den jag är. Eros och agape. Jag litar på att Gud är den kärleken som är agape-kärleken. Han älskar mig därför att han inte kan låta bli. Och ger mig några hjälpmedel att få del av den kärleken. I luthersk teologi kallar vi dem nådamedel.
    Tuus in Christo, Daniel Prost, danieljprost@gmail.com

    Gilla

    1. ”Har det nån annan betydelse att handla rätt och sant än att andra ska göra så mot mig? Finns det något högre mål eller viktigare orsak till goda handlingar än själviskheten? Det blir jättesvårt att hitta svar på alla de här svåra frågorna utan att räkna med faktorn ”en allsmäktig, älskande skapare”. ”

      Där är jag nog av den åsikten att det inte är värst svårt alls, åtminstone beträffande det här med goda handlingar. Jag har aldrig under mitt vuxna liv varit troende, men för mig är goda handlingar en utgångspunkt. Jag vill göra goda handlingar, vara en god medmänniska, av den enkla orsaken att det känns bra.

      Det har ingenting med själviskhet att göra, snarast tvärtom. Empati är någonting som vi alla – eller de flesta i alla fall – föds med. Det är någonting som har kommit med evolutionen. Att vara snäll med de andra i klanen har varit en fördel med tanke på överlevnaden och fortplantningen. Det stärker sammanhållningen i gruppen och ger fördelar både åt individen som utför de goda handlingharna och den mottagande parten. Win-win helt enkelt.

      Godhet för godhetens egen skull, för att det känns rätt och bra, är i mina ögon mycket värdefullare än goda gärningar som utförs för att man tror att en osynlig varelse iakttar en, eller för att man hoppas på belöningar och fördelar i livet efter detta, eller för att man är rädd för ett straff om man inte beter sig som folk. Det om någonting ser jag som själviskt: att någon gör någonting gott inte för godhetens egen skull utan för att plocka poäng hos en ”högre makt”.

      Nåja, man kan ju argumentera som så också att huvudsaken är att vi är snälla mot varandra, oavsett motiven. Kanske det är så. Men det tycks ju inte finnas några garantier. Ateister och kristna är sannolikt ungefär lika benägna att bete sig illa. Faktum är att jag har läst studier som pekar mot att ateister i genomsnitt är mer altruistiska och empatiska än kristna. Men hur som helst så är livsåskådningen definitivt ingen garanti för att man ska vara en bra människa.

      Det enda som kan garantera det är att vi lär oss att se människan i varandra, bakom trossymbolerna, språket, könet och sexualiteten. Allt det där.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s