Det hade jag inte anat i morse!

Hej, gissa vad jag gjorde alldeles nyss?

På allvar, gissa! De tre första som gissar rätt vinner en musmatta.

Okej då, jag avslöjar vad jag gjorde: jag SPRANG!

Löpte.

Run, Forrest, run!

I våras, när jag insjuknade, märkte jag snart att de fysiska krafterna var borta. Minsta lilla kraftansträngning fick mig att låta som en astmatisk bulldogg. Värre än det, jag klarade snart inte av minsta lilla kraftansträngning.

Nå, jag fick vård, den började bita, jag blev temporärt sämre igen när mitt hjärta började slå i otakt, men också det fixade sig efter många om och men. Jag började hämta mig.

Men jag började aldrig springa igen. Inte för att jag hade löpt värst mycket innan jag blev sjuk heller, men med sjukdomen lärde jag mig att min kropp helt enkelt inte är kapabel till att springa.

Det är lustigt hur fort man vänjer sig vid att saker och ting är på ett visst sätt. Hur fort man finner sig i att man inte längre klarar av saker och ting som en gång var självklara för en.

Jag menar, jag har aldrig haft löpning som en hobby. Har aldrig ens tyckt om det värst mycket. Jag har alltid helst tagit det lite lugnare. Men det fanns en tid då jag sprang, och jag fick upp helt hyfsat med fart också. Jag är 2,02 lång, jag har långa ben.

Som yngre tänkte jag aldrig att löpning skulle bli min paradgren, men jag tänkte inte heller att det skulle ta slut.

Tills det gjorde det. Dagen kom då jag inte längre kunde springa. ”Jaha”, tänkte jag, ”då är det så”. Och ända sedan mars-april har jag släntrat omkring som en åttioåring med en dålig höftprotes. Också efter att jag blev bättre och kunde ha börjat springa vid behov så släpade jag fötterna efter mig. För jag hade blivit van vid att det är så.

Tills i dag. Jag sprang i dag, som sagt. För att hinna till bussen. Jag tänkte inte göra det, det var en reflex. Jag såg bussen och min hjärna gjorde en snabb kalkyl: du kan hinna till den om du –

RUN, FORREST, RUN!

Ni skulle ha varit där, ni skulle ha sett det. Det var inte en lång språngmarsch, det var kanske femtio meter, och jag såg säkert ut som en idiot, men jag sprang.

Och det bästa av allt var att den totala astma-attacken / hjärtstilleståndet som jag väntade mig att skulle infinna sig när jag stannade och satte mig ned i bussen, den uteblev! Hur galet är inte det? Det kändes BRA!

Nu måste jag smälta det här och fundera på vad det betyder.

Nej, det betyder inte att jag springer en halvmaraton eller Helsinki City Run (finns det ens något sådant?) i augusti, nu ska vi inte överdriva. Det här var inte en början på en cross-continent run till Vladivostok och tillbaka, låt oss göra det helt klart i det här skedet.

Men det var någonting. Det var definitivt någonting.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

2 thoughts on “Det hade jag inte anat i morse!”

  1. Jag förstår din känsla..exakt. Vi har en strandpromenad här i Hangö som vi brukar ga sgs. alla dar. I slutet finns en rätt liten, men brant backe upp för berget, efter den brukar jag få fämta efter andan…
    Sist när vi gick upp sa min man,” du gick raskt hela vägen och behövde inte hämta andan” jag log hela vägen hem…
    Så sarkoidosen är på retur.
    Ha en skön lillajul!
    Heidi

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s