…måtte det bli bättre än det som tar slut!

2016 har varit ett besynnerligt år för mig personligen. Ett omtumlande år. Mycket otrevligt har hänt, och mycket som hade varit ännu otrevligare har låtit bli att hända. Jag är fortfarande inte riktigt klar med att smälta alltsammans. Men jag lever, och det är alltid någonting.

Mycket trevligt har naturligtvis också hänt. Om inte annat så lämnar jag 2016 bakom mig som en lite mer erfaren, och vem vet, kanske till och med lite klokare människa.

Desto mer tänker jag inte säga om det här året. Den som på riktigt är intresserad av mitt 2016 kan ju bläddra bakåt i den här bloggen. Det mesta, åtminstone de viktigaste sakerna, finns här.

Apropå ingenting så uträttade jag nyss en av nyårsaftonens viktigaste ritualer: jag tittade på Der 90. Geburtstag oder Dinner for One (”Grevinnan och betjänten” på svenska, trots att Miss Sophie inte är grevinna), i direktsändning såklart, fast den här gången via Arenan.

Numera kan jag förhålla mig till den här TV-klassikern på ett avspänt sätt, men det fanns en tid, under den senare delen av 80-talet, då programmet var nära att leda mig i fördärvet.

Det här var vid tiden då jag för första gången stiftade bekantskap med alkohol. Och då hade jag ju redan hunnit se Dinner for One åtskilliga gånger och alltid funnit den väldigt lustig. Speciellt det här med hur James blev fullare och fullare medan han serverade olika middagsdrycker åt Miss Sophies gäster – och skålade i deras namn.

Det var ju superkomiskt, och jag uppfattade det som att det är så här intensivt som man ska dricka för att ha så roligt som möjligt (Dinner for One är alltså 18 minuter lång och James hinner som vi vet bli fullständigt plakat på den tiden).

Så mina första fyllor blev ju just så komiska och överdrivna som James i Dinner for One. Inklusive drickande av minst fem olika sorters alkohol på en så kort tid som möjligt, och snubblande på inbillade tigerhuvuden. Och bortschabblade preussiska klacksaluter à la Amiral von Schneider.

Synd bara att NDR aldrig gjorde en fortsättning till sketchen, ”Hangover for One”. För ingen hade ju förberett mig på mandolinbaksmällan som följde av att fira som Freddie Frinton.

Nå, lyckligtvis så kom jag över den här fasen i mitt liv rätt så fort.

Hur som helst: den här tyska TV-klassikern från 1963, enligt Guinness rekordbok världens flitigast repriserade TV-program, är ju en självskriven del av nyårsaftonen i otaliga länder från Färöarna till Australien, förutom i Norge, där den sänds på julafton. Hur tänkte de då?

Visste ni förresten att den gamla music hall-sketchen, som i sin TV-version spelades in inför en levande publik, går på engelska trots att det var på tysk TV, för att Freddie ”James” Frinton vägrade tala tyska på grund av andra världskrigets händelser som han inte kunde släppa. Eller så sägs det åtminstone.

Tyska pengar tycks hur som helst ha varit OK. Freddie Frinton och May ”Miss Sophie” Warden fick 4150 D-mark per skaft av NDR som ersättning för sina skådespelarprestationer.

Själva sketchen skrevs ursprungligen av den brittiska författaren Lauri Wylie på 1920-talet, och Frintons premiär som butlern James ägde rum 1945. Rollen som Miss Sophie spelades i början av May Wardens dotter Audrey Maye.

Dinner for One blev Wylies största publiksuccé någonsin. Han tjänade dock inte mycket på det hela; författaren dog utfattig 1951 i husvagnen där han bodde och Freddie Frinton lär i det skedet ska ha köpt rättigheterna till minipjäsen. Den ingick också senare i revyer på Broadway.

Förresten så var snubblandet på tigerpälsens huvud inte avsiktligt från början. Freddie Frinton snubblade i något skede på tigerhuvudet av misstag och publiken tyckte att det var så roligt att Frinton gjorde det till en del av sketchen.

Slutligen, råkar ni ha vägarna förbi Kiel nu på nyårsafton så lär vissa restauranger där ska servera en meny inspirerad av Dinner for One. Huruvida det också inkluderar obligatoriskt råsupande för manliga gäster, det vet jag inte. Men tyskarna brukar ju ta sådant här med detaljer på allvar.

Anyway: Gott nytt år, allesammans!

Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Vi som inte vågar vara lyckliga, del 2: Xmas Edition

Jag skrev om det här i somras. Om svårigheten i att tillåta sig själv att vara lycklig. Det är inte alltid så lätt, speciellt inte om det är mönstret man har lärt sig som barn.

Jag skrev om min far som var en man vars demoner med jämna mellanrum kom och pinade honom. Alltid då saker och ting gick för bra i hans liv och glansbilden tycktes för perfekt, då drabbades han av en rastlöshet, en destruktiv sorg som fick honom att vilja slå sönder saker. På flera sätt än ett. För på något plan kände han att han inte förtjänade all denna lycka. Eller åtminstone är det så som jag resonerar om saken.

Jag borde ha talat ut med honom om allt detta och mycket annat, men han gick bort innan jag hann få ändan ur vagnen. Som det ibland kan gå här i livet.

Så nu firar jag jul och andra högtider med familjen och med pappas spöke som sitter där i ett hörn och stirrar hålögt upp i taket och suckar.

Som jag skrev tidigare så har jag ärvt en del av det här lätt självdestruktiva och melankoliska draget hos min far. Jag vet inte om det beror på hans gener eller på att jag iakttog honom som barn, men jag känner igen ett och annat av honom i mig själv.

Inte alls lika extremt, dock. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att lämna familjen mitt i allt, mitt i sillsalladen och skinkan eller mitt i paketutdelningen, och köra iväg med vrålande motor för att någon sade någonting fel. Eller för att det var för mycket eller för litet russin i glöggen. Eller något annat lämpligt svepskäl.

Pappa, han brukade göra sånt där. Att på ett teatraliskt och demonstrativt sätt lämna scenen med smällande dörrar. Och sedan köra iväg och låta familjen ta sig hem bäst de kunde, om tillställningen i fråga ägde rum någon annanstans än hemma.

Men jag tror i och för sig inte att hans uttryckliga mening var att ställa till en scen. Att vara teatralisk på ett sådant där medelhavsvis. Något latinskt temperament hade han inte, farsan min. Snarare ett finskt-slaviskt, melankoliskt temperament med en gnutta bärsärk från vikingablodet i honom.

Och åtminstone så planerade han inte det. Det blev bara för mycket för honom, allt det vackra och det trevliga.

Varats olidliga lätthet var inte någonting som han klarade av, helt enkelt. Han var inte van vid det från sin egen barndom. Han hade lärt sig att det inte fick vara för lätt. För då började det skava i själen. Eller att allt som var vackert och glatt i livet tenderade att gå i kras just då när det blev som vackrast och gladast.

Det här känner jag igen i mig själv. Det stora vemodet som rullar in just då det är som trevligast. Den djupa, oförklarliga sorgen. Som hotar att brusa upp i form av vrede.

Som de sjunger i den där ena låten av Nationalteatern:

Då kan vi plötsligt få för oss att vårt garage är en slags borg
Då måste vi spela vår låt igen för att dränka vår konstiga sorg

Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!
Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!

Som sagt, lika djup är inte min sorg, den tar sig inte lika extrema uttrycksformer som hos min far i tiderna, men den finns där och den tittar upp speciellt så här till jul. I motsats till min hustru är jag ingen julmänniska och kommer säkert aldrig att bli det.

Och egentligen ingen midsommarmänniska heller. Och särskilt ingen påskmänniska, det kan ni skriva upp! Eller nyårsmänniska. Och egentligen ingen födelsedagsmänniska heller, för den delen. Eller en studentkaffemänniska. Eller en dop- eller bröllops- eller begravningsmänniska.

Ni anar säkert mönstret här?

Men det är inte så att jag hatar jul eller midsommar. Faktum är att jag älskar tanken på både jul och midsommar. På jul suckar jag och önskar att det vore midsommar och på midsommar minns jag hur trevlig julen kan vara, nu när jag tänker närmare på saken. Med långa lata sovmorgnar under mellandagarna och massor av sitta-i-pyjamas-i-soffan-och-spela-playstation-hela-dan-med-ungarna. Och The Snowman-animationen! Den kan man inte rynka på näsan åt, så vacker är den!

Hur fint någonting kan verka vara när det ännu är ett halvår kvar tills det är dags på allvar!

Utom påsken, den suger i princip alltid, både i förväntningarna, i det verkliga utförandet och i minnena. Vilket är konstigt, för jag älskar ju våren. När ljuset vinner över mörkret. Men påsken orkar jag inte med, på riktigt. Speciellt allt det religiösa. Vilket vi inte ska gå in på nu, för då går vi ned oss i det kärret för gott och det vill vi inte.

Men vilken högtid vi än talar om så var inte oroliga, det är sällan någon större dramatik involverad. Jag har ännu aldrig kastat skinktallriken i väggen och kört iväg med tjutande däck och lämnat familjen vind för våg, eller någonting liknande.

Jag tenderar bara att bli så där, how you say, ledsen. Inåtvänd. Lite butter och tvär. Barnslig också ibland. Och inte på ett bra sätt. Julen är ju barnens högtid. Men jag blir ett av de där barnen som får kottar och stenar när andra får ångmaskiner och käpphästar. Om det här skulle utspela sig i Fanny och Alexanders tid.

Fast jag går nog att ha att göra med. Jag är en introvert personlighetstyp och till jul understryks det här ytterligare, men jag går aldrig helt och hållet i lås socialt. Jag sitter bara där i mitt hörn och tänker dystra tankar om världens undergång samtidigt som jag skålar i glögg med pappas spöke. Som muttrar om att det är för mycket mandel i glöggen. Och mandelspån dessutom! Det ska vara hela mandlar, tammetusan!

Man blir sådan där som en person är som nog vill vara lycklig men inte vågar vara det. För då skingras illusionen och det är mörkt, kallt och ensamt. Så man förpassar självmant sig själv ut i kylan innan någon annan kastar en dit ut.

Jovisst, självklart, det är att tycka synd om sig själv och njuta av det på något lite vrickat sätt. Finns få saker som jag gillar mindre än folk som tycker synd om sig själva när det inte är synd om dem på riktigt, ändå gör jag det själv. Konstigt men sant.

Men sedan tar jag ett gravljus och beger mig till Grankulla begravningsplats och tänder ljuset på mormors och morfars grav. Och minns den där ena julen då morfar och jag körde till julgudstjänsten i Betlehemskyrkan i Grankulla, jag minns inte varför mormor och de andra inte var med, det var bara morfar och jag då.

Jag minns hur snön knarrade under däcken på morfars gamla kopparbruna Renault 12-farmare när vi körde ut från gården på Stenbergsvägen, jag minns hur ljusen brann i kyrkan, det var varmt och fuktigt med snön som folk hade släpat in på sina skor och lite dunkelt och allt var så där som det bara kan vara om jularna i Bullerbyn.

Jag minns hur vi sjöng Härlig är jorden och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Kanske det är därför som jag fortfarande blir lite tårögd när jag hör de där julpsalmerna.

Någonting annat minns jag inte från den julen. Eller från värst många andra jular heller, de smälter alla samman i minnenas YouTube-kavalkad. Så som det säkert är för många. Och så ska det vara. Julen handlar ju trots allt om repetition.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.

Lägg märke till att vi talar om tidevarv här, tiden som en cyklisk företeelse, med nya generationer som sitter med glöggmuggarna när hjulet går in på nästa varv. Och ingen minns egentligen några detaljer, för det är inte viktigt, det enda som är viktigt är att släkten följa släktens gång.

Även om jag sitter här och myser över kristna psalmer så ska ni inte tro att jag håller på att bli troende (här kommer den sura julbisin igen). Nej, men jag har faktiskt skapat mig ett slags egen nyhednisk innebörd för julfirandet.

Jag är något av en soldyrkare även om jag ogärna ligger och steker mig på stranden om somrarna, men jag lever för ljuset och de långa, vita nordiska nätterna. Även om jag blir en butter typ och börjar minnas julen då släkten samlas och firar midsommar så älskar jag ljuset.

Och det är ju nu, kring den här tiden som ljuset återföds. Sol Invictus inleder sin långa vandring tillbaka till Norden nu på onsdag klockan 10:43. Och för mig har det blivit något av en semi-religiös ritual att observera det här. Så där som förfäderna gjorde för länge sen.

Det här hjälper mig faktiskt en aning att hålla blicken framför mig och inte bli riktigt så mycket av den där sura gubben som sitter i ett hörn och skålar med spöken och tänker mörka tankar. I stället försöker jag se framåt mot horisonten där det redan tycks ljusna en aning.

Och så tänder jag ett ljus på mormors och morfars grav och minns en jul i Betlehemskyrkan under ett tidevarv som kom och försvann.

Vardagens mysterier: de försvinnande fickknivarna

Ett litet personligt mysterium. Jag äger två fickknivar, en Victorinox Swiss Champ, den där klassiska MacGyver-fickkniven. Schweizisk armékniv kallas den också. Och så en annan Victorinox, fast av Leatherman-typen, i princip en hopfällbar tång med olika utvikbara verktyg integrerade i skaften. Swiss Tool heter den.

De här multiverktygen är jag väldigt förtjust i, jag försöker att alltid bära med mig endera prylen, för jag får nästan dagligen användning för dem. Jag har sagt på TV att om jag fick välja en pryl att ta med mig till en öde ö så skulle det vara någon av de här två sakerna.

Men tydligen inte båda. För mysteriet är att jag bara tycks ha koll på ena verktygets läge åt gången. Vet jag har Swiss Champ så är Swiss Tool försvunnen och vice versa. Just nu har jag koll på Champ, MacGyverkniven. Var Tool finns vet jag inte. Om jag nu skulle gå och leta efter den så skulle jag antagligen hitta den, sannolikt i någon obskyr plastkasse i hjälpköket dit frun min förpassar prylar som jag lämnar efter mig på bord och stolar.

(Kvinnor verkar inte förstå att hela mannens hem utgör hans verktygsback!)

Men i det skedet som jag skulle hitta Swiss Toolen så skulle det visa sig att Swiss Champen är försvunnen. Jag skulle sannolikt hitta den också dagen därpå, mellan soffdynorna, men då skulle Swiss Toolen igen vara försvunnen.

Grejen är att jag som regel har någorlunda bra koll på mina prylar. Åtminstone min fotoutrustning. Objektiven hittar jag i mörkret med händerna bakom ryggen. Det är till och med sällsynt att jag tappar bort ett linsskydd. Jag tror att jag har förlorat ett enda linsskydd sedan 1987. Och jag har haft / har *många* linsskydd.

Men de här knivarna beter sig inte riktigt som övriga ägodelar. De tycks inte trivas i existensen samtidigt. Lite som knivvärldens Superman och Clark Kent som ingen har sett tillsammans. Eller en variant av Heisenbergs osäkerhetsprincip fast med knivar i stället för partiklar.

Eller så har vi en försupen hustomte med alldeles för låg ambitionsnivå och på tok för lite att göra. Och en förkärlek för practical jokes.

Nej, jag vet att det naturligtvis inte finns något övernaturligt eller ens nånting relaterat till kvantmekanikens mysterier bakom det här. Det beror helt enkelt på att jag har en schweizerost där som hjärnan borde sitta. ”Juustopää” lyder termen på finska.

Och mina två schweiziska knivar trillar till synes omvänt synkroniserat in och ut ur hålen i osten. Men det är förstås helt slumpmässigt.

Dessutom är jag ganska säker på att jag bevisligen har haft bägge knivarna i händerna samtidigt i något skede.

*Ganska* säker.

Jourreformen: den här gången är det personligt

Att det har blivit en sådan fix idé för SOS-regeringen att sätta finlandssvenskarna på pottkanten beträffande jourreformen är någonting som varken har huvud eller fötter, men den här regeringen har ju aldrig varit känd för att agera särskilt rationellt så man ska kanske inte vänta sig det av dem i den här frågan heller.

Speciellt inte i den här frågan, kan man kanske tillägga.

Det är ju så uppenbart att det är känslorna som styr just nu. Tydligen så är Vasa hundvalpen som ska få sig en känga för allt annat som inte har gått som på Strömsö för Juha Sipilä, inklusive Terrafame och hela den till synes ändlösa listan över alla floppade reformer och samhällsprojekt som rullades ut med buller och bång bara för att komma rullande tillbaka som stenbumlingen i hälarna på Indiana Jones.

Urho Kekkonen var en framstående idrottsman i unga år, tresteg var hans paradgren. Synd för Juha Sipilä att det är spjutet och inte bumerangen som är det nationella kastredskapet i Finland. Sipilä är en uppenbar talang på bumerang.

Men den här bumerangen ska inte komma flygande tillbaka, det har Sipilä helt tydligt beslutat, kosta vad det kosta vill och vad grundlagen än säger, om Sipilä så ska vara tvungen att ta den i handen och personligen gå fram och trycka upp den i sin destination. Utan vaselin.

Sedan finns där ju självklart också ett illa dolt hat och en vilja att förödmjuka den svenskspråkiga privilegierade minoriteten. En känsla som förekommer i samtliga de tre regeringspartiernas led, främst hos sannfinländarna där den utgör en av de få återstående orsakerna att stiga ur sängen om morgnarna, men jag misstänker att det här ändå huvudsakligen kommer från centern.

I bakgrunden spökar säkert något gammalt regionalt österbottniskt groll vars rötter jag som nylänning antagligen inte begriper mig på, men det sträcker sig sannolikt tillbaka till Gustav Vasas dagar, minst.

Men mycket av det här ligger också i tidsandan. En tidsanda som inte är barmhärtig när det kommer till minoriteter och deras ställning. Vladimir Putin har ju till exempel sagt att “Ryssland behöver inte minoriteter, det är minoriteterna som behöver Ryssland”.

Och det är ju putinismen som breder ut sig just nu och tar över den post-socialdemokratiska världen, från Washington till Istanbul. Varför skulle Finland vara immunt mot det här tänkandet? Ett tänkande där man inte ska sticka upp om man vet vad som är bäst för en om man tillhör en minoritet. 

Man ska bara vara jäkligt tacksam om man tillåts existera överhuvudtaget. Och speciellt om man får vård överhuvudtaget.

Hur som helst, beträffande jourreformen, så är det personligt nu. Ingen idé för någon att ens låtsas som någonting annat. Vi kan spjärna emot bäst vi vill, men i den här frågan så är det George R.R. Sipilä som håller i pennan och Vasa är Ned Stark.

Och skrämmande nog så är vi ju bara är halvvägs i säsongen av Game of SOS. Vilka huvuden som ännu kommer att rulla ned längs gatorna i King’s Landing, det vågar jag inte ens föreställa mig.

Men en sak tycks vara säker. Winter is coming.

Den överskattade sanningen

För att undvika missförstånd, låt mig inledningsvis konstatera att jag gillar sanningen. Det är mycket enklare att berätta sanningen än att ljuga, jag är ruskigt dålig på det, jag åker omedelbart fast eftersom det syns, som mommo brukade säga, på “näsaställningen”.

Att ljuga är ett heldagsjobb. Varje lögn kräver tre nya lögner för att bygget inte ska rasa i nacken på lögnaren. Jag kan inte ens jonglera med en boll, ännu mindre med åtta.

Däremot har jag en viss morbid respekt för de riktigt avancerade lögnarna, den här typen som amerikanerna kallar “bullshit artist”. Ljugande kan, som det mesta i tillvaron, göras till en genuin konstart.

Fast jag vill ju inte vara den som faller offer för en sådan “artist”. Om det inte är frivilligt. Suspension of disbelief är naturligtvis en helt annan sak. Det oskrivna kontraktet mellan publiken och artisten / författaren / skådespelaren. De bästa berättelserna genom tiderna är ju sådana som aldrig har hänt på riktigt.

De tenderar dessutom att skapa sin egen sanning med tiden. George Lucas anade säkert aldrig 1977 att jeditron med tiden skulle bli till en genuin religion. Jedismen är den sjunde största religionen i Storbritannien, mätt i anhängare.

Nej, alla tar det inte på allvar, för de flesta av den knappa halvmiljonen britter som officiellt bekänner sig till jeditron är det helt enkelt en kul grej, men för tusentals jedister är the Force dödligt allvar. Sanning.

Tänk er situationen efter att sanning och myt har fått spinna tillsammans i historiens blender i två tusen år eller så. Vad har hänt på riktigt, vad är myt, vad är sant år 4016?

Det är just den sinnrikt spunna lögnens tendens att trumfa tråkiga sanningar som får mig att förhålla mig till sanningen med en viss reservation och påstå att den är gravt överskattad.

Inte för att jag föredrar lögnen framom sanningen, jag vet ju vilkendera jag skulle ta med mig till en öde ö eller vilken jag hellre skulle fastna i en hiss med. Eller vilken jag hellre skulle gifta mig med.

Lögnen är som Härskarringen. Vi tror att vi behärskar den, att den gör oss stora och mäktiga och att vi styr den och inte tvärtom, men det slutar så gott som alltid med att vi står på öronen i vulkankratern på Mount Doom. Eller någonting motsvarande.

Apropå: det här med klimatet och den påhittade globala uppvärmningen. En av Donald Trumps favoritlögner på vägen till Vita Huset, vägen som är fullständigt och totalt asfalterad med bullshit.

Short story even shorter för er som har tillbringat det senaste året i en blyfodrad, ljudisolerad, låst garderob: The Donald anser att påståendet om att människan värmer upp klimatet genom utsläpp av växthusgaser är en lögn.

Sanningen, som han ser den – eller åtminstone en användbar version av den som han matar sina anhängare med – är att människan inte påverkar klimatet. Vi har ingenting att oroa oss för, snacket om uppvärmning är bara ett försök att skrämma oss och få oss att rösta på folk som vill bygga vindkraftverk.

För att det är en bra business och för att de här samma människorna hatar fladdermöss.

Det här är sanningen som Donald Trump väljer att presentera den. Och Trump vet att det inte spelar någon roll om det är så här på riktigt eller inte. Så länge tillräckligt många människor tror på att det är sant. Vilket de gör.

Sanningen är ingen naturlag, sanningen är alltid mer eller mindre subjektiv. Om någonting är sanning eller inte beror oftast på hur många människor som tror på det. Precis som med gudarna.

Och här kommer den, den i sammanhanget nästan oundvikliga (för mig åtminstone) motsättningen mellan religion och vetenskap.

Vetenskapen är besvärlig på det viset att den struntar i vad som är sant och vad som är en lögn. Den befattar sig inte med sådant. Vetenskapen strävar efter att beskriva det som är verkligt, oberoende av vad folk tror om det ena eller det andra, om de upplever det som sant eller inte.

“Jaha, du säger att solen roterar runt jorden. Intressant. Låt oss se hur väl det överensstämmer med verkligheten.”

“Jaha, jorden verkar bli varmare. Intressant. Låt oss se vad det beror på.”

Då forskaren sent omsider har ett resultat så konstaterar politikerna och prästerna antingen, beroende på hur väl resultatet stämmer överens med deras sanning, att “var det inte det vi sade?” eller så “bah, struntsnack! Du försöker använda vetenskapen för dina egna politiska syften!”

“Politicized science”, politiserad vetenskap, är en av Donald Trumps många käpphästar. Med andra ord, forskningsresultat som inte motsvarar hans sanning. I praktiken omfattar det här all sorts klimatvetenskap. Och Trump har lovat att när han tar över makten så ska det bli ett abrupt slut på den politiserade vetenskap som bland andra NASA och NOAA ägnar sig åt.

Det vill säga: ni som undrar vad som egentligen pågår i Arktis eller Antarktis, passa på att ta del av de resultat som kommer in nu. NSIDC har en fantastisk uppföljning av havsisens utbredning både i söder och i norr, kolla in den medan ni kan, för snart är den borta.

För, you know, politiserad vetenskap.

Det är på riktigt skrämmande att tänka sig att så gott som allt vi vet om vad som händer med klimatet och jordens olika kretslopp, vet vi tack vare amerikansk hårdvara. Amerikanska satelliter, bojar, väderstationer, superdatorer. Vem annan har all den utrustningen på plats? Ingen!

Om Trump gör allvar av sitt hot och stänger ned allting som han uppfattar som politiserad vetenskap, då kommer vi att flyga mer eller mindre fullständigt i blindo.

Men so what, vi vet ju redan hur det ligger till, att allt snack om uppvärmning bara är en ondskefull komplott för att sälja fler bordsfläktar. Det är sanningen. Vi behöver inte satelliter för veta det.

Under tiden, i verkligheten, är det ingen som bryr sig. För verkligheten funkar inte så. Solen struntade också blankt i att kyrkan i århundraden hävdade att allting, inklusive solen, roterar runt jorden.

“Jag är Sol Invictus, jag utgör 99,8% av solsystemets massa, jag är fyra och en halv miljarder år äldre än ni, för mig är det fullständigt egalt vad ni tror om vad som roterar runt vad.”

På samma sätt som vårt DNA inte kunde bry sig mindre om vad vi tror om vårt ursprung, om en bronsåldersgud från mellanöstern skapade oss av en hög lera för sex tusen år sedan eller om vi och aporna härstammar från en gemensam förfader som levde för ungefär fem miljoner år sedan.

Verkligheten jobbar inte så. Den struntar hundraprocentigt i vad vi tror om den eller vad vi tycker att är sanning eller lögn. Den kunde inte bry sig mindre om huruvida du lämnade strykjärnet på eller inte där hemma när du gick ut i morse. Den bara är.

Och tills någon lyckas komma upp med bevis för de kvantmekaniska hypoteserna om parallella världar så utgår vi från att den bara är en.

Filosoferna använder begreppet a priori. Fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Som att vi alla är precis lika mycket människor oberoende av hudfärg, kön, ursprung, allt det där. Vad någon än säger.

Fakta som att då bowlingklotet slinter ur din hand och påbörjar sitt fall mot din stortå, kommer du snart att uppleva en skarp smärta och ropa på Belsebub.

Som att då du sitter i badkaret och lättar på blåsan tillräckligt länge så kommer vattnet förr eller senare att bli gult.

Som att då du släpper ut trettiotvå gigaton koldioxid per år i ett slutet system, så kommer det att ha följder eftersom koldioxid är en växthusgas.

Eller som att stryklodet är på om du lämnade det inpluggat där hemma i köket, oavsett om du ens tänker på saken eller inte. Oavsett vad du tror om saken, oberoende av vad du hoppas eller ber. 

Klimatet och den globala uppvärmningen är Donald Trumps strykjärn. Och det är definitivt på, utan tvivel och entydigt.

Den globala uppvärmningen är långt ifrån det enda strykjärnet som Trump har lämnat påslaget i mänsklighetens gemensamma kök, men det är det som kommer att ställa till med den största eldsvådan.

Förutom kanske de där cirka sju tusen plutonium- och uranladdade strykjärnen som han inom kort får kodportföljen till.

Att vaddå? “Donald Trump har aldrig ens använt ett strykjärn, sådant har han haft hustrur och hemhjälpar till”.

Jo, jag vet. Men ni vet hur man säger, “låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story”.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

”Hej, jag heter Marcus och jag är spoonerist”

Min morfar var inte en rik man, men han lämnade mig ett förvånansvärt frikostigt arv. Inte mätt i pengar kanske, men det är bra och användbara grejer.

Till exempel den här fårskinnsjackan som jag har på mig just nu, jag skriver det här i tåget på hemvägen från jobbet.

IMG_0172.jpgJag brukar säga att om det bröt ut en eldsvåda hemma hos oss så skulle morfars rock vara det första enskilda föremålet som jag räddade undan lågorna. Naturligtvis efter att ha kollat att familjen och hunden är okej. Men om vi snackar prylar.

Jag har ofta funderat på varför just jag fick den fina gamla jackan. Ville inte mina morbröder ha den? Eller någon av kusinerna? Men sedan gick det upp för mig. Det har att göra med en annan sak som jag ärvde av morfar. Min fysiska storlek.

Jag är 2,02 meter i strumplästen, och den enda som rimligtvis kan ha gett mig de generna var morfar som mätte en bra bit över en och nittio i unga år, innan han började gå sådär permanent framåtlutad som jag inser att också jag håller på att bli.

Jag hade själv nöjt mig med mindre än två meter, men sådan var morfars humor. Den byggde på absurditeter och komiska överdrifter.

Men jag var hur som helst den enda i släkten som morfars jacka inte såg komisk ut på. Så även om jag aldrig lärde mig att spela korgboll så fanns det till slut en poäng med mina två meter. De gjorde mig till den enda lämpliga bäraren av morfars fårskinnsjacka. Han tänkte på allting, den gode morfar.

Ytterligare en sak som jag ärvde av mofa var en grej som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Eller vad jag ska göra med den. Mina spooneristiska tendenser.

Termen härstammar från den brittiske kyrkoherden William Archibald Spooner (1844–1930) som var riktigt illa däran i det här avseendet.

För mofa var en fiskmås aldrig någonting annat än en måskfis. En filbytta var – gissa vad – och Långbens kompis hette Pisse Mugg. Och till jul skulle hela släkten samlas för att skita änka.

Så här höll han på dagarna i ända. Eller borde jag säga ägarna i danda. Och eftersom jag tillbringade en hel del tid hos mormor och morfar så blev jag utsatt för det från en späd ålder. Och det smittade. Jag blev om möjligt ännu värre.

Jag medger öppet att situationen numera är fullständigt utom kontroll. Jag spooneriserar allt jag hör, simultantolkar ordflödet omkring mig till spoonerismer utan att ens tänka på det på ett medvetet plan. Tills min hjärna registrerar någonting som är roligt.

Då sitter jag där och skrattar öhö hö hö för mig själv som en annan hekottava pappi och ingen annan fattar vad som är så roligt. Eller åtminstone tycker de inte att det är roligt.

Det är mycket värre på finska, eftersom finska språket till sin struktur är sådant att spoonerismer tycks ge sig mycket lättare än på svenska. Läs berättelsen om Ollin kuppivuodet så vet ni vad jag menar. Kun Ollista tuli kulkija, niin alkoi Ollin kurjuus.

Jag har ibland undrat hur det kan komma sig att ingen av de andra av morfars nära och kära, inklusive hans egna barn och de andra barnbarnen, smittades av spoonerviruset. Eller är det här en genetisk grej? Någonting med hur hjärnan är kopplad, någonting som går i arv?

Jag vet bara att det här tycks vara nånting som man antingen inte fattar eller bryr sig om alls, eller så år man helt och hållet insnöad. Man stöter sällan på sanna spoonerister men när man en gång gör det så menar de allvar. Jag har till exempel en kollega vars tilltalsnamn är en spoonerism av för- och efternamnet. Det är ganska hardcore.

Visste ni förresten att Tofslan och Vifslan, muminfigurerna, talar i spoonerismer i den engelska översättningen?

Och kommer ni ihåg det finlandssvenska partybandet med rötterna i det tidiga nittiotalet, Hott File hette de…

Men det här med spoonerismer är inte ens det värsta som jag har på gång. Jag har en annan verbal ryckning i hypofysen som är nästan ännu jobbigare. Nämligen palindromer. Ni vet, I Reval sitta ni i natt i slaveri”. Ord och meningar som blir samma sak då man läser dem baklänges.

Det här är inte ens någonting som jag kan skylla på morfar för. Mig veterligen var mofa aldrig särskilt svår på palindromer. Korsord var han tokig i, men aldrig palindromer. Jag hörde honom åtminstone aldrig tala i de banorna. Palindromer är någonting som jag har flippat ut på helt själv. Jag samlar på dem. Jag skriver dem. Jag kan sitta och läsa dem i timtals. Ensam.

Min hustru är en underbar människa, men min palindromhobby får jag hålla för mig själv. Där möts våra sinnen definitivt inte. Men man kan inte få allt här i världen.

Jag tänker inte skriva desto mer om saken här heller. Fråga inte hur, men jag vet att jag förlorade mina två återstående läsare då jag nämnde ordet “palindrom”. Det har en sådan inverkan på folk. Man citerar en kort palindrom och nästan omedelbart får man den där “kompis, du är tre ord från att bli pepparsprejad i ögonen”-blicken.

Men vår hund förstår mig. Han heter förresten Otto.

Morfar skulle också förstå om han var här i dag. Det är jag övertygad om.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

Dit slövarg iddes trava,

nafsar än av döds namne

Dådseder vi delat:

rot kratsas, låts segra,

nederända putsas,

enad lämnas rasa oinrutad.

Där, vild av nävar,

gam av löv, Odins givne,

i modstort dån så for:

De svaga lovas dö fort;

ovän ska bestå.

Denne – munvig det give –

med spänne leder ni i trans.

Snart, i inre delen,

näps dem evigt!

Ed giv nu, men nedåt se:

bak snäv otro

– föds av olag, av sed ro –

fås nåd, trots dom i envigsnid.

O Völva, magra vän, vad liv,

räddat ur nio asars anmälda nesa?

”Stupad näre den arges stål!”,

sa Stark-Tor, taled i vredesdåd.

En mans död.

Vanäras fana vart sedd i gravölstid.

Marcus Uneson