…måtte det bli bättre än det som tar slut!

2016 har varit ett besynnerligt år för mig personligen. Ett omtumlande år. Mycket otrevligt har hänt, och mycket som hade varit ännu otrevligare har låtit bli att hända. Jag är fortfarande inte riktigt klar med att smälta alltsammans. Men jag lever, och det är alltid någonting.

Mycket trevligt har naturligtvis också hänt. Om inte annat så lämnar jag 2016 bakom mig som en lite mer erfaren, och vem vet, kanske till och med lite klokare människa.

Desto mer tänker jag inte säga om det här året. Den som på riktigt är intresserad av mitt 2016 kan ju bläddra bakåt i den här bloggen. Det mesta, åtminstone de viktigaste sakerna, finns här.

Apropå ingenting så uträttade jag nyss en av nyårsaftonens viktigaste ritualer: jag tittade på Der 90. Geburtstag oder Dinner for One (”Grevinnan och betjänten” på svenska, trots att Miss Sophie inte är grevinna), i direktsändning såklart, fast den här gången via Arenan.

Numera kan jag förhålla mig till den här TV-klassikern på ett avspänt sätt, men det fanns en tid, under den senare delen av 80-talet, då programmet var nära att leda mig i fördärvet.

Det här var vid tiden då jag för första gången stiftade bekantskap med alkohol. Och då hade jag ju redan hunnit se Dinner for One åtskilliga gånger och alltid funnit den väldigt lustig. Speciellt det här med hur James blev fullare och fullare medan han serverade olika middagsdrycker åt Miss Sophies gäster – och skålade i deras namn.

Det var ju superkomiskt, och jag uppfattade det som att det är så här intensivt som man ska dricka för att ha så roligt som möjligt (Dinner for One är alltså 18 minuter lång och James hinner som vi vet bli fullständigt plakat på den tiden).

Så mina första fyllor blev ju just så komiska och överdrivna som James i Dinner for One. Inklusive drickande av minst fem olika sorters alkohol på en så kort tid som möjligt, och snubblande på inbillade tigerhuvuden. Och bortschabblade preussiska klacksaluter à la Amiral von Schneider.

Synd bara att NDR aldrig gjorde en fortsättning till sketchen, ”Hangover for One”. För ingen hade ju förberett mig på mandolinbaksmällan som följde av att fira som Freddie Frinton.

Nå, lyckligtvis så kom jag över den här fasen i mitt liv rätt så fort.

Hur som helst: den här tyska TV-klassikern från 1963, enligt Guinness rekordbok världens flitigast repriserade TV-program, är ju en självskriven del av nyårsaftonen i otaliga länder från Färöarna till Australien, förutom i Norge, där den sänds på julafton. Hur tänkte de då?

Visste ni förresten att den gamla music hall-sketchen, som i sin TV-version spelades in inför en levande publik, går på engelska trots att det var på tysk TV, för att Freddie ”James” Frinton vägrade tala tyska på grund av andra världskrigets händelser som han inte kunde släppa. Eller så sägs det åtminstone.

Tyska pengar tycks hur som helst ha varit OK. Freddie Frinton och May ”Miss Sophie” Warden fick 4150 D-mark per skaft av NDR som ersättning för sina skådespelarprestationer.

Själva sketchen skrevs ursprungligen av den brittiska författaren Lauri Wylie på 1920-talet, och Frintons premiär som butlern James ägde rum 1945. Rollen som Miss Sophie spelades i början av May Wardens dotter Audrey Maye.

Dinner for One blev Wylies största publiksuccé någonsin. Han tjänade dock inte mycket på det hela; författaren dog utfattig 1951 i husvagnen där han bodde och Freddie Frinton lär i det skedet ska ha köpt rättigheterna till minipjäsen. Den ingick också senare i revyer på Broadway.

Förresten så var snubblandet på tigerpälsens huvud inte avsiktligt från början. Freddie Frinton snubblade i något skede på tigerhuvudet av misstag och publiken tyckte att det var så roligt att Frinton gjorde det till en del av sketchen.

Slutligen, råkar ni ha vägarna förbi Kiel nu på nyårsafton så lär vissa restauranger där ska servera en meny inspirerad av Dinner for One. Huruvida det också inkluderar obligatoriskt råsupande för manliga gäster, det vet jag inte. Men tyskarna brukar ju ta sådant här med detaljer på allvar.

Anyway: Gott nytt år, allesammans!

Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Vi som inte vågar vara lyckliga, del 2: Xmas Edition

Jag skrev om det här i somras. Om svårigheten i att tillåta sig själv att vara lycklig. Det är inte alltid så lätt, speciellt inte om det är mönstret man har lärt sig som barn.

Jag skrev om min far som var en man vars demoner med jämna mellanrum kom och pinade honom. Alltid då saker och ting gick för bra i hans liv och glansbilden tycktes för perfekt, då drabbades han av en rastlöshet, en destruktiv sorg som fick honom att vilja slå sönder saker. På flera sätt än ett. För på något plan kände han att han inte förtjänade all denna lycka. Eller åtminstone är det så som jag resonerar om saken.

Jag borde ha talat ut med honom om allt detta och mycket annat, men han gick bort innan jag hann få ändan ur vagnen. Som det ibland kan gå här i livet.

Så nu firar jag jul och andra högtider med familjen och med pappas spöke som sitter där i ett hörn och stirrar hålögt upp i taket och suckar.

Som jag skrev tidigare så har jag ärvt en del av det här lätt självdestruktiva och melankoliska draget hos min far. Jag vet inte om det beror på hans gener eller på att jag iakttog honom som barn, men jag känner igen ett och annat av honom i mig själv.

Inte alls lika extremt, dock. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att lämna familjen mitt i allt, mitt i sillsalladen och skinkan eller mitt i paketutdelningen, och köra iväg med vrålande motor för att någon sade någonting fel. Eller för att det var för mycket eller för litet russin i glöggen. Eller något annat lämpligt svepskäl.

Pappa, han brukade göra sånt där. Att på ett teatraliskt och demonstrativt sätt lämna scenen med smällande dörrar. Och sedan köra iväg och låta familjen ta sig hem bäst de kunde, om tillställningen i fråga ägde rum någon annanstans än hemma.

Men jag tror i och för sig inte att hans uttryckliga mening var att ställa till en scen. Att vara teatralisk på ett sådant där medelhavsvis. Något latinskt temperament hade han inte, farsan min. Snarare ett finskt-slaviskt, melankoliskt temperament med en gnutta bärsärk från vikingablodet i honom.

Och åtminstone så planerade han inte det. Det blev bara för mycket för honom, allt det vackra och det trevliga.

Varats olidliga lätthet var inte någonting som han klarade av, helt enkelt. Han var inte van vid det från sin egen barndom. Han hade lärt sig att det inte fick vara för lätt. För då började det skava i själen. Eller att allt som var vackert och glatt i livet tenderade att gå i kras just då när det blev som vackrast och gladast.

Det här känner jag igen i mig själv. Det stora vemodet som rullar in just då det är som trevligast. Den djupa, oförklarliga sorgen. Som hotar att brusa upp i form av vrede.

Som de sjunger i den där ena låten av Nationalteatern:

Då kan vi plötsligt få för oss att vårt garage är en slags borg
Då måste vi spela vår låt igen för att dränka vår konstiga sorg

Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!
Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!

Som sagt, lika djup är inte min sorg, den tar sig inte lika extrema uttrycksformer som hos min far i tiderna, men den finns där och den tittar upp speciellt så här till jul. I motsats till min hustru är jag ingen julmänniska och kommer säkert aldrig att bli det.

Och egentligen ingen midsommarmänniska heller. Och särskilt ingen påskmänniska, det kan ni skriva upp! Eller nyårsmänniska. Och egentligen ingen födelsedagsmänniska heller, för den delen. Eller en studentkaffemänniska. Eller en dop- eller bröllops- eller begravningsmänniska.

Ni anar säkert mönstret här?

Men det är inte så att jag hatar jul eller midsommar. Faktum är att jag älskar tanken på både jul och midsommar. På jul suckar jag och önskar att det vore midsommar och på midsommar minns jag hur trevlig julen kan vara, nu när jag tänker närmare på saken. Med långa lata sovmorgnar under mellandagarna och massor av sitta-i-pyjamas-i-soffan-och-spela-playstation-hela-dan-med-ungarna. Och The Snowman-animationen! Den kan man inte rynka på näsan åt, så vacker är den!

Hur fint någonting kan verka vara när det ännu är ett halvår kvar tills det är dags på allvar!

Utom påsken, den suger i princip alltid, både i förväntningarna, i det verkliga utförandet och i minnena. Vilket är konstigt, för jag älskar ju våren. När ljuset vinner över mörkret. Men påsken orkar jag inte med, på riktigt. Speciellt allt det religiösa. Vilket vi inte ska gå in på nu, för då går vi ned oss i det kärret för gott och det vill vi inte.

Men vilken högtid vi än talar om så var inte oroliga, det är sällan någon större dramatik involverad. Jag har ännu aldrig kastat skinktallriken i väggen och kört iväg med tjutande däck och lämnat familjen vind för våg, eller någonting liknande.

Jag tenderar bara att bli så där, how you say, ledsen. Inåtvänd. Lite butter och tvär. Barnslig också ibland. Och inte på ett bra sätt. Julen är ju barnens högtid. Men jag blir ett av de där barnen som får kottar och stenar när andra får ångmaskiner och käpphästar. Om det här skulle utspela sig i Fanny och Alexanders tid.

Fast jag går nog att ha att göra med. Jag är en introvert personlighetstyp och till jul understryks det här ytterligare, men jag går aldrig helt och hållet i lås socialt. Jag sitter bara där i mitt hörn och tänker dystra tankar om världens undergång samtidigt som jag skålar i glögg med pappas spöke. Som muttrar om att det är för mycket mandel i glöggen. Och mandelspån dessutom! Det ska vara hela mandlar, tammetusan!

Man blir sådan där som en person är som nog vill vara lycklig men inte vågar vara det. För då skingras illusionen och det är mörkt, kallt och ensamt. Så man förpassar självmant sig själv ut i kylan innan någon annan kastar en dit ut.

Jovisst, självklart, det är att tycka synd om sig själv och njuta av det på något lite vrickat sätt. Finns få saker som jag gillar mindre än folk som tycker synd om sig själva när det inte är synd om dem på riktigt, ändå gör jag det själv. Konstigt men sant.

Men sedan tar jag ett gravljus och beger mig till Grankulla begravningsplats och tänder ljuset på mormors och morfars grav. Och minns den där ena julen då morfar och jag körde till julgudstjänsten i Betlehemskyrkan i Grankulla, jag minns inte varför mormor och de andra inte var med, det var bara morfar och jag då.

Jag minns hur snön knarrade under däcken på morfars gamla kopparbruna Renault 12-farmare när vi körde ut från gården på Stenbergsvägen, jag minns hur ljusen brann i kyrkan, det var varmt och fuktigt med snön som folk hade släpat in på sina skor och lite dunkelt och allt var så där som det bara kan vara om jularna i Bullerbyn.

Jag minns hur vi sjöng Härlig är jorden och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Kanske det är därför som jag fortfarande blir lite tårögd när jag hör de där julpsalmerna.

Någonting annat minns jag inte från den julen. Eller från värst många andra jular heller, de smälter alla samman i minnenas YouTube-kavalkad. Så som det säkert är för många. Och så ska det vara. Julen handlar ju trots allt om repetition.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.

Lägg märke till att vi talar om tidevarv här, tiden som en cyklisk företeelse, med nya generationer som sitter med glöggmuggarna när hjulet går in på nästa varv. Och ingen minns egentligen några detaljer, för det är inte viktigt, det enda som är viktigt är att släkten följa släktens gång.

Även om jag sitter här och myser över kristna psalmer så ska ni inte tro att jag håller på att bli troende (här kommer den sura julbisin igen). Nej, men jag har faktiskt skapat mig ett slags egen nyhednisk innebörd för julfirandet.

Jag är något av en soldyrkare även om jag ogärna ligger och steker mig på stranden om somrarna, men jag lever för ljuset och de långa, vita nordiska nätterna. Även om jag blir en butter typ och börjar minnas julen då släkten samlas och firar midsommar så älskar jag ljuset.

Och det är ju nu, kring den här tiden som ljuset återföds. Sol Invictus inleder sin långa vandring tillbaka till Norden nu på onsdag klockan 10:43. Och för mig har det blivit något av en semi-religiös ritual att observera det här. Så där som förfäderna gjorde för länge sen.

Det här hjälper mig faktiskt en aning att hålla blicken framför mig och inte bli riktigt så mycket av den där sura gubben som sitter i ett hörn och skålar med spöken och tänker mörka tankar. I stället försöker jag se framåt mot horisonten där det redan tycks ljusna en aning.

Och så tänder jag ett ljus på mormors och morfars grav och minns en jul i Betlehemskyrkan under ett tidevarv som kom och försvann.

Vardagens mysterier: de försvinnande fickknivarna

Ett litet personligt mysterium. Jag äger två fickknivar, en Victorinox Swiss Champ, den där klassiska MacGyver-fickkniven. Schweizisk armékniv kallas den också. Och så en annan Victorinox, fast av Leatherman-typen, i princip en hopfällbar tång med olika utvikbara verktyg integrerade i skaften. Swiss Tool heter den.

De här multiverktygen är jag väldigt förtjust i, jag försöker att alltid bära med mig endera prylen, för jag får nästan dagligen användning för dem. Jag har sagt på TV att om jag fick välja en pryl att ta med mig till en öde ö så skulle det vara någon av de här två sakerna.

Men tydligen inte båda. För mysteriet är att jag bara tycks ha koll på ena verktygets läge åt gången. Vet jag har Swiss Champ så är Swiss Tool försvunnen och vice versa. Just nu har jag koll på Champ, MacGyverkniven. Var Tool finns vet jag inte. Om jag nu skulle gå och leta efter den så skulle jag antagligen hitta den, sannolikt i någon obskyr plastkasse i hjälpköket dit frun min förpassar prylar som jag lämnar efter mig på bord och stolar.

(Kvinnor verkar inte förstå att hela mannens hem utgör hans verktygsback!)

Men i det skedet som jag skulle hitta Swiss Toolen så skulle det visa sig att Swiss Champen är försvunnen. Jag skulle sannolikt hitta den också dagen därpå, mellan soffdynorna, men då skulle Swiss Toolen igen vara försvunnen.

Grejen är att jag som regel har någorlunda bra koll på mina prylar. Åtminstone min fotoutrustning. Objektiven hittar jag i mörkret med händerna bakom ryggen. Det är till och med sällsynt att jag tappar bort ett linsskydd. Jag tror att jag har förlorat ett enda linsskydd sedan 1987. Och jag har haft / har *många* linsskydd.

Men de här knivarna beter sig inte riktigt som övriga ägodelar. De tycks inte trivas i existensen samtidigt. Lite som knivvärldens Superman och Clark Kent som ingen har sett tillsammans. Eller en variant av Heisenbergs osäkerhetsprincip fast med knivar i stället för partiklar.

Eller så har vi en försupen hustomte med alldeles för låg ambitionsnivå och på tok för lite att göra. Och en förkärlek för practical jokes.

Nej, jag vet att det naturligtvis inte finns något övernaturligt eller ens nånting relaterat till kvantmekanikens mysterier bakom det här. Det beror helt enkelt på att jag har en schweizerost där som hjärnan borde sitta. ”Juustopää” lyder termen på finska.

Och mina två schweiziska knivar trillar till synes omvänt synkroniserat in och ut ur hålen i osten. Men det är förstås helt slumpmässigt.

Dessutom är jag ganska säker på att jag bevisligen har haft bägge knivarna i händerna samtidigt i något skede.

*Ganska* säker.

Jourreformen: den här gången är det personligt

Att det har blivit en sådan fix idé för SOS-regeringen att sätta finlandssvenskarna på pottkanten beträffande jourreformen är någonting som varken har huvud eller fötter, men den här regeringen har ju aldrig varit känd för att agera särskilt rationellt så man ska kanske inte vänta sig det av dem i den här frågan heller.

Speciellt inte i den här frågan, kan man kanske tillägga.

Det är ju så uppenbart att det är känslorna som styr just nu. Tydligen så är Vasa hundvalpen som ska få sig en känga för allt annat som inte har gått som på Strömsö för Juha Sipilä, inklusive Terrafame och hela den till synes ändlösa listan över alla floppade reformer och samhällsprojekt som rullades ut med buller och bång bara för att komma rullande tillbaka som stenbumlingen i hälarna på Indiana Jones.

Urho Kekkonen var en framstående idrottsman i unga år, tresteg var hans paradgren. Synd för Juha Sipilä att det är spjutet och inte bumerangen som är det nationella kastredskapet i Finland. Sipilä är en uppenbar talang på bumerang.

Men den här bumerangen ska inte komma flygande tillbaka, det har Sipilä helt tydligt beslutat, kosta vad det kosta vill och vad grundlagen än säger, om Sipilä så ska vara tvungen att ta den i handen och personligen gå fram och trycka upp den i sin destination. Utan vaselin.

Sedan finns där ju självklart också ett illa dolt hat och en vilja att förödmjuka den svenskspråkiga privilegierade minoriteten. En känsla som förekommer i samtliga de tre regeringspartiernas led, främst hos sannfinländarna där den utgör en av de få återstående orsakerna att stiga ur sängen om morgnarna, men jag misstänker att det här ändå huvudsakligen kommer från centern.

I bakgrunden spökar säkert något gammalt regionalt österbottniskt groll vars rötter jag som nylänning antagligen inte begriper mig på, men det sträcker sig sannolikt tillbaka till Gustav Vasas dagar, minst.

Men mycket av det här ligger också i tidsandan. En tidsanda som inte är barmhärtig när det kommer till minoriteter och deras ställning. Vladimir Putin har ju till exempel sagt att “Ryssland behöver inte minoriteter, det är minoriteterna som behöver Ryssland”.

Och det är ju putinismen som breder ut sig just nu och tar över den post-socialdemokratiska världen, från Washington till Istanbul. Varför skulle Finland vara immunt mot det här tänkandet? Ett tänkande där man inte ska sticka upp om man vet vad som är bäst för en om man tillhör en minoritet. 

Man ska bara vara jäkligt tacksam om man tillåts existera överhuvudtaget. Och speciellt om man får vård överhuvudtaget.

Hur som helst, beträffande jourreformen, så är det personligt nu. Ingen idé för någon att ens låtsas som någonting annat. Vi kan spjärna emot bäst vi vill, men i den här frågan så är det George R.R. Sipilä som håller i pennan och Vasa är Ned Stark.

Och skrämmande nog så är vi ju bara är halvvägs i säsongen av Game of SOS. Vilka huvuden som ännu kommer att rulla ned längs gatorna i King’s Landing, det vågar jag inte ens föreställa mig.

Men en sak tycks vara säker. Winter is coming.

Den överskattade sanningen

För att undvika missförstånd, låt mig inledningsvis konstatera att jag gillar sanningen. Det är mycket enklare att berätta sanningen än att ljuga, jag är ruskigt dålig på det, jag åker omedelbart fast eftersom det syns, som mommo brukade säga, på “näsaställningen”.

Att ljuga är ett heldagsjobb. Varje lögn kräver tre nya lögner för att bygget inte ska rasa i nacken på lögnaren. Jag kan inte ens jonglera med en boll, ännu mindre med åtta.

Däremot har jag en viss morbid respekt för de riktigt avancerade lögnarna, den här typen som amerikanerna kallar “bullshit artist”. Ljugande kan, som det mesta i tillvaron, göras till en genuin konstart.

Fast jag vill ju inte vara den som faller offer för en sådan “artist”. Om det inte är frivilligt. Suspension of disbelief är naturligtvis en helt annan sak. Det oskrivna kontraktet mellan publiken och artisten / författaren / skådespelaren. De bästa berättelserna genom tiderna är ju sådana som aldrig har hänt på riktigt.

De tenderar dessutom att skapa sin egen sanning med tiden. George Lucas anade säkert aldrig 1977 att jeditron med tiden skulle bli till en genuin religion. Jedismen är den sjunde största religionen i Storbritannien, mätt i anhängare.

Nej, alla tar det inte på allvar, för de flesta av den knappa halvmiljonen britter som officiellt bekänner sig till jeditron är det helt enkelt en kul grej, men för tusentals jedister är the Force dödligt allvar. Sanning.

Tänk er situationen efter att sanning och myt har fått spinna tillsammans i historiens blender i två tusen år eller så. Vad har hänt på riktigt, vad är myt, vad är sant år 4016?

Det är just den sinnrikt spunna lögnens tendens att trumfa tråkiga sanningar som får mig att förhålla mig till sanningen med en viss reservation och påstå att den är gravt överskattad.

Inte för att jag föredrar lögnen framom sanningen, jag vet ju vilkendera jag skulle ta med mig till en öde ö eller vilken jag hellre skulle fastna i en hiss med. Eller vilken jag hellre skulle gifta mig med.

Lögnen är som Härskarringen. Vi tror att vi behärskar den, att den gör oss stora och mäktiga och att vi styr den och inte tvärtom, men det slutar så gott som alltid med att vi står på öronen i vulkankratern på Mount Doom. Eller någonting motsvarande.

Apropå: det här med klimatet och den påhittade globala uppvärmningen. En av Donald Trumps favoritlögner på vägen till Vita Huset, vägen som är fullständigt och totalt asfalterad med bullshit.

Short story even shorter för er som har tillbringat det senaste året i en blyfodrad, ljudisolerad, låst garderob: The Donald anser att påståendet om att människan värmer upp klimatet genom utsläpp av växthusgaser är en lögn.

Sanningen, som han ser den – eller åtminstone en användbar version av den som han matar sina anhängare med – är att människan inte påverkar klimatet. Vi har ingenting att oroa oss för, snacket om uppvärmning är bara ett försök att skrämma oss och få oss att rösta på folk som vill bygga vindkraftverk.

För att det är en bra business och för att de här samma människorna hatar fladdermöss.

Det här är sanningen som Donald Trump väljer att presentera den. Och Trump vet att det inte spelar någon roll om det är så här på riktigt eller inte. Så länge tillräckligt många människor tror på att det är sant. Vilket de gör.

Sanningen är ingen naturlag, sanningen är alltid mer eller mindre subjektiv. Om någonting är sanning eller inte beror oftast på hur många människor som tror på det. Precis som med gudarna.

Och här kommer den, den i sammanhanget nästan oundvikliga (för mig åtminstone) motsättningen mellan religion och vetenskap.

Vetenskapen är besvärlig på det viset att den struntar i vad som är sant och vad som är en lögn. Den befattar sig inte med sådant. Vetenskapen strävar efter att beskriva det som är verkligt, oberoende av vad folk tror om det ena eller det andra, om de upplever det som sant eller inte.

“Jaha, du säger att solen roterar runt jorden. Intressant. Låt oss se hur väl det överensstämmer med verkligheten.”

“Jaha, jorden verkar bli varmare. Intressant. Låt oss se vad det beror på.”

Då forskaren sent omsider har ett resultat så konstaterar politikerna och prästerna antingen, beroende på hur väl resultatet stämmer överens med deras sanning, att “var det inte det vi sade?” eller så “bah, struntsnack! Du försöker använda vetenskapen för dina egna politiska syften!”

“Politicized science”, politiserad vetenskap, är en av Donald Trumps många käpphästar. Med andra ord, forskningsresultat som inte motsvarar hans sanning. I praktiken omfattar det här all sorts klimatvetenskap. Och Trump har lovat att när han tar över makten så ska det bli ett abrupt slut på den politiserade vetenskap som bland andra NASA och NOAA ägnar sig åt.

Det vill säga: ni som undrar vad som egentligen pågår i Arktis eller Antarktis, passa på att ta del av de resultat som kommer in nu. NSIDC har en fantastisk uppföljning av havsisens utbredning både i söder och i norr, kolla in den medan ni kan, för snart är den borta.

För, you know, politiserad vetenskap.

Det är på riktigt skrämmande att tänka sig att så gott som allt vi vet om vad som händer med klimatet och jordens olika kretslopp, vet vi tack vare amerikansk hårdvara. Amerikanska satelliter, bojar, väderstationer, superdatorer. Vem annan har all den utrustningen på plats? Ingen!

Om Trump gör allvar av sitt hot och stänger ned allting som han uppfattar som politiserad vetenskap, då kommer vi att flyga mer eller mindre fullständigt i blindo.

Men so what, vi vet ju redan hur det ligger till, att allt snack om uppvärmning bara är en ondskefull komplott för att sälja fler bordsfläktar. Det är sanningen. Vi behöver inte satelliter för veta det.

Under tiden, i verkligheten, är det ingen som bryr sig. För verkligheten funkar inte så. Solen struntade också blankt i att kyrkan i århundraden hävdade att allting, inklusive solen, roterar runt jorden.

“Jag är Sol Invictus, jag utgör 99,8% av solsystemets massa, jag är fyra och en halv miljarder år äldre än ni, för mig är det fullständigt egalt vad ni tror om vad som roterar runt vad.”

På samma sätt som vårt DNA inte kunde bry sig mindre om vad vi tror om vårt ursprung, om en bronsåldersgud från mellanöstern skapade oss av en hög lera för sex tusen år sedan eller om vi och aporna härstammar från en gemensam förfader som levde för ungefär fem miljoner år sedan.

Verkligheten jobbar inte så. Den struntar hundraprocentigt i vad vi tror om den eller vad vi tycker att är sanning eller lögn. Den kunde inte bry sig mindre om huruvida du lämnade strykjärnet på eller inte där hemma när du gick ut i morse. Den bara är.

Och tills någon lyckas komma upp med bevis för de kvantmekaniska hypoteserna om parallella världar så utgår vi från att den bara är en.

Filosoferna använder begreppet a priori. Fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Som att vi alla är precis lika mycket människor oberoende av hudfärg, kön, ursprung, allt det där. Vad någon än säger.

Fakta som att då bowlingklotet slinter ur din hand och påbörjar sitt fall mot din stortå, kommer du snart att uppleva en skarp smärta och ropa på Belsebub.

Som att då du sitter i badkaret och lättar på blåsan tillräckligt länge så kommer vattnet förr eller senare att bli gult.

Som att då du släpper ut trettiotvå gigaton koldioxid per år i ett slutet system, så kommer det att ha följder eftersom koldioxid är en växthusgas.

Eller som att stryklodet är på om du lämnade det inpluggat där hemma i köket, oavsett om du ens tänker på saken eller inte. Oavsett vad du tror om saken, oberoende av vad du hoppas eller ber. 

Klimatet och den globala uppvärmningen är Donald Trumps strykjärn. Och det är definitivt på, utan tvivel och entydigt.

Den globala uppvärmningen är långt ifrån det enda strykjärnet som Trump har lämnat påslaget i mänsklighetens gemensamma kök, men det är det som kommer att ställa till med den största eldsvådan.

Förutom kanske de där cirka sju tusen plutonium- och uranladdade strykjärnen som han inom kort får kodportföljen till.

Att vaddå? “Donald Trump har aldrig ens använt ett strykjärn, sådant har han haft hustrur och hemhjälpar till”.

Jo, jag vet. Men ni vet hur man säger, “låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story”.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

”Hej, jag heter Marcus och jag är spoonerist”

Min morfar var inte en rik man, men han lämnade mig ett förvånansvärt frikostigt arv. Inte mätt i pengar kanske, men det är bra och användbara grejer.

Till exempel den här fårskinnsjackan som jag har på mig just nu, jag skriver det här i tåget på hemvägen från jobbet.

IMG_0172.jpgJag brukar säga att om det bröt ut en eldsvåda hemma hos oss så skulle morfars rock vara det första enskilda föremålet som jag räddade undan lågorna. Naturligtvis efter att ha kollat att familjen och hunden är okej. Men om vi snackar prylar.

Jag har ofta funderat på varför just jag fick den fina gamla jackan. Ville inte mina morbröder ha den? Eller någon av kusinerna? Men sedan gick det upp för mig. Det har att göra med en annan sak som jag ärvde av morfar. Min fysiska storlek.

Jag är 2,02 meter i strumplästen, och den enda som rimligtvis kan ha gett mig de generna var morfar som mätte en bra bit över en och nittio i unga år, innan han började gå sådär permanent framåtlutad som jag inser att också jag håller på att bli.

Jag hade själv nöjt mig med mindre än två meter, men sådan var morfars humor. Den byggde på absurditeter och komiska överdrifter.

Men jag var hur som helst den enda i släkten som morfars jacka inte såg komisk ut på. Så även om jag aldrig lärde mig att spela korgboll så fanns det till slut en poäng med mina två meter. De gjorde mig till den enda lämpliga bäraren av morfars fårskinnsjacka. Han tänkte på allting, den gode morfar.

Ytterligare en sak som jag ärvde av mofa var en grej som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Eller vad jag ska göra med den. Mina spooneristiska tendenser.

Termen härstammar från den brittiske kyrkoherden William Archibald Spooner (1844–1930) som var riktigt illa däran i det här avseendet.

För mofa var en fiskmås aldrig någonting annat än en måskfis. En filbytta var – gissa vad – och Långbens kompis hette Pisse Mugg. Och till jul skulle hela släkten samlas för att skita änka.

Så här höll han på dagarna i ända. Eller borde jag säga ägarna i danda. Och eftersom jag tillbringade en hel del tid hos mormor och morfar så blev jag utsatt för det från en späd ålder. Och det smittade. Jag blev om möjligt ännu värre.

Jag medger öppet att situationen numera är fullständigt utom kontroll. Jag spooneriserar allt jag hör, simultantolkar ordflödet omkring mig till spoonerismer utan att ens tänka på det på ett medvetet plan. Tills min hjärna registrerar någonting som är roligt.

Då sitter jag där och skrattar öhö hö hö för mig själv som en annan hekottava pappi och ingen annan fattar vad som är så roligt. Eller åtminstone tycker de inte att det är roligt.

Det är mycket värre på finska, eftersom finska språket till sin struktur är sådant att spoonerismer tycks ge sig mycket lättare än på svenska. Läs berättelsen om Ollin kuppivuodet så vet ni vad jag menar. Kun Ollista tuli kulkija, niin alkoi Ollin kurjuus.

Jag har ibland undrat hur det kan komma sig att ingen av de andra av morfars nära och kära, inklusive hans egna barn och de andra barnbarnen, smittades av spoonerviruset. Eller är det här en genetisk grej? Någonting med hur hjärnan är kopplad, någonting som går i arv?

Jag vet bara att det här tycks vara nånting som man antingen inte fattar eller bryr sig om alls, eller så år man helt och hållet insnöad. Man stöter sällan på sanna spoonerister men när man en gång gör det så menar de allvar. Jag har till exempel en kollega vars tilltalsnamn är en spoonerism av för- och efternamnet. Det är ganska hardcore.

Visste ni förresten att Tofslan och Vifslan, muminfigurerna, talar i spoonerismer i den engelska översättningen?

Och kommer ni ihåg det finlandssvenska partybandet med rötterna i det tidiga nittiotalet, Hott File hette de…

Men det här med spoonerismer är inte ens det värsta som jag har på gång. Jag har en annan verbal ryckning i hypofysen som är nästan ännu jobbigare. Nämligen palindromer. Ni vet, I Reval sitta ni i natt i slaveri”. Ord och meningar som blir samma sak då man läser dem baklänges.

Det här är inte ens någonting som jag kan skylla på morfar för. Mig veterligen var mofa aldrig särskilt svår på palindromer. Korsord var han tokig i, men aldrig palindromer. Jag hörde honom åtminstone aldrig tala i de banorna. Palindromer är någonting som jag har flippat ut på helt själv. Jag samlar på dem. Jag skriver dem. Jag kan sitta och läsa dem i timtals. Ensam.

Min hustru är en underbar människa, men min palindromhobby får jag hålla för mig själv. Där möts våra sinnen definitivt inte. Men man kan inte få allt här i världen.

Jag tänker inte skriva desto mer om saken här heller. Fråga inte hur, men jag vet att jag förlorade mina två återstående läsare då jag nämnde ordet “palindrom”. Det har en sådan inverkan på folk. Man citerar en kort palindrom och nästan omedelbart får man den där “kompis, du är tre ord från att bli pepparsprejad i ögonen”-blicken.

Men vår hund förstår mig. Han heter förresten Otto.

Morfar skulle också förstå om han var här i dag. Det är jag övertygad om.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

Dit slövarg iddes trava,

nafsar än av döds namne

Dådseder vi delat:

rot kratsas, låts segra,

nederända putsas,

enad lämnas rasa oinrutad.

Där, vild av nävar,

gam av löv, Odins givne,

i modstort dån så for:

De svaga lovas dö fort;

ovän ska bestå.

Denne – munvig det give –

med spänne leder ni i trans.

Snart, i inre delen,

näps dem evigt!

Ed giv nu, men nedåt se:

bak snäv otro

– föds av olag, av sed ro –

fås nåd, trots dom i envigsnid.

O Völva, magra vän, vad liv,

räddat ur nio asars anmälda nesa?

”Stupad näre den arges stål!”,

sa Stark-Tor, taled i vredesdåd.

En mans död.

Vanäras fana vart sedd i gravölstid.

Marcus Uneson

Självständigheten och de berömda sista orden

För många år sedan kom jag över ett gammalt nummer av tidningen Västra Nyland. Året var cirka 1890, plus minus. Där noterade jag ur ögonvrån ett bekant namn.

Viktor Rosenlund har dömts till tukthus för stölden av en polismans hatt.”

Jag har ingen aning om nämnda V. Rosenlund var en släkting till mig, men det är inte helt omöjligt. Jag vet bara att jag hoppas att det visade sig vara ett missförstånd, att den riktiga tjuven erkände. Eller att det ens var värt det. Hoppas att det var en bra jäynä.

Jag hoppas, kära Viktor, att någon en dag skriver ett bra spex om dina äventyr, i Astrid Lindgrens anda. Polismannens hatt. Kanske för Raseborgs sommarteater.

Men vad vet jag, det var kanske en sorglig historia. Kanske du var full för det mesta medan din familj gick hungrig. Kanske nyheten i Västra Nyland blev dina sista ord. Inte dina egna, men de sista orden om dig. Det får vi aldrig veta. Inte jag åtminstone.

Det vet jag att man ska vara noga med vilka ens sista ord blir. Man ska odla dem med omsorg. Man ska definitivt inte vänta med att säga dem tills man ligger på dödsbädden. Fina sista ord, sådana som blir berömda, ska börja sägas flera årtionden innan det är dags för att kasta in handduken.

Man ska också vara så omsorgsfull och beslutsam som man kan för att se till att det blir man själv som bestämmer vilka ens sista ord blir. Låt inte någon annan ta över dem och sätta ord i ens mun efter att man är borta.

Det gäller för enskilda individer, men också hela länder.

Skärmavbild 2016-12-06 kl. 09.29.41.png

Finland har existerat som självständig stat i nittionio år. Grattis till det, kära fosterland! Som idé, som folk, betydligt längre än så. Har vi tur och är vi smarta och uthålliga, minst lika länge till.

Men det är ett faktum att inget varar för evigt. Det gäller inte bara Finland, det gäller alla jordens länder och folk. Ibland kommer slutet abrupt, ibland är det så långsamt och gradvist att ingen ens märker det. Det bara löses upp och blandas ihop med någonting annat. Blir till någonting nytt. Kanske någonting ännu bättre.

Hur som helst så är de berömda sista orden viktiga och får under inga omständigheter schabblas bort. Eller överlåtas till någon annan. Det är det som självständighet handlar om när det kommer till kritan, om man frågar mig.

I vår tid med trumpism och trollfabriker är det överraskande, skrämmande lätt att skriva om historien innan den ens har hänt och placera berömda sista ord i munnar som aldrig har sagt dem.

Att överrösta trollen och trumparna kräver därför ett extra mått av medvetenhet om situationens allvar, sinnesnärvaro, det där berömda “spelögat” och, tja, förmåga att välja sina ord.

Vi behöver verkligen folk som säger rätt saker i rätt ögonblick just nu. Vi behöver dem kanske mer än någonsin. Vi behöver makthavande som tar tummen ur munnen och sponsormössan av huvudet och börjar leverera lysande text.

Statsminister Sipilä behöver börja hålla tal som föder tiotals memer varje vecka. Positiva memer. Som alla sprider. Som citeras i FN:s generalförsamling. What he said.

Sipilä behöver lägga i en övernaturligt stor växel nu, en som inte ens han själv visste att han hade, han behöver börja säga odödliga, historiska saker som påminner alla om vem vi är och varför vi måste vara det. Inte minst oss själva.

För väldigt många här hemma tycks ha glömt bort det just nu. Glömt vem vi är, hur vi kom hit och vilka utmaningar vi övervann på vägen. Glömt varför veteranerna uppoffrade sig.

Ett litet tips: det var inte för att vi ska få sitta och mordhota varandra och kasta särskrivet ordbajs på varandra på Facebook och sparka dem i huvudet som redan ligger på marken och ta av dem som redan har förlorat allt.

Sipilä och hans regeringskumpaner behöver börja påminna oss om allt det här och mycket annat. De behöver inse att deras insats inte kommer att bedömas av Moody’s och Standard & Poor’s. Den kommer att bedömas av historien.

Och vi vet ju alla vem det är som skriver historien. Vinnarna. Känner Ni Er som en vinnare, statsminister Sipilä? Grattis i så fall, men gissa vad – alla vi andra gör inte det nödvändigtvis just nu. Ni behöver en nation av vinnare bakom Er (eller en som åtminstone känner som en sådan) för att verkligen få bläcket att fastna på historieböckernas sidor.

Ni behöver se till att Era egna sista ord blir minnesvärda. Och att Finlands sista ord inte blir riktigt ännu.

Om Ni inte gör allt det här så behöver Ni bytas ut.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Om det här låter som en övermäktig beställning, så ta det lugnt och andas djupt. Det är nämligen inte nödvändigtvis så svårt som det låter.

För att få sina ord hörda så behöver man inte skrika högre och fulare än Trump. Man behöver inte ljuga fräckare än trollfabrikens nonsensmakare.

Ser Ni, statsminister Sipilä, det finns ett förbluffande enkelt och kraftfullt hemligt vapen som Ni kan ta till.

Jag har själv erfarit att då alla är upptagna med att “think outside the box” så är det enda sättet att komma på någonting bra och eget, att gå in i den jäkla lådan och sätta sig där och tänka. För det är det enda stället där man får tänka i fred.

I en tid då alla bryter nackarna av sig i sin iver att trumfa varandra i lögner och struntsnack, kan en ensam man eller kvinna som talar sanningen få upptäcka att hen har ett äss i rockärmen. Eller fyra stycken.

Det kan komma som en överraskning för alla inblandade att det finns en oväntat stark längtan där ute efter någonting som är verkligt och sant. Vem vet, kanske sanningen blir det där nya Nokia som alla letar efter.

Och vi kan ju det där, det hör redan nu till våra varumärken på världen. Att vara lite fyrkantiga men rättframma och säga som det är. Folk uppskattar det. Använd det. Förädla det.

Det råkar dessutom vara så att det som är sant oftast också är enkelt. Och det som är enkelt är oftast vackert. Sibelius Finlandia är vacker för att den kom från det som kompositören uppriktigt tänkte på som sanningen.

Finlandia blev Jean Sibelius sista ord. Den gjorde Sibelius odödlig, och med lite tur och hårt uppföljande arbete från vår sida, kanske också själva Finland.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Och sedan en vacker dag, när allt är sagt och gjort, och när det blir dags att fira Finlands tusenårs-självständighetsdag, tycker jag att vi lasergraverar in hela storyn i någon oförstörbar syntetisk kristall, inklusive Finlandia, alla superhistoriska tal från Juha Sipilä, och allt annat ädelt som fädren tänkte och allt skönt de drömt en gång, och skjuter ut kristallkuben på måfå i rymden.

Där, efter många strange aeons, som Lovecraft sade, när vår sol har fått slut på krutet, driver kuben runt i rymden bland allt överblivet väte och annat bråte som sakta men säkert med gravitationens fasta hand börjar samla sig till ett nytt solsystem med nya världar.

Där, efter oräknade årmiljarder, uppstår nytt intelligent liv, fhnurger kallar de sig, som en dag när den nya solen går ner, vandrar i en skog av någonting som de upplever som träd (men som kanske springer omkring när ingen tittar), och där, precis där i skogsbrynet där en av trädvarelserna har ryckt upp sina rötter innan den sprang iväg fnittrande,

ligger en kristallkub.

Med holografiska symboler och koder inuti. Hmmm, tänker fhnurgerna. Ser inte ut som någonting av våra grejer. Bäst att vi för den till våra smartaste och bästa forskare och låter dem tyda det hela.

Och lo and behold, där, under en ny sol, ljuder en gammal melodi som ingen har hört på nästan nio miljarder år, än en gång högt och fritt från strand till strand i,

ööh, det är lite svårt att förklara vad varelserna kallar sitt land, de kommunicerar inte med ord, de kommunicerar med nyanser av ultraviolett.

Nåja.

Men de har algoritmer som kan tolka det som kuben berättar. Och de gillar det som de hör. De inser genast att det här är någons sista ord. De kan inte vänta på att höra allt annat som kuben har att berätta dem.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Anyway. Tillbaka till jorden och stunden nu. 

Efter alla dessa högtflygande ord om berömda sista ord så kanske det är värt att påminna sig om att sista ord må vara viktiga, men de är kanske inte, när det kommer till kritan, de allra viktigaste.

De allra viktigaste orden kan faktiskt vara de som jag säger till mina nära och kära när jag lägger ifrån mig datorn och gör det som är viktigast av allt i ett självständigt liv i ett självständigt land. Är med min familj.

Och sedan säger vi alla våra berömda nästa ord. En hel massa av dem.

Glad självständighetsdag allihopa!

sommaren-2016-195

Är ni beredda, här kommer den: Meningen med livet

Det fanns en tid i mitt liv då jag brukade tänka att universum hatade mig. Det var i min angstfyllda ungdom. Saker hände mig som fick mig att tänka att “det där kan inte vara ett sammanträffande, någon någonstans vill mig illa på riktigt!”

Jag läste också mycket Kalle Anka som barn, vem gjorde inte det, och identifierade ofta mig med den otursförföljda ankan. “Varför har jag alltid sådan otur” frågade jag av mamma.

Sedan, i något skede, hade jag en aha-upplevelse. En av de där då man går på gatan och en osynlig meteorit träffar en i pannan så att man spontant ropar WOW!, faller baklänges på rumpan av blotta kraften i  insikten man drabbas av. Jag tänkte försöka redogöra för den här och nu.

Det är inte säkert att någon tycker att det är mycket att hänga i lillajulgranen. Det går sällan så bra att förmedla de här halleluja-idéerna som man får, de där som förändrar ens liv eller ens sätt att se på saker.

Det är som med musik. Du har den där ena favoritlåten som påverkade dig så starkt att du är fullt och fast övertygad om att alla andra måste höra den som du. Att alla måste inse hur genialisk den är.

Alla andra är bara som att va, “Chesney Hawkes, vem är det? The One and Only? Vem bryr sig???”

Nå hur som helst, here goes. Det jag insåg var att själva frågan är meningslös. “Varför händer onda saker just mig? Varför händer någonting överhuvudtaget?”

Frågan är sitt eget svar. För att de händer.

Vi tar en liten omväg via tidernas gryning. Tänk på det så här. Du – och jag – härstammar från en nästan oändligt lång kö av förfäder och -mödrar som sträcker sig nästan till jordens tillblivelse. Men du behöver inte gå mer än några hundra år bakåt i tiden för att det ska bli riktigt jobbigt.

Tänk dig adertonhundratalet och längre bakåt än så. Den överlägsna majoriteten av folket levde i ständig misär på den tiden, det var jävligt värre. Folk skaffade massvis med barn av den enkla orsaken att de flesta av dem dog i ung ålder. Lungsot, kikhosta, mässling, you name it. Människorna både levde som flugor, lika smutsigt, och dog som flugor.

Inte ens om du råkade heta von Scheissgeld zu Rulltrappen hade du det särskilt mycket bättre. Inte hade du tillgång till antibiotika då heller. Eller fluortandkräm. Din föda var kanske lite bättre än allmogens, men på det hela taget var livet skit. Och sedan dog du.

Sannolikheten att du skulle överleva till könsmogen ålder, få ihop det med någon annan i könsmogen ålder, och ha barn som i sin tur överlevde till könsmogen ålder – tänk på det: du hade en nästan fullständig bonntur om det gick så bra!

Och just så bra gick det, trots misären och motgångarna, för dina förfäder. Inte för en eller två generationer av dem. Eller tre. Eller femton. Det skedde ALLTID, konstant och utan undantag, under varenda en generation så långt bakåt i tiden som du kan springa längs med släktledens långa kö, ända tills den försvinner ned i urhavet och bortom det.

Tänk på det: hur fullständigt osannolikt är det? Tusentals, tiotusentals, miljontals år, otaliga generationer med sjuka, loppbitna förfäder som var och varannan dag plågades och dog, deras barn dog, av pest, kolera, hunger, skogsbrand, pirater, sabeltandade tigrar, vulkaner, asteroider, Tyrannosaurus Rex, mera vulkaner…

Men just DINA förfäder lyckades lura döden länge nog för att fortplanta sig, VARENDA GÅNG!

Det är nästan för bra för att vara sant. Det är som om någon höll sin skyddande hand över just ditt släktled och såg till att miljoner miljarder saker klickade för att just du skulle kunna sitta just där just i dag och förundra dig över hur otroligt tursam, ja nästan utvald, just du är.

Utom att det funkar ju naturligtvis inte på det viset.

Alla de där som aldrig tog sig vidare, de vars livslåga kvävdes i unga år av lungsoten eller den sabeltandade tigern. Deras sentida ättlingar kan ju knappast sitta här och berätta sin släkts saga. För de finns inte.

Historien skrivs alltid av segraren. Eller åtminstone av de som överlevde.

Och det var det här som var den stora aha-upplevelsen som nästan däckade mig den där dagen för alla dessa år sedan: jag finns här i dag, inte för att jag och mina förfäder var särskilt tursamma eller utvalda…

Jag finns här och kan förundra mig över det här, för att om det inte skulle ha gått just så här så…

skulle jag inte kunna sitta här och förundra mig över det faktum att jag finns här.

Jag finns här för att jag finns här. Annars skulle jag inte finnas här och tänka det här.

Waaaaait a minute, var DET din stora insikt? Du existerar för att du existerar?”

Jo, det var det! Glöm det där med “Jag tänker, alltså är jag”. Det är exakt det motsatta som är sant: “Jag är, alltså tänker jag”.

Det finns ett fancy-schmancy-namn för det hela: Den antropiska principen. Alltså, på svenska: om inte hela universum hade en lång rad finjusterade egenskaper som är EXAKT de rätta för att det i slutänden skulle leda till intelligenta observatörer, bland annat just du, som kunde sitta där och tänka på hur sjukt osannolikt det är att du lever, så skulle du inte göra det. Sitta där och tänka allt det där!

Skulle inte allt det här ha klickat just så som det gjorde ända sedan Big bang så skulle det inte finnas människor här, inklusive dig. Fantastiskt, eller hur. Nästan… för fantastiskt för att vara ett sammanträffande.

MEN!

Det är ett stort multiversum. Så stort att typen som uppfann ordet “stort” blev häktad, dömd och hängd för att han förolämpade multiversum med ett så litet ord som “stort”  för att beskriva dess enorma, öh, storlek.

Såvitt vi vet händer Big bangar hela tiden i multiversum. Universa dyker jämnt och ständigt upp i existensen som gnistor i en smedja. De utvidgas, utvecklas, och fejdar ut. Alla med smått olika naturlagar och konstanter.

Vissa universa har för stark gravitation så att alla stjärnor omedelbart kollapsar in i sig själva och blir svarta hål. Vissa universa har för svag gravitation så att allt bara flyger i sär och inga stjärnor bildas överhuvudtaget, och därmed inga tyngre grundämnen. Och inget liv.

Men det räcker med det där ena universumet, ett på femtiofem fantastiljarder, som har just precis de rätta fysikens lagarna för att i slutänden vara lämpligt för livets uppkomst. Gissa var du sitter och läser det här just nu?

Men okej då, hypotesen om multiversum är omstridd, vi vet inte med säkerhet att det finns fler universa än det här (fast kom igen då alltså, klart att det gör det…). Vårt universum är kanske det enda som någonsin har existerat. Låt oss åtminstone låtsas att det är så.

Kanske det är det, men det är fortfarande ett så enormt och så gammalt universum att man får en spontan hjärnblödning bara av att försöka föreställa sig hur stort och gammalt det är.

Det innehåller fortfarande så många olika världar i så många olika galaxer – bara galaxer finns det så många att om du krympte ned var och en av dem till storleken av en ärta så skulle alla kända ärtor, alltså galaxer, i universum räcka till för att fylla Globen i Stockholm ända upp till taket.

Sommaren 2016-392.jpg

(Den här liknelsen hörde jag för mer än tio år sedan, och uppskattningen av mängden galaxer i det kända universum har hissats uppåt mångfalt sedan dess.)

Och då är vår egen galax Vintergatan alltså bara en av de ärterna, och bara den innehåller allt mellan hundra och fyrahundra miljarder stjärnor, av vilka vår egen sol bara är en.

Tänk dig då att alla dessa andra världar, alla dessa fantastiljoner av planeter, alla går igenom ungefär samma utveckling som vår. Men det är ju inte så enkelt. Att få till stånd en planet på just exakt rätt avstånd från sin sol, med exakt rätt gravitation, magnetfält, ozonskikt, axellutning, omloppsbanans ellipticitet etc. etc. etc., för att liv ska kunna uppstå, det är ju så vansinnigt, hejdlöst, sinnessjukt osannolikt, att det händer… tja, nästan ALDRIG!

Faktum är att det kanske hände bara en gång – just här, i vårt solsystem (eller så händer det hela tiden överallt, men vi låtsas som om det vore någonting fantastiskt sällsynt).

Tänk: alla dessa andra världar, miljarder miljarder miljarder miljarder av dem, som aldrig riktigt får till det. Aldrig kommer till skott. Livet uppstår aldrig, och gör det det så kommer en megajätteasteroid och slår ned och PANG så är det borta. Det kunde ha skett här också. Flera gånger. Faktum är att det nästan hände. Och det kan, såvitt vi vet, hända i morgon.

Eller så lyckas livet på vår fjärran exoplanet ta sig vidare, men på grund av något annat sammanträffande så går det inte så bra och livet blir sådär lite halvljummet, det utvecklas i alla fall inte till den nivån där det kan sitta och fundera över hur fantastiskt häftigt det är att existera.

På bara en planet av alla dessa miljarder miljarder etc. planeter händer det: HÄR! På jorden!

Just här, där du råkade födas, tills vidare sist i en oändlig räcka med förfäder som alla hade den otroliga svinturen att ta sig till könsmogen ålder, och så vidare. Vi var inne på det där i början av det här inlägget.

Hur galet osannolikt är inte det? Det MÅSTE finnas någon som planerade allt det här och –

NEJ!

Vi finns här och förundras över hur fantastiskt det är att vi finns här, för om vi inte skulle finnas här så skulle vi inte kunna förundras.

Douglas Adams beskrev det hela perfekt i sitt exempel med vattenpölen.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-03-kl-19-12-19

Och exakt hur hjälper allt det här mig i mitt vardagliga liv? “Du finns här för att skulle du inte finnas här så skulle du inte kunna fundera på varför du finns här, än sen då?”

Bra fråga. Jag upptäckte att det hjälpte mig tänka klarare. När man inte jämnt och ständigt behöver grunna på varför saker händer så blir det lättare att koncentrera sig på att få saker att hända så som man vill att de ska utspela sig.

Det blir också lättare att undvika fatalistiskt tänkande. Det där med att allt ändå är är förutbestämt vad vi än gör. Det här är någonting som min mormor brukade säga jämnt och ständigt. “Det händer som är menat att hända”.

Mormor var i grund och botten religiös, men hon tog inte det hela på alltför stort allvar. Hon brukade säga att hon nog läser med i trosbekännelsen i kyrkan, men när de kommer till det där med “och kroppens uppståndelse” så tiger hon. “För det är ju bara dumt!”

Men Den Stora Planen trodde hon på. Eller i alla fall att allting är förutbestämt.

Det kan ju vara till en viss hjälp i svåra situationer i livet, och mormor hade det svårt så det räckte, med kriget och allt, barnens munnar som skulle mättas och så vidare, mannen vid fronten, framtiden full av frågetecken, så jag antar att den tanken tröstade, att det som sker är menat att ske.

För min egen del funkade den här logiken aldrig riktigt. Som sagt så gick jag som barn och tänkte mig att universum hatade mig, att det fanns någon eller någonting som hade bestämt sig för att göra mitt liv surt med hela världen som redskap. Det var ju också en sorts fatalism. “Ingen idé att kämpa emot Krafterna, har de en gång bestämt sig för att jävlas med mig så vem är jag att sätta mig emot?”

Därför kom den som en förlösande tanke, insikten att saker är just som de är för att de inte blev på något annat sätt. Men att det hur saker och ting utfaller i framtiden inte är någonting som är hugget i sten. De må hända just så som de händer och inte på något annat sätt, men åtminstone kan jag påverka händelseförloppet på förhand och därmed också utgången.

Det gör också livet värdefullare, eller så upplever jag det, när jag inser att varje stund av livet är unik, att jag kunde vara någon helt annanstans, i princip var som helst i världen just nu, men jag har valt att vara just här. Just den här platsen och den här stunden ger mig en unik liten story att berätta, en som ingen annan har upplevt före mig och ingen kommer att uppleva efter mig, åtminstone inte exakt på det här viset. Med kvällssolen glittrande på böljorna just på det här sättet.

Eller så håller jag tyst om den här stunden och behåller den som ett privat minne för mig och ingen annan. Mer än tretton miljarder år efter att de första stjärnorna tändes hade jag ett unikt litet moment; jag, en mikroskopiskt liten bit av kosmos som satt och var ganska nöjd med tillvaron men valde att inte hojta om saken.

And then the moment’s gone…

Som en tretton miljarder år gammal, omsorgsfullt hopsatt mandala som man nyser på. Och så är den borta. Eller åtminstone bildar den helt andra mönster.

Insikten att saker och ting händer helt enkelt för att de inte händer på något annat sätt gjorde det också lättare att handskas med kärleksrelaterade grejer. Det här gjorde det möjligt för mig att skrota tanken på Den Enda Rätta. Ni vet, allt det här med Hon som Ödet hade valt ut åt mig ända sedan tidernas gryning. Min soulmate.

Höpö höpö!

Jag menar, jag är ju jättenöjd med hur saker och ting ordnade sig, med min nuvarande hustru och mina fina barn, bättre än så kunde jag inte hoppas på av livet.

Men det var inte så att hon och jag mot alla odds och tack vare kerubernas och amorernas ryckande i trådarna råkade styras mot korsningen i våra liv där vi möttes. Hade vi inte träffat varandra så hade vi träffat någon annan och då skulle vi leva helt andra liv just nu, som vi antagligen också skulle vara hur nöjda som helst med.

Men nu blev det inte så, för det blev så här. Och skål för det!

Det, i lite mer än ett nötskal, är vem jag är, hur jag tänker. Och just så kaxig är jag att jag tror att världen skulle vara lite bättre om alla andra tänkte lika. Men nu är ju världen full av folk som försöker få verkligheten att motsvara det som står i deras heliga böcker. Hurdan foten än är, hur stor den än är, så ska den in i den här heliga eller politiska skon som vi har här. På ett eller annat sätt.

Det vore väl inte så fullständigt hopplöst om det inte fanns alla dessa väldigt olika bilder av världen som verkligheten ska omformas till att efterlikna. Det blir konflikter och sedan får väldigt många ont någonstans.

Men nu är det sådan som världen är, sådana som människorna i den är. Det är så här det har blivit, det är här vi står. Vi kunde ha hela galaxen öppen framför oss, vi kunde nå hur långt som helst, växa i all evighet, i praktiken, se andra solar glittra på fjärran hav, många ljusår från stränderna där vi ursprungligen krälade upp.

Det är vårt eget val. Är vi beredda att ta det steget, eller tar det slut här. Det är upp till oss om vi tar oss genom den här flaskhalsen i vår utveckling eller om vi trillar tillbaka ned i flaskan och kanske drunknar.

Men vi kan påverka utvecklingen. Jag upprepar: ingenting är hugget i sten. Ingenting. Utom vikingarnas gamla runor. Och egyptiernas hieroglyfer. Äh… men ni vet vad jag menar.

Det var en gång en julkalender

Det var min farmor som knypplade ihop den här fina jul-prylkalendern åt mig till julen 1972. I år har den än en gång dammats av och rustats upp med minipaket för att glädja våra grabbar. Det är mamma Iris som har gjort det jobbet, så tack för det mamma!

Jag minns inte vad kalendern brukade vara fylld av då jag var liten, sannolikt godis, men jag minns den magiska väntan på att almanackan skulle visa december och kalendern skulle dyka upp på väggen.

(Texten fortsätter under bilden)

Vinter 2016 - 17-25.jpg

Så ivrig var jag att riva loss skatterna som hängde från den gröna säckväven, att en och annan av mässingsringarna som de var fästa vid följde med av bara farten och gick förlorade. Men vem av oss har inte en eller annan skruv (eller annat beslag) lös?

En gång hängde där en hel rymdkryssare. I delar. Rymd-Lego. Jag tror det var min egen idé som jag föreslog åt mamma. Hon köpte byggsatsen och slog in de individuella delarna i tjugofyra små paket och hängde upp dem på kalendern. Vad gör man inte för sitt barn?

Fyrtiofem år har gått sedan den första julen med kalendern. Den har rätt att vara lite luggsliten, antar jag. Bättre har åren behandlat den än mig, trots allt.

Jag minns inte om kalendern någonsin rustades upp för min lillebror Janne, han är sjutton år yngre än jag, men jag hade väl annat för mig på den tiden, annat att tänka på. Kalendern försvann från min radar under många långa år.

Den dök upp på nytt när ett annat kapitel inleddes i mitt liv. För drygt tio år sedan uppvaktade jag min blivande hustru.  Hon var väl sådär måttligt imponerad av mina försök dittills, så jag behövde någonting speciellt. Ett hemligt vapen. Då tändes det en lampa ovanför min tänkarmössa. ”Kalendern, mamma! Var är den?”

Så jag drog ut och länsade Tiimari och diverse andra butiker (nej, inte Tillanders, tyvärr, det hade ju varit ett strålande drag att fria på, med ringen i tjugofyran, men så blev det nu inte) på prylar och satt en kväll i mammas kök i Grankulla och packade, tejpade och knöt paketband.

Sedan rullade jag ihop kalendern och körde iväg till Tölö med kalendern under armen och ringde på hos Milla. Och låt oss bara säga som så att det tycks ha funkat.

img_0166

Den här kylskåpsmagneten fanns med bland prylarna som jag hängde i kalendern då. De flesta andra har gått förlorade i tidens virvelströmmar.

Men Milla är, otroligt nog, fortfarande här. Och barnen diggar famos kalender helt kybällä. Fast det säger väl ingen nu längre. Sade någon ens så 1986 i Grankulla?

Fast säg inte det här åt min mamma: Star Wars-chokladkalendern med Kylo Rens nuna på var kalendern de sprang till först i morse. Farmor Anita må ha varit bra på att knyppla, men du out-knypplar inte the Dark Side of the Force sådär bara.