Den överskattade sanningen

För att undvika missförstånd, låt mig inledningsvis konstatera att jag gillar sanningen. Det är mycket enklare att berätta sanningen än att ljuga, jag är ruskigt dålig på det, jag åker omedelbart fast eftersom det syns, som mommo brukade säga, på “näsaställningen”.

Att ljuga är ett heldagsjobb. Varje lögn kräver tre nya lögner för att bygget inte ska rasa i nacken på lögnaren. Jag kan inte ens jonglera med en boll, ännu mindre med åtta.

Däremot har jag en viss morbid respekt för de riktigt avancerade lögnarna, den här typen som amerikanerna kallar “bullshit artist”. Ljugande kan, som det mesta i tillvaron, göras till en genuin konstart.

Fast jag vill ju inte vara den som faller offer för en sådan “artist”. Om det inte är frivilligt. Suspension of disbelief är naturligtvis en helt annan sak. Det oskrivna kontraktet mellan publiken och artisten / författaren / skådespelaren. De bästa berättelserna genom tiderna är ju sådana som aldrig har hänt på riktigt.

De tenderar dessutom att skapa sin egen sanning med tiden. George Lucas anade säkert aldrig 1977 att jeditron med tiden skulle bli till en genuin religion. Jedismen är den sjunde största religionen i Storbritannien, mätt i anhängare.

Nej, alla tar det inte på allvar, för de flesta av den knappa halvmiljonen britter som officiellt bekänner sig till jeditron är det helt enkelt en kul grej, men för tusentals jedister är the Force dödligt allvar. Sanning.

Tänk er situationen efter att sanning och myt har fått spinna tillsammans i historiens blender i två tusen år eller så. Vad har hänt på riktigt, vad är myt, vad är sant år 4016?

Det är just den sinnrikt spunna lögnens tendens att trumfa tråkiga sanningar som får mig att förhålla mig till sanningen med en viss reservation och påstå att den är gravt överskattad.

Inte för att jag föredrar lögnen framom sanningen, jag vet ju vilkendera jag skulle ta med mig till en öde ö eller vilken jag hellre skulle fastna i en hiss med. Eller vilken jag hellre skulle gifta mig med.

Lögnen är som Härskarringen. Vi tror att vi behärskar den, att den gör oss stora och mäktiga och att vi styr den och inte tvärtom, men det slutar så gott som alltid med att vi står på öronen i vulkankratern på Mount Doom. Eller någonting motsvarande.

Apropå: det här med klimatet och den påhittade globala uppvärmningen. En av Donald Trumps favoritlögner på vägen till Vita Huset, vägen som är fullständigt och totalt asfalterad med bullshit.

Short story even shorter för er som har tillbringat det senaste året i en blyfodrad, ljudisolerad, låst garderob: The Donald anser att påståendet om att människan värmer upp klimatet genom utsläpp av växthusgaser är en lögn.

Sanningen, som han ser den – eller åtminstone en användbar version av den som han matar sina anhängare med – är att människan inte påverkar klimatet. Vi har ingenting att oroa oss för, snacket om uppvärmning är bara ett försök att skrämma oss och få oss att rösta på folk som vill bygga vindkraftverk.

För att det är en bra business och för att de här samma människorna hatar fladdermöss.

Det här är sanningen som Donald Trump väljer att presentera den. Och Trump vet att det inte spelar någon roll om det är så här på riktigt eller inte. Så länge tillräckligt många människor tror på att det är sant. Vilket de gör.

Sanningen är ingen naturlag, sanningen är alltid mer eller mindre subjektiv. Om någonting är sanning eller inte beror oftast på hur många människor som tror på det. Precis som med gudarna.

Och här kommer den, den i sammanhanget nästan oundvikliga (för mig åtminstone) motsättningen mellan religion och vetenskap.

Vetenskapen är besvärlig på det viset att den struntar i vad som är sant och vad som är en lögn. Den befattar sig inte med sådant. Vetenskapen strävar efter att beskriva det som är verkligt, oberoende av vad folk tror om det ena eller det andra, om de upplever det som sant eller inte.

“Jaha, du säger att solen roterar runt jorden. Intressant. Låt oss se hur väl det överensstämmer med verkligheten.”

“Jaha, jorden verkar bli varmare. Intressant. Låt oss se vad det beror på.”

Då forskaren sent omsider har ett resultat så konstaterar politikerna och prästerna antingen, beroende på hur väl resultatet stämmer överens med deras sanning, att “var det inte det vi sade?” eller så “bah, struntsnack! Du försöker använda vetenskapen för dina egna politiska syften!”

“Politicized science”, politiserad vetenskap, är en av Donald Trumps många käpphästar. Med andra ord, forskningsresultat som inte motsvarar hans sanning. I praktiken omfattar det här all sorts klimatvetenskap. Och Trump har lovat att när han tar över makten så ska det bli ett abrupt slut på den politiserade vetenskap som bland andra NASA och NOAA ägnar sig åt.

Det vill säga: ni som undrar vad som egentligen pågår i Arktis eller Antarktis, passa på att ta del av de resultat som kommer in nu. NSIDC har en fantastisk uppföljning av havsisens utbredning både i söder och i norr, kolla in den medan ni kan, för snart är den borta.

För, you know, politiserad vetenskap.

Det är på riktigt skrämmande att tänka sig att så gott som allt vi vet om vad som händer med klimatet och jordens olika kretslopp, vet vi tack vare amerikansk hårdvara. Amerikanska satelliter, bojar, väderstationer, superdatorer. Vem annan har all den utrustningen på plats? Ingen!

Om Trump gör allvar av sitt hot och stänger ned allting som han uppfattar som politiserad vetenskap, då kommer vi att flyga mer eller mindre fullständigt i blindo.

Men so what, vi vet ju redan hur det ligger till, att allt snack om uppvärmning bara är en ondskefull komplott för att sälja fler bordsfläktar. Det är sanningen. Vi behöver inte satelliter för veta det.

Under tiden, i verkligheten, är det ingen som bryr sig. För verkligheten funkar inte så. Solen struntade också blankt i att kyrkan i århundraden hävdade att allting, inklusive solen, roterar runt jorden.

“Jag är Sol Invictus, jag utgör 99,8% av solsystemets massa, jag är fyra och en halv miljarder år äldre än ni, för mig är det fullständigt egalt vad ni tror om vad som roterar runt vad.”

På samma sätt som vårt DNA inte kunde bry sig mindre om vad vi tror om vårt ursprung, om en bronsåldersgud från mellanöstern skapade oss av en hög lera för sex tusen år sedan eller om vi och aporna härstammar från en gemensam förfader som levde för ungefär fem miljoner år sedan.

Verkligheten jobbar inte så. Den struntar hundraprocentigt i vad vi tror om den eller vad vi tycker att är sanning eller lögn. Den kunde inte bry sig mindre om huruvida du lämnade strykjärnet på eller inte där hemma när du gick ut i morse. Den bara är.

Och tills någon lyckas komma upp med bevis för de kvantmekaniska hypoteserna om parallella världar så utgår vi från att den bara är en.

Filosoferna använder begreppet a priori. Fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Som att vi alla är precis lika mycket människor oberoende av hudfärg, kön, ursprung, allt det där. Vad någon än säger.

Fakta som att då bowlingklotet slinter ur din hand och påbörjar sitt fall mot din stortå, kommer du snart att uppleva en skarp smärta och ropa på Belsebub.

Som att då du sitter i badkaret och lättar på blåsan tillräckligt länge så kommer vattnet förr eller senare att bli gult.

Som att då du släpper ut trettiotvå gigaton koldioxid per år i ett slutet system, så kommer det att ha följder eftersom koldioxid är en växthusgas.

Eller som att stryklodet är på om du lämnade det inpluggat där hemma i köket, oavsett om du ens tänker på saken eller inte. Oavsett vad du tror om saken, oberoende av vad du hoppas eller ber. 

Klimatet och den globala uppvärmningen är Donald Trumps strykjärn. Och det är definitivt på, utan tvivel och entydigt.

Den globala uppvärmningen är långt ifrån det enda strykjärnet som Trump har lämnat påslaget i mänsklighetens gemensamma kök, men det är det som kommer att ställa till med den största eldsvådan.

Förutom kanske de där cirka sju tusen plutonium- och uranladdade strykjärnen som han inom kort får kodportföljen till.

Att vaddå? “Donald Trump har aldrig ens använt ett strykjärn, sådant har han haft hustrur och hemhjälpar till”.

Jo, jag vet. Men ni vet hur man säger, “låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story”.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

One thought on “Den överskattade sanningen”

  1. ”Den enda sanningen är att det inte finns någon sanning.” Så sant som det är sagt. Bakom varje sanning och forskningsresultat finns en människa, alltså är sanningen alltid subjektiv. ”Objektiva fakta” är således en myt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s