President Trump och sorgens fem faser

Den senaste tidens nyheter från USA har varit ett sådant totalt blitzkrieg mot det sunda förnuftet och allt som jag har kommit att uppfatta som sant och klokt, att jag är mållös. Bokstavligen. Jag finner inte orden för att beskriva det jag tänker just nu.

Flera gånger har jag satt mig ned här i soffhörnet med laptopen på armstödet och försökt inleda någonting, men det har bara slutat med att jag har suttit och stirrat på det vita, tomma dokumentet.

Men det är ju exakt detta som är the Donalds taktik, som han hela tiden konsekvent har tillämpat. Chocka dem till underkastelse. Var så outrageous, som Sid Vicious på en viktoriansk tebjudning, att alla bara står där med hakan på golvet och kommer inte på någon invändning.

Jag inser att jag befinner mig i något av de fem faserna som omnämns i Kübler-Ross-modellen, eller sorgens fem faser, modellen som definierar de känslomässiga stadierna som en människa går igenom till exempel när hen får höra att hen lider av någon obotlig och dödlig sjukdom. Fast nu är det USA som i och med Trump har förvandlats till världens kollektiva hjärntumör.

Är jag i fas 1?

Förnekelse. Består i medveten eller omedveten vägran att acceptera verkligheten och fakta. ”Läkarna måste ha blandat ihop röntgenbilderna.”

Nej, den fasen var jag i timmarna efter att valresultatet blev klart. “Rösträknarna måste ha blandat ihop resultaten.” Men det här kom jag över ganska fort. Ingen mening med att bli och vänta på att det här visar sig vara ett bisarrt missförstånd. Det är som det är, resultatet kommer inte att ändras.

Fas två då?

Ilska. Det är vanligen stark vrede som bryter den förlamande känslan av chock och den starka försvarsmekanismen förnekelse.

Tja. Jag tror inte att jag är där heller längre. Jag har till och med slutat bli förbannad varje gång en nyhet trillar in om vad Trump har hittat på den här gången. Ledsen, jo, bottenlöst ledsen, men inte ilsken. Jag har helt enkelt inte ork för det just nu. Ilska kräver en massa energi.

Låt se då. Fas tre kanske?

Förhandling. Individen köpslår om huruvida den på något sätt kan skjuta upp eller fördröja det oundvikliga. Vanligtvis förs förhandlingarna med en ”högre makt” i utbyte mot en reformerad livsstil (”Jag ska bli en bättre människa och lovar att…”).

Nej. Någon högre makt har jag inte åberopat en enda gång. För det är ju så uppenbart att om en sådan existerar så är hen en fullfjädrad, utflippad tea party-republikan. Med sådana är det ingen idé att ens försöka förhandla. Det är som att brottas med ett svin: det enda som händer är att du blir skitig och får blåmärken, och att svinet gillar det.

Okej, fas fyra då?

Depression. Då man börjar bli klart medveten om att slutet är nära. På grund av detta kan personen i fråga bli tyst, vägra ta emot besökare och tillbringa en stor del av sin tid med att gråta och sörja. ”Jag är så ledsen, varför bry sig om någonting?” Det är en viktig tid av sörjande som måste bearbetas, och personen gör även tillfälliga utflykter till de tidigare stadierna av ilska och förhandling.

Eventuellt. Nu ska vi minnas att de här faserna ursprungligen var tänkta att beskriva sinnelaget hos en människa som får höra att hen ska dö. Och det ska jag alltså inte såvitt jag vet just nu, även om jag hade en period för knappt ett år sedan då det här av medicinska skäl framstod som en inte helt otänkbar utgång. Kanske just därför, för att jag har brottats med de här tankarna, känns det här som en sorts déjà vu.

Det kan också bero på att jag med ens minns ångesten som jag upplevde som barn när jag plötsligt blev övertygad om att snart trycker Reagan och Brezjnev på knappen och hela världen går upp i radioaktiv rök.

Kanske jag sörjer för att världen där jag ingår har fått ett återfall av den dödliga sinnessjuka som den led av under kalla kriget, men överlevde med nöd och näppe. Och det finns inga second chances.

Hur som helst så är det sannolikt i den här depressiva fasen jag befinner mig just nu om vi tillämpar den på den plötsliga insikten att vi lever i världen under Trumps presidentskap.

Jag har svårt att tro att jag har nått den femte och sista fasen. Jag antar att jag blir tvungen att komma dit, men ännu är jag inte beredd att godkänna det som sker. Fas fem är alltså:

Acceptans. ”Hur ska jag och mina närmaste hantera detta?”

Som ni märker så är det här egentligen inte en kommentar till, eller en analys av något av det som har skett i världen. Jag sade ju att jag är mållös. Det här är bara lite introspektion blandat med självömkan.

Dessutom, det finns gott om folk som analyserar läget dagligen, och jag skulle antagligen inte finna några desto större ljusglimtar än vad de har lyckats hitta. Så en olyckskorp till som kraxar klarar världen sig säkert utan.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

3 thoughts on “President Trump och sorgens fem faser”

  1. Jag har nyligen läst Kübler-Ross’ bok och på nåt sätt går teorin nog att applicera på hela halva västvärlden just nu. Karln är galen och farlig och dessvärre tror jag att enda sättet att stoppa honom är att nån stackare tar lagen i egna händer och lyckas i sitt uppsåt. Jag bävar för framtiden och har gjort det ett bra tag ren. God bless America?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s