Feberyra och apelsiner i Sevilla

En flashback slog mig som ett ton tegel från skyn tidigare i dag då jag satt på mitt arbetsrum och åt en stor, saftig apelsin, min efterrätt från lunchen i Kupolcafét på Yle.

Det har nu gått ett år sedan jag fick mina första symptom av det som flera månader senare skulle utmynna i diagnosen sarkoidos.

Och det finns alltså en apelsinkoppling här.

Vi var i Sevilla i Spanien med familjen när jag blev sjuk. Vi hade nyss anlänt, det var samma kväll som vi landade. Jag kände mig vissen redan då jag lade mig, och under natten fick jag en hög feber, jag vet inte hur hög men så hög att jag fick frossa och yrade.

Feber får man hur som helst någorlunda bukt med numera, med hjälp av ibuprofen och liknande preparat, så jag lyckades hålla mig sisådär på rätt köl under resten av vistelsen i Andalusien, men nätterna var fortfarande rena rama mardrömmen – bokstavligen, man drömmer de mest surrealistiska och bisarra mardrömmarna när man har hög feber.

Kvällarna präglades av att jag satt i fönsternischen i vår hyrda apartemento och tittade ut på myllret i den trånga gränden, med folk som kom och gick till och från den lilla bistron mittemot. Och de obligatoriska Vesporna som surrade omkring som tvåtaktshumlor.

Där satt jag och halvyrade i min feber medan jag åt, just det, apelsiner. Det här var (och är) ju höjden på apelsinsäsongen i södra Europa. Apelsinerna var billiga, söta, goda och och väldigt lättillgängliga.

Jag gillar fortfarande apelsiner, speciellt så här års, men jag kommer säkert så länge jag lever att få den där väldigt kraftfulla feber-flashbacken från Sevilla när jag äter en saftig navel-apelsin i februarisolens sken.

Det var som sagt riktigt rejält surrealistiskt. “Man hör vatten som porlar / när ens huvud står i brand / åå Kristina…” etc. Lite så kände jag mig då. Jag hörde och såg saker som inte riktigt helt och hållet var där. Även om min fru mer eller mindre anser att jag gör det annars också.

Saken blev inte bättre av att jag medan jag satt där och huttrade i min feberyra och åt apelsiner, läste Stephen Kings Dark Tower-böcker och lyssnade på King Crimsons In the Court of the Crimson King.

Samma flashback-effekt är numera förknippad med nämnda låt (och platta), jag kan inte höra ens ett par takter av den King Crimson-låten numera utan att känna smaken av apelsiner och se Roland Deschain jaga the Man in Black över öknen medan den Röde Kungens skratt blandas med surret från Vespor i mina öron.

Skrämmande att tänka att vi hade en hyrbil som jag var ansvarig för att ratta under vår vistelse, vi körde hit och dit tvärs över Andalusien, genom Granadas trånga gränder och hundratals kilometer över slätterna och Sierra Nevada-bergen. Tänk om jag hade fått ett “Fear and loathing in Las Vegas”-anfall mitt i allt?

We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold. I remember saying something like ”I feel a bit lightheaded; maybe you should drive….” And suddenly there was a terrible roar all around us and the sky was full of what looked like huge bats, all swooping and screeching and diving around the car, which was going about a hundred miles an hour with the top down to Las Vegas.

I mitt fall var “drugs” visserligen synonymt med trippeldoser av industrial strength-Burana, men jag skulle hur som helst inte ha blivit förvånad om fladdermöss hade börjat störtdyka ned från Sierra Nevadas sluttningar.

Nå, tur nog hände ingenting utöver det ordinära. Inga rosafärgade Don Quijote och Sancho Panza heller som kom galopperande genom olivlundarna. Andalusienveckan tog slut och vi returnerade hyr-Passaten och flög hem.

Varefter jag snällt gick till jobbet i två månader och åt en eller annan antibiotikakur samt stora mängder industrial strength-ibuprofen i väntan på att den här “sega flunsan” ska gå över.

Tills den där dagen då de slutligen förde mig i pii-paa-bilen till Mejlans. Men det är en annan story, som jag dessutom redan har berättat här i bloggen.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s