Dags att skriva någonting om spriten

Har i dag haft en av de där arbetsdagarna som föranleder karaktärer i amerikanska sitcomserier att konstatera att ”man, I need a drink!” Jag övervägde faktiskt det. Och hur det nu råkar sig så har jag en, nej flera, faktiskt komiskt många flaskor med skotsk whisky som borde åtgärdas innan de passerar bäst före-datum.

Har en flaska sprit bäst före-datum? Om någon ska ta reda på det så är det jag.

Mitt problem med spriten är det att jag inte riktigt vet vad jag borde göra med den.

Vad är det då som gör att jag knappt kan passera genom en flygplats utan att köpa en flaska med taxfreewhisky? Jag gillar skotsk whisky, speciellt från Islay. Och det känns alltid som en god idé när jag står där i butiken. Men sedan hinner jag aldrig dricka upp dem i den takt som jag köper dem. Bra om jag ens öppnar dem.

Jag har litet barskåp som för länge sedan är fullt, så jag har an efter börjat föra flaskorna ut till stugan, med en romantisk föreställning om att jag en kväll sitter där framför den knastrande Jötul-kaminen med ett glas Laphroaig i handen och tänker djupa tankar om vår plats i kosmos medan sensommarmörkret tätnar och åskan dundrar ute över havet.

Men i praktiken blir det bara inte av. (Dessutom åskar det så jäkla sällan.) Jag tror jag har försökt dricka upp en och samma Laphroaigflaska i tre eller fyra somrar nu. Jag är helt hopplöst dålig på att dricka sprit. Har alltid varit det.

Jag kände inte min far tillräckligt väl för att anamma hans dryckesvanor, men på något sätt tycks jag ändå ha gjort det. Inte bara beträffande alkoholdrycker, utan drycker överlag. Han gillade inte kaffe. Det skulle vara te. Svart te med socker i.

Liksom han har inte heller jag någonsin riktigt kunnat tåla kaffe. Det är te som gäller, hela vägen. Det här begränsar kraftigt ens sociala liv i ett land som Finland, där alla dricker kaffe som om deras liv och anställning hängde vid det.

Folk tittar skitigt på dig om du inte dricker kaffe. Kaffepausen är helig, och den som inte dricker kaffe hädar å det grövsta. ”Men drick te på kaffepausen då!” Nej, jag vill inte! Jag dricker en kopp te om dagen, på kvällen efter jobbet. Te efter lunchen på jobbet känns bara dumt. Det smakar inte.

Men det blir värre. Jag dricker inte öl heller. Har för mig att farsan var likadan. Jag tycker helt enkelt uppriktigt illa om smaken. Ölkännarna i min bekantskapskrets säger att jag måste pröva mig fram tills jag hittar en smak som jag gillar, men varför det? Alla sorter som jag har testat hittills smakar piss, och jag har testat rätt många ölsorter.

Vad får någon att tro att nästa flaska skulle vara Den Som Förändrar Allting? Kanske man måste tro det i det här landet. Att inte tro på ölen är som att inte tro på livet. Det kan helt enkelt inte finnas folk som inte gillar öl, resonerar folk. Det är onaturligt eller rentav mot fysikens lagar. Åtminstone är det högst suspekt.

En riktigt torr och sträv äkta engelsk cider däremot, now we’re talking! Det är en helt annan femma. Men det ska vara riktig cider, inte den alkoholhaltiga läskeblask som säljs som cider i Finland. Och i finländarnas ögon så är det i alla fall så att dricker du inte öl så borde du inte få gifta dig och adoptera barn.

Men oberoende av spritsorten så kommer jag inte från det faktum att det väldigt sällan är värt besväret. Att dricka mer än ett glas, menar jag.

När min far dog och jag kom till hans bostad i Hedemora för att tömma den så var det första jag hittade i köksskåpet ovanför kylskåpet en mängd oöppnade spritflaskor.

Som sagt, jag kände inte min far värst väl, jag såg honom aldrig efter min sextonde födelsedag. Men jag visste genast vems son jag var när jag såg hans barskåp.

Jag har fortfarande kvar två dammiga flaskor som härstammar från hans skåp. En bourbon och en Marskin ryyppy. Det är, vaddå, femton år sedan nu. Gudarna vet hur länge de stod oöppnade i hans skåp.

Det är inte det att jag sparar dem av sentimentala orsaker. Det är helt enkelt det att jag inte ens ids dricka upp min egen sprit, den som jag gillar. Ännu mindre nån cheesy bourbon.

Det är inte heller det att jag skulle ha någon princip beträffande det här med att vara berusad, allra minst någon religiös sådan. Nog har jag varit full i mitt liv, och det har till och med stundvis varit roligt. Om sällskapet är det rätta, och så vidare.

Men för det mesta är det bara jobbigt att vara i fyllan. Eller åtminstone att dricka sig full. Det är en naturlig följd av att vara tvåhundratvå centimeter lång och, öh, för många kilo tung. Jag måste dricka tre gånger mer än folk i genomsnitt för att bli full. Det blir dyrt.

Och för det mesta smakar det skit.

Och om jag har haft två eller tre baksmällor i mitt liv som jag kan säga om att ”det var värt det” så överdriver jag säkert med minst en. Om det är jobbigt att dricka sig full så är baksmällor… nå ni vet. Jag menar, why bother?

Jag har haft jobbiga perioder i mitt liv då jag har tänkt att nu ska jag dränka mina sorger i alkohol. Jag har försökt. Men det har alltid slutat med att jag sitter där ensam i kalsongerna med en flaska vodka (whisky dricker man sig inte full på. Se ”baksmälla”) och letar efter instruktionerna.

Lite som på ett paket basmatiris. ”Koka upp 7 dl vatten, tillsätt salt och 3 dl ris. Koka i 14 minuter.”

Efter en timme sitter jag där och är småfull och irriterad och om möjligt ännu mer deprimerad, för inte glömmer jag någonting. Plus att jag drabbas av en ytterligare känsla av misslyckande. ”Inte fan blir det här heller till någonting.”

Någon kanske nu tycker att jag ska se mig i röven och inte vara så jävla självförhärligande, jag med mitt superhårda sprithuvud, min dyra whiskysamling och min brist på rusdrycksberoende. Sankt Marcus. Men det är inte det, jag lovar.

Jag avundas dem som har ett naturligt och avspänt förhållande till spriten. De som kan använda den till sin fördel i sociala sammanhang. Jag är ganska introvert och skulle spriten hjälpa mig komma över det så skulle jag ha använt den till det. Jag önskar ibland att det hade funkat.

Men det gör det inte.

Jag avundas också på något vrickat sätt dem som kan använda spriten till att glömma saker och ting. Tro mig, jag skulle ha gjort det om det hade funkat.

Jag avundas till och med dem som tycker att öl är gott. Även om det är irrationellt. Varför skulle jag behöva vara som de? Men det hjälps inte att jag känner att de vet någonting som jag inte vet. Och det irriterar mig lite. Ibland.

Och så är det detta med farsan. Med tiden har jag insett att jag på många sätt är som han. Och det är lite skrämmande. Han var 59 när han dog. Han bara gav upp en dag där han satt, ensam i sin soffa. För han kunde inte nolla huvet, lika lite som jag kan det.

Eller nåja, han var säkert lite mer extrem än jag i det avseendet. Jag har åtminstone lyckats undvika hans värsta misstag i livet. Jag är i många avseenden en lightversion av min far.

Men oj vad också jag har levt genom de där perioderna då jag helst bara skulle glömma, om ens för en liten stund. Men det funkar inte så. Lika lite som det funkade för honom. Och kroppen behöver glömma, den blir sjuk om den inte får glömma.

Kanske jag kommer på hemligheten bakom att glömma en vacker dag. Nå, om jag lyckas leva länge nog så fixar det ju sig på den naturliga vägen till slut. Men det där med nollauskännit har ibland känts som en tilltalande lösning. Det funkar bara inte för mig.

Dessutom så överdriver jag säkert nu min vilja att glömma. Jag har minnen som jag gladeligen skulle avstå från, men om det betyder att jag tvingas avstå från de där minnena som är det dyrbaraste jag har, då är det definitivt inte värt det.

Skål på det, eller?

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

3 reaktioner till “Dags att skriva någonting om spriten”

  1. Du ” super ” skribenten Marcus levererade igen intressant o bra tankar om alkoholens – vara eller inte vara – viktigt eller ens nödvändigt i livet som förstört så många relationer o orsakat olyckor o elände , har sett o upplever på nära håll ! 😔😈 . Du ska ha tack ☺👍

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s