Nattens barn

Mina två söner sover fortfarande i samma rum trots att de är tio respektive sju år gamla. Och trots att de i princip har var sitt rum. Men de använder inte det andra rummet. De leker inte ens där, det är bara en förvaringsplats för deras prylar.

När jag läste godnattsaga åt dem tidigare i kväll såg jag på dem en stund innan jag släckte lampan. Så lugna, trygga och – tillsammans. Fullständigt oskiljbara.

Jag tänkte, låt dem sova i samma rum tills de är sjuttio om de så vill. Så länge de är så där harmoniska och fridfulla.

När jag var i deras ålder var jag allt annat än det. Jag var enda barnet och jag var skiträdd om nätterna, hela tiden. Av olika orsaker. Jag såg spöken och fanskap i varje skugga. Jag drömde hemska mardrömmar. Nätterna var ett helvete.

Jag bad jämnt och ständigt av min mamma om jag kunde få sova i samma rum som hon. Ibland sade hon okej då men förståeligt nog ville hon ju ha lite tid och rum för sig själv också. Jag var ett krävande barn.

Och som sagt så var jag rädd. Mörkrädd till tusen miljoner. Jag sov med lampan tänd tills jag var sexton eller så. Så fort lyset slocknade var alla helvetets monster – och Granhultsskolans – där och lurpassade på mig i skuggorna, i garderoben och under sängen. Klassiskt Kalle och Hobbe, fast inte alls lika roligt.

Det är lustigt hur man förändras med tiden. Jag är helt annorlunda nu i det här avseendet. Natten är inte längre min fiende, jag är inte det minsta rädd för mörkret numera. Jag vet inte när det förändrades, men det förändrades. Boy, did it ever!

Jag älskar att gå omkring ute på holmen om nätterna när alla andra sover. Under mörka höstnätter. Jag känner hela holmen som mina egna fickor vid det här laget, jag vet var alla rötter och stenar finns. Jag kan gå tvärs över holmen en kolmörk natt i oktober utan ficklampa, utan att snubbla. Om så krävs. Men jag använder nog min Maglite för det mesta. Bekvämare så.

Frun min däremot, hon är döskraj för nattens ljud och skuggor ute på holmen. Går helst inte ut efter solnedgången om hon kan undvika det. Lite som jag var förr i tiden. Nej, jag var nog värre.

Det värsta var när det drog ihop sig till åska ute i skärgården. Jag var fullständigt panikslagen när åskan rullade in från havet. Som en hund som kryper in under sängen och ligger där och darrar. Nattliga åskväder var ju naturligtvis de värsta.

Numera älskar jag åskväder. Jag går omkring med kamerastativet på axeln i mörkret på de hala klipporna och försöker fånga den perfekta blixten på bild, fullt medveten om vilken fulländad åskmagnet ett kamerastativ är. Det är svårt, otroligt svårt att fota blixtar.  Det åskar så lite om somrarna numera. I min barndom åskade det hela tiden.

Eller åtminstone kändes det så.

Det är inte bara det att holmen är en trygg och bekant omgivning som gör att jag har lärt mig tycka om natten. Jag är sådan också i obekanta, nya miljöer. Jag är en nattuggla, jag tycker om att gå omkring ensam för mig själv och fundera. Jag får mina bästa idéer då.

Fast sedan på morgonen när jag läser mina anteckningar så är de kanske inte prisvinnande stuff trots allt. Nå, ni vet hur det är. Men jag tycker om den där stunden klockan två på morgonen när idéerna känns som vinnare. Natten är barmhärtig och mild.

Och stjärnorna! Man kan bokstavligen se miljontals ljusår (om man får syn på Andromedagalaxen), man ser alla dessa otaliga outforskade världar så som de såg ut för tiotals, hundratals, tusentals, miljontals år sedan. Att stå under stjärnhimlen en mörk, månfri natt är bokstavligen att stå i en tidsmaskin.

Chile, Atacamaöknen under den klaraste, knivskarpaste stjärnhimmel jag någonsin har upplevt, det var fullständigt obeskrivligt. Så nära en religiös upplevelse som en hårdkokt ignostiker-ateist som jag kan komma.

Jag älskar ju i och för sig också dagen och solen. Ljusa sommarmorgnar är fantastiska. När det är bleke och måsarna är i full färd med sina morgonbestyr trots att alla människor på fem sjömils radie ännu sover. Enastående.

Överhuvudtaget de ändlösa, ljusa dagarna och nätterna i juni, de är helt och hållet magiska. Jag lever för ljuset. Men natten är min speciella tid. En tid utan rädsla och demoner, de har lyckligtvis skingrats för vinden. Kanske de fortfarande stryker omkring i Grankulla och undrar vart jag tog vägen.

När jag säger att jag älskar natten så menar jag hur som helst inte att jag skulle vara en sådan där typ som sitter uppe till soluppgången hela tiden, som den värsta vampyr. Jag hade en sådan period i något skede, kanske när jag var tjugo-tjugofem eller så.

Men inte nu längre. Man kan ju inte låta sitt liv halka helt i osynk med familjens. Även om jag gärna sitter uppe så här på fredags- och lördagskvällar efter att Milla har gått och lagt sig.

Men jag går nog numera för det mesta snällt och lägger mig ens någorlunda skäligt tidigt. Av olika skäl, inte minst för att jag tycker om att sova. Det är så otroligt skönt och tyvärr rätt så underskattat numera. Jag har blivit ganska bra på det. Skratta bara, men jag var usel på det som yngre, för jag var så rädd för att somna. För då kom monstren.

De kom också om jag inte fick sömn. Inte säker på vilket som var värre.

Men inte så nu längre, lyckligtvis. Jag ser på riktigt fram emot en skön, åtta timmars nattsömn, det är en otrolig vardagslyx som jag försöker unna mig själv så ofta jag kan, framförallt under arbetsveckan. Om någon mot förmodan ber mig om ett hälsotips, vilket sker o-tro-ligt sällan, men i alla fall, då är det sömn jag rekommenderar. Så mycket av den varan som du kan få tag på.

Och även om jag trivs väldigt väl för mig själv numera, ensam i natten, så inte kan jag ju förneka att det är någonting av det bästa som finns att ha någon att gå och lägga sig bredvid. Sedan när det är dags.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

Night will pass
But he’s a lot faster
No one can do him any harm

-The Gathering, ”Kevin’s Telescope”

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s