Down Under 10: Melbourne Zoo och det dåliga samvetet

När jag var liten hörde besök på Högholmens zoo till sommarens höjdpunkter. Gammelfaster Vivi bodde på Brändö och tillsammans med henne brukade vi gå och se på isbjörnarna (som fanns där på den tiden) och de övriga djuren.

Jag minns att jag brukade tycka lite synd om djuren som ju på sätt och vis var satta i fängelse för att vi ska kunna ha roligt åt dem. Och så här var det i långa tider. Men saker har förändrats, och hur galet det än är så är det djuren på zoo som har tur i dag. Krasst sett.

Det är lätt att tycka synd om elefanten här. Se nu på hens sorgsna blick. ”Vi ser er. Vi minns.”

Men faktum är att de här djuren kommer ingen att skjuta på för deras betars skull. De är dessutom sin arts garanti (eller någonting ditåt) för överlevnaden.

Australien 2017-176.jpg

Här på Melbourne Zoo finns det till exempel en indonesisk krokodilart som det finns cirka 200 exemplar kvar av i det vilda. Snart är också den indonesiska krokodilen borta från naturen, men den och många andra arter har ändå en liten chans till en comeback tack vare den levande genbank och det skydd mot den totala utrotningen som djurparkerna erbjuder.

Men det är klart, man kan ju inte låta bli att tycka lite synd om dem trots allt. Och lite skyldig för att man använder dem som söndagsnöje för barnen.

Australien 2017-170

Men det har gått dithän att barnen, om de överhuvudtaget ska få se en stor del av de här djuren, måste skynda sig. Bara under min livstid har bortåt hälften av alla landlevande ryggradsdjur försvunnit. Hisnande.

Australien 2017-177

Är det bara min fantasi, eller ser de alla lite ledsna ut? Jo, det är det, de bryr ju sig inte, på individnivå. Eller på någon nivå. Det gör ju det ytterligare lite ledsammare. De skattar åt förgängelsen och de förstår det inte ens.

Eller kanske med undantag av elefanterna. Det är totalt ovetenskapligt av mig att säga det, men jag kan inte släppa tanken på att de fattar vad som är på gång.

Australien 2017-171

Australien 2017-169

Den här kompisen kände barnen genast igen. ”Kung Julien!”

Australien 2017-174.jpg

Australien 2017-175

Det var det för i dag, lite djurfunderingar och -bilder. I morgon rattar vi vår röda raggar-Holden vidare västerut på Great Ocean Road.

Down Under 9: Kultur- och spårvagnsstaden Melbourne

Då man gifter sig eller väljer partner för livet ska man välja någon som kompletterar en. Nån som är bra på någonting som man själv är dålig på. Jag har till exempel ett uselt lokalsinne. Jag tappar bort mig i vår lokala Alepa i Domsby.

Milla däremot, henne kan man knuffa ur planet med förbindna ögon i vilken storstad som helst i världen och hon vet genast exakt åt vilket håll närmaste metrostation och hotellet ligger. Oavsett om hon har varit där förr eller inte.

Jag är i gengäld bra på annat. Som till exempel, ööh, låt se nu, jag är bra på att öppna hårt tillskruvade burklock.

Alltid någonting.

Men Melbourne är en riktigt fin stad. Väldigt annorlunda jämfört med Sydney. Sydney är den återhållsamma finansstaden med alla bankerna och mäklarfirmorna och konsultfirmorna och whatnot, medan Melbourne är kulturens och den utflippade arkitekturens stad.

Australien 2017-150.jpg

Och så är Melbourne spårvagnarnas stad, naturligtvis. De fyra miljoner stadsborna är väldigt stolta över att de förfogar över världens största spårvagnsnät. Mer än 250 kilometer spår ingår i nätverket. Mer än 500 spårvagnar kör på spåren.

Och glädjande för turisten är ju det faktum att spårvagnsåkande i centrala Melbourne är helt gratis. Ett enkelt, smidigt och trevligt sätt att se stan.

Australien 2017-165

Melbourne, längst nere i den australiska södern, har ett lite svalare klimat än det nordligare Sydney. Men snö är extremt sällsynt i stan. Den lägsta uppmätta temperaturen någonsin är +4 grader Celsius. Den högsta är +46 grader. Det kräver att vinden ska ligga på från den stekheta öknen i kontinentens inre delar.

Allt som allt verkar det här som ett klimat där jag skulle trivas. Inte för kallt, men ändå med klart definierade årstider. Faktum är att man kan uppleva fyra årstider på en dag, det påstår i alla fall ortsborna. Och det stämmer säkert, vädret har varit otroligt snabbt växlande här i dag.

Jag vet inte om det är en lokal specialitet eller någonting som förekommer annorstädes också, sannolikt gör det det, men smart är i alla fall den lunch som vi åt i form av ett helt urgröpt bröd med het soppa i. Både gott och mättande, man får ju i sig ett halvt franskbröd samtidigt med soppan.

Australien 2017-146

Brödet har dessutom den smarta egenskapen att det isolerar värme otroligt bra, så a) soppan hålls varm länge, och b) man behöver inte oroa sig för att bränna fingrarna.

Jag är fullständigt övertygad om att de här sopp-bröden skulle gå åt som smör på heta stenar på torget i Helsingfors, speciellt under den kalla årstiden, det vill säga för det mesta.

Australien 2017-147

Eureka Tower besökte vi också i dag, 300 meter över gatunivå. De påstod att byggnaden är världens högsta bostadshus, men såvitt jag vet ligger Eureka Tower på plats 14. Nå, högt uppe hur som helst och med utsikten därefter.

Australien 2017-158

Som sagt, en riktig storstad med själ ska ha spårvagnar, men den ska framför allt ha en flod som flyter genom den. Melbourne fyller bägge kriterierna. Floden heter Yarra och invid den hittar man alltid en bänk att slå sig ned på och njuta av höststämningen.

Och jo, det är höst, men ändå betydligt varmare än i Esbo just nu, våren till trots.

Australien 2017-159

Om någon vill dricka sig under bron, så går det utmärkt här på det här strategiskt placerade utskänkningsstället. Red Hot Chili Peppers basist Flea är hemma från Melbourne, så man kan ju låtsas som att det var här idén till låten Under the Bridge föddes.

Australien 2017-151

Få se om vi skulle lyckas ta oss till Melbourne Zoo i morgon. Det blev ogjort i dag, när de spontana upptäckterna tog vår tid och uppmärksamhet. Inget illa med det, i och för sig.

Australien 2017-160

Down Under 8: Från koalaholmen till Melbourne

Jag är lite stolt över mig själv. Jag har rattat vår röda raggar-Holden över tusen kilometer längs vänstertrafikerade australiska landsvägar, och på slutrakan lyckades jag till och med köra genom rusningstrafiken till vårt hotell i stans centrum.

Allt detta utan att buckla till bilen och utan att en enda gång kasta någonting hårt på pissakakkapierupissakakkapieru-kören i baksätet.

Australien 2017-135.jpg

Dagen inleddes med en färjtur ut till Raymond Island strax söder om Lakes Entrance, ön är en tillflyktsort för en hel koalakoloni. Där lever de sitt mycket laid back liv som koalor brukar, och inte är det ju en helt fy skam tillvaro.

Australien 2017-128

Lätta att fotografera är de också, bara man lyckas få syn på dem uppe i eukalyptusträden.

Och deras miner och allmänna uppsyn. Jag menar, jämfört med vår hund som med varje cell i sin kropp utstrålar ”VA? VAR DÅ? EN TENNISBOLL! SUPERHÄFTIIIIGT!”

En koala däremot, den utstrålar, tja, någonting betydligt mer återhållsamt. ”Ett UFO landade på bakgården? Säger du det. Gäsp.”

Australien 2017-129

Hur som helst. Nu är vi i Melbourne. Vägen hit från Lakes Entrance, 300 km, var inte lika spännande och vacker som vägen genom eukalyptusskogarna i gränslandet mellan New South Wales och Victoria, men alltid klår det vägen mellan Tammerfors och Seinäjoki. Let’s put it that way.

Australien 2017-136

Stan verkar trevlig vid första anblicken. Det är någonting särskilt hemtrevligt med en stad som har spårvagnar. Det lär ska vara gratis att åka också.

Australien 2017-142.jpg

Hyfsat varmt är det också för att vara höst, 18 grader Celsius visade bilens termometer.

I morgon ska vi gå och kolla in stadens zoo, tror jag. Det har fått lovord från flera håll.

Australien 2017-131

Down Under 7: Över eukalyptuskullarna

Två dagar ut från Sydney. Vi har de senaste dagarna kört mer än 700 kilometer, till största delen genom magiskt vackra landskap.

Vägen söderut från Sydney, fram till Bateman’s Bay, där vi övernattade, var mestadels kantad av farmer med nötkreatur och får, och så de fina kustbyarna med magnifika vyer över Stilla havet.

Men efter Bateman’s Bay, som ligger dryga 200 kilometer söder om Sydney, förändrades landskapet dramatiskt. Byarna och odlingarna försvann gradvis och vi körde över det där som lite klyschigt kallas för ”böljande kullar”, men så var det.

Australien 2017-110

Mjuka kullar, som enorma, förstenade vågor i landskapet, överväxta med jättelika eukalyptusträd, många av dem nästan av redwoodkaliber. Och vägen som tråcklade sig över kullarna och genom skogarna, nästan utan trafik.

Det var inte många bilar vi såg efter den gamla valfiskarorten Eden där vi stannade för lunch.

Eden skulle vara värt ett helt eget kapitel, och en ny visit i oktober-november när valarna som migrerar söderut passerar byn. Lär vara bästa stället i Australien att skåda valar, och man kan göra det från utkiksplattformen högt uppe på Edens östra udde. Ingen båt behövs.

Australien 2017-118

Efter Eden körde vi vidare till en liten, gammal guldgrävarby vid namn Tilda, som enligt ortsbornas skryt inte har förändrats just alls sedan guldruschen på 1800-talet. Lite mindre folk bara numera. Väldigt många gamla hippies som kom hit under flower power-eran och nu säljer sina handgjorda batikskjortor och dream catchers i sina små butiker intill bygatan.

Efter Tilda var det mest bara skog. Underbart vacker eukalyptusskog i hundratals kilometer i gränslandet mellan delstaterna New South Wales och Victoria.

Tidvis växte kullarna till berg och skogen tätnade till regnskog. På sina platser såg man hur skogsbränder, både anlagda och oplanerade,  hade svett undervegetationen men besparat de stora, gamla eukalyptusjättarna som inte låter sig bekomma utan tar det hela som en välbehövlig avlusning.

Australien 2017-122

Synd att jag inte hann fota så mycket under resan genom eukalyptusskogarna, dels körde jag bilen och dels var jag för upptagen med att säga oooh och åååh åt all naturprakten.

Eukalyptus finns ju också på Madeira, men det här är i en helt annan skala. Det här är the real thing.

Australien 2017-120

Men fint var det. Nu är vi i Lakes Entrance, med knappa 300 km kvar till Melbourne. Det blir stadigt svalare an efter som vi kör söderut.

I morgon ska vi ta färjan över till en liten ö med en koloni av koalabjörnar nära intill stället där vi övernattar. Sedan kör vi vidare till Melbourne.

Down Under 6: Nybyggarnas tid är förbi

Vet ni varför det finns så mycket krig, oroligheter och arbetslöshet i världen? För att det inte finns någon Ny Värld att bygga upp längre. Inte här på jorden i alla fall. Ingen behöver nybyggare.

Annat var det förr. Australien till exempel, det här landet byggdes upp av folk som inte hade någonting mer att hämta i hemtrakten. Precis som emigranter i västerled hade byggt upp Amerika. Jag har själv gott om släktingar både här i Australien och i USA och Kanada.

Vi människor är ett släkte av pionjärer. Vi har varit sådana så länge som vi har existerat som art. Vi har det i våra gener. Vi har alltid sökt oss vidare, utåt och framåt.

Inte alla har sökt sig bort hemifrån, naturligtvis, det bor ju fortfarande folk i urhemmet Afrika, men bland oss har det alltid funnits de som är lite extra rastlösa. Nybyggarna. De som röjer ny mark.

Det här har fyllt flera funktioner:

  • Belastningen på hemlandets resurser har minskat när en del av populationen har sökt sig annorstädes.
  • Vi har blivit mer mångkulturella och genetiskt mångfaldiga. Chanserna att överleva som art har blivit bättre när vi inte har lagt alla ägg i samma korg, så att säga.
  • De mer rastlösa individerna inom populationen har fått någonting att använda sin energi och upptäckarlust på, i stället för att stanna hemma och spotta i taket. Det här har minskat på arbetslösheten och den sociala oron i hemlandet.
  • Att bygga ett nytt land från grunden skapar en enorm ekonomisk aktivitet och tillväxt i processen.

Och så vidare. Det här, i grova drag, har varit modellen för vår samhälleliga utveckling, till och med vår biologiska utveckling, i årtusenden. Det har funkat någorlunda väl hittills, för det har alltid funnits en Ny Värld någonstans som har behövt nybyggare. Det har alltid funnits en obruten vildmark att erövra någonstans, om det sedan har varit i västerled eller österled.

Inte så nu längre.

Någon hävdar säkert att det inte var riktigt så då heller när dagens Amerika och Australien byggdes upp av europeiska emigranter. Fråga ursprungsfolken bara, ättlingarna till tidigare vågor av rastlösa pionjärer, tiotusentals år tidigare.

Eller fråga Neandertalfolket som den första vågen av rastlösa homo sapiens-pionjärer från Afrika mötte när de sökte nya jaktmarker. Det gick ju inte så bra för dem heller.

Summan av kardemumman, människorna förökade sig och uppfyllde jorden för länge sedan, till den grad att det rätt så snart var svårt att hitta trakter där ingen människa någonsin satt sin fot förut.

Men även om Amerika och Australien av idag byggdes upp med stora mänskliga kostnader för ursprungsfolken, så funkade systemet rätt väl för mänskligheten som helhet (om än med den skamlösa och uppenbara Europa-slagsidan) enligt den uråldriga modellen med punkterna som jag räknade upp ovan.

Men nu har det kommit grus i maskineriet. Varenda en avkrok av världen börjar vara så till den grad inmutad av folk som är beväpnade till tänderna, att det gamla systemet inte funkar längre.

Pionjärerna, de rastlösa själarna, nybyggarna och lycksökarna, de har inte något annat val än att stanna hemma.

Och så blir det trubbel sedan. För det är ju inte som att hemlandet skulle konstatera att jaha, ni är fortfarande här, då ska vi ta och skapa nya arbetstillfällen åt er så att ni har någonting att göra med er tid och energi.

Det är ju snarare det motsatta som gäller. Mänsklig arbetskraft är dyr och oberäknelig. Varför anställa människor när robotarna och automatiken gör jobbet för en bråkdel av kostnaden?

Så vad ska våra sysslolösa nybyggare och rastlösa pionjärer i sina färdigbyggda samhällen göra?

Beats me. Och inte tycks världens regeringar heller ha någon desto större aning. Men en sak är tämligen säker: väldigt många kommer att få ont någonstans innan vi hittar en vettig lösning.

Den vettiga lösningen skulle ju förstås kunna vara att fortsätta tillämpa den gamla framgångsrika formeln till framgång. Sprid oss vidare, utåt och framåt. Men inte på jorden, naturligtvis, utan till rymden.

Det är ju det här som Elon Musk går på om så att han nästan tuggar fradga. ”We must become a multiplanetary species if we want to survive”. Därför har han satsat all sin nästan oändliga beslutsamhet, handlingskraft och förmögenhet på ett mål: Mars.

Vi har två alternativ, menar Musk: 1) Vi åker till Mars, eller 2) Vi gråter och åker till Mars.

Det är klart, lätt skulle det inte vara. Många skulle lida och dö. Men har det inte alltid varit pionjärernas lott? Alla pionjärer genom tiderna har varit medvetna om riskerna. Att om jag åker iväg nu så ser jag kanske varken det nya eller det gamla landet någonsin mer. Speciellt inte det gamla.

Men det verkar ju som om sådana här varningar bara skulle få fler att anmäla sig som frivilliga. Mer än två hundra tusen sträckte upp handen när det holländska realityprojektet Mars One sökte frivilliga för en enkelbiljett till den Röda Planeten.

För vi är sådana, vi människor. Utåt, framåt och vidare, till varje pris.

Och om vi lyckas ta det steget, utanför vår egen planet, så finns det ju bokstavligen inga gränser längre. Galaxen är praktiskt taget oändlig. Men det kräver att vi tar det där första steget, det första och svåraste.

Vad vet jag om sådant. Elon Musk är bättre lämpad att sköta det logistiska. Lycka till med det!

Själv fortsätter jag ratta vår röda raggar-Logan mot Melbourne, och gör uppehåll i pittoreska kustbyar längs vägen.

Australien 2017-106.jpg

I Jervis Bay var det ingen trängsel på beachen i dag, som ni kan se.

Australien 2017-103.jpg

Down Under 5: Höst i luften

– Hör du, nu vet jag vad vi gör! Vi startar ett akvarium mitt i stan. Vi bygger en enorm, jättelik akvarietank och sedan låter vi turisterna titta på fiskarna genom elva olika fönster. På det sättet tror de att de ser en massa olika fiskar.

– Jo, briljant idé! Sedan tar vi ett hutlöst pris för att komma in!

– Absolut! Sedan öppnar vi ett likadant akvarium i *varenda en* storstad i världen, med exakt samma fiskar!

– Just det, och inredningen gör vi riktigt cheesy, med stenar av glasfiber, och lite ”kasta inte skräp i havet”-skyltar så får vi de grönt sinnade på vår sida också!

– Sablar ändå vad vi ska tjäna pengar!

– Men vad ska vi kalla det hela? Disney World?

– Nä, det är redan upptaget. Hej, jag vet: SEA WORLD!

– Lysande!


Det är höst i Sydney. Det regnade för första gången sedan vi kom (även om det fortfarande var 25 grader varmt), så vi åkte till Darling Harbour och eftersom barnen har vetorätt i frågor rörande ”vad ska vi göra” så gick vi till Sea World. Som ni kunde gissa från den sarkastiska fiktiva dialogen ovan. Där tog jag inga bilder. Screw dem, de kan betala för sin egen marknadsföring, jag tänker inte hjälpa akvariernas McDonald’s på traven desto mer.

Sedan kollade vi in slagskeppen och ubåtarna vid sjöfartsmuseet också. Riktigt intressant, om än smått klaustrofobiskt för en som är 2,02 lång. Vem bemannar de egentligen ubåtar med? Smurfar?

Australien 2017-93.jpg

Felix var den enda som kunde röra sig fritt ombord, alla vi andra fick ta till våra bästa limbo-moves för att ta oss från ena ändan av ubåten Onslow, så hette den, utan alltför många bulor i pannan.

Australien 2017-98

Tidigare på eftermiddagen var vi i Chinatown och chillade lite i en tempelträdgård. Harmoniskt alternativ till den hysteri som pågick inne i stan. Det är Anzac-dagen i dag, och hundraårsjubileum dessutom. Firas för att hylla de australiensiska och nyzeeländska styrkornas insatser under WWI. Speciellt under slaget vid Gallipoli, där massvis med soldater från de här trakterna strök med.

Och det är alltså en big thing här. I klass med vårt självständighetsdagsfirande, men med mera partyprägel. En mängd sjömansuniformer som sprang från krog till krog. De hade en högtidlig parad också, men den missade vi. Som sagt, Chinatown.

Australien 2017-90.jpg

Harmoniskt till tusen, eller hur?

Australien 2017-91.jpg

I och för sig, jag var i en exakt likadan trädgård i Vancouver. Kanske det finns någon internationell franchise för sådana här också.

Australien 2017-94.jpg

Sedan var det dags att återvända till hotellet i Woolloomooloo för att packa. I morgon hoppar vi i vår hyrda Logan (som ser ut som en sån där som man kör runt Lovisa torg med, med armbågen utsträckt från fönstret och Dr. Alban i subwoofern) och kör söderut längs kusten.

Storstadslivet är uttröttande.

Australien 2017-101

 

Down Under 4: Världens manligaste beach och mental högertrafik

I morgon ska jag göra min debut som bilist på vägar med vänstertrafik. Få se hur det går. Jag har varit passagerare i bilar i länder med vänstertrafik, flera gånger, men aldrig kört själv, hittills.

Men det finns andra sorters omställningar som man tvingas göra då man kommer till ett främmande land, och det har inte bara med trafiken att göra. Jag känner mig alltid lite som en bromskloss då jag går på stan när jag är utomlands, för jag har inte den lokala rytmen.

Varje stad i varje land har lite av sin egen rytm, sin egen flow. Sättet som folk rör sig på gatorna och i butiker. De tänker inte på det, för det sitter i ryggraden. Det är någonting som bara går att lära sig genom att bo någonstans en tid. Man kan inte öva det på förhand.

Australien 2017-88

Sedan går man där som kusinen från landet och tvingas hela tiden be om ursäkt för man proppar igen flödet på en trottoar eller i ett snabbköp. Man sätter sig på tvären på den lokala myrstigen och folk får göra omvägar för att komma förbi en eller så uppstår det rusning bakom en för man är en bromskloss.

”Oh, sorry!” är min mest använda fras de senaste dagarna i Sydney.

Australien 2017-86

Olika städers människor förhåller sig väldigt olika till folk som inte har den lokala rytmen. Kanadensare, speciellt i Vancouver, är för artiga för att säga någonting. Utom kanske ”can I help you, sir?”

New York-borna svär och hötter med knytnäven.

I latinska länder gestikulerar de också vilt men jag är inte helt säker på innebörden.

Här i Sydney är de som regel ganska artiga. Sällan ens en harkling. Eventuellt ett ”pardon me” eller ett högljutt ”would you mind” om de har riktigt bråttom till metrotåget och man står på fel sida i rulltrappan.”

Australien 2017-85

Hur den lokala bilistmyrstacken funkar återstår att se. Men Sydneyborna tycks vara ganska återhållsamma där också. Jag tror inte att jag har hört ett enda signalhorn de senaste dagarna. Det är sällsynt.

Lyckligtvis ska vi inte köra värst mycket i storstaden. Vi styr kosan söderut längs kusten på onsdag morgon. Vi försöker stiga upp i ottan så vi kommer iväg innan morgonrusningen som lär vara brutal.

Men väl ute på landsvägen borde det vara lugna puckar.  Bara man kommer ihåg att hålla sig på rätt sida av vägen. Och att växla med höger hand. Tur att det är automatväxel i vår hyrda Logan (ett lokalt bilmärke).

I dag var vi på världens manligaste beach. Allting var manligt där och på promenaden inne i stan. ”Manly seafood”, ”Manly hairdresser”, ”Manly life guard”, till och med ”Manly dentist”! Jag är inte säker på om jag vill gå dit…

Australien 2017-83

Nå, det har ju naturligtvis ingenting med Crocodile Dundee-aktig machoism att göra, utan det är namnet på stället. Sydneys näst berömdaste badstrand, en halvtimmes tur med färjan från centrum. Riktigt fin strand, mäter sig väl med Bondi.

Australien 2017-82

Jag vet inte om någon någonsin har sett en haj på riktigt där, de har antagligen bara den här skylten för att det är cool. Alla turisterna ville ju naturligtvis ta selfies bredvid skylten. Jag vägrade, så ni får bara se själva skylten.

Australien 2017-64

Den här skylten däremot, den får mig att haja till lite extra. Jag har en gång varit fem före att bli utsköljd till havs med en stark underströmning, det var visst på Guadeloupe, och man bleknar lite extra efteråt när man inser hur nära döden man var.

Australien 2017-65

Nå, det blev hur som helst väldigt lite surfande och kämpande mot hajar och havsströmmarnas sug för mig den här gången.

Australien 2017-68

Men Manly är hur som helst fint och som bonus får man se Sydney från havet, under färjeturen dit ut och tillbaka.

Australien 2017-84.jpg

Jo, det är människor som står där högst uppe på Harbour Bridge, 150 meter eller så över havsytan. ”Bridge climb” kallas det, man får betala dyrt för att klättra dit upp. Åt mig skulle de vara tvungna att betala en förmögenhet för att få mig att gå dit upp.

Australien 2017-80

Men stan är ju fin den här tiden på dygnet.

Australien 2017-79

Och tivolit i andra änden av bron.

Australien 2017-81

Sådant den här gången. I morgon ska det som sagt bli körande på fel sida av vägen. Wish me luck!

Australien 2017-63

Down Under 3: Bondi Beach Life

Jag har en teori om stränder. Jag tänker mig att vi människor trivs så bra vid havsstranden eftersom vi har det i vårt genetiska minne: ett eko från tiden då våra tidigaste förfäder kröp upp på land. Vi ryggradsdjur har tillbringat en hel massa tid i vattenbrynet, helt enkelt.

Rimligtvis måste det ha varit det första ljudet som någon levande varelse hörde: ljudet av vågor som bröts mot stranden. Inte att undra på att vi finner det avslappnande. Eller att Bondi Beach heter just Bondi: det är ett aboriginskt ord som betyder ”vågor som bryts mot klipporna”.

Allt detta, utom Bondi-namnets ursprung, är naturligtvis totalt ovetenskapligt nonsens. ”Genetiskt minne” existerar inte överhuvudtaget och vågor som bryts mot strandklipporna är avslappnande helt enkelt för att det är vitt brus. Det ställer våra hjärnor i sleep mode. Men jag gillar i smyg min egen teori. Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story, liksom.

Australien 2017-49.jpg

Orsaken till att vi trivs så bra på stränder, som på Bondi Beach, där de här bilderna är tagna tidigare i dag, är förstås att det är varmt, solen skiner, vattnet svalkar och människorna är på gott humör. För det mesta.

Och sedan det här med selfies. Jag trodde faktiskt att det var så 2011, men folk tycks älska att ta selfies, mer och mer år för år. Under dagens lopp var det säkert fler människor på Bondi som tog selfies än av havet och vågorna och solen och allt det där.

Tjejen här tycks ha en privat fotostudio med selfies som specialitet och hon själv som enda fotomodell. Hon stod på riktigt där i timtal och gjorde duckfaces som hon förevigade.

”Mikäs siinä jos kerran on jotain kuvattavaakin” var Millas kommentar.

Milla hade också en tes om att hon är någon sorts lokal aussie-kändis, men ingen annan tycktes känna igen henne.

Australien 2017-47.jpg

Måsen var bara som att ”pfff, människa, get a life! Och du, fotografen, ro hit med de där chipsen!”

Australien 2017-45.jpg

Jag kan inte bestämma mig för om Bondi är en grovt överskattad beach eller om den är värd all hype. Visst, det är en fin strand och säkert helt ypperlig för surfare. Men jag har nog varit på stränder där jag har trivts ännu bättre. Med mindre folk, även om man inte kan tala om trängsel i dag heller. Det var gott om utrymme att breda ut sig på den vita sanden.

Nå, inte kan jag klaga på den här beach-upplevelsen heller. Det är ju en ikonisk strand, i samma liga som Copacabana och Bora Bora och ööh, Yyteri. Men inte är den så jäkla speciell, och den kommer sällan med på listorna över världens bästa stränder.

Det är klart, populär och rentav legendarisk är den ju. Och på ett bra sätt, om man tycker om saker som harmar Sannfinnländare. Det här är sedan länge ett av Australiens mest multikulturella områden, med folk från hela världen som bor här. Och då talar vi uttryckligen om ”vanligt” folk, ingen jetset som i Monaco. Det här är gamla working class ‘hoods.

Efter andra världskriget flyttade det speciellt mycket östeuropeiska judar hit. Följaktligen finns här en del synagogor och kosherbutiker och liknande. Nej, inte på beachen, men längre upp längs vägen från Bondi Junction.

Numera är det dock asiater som märks främst bland inflyttarna, välbärgade samoaner och asiater. Kineser finns här såklart också i stora mängder.

En och annan svensk bångade vi också i dag. De satt bredvid mig i tåget ut från Kings Cross och talade i respektlös ton om sina bänkgrannar, tydligen invaggade i tron att ingen förstår svenska här. De blev smått förlägna när jag lät dem förstå att det gör nog vissa åtminstone.

Jag trodde på riktigt att det här med ”fniss, ingen förstår vårt språk här i Långtbortistan” försvann nåt tag på sjuttiotalet”

Australien 2017-40

Nåjo, men en fin dag har det hur som helst varit, och vädret kan man inte heller klaga på.

Apropå solen så räknade jag till tre stycken skyltar med texten ”skin cancer clinic” under bussresan från tågstationen ned till stranden.

En och annan begåvad graffitikonstnär har också gjort stället till sitt tillhåll, tydligen.

Australien 2017-57

Australien 2017-58.jpg

Och surfare finns det ju i parti och minut, naturligtvis. I dag var vågorna måttliga eller rentav små. Jag har sett häftigare dyningar i yttre havsbandet i Ingå, faktiskt.

Australien 2017-42.jpg

Hur som helst, tack för en angenäm beach-upplevelse, Bondi! I morgon åker vi och spanar in Manly.

Australien 2017-39

Down Under 2: En fyra miljoner människors småstad

Vid återkomsten till hotellet visade stegmätaren i klockan 10,1 kilometer. Och då har vi bara gått omkring i Sydneys centrum. Relativt planlöst flanerande. Det här är inte en stad för strikta sekundtidtabeller.

Det här är en avspänd stad som ständigt dyker upp på listan över städerna med de lyckligaste invånarna. Och jag har lätt att tro på det. Man hör hela tiden den klassiska australiensiska frasen ”no worries”. Och de tycks faktiskt ta det på allvar här.

Sydney påminner rätt mycket om Vancouver i Kanada. Bägge är stora småstäder i det forna imperiets utkant. Och bägge har den där atmosfären som bara får en att vilja gå vilse och inte vara så noga med att hitta ut. För det är ingen brådska, det är inte så noga.

Inte som i New York, där man ständigt får gå omkring och kika över axeln för det är alltid en rabiat taxichaufför eller ett ballistiskt cykelbud som har siktet ställt på en. Utom kanske i Greenwich Village.

Här är det mest bara, tja, no worries, mate. Hakuna matata liksom, som de sade i Kenya. Där var det också förvånansvärt avspänt med tanke på allt elände som man såg.

San Francisco var avspänt, men hjärtskärande med alla uteliggare som man snubblade på vart man än gick. Inte så här i Sydney. Det här är en förmögen stad, och det märks. Men folk tycks inte ens ta sina pengar på alltför stort allvar. Inte som i Grankulla.

Lägg sedan till alla de bedövande subtropiska dofterna och papegojornas skrän vid solnedgången och man är nästan hypnotiserad till att tro att det här är de Lyckliga Människornas stad.

Jag är säker på att man lyckas få en Sydneybo ur balans om man försöker tillräckligt länge. Men jag har bättre saker att använda min korta tid till här. Som att åka till Bondi beach. Det blir i morgon.

Till dess, no worries, mates.

Down Under 1: Självklarheter i Sydney

Fyra länder och gudarna vet hur många tidszoner på trettio timmar. Våra kroppar har inte en blekblå aning om vad klockan är eller vilket datum det är just nu. Pojkarna tycks ha orienterat sig relativt väl, men själv är jag fullständigt sönderbombad i flinten av jetlag. Eller kallas det jetlag när man åker österut? Jag har hur som helst alltid det svårare att ställa om den interna klockan när vi reser österut.

Så det blev inte så mycket finlir i dag när det gällde turistandet och sevärdheterna. Familjen Uppenbar på stan. So sue us.

Australien 2017-2

Royal Botanical Garden var förstås fin. Men man märker att det är höst här nu. Inte på vädret direkt, det är ”shortsikelit” till och med enligt lokala mått mätt. Men växtligheten har gått in i vilofasen. Blomsterprakten har skalats ned en aning. Och det är aningen av sensommarkänsla i luften. Den där som vi i Finland upplever en bit in i augusti.

Vissa träd har till och med gulnat en aning. Nere i Melbourne lär det vara ruska på riktigt. Får se sedan när vi kommer så långt.

Australien 2017-3

Operahuset var så klart den andra punkten på agendan för i dag när man inte orkar tänka längre än till de tre mest uppenbara turistmålen (av vilka man inte orkar besöka mer än två).

Australien 2017-19

Australien 2017-12

Men visst är den snygg, danske mästerarkitekten Jørn Utzons skapelse från 1957. ”Ikonisk” är ett ord som ofta missbrukas och som det har gått otrolig inflation i, men i det här fallet må det vara hänt.

Det smeker ju dessutom ens blåvita själ en aning att 1) Utzon var inspirerad och influerad av Alvar Aalto (som han jobbade för 1946) och 2) att Utzon vann arkitekttävlingen för Operahuset i Sydney inte minst tack vare en av domarna, Eero Saarinen, som gick i taket fullkomligt av upphetsning över Utzons genialiska skisser (det var på riktigt bara skisser som Utzon övertygade Saarinen med).

De övriga domarna var inte alls lika tagna, de tyckte att designen var på tok för överdådig och omöjlig att förverkliga i praktiken. Men Eero Saarinen sade ”kom igen nu alltså, är ni inte kloka, det här är ju guld!” Eller vad han nu än sade, skruv tog det hur som helst och Utzon fick kontraktet.

And the rest, as they say, is history.

Australien 2017-17

Minst sagt intressant är också Utzons konflikt med stadens fäder 1966 som ledde till att Utzon brände propparna fullständigt och lämnade Sydney enligt bästa operamaner, stängde sitt kontor i stan och svor att aldrig sätta sin fot Down Under någonsin mer. Eller inte i Sydney i alla fall.

Det var den 1965 valda australiensiska högerregeringen som hade valt att göra populistiskt valfläsk av det blivande nya operahuset och dess skenande kostnader. Det är en lång historia full av politiska intriger, mygel, fuffensmakeri och smällande dörrar som innehåller alla ingredienserna för en italiensk opera.

Hur som helst så blev det en annan arkitekt, Peter Hall, som fick ta över designen av byggnadens interiör. Slutresultatet, då byggnaden stod klar 1973, blev en arkitektonisk mischmasch med ett språk utvändigt och ett annat, betydligt mindre elegant, invändigt.

För att inte tala om att den nya interiördesignen sabbade Utzons noga planerade akustik fullständigt, då man med våld klämde in en mängd extrasäten i den stora salen som Utzon med avsikt hade begränsat till 2000 stolar.

Vid invigningsfestligheterna 1973 fortsatte de styrande i Sydney med sina barnsligheter: Jørn Utzons namn nämndes inte en enda gång i festtalen under ceremonin.

Nå, Utzon fick ju sedermera sin revansch i och med att han blev den andra levande människan i historien att få sin design, operahuset i Sydney, in på UNESCO:s lista över världsarv. Det här skedde 2007.

Utzon sträckte sig till och med så långt som att gå med på att göra comeback i projektet 1999 tillsammans med sin son Jan, och designa vissa om- och tillbyggnader av interiören.

Som ytterligare plåster på såren fick Utzon 2003 ta emot ”arkitekturens Nobelpris”, Pritzker Architecture Prize för sin design av operahuset i Sydney.

Jørn Utzon gick bort 2008 i nittio års ålder, förhoppningsvis väl tillfreds med hur saker och ting redde ut sig till slut. Tänk om han hade avlidit 1966 och aldrig fått erfara vilken arkitektonisk legend han hade gett upphov till!

Kan ju ännu nämnas att byggnadens karakteristiska ”segel” eller snäckskal, vad man nu än vill kalla dem, är täckta med glaserade, vita klinkerplattor brända av lera från Ekeby i Skåne.

Australien 2017-15

Man kan ju inte låta bli att småle åt hur Sydneys beslutsfattare i tiderna grät krokodiltårar och slet sitt hår teatraliskt över operahus-budgeten som hade spårat ur, med tanke på hur fullständigt synonymt huset senare kom att bli med staden Sydney, och till och med med hela Australien.

Hur många gånger om har inte operahuset betalat tillbaka sig självt bara i form av turismintäkter? Och dess symbolvärde, PR-kapitalet som byggnaden har kammat in, är som sagt omätbart.

Men det är klart, det är enkelt att sitta här med facit på hand och vara efterklok. Nog hade jag säkert också fått stora dåndimpen om jag hade varit en av stadens fäder som fick se den ursprungliga budgeten på sju miljoner australiska dollar svälla till 102 miljoner.

Tur att jag bara är ytterligare en av de miljontals jetlaggade turister som besöker stället och inte behöver göra någonting annat än att sitta på trapporna utanför och låta ögat vila på de svällande vita keramiska seglen.

Australien 2017-8.jpg