Down Under 6: Nybyggarnas tid är förbi

Vet ni varför det finns så mycket krig, oroligheter och arbetslöshet i världen? För att det inte finns någon Ny Värld att bygga upp längre. Inte här på jorden i alla fall. Ingen behöver nybyggare.

Annat var det förr. Australien till exempel, det här landet byggdes upp av folk som inte hade någonting mer att hämta i hemtrakten. Precis som emigranter i västerled hade byggt upp Amerika. Jag har själv gott om släktingar både här i Australien och i USA och Kanada.

Vi människor är ett släkte av pionjärer. Vi har varit sådana så länge som vi har existerat som art. Vi har det i våra gener. Vi har alltid sökt oss vidare, utåt och framåt.

Inte alla har sökt sig bort hemifrån, naturligtvis, det bor ju fortfarande folk i urhemmet Afrika, men bland oss har det alltid funnits de som är lite extra rastlösa. Nybyggarna. De som röjer ny mark.

Det här har fyllt flera funktioner:

  • Belastningen på hemlandets resurser har minskat när en del av populationen har sökt sig annorstädes.
  • Vi har blivit mer mångkulturella och genetiskt mångfaldiga. Chanserna att överleva som art har blivit bättre när vi inte har lagt alla ägg i samma korg, så att säga.
  • De mer rastlösa individerna inom populationen har fått någonting att använda sin energi och upptäckarlust på, i stället för att stanna hemma och spotta i taket. Det här har minskat på arbetslösheten och den sociala oron i hemlandet.
  • Att bygga ett nytt land från grunden skapar en enorm ekonomisk aktivitet och tillväxt i processen.

Och så vidare. Det här, i grova drag, har varit modellen för vår samhälleliga utveckling, till och med vår biologiska utveckling, i årtusenden. Det har funkat någorlunda väl hittills, för det har alltid funnits en Ny Värld någonstans som har behövt nybyggare. Det har alltid funnits en obruten vildmark att erövra någonstans, om det sedan har varit i västerled eller österled.

Inte så nu längre.

Någon hävdar säkert att det inte var riktigt så då heller när dagens Amerika och Australien byggdes upp av europeiska emigranter. Fråga ursprungsfolken bara, ättlingarna till tidigare vågor av rastlösa pionjärer, tiotusentals år tidigare.

Eller fråga Neandertalfolket som den första vågen av rastlösa homo sapiens-pionjärer från Afrika mötte när de sökte nya jaktmarker. Det gick ju inte så bra för dem heller.

Summan av kardemumman, människorna förökade sig och uppfyllde jorden för länge sedan, till den grad att det rätt så snart var svårt att hitta trakter där ingen människa någonsin satt sin fot förut.

Men även om Amerika och Australien av idag byggdes upp med stora mänskliga kostnader för ursprungsfolken, så funkade systemet rätt väl för mänskligheten som helhet (om än med den skamlösa och uppenbara Europa-slagsidan) enligt den uråldriga modellen med punkterna som jag räknade upp ovan.

Men nu har det kommit grus i maskineriet. Varenda en avkrok av världen börjar vara så till den grad inmutad av folk som är beväpnade till tänderna, att det gamla systemet inte funkar längre.

Pionjärerna, de rastlösa själarna, nybyggarna och lycksökarna, de har inte något annat val än att stanna hemma.

Och så blir det trubbel sedan. För det är ju inte som att hemlandet skulle konstatera att jaha, ni är fortfarande här, då ska vi ta och skapa nya arbetstillfällen åt er så att ni har någonting att göra med er tid och energi.

Det är ju snarare det motsatta som gäller. Mänsklig arbetskraft är dyr och oberäknelig. Varför anställa människor när robotarna och automatiken gör jobbet för en bråkdel av kostnaden?

Så vad ska våra sysslolösa nybyggare och rastlösa pionjärer i sina färdigbyggda samhällen göra?

Beats me. Och inte tycks världens regeringar heller ha någon desto större aning. Men en sak är tämligen säker: väldigt många kommer att få ont någonstans innan vi hittar en vettig lösning.

Den vettiga lösningen skulle ju förstås kunna vara att fortsätta tillämpa den gamla framgångsrika formeln till framgång. Sprid oss vidare, utåt och framåt. Men inte på jorden, naturligtvis, utan till rymden.

Det är ju det här som Elon Musk går på om så att han nästan tuggar fradga. ”We must become a multiplanetary species if we want to survive”. Därför har han satsat all sin nästan oändliga beslutsamhet, handlingskraft och förmögenhet på ett mål: Mars.

Vi har två alternativ, menar Musk: 1) Vi åker till Mars, eller 2) Vi gråter och åker till Mars.

Det är klart, lätt skulle det inte vara. Många skulle lida och dö. Men har det inte alltid varit pionjärernas lott? Alla pionjärer genom tiderna har varit medvetna om riskerna. Att om jag åker iväg nu så ser jag kanske varken det nya eller det gamla landet någonsin mer. Speciellt inte det gamla.

Men det verkar ju som om sådana här varningar bara skulle få fler att anmäla sig som frivilliga. Mer än två hundra tusen sträckte upp handen när det holländska realityprojektet Mars One sökte frivilliga för en enkelbiljett till den Röda Planeten.

För vi är sådana, vi människor. Utåt, framåt och vidare, till varje pris.

Och om vi lyckas ta det steget, utanför vår egen planet, så finns det ju bokstavligen inga gränser längre. Galaxen är praktiskt taget oändlig. Men det kräver att vi tar det där första steget, det första och svåraste.

Vad vet jag om sådant. Elon Musk är bättre lämpad att sköta det logistiska. Lycka till med det!

Själv fortsätter jag ratta vår röda raggar-Logan mot Melbourne, och gör uppehåll i pittoreska kustbyar längs vägen.

Australien 2017-106.jpg

I Jervis Bay var det ingen trängsel på beachen i dag, som ni kan se.

Australien 2017-103.jpg

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s