Om att ta den tid man behöver för att bli frisk

Vet ni vad som är jobbigt? Att vara en ateist med en lutherans nedärvda inställning till arbete. Man får de sämsta bitarna av två världar.

Ni vet, den där attityden då man helst väntar till veckoslutet eller jullovet med att bli förkyld, och då man alltid känner sig lite skyldig då läkaren säger åt en att varva ned och ”håll dig hemma för nu skriver jag ut sjukledighet åt dig”.

För tre veckor sedan sade min läkare exakt det här åt mig, tre veckor skrev han ut sjukledighet åt mig, och min första instinkt var att ”jamen jag håller väl ledigt en vecka och ser hur det känns sedan, oftast är man ju helt i okej jobbskick efter en vecka”.

Men sedan, i något skede, slog det mig att tänk om jag skulle ta läkaren på orden den här gången och verkligen tillåta mig själv att inte bara vara sjuk, utan att ta den tid som behövs för att faktiskt bli frisk?

Så jag gjorde just precis det. Jag höll sjukledigt i exakt de tre veckor som läkaren skrev ut. Jag tillät mig själv att vara en konvalescent, fullt ut och för en gångs skull utan att ha dåligt samvete för det.

Och jag skäms inte heller för att säga att det kändes jäkla bra! Till den grad att jag faktiskt blev frisk, inte bara så där i halvkondis som man ofta är då man intalar sig att ”nu var det slutslappat för kom igen nu, jag är säkert i skick att återgå till jobbet”.

Jag har nu jobbat i ett par dagar sedan sjukledigheten tog slut, och det är helt otroligt vad mycket smidigare tanken löper och den kreativa ådran bultar då man för en gångs skull på riktigt har tillåtit sin kropp att hela sig.

Sarkoidosen, mitt kära lilla gissel, har lugnat ned sig tack vare kortisonet, hostan är borta, ingen feber har jag längre och framför allt, den bottenlösa, blytunga tröttheten som hör till symptomen, den har också försvunnit. Det känns bra nu, kort sagt.

Det är någonting som man lätt glömmer, att man är en betydligt värdefullare arbetstagare då man jobbar med 100% kapacitet, jämfört med då man hankar sig fram på, säg nu 70-80%, tänkandes att ”om jag bara klarar mig fram till lördagen…”

Så där som jag gick på för ett drygt år sedan, till exempel. Vintern och våren 2016, strax innan jag fick min diagnos. Då gjorde jag just exakt det där klassiska misstaget. Knegade på trots att jag inte kände mig ens halvbra. för ”äh, kom igen nu, nog fixar jag det här och snart är det lördag.”

Lite samma mönster halkade jag in i nu i våras också. Och så fick jag mitt återfall, surprise surprise.

Med den följden att den akuta fasen av sarkoidosen sannolikt blev bara djupare och längre (och jag fick rytmstörning i hjärtat också i fjol) med förlängd konvalescenstid som följd.

Och inte ens då, efter min första akuta fas i fjol, tillät jag kroppen att hela sig i lugn och ro, utan jag kastade mig huvudstupa in i trettioelva sorters arbete så fort jag kände mig ens sisådär i skick.

Men det blir ju inte bra på det viset. Det blir det aldrig. Det jobb man de facto lyckas prestera i halvkondis är ju på riktigt bara bajs jämfört med då man på riktigt är på hugget, när man har låtit kroppen hämta sig enligt läkarens order.

Summa summarum, man gör absolut ingen någon tjänst genom att låtsas vara i skick då man inte är det, varken sig själv eller sin arbetsgivare. Inte tar de in fotbollspelare på plan heller då de hostar och haltar ens lite, varför skulle vi kontorsjobbare och kreativa branschens donare vara ett undantag?

Nu gäller det bara att komma ihåg den här känslan också i fortsättningen. Så kanske det inte ens blir någon mer sjukledighet på ett tag.

 

 

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s