Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst [EDIT: Exakt i dag] har det förflutit exakt tio år sedan jag gick med i Facebook.

Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media. På Twitter var jag en av de absoluta eftersläntrarna när jag en gång gick med.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. Inte så mycket rage quit som att bara fejda ut så småningom.

Men jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag det hör till förutsättningarna för att jag ska kunna sköta mitt jobb.

Har jag vuxit upp då, sedan min tidiga Facebook-barndom? Tja, det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där någon rasist eller annan idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nettopp trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

”Fru Saarinen kommer snart att dö” kraxade kråkan åt mig

En tidig vårdag för många år sedan, den första soliga och varma dagen det året, satt jag på balkongen i mitt dåvarande hem i Kyrkslätt och tittade ut över husbolagets gård.

En ensam kråka kom flygande och satte sig på staket till grannens gårdsplätt nedanför. ”KRAA” sade den sorgset och flög bort.

”Jaha, grannen ska tydligen dö”, sade jag tyst för mig själv.

”Vaddå, det är ju ett klassiskt tecken” fortsatte rösten i mitt huvud när mitt rationella jag höjde ett förmanande pekfinger. ”Kråkor som kommer flygande och kretsar över gården och flyger bort, eller sätter sig på gärsgården och kraxar, nånting ditåt går det ju alltid till i gammalt folks berättelser när nån ska dö.”

Som en randanmärkning: jag talar suspekt mycket för mig själv, huvudsakligen då ingen lyssnar. Då jag kör bil svär jag dessutom väldigt mycket för mig själv.

Nå hur som helst, en knapp vecka senare hörde jag av en annan granne att den granne på vars staket kråkan hade suttit och kraxat, de facto hade dött. ”Hoppsan” sade jag för mig själv.

Sånt här händer hela tiden. Jag ser saker som mitt primitiva jag tolkar som tecken för att någonting ska hända. Och sedan när det händer så blir jag olustig till mods och undrar om jag kanske borde tona ned min skepticism och rationalism.

Men sedan påminner jag mig själv om att ge mig själv en örfil när ingen ser på. För det där som jag tolkar som tecken, det är ju bara min intuition, mitt undermedvetna som försöker säga någonting åt mig, någonting som jag redan vet för att min hjärna har räknat ut det medan jag tittade på molnen som drev förbi.

Som nu det här med kråkan och grannen. Absolut inget mystiskt med det, vilket jag mycket fort slöt mig till då jag gjorde en summering av vad jag visste.

Jag visste att grannfrun var till åren kommen, en gammal änka, hennes man hade dött några år tidigare. Hon hade med tiden sett allt tröttare och blekare ut då jag såg henne på gården. På sistone hade hon inte synts till alls.

De få ord jag hade växlat med henne då vi råkade träffas vid postlådan eller på gården handlade så gott som alltid om hennes bristande hälsa. Hjärtat var svagt, berättade hon åt mig.

Och nu när jag tänkte på saken: några nätter innan den där dagen med kråkan på staketet hade jag vaknat, eller halvt vaknat åtminstone, och noterat blåa ljusfläckar som dansade på min sovrumsvägg. Jag tänkte inte desto mer på saken då, och somnade om.

Det var de blå ljusen på ambulansen som stod på gården utanför, insåg jag när jag knöt ihop trådarna i huvudet. Det var den natten de hade kommit för att hämta henne. Och några dagar senare somnade hon bort på sjukhuset. Jag såg dödsannonsen i tidningen.

Kråkan som satt på staketet och kraxade, den var naturligtvis bara en kråka. Att jag såg den som ett tecken var bara den omedvetna delen av min hjärna som harklade sig och försökte meddela att den har kalkylerat lite och kommit till en slutledning rörande min grannes situation.

Våra hjärnor är fantastiska biologiska maskiner. De sover egentligen aldrig, de är hela tiden aktiva, också medan våra medvetanden sover, och behandlar data som våra sinnen förser dem med. Och ibland kommer de upp med svar på frågor som vi inte ens har hunnit ställa ännu.

Och sen i något skede ser vi någonting som får oss att associera åt det hållet där den färdiga men omedvetna slutledningen ligger och väntar.

Och så ser vi det som ett tecken. Fast det egentligen bara är som det där snöret som vi knöt kring pekfingret: någonting som påminner oss om någonting som vi inte ännu visste att vi vet.

Vårt undermedvetna är ibland så spöklikt träffsäkert att vi får dåligt självförtroende och tänker att ”så där smart är inte jag, det måste vara Gud som talar till mig”. Eller djävulen, eller moster Märta som vill hälsa någonting från Andra sidan.

”En sak är säker: jag själv kan det ju inte vara, hur skulle jag kunna veta sådant där? Dessutom skulle jag väl veta om det ifall att jag hade tänkt på saken.”

I begynnelsen skapade människan Gud.

Gud, som vi inte kan se eller höra direkt, men som ständigt gör sig påmind genom olika tecken som han låter oss se. Precis som han gjorde på profeternas tid. Det var ju så de jobbade, profeterna, de tolkade tecken. De översatte Guds teckenspråk.

Detta alltså tusentals år innan Freud, innan någon ens kom på tanken på ett undermedvetet eller myntade ordet intuition.

I något skede måste någon schaman ha blivit trött på att stammens ungdomar pallade frukter från trädet som han uppfattade som sitt eget, och smart som han var så kom han på att sprida en story om att just det trädet är magiskt och den som plockar från det kommer det att gå på tok för.

Så är vi människor ju funtade att vi uppfattar den här sortens varningar som en direkt utmaning. En allvetande gud hade insett det här och i stället för ”rör inte” hade han sagt att trädets frukter innehåller C-vitamin eller nånting annat nyttigt, så hade han fått ha sitt träd i fred. Klart att de ungarna plockade från schamanens träd. Det var ju förbjudet, för Teutates!

Eller med tanke på att Bibeln ju talar om ”kunskapens” träd så är det ganska sannolikt att det inte handlade om ett träd alls, utan om någon sorts psilocybinsvampar som schamanerna har knaprat i minst tiotusen år, sannolikt närmare fyrtio tusen år. De gamla grottmålningarna kryllar av svampar.

Psykedeliska svampar som likt käppar rör om rejält i det undermedvetna och får saker att stiga upp därifrån. Sådant där som får en att rygga tillbaka inför monstren som sover där inne. Eller att vilja återvända dit kväll efter kväll. Tills folk antingen börjar tro att man har Seendets gåva, eller bakbinder en och kastar en i ett kärr med stenar i fickorna.

(Disclaimer: jag har själv aldrig prövat på psykedeliska svampar, och har inte för avsikt att börja heller.)

Någon gång måste det ju ha varit en särskilt skarp schaman som tänkte lite längre än nästa svamprus. Hen tänkte kanske att det är trevligt med allt det här vetandet, men i något skede kommer det att komma tillbaka och bita oss i röven. Det hade kanske varit bättre om vi inte hade rört svamparna.

Eller hur som helst hade det antagligen varit bättre om vi hade låtit bli att utveckla det här högre, abstrakta tänkandet och bara fortsatt samla rötter och nötter på savannen i stället för att börja med jordbruk och organisarade samhällen och allt det där joxet.

För i långa loppet kommer det här bara att leda till att vi blir för smarta för vårt eget bästa. Uppfinner atombomber och annan skit. Vi borde aldrig blivit så nyfikna.

”Sablar vilken bra story. Tror jag skriver ned den på det här getskinnet. Fast jag ersätter svamparna med ett fruktträd. Kidsen behöver inte fler fingrar som pekar på den förbjudna frukten. Kanske de äter sina grönsaker om du insinuerar att det är ett äpple den här gången, bara för att trotsa dig!”

”Attans vad vi är smarta!”

Och på den vägen är vi.

Jag är lite svag för de där äldsta religiösa myterna. Syndafloden är en annan sådan som antagligen är en fortsättning på den om Eden och den undermedvetna insikten i att vi tuggade mer än vi kan svälja när vi blev tänkande varelser.

Syndafloden var sagans sätt att förmedla att ”okej, nu har vi insett vilka följderna blev av att vi inte höll oss till att samla rötter och nötter i stället för att börja rådda med aritmetik och pyramider. Så till den grad var det här ett icke-smart move att vi förtjänar att utrotas till siste man. Till exempel med en enorm översvämning!”

”Helt galet bra, skriv ned det där också på getskinnet!”

Storyn om Jesus anknyter naturligtvis också till den här insikten. Liksom att okej då, vi är här nu, inget att göra åt den saken, men nu är det bara ett par tusen år kvar till atombomberna och dödslägren om vi fortsätter bete oss som vi gör mot varandra.

Och den här gången nöjde sig inte det undermedvetna med en varning om vare sig nära förestående massdränkning eller Hiroshima om vi inte skärper oss, det undermedvetna visste att vi inte kommer att skärpa oss vad som än händer.

Så det bästa vi kan göra är att mildra det onda samvetet en aning. Hitta på ett externt kollektivt samvete som bär bördan åt oss. Låt oss kalla honom Jesus.

Vad vet jag, det kan ju till och med ha existerat en historisk Jesus som själv kom på att utnämna sig till åskledare för Guds / vårt undermedvetna dåliga samvetes vrede. Det finns ju så gott som alltid folk som går omkring och tror att de är Messias.

Jag läste nyss att det finns fem personer i världen just nu som hävdar att de är The Second Coming. Alla med sina övertygade efterföljare. Ingenting nytt under solen.

Men sådant slutar ju aldrig väl. Det insåg säkert Jesus själv också på sin tid. Det krävde ingen Einstein för att lägga ihop två och två där, utmanar man den romerska Maskinen så får man förr eller senare ont någonstans. Det krävdes bara en normalt fungerande intuition för att landa på den slutsatsen.

”Min intuition, min intuition, varför har du övergivit mig?”

Den övergav aldrig dig, du var bara för upptagen för att ta dess varningar på allvar. Eller så var du smartare än du vill medge, för genom att inte lyssna på dess varningar bidrog du ju till att skapa en världsreligion i processen.

Hur som helst, i det skedet hade det gått som det gick ändå, med eller utan tuppen som gol tre gånger. Eller kråkan som landade på staketet och kraxade en gång.

Vad fick mig att tänka på allt det här just i dag? Nå faktiskt så var det en annan kråka som flög förbi bryggan där jag satt och funderade tidigare i dag, och den fick mig att tänka på den där gången med kråkan i Masaby och min gamla grannfru, och att jag kanske borde ha talat lite oftare och lite mer med henne.

Ringt på och frågat hur hon mår. Så kanske hon hade levt lite längre och dött lite lyckligare.

Outgrundliga äro det undermedvetnas vägar.

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That’s how it goes
Everybody knows

–Leonard Cohen, ”Everybody Knows”

Det var en gång en kniv

Vad gjorde vi med våra händer innan vi hade mobiltelefoner? När man ser sig omkring i samhället, eller här hemma hos oss, så verkar våra händer vara skapade för att smeka en skärm.

När det kommer till våra mobiler är vi som Gollum med härskarringen. Vi blir olyckliga och förvirrade och får nervösa ryckningar i ögonlocken om vi inte har våra telefoner till hands varje vaken sekund.

Nu skulle jag inte skriva om mobiler utan om knivar. Det var nämligen vad vi män pillade på innan vi hade mobiler. Innan det blev varje individs högsta ambition i livet att äga en iphone var det häftigaste som en man kunde ha – en kniv.

Ända från de första flintknivarna på den afrikanska savannen, i vår arts gryning, till vikingarnas legendariska Ulfberht-svärd, till min morfars morakniv som han aldrig släppte ur siktet.

Det är en otrolig, världshistorisk brytningspunkt som vi befinner oss i just nu då det inte längre är prioritet nummer ett att äga en kniv. Och sprickan i historien löper rätt genom min generation.

Då jag var barn hade jag en fin puukko, en RUK-kniv som min far fick då han gick ut reservofficersskolan. Av någon obegriplig anledning gav han den åt mig innan jag ens var i skolåldern.

Eller lämnade han bara den efter sig när han och mamma skilde sig, och mamma gav den åt mig, jag vet inte så noga. Men hur som helst så hamnade kniven i mina små händer.

Jag var på riktigt på tok för ung för att ha en puukko. Men nu hade jag trots allt plötsligt en sådan, en riktig, vass kniv som man kunde åstadkomma stor skada med om man visste hur man gjorde.

Eller om man inte visste hur man gjorde.

Jag var fem-sex år gammal så jag visste definitivt inte hur man gjorde. Men lyckligtvis åstadkom jag ingen större skada trots det. Det kunde ha slutat illa, för jag lekte på riktigt farliga lekar med den kniven.

Det var en turbulent tid hemma hos oss så mamma hade kanske inte alltid tid eller ork att se efter mig. Så jag fick ha min kniv och leka bäst jag ville med den.

Och lekte var precis vad jag gjorde. Jag grävde i sanden på gården med pappas RUK-kniv. Jag lämnade den ute i regnet. Jag kastade den mot staketet och försökte få den att fastna.

Snart hade jag följaktligen ingen kniv längre. Jag tappade bort den i någon lek, men då var den redan förstörd hur som helst. Det lackade skaftet var sprucket, lacken flagade och RUK-emblemet hade lossnat. Knivseggen var slö och matt.

Men det dröjde inte länge innan jag lyckades gnälla åt mig en ny kniv, en Marttiini-puukko den här gången. En sån där som de säljer åt kinesiska turister på Salutorget. Av modell Lappland. Knappast ens tänkt att användas på riktigt, men jag använde den.

Den här gången gick jag lite mer metodiskt till väga. Jag var lite äldre nu, och morfar lärde mig tälja. Först i mjuk bark, jag täljde barkbåtar tills jag blev tvungen att sluta när tallarna här på holmen började vara avbarkade så högt upp som en åttårig kille kan nå.

Sedan täljde jag i trä. Både plankstumpar som morfar gav mig och käppar som jag hittade i skogen. Båtskjulet på holmens östra sida var min snickerboa. Fast jag täljde inte trägubbar som Emil, jag täljde små båtar.

Eller så täljde jag bara spånor, av pur glädje. För att det var roligt att tälja. Jag vässade käppar som jag använde som pilar i pilbågen av enträ som morfar gjorde åt mig. Jag täljde svärd av trä åt mig att döda drakar med.

Jag täljde – hela tiden. Kniven var för mig som mobiltelefonerna är för mina barn. Den lämnade sällan mina händer eller min ficka.

Spåren av den här tiden syns fortfarande i mina händer som är fulla av ärr från de där gångerna då kniven slant. Jag gick jämnt och ständigt omkring med plåster på fingrarna för jag hade hela tiden ett eller flera sår.

Vi har blivit så nojiga med det där numera, vi föräldrar. Om våra barn mot förmodan får ett sår som blöder lite mer så åker vi raka vägen till akuten med det mentala blåljuset blinkande ovanför huvudet.

För de får ju nästan inga sår nu längre. Man får liksom inga sår av att pilla på en skärm. Inte ens valkar. Mina händer var alltid grova och fulla av valkar av allt täljande när jag var liten. Och sår, som sagt. Jag utvecklade en hög smärttröskel och tolerans för att se blod som barn för jag såg en mängd av det. Mitt eget.

Och det syns som sagt fortfarande i mina händer trots att jag numera jobbar mest med tangentbord och skärmar. Jag behöver inga tatueringar. Jag har mina ärr från min tid med kniven, jag kan läsa dem som en bok.

Mina barns händer däremot är lika släta och lena som då de var tvååringar.

Inte är det så att de inte skulle leka utomhus, visst gör de det. De simmar en hel massa till exempel. Springer omkring och leker riddarlekar. Med träsvärd som jag har täljt åt dem.

Och så jagar de pokemonar.

Men de täljer inte. De har inte ens tittat åt en kniv ännu, trots att de är tio respektive sju år gamla. Det är lite förbryllande faktiskt. Nog har de sett mig sitta med kniven i handen och tälja, för jag gör det fortfarande då och då. Men de verkar inte bry sig. Inte så att de själva skulle vilja pröva.

Ingendera av dem har heller visat några tecken på att vilja ha en egen kniv. Och som sagt, det är en stor och historisk förändring.

Hur många hundra, eller tusen generationer av pojkar och män har haft det som sin första och största stora dröm i livet, att äga en kniv?

En riktig, äkta blänkande kniv som man kunde flå sitt första bytesdjur med, djuret som man fällde med egna händer. Och i den stunden blev man en Man.

Det är klart, hörde man till de få och utvalda som hade en egen kniv av metall, då var man verkligen privilegierad. Också långt upp i järnåldern var en kniv av högklassigt kolstål någonting synnerligen exklusivt och ägde du en sådan så hade du bokstavligen en förmögenhet i dina händer.

Vad skulle vara mobiltelefonernas motsvarighet till det här? Det ska vara nån iphone med designerskal av guld och diamanter som oligarkernas döttrar och söner går omkring med. Men det är ju precis samma vanliga iphone inuti.

På järnåldern var det själva eggen som räknades, det var den som var värdefull. Det är knivarna som vi hittar i vikingagravarna, omsorgsfullt och prydligt placerade intill sina ägare. För inte kunde man ju bege sig till livet efter detta utan en kniv, man skulle ju bli totalt utskrattad av förfäderna!

Vem låter begrava sig med sin mobiltelefon numera?

Min far kanske borde ha hållit hårdare i sin RUK-kniv och inte låtit mig leka sönder den. För han såg den aldrig mer efter det. Jag tror inte att han var värst intresserad av knivar, faktiskt.

Jag kände inte min far värst bra, men jag vet att han inte var den typen som skulle vilja begravas med sin kniv. Han hade dock ett föremål med sig i kistan, eller det här är vad man har berättat åt mig. Sin mjukis-Rosa pantern. Pink Panther.

Det är ett av mina få glada minnen av min far från min barndom. När han och jag satt och tittade pdownload.pngå ritade filmer med Pink Panther på TV. Han älskade Rosa pantern.

Senare gick vi på bio tillsammans och tittade på Pink Panther med Peter Sellers som kommissarie Clouseau. Jag minns att jag var lite besviken när jag insåg att det här inte är en ritad film.

Men det kändes fint att gå på bio med pappa. Bara han och jag.

Knivarna, dem fick jag lära mig handskas med helt själv, och med morfars hjälp. Undrar just var hans gamla Morakniv är numera, den som han omsorgsfullt låste in i byrålådan här på stugan då han inte använde den, och som han långsamt vässte om kvällarna med sin brynsten, som en liten ritual.

Kanske den ligger bredvid honom på begravningsplatsen i Grankulla. Vem vet. Någon mobiltelefon ägde han hur som helst aldrig.

Sommaren 2017-99.jpg

Sommaren 2017 – kyla i norr, hetta i söder, en smakbit av framtiden?

Om jag vore en av de där olyckskorparna som ägnar sig åt inte helt vetenskapligt grundmurade spekulationer så skulle jag tro att jag har sett framtiden den här sommaren.

En framtid där Golfströmmen har försvagats kraftigt eller stannat som resultat av att de massiva mängderna sötvatten från den smältande grönländska isen rubbar den termohalina cirkulationen i norra Atlanten.

Så där som forskarna varnar för att det kan komma att gå. Kanske snarare än vi tror.

Det skulle ju, ironiskt nog, ge oss här i norr det sämsta av båda världar. Vi skulle få det allt kallare i en allt hetare värld. Cirka tio grader kallare än det som vi uppfattar som normalt.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Inte på 43 år har H:fors-Vanda undgått att mäta upp en enda ”hellepäivä” på hela sommaren som gått fram till mitten av juli. Vad heter helle nu igen på svenska?

Detta medan södra Europa skulle få det ännu hetare. Jag menar, någonstans ska ju överskottsvärmen från Golfströmmen ta vägen.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Spanien har på sistone haft det särdeles hett. Tio grader hetare än normal maxtemperatur så här års. 47 grader Celsius som mest. Cordoba har svettats värst. Se bilden högst uppe (credit: Yr.no).

Men också resten av södra Europa har lidit i hettan. Siciliens svåra skogsbränder har varit i nyheterna.

Nå, nu flyter såvitt jag vet Golfströmmen fortfarande på. Den här sommarens vädermönster har orsakats av atmosfäriska blockeringar över norra Atlanten, i och för sig också de orsakade av det allt varmare Arktis och de minskade temperaturskillnaderna mellan polarregionen och de sydligare, tempererade områdena.

Men Golfströmmen är inte som de kilometertjocka glaciärerna som också med riktigt brutalt snabb uppvärmning kräver århundraden för att smälta helt och hållet. Den kan vända på klacken betydligt kvickare än så.

Som då någon vrider på en kran, faktiskt. Det har hänt förut, det kallas Yngre Dryas, för tolv tusen år sedan. När uppvärmningen som gjorde slut på istiden byttes ut till kyla på grund av vattnet från de smältande glaciärerna i Nordamerika. Inlandsisens avbrutna reträtt gav oss bland annat Salpausselkä.

Det kan hända igen. Samma fenomen.

Och senast då blir de besvikna som hade räknat med att klimatuppvärmningen leder till att vi förr eller senare kan odla vin i trakten kring Vasa. Om någon mot förmodan har prövat på att starta en vingård i Vasa den här sommaren så vet ni hur det kommer att gå.

Men tills vidare kan vi ju trösta oss, de och jag, att Yr.no, min go to-sajt för väderprognoser, utlovar riktigt skapligt varmt väder för mina trakter, åtminstone för återstoden av min semester. Alltid någonting.

Skärmavbild 2017-07-15 kl. 23.46.20.png

Om snigelposten och varför jag har svårt att bry mig om den kommer eller inte

Jag känner uppriktigt för dem som saknar sin tidning eller annan post, men som inte får den av en eller annan orsak, eller får den men kraftigt försenad. Sådant suger.

Men hur jag än försöker bry mig för min egen del så lyckas det inte.

Skulle postgången med ens upphöra fullständigt på grund av, tja, sannolikt någonting att göra med regeringen, så skulle jag ärligt talat antagligen inte lägga märke till det här om det inte vore för ramaskriet på Facebook.

Så här är det, ser ni, om man frågar mig: det kommer aldrig någonting som jag på riktigt vill ha med snigelposten. Väldigt sällan hur som helst.

Jag prenumererar inte på en enda papperstidning av någon sort. Har inte gjort det på nästan tio år nu. Jag är fullständigt digital numera vad mina läsvanor beträffar. Läser allting från rutan på min ipad, laptop eller telefon.

Och det kräver ju ingen postiljon, liksom.

Inte ens här ute på holmen, där man i mobiltelefonernas barndom fick klättra upp på den stora stenen mitt på holmen och sträcka upp Nokia 2010:an så högt det gick för att få napp på Radiolinjas svaga signal.

Snigelposten kommer numera bara med saker som jag nog pliktskyldigt tar emot och åtgärdar, främst räkningar, men handen på hjärtat, vem skulle sakna dem om de slutade droppa in? Det finns ju dessutom e-räkningar numera.

Det senaste året har snigelposten där hemma i allt större utsträckning bestått av brev från HNS. Allsköns läkarutlåtanden, epikriser, provresultat från laboratoriet, och så klart poliklinikavgifterna.

Snigelposten har för mig allt mer och blivit synonym med min sjukdom. Som jag ju inte behöver desto fler påminnelser om.

Jag vet hur som helst allt det där som de berättar i sina brev, speciellt som jag när som helst kan gå in på Omakanta.fi och läsa samma sak minst tre dagar innan kuvertet med samma information trillar ned i postlådan.

Jag önskar på riktigt att det skulle finnas någon genuin orsak för mig att stå upp och säga ”rör inte min dagliga postutdelning!” Men jag kommer för min egen del inte på ett enda tungt vägande skäl.

För andras del, jo, jag känner gott om folk som på riktigt skulle bli olyckliga och deras livskvalitet försämras avsevärt om de inte fick sin dagstidning med morgonkaffet eller sin Hus & hem eller sin Tekniikan Maailma i postlådan.

Eller det där vykortet från Stina och Anders, som mottagaren i och för sig vid det laget då kortet slutligen anländer har hunnit träffa ansikte mot ansikte fem eller sex gånger.

På riktigt, jag förstår vad det kan betyda att få posten utdelad på utsatt tid, regelbundet, fem dagar i veckan. Ni som känner på det här viset har mina fulla sympatier, och för er del så hoppas jag att postgången får fortgå utan avbrott. Eller förbättras där som den har tillåtits förfalla. Jag bidrar gärna med min del av skattemedlen för det.

Det är ju en gammal och hedervärd tradition, trots allt, med rötterna djupt nere i sextonhundratalet, 1638 närmare bestämt, då generalguvernör Per Brahe utfärdade en order om att grunda det som senare blev till Finlands postväsende. Det här var bara två år efter att drottning Kristina hade beordrat detsamma för hela det svenska rikets del.

Och talar vi om mänskligheten i stort så är ju det här med budbärare, stafetter och pergament som har skickats kors och tvärs över världens imperier, så nära själva vår civilisations ryggrad som man kan komma.

Vi snackar långt innan vår tideräknings begynnelse här. Den första postservicen etablerades, lite beroende på vem man vill tro, antingen 500-ish f. Kr. i Persien eller tusen år innan i Assyrien. I Rom var det kejsar Augustus som satte igång det hela.

Cursus publicus hette posten i kejsar Augustus Rom. En beskrivning som inte känns helt fel för vår tids Finland heller då man tar del av publikens svordomar på Facebook när postleveranserna strular.

Nå hur som helst, vi talar om en institution som är äldre än kristendomen, som befinner sig i hjärtat av vår kultur och civilisation. Eller kanske snarare utgör dess nervsystem.

Jag förstår allt det här, precis som jag förstår postens betydelse för många av mina släktingar och vänner. Som sagt. Och jag önskar att jag kunde känna ens en bråkdel av den magi som jag förknippade med posten som yngre.

Speciellt här ute på holmen. Närmaste postlåda befann sig på den tiden (sjuttio- och åttiotalet) på andra sidan grannholmen, vilket innebar att man fick ro över fjärden, gå genom skogen, över kullar, ängar och åkrar, bli myggbiten och törstig, för att komma åt Husisen, Västisen och de eventuella hett efterlängtade kuverten från nån brevkompis som väntade där i Dahlströms postlåda längst ute på det grånade båtskjulets brygga.

Men posthämtningen var i varje fall ett spännande äventyr som man väntade på. Det var dagens höjdpunkt. Också innan jag själv lärde mig läsa.

Riktigt fint och spännande blev det ju sedan då jag växte så pass mycket att jag fick lov att ensam köra morfars gamla träbåt, med den vrålande, luftkylda lilla fyra hästars Archimedes Penta-snurran längst bak.

Då slapp jag gå genom Ramsholmens skogar och kunde hämta posten sjövägen. Ofta levererade jag tidningen åt grannarna när jag en gång var i farten. Jag blev till en blygsam förlängning av det stora, mäktiga postmaskineriet.

En mognadsritual och en lektion i ansvarstagande allt i ett.

Och ett av mina allra mest bestående minnen här från holmen, från hela mitt liv faktiskt, är det av min morfar som sitter i sin slitna beigefärgade fåtölj i hörnet av den gamla stugan och läser dagstidningen.

Här sitter han ute i trädgården.

DSC_0671

Tidningen var hans dagliga ritual, en helig förrättning som inga makter i världen kunde blanda sig i. Kom det inte en färsk tidning av någon orsak, poststrejk eller nånting liknande, så läste han gårdagens tidning på nytt.

Morfar var en gammal kedjerökare sedan ungdomen, men slutade med tobaken något tag på sextiotalet, utan nikotintuggummin, plåster, e-cigaretter eller nånting av det där joxet som krävs numera, han körde cold turkey bara helt enkelt och såg sig inte om desto mer. Levde till över nittio dessutom, trots att han rökte som en skorsten nästan halva livet.

Men hade han av någon orsak tvingats avstå från den dagliga tidningsläsarritualen, ja se då skulle det snart ha vuxit ut horn i pannan på den annars så filbyttelugna och filosofiskt lagda morfar Erik.

Jag hörde aldrig någonsin morfar spela ut krigskortet, ni vet, ”det var inte det här som jag gav mina bästa år och riskerade livet för”, men jag tror att om postgången hade börjat strula på grund av något beslut som nån fattade nånstans, då hade krigskortet smällts i bordet fort som attan.

Och med all rätt. Vad annat kan man säga.

Men det förändrar inte det faktum att jag personligen antagligen skulle kunna gå veckotals och inte ens märka att posten slutade komma, om det inte vore för stormen av ilska som omedelbart skulle bryta ut på sociala media.

Jag önskar att jag hade annat än nostalgiska minnen att komma med när det gäller posten. Men jag har inte det. Och mina barn kommer att ha det i ännu mindre grad än jag.

Tills vidare har vi en postlåda här på Kolholm. Vi fick den i något skede, om jag inte minns fel så just för att morfar var krigsveteran. Mormor också för den delen, hon var ju lotta. Staten tyckte att då är det väl det minsta vi kan göra att se till att de får posten utdelad till egen brygga. På den tiden som staten ännu brydde sig om folk.

Men mormor och morfar är borta sedan länge och posten, som bara magiskt har fortsatt dyka upp i den bruna lådan som ni ser på fotot högst uppe, den är säkert också snart borta. Det är en lokal kille som kör ut den numera, med egen båt, sannolikt av pur god vilja och en envis strävan att hålla en uråldrig tradition vid liv, men det har talats om att han snart ska lägga av.

Och när det sker så kommer jag säkert att gråta en liten symbolisk tår till morfars minne, och jag vet att de övriga här på holmen, inklusive min mor och min fru, kommer att lida i alla sju sorters abstinenshelveten, men personligen – tjaa hmm.

Som sagt, nostalgi – check. Praktisk betydelse – not so much.

Det kommer säkert en postapokalyptisk tid, en Mad Max-era då de handburna meddelandena och nyheterna upplever sin renässans. Jag tvivlar inte för en sekund på att vi inte har hört det sista av postiljonen (han ringer ju alltid två gånger som vi vet).

Lika lite som jag tvivlar på att, ja, ni vet –

”You had your time, you had your power / you’ve yet to have your finest hour / Radio

Radio…”

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.