Det var en gång en kniv

Vad gjorde vi med våra händer innan vi hade mobiltelefoner? När man ser sig omkring i samhället, eller här hemma hos oss, så verkar våra händer vara skapade för att smeka en skärm.

När det kommer till våra mobiler är vi som Gollum med härskarringen. Vi blir olyckliga och förvirrade och får nervösa ryckningar i ögonlocken om vi inte har våra telefoner till hands varje vaken sekund.

Nu skulle jag inte skriva om mobiler utan om knivar. Det var nämligen vad vi män pillade på innan vi hade mobiler. Innan det blev varje individs högsta ambition i livet att äga en iphone var det häftigaste som en man kunde ha – en kniv.

Ända från de första flintknivarna på den afrikanska savannen, i vår arts gryning, till vikingarnas legendariska Ulfberht-svärd, till min morfars morakniv som han aldrig släppte ur siktet.

Det är en otrolig, världshistorisk brytningspunkt som vi befinner oss i just nu då det inte längre är prioritet nummer ett att äga en kniv. Och sprickan i historien löper rätt genom min generation.

Då jag var barn hade jag en fin puukko, en RUK-kniv som min far fick då han gick ut reservofficersskolan. Av någon obegriplig anledning gav han den åt mig innan jag ens var i skolåldern.

Eller lämnade han bara den efter sig när han och mamma skilde sig, och mamma gav den åt mig, jag vet inte så noga. Men hur som helst så hamnade kniven i mina små händer.

Jag var på riktigt på tok för ung för att ha en puukko. Men nu hade jag trots allt plötsligt en sådan, en riktig, vass kniv som man kunde åstadkomma stor skada med om man visste hur man gjorde.

Eller om man inte visste hur man gjorde.

Jag var fem-sex år gammal så jag visste definitivt inte hur man gjorde. Men lyckligtvis åstadkom jag ingen större skada trots det. Det kunde ha slutat illa, för jag lekte på riktigt farliga lekar med den kniven.

Det var en turbulent tid hemma hos oss så mamma hade kanske inte alltid tid eller ork att se efter mig. Så jag fick ha min kniv och leka bäst jag ville med den.

Och lekte var precis vad jag gjorde. Jag grävde i sanden på gården med pappas RUK-kniv. Jag lämnade den ute i regnet. Jag kastade den mot staketet och försökte få den att fastna.

Snart hade jag följaktligen ingen kniv längre. Jag tappade bort den i någon lek, men då var den redan förstörd hur som helst. Det lackade skaftet var sprucket, lacken flagade och RUK-emblemet hade lossnat. Knivseggen var slö och matt.

Men det dröjde inte länge innan jag lyckades gnälla åt mig en ny kniv, en Marttiini-puukko den här gången. En sån där som de säljer åt kinesiska turister på Salutorget. Av modell Lappland. Knappast ens tänkt att användas på riktigt, men jag använde den.

Den här gången gick jag lite mer metodiskt till väga. Jag var lite äldre nu, och morfar lärde mig tälja. Först i mjuk bark, jag täljde barkbåtar tills jag blev tvungen att sluta när tallarna här på holmen började vara avbarkade så högt upp som en åttårig kille kan nå.

Sedan täljde jag i trä. Både plankstumpar som morfar gav mig och käppar som jag hittade i skogen. Båtskjulet på holmens östra sida var min snickerboa. Fast jag täljde inte trägubbar som Emil, jag täljde små båtar.

Eller så täljde jag bara spånor, av pur glädje. För att det var roligt att tälja. Jag vässade käppar som jag använde som pilar i pilbågen av enträ som morfar gjorde åt mig. Jag täljde svärd av trä åt mig att döda drakar med.

Jag täljde – hela tiden. Kniven var för mig som mobiltelefonerna är för mina barn. Den lämnade sällan mina händer eller min ficka.

Spåren av den här tiden syns fortfarande i mina händer som är fulla av ärr från de där gångerna då kniven slant. Jag gick jämnt och ständigt omkring med plåster på fingrarna för jag hade hela tiden ett eller flera sår.

Vi har blivit så nojiga med det där numera, vi föräldrar. Om våra barn mot förmodan får ett sår som blöder lite mer så åker vi raka vägen till akuten med det mentala blåljuset blinkande ovanför huvudet.

För de får ju nästan inga sår nu längre. Man får liksom inga sår av att pilla på en skärm. Inte ens valkar. Mina händer var alltid grova och fulla av valkar av allt täljande när jag var liten. Och sår, som sagt. Jag utvecklade en hög smärttröskel och tolerans för att se blod som barn för jag såg en mängd av det. Mitt eget.

Och det syns som sagt fortfarande i mina händer trots att jag numera jobbar mest med tangentbord och skärmar. Jag behöver inga tatueringar. Jag har mina ärr från min tid med kniven, jag kan läsa dem som en bok.

Mina barns händer däremot är lika släta och lena som då de var tvååringar.

Inte är det så att de inte skulle leka utomhus, visst gör de det. De simmar en hel massa till exempel. Springer omkring och leker riddarlekar. Med träsvärd som jag har täljt åt dem.

Och så jagar de pokemonar.

Men de täljer inte. De har inte ens tittat åt en kniv ännu, trots att de är tio respektive sju år gamla. Det är lite förbryllande faktiskt. Nog har de sett mig sitta med kniven i handen och tälja, för jag gör det fortfarande då och då. Men de verkar inte bry sig. Inte så att de själva skulle vilja pröva.

Ingendera av dem har heller visat några tecken på att vilja ha en egen kniv. Och som sagt, det är en stor och historisk förändring.

Hur många hundra, eller tusen generationer av pojkar och män har haft det som sin första och största stora dröm i livet, att äga en kniv?

En riktig, äkta blänkande kniv som man kunde flå sitt första bytesdjur med, djuret som man fällde med egna händer. Och i den stunden blev man en Man.

Det är klart, hörde man till de få och utvalda som hade en egen kniv av metall, då var man verkligen privilegierad. Också långt upp i järnåldern var en kniv av högklassigt kolstål någonting synnerligen exklusivt och ägde du en sådan så hade du bokstavligen en förmögenhet i dina händer.

Vad skulle vara mobiltelefonernas motsvarighet till det här? Det ska vara nån iphone med designerskal av guld och diamanter som oligarkernas döttrar och söner går omkring med. Men det är ju precis samma vanliga iphone inuti.

På järnåldern var det själva eggen som räknades, det var den som var värdefull. Det är knivarna som vi hittar i vikingagravarna, omsorgsfullt och prydligt placerade intill sina ägare. För inte kunde man ju bege sig till livet efter detta utan en kniv, man skulle ju bli totalt utskrattad av förfäderna!

Vem låter begrava sig med sin mobiltelefon numera?

Min far kanske borde ha hållit hårdare i sin RUK-kniv och inte låtit mig leka sönder den. För han såg den aldrig mer efter det. Jag tror inte att han var värst intresserad av knivar, faktiskt.

Jag kände inte min far värst bra, men jag vet att han inte var den typen som skulle vilja begravas med sin kniv. Han hade dock ett föremål med sig i kistan, eller det här är vad man har berättat åt mig. Sin mjukis-Rosa pantern. Pink Panther.

Det är ett av mina få glada minnen av min far från min barndom. När han och jag satt och tittade pdownload.pngå ritade filmer med Pink Panther på TV. Han älskade Rosa pantern.

Senare gick vi på bio tillsammans och tittade på Pink Panther med Peter Sellers som kommissarie Clouseau. Jag minns att jag var lite besviken när jag insåg att det här inte är en ritad film.

Men det kändes fint att gå på bio med pappa. Bara han och jag.

Knivarna, dem fick jag lära mig handskas med helt själv, och med morfars hjälp. Undrar just var hans gamla Morakniv är numera, den som han omsorgsfullt låste in i byrålådan här på stugan då han inte använde den, och som han långsamt vässte om kvällarna med sin brynsten, som en liten ritual.

Kanske den ligger bredvid honom på begravningsplatsen i Grankulla. Vem vet. Någon mobiltelefon ägde han hur som helst aldrig.

Sommaren 2017-99.jpg

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s