Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

7 thoughts on “Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar”

    1. Tack, numera gläds jag åt livet och har lagt barndomens rädslor bakom mig. Åtminstone till största delen. Jag har som sagt fortfarande svårt med situationer där folk grälar och höjer rösten. Men det har inte så mycket med religion att göra.

      Gilla

  1. Kommer ihåg min konfirmationspräst som i tid o otid hotade oss med helvetet och att vi skulle ” plågas i helvetet i evigheternas evigheter” ifall vi inte valde den ”rätta vägen”. Det kändes ju som ett våldsamt straff – särskilt för en känslig 14 – 15-åring! Funderade senare på denna djupt religösa person och kom till att det säkerligen var fruktan för guds vrede som han och många andra var som dom var. Det i sig, att leva sitt liv i fruktan för att inte tillräckligt behaga sin gud är ju onekligen också ett straff. Nuförtiden är det ju förstås frivilligt.

    Liked by 1 person

  2. Jag tycker inte rädslan har försvunnit från samhället fastän vi verkligen skakat av oss Gudstron…
    Det verkade inte hjälpa…
    Den psykiska ohälsan är också större än nånsin.

    Gilla

  3. Jag läser mest bloggar skrivna av kvinnor, och då ofta unga kvinnor, därför att utbudet är så mycket större där. Men så finns det också en och annan blogg skrivna av män, likt din blogg, som lyfter hela bloggvärlden. Detta är ett av de inlägg som glänser långt mera än genomsnittet bland bloggare. Även om jag inte är ateist så tycker jag detta inlägg är ett av de bästa jag läst på länge.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s