En annan damm som brast

Sexuellt trakasseri är någonting som jag aldrig har blivit utsatt för, så jag har ingen story att dela med mig om det. Men jag har en annan story om att inte ta någon skit.

För det är ju det som det handlar om, sist och slutligen. Och också i mitt fall var det en damm som brast.

Jag har blivit mobbad. Jag har talat om det till lust och leda, för jag anser inte att det är någonting att skämmas för. Jag hade inte gjort någonting fel, som skulle ha gjort mig förtjänt av det.

Liksom inte heller de som blir trakasserade.

Mobbningen tog slut en dag i augusti 1985. Höstterminen hade precis börjat, och jag hade återvänt från skärgården in till stan.

Det här var någonting som vanligtvis föregicks av en tilltagande, flera veckor lång ångest, gråt och ”jag vill inte gå tillbaka till skolan”. Så också detta år.

Men just det här året hade någonting förändrats. Jag hade förändrats. Jag hade vuxit med sisådär 20 centimeter under sommarlovet. Inte ännu riktigt till mina nuvarande två meter, men inte långt därifrån.

Tjugo centimeter, kanske jag överdriver en aning, men jag hade tänjt ut rejält på längden. Och förlorat några av mina valpkilon.

Man brukar säga att ”jag minns den dagen som igår” och oftast är det en överdrift, men inte beträffande just den här dagen. Jag minns den i nästan skrämmande skarp Kodachrome-detalj.

Jag sitter i skolans bibliotek och försöker, min vana trogen, undvika folksamlingar. Låtsas läsa en Teknikens värld.

Men det går ju inte att gömma sig för mobbarna, de har ett nästan övernaturligt luktsinne. Kanske de kan lukta sig till rädsla som de unga vargar de är.

Mycket riktigt, där kommer de gående in genom dörren. Ställer sig till höger om lånedisken vid dörren till foajén. De är fem stycken. Deras ledare, alfahannen, är en kille med rött hår och hockeyfrilla. Han är kortare än de andra.

De står där och tittar på mig och viskar sinsemellan, och skrattar. Deras blickar bränner hål i min Teknikens värld som jag gör mitt bästa att försvinna bakom.

Jag suckar och blir helt matt och iskall inombords. Ett nytt läsår har börjat. Det här är min verklighet de följande tio månaderna. Det här är mitt liv.

Eller kanske inte.

För genom iskylan stiger en annan känsla, någonting nytt och obekant. Glödhet lava som bryter genom isen. Fast det här minns jag inte, jag fyller bara i, jag målar lite.

Egentligen minns jag bara att det sade ”klick” i huvudet. Eller ”snapp”, som en torr gren som brister. Jag minns att jag stiger upp, långsamt som i ultrarapid.

När man minns avgörande stunder i sitt liv så minns man dem alltid som om de hade utspelat sig superlångsamt. Det är ännu en kliché, men det är sant.

Det beror på att man är så fullständigt på alerten, man ”spelar in” varje intryck i en så hög resolution och så många frames per second att en sekund motsvarar fem då man spelar upp det senare i minnet.

Hur som helst. Jag stiger upp och börjar gå mot pojkarna. Det är en sträcka på kanske tio meter. Jag startar långsamt, som ett ånglokomotiv, som tjuren i en Looney Tunes-animation, men jag får snart upp farten.

När jag är ungefär halvvägs börjar pojkarna göra snabba kalkyler i huvudet och inser att någonting i den här ekvationen inte stämmer. Parametrarna har förändrats. Det är någonting skumt med storleksförhållandena.

Dessutom: bytet rör sig åt fel håll. Mot oss. Riktningen borde vara bortåt från oss.

Och bytet är betydligt större än förra gången då vi jagade.

TV-programmet Strömsö ligger i det här skedet tjugo år eller så i framtiden, så uttrycket ”det gick inte som på Strömsö” existerar inte ännu.

Men om det hade existerat så skulle det vara precis den slutsatsen som de unga vargarna skulle ha anlänt till i det här skedet.

För i det här skedet når jag fram till alfahannen, han med hockeyfrillan. Jag tar tag i hans skjortbröst med bägge händer och kastar honom med full kraft mot bokhyllan som står bakom honom, så att den nästan välter omkull och böcker rasar till golvet med ett brak.

Därefter kastar jag mig över honom på nytt för att, jag vet inte vad, döda honom, det är inte uteslutet att jag skulle ha gjort det om han inte hade varit så liten och kvick i vändningarna.

Den lilla alfahannen med hockeyfrillan tar sig upp på fötterna kvickare än jag någonsin har sett någon resa sig, varefter han springer ut genom bibliotekets dörr.

Jag sätter iväg efter honom, men han är liten och snabb på fötterna. Jag vrålar alla svordomar som jag har i mitt vokabulär efter honom. Upp för trappan, till vänster och in i gymnasiets korridor jagar jag honom.

JAG SKA DÖDA DIG, skriker jag precis som jag springer förbi gymnasiets lärarrums dörr. Det är ett fullständigt primitivt raseri, totalt ohämmat, okontrollerat och – fantastiskt.

För att ta till ytterligare en kliché, jag har aldrig levt så till hundra procent som just i den stunden. Åtta års innesluten vrede släpps loss på vad som bara kan ha tagit två minuter, max, men det känns betydligt längre än så.

Hockeyfrillan når slutet av korridoren, gör en nittio graders sväng till vänster, flyger ned för trappan mot gymnasiets huvudingång, kastar upp dörren och sätter av över gården, ned mot ungdomsgården, ”Röda ladan”, där han försvinner bakom hörnet.

Jag springer ett tiotal meter efter honom men inser att han är för långt borta och för snabb för mig, så jag blir stående och fortsätter skrika kötteder och försäkringar om en nära förestående, våldsam död för honom och hans posse.

Där står jag sedan, framåtböjd i rät vinkel, med armbågarna mot knäna och försöker få hjärtat att sluta försöka hoppa ut ur bröstet på mig.

Vad som hände senare den dagen är höljt i en ogenomtränglig dimma. Fram till den stunden minns jag allting i perfekt 4K-detalj, men resten av dagen har jag inga som helst minnesbilder av.

Jag vet bara att ingen någonsin mobbade mig efter den dagen. Aldrig någonsin mer. Inte så mycket som ett pip hördes från de fem unga alfahannarna, eller någon annan heller för den delen.

Hela återstoden av högstadiet gick jag omkring och försökte förstå vad som hade hänt. I hela min barndom hade jag fått höra att ”du ska vända andra kinden till”, eller ”du ska inte bry dig om dem, då slutar de nog”.

Så fan heller!

Jag menar, jag betraktar mig själv som en övertygad pacifist numera, jag har aldrig någonsin varit i ett enda slagsmål efter den dagen och hoppas att det förblir så, men låt oss nu vara fullständigt ärliga och uppriktiga –

SÄG ALDRIG ATT VÅLD INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, FÖR DET VAR VÅLD OCH INGENTING ANNAT SOM LÖSTE ALLA MINA PROBLEM, EN GÅNG FÖR ALLA!

Mina egna barn har lyckligtvis aldrig blivit mobbade i skolan, vilket har varit en enorm lättnad för mig, men om de skulle bli det så vad skulle jag säga åt dem då? ”Vänd andra kinden till?”

I helvete heller!

Jag skulle säga – faktum är att jag har sagt det, ifall att – ni ska inte ta den sortens skit av någon! Det är helt okej, faktum är att jag uppmuntrar er till det, att stå inte bara där utan ge tillbaka!

Och jag känner ju ett litet stygn av skuldkänsla då säger det, för det går emot allt som jag har lärt mig som barn. Fram till den där dagen då allting förändrades.

Hockeyfrillan då? Vad hände med honom? Tja, det här var alltså Grankulla, så han har antagligen hunnit gå Hanken, ta över familjeföretaget vid det här laget och få ett par små hockeyfrillor.

Vad vet jag.

Och jag vill på riktigt inte glorifiera det här som hände då, även om jag känner en liten stolt gnista av tammesatan inombords medan Tschaikovskis 1812-ouvertyr spelar i huvudet, med kanoner och allt.

Jag önskar på riktigt att jag aldrig hade behövt spränga den dammen.

Men skulle jag göra det igen?

Alldeles säkert!