Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och jag misstänker att jag är en av dem

Dags att komma med en bekännelse. En ganska betydande sådan, faktiskt, långt större än ”det var jag som åt de tre sista gröna kulorna”.

Jag är ingen särskilt bra pappa. Faktum är att jag är en usel pappa.

Det här bekänner jag inte så mycket för mina läsares som för min egen skull.

Jag trodde i något skede, efter att pojkarna föddes, att det är en övergående sak, att jag nog hittar min roll sedan bara jag får orientera mig. Bara jag blir varm i kläderna, liksom.

Men nu har det snart gått elva år sedan min äldre son föddes och det är hög tid att konstatera faktum: det går inte så bra, det här. Någonting måste göras innan det är för sent. Det är fullt möjligt att det redan är det, men jag är ändå skyldig dem en sista ansträngning. Och om inte det räcker så en ansträngning till.

Först lite bakgrund: min egen far var om möjligt ännu sämre på sitt jobb än jag. Det vill säga, han var det utan något som helst tvivel. Han var en av de där som aldrig, under inga som helst omständigheter borde ha tillåtits föröka sig. Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och han var definitivt en av dem.

Beträffande mig själv så misstänker jag under mina mörka stunder att jag också hör till den kategorin. Inte lika entydigt, jag är kanske lite av ett gränsfall i det här avseendet.

Men oavsett om jag borde ha blivit det eller inte så nu är jag hur som helst förälder, så jag har inget val. Den som sig i leken ger, och så vidare. Jag har hoppat i den här sjön, och nu gäller det att simma eller sjunka.

I och för sig, min egen far hoppade också i den här sjön, och det gick inte heller så bra.

Snarare än att sjunka klättrade han tillbaka upp på bryggan och lämnade sin familj sprattlande i vågorna, vilket må te sig som hjärtlöst men under omständigheterna var det det enda som han kunde ha gjort, så illa däran som han var. Annars hade han bara sjunkit som en sten och dragit oss med sig.

Jag växte upp utan far, vilket säkert är en av orsakerna till att jag inte riktigt har funnit min egen roll som pappa, men i min barndom var ett liv utan honom hur som helst ett bättre alternativ än att han skulle ha stannat hemma med mamma och mig. Då hade jag sannolikt inte vuxit upp alls.

Nu är det faktiskt inte så att han inte brydde sig om mig. Det gjorde han nog, på sitt sätt. De är i en kategori helt för sig, de där som inte alls bryr sig om sina barn. Min far brydde sig nog innerst inne, även om han var usel på att visa det. Men han var bara helt enkelt för upptagen med att brottas med sina demoner.

Och så var nog hans fadersinstinkter väldigt, väldigt svaga. Han visste inte ens var och hur man skulle börja, helt enkelt. Han fattade knappast ens vad ett barn är.

Jag är betydligt mer på kartan. Och jag bryr mig definitivt om mina barn, faktum är att jag älskar dem. Jag vet att jag skulle offra mitt liv för dem, om så krävdes.

Men det är bara nivå ett, liksom. Det är fråga ett i faderskapsprovet. Svarar man inte rätt på den så kan man bara knyckla ihop pappret och gå ut, för man är underkänd direkt.

Alla kan dö för sina barn. Det är när det gäller att leva för dem som det blir svårare. Och det är här som jag får problem. Det är här som jag inte riktigt någonsin har fått ändan ur vagnen.

Det faktum att jag sitter här och skriver det här i stället för att gå och säga det här direkt till mina barn, det kanske säger någonting om var skon klämmer.

Men jag vet liksom bara inte riktigt hur jag borde vara med mina barn. Jag har aldrig riktigt lärt mig att tala till dem, att uttrycka vad det är som jag känner för dem.

Delvis handlar det om krigets långa skugga, antar jag.

Både min morfar och min farfar var i kriget. De kom bägge hem som djupt förändrade män. Ingendera av dem talade till sina barn om känslor. De kanske inte skulle ha klarat av det utan att bryta ihop totalt. Och det var inte någonting man gjorde på den tiden. Bröt ihop.

En riktig man bar sin smärta i tysthet. En riktig man bet ihop och gick vidare. ”Hanging on in quiet desperation is the English way”. Det stuket, fast på finlandssvenska.

Hur det nu än må vara med den saken så är det sådan som också jag blev. Kanske inte fullt så emotionellt distanserad som min farfar och inte lika trasig som min far, men det finns säkert där inom även mig, traumat från kriget. Eller ekot av det.

Eller är det bara sådana som vi är i det här landet? Emotionella träbockar. Krig eller inte.

Hur som helst så har jag ett problem. Jag vet inte vem jag är som far. Jag drar mig hellre ur och sätter mig i ett hörn och låter min fru, barnens mor, sköta det när det blir för svårt. Lyckligtvis för deras skull är hon väldigt bra på det här.

Men samtidigt så kanske det hade tvingat mig att lära mig snabbare och ta en aktivare del i det hela om hon inte hade varit så bra på det. Jag tycker mig ana det här då när hon inte är hemma, när jag har ensamt ansvar för barnen.

För det är inte så att jag är helt hopplös med dem. Jag ser till att de får mat i sig och kläder på sig och att de kommer i väg i tid till skolan. Jag tycker till och med att det är riktigt trevligt att sköta om dem.

Men inte ens då då är jag mer än en barnvakt, känner jag. Inte ens då lyckas jag göra den där känslomässiga kopplingen med dem. Inte ens då lyckas jag tala till dem så att de hör det som jag vill säga till dem. Att de är mina kära barn. Att jag är stolt över dem och att jag skulle vilja krama dem.

Inte ens det här med att krama dem lyckas jag med nu längre. Jag är rädd för att jag har drivit dem för långt ifrån mig redan för att ens kunna omfamna dem. Jag gör ett tafatt försök då och då men då tittar de bara lite besvärat och kanske rentav ängsligt på mig och slingrar sig loss.

Jag antar att det åtminstone delvis beror på att jag har axlat rollen som min morfar hade, min huvudsakliga manliga förebild då jag själv var barn. Han var alltid närvarande, han bodde i huset på andra sidan gården, så jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar.

Han var som sagt den där typen som inte småpratade i onödan, även om han nog kunde vara hur hjärtlig som helst och alla barnen älskade honom. Men kanske han såg det som sin uppgift att göra det som min egen pappa inte var kapabel till, det där som var prioritet ett när det kom till manligt föräldraskap på den tiden: att göra en karl av sin grabb.

Skillnaden mellan morfar och mig är i varje fall den att han hade en inre säkerhet. Han visste vad han gjorde. Åtminstone fick han det att se ut så. Han hade en naturlig auktoritet. Jag verkar bara desperat och elak när jag försöker utöva disciplin med mina pojkar.

Det är inte det att jag inte kan få dem att lystra till. Det kan jag nog. Jag är två meter lång och har en Darth Vader-röst som kan få vilken liten ewok som helst att göra givakt.

Och frågan är om jag inte är lite för förtjust i just den rollen. Det är typiskt för en som likt mig var en hackkyckling som liten, som mobbades i skolan och som ingen tog på allvar. Sedan när man växer upp och märker att folk lyssnar, då händer det att man blir berusad av sin nyfunna auktoritet.

Jag skriker och gormar på tok för mycket åt mina barn. Åtminstone i förhållande till den mängd snälla och kärleksfulla saker som jag säger till dem.

I och för sig så uppfattar jag det nog som någon sorts kärlek då jag skriker åt dem.

Trots min morfars försök att sätta pli i mig så var jag nämligen en olidlig liten skitstövel som barn, som fick sin vilja igenom alltför lätt. Min mamma hade helt enkelt ingen chans med mig trots att hon gjorde sitt bästa.

Enda barnet var jag dessutom. Jag trodde ju att världen fanns där för mig. Och det är en av livets hårdaste lektioner då en bortskämd liten spoling tvingas finna sig i samhällets spelregler.

Kombinerat med mitt dåliga självförtroende orsakat av mobbningen så var det här ett riktigt jävligt uselt paket av egenskaper som det tog många, långa, smärtsamma år för mig att lära mig av med, för att överhuvudtaget kunna fungera i samhället.

Så i något skede fick jag då tydligen för mig att mina egna barn inte skulle behöva genomlida det här. De skulle lära sig att bete sig, för sitt eget bästa. Men en fast, faderlig och bestämd hand skulle jag visa dem den rätta vägen.

Med den följden att vi nu har ett bestående good cop / bad cop-scenario som spelar ut sig här hemma, med min hustru som den snälla, förstående snuten och jag som… som den där andra typen. Nej, jag slår inte dem, det har jag aldrig gjort och skulle aldrig göra.

Men det oaktat håller jag sakta men säkert på att förvandlas till den där karikatyren av den arge gårdskarlen från gamla Suomi-filmer som alla kvarterets ungar är rädda för även om de inte ens respekterar honom på riktigt.

Vilket är jäkligt synd, för i värsta fall leder det till att det tar åratal för dem som vuxna att hitta nyanserna i sin fadersrelation, så som det var för mig – inte förrän jag var långt över trettio insåg jag till fullo att min egen far inte var den totala bad guy som jag uppfattade honom som barn. Att han innerst inne menade väl men att han saknade förmågan att visa det.

Och i det skedet hade han dessutom redan avlidit så jag fick aldrig tala ut om de här sakerna med honom, jag fick reda ut allt det här helt på egen hand.

Jag, däremot, kunde börja reda ut det här med mina egna barn nu. I dag, här hemma. Min egen far bodde i Sverige under största delen av min barndom. Jag bor här, under samma tak som mina egna barn. Jag kunde tala med dem redan nu i eftermiddag.

Men varför är det så svårt? Varför är det så jobbigt att omsätta det i praktiken när jag utan större svårigheter kan skriva om det? När jag dessutom rätt långt har identifierat problemet, satt fingret på punkten där skon klämmer?

Jag misstänker, dessvärre, att det har att göra med en annan sak förutom de bristande faderskunskaperna som jag har ärvt av min egen pappa. Rädslan för att vara lycklig. Jag har skrivit om det förr, så inte desto mer om det nu.

Men en sak är säker: tiden börjar rinna ut ur timglaset. Jag måste få någonting gjort åt det här snart, medan tid ännu finns.

Jag vidhåller att det finns folk som aldrig borde ha tillåtits att föröka sig. Min egen far var definitivt en av dem, och jag misstänker att jag själv åtminstone hade fått villkor om det hade existerat ett prov i ämnet som man var tvungen att ta sig igenom innan man får OK-stämpeln i pappret.

Men jag vägrar att vara fatalist i den här frågan. Jag har ofta oroat mig för att jag är dömd att begå alla de samma misstagen som min egen far begick. Men så är det ju inte. Var och en av oss är, när det kommer till kritan, sin egen lyckas smed.

Jag måste dessutom inse att jag också är mina barns lyckas smed. Inte bara på det akademiska planet, jag måste inse det på ett konkret och fysiskt och handgripligt sätt. Innan det är för sent.

Jag har aldrig trott på nyårslöften, för jag har alltid varit lite för cynisk för att tro på att vi människor på riktigt skulle ha för avsikt att hålla våra nyårslöften när det kommer till kritan.

Men det här handlar inte om att sluta röka eller att banta bort tio kilo. Det här handlar om två människoliv. Mina egna barns liv. Tre människoliv faktiskt, mitt eget också.

Jag får inte fler chanser att göra det här, jag vet att det är så.

Dags att vakna upp nu och inse det på riktigt.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, författare och inbiten fotoentusiast.

4 thoughts on “Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och jag misstänker att jag är en av dem”

  1. Du har ju faktiskt tagit ett stort steg genom att erkänna dina känslor här både för dig själv och för en hel del andra
    Och bygg på det positiva ni har och förändra det negativa lite i taget.
    Vet att det inte är försent för er och att du med hjälp av dina söner kommer fixa detta.
    Önskar dig ett gott slut på 2017 och ett underbart 2018

  2. Hej Marcus, tack för det du skriver. Jag känner igen mig i mycket, och det är tunga saker att gå och bära på. Ibland undrar jag om det giftiga arvet från föregående generationer någonsin kommer att kunna brytas. Men du har åtminstone insett, tänkt och förstått, vilket är mer än mången annan gör. Önskar dig ett gott nytt år!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.