Tänk inuti lådan om så krävs, så länge som du tänker!

Jag var och höll ett ett inspirerande snack, eller det var avsikten i alla fall, för gymnasister i Grankulla. Det här är ungefär vad jag sade:

Det är ju egentligen en ganska irriterande grej att säga, väldigt amerikansk. Think outside the box. Det är ju det som de utgår från att vi ska göra numera. Det är det som ni kommer att förväntas göra när ni är klara här. Tänka annorlunda.

Som killen på bilden här.

Boxen.png

Ni ser hur han genast är större än alla de andra för de andra är tråkiga och tänker inuti lådan. De vågar inte gå mot strömmen och vara rebeller som deras bad ass-kollega där. Därför får han en idé men de andra gör det inte.

Märker ni något annat med den här bilden? Just det, han har precis samma slips och kostym som de andra. Hur upprorisk är han egentligen?

Det var ju det här som Apple red på i början. Våga vara annorlunda.

Apple

Hur många här har en Iphone? Det här är Grankulla trots allt, så… [nästan hela auditoriet sträcker upp handen.] Jag har själv också en. Grattis till oss rebeller. Vi vågar! Vi vågar vara annorlunda –  precis som alla andra.

Det är ju det som myten om rock’n’roll-rebellen går ut på. Att vara unik och upprorisk, att gå mot strömmen och inte vara som de andra, så länge man klär sig som alla andra rebeller och lyssnar på samma band.

Vad jag försöker säga är att skit i det här med att tänka utanför lådan. Huvudsaken är att ni tänker. Om det är fullständigt omöjligt att koncentrera sig utanför lådan för det sitter en massa typer där och tänker – gå in i lådan och tänk där. Det kan hända att just du är den enda som har kommit på den här rebelliska idén.

Strunt i var du tänker! Så länge du tänker!

Härnäst tänker jag visa ett par av mina favoritfoton åt er. Det är som en diaföreställning det här. Välkomna till 1987. Temat är perspektiv. Allt beror på hur man ser på saker och ting, liksom.

Båda bilderna är från rymden, och det är inte jag själv som har tagit dem. Den första har att göra med att typerna på Nasa började fundera att vad finns det månne mellan stjärnorna. På de mörka områdena mellan stjärnorna på natthimlen, där som man inte ser några stjärnor eller någonting annat.

Så de rattade in rymdteleskopet Hubble mot en till synes mörk och tom yta i stjärnbilden Ugnen och så lämnade de slutaren öppen i ett par veckor eller så. Året var alltså 2004.

Det här är vad de såg när de fick den färdiga bilden på sin skärm.

zHubble_ultra_deep_field.jpg

Det ni ser här är inte stjärnor. Det är galaxer. Omkring tiotusen galaxer. Var och en av dem med ett par hundra miljarder stjärnor eller så i sig. Och det här är alltså vad som finns på de mörka områdena mellan stjärnorna.

Mera stjärnor.

Och det här är alltså ett område av natthimlen som motsvarar det att ni tar ett långt sugrör och går ut och tittar genom det upp mot himlen: den lilla ljuspricken i ändan av sugröret, det är ungefär storleken på den yta på himlen som är fotograferad här.

Att fota hela himlavalvet, både det norra och det södra, med samma precision skulle ta en miljon år eller så.

Det andra fotot av mina två favoritfoton i hela världen, det kommer här:

Pale-Blue-Dot-NASA

Pale Blue Dot, eller den Bleka blåa pricken. Det där är vi. Det är här. Det är vårt hem. Eller som astronomen Carl Sagan skrev i sin bok från 1994:

Look again at that dot. That’s here. That’s home. That’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives.

Carl Sagan och hans kollega Carolyn Porco hade tjatat åt bossarna på Nasa ända sedan det tidiga 80-talet, att varför vänder ni inte rymdsonden Voyager 1, som då var på väg ut från solsystemet (den är det faktiskt fortfarande) och tar en bild i riktningen som den kom från.

Och efter mycket gnällande och bönande från Sagans sida så gick Nasa slutligen med på det. Så de skickade ut signalen till Voyager att vända sig 180 grader och ta ett porträtt av jorden, från mer än 6 miljarder kilometers avstånd. Inte bara av jorden, faktiskt, utan de flesta av solsystemets planeter. Men det var den här bilden som blev berömd.

För det var den som för första gången visade hur små och sårbara och ensamma vi är. Det var första gången som mänskligheten på riktigt såg sig själv ur ett outsiderperspektiv.

Det är ett nyttigt perspektiv som var och en av oss gör gott i att öva oss att tänka i. Jag blev mobbad en stor del av tiden då jag gick i högstadiet här intill. Jag var en outsider en stor del av min skoltid. Det var inte alltid lätt. Men det lärde mig att tänka på ett sätt som har varit till stor nytta under resten av mitt liv. Var det värt det? Det är en annan femma.

Men apropå rymden. En sak som jag hoppas på av er: bli aldrig för coola och för vuxna för att ställa frågor om rymden. Eller något annat heller för den delen. Det finns på riktigt inga dumma frågor. Speciellt inte när det kommer till rymden.

Det här är någonting som jag har märkt när jag har varit på olika ställen och talat om rymden. Barnen, förskolan till lågstadiet, de är alltid lika ivriga på att ställa frågor. “Vad finns inuti ett svart hål?” “Vilken sorts ost är månen gjord av?”

Men också seniorerna frågar fritt. 80-plus-gänget. De och barnen har det gemensamt att de båda är i den åldern då det inte är så noga med att verka som att man vet allt. Den åldern då det är okej att fråga.

Gymnasiet däremot, då man kommer ut ur gymnasiet, då är man ofta lite för cool för att ställa frågor. Då förväntas man veta de här grejerna. Vilka grejer? Nå vilka grejer som helst. Också de där om rymden. Man förväntas ha svaren på saker och ting.

Trots att man först nu har nått stadiet där man börjar ha redskapen för att ställa de rätta frågorna.

Så är det, ser ni, att gymnasiet handlar inte om att få svar. Gymnasiet handlar om att lära sig ställa de rätta frågorna som man behöver kunna ställa senare. Jag ska bespara er en massa tid och besvär här och nu genom att ge er tre av de viktigaste frågorna som ni någonsin kommer att ställa.

Det var kanadensaren John Sawatsky, en av den moderna journalistikens legender, som kom med det här rådet. Jag har själv deltagit i en av hans workshoppar, det var bland den mest lärorika dagen i mitt liv. Sawatsky var en stor vän av öppna frågor. Enkla frågor. Sådana som man inte kan svara jo eller nej på. Som tvingar den du frågar att tänka efter.

Och Sawatsky menade att du kan bli en framgångsrik journalist med bara tre enkla frågor. Är ni beredda, här är de, för de funkar också för andra än journalister:

Skärmavbild 2018-04-08 kl. 21.10.29

Där har ni det. Hela soc & koms journalistlinje i tre enkla ord. Men kom ihåg: ni måste lyssna på svaren. Annars funkar det inte.

Ni skulle bli förvånade om ni visste hur ofta gamla, erfarna, rutinerade, berömda journalister bryter mot det här. För de vill briljera med sina kunskaper, få in det här med hur smarta och pålästa de är i sina frågor. Och visa hur coola de är, så klart.

Och så blir intervjun som den blir sedan. Den som intervjuas faller i skuggan, och säger kanske inte de där intressanta sakerna som hen hade sagt om intervjuaren hade haft tålamodet att ställa de där enkla, små men utmanande frågorna. “Vad?” “Hur” “Varför?”

En sak vill jag understryka när jag nu har er där. Man behöver inte alltid studera någonting för att lära sig någonting. Jag kanske svär i kyrkan nu, men jag menar alltså att man inte behöver ha en akademisk grad i någonting för att veta en hel massa saker om det. Man kan lära sig saker och ting på egen hand. Jo, till och med utan gymnasiet, även om gymnasiet faktiskt är väldigt nyttigt på många sätt och vis.

Ta nu mig, jag pratar om rymden, om fysik, om naturvetenskaper i radion varje vecka, ofta varje dag. Folk brukar fråga mig var jag studerade fysik. Men grejen är att jag studerade inte fysik eller matematik. Eller naturvetenskaper av någon sort. Jag studerade journalistik, efter att jag tog studenten.

Jag var usel på fysik, kemi och matematik i skolan. Det var nära ögat att jag inte skulle klara mig genom gymnasiet överhuvudtaget, på grund av matematiken. Jag skrev sist och slutligen fyra L, men matte skrev jag inte alls. Varför förstöra en bra serie, tänkte jag.

Men grejen är att jag var rädd för matte och fysik helt i onödan. Jag hade bara börjat på fel fot, helt enkelt, eller så passade skolans sätt att lära ut det hela inte för mig.

Efter gymnasiet tog jag ett sabbatsår och då beslöt jag att jag ska lära mig det här. På mitt sätt. Så jag gick till Grani bibban och lånade alla populärvetenskapliga böcker som jag hittade om fysik och matematik. Böcker som var skrivna på mitt språk. Böcker som satte in saker och ting i perspektiv för mig. Och DÅ började det gå upp ett och annat ljus för mig. 

Plötsligt förstod jag VARFÖR det finns ekvationer och VARFÖR det är nyttigt med fysik. What’s in it for me, ni vet. Det gick upp för mig då. Och i samma ögonblick började hela universum i all sin sjukt häftiga mäktighet öppna sig för mig. Och jag har fortsatt att läsa, att studera på egen hand allt sedan dess.

Inte är jag fortfarande heller något mattegeni, men jag kan åtminstone uppskatta matematiken som språket som universums lagar beskrivs med. Det är någonting nästan poetiskt med en fin ekvation.

Apropå ekvationer, ni känner säkert till den allra berömdaste av dem. E=Mc2.

emc2

Grejen med den är att inte är den ju heller ett svar. Den är inte en plats där man slutar. Den är en plats där man börjar. Utforska. Energi är lika med massa gånger ljusets hastighet i kvadrat.

Okej, cool, men det är ju ännu ingenting i sig. Det finns nästan ingenting konkret där, utom c, ljusets hastighet som alltid är konstant, omkring 300 000 km/sek i vakuum, men allt det andra måste du lägga till för att få svaret på det som du frågar. Hur mycket energi finns det i en banan? Börja räkna.

Eller i en människokropp. Faktum är att det finns ungefär lika mycket energi i min kropp som i, vaddå, fem stycken av amerikanernas eller ryssarnas största atombomber. Tur för oss alla att den är väldigt stabil.

Men min poäng var alltså här att när ni närmar er slutet på er väg, om nittio år eller så, VEM BRYR SIG hur ni har kommit dit? Har ni kommit dit, och lärt er en massa supercoola saker så grattis! Ingen kommer att bedöma er utgående från hur ni snappade upp dem.

Det finns en hiskelig mängd stuff som man skulle vilja göra och bli i livet, senare, efter gymnasiet. Men gissa vad? Ni behöver typ en sak som ni betalar hyran med, allt annat kan ni plocka fritt från. Det är på riktigt som en stor buffé, ett smörgåsbord av kunskap där ute.

Och det är ju det som allt handlar om numera, att kombinera den mest udda kunskap till något helt nytt och eget.

Men stressa alltså inte om ni inte hinner med allt ni hade hoppats på här i gymnasiet. Det kommer gott om chanser senare också. Fast ta vara på tiden här i gymnasiet. Det är en väldigt nyttig tid, vad jag än har sagt hittills.

Och ta som sagt inte någon stress heller med det där om att vara så superkreativ hela tiden och tänka outside the box och så vidare. Alla måste inte bli som Elon Musk eller Salvador Dalí eller Linus Torvalds.

Det är faktiskt helt okej att göra samma saker som de andra. Om man hittar sin plats i det här gänget, om man vill bli en team player, en pixel i den stora bilden, då ska man göra det. Det är absolut inget fel med det. Som sagt, att tänka inne i lådan funkar också ibland. Och någon måste designa lådans interiör också.

Men!

Jag gissar att det finns en och annan här som är på väg till Hanken, vi är ju som sagt i Grankulla. Ska ni göra en karriär i affärslivet, då behöver ni sticka upp över mängden om ni vill att folk ska lägga märke till er på riktigt! Vill ni sälja er pryl i Shark Tank så behöver ni en grej som profilerar er.

Den behöver inte nödvändigtvis vara den allra bästa grejen, men den behöver vara er egen!

Jag ska ge er ett exempel. Jag är, vid sidan av mina övriga sysslor som journalist, också en fotograf. Jag har fotat aktivt sedan jag var cirka fjorton och numera tjänar jag också en del av mitt levebröd på det.

För ett år sedan var jag i Australien. Där, vid den vackra kusten sydväst om Melbourne, tog jag det här fotot av en stenformation som kallas De tolv apostlarna. Fråga inte mig varför, där är inte tolv stycken.

Australien 2017.jpg

Men i alla fall. Bilden blev helt morjens, eller vad säger ni? Jag är själv ganska nöjd med den.

Men problemet är det här. Jag stod på en utsiktsplattform dit man leds som turist, och så får man stå där med alla andra turisterna och försöka hitta en springa i skogen av ryggar, dit man kör in sitt objektiv och plåtar på.

I det här skedet då den här bilden togs hade jag lyckats ta mig längst fram i en skara på cirka 1000 kineser som alla stod där med sina selfiepinnar och fotade precis samma vy som jag.

Det finns med andra ord miljontals versioner av den här samma bilden. Går ni in på Flickr eller 500px och gör en sökning på “Twelve Apostles Australia” så får ni se.

Samma sak gäller för Eiffeltornet i Paris. Och alla andra populära motiv också. Hur bra foto jag än tar av dem så finns det en hel massa av dem från tidigare. Flera av dem är till och med bättre än min version.

Konkurrensen är brutal. Och det gäller inte bara för fotografer. Det gäller vad ni än har tänkt göra i livet. Vad ni än kommer på så är det sannolikt att någon annan redan har kommit på det.

Vi människor är ett släkte av kopierare. Det här blir väldigt tydligt när man gräver sig ned genom jordlagren, genom lagren från våra tidiga förfäders tid. I något skede tar keramiken och smyckena slut och det börjar bli ganska enahanda. Det blir en massa stenyxor.

aaaaa.png

Flintyxor, flintyxor, flintyxor.

aaab.png

 

Det är som om någon för cirka 5 miljoner år sedan hade kommit på en jäkla praktisk pryl och alla andra var som att “sablar vad bra, en sån där gör jag också!” Vilket de gjorde, de kopierade den här ena sablars flintyxan i fyra komma nio miljoner år.

aaaac.png

Det var som om fantasin hade tagit slut helt och hållet efter den där första briljanta snilleblixten.

aaaad.png

Ibland undrar man om den någonsin tog slut alls. Vi är ett släkte av kopierare. Monkey see, monkey do. Det är i vårt DNA. Och det är ju praktiskt, det hjälper oss överleva. Man måste inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Man måste bara göra det som tar en från dag till dag.

Men vill man komma upp med det där ena, lilla extra, det som gör att ens pryl säljer som smör och man har råd att fortsätta bo i Grankulla också som vuxen, då gäller det att tänka till.

Hur kan ni göra saker på ett sätt som är unikt just för er? Jag ska komma med ett tips. Sök ett annorlunda perspektiv.

Då när jag gick i den här skolan gick det en väldigt populär film på bio, “Dead Poet’s Society”. Döda poeters sällskap. Ni kanske har hört om den eller rentav sett den trots att den är från juraperioden. “O Captain, My Captain”, ni vet.

deadpoets.jpg

Det finns en särskilt berömd scen i filmen där läraren, som spelas av den briljante Robin Williams, uppmanar sina elever att stiga upp på pulpeterna.

Vissa av de mer konventionellt tänkande eleverna tycker ju att det här är fånigt och de andra, konservativa lärarna i den här elitskolan anser att Robin Williams lärarfigur har fel i huvudet och han får nästan sparken. Får han det till och med på riktigt, jag minns inte så noga.

Men i alla fall: poängen med allt det här är naturligtvis att genom att stå på pulpeterna får eleverna se klassrummet från ett perspektiv som ingen har sett det tidigare. Var och en från sin egen unika synvinkel dessutom.

Det här funkar ju förstås bara så länge som det är ett undantag att stå på pulpeten och alla inte gör det hela tiden. Om alla börjar stå på pulpeten, då kan du lika gärna sitta ned, för då gör det dig unik.

Grejen är alltså inte att hela tiden göra annorlunda, utan att fokusera på det egna perspektivet. Just du är trots allt unik, det är ett faktum. Använd det. Och sök en kameravinkel som så få som möjligt har testat på. Häng från knävecken om så krävs.

Döda poeters sällskap-filmen har gett världen en annan meme som man ser citeras överallt. Inklusive på en mängd cheesyga tatueringar. “Carpe Diem”. “Fånga dagen”. Seize the day.

Det här vill jag invända mot. Jag hävdar att det här är strunt. Utom för den romerska poeten Horatius som myntade det här något tag år noll eller så. Bokstavligen, han var samtida med Jesus.

aaaah.png

Nej, det här är inte ens Horatius, det är David. Men tänk lite på det, att vara den första som säger “Carpe Diem”. Han kunde ha det som registerplåt på sin hästdroska och tatuera det på sin arm och alla var bara som att “hej, den killen är djup! Det där har ingen kommit att tänka på förr!”

Men för oss så är det ju mest bara ett slitet bevingat ord.

Och det är inte ens sant! Jag hävdar att det inte är nödvändigt att leva varje dag som om den vore den sista. Man måste inte nappa alla chanser man får. Det är för det mesta smartare att ta ett steg tillbaka och fundera en stund. Sova på saken.

Det kommer nämligen flera dagar.

Och det lönar sig sannolikt mycket oftare att tänka långsiktigt och strategiskt än att åka iväg till Goa av ett infall eller för att Pekka ringde och sade att nu åker vi.

Men det är klart, underskatta inte galenskapens kraft. Den är en mäktig, mäktig kraft. Ta nu ett band som Pink Floyd till exempel.

aaaaapf.png

De hade aldrig blivit ett så stort namn, en kulturell ikon, om inte Syd Barrett hade offrat sig själv och blivit galen. “Shine on you, crazy diamond”. Den handlade ju om just honom.

Kreativ genialitet och galenskap går ofta hand i hand, och det är inte något tjockt streck som skiljer dem åt. Fråga er själva om ni verkligen vågar gå över till andra sidan och ta en titt.

Vad ska ni då satsa på, vad skulle jag rekommendera så här till slut? Tja, med ett ord: rymden. Satsa på rymden. Dit ska vi ändå på bred front förr eller senare. Men satsa helst till exempel på gruvdrift i asteroidbältet, till exempel. Det finns rikedomar där ute som kan göra varje kvinna, man, barn, häst, sork och humla på jorden till miljardär flera gånger om.

Där finns dessutom alltid någonting nytt att upptäcka. Ni kan alltid hitta en asteroid som ingen har besökt tidigare, som ni kan ge ert eget namn åt.

Månen kan ni däremot glömma. Been there, done that.

aaaav

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

2 reaktioner till “Tänk inuti lådan om så krävs, så länge som du tänker!”

  1. Jag som tillhör 80+gänget hade nöje av att läsa det här inlägget. Kände mig nyfiken på vem Marcus Rosenlund är, han som fått Topelius-priset.Det du berättar om, didaktik, är något som jag har tvingats lära mig tillämpa i mitt tidigare yrkesliv. Ungefär som Pedagogiska Magasinet skrivit under sin rubrik.
    – Vad ska jag välja att undervisa om?
    – Hur ska denna undervisning gå till?
    – Varför ska jag välja just detta?

    Slutligen det, som skrivs på den här hemsidan var också fängslande.
    https://svenska.yle.fi/artikel/2013/12/17/de-fem-journalistiska-fragorna

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s