De farligaste förändringarna är de som sker tillräckligt långsamt

Det följande är ett utdrag ur ett tal som jag höll för gymnasister från Grankulla, Vanda och Kyrkslätt som inledning för årets Global Day i Grankulla Samskola den 9.5.

Föreställ er en restaurang. Folk sitter och äter vid borden. Ett av borden är lite speciellt, filmteamet har manipulerat bordet en aning. Det är alltså ett runt bord med ett ben i mitten. Och filmteamet har byggt in en hydraulisk pump i bordets ben.

Vad den här pumpen gör är alltså att den höjer bordet, mycket sakta. Så sakta att de som äter inte märker det.

Sakta och obemärkt stiger bordsskivan.

Så när restauranggästerna kommer in och sätter ned sig och börjar äta, då är bordsskivan på normal nivå. Men an efter som de äter så höjs den, så att när de har kommit till desserten är bordsskivan uppe under hakan på dem.

Och grejen är att de inte märker någonting. De bara fortsätter äta som om ingenting hade förändrats.

Och jag påstår att vi alla är lite av den sorten när det kommer till förändringar i samhället och omgivningen. Går det tillräckligt långsamt så lägger vi inte märke till det. Vi människor är otroligt bra på att anpassa oss. På gott och ont. Vi anpassar oss till saker som vi definitivt inte borde anpassa oss till.

Destruktiva förändringar i klimatet och miljön är ett par av de här sakerna.

Jag fyller femtio år nu i höst. Det är helt galet, jag känner mig inte det minsta medelålders. Jag lyssnar fortfarande på samma musik som då jag var i er ålder. Iron Maiden, Anthrax, Led Zeppelin.

Och Talking Heads.

And you may find yourself in a beautiful house
With a beautiful wife
And you may ask yourself, well
How did I get here?

Hur kom jag hit? Hur blev jag den här människan, med två barn, inget hår och grått skägg? Exakt när hände det? Jag menar, varje morgon då jag har vaknat, har jag sett ut exakt lika som på kvällen då jag gick och lade mig.

Ändå har den här förändringen helt tydligt ägt rum.

Men ännu viktigare: vad hände med världen omkring mig? När försvann fiskarna från vattnen kring holmen där jag tillbringar somrarna? När förvandlades det klara havsvattnet till ärtsoppa?

När blev vintrarna svarta, milda, regniga och hala? När försvann hälften av den arktiska havsisen och hälften av alla världens ryggradsdjur?

När blev vi dubbelt fler på den här planeten? Vi var fyra miljarder när jag gick i skolan. Fyra. Det bor snart lika mycket folk bara i Kina och Indien som det fanns i hela världen då jag föddes.

När blev det normalt att det springer omkring nazister med hakkorsflaggor på gatorna mitt på blanka dan? När blev rasister till “invandringskritiker”?

Snart sitter vi här med bordsskivan under hakan, och för de flesta av oss är det business as usual. ”Har det inte alltid varit så här?” NEJ! Det har det inte! Allt det här var långt ifrån normalt när jag var i er ålder.

Se er omkring i världen som ni växer upp i just nu och notera det som är normalt så att ni kan jämföra med läget då ni fyller femtio. Ni kommer att märka att bordsskivan har rört sig.

Åt vilket håll, det återstår att se. Och det har ni själva åtminstone i viss mån en möjlighet att påverka.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, författare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.