Sommaren kom, solen gick opp, kroppen sa’ stopp, hej o hopp!

Det är ett tag sedan jag skrev en uppdatering om mitt hälsotillstånd. För drygt tre år sedan fick jag efter många om och men en diagnos: sarkoidos. Då kretsade tillvaron rätt långt kring sjukdomen och vägen tillbaka till livet.

De senaste åren har jag försökt skjuta undan tanken på mig själv som sjuk, även om jag har en kronisk sjukdom som jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Men man kan inte låta sig definieras av det. Man kan inte låta sin självbild byggas om med sjukdomen som grund.

Det skulle i och för sig vara en lätt utväg. Man har alltid en god ursäkt. Vad det än är. Det är väldigt bekvämt att ha en Diagnos att falla tillbaka på, i stället för att ta itu med saker och ting. Men det är bedrägligt, och man gör sig definitivt inga tjänster genom att ta den utvägen. 

En kronisk sjukdom är lite som flaskan för en alkoholist. Den är en bra syndabock när saker och ting inte riktigt blir som man tänkte sig.

Det är besynnerligt vilken roll sommaren tycks ha när det gäller att avleda mig från vägen till att bygga om min självbild på den friskes grund. Det är som den där berömda ”lomahana” som öppnas för personen med ett alkoholberoende då midsommarafton stundar. Och så förflyter semestern som i en dimma.

Jag har skrivit förr om mitt förhållande till spriten. Om att jag har haft stunder då jag har tänkt att det vore bra om man kunde dricka bort sina sorger, men det funkar bara inte för mig. Alkoholen ger mig ingenting. Jag finner det mest bara irriterande att vara berusad.

Att vara sjuk däremot, det faller sig desto mer naturligt för mig. Och som sagt, precis som den alkoholberoende och midsommarflaskan som korkas, tycks min kropp som på beställning få något nytt fel när semestern närmar sig. Som jag kan använda som ursäkt för att inte leva.

Som nu till exempel. Jag har inte haft en enda förkylning på mer än ett år. Men förra veckan bröt en sådan ut, med full styrka.

Och med min nedsatta allmänkondition (som inte minst sarkoidosen bidrar med) så är en vanlig flunsa nog för att försätta mig i dejourkondis.

Jag är återigen så kraftlös att jag har svårt att gå en trappa upp utan att pusta och väsa som Ukko-Pekka på väg ut från Köklax station.

Dessutom har jag fått något nytt, oidentifierat fanskap med mina bägge axlar och armbågar. Kan knappt lyfta armarna ovanför axelhöjd.

Min syn som har hört till mina bästa egenskaper har också börjat trilskas: jag ser ljusblixtar och spökbilder med vänstra ögat.

(Jo, jag har bokat läkartider för samtliga nämnda krämpor.)

Nämnde jag att jag fyller femtio nu i höst? Det är väl lite det också, åldern som inte kommer ensam. Men jag fyller femtio, för tusan, inte sjuttio. Jag känner mig mer som sjuttio.

På många sätt och vis är det här ju självförvållat. Jag har på tok för många järn i elden just nu. Jag har alltid haft lite svårt att säga nej då någon kommer till mig med en spännande ny arbetsuppgift. Eller så hittar jag på egna sådana.

Vid det här laget känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte är den sorten som går i väggen, som det heter. Rent psykiskt är jag ganska motståndskraftig. Alltid någonting, antar jag. 

Men för kroppens del innebär det ju att det är den som får ta all stryk.

Det är knappast ett sammanträffande att min kropp under de senaste åren har haft en tendens att börja klappa ihop just den här tiden på året. När den mest intensiva tiden på jobbet infaller. En massa deadlines som trycker på. Sommarprogram som ska göras inför semestern. Plus diverse icke-Yle-relaterade skrivprojekt som äter upp fritiden.

Något tag i slutet av maj eller början av juni säger kroppen sedan till åt hjärnan: nähä hör du, jag blir och sitter här ett tag. Du får fixa det här bäst du vill.

Det harmar särskilt mycket i år då jag trodde att jag skulle få uppleva en annorlunda sommar. Mina sarkoidosrelaterade blodvärden var i maj-kontrollen så pass låga att jag fick sluta upp med att äta kortison, som jag har käkat oavbrutet i ett par år nu (mer om det här). 

Att gå på kortison i längre tidsperioder utsätter kroppen för ytterligare stress och ibland har jag haft svårt att säga vilkendera jag föredrar, sjukdomen eller medicinen som är tänkt att bekämpa den.

Nu äter jag alltså för första gången på länge ingen kortison alls. Vilket ju borde vara orsak nog för att fira med ett glas skumpa.

Men i min nuvarande kondis så är det inte alls säkert att jag orkar bända upp korken. Och dessutom föredrar jag faktiskt Pommac. För smakens skull.

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, författare och inbiten fotoentusiast.

En kommentar till “Sommaren kom, solen gick opp, kroppen sa’ stopp, hej o hopp!”

  1. Synd att du mår så dåligt, vad ögat beträffar verkar du ha fått glaskroppsavlossning, inte farligt utom om det dras som en rullgardin framför en del av synfältet, då lossnar näthinnan och då är det brottomt till op.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.