Ge mig en bra story så ger jag dig mina pengar

För många år sedan fick jag en present av min kollega Stan Saanila. En gammal kastrull, en tryckkokare (en hänvisning till programmet som jag jobbade med då). På den hade Stan skrivit med fet, röd tusch:

”MAN MÅSTE ALLTID DONA FITTIGT BRA STUFF”

Det här är en tanke som jag inte har kunnat släppa under alla dessa år som har förflutit sedan dess.

Det är klart, det finns en mängd andra saker som avgör huruvida det du gör blir en framgång och når sin publik, men ”Stans lag” är hur som helst någonting som du måste uppfylla om du

a) vill kunna se dig själv i ögonen i badrumsspegeln om morgnarna, och

b) vill att det du gör ska få det där som Det Bästa kallade ”bestående värde”. Att det ska bli mer än slit och släng.

Och är det bra stuff så skadar det minsann inte produktens chanser för att få de där hett eftertraktade klicken på kort sikt heller.

”Ja men hur ska en liten finlandssvensk tidning kunna klara sig i konkurrensen från X, Y och Z?”

Hur ska någon av oss kunna klara oss i konkurrensen från de stora grabbarna? Alltid finns det en kines eller amerikan som gör samma sak både billigare och effektivare.

En kollega till mig som gör TV snackade om det här efter att han hade kommit hem från en internationell pitch-happening där produktionsbolag och broadcasters presenterade sina idéer i hopp om att någon av de stora aktörerna ska nappa på dem.

Han konstaterade fascinerat, nästan lite förvånat, att det som sker numera på de här pitch-mässorna aldrig hade varit möjligt förr: våra idéer blir köpta. De förverkligas på internationell skala. De vinner priser.

Någonting har nämligen hänt. Förr funkade det inte så, men numera har det blivit möjligt: du kan tävla med de stora grabbarna också om du är en liten programmakare från en marginell minoritetskultur i den fjärran, obskyra norden.

Plötsligt tävlar du på samma plan som alla de där stora grabbarna som du inte kunde drömma om att ens komma nära förr.

Och allting på grund av en sak: din idé. Är den tillräckligt bra och unik och om du kan presentera den på ett tillräckligt övertygande sätt, så kommer de att vilja ha den.

Då spelar det ingen roll om du representerar BBC eller RÚV eller Svenska Yle eller ett litet tvåmans-produktionsbolag från Molpe. Faktum är att du kan vända det till din fördel att du är liten och vig. Så länge du är kreativ och tillräckligt envis.

Då kommer du att få din grej in på Netflix. Den kommer att visas på Sundance eller i Cannes. Du kanske fortfarande inte kommer att bli rik på det, men du kommer att få din stund i solen. Du kommer till och med att få ett pris eller två. Kanske.

Det här var omöjligt förr, menade min kollega. Men inte nu längre. Startfältet har med ens blivit så mycket bredare.

Själv har jag semester just nu. Då konsumerar jag en hel del media. Läser, huvudsakligen. Också tidningar. Väldig mycket i digital form, på webben. Jag har en regel: jag prenumererar bara på en tidning åt gången. Digitalt. Papperstidningar har jag inte prenumererat på sedan tio år eller så tillbaka.

Jag prenumererar på den så länge som den är intressant. Upphör den att vara det så går jag vidare.

Just nu prenumererar jag på Hesari. För jag tycker att de har de bästa, mest läsvärda och intressanta artiklarna. Då snackar jag inte om nyheter, dem får man gratis från tusen olika källor.

Jag snackar om analysen. Fördjupningarna. Reportagen. Personligheterna. De där grejerna där någon verkligen har kavlat upp ärmarna och kastat sig raklång i någonting och grävt. Och sedan skrivit skiten ur det hela.

Visst, ofta syns Hesaris massiva resurser i slutresultatet. Man märker att det här är en organisation med muskler bakom spadtagen.

Men jag skulle säga att lika ofta är det helt enkelt bara en enskild individ med en brinnande passion för något visst ämne, och en kunskap som hen kan och vill dela med sig av. Det här gäller inte bara för Hesari, det här ser man överallt i flödet när en intressant grej råkar segla upp.

Ofta är det just så enkelt: vi har en typ som drivs av en önskan att dona fittigt bra stuff. Pure and simple. Och då vill man läsa det. Då funkar det lika bra oavsett om det är på Hesari eller Husis eller en enskild blogg.

En bra story är en bra story är en bra story.

Build it and they will come.

Jag önskar att jag skulle vilja komma till Husis lite oftare. Jag vill på riktigt att Husis ska överleva, Svenskfinland behöver en institution som Husis, och jag är beredd att betala för det. Om de bara ger mig det där stuffet som jag helt enkelt inte har råd att missa för att det är så satans bra.

Som sagt, resurserna är inte helt oviktiga här. Men samtidigt: jag läser dagligen fantastiskt, fängslande stuff som någon skrev gratis på ett café någonstans, för priset av en latte. För sin blogg eller liknande.

Det är sant: du kan tävla med New York Times om min gunst som mediakonsument också om den slitna gamla laptopen som du knackar på är din enda resurs i hela världen. Om du har en skarp blick som inte viker från målet, och din story är tillräckligt stark.

Det här är samtidigt både uppmuntrande och skrämmande. För jag är ju inte bara en konsument av media. Jag producerar också stuff. Det betyder att jag också tävlar i samma, världsomfattande liga, där alla är just så bra som sina senaste storyn.

Så är det. Det är brutalt.

Men när osäkerheten tar sitt iskalla strupgrepp tänker jag på någonting som Douglas Adams skrev, någonting som jag använder som motto för den här bloggen.

Det här med konsten att flyga. Om att hoppa och missa marken. Om att inte tänka för mycket på det man gör, för det är då man inser att det här är ju inte möjligt, jag kan ju inte flyga här med fiskmåsarna. Det är då man faller till marken.

Så jag fortsätter dona så bra stuff som jag kan och ler i förbipasserande åt mig själv i badrumsspegeln, som om jag på riktigt visste vad jag gjorde.