Alfa TV = Attans TV

Då och då när jag kanalsurfar händer det att jag halkar in på den kristna TV-kanalen Alfa TV. Sedan harmar det något ofantligt resten av kvällen och handen famlar efter blodtrycksmedicinen.

Inte för att jag skulle ha någonting direkt emot kristna program, men den här kanalen sysslar inte med kristendom, den sysslar med ren och skär mobbning.

Alfa TV har köpt in en serie av den nyzeeländskfödde, numera amerikaniserade ärkepropellerhatten Ray Comfort. Och honom ger kanalen full och obegränsad muntur åt på söndagskvällar under bästa programtid.

download

Comfort är en sällsynt motbjudande, fanatisk och urspårad typ till och med mätt enligt amerikanskt evangeliskt TV-predikantsmått. Och det är inte att säga lite.

Till hans specialiteter hör är att släpa förvirrade och lite enkelspåriga tonåringar framför kameran, och stämpla dem som ”hårdföra ateister” eller ”ondskefulla evolutionstroende”.

Sedan attackerar han dem med sin mest skoningslösa gestapo-revolver-intervjuteknik. Han slår ned på dem som en tio tons trave Biblar från ovan. De stackars kidsen vet inte vad som träffade dem.

Frågorna är ledande, avsiktligt missvisande, lögnaktiga, groteska tolkningar av riktig ateism och evolutionslära. En djävulsk karikatyr av journalistik. Joseph Göbbels skulle ha varit stolt.

När Ray Comfort är klar med de här stackars unga tjejerna och grabbarna så är de så bortkollrade att de inte vet vilken veckodag det är. De vet bara att de är hopplösa syndare och att de är på väg till helvetet med enkel biljett.

För att de har syndat.

För att de har onanerat.

För att de har varit uppkäftiga mot sina föräldrar.

För att de har snattat.

Men framför allt för att de är gudlösa och vidriga ateister, evolutionister och sannolikt abortförespråkare också!

Men nu hade ni minsann tur, kids, för lyckligtvis har farbror Ray en direktlinje till Gud, som han också annars råkar vara ganska god kompis med…

Nå, resten anar ni. Sedan bankar Ray sig för bröstet som den värsta alfa-gorillahanne som nyss har slitit huvudena av sina fiender från grannskogens flock och bajsat i halshålen på dem.

Och det här är alltså den sorts kristna livssyn som Alfa-TV vill förmedla åt de finländska TV-tittarna?

Då när de inte gör inställsamma och lismande ”presidentvalsintervjuer” med Laura Huhtasaari eller Paavo Väyrynen. Vem är denna ”dosentti” som gör de intervjuerna?

Nej, jag följer inte medvetet och systematiskt med de här programmen, jag bara halkar in på dem av misstag då och då när jag kanalsurfar.

En gång tittade jag faktiskt avsiktligt på ett program som de sände, en söndagsförmiddag då absolut ingenting vettigare fanns att göra. Det var tractorpulling som någon på kanalen tycks ha en stor, fet förkärlek för.

Den känslan, vet ni, då traktorn som vann hette ”Devil’s Power” och referenten inte riktigt visste hur han skulle lägga sina ord.

Obetalbart!

Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.

För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad

 

Dags att boka säte i ishallen inkommande säsong?

Tydligen blev det världens bajsstorm och someraivo när TPS tog ställning för Pride och HBT-rättigheter. Äijägardet hotar med att bojkotta TPS matcher.

Jaha, och det ska låtsas vara ett hot då, eller? Att de homofobiska testosteron-neandertaltomtarna stannar hemma? För allt i världen, gör det! Vad väntar ni på! Inte en dag för tidigt!

Kanske fler hyggliga icke-propellerhattar börjar gå till ishallen sedan. Deras biljettpengar väger sannolikt upp bortfallet från HBT-hatarna med råge.

Jag har personligen varit på en enda ishockeymatch i mitt liv (och det här är mitt första blogginlägg på temat ishockey). HIFK mot TPS. Hifki vann den gången, naturligtvis. Frun var inte glad, hon är från Åbo (men annars helt okej).

Det var för övrigt nämnda hustru som påpekade apropå de här hatnissarnas argument om att politik och ishockey inte passar ihop, att vaddå, större delen av alla hockeylagen är ju grundade av den ena eller andra arbetarföreningen eller något annat politiskt färgat schack.

Klart att lätkä och politik går ihop! Dessutom, att tiga om saken är också ett politiskt ställningstagande.

Men hur som helst, nu får jag kanske lov att överväga fler besök till hockeyhallen. Om HBT-hatarna håller sitt löfte.

Ännu bättre vore det ju förstås om de tänkte om och slutade hata: Det är fortfarande inte bort från någon att HBT-folket behandlas som människor. Men jag har lärt mig att inte hålla andan i väntan på sådant.

Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv ♪♫♬

Rubriken är alltså en hänvisning till Edvard Perssons låt och film med samma namn (fast i Perssons version var det en landsväg), för er som inte lyssnar på Kaffekvarnen. Men den är också en korrekt beskrivning av min verklighet.

Järnvägen tycks löpa som en röd tråd genom mitt liv. Man kan till och med säga att jag inte skulle existera utan järnvägen. Morfars farfar, så blir det visst, kom ned från Österbotten för att delta i byggandet av Hangöbanan i slutet av 1800-talet, och blev kvar här.

Morfars far var stins i Jorvas. Morfars bror var konduktör på kustbanan. Farfars syster jobbade visst för Statens järnvägar också, om jag inte minns fel. Så jag har det i blodet.

Själv har jag dock aldrig övervägt en karriär inom järnvägen, jag har nöjt mig med att bo nära den i hela mitt liv. Utom en kort period på ett par år under 00-talet då jag bodde i Munksnäs i H:fors, men också då hade jag skenor bakom hörnet. Spårvagnsskenor.

Faktiskt så har jag bott så nära järnvägen att jag alltid har kunnat höra tågen passera på kustbanan. Som barn, innan den mesta frakten flyttade till landsvägen, kunde man sitta på trappan till mormors hus och lyssna på det rytmiska ka-klonk, ka-klonk från rälsen när ett godståg passerade. Hypnotiskt, nästan sövande.

Min kusin och jag hade i något skede för vana att gå till Björkgårds järnvägshållplats och titta på tågen som passerade och stannade där. Vi hade inga spelkonsoler och ingen Youtube på den tiden. Det var vår underhållning. Lame, right?

Men det var ju någonting lite mystiskt och spännande med de där tågen. En nervtråd som förband Grankulla med stora världen. De där skenorna var i kontakt med andra skenor som i förlängningen löpte hela vägen till Stilla havet.

Jag kunde vidröra samma obrutna räls som någon i Vladivostok vidrörde i samma stund. Tänk!

Fast man fick ju inte vidröra rälsen eller ens gå nära den, det var farligt, det hade vi barn fått höra till lust och leda.

Hah, som om vi inte skulle ha lekt på rälsen ändå! Jo, så här i efterskott levde vi ju farligt, men säg det åt mitt 9-åriga jag som tyckte det var roligt att sätta småmynt och kapsyler på rälsen och plocka upp den tillplattade metallen när tåget hade passerat.

Skogen bakom Björkgårds hållplats var ett tillhåll för uteliggare och fyllon. På kalla vinterdagar brukade de hälla denaturerad sprit, T-sprit, på rälsen så att denatureringsämnet frös fast på de iskalla skenorna. Spriten som rann av samlade de upp och drack.

De levde ännu farligare än vi barn, de där ”pultsarna”. En och annan av dem blev säkert påkörd av tåget medan de avdenaturerade tenu på rälsen.

I skogen brukade vi också hitta halva franskbröd. Det var ett annat knep pultsarna hade, att sila spriten genom franskbröd för att bli av med denatureringsämnet.

Hur som helst, det var då det. Fast jag bor fortfarande inom hörhåll från järnvägen. Det rytmiska ka-klonket från skenorna hörs inte längre sedan man började svetsa samman skenorna i stället för att lämna det där lilla gapet för att rälsen skulle kunna leva med temperaturen.

Domsby är min femte hållplats som jag bor invid. De två första var i Grankulla, sedan en i Kyrkslätt (Masaby) och en i Sjundeå. Nu alltså Esbo.

Just en dag som denna, då trafiken står stilla på grund av lokförarstrejken, har man ju lite blandade känslor. Liksom alltid då tågen strular av andra orsaker. Lite av en hat-kärleksrelation är det ju, den här symbiosen med järnvägen.

Jag vill ju att tågtrafiken, min livlina till yttervärlden, ska löpa obehindrat, men jag har också sympatier för lokförarna och konduktörerna och de andra i denna försvinnande värld. De förtjänar bättre. De gör ett viktigt jobb, de kommer att behövas ännu länge.

Tills den dagen då järnvägen automatiseras fullständigt och slutgiltigt. Jag är ju dessvärre övertygad om att det bara är en fråga om tid.

Nå, om och när det sker så slipper lokförarna åtminstone att bli ofrivilliga vittnen till alla de självmord som begås på järnvägen. Det kändes som att alla i Grankulla kände någon som kände någon som hade tagit sig av daga genom att hoppa framför ett tåg.

För att det här inte ska bli ett alltför dystert slut på det här inlägget så vill jag komma med en stilla bön till staden Grankullas beslutsfattare: se nu för tusan till att få den fina gamla stationsbyggnaden tagen ut ur malpåsen!

Det fina jugendhuset brann 2008 men restaurerades och återbyggdes 2010. Sedan var det meningen att det skulle öppnas en restaurang där, men de planerna vet jag inte vad det blev av dem.

Eller, hej, om ni inte kommer på någonting bättre att göra med huset – öppna det för folk som väntar på tåget på kalla vintermorgnar. Så som man kunde göra när jag var barn och det fortfarande såldes biljetter där.

Vilken radikal tanke, va? Stationsbyggnader som betjänar pendlare och resenärer! Vad ska de hitta på härnäst? Konduktörer som säljer biljetter?

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.