Mitt festtal: Funderingar från femtio år som självständig sommargäst i Ingå

Jag hade äran att få vara festtalare vid självständighetsfesten i Ingå. Det här är vad jag sade:


Inkommande år har det gått exakt 50 år sedan min allra första sommar i Ingå skärgård, på den lilla holmen i Barösund där vi fortfarande tillbringar sommarmånaderna.

50 somrar, det är inte så mycket jämfört med åldern på några av ekarna som växer nere vid kyrkan, men det är nästan halva Finlands självständighet.

Jag är född och uppvuxen i Grankulla, men jag brukar tänka på mig själv som en tredjedels Ingåbo. För ungefär en tredjedel av året är jag här.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv, jag har bott i Grankulla, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Helsingfors och nu Esbo igen. Men Ingå och Barösund är platsen som jag alltid återvänder till. Ingå är på sätt och vis navet i mitt livs hjul, kan man säga.

På sistone har jag sådär smått fattat intresse för släktforskning, och minsann om jag inte stötte på lite släktrötter i Ingå också när jag hade grävt en stund. Ett par av mina förfäder var kyrkoherdar i Ingå i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Hagerus hette de.

Nå, jag ska inte gräva ned mig i dammiga kyrkböcker nu, jag är här för att säga några ord med anledning av självständighetsdagen. Och man kan ju sällan tala om Finlands självständighet utan att på något sätt beröra kriget. Inte heller den här gången.

Min morfar Erik Larsson, frid över hans minne, stred i kriget som så många andra av sin generation. Min farfar också, för den delen.

Då det blev fred och morfar återvände från fronten så antar jag att han kände sig förtjänt av en egen liten oas av lugn och ro, efter allt krigslarm. Så mormor och han började se sig om efter en sommarstuga.

Det var långt ifrån en självklarhet på den tiden att ha en sommarstuga, Finland var fattigt, och mormor och morfar var helt vanliga löntagare de också. Mormor var lärarinna och morfar var byggmästare.

Men på något sätt lyckades de jobba och spara till sig nog med pengar för att ha råd att förverkliga sin dröm. Det gjorde de 1954, då de hittade en liten holme som var till salu här i Ingå.

På den tiden var inte holmar särskilt värdefulla, faktiskt. Om jag inte minns fel så använde gamle Svanbäck, han som sålde holmen, pengarna till att köpa en ny motor till sin båt.

Han skulle sannolikt få hela båten och lite till i dagens läge, har jag på känn.

Men inte mäter man ju de här sakerna i pengar. Inte kan man sätta ett penningvärde på skärgården, på hembygden. Den är helt ovärderlig.

Det är fortfarande inte alltid helt lätt att ta sig ut till alla skärgårdens hörn, men det är alltid värt besväret när man väl är där.

På mormors och morfars tid var det ju mycket svårare att tillbringa veckosluten på holmen. Lördagarna var inte lediga, så man kom iväg först något tag framåt eftermiddagen. Inte hade man egen båt heller, eller ens bil, så man fick ta tåget till Täkter, där tog man taxin ned till Kyrkbyn, och därifrån vidare med taxibåt ut till holmen. Det var sena kvällen innan man var framme.

Och på söndag eftermiddag, mindre än ett dygn senare, inledde man samma resa igen, fast åt andra hållet.

Till saken hörde ju att på väg till och från Ingå passerade man genom det som brukade kallas “världens längsta järnvägstunnel”. Ni vet, Porkalaparentesen. I Köklax hängde man luckor för tågens fönster och i Täkter togs de bort.

Men det kunde förstås ha varit värre. Hela Finland kunde ha varit en sådan mörk tunnel, lite som de baltiska staterna var innan de kom ut i självständighetens ljus.

Jag tror nog att morfar förstod precis vad den friheten var värd, den som han hade kämpat så hårt för att vi skulle få behålla. När han kom ut till holmen och fick sätta sig ned i sin roddbåt med ett metspö i handen och dra ett djupt andetag – då vet ni, då fick han sin belöning.

Alla mödor, alla tårar och allt blod som han spillde i kriget. Att få se sina barn leka och simma och njuta av solen på egen strand i ett eget land. Vad kan vara värdefullare än det?

Och grejen är ju att det är precis lika värdefullt idag, alla dessa år senare. Inte en sommardag går ute på holmen utan att jag tänker på hur privilegierad jag är. Hur privilegierade vi alla är, som har fått växa upp och leva här. I Ingå. I det självständiga Finland.

Det är någonting som vi aldrig får börja ta för givet. Vi måste påminna oss själva om det jämnt och ständigt. Rätten till hembygden är ingen självklarhet, krig eller inte.

I dag är det huvudsakligen andra slags hot som hänger över Finland och över Ingå, även om hotet om krig inte heller har försvunnit helt och hållet .

Jag har som sagt tillbringat femtio somrar i skärgården, och som sagt så är det inte en värst lång tid, men på den här tiden har jag sett väldiga förändringar i havet och den omgivande naturen.

Till och med jag minns en tid då algblomningar var sällsynta, och vattnen kring vår holme var klart och fullt av friskt sjögräs, blåstång och maneter.

Och dagar med +30 grader eller mer, hur ofta inträffade de i min barndom? Inte ofta, det är en sak som är säker.

Vi minns säkert alla den otroligt heta sommaren som gick. Hankelöfjärden var i slutet av juli så tjock av blågröna alger att man kunde ha odlat morötter direkt i sjön.

Jag gissar att jag inte är den enda här som anser att så kan vi ju inte ha det. Jag har själv två barn, nio och elva år gamla. Det är hjärtskärande att säga åt ett gråtande barn som lider i hettan att nej, du kan inte gå och simma.

Och det här är i värsta fall bara början. Hur ska det se ut då de är vuxna?

Och hur ska alla de som får sin utkomst från havet klara livhanken om de värsta prognoserna för uppvärmningen slår in?

Det kan hända att mycket av det som vi har vant oss vid, att kunna ta bilen och köra ut till lill-Ramsjö, och där hoppa i båten och starta snurran och köra ut till holmen – att mycket av det blir omöjligt.

Vi kanske kommer att få återgå till det som mormor och morfar gjorde på femtiotalet. Ta tåget till Ingå, där det förhoppningsvis hur som helst kommer att stanna igen förr eller senare, och därifrån med en eldriven taxibåt, eller någon annan kollektiv lösning, vidare ut till holmen.

Kanske vi inte kan komma hit så ofta som vi vill i framtiden. Kanske vi flyttar hit permanent. Vem vet?

Men en sak vet jag. Ingå kommer alltid att vara värt allt eventuellt besvär som krävs för att vi, min familj och jag, ska få vistas här. Det är också värt allt kämpande och alla uppoffringar som vi kan tänkas behöva utstå.

Till och med i ett så vackert och unikt land som Finland är Ingå i en klass helt för sig, med sin skärgård och sina skogar, sina åkrar – och sina byar och sina människor.

Ingå har den där sällsynta egenskapen att du kan älska ensamhet och lugn och ro hur mycket som helst, och få vara just så introvert som du vill, ute i havsbandet, i svampskogen eller i hängmattan…

…Och bara en kort båttur senare kan du vara mitt uppe i myllret på Ingådagen eller Barösunds sommartorg eller vem vet vad. Ingenstans kan du gå från den perfekta eremit-tillvaron till den mest über-sociala publiktillställningen så smidigt och så naturligt.

I Lappland får du visserligen vara i fred om du vill, men där måste du i värsta fall köra eller fotvandra i trehundra kilometer om du plötsligt börjar längta efter sällskap.

Här finns just den sortens Ingå som du längtar efter i just den stunden på bara ett litet stenkasts avstånd.

Med risk att låta lite väl insmickrande så vill jag avsluta med att konstatera att det egentligen bara finns två olika sorters människor i världen. De som är i Ingå, och de som vill vara det.

För min egen del vet jag hur som helst att det är sant till 100 procent.

Glad självständighetsdag på er alla – hyvää itsenäisyyspäivää!

En skolgård i Grankulla, cirka 1979: ”Jävla jude!”

I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.

Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.

Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.

Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”

Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.

Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.

Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.

Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.

Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?

En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.

Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.

Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.

Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.

Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.

Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.

Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.

Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.

Så länge som man ännu får åka hem från dem.

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Vargavintrar och skogsbrandssomrar – skyll på solfläckarna, jetströmmen och den globala uppvärmningen

Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.

IMG_2546.jpg
Klipp från Helsingin Sanomat

En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.

I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.

Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).

Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.

Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.

I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.

Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Ekbergs revisited: Den svunna världens svårsålda charm

Jag kom på mig själv med att bli kränkt för vad de har gjort med det gamla Ekbergs, men sedan slog det mig att vem är jag att ha en åsikt om ett ställe som jag har besökt kanske en eller två gånger under hela mitt liv?

Men jag kan inte rå för att jag har en svaghet för den svunna världens diskreta charm. Jag tycker också att Brideshead Revisited är bland det bästa som har gjorts i TV-väg. Och det tyckte jag redan i tjugoårsåldern, det är inte bara det att jag har blivit gammal och konservativ.

Det är nog delvis det också. Att jag har blivit en gammal, konservativ fjärt. Jag har lite svårt med hur allting försvinner och förvandlas till oigenkännelighet runtom mig.

Ta nu Böle till exempel. Jag saknar till och med den strykfula gamla järnvägsstationen. Och då menar jag inte den gamla stationsbyggnaden av trä, den finns ju forfarande kvar, utan det förskräckliga vattenkraftverket på torra land från 1990.

Byggherrarna bakom det nya monstershoppinghelvetet Tripla som byggs där som stationen en gång stod, marknadsför det hela med ”Vad du än väntar dig – multiplicera det med tre!”

Jag väntar mig en klinisk, smak- och luktbefriad kaotisk koloss av stål, betong, kakel och glas som får min shopping-erektion att slakna lika fort som det myrstacksliknande och förvirrande köpcentret i Kampen. Multiplicera sedan det med tre.

Jag blev också grymt kränkt när de lade om smörgåsbordet på Silja Lines Stockholmsfärjor, Symphony och Serenade. Jag hade vant mig vid den lite cheesyga designen á la Peach Pit från Beverly Hills 90210.

Massor av mässing och pastellfärgade heltäckande mattor med oregelbundet rutmönster. Det stuket. Men  vem säger att det måste vara mörk mahogny och kristallkronor för att man ska kunna förhålla sig nostalgiskt till det?

Nostalgi har ingenting med mahogny och mässing att göra, gammalt är inte alltid ”bättre” enligt någon jäkla objektiv mätare, det är bättre för att  vi är vana vid att det ska vara som då vi var små och folk hade pincené och sådana där långa cigarrettmunstycken.

Vår familj bojkottade Silja i långa tider efter att de presenterade den hemska nya buffén med sina vita skolköks-kakelytor och strikta App Store-inspirerade dekor. Men man vänjer sig säkert vid det också.

Trots att jag håller med om att det kan finnas ett egenvärde i att bevara fina gamla kulturlandmärken så har jag i varje fall lite svårt att hötta med pekfingret mot Ekbergs.

Mahognynostalgi betalar inte räkningarna för ägaren om det inte längre drar kunder. Jag är ledsen för hur det gick för Stockmanns varuhus i centrum och för Akademiska bokhandeln också, men jag borde väl ha shoppat där lite oftare för att ha råd att klaga.

Däremot är jag nog ganska säker på att det sist och slutligen föll på självförtroendet, både i Stockmanns och Ekbergs fall. (Om det nu faktiskt har gått dåligt för Ekbergs, jag vet inte ens det. Varför annars skulle de ha gjort förändringen? If it ain’t broke, don’t fix it).

Man utgår bara liksom från att den svunna världens diskreta charm är tillräcklig marknadsföring i sig själv. Men så är det ju inte. Vad som helst börjar smaka trä i längden (mahogny smakar precis lika apa som vanlig fanér) om ägarna inte är smarta nog att få oss att inse hur mycket vi älskar det där fina gamla stuket.

Allting går att sälja med mördande reklam / Kom och köp konserverad gröt

De kan inte förvänta sig att all den där gamla charmen bara ligger där och folk är så jäkla tacksamma att de kommer och shoppar tills de droppar. Sälj den diskreta gamla charmen till mig, för bövelen! Få mig att förälska mig i den jäkla mahognyn all over again. (Vad säger jag, jag har som sagt varit på Ekbergs kanske två gånger i hela mitt liv.)

Och vaddå ”få mig att förälska mig, hur då”? Jag är inget marknadsföringsproffs, för tusan! Men det finns massvis med folk som är mer än kapabla att sälja is åt inuiter.

Hur som helst. Kanske det är så dags för ett tredje besök nu. Jag läste faktiskt Satansverserna i tiderna också.

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.