Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Ekbergs revisited: Den svunna världens svårsålda charm

Jag kom på mig själv med att bli kränkt för vad de har gjort med det gamla Ekbergs, men sedan slog det mig att vem är jag att ha en åsikt om ett ställe som jag har besökt kanske en eller två gånger under hela mitt liv?

Men jag kan inte rå för att jag har en svaghet för den svunna världens diskreta charm. Jag tycker också att Brideshead Revisited är bland det bästa som har gjorts i TV-väg. Och det tyckte jag redan i tjugoårsåldern, det är inte bara det att jag har blivit gammal och konservativ.

Det är nog delvis det också. Att jag har blivit en gammal, konservativ fjärt. Jag har lite svårt med hur allting försvinner och förvandlas till oigenkännelighet runtom mig.

Ta nu Böle till exempel. Jag saknar till och med den strykfula gamla järnvägsstationen. Och då menar jag inte den gamla stationsbyggnaden av trä, den finns ju forfarande kvar, utan det förskräckliga vattenkraftverket på torra land från 1990.

Byggherrarna bakom det nya monstershoppinghelvetet Tripla som byggs där som stationen en gång stod, marknadsför det hela med ”Vad du än väntar dig – multiplicera det med tre!”

Jag väntar mig en klinisk, smak- och luktbefriad kaotisk koloss av stål, betong, kakel och glas som får min shopping-erektion att slakna lika fort som det myrstacksliknande och förvirrande köpcentret i Kampen. Multiplicera sedan det med tre.

Jag blev också grymt kränkt när de lade om smörgåsbordet på Silja Lines Stockholmsfärjor, Symphony och Serenade. Jag hade vant mig vid den lite cheesyga designen á la Peach Pit från Beverly Hills 90210.

Massor av mässing och pastellfärgade heltäckande mattor med oregelbundet rutmönster. Det stuket. Men  vem säger att det måste vara mörk mahogny och kristallkronor för att man ska kunna förhålla sig nostalgiskt till det?

Nostalgi har ingenting med mahogny och mässing att göra, gammalt är inte alltid ”bättre” enligt någon jäkla objektiv mätare, det är bättre för att  vi är vana vid att det ska vara som då vi var små och folk hade pincené och sådana där långa cigarrettmunstycken.

Vår familj bojkottade Silja i långa tider efter att de presenterade den hemska nya buffén med sina vita skolköks-kakelytor och strikta App Store-inspirerade dekor. Men man vänjer sig säkert vid det också.

Trots att jag håller med om att det kan finnas ett egenvärde i att bevara fina gamla kulturlandmärken så har jag i varje fall lite svårt att hötta med pekfingret mot Ekbergs.

Mahognynostalgi betalar inte räkningarna för ägaren om det inte längre drar kunder. Jag är ledsen för hur det gick för Stockmanns varuhus i centrum och för Akademiska bokhandeln också, men jag borde väl ha shoppat där lite oftare för att ha råd att klaga.

Däremot är jag nog ganska säker på att det sist och slutligen föll på självförtroendet, både i Stockmanns och Ekbergs fall. (Om det nu faktiskt har gått dåligt för Ekbergs, jag vet inte ens det. Varför annars skulle de ha gjort förändringen? If it ain’t broke, don’t fix it).

Man utgår bara liksom från att den svunna världens diskreta charm är tillräcklig marknadsföring i sig själv. Men så är det ju inte. Vad som helst börjar smaka trä i längden (mahogny smakar precis lika apa som vanlig fanér) om ägarna inte är smarta nog att få oss att inse hur mycket vi älskar det där fina gamla stuket.

Allting går att sälja med mördande reklam / Kom och köp konserverad gröt

De kan inte förvänta sig att all den där gamla charmen bara ligger där och folk är så jäkla tacksamma att de kommer och shoppar tills de droppar. Sälj den diskreta gamla charmen till mig, för bövelen! Få mig att förälska mig i den jäkla mahognyn all over again. (Vad säger jag, jag har som sagt varit på Ekbergs kanske två gånger i hela mitt liv.)

Och vaddå ”få mig att förälska mig, hur då”? Jag är inget marknadsföringsproffs, för tusan! Men det finns massvis med folk som är mer än kapabla att sälja is åt inuiter.

Hur som helst. Kanske det är så dags för ett tredje besök nu. Jag läste faktiskt Satansverserna i tiderna också.

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg