Var är alla mysiga kulinariska kvarterskrogar? Inte i Esbo i alla fall

På grund av en pågående köksrenovering har vår familj tvingats äta ute lite mer än vanligtvis på sistone. Nyckelfrågan den senaste veckan har inte varit ”vad ska vi äta i dag” utan ”var ska vi äta i dag”.

Det är ju ett tvättäkta i-landsproblem, i och för sig, men ett problem hur som helst.

Det vore ju inget problem alls om vi hade en hemtrevlig gasthaus-typens kvarterskrog i Domsby där man kunde få sig ett mål rejäl husmanskost utan krusiduller. Men vi gör inte saker på det sättet i det här landet.

Domsby, stadsdelen i Esbo där vi bor, skulle utan tvivel ha det behövliga befolkningsunderlaget för en trevlig kvarterspub med matservering, men sådant hör inte till matkulturen i det här landet.

För då finländaren hör ”pub” så tänker hen ”fylla”. Jag tänker mer i banorna av en pytt-i-panna med stekt ägg eller en skinkomelett.

Finländaren vill inte gå ned till det lokala värdshuset och umgås och ha det trevligt i timtal, hen vill ta bilen till shoppingcentret eller ABC-stationen (dit kulinariska drömmar går för att dö) och äta så fort som möjligt utan att riskera att stöta på bekanta.

Där vill finländaren äta på en av de generiska, smak- och stämningsbefriade låtsasitalienska eller fejkmexikanska plastkaktus-restaurangerna, eller ännu värre: Rax.

Äta ute, särskilt lunch, är ett nödvändigt ont i Finland. Någonting som helst ska undanstökas så fort som möjligt, för även om det i princip sker på en restaurang så saknar det som regel utsikterna till en fylla.

Tiden för de långa, fuktiga luncherna som elegant gled över i middag, är förbi. Luncher numera handlar i det här landet huvudsakligen om att – usch – äta. I värsta fall i sällskap med hela familjen.

Naturligtvis finns det de företagare inom restaurangbranschen som inbillar sig att de ska förverkliga sin kulinariska dröm och startar en stämningsfull förortsrestaurang med lokal prägel, men jag har hört av flera som har försökt att det så gott som alltid slutar på samma sätt.

Du börjar med högt uppskruvade förväntningar och en fräsch, genomtänkt meny. Den första veckan kommer det en del från lokalbefolkningen som av pur nyfikenhet vill kolla vad nykomlingen har att erbjuda.

Men ungefär vid vecka två kommer fyllona och mellanölspimplarna som sitter och dricker treans Karhu dagarna i ända och skrämmer bort de få familjer som ännu råkar titta in.

Och så var det med den kulinariska drömmen. Och drömmen om en gemytlig liten kulinarisk kvarterskrog.

Men hej, vi fick ju en sprillans ny Burger King här helt i närheten. Och Taco Bell öppnade i köpcentret Sello i Alberga. Dit är det bara drygt tio minuter längs Åboleden.

Men här i våra kvarter… här fanns en kiosk i det gamla FBK-huset då vi flyttade hit för knappt tio år sedan. En sådan där gammaltidens icke-R-kiosk. Inte hade de mat, men den var lite mysig.

En bio fanns det också i samma hus. Men den är, precis som kiosken, stängd för länge sedan. För du vet, Sello är bara drygt tio minuter härifrån längs Åboleden.

En kvartersrestaurang, ett lokalt gasthaus, här i Domsby?

Skämtar du? Grannarna skulle ju kunna tänkas komma in samtidigt som jag är där. Då skulle jag vara tvungen att ta reda på vad de heter och idka small talk med dem. Nykter! Nej tack.

I Esbo övernattar man. Och skäms för att man bor i Esbo medan man gråter på sin fryspizza.

Vi tittade på lägenheter på Drumsö och i Munksnäs men inte har man ju råd, inte med dagens priser.

Här ser ni en som gärna vrider klockan!

Så var stugsäsongen då slutgiltigt klappad och klar för den här gången. Kolholmen tillönskades en angenäm vintersömn och båten drogs på trailer till sin vinterförvaring i ett hörn på mammas gård i Grankulla.

Det var onekligen en bisarr upplevelse att packa bilen för en tur till stugan när snön stod en upp till akilleshälarna. Men då man närmade sig skärgården tog snön snabbt slut. Holmarna sydöst om Orslandet var fullkomligt snöfria.

Och nu ska klockan då vridas bakåt med en timme. Eller faktum är ju att vi kanske har en klocka, den i mikrovågsugnen, som fysiskt behöver vridas. Resten är så smarta att de ställer sig själva. Så någon övermäktig ansträngning är det inte.

Och som rubriken avslöjade så hör jag till de där som inte har någonting emot att justera klockan till sommartid och tillbaka till normaltid. Tvärtom, jag tycker det är trevligt.

Om vårarna markerar det vårens ankomst på ett behagligt och konkret sätt. Det blir lite mer ”officiellt” när man har vridit klockan framåt för att möta sommaren.

Och om somrarna ger det den där ena extra ljusa timmen efter jobbet. Det märks förstås mest på för- och sensommaren, men jag märker det: solen går ned klockan nio i stället för klockan åtta, vilket den skulle göra om vi hade normaltid året om.

Om höstarna får man sedan casha in timmen som man lånade åt sommaren. Man får sova en timme extra just då när man behöver det som mest. Jag är alltid som mest stressad på jobbet just kring den här tiden och lider ofta av sömnbrist.

Och då kommer den där extra sovtimmen som en skänk från ovan. Man får njuta av den några morgnar i följd, dessutom, medan den inre klockan justerar om sig.

Jag tänker inte alls ge mig in på någon desto djupare vetenskaplig analys med faktiska för- och nackdelar med sommar/normaltiden. Det finns så klart argument för att avskaffa den här rutinen.

Men jag misstänker att en stor del av nackdelarna kommer sig av att folk upplever det hela som jobbigt och så går de omkring och är småförbannade, kanske till den grad att de får en hjärtattack eller någonting.

En stor del av besvären kring sommartiden har helt enkelt att göra med att vi tycker så väldigt mycket om att vara kränkta numera. Och här har vi ju en riktigt saftig biff av kränk att sätta tänderna i.

Visst, då barnen är små kan det ju vara lite extra stökigt när de ska hitta den nya sovrytmen. Men jag minns ärligt talat aldrig att det skulle ha varit några desto större problem hos oss ens med barnen.

Och nu får ju också de sova en timme extra och kanske känns en måndagsmorgon, den inkommande, lite mindre jobbig i höstmörkret. Alltid någonting, om man frågar mig.

Fast ingen har ju frågat mig om det här. Men jag säger det ändå. För det här är min blogg, inte din. Skriv ett eget klagoinlägg där du bashar sommartiden om du vill.

Jag för min del är en stolt klockvridare och kommer att sakna den rutinen då nejsägarna slutligen får sin vilja igenom. Det brukar de oftast få till slut.

Saker som är fel i världen: cancer, krig och – tydligen – skärgårdens förbindelsebåtar

Skärgårdens förbindelsebåtar? På allvar, Wahlroos? Av alla hundvalpar som man kan sparka i världen så valde han att sparka just den?

Hur många av oss brukar vakna om morgnarna och tänka att ”om de förbannade skäriborna bara blev av med sin eländiga kostnadsfria förbindelsebåtstrafik så skulle nog världen vara en betydligt bättre plats!”

Nå inte värst många, främst de vars namn börjar på B och slutar på jörn Wahlroos. De där som tittar på Stormskärs Maja och skrattar så magen hoppar när Janne får väderkvarnsvingen i huvet.

aee70a3b856efc2f771e7cdb43bbb5d3--queen-freddie-mercury-killer-queen

Jag upprepar, skärgårdens förbindelsebåtar? Hur i hela helsefyr tänkte mannen där? ”De bekväma skäridjävlarna kan väl köpa Targa 46:or som hederligt folk!”

”Let them åka Nauticat he says, just like Marie Antoinette”

Och hur kan det komma sig att han hade någonting kvar i blåsan att stänka på förbindelsebåtarna, när han alldeles nyss hade lättat på den mot grundlagen i en halvtimme?

På riktigt, vad tusan hände? I min barndom svor de mest übermörkblåa brukspatronerna och högerhökarna med bägge händer på grundlagen.

(Okej då, kanske främst för att den var allt som stod i vägen för Kekkonens ambitioner att utropa sig till kejsare, men i alla fall.)

Den tidens yttersta parti på högerkanten hette POP (Perustuslaillinen oikeistopuolue, konstitutionella högerpartiet). Georg C. Ehrnrooth, you know.

Nu spottar Wahlroos på grundlagen som om den vore inledningsspåret på Agit Props Greatest Hits och kallar grundlagsutskottet vänstervridet.

Kan den mannen bli mer av en karikatyr av sig själv?

Alfa TV = Attans TV

Då och då när jag kanalsurfar händer det att jag halkar in på den kristna TV-kanalen Alfa TV. Sedan harmar det något ofantligt resten av kvällen och handen famlar efter blodtrycksmedicinen.

Inte för att jag skulle ha någonting direkt emot kristna program, men den här kanalen sysslar inte med kristendom, den sysslar med ren och skär mobbning.

Alfa TV har köpt in en serie av den nyzeeländskfödde, numera amerikaniserade ärkepropellerhatten Ray Comfort. Och honom ger kanalen full och obegränsad muntur åt på söndagskvällar under bästa programtid.

download

Comfort är en sällsynt motbjudande, fanatisk och urspårad typ till och med mätt enligt amerikanskt evangeliskt TV-predikantsmått. Och det är inte att säga lite.

Till hans specialiteter hör är att släpa förvirrade och lite enkelspåriga tonåringar framför kameran, och stämpla dem som ”hårdföra ateister” eller ”ondskefulla evolutionstroende”.

Sedan attackerar han dem med sin mest skoningslösa gestapo-revolver-intervjuteknik. Han slår ned på dem som en tio tons trave Biblar från ovan. De stackars kidsen vet inte vad som träffade dem.

Frågorna är ledande, avsiktligt missvisande, lögnaktiga, groteska tolkningar av riktig ateism och evolutionslära. En djävulsk karikatyr av journalistik. Joseph Göbbels skulle ha varit stolt.

När Ray Comfort är klar med de här stackars unga tjejerna och grabbarna så är de så bortkollrade att de inte vet vilken veckodag det är. De vet bara att de är hopplösa syndare och att de är på väg till helvetet med enkel biljett.

För att de har syndat.

För att de har onanerat.

För att de har varit uppkäftiga mot sina föräldrar.

För att de har snattat.

Men framför allt för att de är gudlösa och vidriga ateister, evolutionister och sannolikt abortförespråkare också!

Men nu hade ni minsann tur, kids, för lyckligtvis har farbror Ray en direktlinje till Gud, som han också annars råkar vara ganska god kompis med…

Nå, resten anar ni. Sedan bankar Ray sig för bröstet som den värsta alfa-gorillahanne som nyss har slitit huvudena av sina fiender från grannskogens flock och bajsat i halshålen på dem.

Och det här är alltså den sorts kristna livssyn som Alfa-TV vill förmedla åt de finländska TV-tittarna?

Då när de inte gör inställsamma och lismande ”presidentvalsintervjuer” med Laura Huhtasaari eller Paavo Väyrynen. Vem är denna ”dosentti” som gör de intervjuerna?

Nej, jag följer inte medvetet och systematiskt med de här programmen, jag bara halkar in på dem av misstag då och då när jag kanalsurfar.

En gång tittade jag faktiskt avsiktligt på ett program som de sände, en söndagsförmiddag då absolut ingenting vettigare fanns att göra. Det var tractorpulling som någon på kanalen tycks ha en stor, fet förkärlek för.

Den känslan, vet ni, då traktorn som vann hette ”Devil’s Power” och referenten inte riktigt visste hur han skulle lägga sina ord.

Obetalbart!

Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.

För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad

 

Dags att boka säte i ishallen inkommande säsong?

Tydligen blev det världens bajsstorm och someraivo när TPS tog ställning för Pride och HBT-rättigheter. Äijägardet hotar med att bojkotta TPS matcher.

Jaha, och det ska låtsas vara ett hot då, eller? Att de homofobiska testosteron-neandertaltomtarna stannar hemma? För allt i världen, gör det! Vad väntar ni på! Inte en dag för tidigt!

Kanske fler hyggliga icke-propellerhattar börjar gå till ishallen sedan. Deras biljettpengar väger sannolikt upp bortfallet från HBT-hatarna med råge.

Jag har personligen varit på en enda ishockeymatch i mitt liv (och det här är mitt första blogginlägg på temat ishockey). HIFK mot TPS. Hifki vann den gången, naturligtvis. Frun var inte glad, hon är från Åbo (men annars helt okej).

Det var för övrigt nämnda hustru som påpekade apropå de här hatnissarnas argument om att politik och ishockey inte passar ihop, att vaddå, större delen av alla hockeylagen är ju grundade av den ena eller andra arbetarföreningen eller något annat politiskt färgat schack.

Klart att lätkä och politik går ihop! Dessutom, att tiga om saken är också ett politiskt ställningstagande.

Men hur som helst, nu får jag kanske lov att överväga fler besök till hockeyhallen. Om HBT-hatarna håller sitt löfte.

Ännu bättre vore det ju förstås om de tänkte om och slutade hata: Det är fortfarande inte bort från någon att HBT-folket behandlas som människor. Men jag har lärt mig att inte hålla andan i väntan på sådant.

Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.