Britannia klåpar igen

Storbritannien står i beråd att begå ännu ett historiskt misstag. Snälla britter, jag vädjar till er i elfte timmen: gör det inte. Historien visar att brexitar aldrig leder till någonting gott.

Då talar jag inte om det faktum att gamla anglofiler som jag blir väldigt förvirrade och måste omvärdera hela sitt förhållande till Monty Python, Queen, Douglas Adams, Sir Alec Guinness, Ricky Gervais… Nä, det är ju förstås en tråkig aspekt på det hela, men vi repar oss och hittar någonting nytt att vurma för.

Nej, det är större saker på spel här. Förra gången det skedde blev resultatet The Dark Ages. Den mörka medeltiden. Och Martin Luther.

Jag talar om den gången då romarna gjorde en brexit. 400-talet efter vår tideräknings begynnelse. Rom gjorde som Brave Sir Robin i Monty Pythons Holy Grail:

Brave Sir Robin ran away
(No!)
Bravely ran away away
(I didn’t!)
When danger reared its ugly head
He bravely turned his tail and fled
(No!)
Yes, brave Sir Robin turned about
(I didn’t!)
And gallantly he chickened out

(Ser ni nu vad jag menar med att en gammal anglofil kommer att få det svårt under de kommande månaderna?)

Min anklagande blick riktas mot en viss Flavius Stilicho, ”Den sista romerska generalen”, imperiets de facto härskare under den här väldigt kaotiska perioden. 401 drar han vad som återstår av de romerska trupperna ur Britannia och ger sig av för att slåss mot hunnerna och barbarerna som angriper imperiets kärnområden på kontinenten.

Det här lämnar Britannia vidöppet för angrepp bland annat från saxare som härjar längs kusterna. Britterna skriver ett brev till kejsaren Honorius och ber honom skicka trupper. Honorius svarar åt britterna att de får lov att försvara sina egna städer bäst de kan. ”You’re on your own” som det heter på amerikanskt actionfilmsspråk.

Och det var det, i praktiken. 402 är det sista årtalet som går att finna på ett romerskt mynt präglat i Britannia.

Okej, man borde väl ha en viss förståelse för romarnas trångmål. 400-talet var en kaotisk och omvälvande tid, det västromerska riket knakade i fogarna och barbarerna bankade som sagt på porten, helt bokstavligen, men om romarna hade fått tummen ur ändan, bevarat lite sinnesnärvaro och tänkt lite strategiskt och långsiktigt och gjort en uppriktig kraftansträngning för att bevara Britannia… Hur annorlunda hade inte historien sett ut då?

Jag menar, romerska Britannia var en viktig källa till spannmål och vapen för trupperna i Gallien och Tyskland; Rom kunde ha använt Britannia till att vända krigslyckan mot barbarerna, hunnerna, goterna och whatnot på kontinenten. Till att stabilisera imperiet.

Då hade Västrom kanske inte fallit. Då hade hela den så kallade mörka medeltiden i Europa undvikits, vi skulle i och för sig inte ha fått någon renässans heller. Ingen Magna Carta. Sannolikt inte heller någon protestantism, ingen Martin Luther. Vi skulle vara katoliker allesammans numera. Timo Soini borde ju stöda den här alternativa historielinjen i så fall. I den finns knappast något EU heller. Fast okej, knappast något Finland för den delen. Inte i den form som vi känner till det i alla fall.

Vikingarna skulle aldrig ha invaderat de brittiska öarna, romarna skulle ha kastat dem tillbaka i havet, och då skulle de ha tvingats söka sig andra ställen att erövra och bosätta sig på.

Kanske de då skulle ha satsat lite extra på Nya Världen; de var ju hur som helst där långt före Columbus. Med romarna i Amerika (eller Vinland som de kallade det) kanske New York skulle heta Nya Stockholm och där skulle man ju inte tala engelska.

För om romarna hade lyckats hålla Britannia så skulle det engelska språket inte heller existera i sin nuvarande form. Latin skulle fortfarande vara lingua franca. Kan ni föreställa er Bruce Springsteens Born in the USA på latin?

Inte jag heller, så jag Google-translaterade den. Men jag kunde ha sjungit den ur minnet, som rinnande vatten. Om ni hade undvikit brexit den där gången för länge sen.

*****

Natus in demortui viri oppidi
prima lectus tuli erat cum ledo terram
finem sicut canis ut ’beat nimis donec
habe dimidium vitae justo celaverimus

natus USA, dilexisti malitiam super benignitatem USA
fui USA natus, patria natus USA

Modicum lactis vasa in manu mea
et posuerunt me interfice et ad aliena
ire flavum natus Foederatis Americae Civitatibus, in qua natus

sum natus in USA
USA natus

USA revertere in conflatorio

conducere dixit ”si mihi filium”

descendit VA videre hominem
dixit ”fili mi, non cognoscitis”

habui fratris XKe Sahn
sunt tamen impugnatione Viet Cong,
omnis habens mulierem
ille ametur in sinu Saigon

surgens imaginem Paenitentiariae
nunc descendit ab umbra sum conflatorio ignis vapore
decem annos incendiis nusquam currere
non autem per viam natum nusquam

ire in USA,
in qua natus sum nata USA
Foederatis Americae Civitatibus,
in Austria natus sum praeteriit Pater in Austria,

natus USA
USA nata sum
in refrigerio gestatio Pater USA

När kroppen tappar styrfarten

En mental snapshot från mina tonår: jag ligger på sängen i mitt rum och försöker intala mig själv att jag är förlamad från midjan nedåt. Fråga inte varför, dumheter som flyger i en när man är ung.

Jag stirrar på mina tår och försöker övertyga mig själv om att jag inte kan röra på dem. Hur jag än vill vifta med fötterna så förblir de stilla. Min hjärna har på given order stängt av de motoriska impulserna till de nedre regionerna.

För en förbipasserande stund, en kallsvettig, förvirrande och lite skrämmande stund lyckas jag lura mig själv till den grad att jag inbillar mig att jag faktiskt är förlamad. Fötterna förblir stilla trots att jag säger halvhögt för mig själv att “nej hördu. Nu får det vara nog lekt. Experimentet avslutat!”

Men det är ju bara en övergående illusion, naturligtvis. Sekunden därpå kastar jag fötterna över sängkanten och traskar till vardagsrummet för att titta på Knight Rider. Eller kanske Cosby Show. Tänkande för mig själv att vilken förunderlig makt tanken har över kroppen.

Cirka trettio år senare upplever jag något som nästan är det motsatta till den lilla barnsliga leken som jag lekte då, där i mitt pojkrum i Grankulla. Jag har legat på sängen i vår sommarstuga, eller suttit i fejk-rottingsoffan på verandan och stirrat på mina ben och försökt intala mig själv att det fortfarande är sommaren 1986 och jag är frisk, sarkoidosen ligger en hel mansålder i framtiden, och jag kan skutta upp härifrån och löpa ned längs stigen till stranden över rötter och stubbar och göra ett svanhopp från bryggan, ned i det kalla, gröna vattnet. Lätt som en plätt. Just do it!

Men benen bara ligger där, orörliga.

Fast det är väl ändå att ta i en aning! Nej, jag är inte förlamad, långt ifrån, faktiskt, men min sjukdom har reducerat mina krafter till den grad att det som jag kunde göra förr, styra min kropp, få den att göra saker nästan utan att tänka på saken, reflexmässigt, det kräver i dagens läge en massiv viljeansträngning.

Det må vara temporärt, jag är på väg upp ur den här gropen, på något plan är jag medveten om det, men alla avdelningar av mitt medvetna jag, mitt hjärnkontor, har inte fått det mejlet ännu, tydligen.

Jag har under en längre tid nu bott i en kropp som känns fullständigt främmande för mig och som inte lyder order. Det hela är otroligt frustrerande och har gjort mig till en gnällig och snarstucken gammal gubbe som fräser åt mina nära och kära.

Sarkoidos-wiki kallar det här “fatigue”. Jag önskar att svenskan hade ett lika beskrivande och elegant ord för det. “Trötthet” känns för mesigt, helt otillräckligt. Den där känslan av att varje lem väger hundra kilo, och varje gång du sätter ned dig någonstans får du kämpa mot den nästan överväldigande och nästan lite förförande impulsen att sluta ögonen och – somna.

Den där känslan av att jämt och ständigt balansera på randen till medvetslösheten och inte våga stänga dörren till arbetsrummet i Böle framåt fredag eftermiddag för om jag tuppar av för gott här och nu så hittar städerskan min kropp på tisdag eller så. Bäst att låta dörren stå öppen så ser någon i alla fall mig liggande här.

(Till mina förskräckta kolleger: nej, fullt så här illa är det knappast på riktigt. Men som sagt, hjärnan spelar spratt åt en ibland och man börjar föreställa sig saker.)

De här korta flirtarna med medvetslösheten är i och för sig inget nytt för mig. Långa människor känner kanske igen det här. När man stiger upp ur stolen för fort så hinner blodtrycket inte pumpa upp flödet till hjärnan tillräckligt fort. Sådant här hände mig jämnt och ständigt redan tidigare, när jag var frisk, det svartnade för ögonen då och då när jag reste mig från soffan. Nu är det mer regel än undantag att “filmen brister” då jag stiger upp. Oftast för så korta intervaller att ingen hinner notera desto mer än att min rörelse stannar upp för en sekund och jag stöder mig mot närmaste vägg för ett ögonblick.

Men nätterna är en annan femma.

Jag har börjat tillbringa längre perioder av nätterna på toaletten, för då jag stiger upp för att kissa – sittande, naturligtvis – finner jag att jag inte orkar stiga upp från toaletten längre så jag blundar, bara för en stund, jag går tillbaka till sängen alldeles strax, kom igen nu, det här är absurt, är du herre över den här lessna gamla lekamen eller vaddå, larva dig inte nu, upp med dig nu, tillbaka till sängen med dig, klockan är halv fyra på morg-…

Och så, innan jag vet ordet av har en timme passerat.

Allt det här har fått mig att tänka på detta med till vilken grad vi alla är fångar i våra omständigheter. Och det är vi, mer eller mindre, vi har bara lärt oss att ignorera dem. Det krävs bara en liten stroke eller någon annan sorts sjukdomsanfall, eller kanske en hjort som springer ut framför vår bil när vi återvänder från stugan till stan en vacker söndag i maj, för att ta oss ur våra villfarelser. Kanske permanent.

Fast i och för sig, vissa av oss vägrar ju erkänna faktum in i det sista. Kroppen må protestera eller inte reagera alls, so what, jag är hjärnan och om du inte har lagt märke till det så är det jag som bestämmer i det här sketna ambulerande cellkollektivet. Upp ur fåtöljen eller rentav rullstolen med dig, patetiska latmask där.

Och så här går de på så länge att kroppen till slut får nog och mot alla odds hittar den på ett sätt att kringgå de skadade knutpunkterna i neuronernas autobahnor och på något biokemiskmotoriskt macgyverskt sätt får den fjutt under pannan i den gamla köttmaskinen. Som följaktligen tar sin säng och går. Man ska inte underskatta den fullständigt obegripligt otroliga kraften som bor i självsuggestion. Jag vet det här, jag är bara inte lika bra som vissa andra på att intala mig att det är sant. Ännu åtminstone. Stressa inte mig, I’m working on it!

Men där bedrar jag mig om jag inbillar mig att alla situationer bara är illusioner som vi kan trixa oss ur med rå viljestyrka, mer eller mindre. För så är det inte. Innan någon bevisar motsatsen så är det här inte The Matrix och jag är inte Neo som stoppar agent Smiths kulor med lite Uri Geller-skolans kungfu-mindbending. Det finns omständigheter som börjar och tar slut långt utanför våra kroppar, stormar som vi plötsligt bara finner oss i, stormar som inte ger oss något annat val än att rida ut dem efter bästa förmåga.

Apropå stormar.

Jag ska nu göra en fullständigt våghalsig piruett ut på en hal och påfrusen åsnebrygga till Europa anno 2016 och flyktingarnas verklighet. Skyll inte på mig, min hjärna har haft mycket överlopps tid och energi när den inte får domptera min kropp efter nöje och behag. Den börjar göra kopplingar.

För att illustera detta tar jag till ännu en flashback; seglingsrelaterad, kan ni tänka er vilken cheeky bastard jag är, den här gången till cirka 1995.

Jag sitter i min lilla svensktillverkade segelbåt, en Internationell Folkbåt eller IF-båt av årsmodell 1970, ute på Hangö västra fjärd, det är tidig augusti och en kompis och jag är på väg tillbaka österut från Hitis där vi övernattade.

Dagen började med solsken och lätt bris från omkring syd och vi kastade glada i hågen loss från kajen i Hitis och sträckte ut på Hangö västra i en lång kryssbog.

Mitt i allt händer någonting med vädret, en sydostlig storm bryter ut ackompanjerad av ett piskande, vågrätt regn. Så med ens sker alltsammans att jag inte ens hinner ta mig upp på fördäcket för att reva storseglet och byta till stormfock. Stryk det där med hinner förresten, jag vågar inte ge mig dit upp: det rytande havet kastar min lilla båt våldsamt upp och ned, fram och tillbaka som en blöt vante och vräker mörkgröna, skummande berg av Östersjövatten över fördäcket, och säkerhetslina har jag inte. Återstår bara att klamra mig fast vid rorkulten med vitnande knogar.

Så där sitter vi och biter ihop och inser att vi bara får lov att segla vidare genom stormen med fullt krysställ och hoppas på att kunna ta oss helskinnade förbi Tulludden någonstans där framme vid horisonten och vidare in i Östra hamnens trygga famn.

Jag tänker för mig själv: om vi gav båten en hjälpande knuff, fällde ned utombordsmotorn, den gamla sexhästars Evinruden på akterspegeln och…

Nej.

Min kompis har tydligen tänkt samma tanke, för han ropar åt mig över vindens och vågornas vrålande: “Var är motorn?”

Jag stirrar med gapande mun akterut och konstaterar faktum: motorn är försvunnen. En våg har svept över den, slitit av stålvajern som säkrade den vid akterspegeln och dragit ned den i djupet och där, på Hangö västra fjärds botten ligger den väl än i denna dag.

Nå, propellern hade ändå bara snurrat i tomma luften största delen av tiden, så höga är vågorna som båten rider över, så det var hur som helst en dålig idé. Så vi fortsätter segla. Men ingen fara: min fina gamla IF-båt är byggd som en pansarkryssare, bastant och stormtålig, långkölad och beprövad i betydligt värre stormar på de sju haven (om än under betydligt mer erfarna skeppare). Hon kommer att rida ut stormen, det är upp till oss nu.

Ett antal timmar senare sträcker vi för fulla segel vilt krängande in i lä bakom den skyddande vågbrytaren i Hangö östra gästhamn och lyckas lägga till, inte helt elegant, men vid liv om än stelfrusna och skräckslagna.

Jag sade att den här flashback-episoden skulle leda till en reflektion kring flyktingens verklighet anno 2016, och här kommer den, sort of. Den reflektionen föddes ur en desperat tanke som slog mig där ute på det stormpiskade, skummande havet den där eftermiddagen i augusti 1995.

Jag kom på mig själv med att tänka för mig själv, kanske det närmaste ateisten kan komma en regelrätt bön, att “å vad jag önskar att jag bara kunde stiga åt sidan från hela den här situationen, för bara fem minuter, att båten bara slutade kasta sig vilt hit och dit, att stormens tjutande och vågornas rytande bara tystnade och slamrandet från koppar och kastruller som flyger omkring inne i kajutan bara upphörde och det var tyst och stilla och varmt bara för en liten stund så att jag kunde få samla mina tankar och planera mitt nästa steg utan den här kakofoniska orkestern som oavbrutet brölar i mitt öra. Jag lovar att återvända till situationens allvar bara jag får andas lugn och ro i fem minuter.”

Men si nej. Ibland måste vi bara rida ut stormen. Om vi sedan är finlandssvenska söndagsseglare, lika våta bakom öronen som på skjortbröstet innanför de gula fula Rukka-regnrockarna, eller syriska flyktingar trettio år senare som korsar ett betydligt större, och långt fientligare hav som är dödligt också då det inte ens bemödar sig med en regelrätt storm. Människohandlarnas och smugglarnas sjunkfärdiga skorvar till båtar gör ju inte havets jobb svårare.

Jag har suttit framför TV:n och sett glimtar av anonyma ansikten på ett fullproppat fördäck, en hålögd man med ett spädbarn i famnen, en man som trots våra vitt skilda utgångspunkter säkert precis som jag måste ha tänkt sin version av den där tanken: “Om jag bara kunde stiga åt sidan för fem minuter, om den här stormen som vi har vandrat och seglat genom sedan jag vet inte när,när kulorna började vissla kring hemknutarna för… Hur många år sedan är det sedan stormen bröt ut? Om den bara kunde stilla sig för fem minuter och tiden stannade så att jag fick ta en kopp hett te och tänka ut nästa drag.”

Sådant läser jag in i de tomma, trötta anletsdragen på främlingar i nyheteflödet på flykt från krig och hungersnöd. Man tager vad man haver, man öser ur sina egna referenser. Man minns den där överväldigande känslan av litenhet inför elementens raseri den där sällsynta gången då man upplevde dem och omständigheterna som började och slutade långt, långt utanför ens kontroll.

Och som också i vårt fall, min kompis och mitt, hade makten att ända våra liv, inte minst för att vi var unga, fjuniga, bortskämda bulldegsdoftande bryggseglare utan tillbörlig respekt för havets makt. Vi var där av fri vilja, inte för att någon hade flygbombat vår by tillbaka till stenåldern. Vi kunde ha förberett oss bättre. Jag kunde ha gjort det, det var min båt, mitt ansvar.

Aylan Kurdi hamnade där på sin strand för att hans pappa varken kunde stilla stormen, stanna tiden eller hålla i sin lille son hårt nog när stormens öga zoomade in den gistna skutan som han och hans fränder klängde sig fast vid.

Jag har gråtit två gånger under de gångna tjugofem åren. Den första gången var på min pappas begravning i början av 00-talet, i Hedemora i Sverige, när kantorn spelade Finlandiahymnen. Den andra gången var när jag såg bilden av den lilla pojken Aylan Kurdis kropp som låg där på stranden. Jag satt framför min dator på mitt trygga, ombonade arbetsrum i Bölebunkern och bara bölade ett tag. Och förbannade alla världens stormar som inte kan ge oss så mycket som en fem minuters brejk.

Nå, för Aylan Kurdi tystnade stormen ju till slut, det är ju grejen med stormar till slut, om de är hårda nog. Vissa av oss får sin önskan uppfylld, åtminstone delvis; havets rytande tystnar med ens, fast vi får inte återvända till stormens öga för nästa, genomtänkta briljanta eller ens desperata drag sedan när kaffepausen är över. För vissa av oss återstår bara en sorts odödlighet i den sista vilan på en namnlös strand på Facebook, eller den barmhärtiga glömskan i havets djup.

För mig återstod bara att sent omsider sälja min båt, skrinlägga mina gamla drömmar om att se Påskön och Galapagos, single handed sailor from Karis till Barösund till Australien till Esbo, och ännu senare omsider att sitta i min nedsuttna soffa och tycka synd om mig själv och svära över min otjänliga kropp som helt och hållet har tappat styrfarten och vägrar lyda rodret.

Storm eller stiltje, det kvittar, ytterst handlar det om kontrollen över sina villkor och vad som händer sedan, när man inte längre har den.

De här seglingsmetaforerna börjar gå mig på nerverna på allvar nu så innan jag raderar allting och slö-Facebookar en stund i stället så säger jag bara detta och klickar “publish”: jag betvivlar inte att jag tar mig över de här hästlatituderna och får fatt i passadvinden igen. Jag ser min nuvarande situation inte som en storm som kastar mig handlöst från våg till våg, utan som ett envist stiltje som fortsätter från dag till dag med slappt hängande segel och nyfiket kretsande hajar strax under den spegelblanka ytan.

Men åtminstone skjuter ingen efter mig, ingen storm ryter omkring mig och jag kan krypa ned i min ombonade förpik när jag har läst ut Stephen Kings kompletta back catalogue på iBooks.

Det faktum att den åttiofemåriga grannfrun skrattar skitigt där hon drar repor runt mig med sin rullator medan jag hötter ilsket efter henne med min hoprullade Scientific American, det är bara någonting som jag får bita ihop och ta som en man.

*****

Down dropt the breeze, the sails dropt down,

Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!

All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.

Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.

Water, water, every where,
And all the boards did shrink;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

-Samuel Taylor Coleridge, ”Rime of the Ancient Mariner”

Sådant blir semestervädret!

Jaha hör ni, apropå sommarens samtalsämen nummer ett: vädret. Det ser ut att bli en lång, het sommar. NAO-indexet kryper allt djupare ned i negativt territorium och tycks ha för avsikt att stanna där. Vilket skulle öppna dörren för östliga inlandshögtryck då norra Atlanten inte kommer åt att slå igenom med sina svalkande lågtryck.

Det här gäller alltså Finland och delar av Sverige. Storyn för Brittiska öarna är en helt annan. Havsvattnet väster om britterna är svalare än på länge (smältvattnet från Grönland? Vad händer med Golfströmmen?) och västligaste delarna av Europa kan räkna med svalt och rejält regnigt väder nu i sommar. WSI är också inne på det här spåret i sin senaste prognos som uppdaterades i dag. De utlovar också hett och torrt för våra knutar.

Europeiska ECMWF utlovar också varmare än normalt i sin årstidsprognos, även om de bara snackar om en grads överskott eller så. Amerikanska NOAA går mot strömmen och förutspår en normal eller rentav lite svalare sommar än vanligt här hos oss.

Vi har nu en global medeltemperatur som är högre än vad några människor före oss har upplevt. Nya globala temperaturrekord har slagits tolv månader i sträck. Fullständigt oerhört! Okej, vi har en massiv El Nino på gång i Stilla havet, liksom 1998 som också utgjorde en topp i statistiken, men det vi ser nu knäcker allting.

El Nino förutspås ebba ut och gå in i La Nina-fas mot slutet av sommaren, så vi får se vad det har för inverkan. Sommarvädret här hos oss kommer det inte att hinna inverka på hur som helst.

Håll tummarna för Indien! De stackarna svettas i temperaturer så pass höga som +51 grader Celsius just nu, i väntan på monsunregnen som borde börja inom kort. För en gångs skull utlovas rikligare monsunregn än normalt, vilket skulle vara goda nyheter för Indien som i flera år har lidit av ovanligt klena monsuner med svår torka som följd.

Själv förbereder jag mig genom att gräva fram sprinklern från trädgårdsskjulet för att hålla gräsmattan och det ymnigt blommande äppelträdet vid liv. I fjol torkade den lovande äppelskörden bort nästan totalt under den heta torkan i början av juli, och då var sommaren inte ens särskilt het eller torr som helhet, Atlanten var aldrig blockerad på allvar och de ryska omegahögtrycken kom för det mesta av sig eller stannade i öster. Den här sommaren har däremot riktig potential till rejäl hetta och torka.

Min tippning för varmaste semestermånaden: juni och juli. Augusti kanske bjuder på lite mer svalkande skurar. Vilket jag personligen inte har någonting emot. Lite häftiga åskväder skulle sitta bra så fick man idka blixtfotografering också.

Sagan om den lilla bussen

Det var en gång en liten buss. Den var blå och vit till färgen. Det var en fin liten buss. Inte värst ny, men pålitlig och snabb och den fick alltid massvis med beröm i internationella jämförelser.

Passagerarna älskade sin lilla buss för den såg alltid till att de kom tryggt till jobbet och tillbaka hem, år ut och år in, genom snöstormar och stekande hetta. Så de tog väl hand om sin buss och polerade omsorgsfullt lejonemblemet på dess grill, speciellt den sjätte december varje år, det var den lilla bussens födelsedag.

Men så en vacker dag steg det på passagerare av en färg som den lilla bussen inte hade sett tidigare. Det här fick bussens hjul att råka i gräl sinsemellan.

”Välkomna” sade vänsterhjulen och svällde av iver, ”stig på, vi har rum för nästan hur många nya passagerare som helst!”

Bussen var liten men förvånansvärt rymlig för de som använde den här busslinjen var väldigt åldersstigna så många av dem åkte inte längre till jobbet.

”Satans jävla rödgröna vänsterhjul!” utbrast hjulen på högra sidan och drog sig allt längre högerut så att spårvidden växte kraftigt . ”Förbannade fascisthjul” skrek hjulen på vänster sida och töjde ut hjulaxlarna åt sitt håll. Bussen, som dittills alltid gått rakt och jämnt, började vingla hotfullt av och an på vägen så att flera passagerare föll av sina säten och gjorde sig illa.

Höger framhjul girade skarpt åt höger och vänster framhjul svarade med att styra kraftigt vänsterut så att den lilla bussen förlorade styrförmågan fullständigt.

Bakhjulen svarade med att börja driva åt var sitt håll. Det vänstra bakhjulet gasade på framåt allt det orkade medan det högra, som ville köra tillbaka till 1952, backade så hårt det kunde.

De övriga bussarna och bilarna som körde förbi begrep inte alls vad som hade flugit i den lilla bussen som nu bara stod på stället och brände gummi med bakhjulen medan framhjulen spretade åt var sitt håll, samtidigt som hjulen skrek ”satans rasist” och ”suvakkihuora” åt varandra.

En del passagerare drogs också in i grälet och började dödshota, huoritera och kasta skit på varandra och de övriga i bussen, men majoriteten av passagerarna, som tyckte att det hela hade gått alldeles för långt, sade åt chauffören att han skulle se till att få sitt fordon under kontroll så att de kunde komma till jobbet.

Men chauffören bara skakade  på huvudet och sade att ”sansat folk” inte blandar sig i när ytterligheterna bråkar. Därefter stängde han dörrarna så att ingen kom vare sig in eller ut, och lade upp fötterna på ratten och tände en cigarrett.

Och där, mitt på vägen i ett moln av gummirök, står den lilla bussen så vitt jag vet än i denna dag och rostar bort medan de passagerare som inte har slagit ihjäl varandra är svårt inavlade och sitter och spelar banjo och berättar sagor för varandra om en lyckligare tid då mobiltelefonerna hade knappar.

Sen pituinen se.

Skoltaxin och häxpaniken

Att stiga upp i svinottan i februarimörkret, trotsa snöslaskstormen för att köra barn med funktionsnedsättning till skolan – barn som inte alltid är fullt samarbetsvilliga, om vi säger så – det kräver lång stubin och beslutsamhet. Det är, i ärlighetens namn, ett skitjobb att köra skoltaxi för specialbarn.

Kanske det viktigaste skitjobbet som jag kan tänka mig.

Varje morgon då jag följer ut min äldre son (som har en funktionsnedsättning) till skoltaxin ser jag till att uttryckligen tacka chauffören personligen. Jag medger lätt skamset att det är alltför sällan som jag överhuvudtaget tackar representanter för serviceyrken, åtminstone så hjärtligt som jag tackar taxikuskarna som ser till att vår son kommer tryggt till skolan. För jag anser på allvar att den personen förtjänar en inbjudan till presidentens självständighetsmottagning på slottet och en rejäl löneförhöjning.

Men dessvärre får kusken nog nöja sig med sin magra lön och min hjärtliga tacksamhet, för det är sådana här sysslor som inte rankas högt när det kommer till slottsbalsinbjudningar, inkomsttabeller och saker som lilla Saku-Petteri och Marjatta vill bli när de blir stora. De vill jobba inom, ööh, media tai jotain.

Så det är invandrare som kör skoltaxin. För infödda finländare bryr sig inte om sådana skitjobb. De (vissa av dem åtminstone) sitter hellre hemma och lyfter bidrag och spottar i taket och hötter med näven efter invandrarna som kommer hit och våldtar deras hästar och rider iväg på deras kvinnor. Eller hur det nu stod på MV-lehti.

En invandrare som kör specialbarn till skolan. Jag bävar för att ens föreställa mig hur och med vilka termer kommentatorerna på MV-lehti skulle beskriva det. Och de bryr sig ju inte längre ens om att säga ”tsoukki tsoukki hei” efteråt när någon rynkar på pannan. För man får ju säga precis vad som helst om vem som helst numera.

Nå, nu under veckan så har det ju kokat på Facebook när man i Esbo har trott sig iaktta en skum, obekant paketbil med en invandrare bakom ratten, en invandrare som försöker locka in skolbarn i bilen. MV-lehti gick självklart igång på högvarv med anledning av detta, hängsnaror knöts, högafflar vässades och facklor tändes. Någon kom till och med på att ringa till polisen.

Men under över alla under: det visade ju sig att den skumma paketbilen, som mycket riktigt hade en invandrare bakom ratten, var en – tadaa: skoltaxi!

Den här sorglustiga affären skulle i normala fall få mig att skratta så att jag kiknar, men på riktigt, det här är så långt från ett normalt fall som man kan komma: det här är ju ett symptom som bevisar att Finland är i total häxpanik just nu.

Det är inte klokt, på allvar! Om Soldiers of Odin-idioterna hade råkat ”patrullera” i området just då Mahmud körde upp i sin VW Transporter, hur hade de reagerat då? Hade dessa testosteronclowner brytt sig om att notera taxiskylten på taket eller hade de hissat upp honom från halsen i närmaste lyktstolpe? Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan så sker på riktigt om inte folk drar ett djupt andetag och räknar till tio tusen, pronto!

Påsken är på kommande. Jag skulle på riktigt inte vara förvånad om MV-lehti snart rapporterar om att en invandrare har setts flyga över Vanda på en ko, i riktning mot Blåkulla.

Finlands folk! Lugna er! Nu!

Och invandraren som kör min son till och från skolan – det är inte klokt, jag vet inte ens vad du heter, typiskt nog när man är i Finland – du är fortfarande min hjälte. TACK!

”Bevara Finland finskt!”

Säg mig, främling, vilket är det där Finland som du vill bevara finskt?

Jag har ställt frågan förr, till dina meningsfränder, men de tittade bara på mig som om jag inte var riktigt klok. Som om det vore så uppenbart att man är galen om man måste fråga. Eller så avslöjar själva frågeställningen att jag är en så kallad “suvakki” och alla vet att det inte är värt besväret att försöka förklara någonting för sådana.

Jag har upplevt samma sak när jag har ställt en liknande fråga till troende. “Vad eller vem är Gud?” De brukar också ibland ge mig en giftig blick och skaka på huvudet. De känner kanske till att jag är ateist (eller snarare ignostiker) och tror att jag gör narr av dem eller gillrar någon sorts fälla åt dem. Men jag är fullständigt uppriktig: jag vill veta! Vad är det som just du tror på? Vad är heligt för dig, och varför? På vilket sätt gör det dig till Dig?

Jag har själv letat efter den där definierande punkten då jag blev till Jag. Och jag har kommit till att det var då jag insåg att andra inte visste samma saker som jag. Alla de viktigaste människorna i mitt liv; mamma, mormor, morfar och de andra – ingen utanför min lilla krets tycktes ens veta vem de var. Jag minns den där gången i varuhuset i Borgå, jag var kanske fem, då jag irrade bort mig från farmor och ingen tycktes veta vem min farmor är och var hon befinner sig. “HUR kan ni inte veta vem FAMO är???”

Så säg mig alltså, främling: du talar om Finland på samma sätt som jag talade om farmor. Du och jag, vi har säkert bägge två en farmor. Eller har haft. Vi kan vara överens om vad det innebär att ha en farmor. Men om vi skulle sätta oss ned och skriva var sin skoluppsats om “Min farmor” så tror jag att det skulle bli två väldigt olika berättelser. Tror inte du också som jag?

Låt oss härnäst skriva var sin skoluppsats med rubriken “Mitt Finland”. Vad får dig att tro att våra två uppsatser skulle vara desto mer lika varann den här gången? Speciellt som du tycks spotta på det mesta av allt det där som jag uppfattar som nästintill heligt med mitt Finland: öppenheten, mångfalden, tvåspråkigheten, uttrycksfriheten, respekten för bildning och kunskap.

Våra uppsatser innehåller säkert också sådant som är gemensamt för oss båda. Sibelius Finlandia kanske bringar en tår till ögonvrån hos oss bägge två, men, misstänker jag igen, av olika orsaker.

Min mormor (har du en mormor, främling?) hade en liten, gammal tramporgel där hemma. Den hade säkert funnits i något klassrum där mormor var lärarinna, och mormor hade tagit hand om den när den kasserades och ersattes av ett modernare spelverk. Den stod i vardagsrummet i mormors och morfars hus i Grankulla och på den lärde hon mig att spela enkla melodier när jag var liten, bland annat just Finlandiahymnen. “O Finland se, din morgonljusning randas…”

Vem som än framför Finlandiahymnen, om det så är Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker eller en flashmobb på Helsingfors järnvägsstation, så hör jag alltid den där pipiga, smått astmatiska tramporgelns läte, svagt men tydligt under de mäktiga stråkarna och kören.

Jag ser min mormor framför sig, svensk medborgare från födseln (hennes far var svensk invandrare) men hon tog finskt pass då hon skulle studera till lärare. Senare tjänstgjorde hon också som Lotta i vinterkriget medan morfar var vid fronten. Jag har sedermera träffat flera av min mormors gamla elever åt vilka hon lärde ut allt det hon visste om Finland och världen. Inklusive hur man spelar Finlandiahymnen.

Jag ser Hedemora kyrka framför mig. Kantorn spelar Finlandiahymnen på kyrkans orgel. Min far ligger i kistan framme vid altaret. Han utvandrade i början av åttiotalet och kom aldrig tillbaka till fosterlandet (förutom urnan som numera finns på Näse begravningsplats i Borgå). Men han utförde ett viktigt livsverk i det svenska samhällets tjänst och kommunfäderna i Hedemora som jag talade med på begravningen var uppriktigt sorgsna och osäkra på hur de skulle klara av att balansera kommunens budget utan Stig som alltid fick det att se så enkelt ut.

Två livsöden: en svensk invandrare i Finland och en finsk utvandrare i Sverige. Förenade av en enkel men berörande melodi som säkerligen utgör soundtracket till mången uppsats med rubriken “Mitt Finland”, än i denna dag. Speciellt i denna dag, när vårt land är mer delat och osäkrare på sin identitet än det har varit sedan det nymornade Finlands dagar, på Sibelius tid, i ett land som inte ens existerade på den tiden.

Hur många nyfinländare, andra generationens invandrare, vars föräldrar kom hit från Somalia eller Kurdistan, sjunger Finlandiahymnen och blir lite fuktiga i ögonvrån på samma sätt som jag den där sensommardagen i Hedemora i början av 00-talet? För många av dem är den en precis lika potent symbol för det enda fosterland de någonsin har känt till som för dig. Finland. Hur kan du hata dem för det, främling?

Men deras Finland är naturligtvis inte samma Finland som ditt, främling. Det där Finland där det alltid är 1995 och Finlands Lejon nyss har vunnit ishockeyguldet, lotsade till världsmästerskapet av en svensk gästarbetare. Eller har du suddat ut honom från din uppsats, främling?

“Rajat kiinni”-demonstrationen tidigare i höstas, du minns säkert den, främling, du var ju en av de där som bildade människokedjan tvärs över gränsövergången. Jag minns att jag läste på evenemangets Facebooksida att klädkoden för demonstrationen var “Suomi jääkiekon MM -95”. Sjöng ni Finlandiahymnen då också , när ni stod där och höll varandra i händerna, som en levande skyddsmur mot hotet västerifrån? Det där som hotade röra om i allt det där heliga och eviga som ni skrev om i era uppsatser om “Mitt Finland”?

Nåja, främling. Jag tror att vi kan vara överens om att vi knappast någonsin ens kommer att uppfatta Finlandiahymnen på samma sätt, du och jag. Vi måste kanske gräva ännu djupare för att hitta en gemensam nämnare. Vad skulle det i så fall vara? Kanske det att vi överhuvudtaget har saker som vi uppfattar som heliga och eviga, du och jag. Saker som det är värt att stå upp för och till och med dö för. Även om de är helt olika saker samlade under en och samma blåvita flagga.

Dessvärre tror jag att vi bägge har fel där, åtminstone i det långa loppet. Ser du, främling, det finns inga självklarheter och eviga, heliga sanningar. Det du tror på, det jag tror på, du och jag, våra barn och barnbarn, kommer en gång att bli till dammet som blåser på vinden över våra skogar och sjöar, lika bortglömda av tiden som de Neandertalmänniskor som en gång bodde här, före den senaste istiden, långt innan ens samernas förfäder kom hit. Neandertalfolket hade också saker som de betraktade som heliga och eviga, också de sörjde sina bortgångna nära och kära och jordfäste dem under högtidliga riter.

Fast nationalstaten hörde inte till de sakerna som Neandertalfolket tänkte på, det kan du slå dig i backen på. Men det skulle ju vara intressant att läsa deras uppsatser, eller hur? Lika intressant som att läsa uppsatser skrivna av dina och mina förfäder från den tiden, främling. De bodde i Afrika och utvandrade därifrån och kom sent omsider hit, i hopp om ett gott liv för sig själva och sina barn.

Deras Afrika är naturligtvis borta nu, de bekanta konturerna utsuddade av tiden och det skiftande klimatet och geografin. Reträttvägen till de bördiga östafrikanska slätterna är avskuren av den plötsligt uttorkade Saharaöknen.

Vårt Finland kommer naturligtvis också en dag, snarare än vi tror, att vara borta för evigt. Till och med det geografiska område som vi uppfattar som Finland kommer att knuffas bort med det tektoniska flak som det driver på över jordens yta. Kanske kommer klipporna som vi lekte på om somrarna att skjutas ned under någon annan kontinentalplatta som vårt kontinentalflak ligger på kollisionskurs med, djupt ned i jordens mantel där allting smälter och upptas av den uråldriga lavaoceanen. Våra gömda och aldrig upphittade skatter, borttappade förlovningsringar och tapperhetsmedaljer upplösta till sina grundämnens atomer.

Allt det här är naturligtvis långt borta i en avlägsen framtid, främling, och tills vidare, kanske så länge vi lever så kommer du att hysa din bild av ditt Finland precis som jag kommer att ha min. Du kanske just nu är ute och köper sprit och bensin, det förstnämnda avsett att ge dig mod i kväll när du ska hälla det sistnämnda på väggen till en mottagningscentral för flyktingar. Allt för att bevara ditt Finland ”finskt”. Jag hoppas innerligt att du låter bli att göra det.

Jag kommer sannolikt att sitta hemma och titta på berättelsen om Miss Sophie som firar sin nittioårsfödelsedag i sällskap av Mr Pomeroy, Mr Winterbottom, Sir Toby, och Admiral von Schneider. Som ju naturligtvis inte finns där på riktigt, kanske lika lite som någondera av våra respektive Finland, främling.

Men kanske det inte ens är viktigt, allt det där. Kanske det inte är poängen, det som var och inte var, det som är och inte är. Att jaga det eviga och det heliga har kanske alltid varit mer eller mindre fåfängt. Finlandiahymnen är en viktig och vacker komposition, men det finns kanske andra melodier som rentav är viktigare, som kommer närmare det heliga och eviga än Sibelius någonsin nådde.

Kanske det sist och slutligen helt enkelt är som Tove Jansson sade:

“En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.”

Finlands flagga är svart och vit

Hösten2015-82

Otto är lite speciell, men vi gillar honom ändå. Sina familjemedlemmar och dem han känner och litar på älskar Otto av hela sitt hjärta, han skulle antagligen utan minsta tvivel offra sitt liv för dem om så krävdes.

Däremot, dem som Otto inte gillar eller litar på – i princip alla som han inte har träffat förut – är han misstänksam och avvisande mot, rentav hotfull, slagsmål är inte uteslutet. Det vill säga om Otto inte besluter sig för att personen i fråga är större och starkare än han, för då springer han vanligtvis undan med svansen mellan benen, vilket sker så gott som alltid.

Men Otto har en giltig ursäkt, han är nämligen en Shetlands fårhund. En valp dessutom, han flyttade in hos oss i somras. Han har med andra ord en ursäkt för sitt djuriska, absoluta och svartvita sätt att se på världen. Hans hjärna är stor som en valnöt ungefär.

Samma går inte att säga om dem som just nu anger tonen för samhällsdebatten, nättrollen, some-skrikhalsarna och politikerna som går i deras koppel.

De här människorna är försedda med de mest framstående hjärnorna någonsin i hela planetens historia, av samma modell som Albert Einstein och Jean Sibelius hade. Även om man verkligen inte skulle tro det. De är inte hundar, de har rimligtvis ingen ursäkt för att de fullständigt saknar förmågan att se andra färger än svart och vitt. (Hundar ser åtminstone vissa färger och de är mästare på att urskilja gråtoner.)

Med tanke på att den här trenden, den så gott som totala frånvaron av nyanser i politiken, har varit rådande under en längre tid så är det knappast förvånande att politikerna som vi envisas med att rösta in jämnt och ständigt tenderar att representera just den svartvita skolans kompromisslösa filosofi.

Vi har också förr haft folk vid maktens roder med lite av den här sortens synsätt, men vår nuvarande statsminister Juha Sipilä är “my way or the highway”-tänkandet förkroppsligad. Nu eller aldrig. Ota tai jätä. Allt eller ingenting. Med oss eller mot oss.

Utrikesminister Timo Soini behöver egentligen inte ens nämnas i sammanhanget. Hela det här kompromisslösa, svartvita, himmel-eller-helvete-stuket är hans påfund i det här landet. Det är inget sammanträffande att den gamla, beprövade finska kompromisspolitiken gick i graven i samband med att Soini seglade upp som en maktfaktor på den finländska politiska scenen.

Men rätt ska vara rätt – Soini skapade inte den svartvita politiska kulturen, han bara återinförde den i Finland. Soini är bara ett av symtomen i den globala sanslöshetspandemin. Men när han en gång slog igenom så hade de övriga politiska spelarna inget annat val än att anpassa sig till hans regler. Åtminstone de som fortfarande ville spela i toppligan.

Och arbetsmarknadsparterna vill ju inte visa att de är sämre än politikerna i det här avseendet. Så sent som i dag bjöd vi adjöss till en av Finlands få återstående verkliga konkurrensfördelar: de centraliserade arbetsmarknadsavtalen.

Allt det här är inte bara oroväckande, det här är en pågående, fullfjädrad katastrof vars konsekvenser vi ännu inte till fullo har insett vidden av. Det här är samma sorts vansinnespolitik som ledde världen fram till första världskriget, som i sin tur ledde till det andra världskriget och vidare till det kalla kriget.

Den nuvarande totala polariseringen av politiken, från kommunal nivå ända upp till FN:s säkerhetsråd, är en snabbt eskalerande åskladdning som förr eller senare kommer att hitta en väg från molnet ned till marken och ladda ur sig, och sedan kommer ingen att ha roligt längre, så att säga. Parallellerna med den tilltagande polariseringen, masshysterin och rabiata nationalismen som rådde i Europa under under åren som ledde fram till 1914 är så uppenbara och chockerande att det är förbluffande att så få verkar inse varifrån vinden blåser.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag anar i värsta fall ett nytt finländskt inbördeskrig vid horisonten. Trots allt, varför inte? Vi inbillar oss kanske att sådant inte kan hända oss nu längre, nästan hundra år efter det förra, men om historien har lärt oss någonting så är det att saker brukar hända just då när folk har invaggats i tron att det inte kan hända längre.

Naturligtvis kommer det inte att följa samma schema som förra gången. Mycket har förändrats på hundra år, men skrämmande mycket – kanske just de där avgörande, fatala faktorerna – är exakt de samma den här gången.

Inbördeskriget 1918 var ett sällsynt rått, brutalt och blodigt sådant, till och med mätt enligt europeiskt mått. Vinter- och fortsättningskriget bjöd på en urladdning från samma åskmoln. Men blixten riktades den här gången mot en yttre fiende, som sin nominella seger till trots fortfarande lär undra vad i helvete det egentligen var som träffade dem den där gången.

(I verkligheten fanns det naturligtvis bara förlorare även i den konflikten.)

Dessvärre tror jag att samma sorts spänning som i Europa anno 1914 och 1918 nu håller på att ladda upp sig och trevar hungrigt efter en hög punkt i terrängen att slå ned i. Och som sagt, våra politiker gör sitt yttersta för att öka på spänningen och uppdelningen i, inte rött och vitt som förra gången, utan i svart och vitt. Finlands nya färger.

Inte så att den ena sidan kommer att bära svarta armbindlar och den andra vita; det hela kommer sannolikt att vara väldigt förvirrande och svårt att greppa. Tiden för traditionella krig med skyttegravar och klart uppdragna frontlinjer är förbi.

Som Leonard Cohen sjunger:

Things are going to slide, slide in all directions
Won’t be nothing
Nothing you can measure anymore

Det kommer att vara väldigt förvirrande och ofta väldigt lokalt, men det kommer att vara ett fullskaligt krig hur som helst. Många kommer att blöda och många kommer att dö. Om den moderna historien har lärt oss någonting så är det att inbördeskrig tenderar att bli globala affärer numera. Vi är så många på den här planeten att konflikter sprider sig som aldrig förr, som skogsbränderna i Kaliforniens uttorkade terräng.

Hade någon för hundra år sedan låtit förstå att det kommer en tid då lokala konflikter i Syrien, Irak och Afghanistan leder till att flyktingarna från dessa drabbningar plötsligt börjar dyka upp i Lappland i stora skaror så hade väl de flesta skrattat skitigt åt den här personen. Eller åtminstone frågat något i stil med “vad är Afghanistan?”

Men som sagt, det finns inget sådant som lokala konflikter längre. Inbördeskrigen har blivit globala.

Punkten som leder ned blixten från molnet kommer kanske inte ens att ligga i Finland längre. Den kanske låg i Paris, vad vet jag? Eller i World Trade Centers tvillingtorn. Som sagt, den högsta punkten i terrängen. Ironiskt att det ändå alltid är de som befinner sig lägst nere bland gräsrötterna som får lida mest.

Nu kan det ju förstås hända att jag är helt ute och cyklar med mitt resonemang, men i enlighet med tidsandan så vägrar jag att medge det och vill inte höra några som helst motargument.

 

MÅTTFULLHET, FÖR HELVETE!!!1!

Sommaren2015-0001-95

Tänk om vanligt, någorlunda sansat folk med relativt moderata, balanserade åsikter uttryckte sig på samma sätt som nättrollen och hatarna i kommentarsspalterna.

De där som normalt inte ens orkar engagera sig för de undviker helst konfrontation, de där som inte tycker om när folk skriker och beter sig som dårar. De där som sannolikt utgör den tysta majoriteten av alla människor vi möter på gatan.

Skulle världen bli bättre eller sämre om Marcus Måttfull också brände propparna jämt och ständigt och började härja och svära i CAPS LOCK på sociala medier?

Eller tänk om vi medeltyckare skulle grunda ett eget parti! Extra Medium-partiet (EMP). Dess partiprogram kunde kanske se ut så här.

Inom EMP tror vi fullt och fast på att:

  • Anhängare av religioner är som regel hyfsat folk, och de SKA TAMMETUSAN FÅ UTÖVA SIN RELIGION I FRED så länge som de i sin tur låter folk som inte tror som de vara i fred och framför allt SKITER I ATT BOMBA OCH SKJUTA IHJÄL OSKYLDIGT FOLK SOM BARA VILL CHILLA OCH HA LITE KUL EN FREDAGSKVÄLL!
  • Det är som sagt bara en liten minoritet av religionsutövarna som jävlas med folk och dem, liksom andra grova brottslingar, bör samhället se till att bestraffa enligt en RIKTIGT JÄVLA LÄMPLIG LAGPARAGRAF!!!1!!
  • Det borde inte ha undgått någon vid det här laget att din FUCKING HUDFÄRG har exakt noll att göra med hurdan du är som person! Det ENDA som avgör någonting är huruvida din hjärnsubstans är grå eller GUL! Och ett PISSHUVUD kan du för övrigt vara vilken din hudfärg, språk och etniska tillhörighet än är! Men du kan också vara HUR FÖRBANNAT TREVLIG SOM HELST!!½ IT’S UP TO YOU!!!
  • Vi kan inte ta hit “varenda en invandrare och flykting i hela världen”, VI SNACKAR OM HUNDRATALS MILJONER MÄNNISKOR och det är en praktisk omöjlighet, varför i BELSEBUBS OCH ALLA HANS SMÅDJÄVLARS NAMN SKULLE VI ENS BEHÖVA GÖRA DET? Men vi ska TAMMEGOMORRON inte smita från vår del av ansvaret; vi ska glatt ta emot vår beskärda andel av flyktingarna för det är tammefan RÄTT; en dag kan det vara VI, FÖR HELVETE!!! Och vi ska se möjligheter i situationen i stället för bara jävla RISKER!
  • Folk som tillhör sexuella minoriteter ska TAMMESATAN FÅ ÄLSKA VEM DE VILL OCH GIFTA SIG OCH SKAFFA BARN SOM ALLA ANDRA UTAN ATT NÅGON LÄGGER SIG I SAKER SOM DE INTE ANGÅR DEM!!! men:
  • Den sexuella majoritetens representanter ska också, om de uppriktigt är av den här åsikten, få anse att nio av tio ESC-låtar är VANSINNESMUSIK FRÅN HELVETET SOM FÅR EN ATT LÄNGTA EFTER DET SMÄKTANDE VISSLANDET FRÅN EN TANDLÄKARBORR!!!!1!!!!1
  • Kvinnor och män är lika värda och ska FÖR BÖVELEN FÅ LIKA BETALT för samma jobb, men om jag vill mecka med bilen i garaget tillsammans med mina söner och kapa random saker med min förbannade CIRKELSÅG medan jag pruttar och LYSSNAR PÅ HÅRDROCK samtidigt som min fru av EGEN FRI VILJA hellre hänger upp jävla GARDINER I KÖKET, då ska vi vara fullständigt fria att göra så utan några som helst sura anmärkningar från någon självutnämnd genuspolis. Den dag hon hellre vill byta däck ska hon FÖR FAN FÅ GÖRA DET!!!§!½!!!
  • Den globala uppvärmingen är ett jävla FAKTUM och om vi inte vill PISSA BORT VÅRA BARNS LIV OCH FRAMTID så ska vi tammetusan kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken NU! KLOCKAN ÄR FEM FÖRE FUCKING ARMAGEDDON, HUR SATANS SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA DET!!!???
  • Det här betyder dock inte att vi alla från och med nu måste leva uteslutande på jävla SOJAMILKSHAKE GJORD PÅ ALFALFAGRODDAR OCH SOLROSFRÖN och klä oss i återvunna POTATISSÄCKAR och huttra i våra ouppvärmda, fuktiga hus medan vi kokar organiskt krikonte på vår tarmgasdrivna Trangia och läser politiskt korrekta nyöversättningar av Tintin i det dunkla ljuset från de RÄTTVISEMÄRKTA RÖKELSESTICKORNAS GLÖD!!!1!
  • Det finns för TUSAN led-lampor som nästan inte förbrukar NÅGON SATANS ENERGI ALLS och man behöver FÖR HELVETE INTE KÖPA EN FYRHJULSDRIVEN LÅTSAS-TERRÄNGBIL MED TURBOLADDAD V8-MOTOR OM GRUSVÄGEN PÅ ORSLANDET I BARÖSUND ÄR DET NÄRMASTE MAN NÅGONSIN HAR KOMMIT TILL FUCKING OFF ROAD!
  • Forskarna skulle ha en betydligt bättre chans att fixa saker och ting om man lät dem JOBBA I FRED OCH RO och inte ströp deras jävla FINANSIERING!!! LÅT FÖR SATAN ÅTMINSTONE BLI ATT DÖDSHOTA DEM! HELVETES SATANS HELVETE!
  • Vind- och solkraft är inte trädkramarnas fånerier utan seriösa energikällor som ger tyska och kinesiska ingenjörer ståfräs vid blotta tanken på dem. Solen är fanimej ingen tramsig liten kosmisk lägereld SOM VI SITTER RUNT OCH SJUNGER ULTRA BRA, utan en hypergigantisk jävla VÄTEBOMB I RYMDEN STOR SOM EN MILJON JORDKLOT, SOM HAR EXPLODERAT I 4,5 JÄVLA MILJARDER ÅR! DET BLIR LIKSOM INTE MERA HARDCORE ÄN SOLEN! Att vi ännu orkar pynja med torv och fissionsenergi tyder på att vi HAR FEL I HUVET OCH BEHÖVER OMHÄNDERTAS!
  • Det är helt okej att påstå vad som helst om vacciner, horoskop, akupunktur, burmesisk tantra-onani och mobilstrålning så länge man minns att EXTRAORDINÄRA PÅSTÅENDEN KRÄVER EXTRAORDINÄRA BEVIS OCH ATT BEVISBÖRDAN FÖR HELVETE ALLTID LIGGER PÅ DEN SOM KOMMER MED PÅSTÅENDET! Men man kan alltså tro på dessa saker och ändå VARA HUR JÄVLA HYGGLIG OCH TREVLIG SOM HELST!!!!!
  • En riktigt bra krigsfilm med häftiga explosioner kan vara hur underhållande som helst, men riktiga krig är alltid ett JÄVLA HELVETE fullt av vansinne, tarmstumpar och lidande; krig är lätta att starta men supersvåra att få slut på och den som förhärligar krig ska bara söka omedelbar hjälp och hålla sig till sin Xbox och låta vanligt, hederligt folk leva i FRED!!!!!

End rant, som de säger.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Jag har under mitt liv gått från att vara en agnostiker till en ateist till en ignostiker. Jag har också gått från att vara en anhängare till homoäktenskap till att vara en motståndare till heteroäktenskap.

Jag skojar inte.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Det kan låta radikalt och motstridigt, speciellt med tanke på att jag själv är i ett heteroäktenskap, mitt andra faktiskt. Men faktum är att jag har övervägt att skilja mig från min nuvarande hustru, men fortsätta leva med henne helt som förut.

Ju mer jag tänker på saken, desto bättre känns det. Vi kan alltid registrera vårt parförhållande för att täcka den juridiska biten, för att underlätta saken för den andra om en av oss trillar av pinn.

Jag har inte snackat om saken med frun min, men jag tror att hon skulle vara med på noterna, hon är progressiv på det viset.

Det skulle inte förändra någonting för oss, vi skulle fortfarande känna lika för varandra och för våra barn. Men det skulle vara en skön symbolhandling.

Heteroäktenskapet är en vidrig institution. Jag menar allvar! En uråldrig kuliss för allsköns hemskheter: laglig våldtäkt, hustrumisshandel, äktenskapsbrott, skenhelighet, människohandel (arrangerade äktenskap som affärstransaktioner), misogyni, pedofili, tortyr, slaveri…

För att inte tala om det tillstånd av degenerering som det ”traditionella” äktenskapet befinner sig i i dag. ”Ensitreffit alttarilla”? Vad i helvete är det? Seiska-kändisar som gifter sig i fyllan och skiljer sig nästa dag för att de får betalt för det?

Det är den sortens cancer som ni kristna borde angripa och utrota. Lämna bögarna i fred, ni har ingen orsak att kasta sten i glashus när er egen variant av äktenskapet som institution är i det skick som den är!

Det ”traditionella” äktenskapet är som en billig hamnhora, anfrätt av årtionden, nej årtusenden av syfilis, utslagna tänder och jag vet inte vad.

Om så varenda en bög och flata på jorden skulle homogifta sig i dag och systematiskt börja idka samma sorts våld mot äktenskapet som institution så skulle de få hålla på dag och natt i fem tusen år och inte ens orsaka nära på samma skada åt äktenskapet som vi heteror har åstadkommit under äktenskapets historia!

Vi har gett äktenskapet omgång på omgång, i fel hål, utan vare sig gummi eller vaselin. Och fimpat tobaken på dess nakna rygg efteråt.

Min egen heteropappa vänsterprasslade så mycket han hann med och sparkade min mamma medan hon låg på golvet, havande i åttonde månaden. Det är ett smärre mirakel att jag föddes i ett stycke!

Min lyckligaste dag i livet, om jag inte räknar dagarna då mina barn föddes, var när mamma berättade att hon och pappa skulle skiljas. Nu skulle jag aldrig mer behöva gråta mig till sömns, rädd för att min pappa ska komma hem sent på natten och i ett raseriutbrott välta min säng med mig i. Nu skulle friden råda. Nu var mardrömmen slut.

Och det var den.

Jag kan utan överdrift säga att jag är en mycket bättre make och framför allt pappa än min egen far. Inte perfekt, men vem är nu det. Men det skulle jag vara hur som helst, även om vi inte vore gifta på pappret, hon och jag. Det kristna äktenskapet betyder absolut noll för mig. Mitt löfte till min hustru däremot betyder allt. Och det struntar jag i vilka gudar som hörde när jag sade ”ja”. Det var inte åt dem jag riktade mitt ord.

Det var för övrigt en kyrklig vigsel, vi tänkte att what the hell, om det gör mormor glad. Jag skrev in mig i kyrkan bara för ceremonins skull, skrev ut mig veckan efter bröllopet.

Men det här var tio år sedan. Skulle vi gifta oss nu så skulle jag inte välja en kyrklig vigsel, hur mycket det än skulle glädja de blåhåriga damerna.

För som sagt, jag är uppriktigt av den åsikten att heteroäktenskapet borde förbjudas omgående.

Faktum är att jag tror att jag ska ta upp det här med skilsmässa med min fru i morgon bitti. Sedan ska vi ha en stor skilsmässofest där vi spelar Mendelsohns brudmarsch baklänges medan vi går baklänges från altaret.

Sedan rullar vi jointar av vårt äktenskapsintyg och röker tills vi ser Jimi Hendrix rida på en blå elefant. Jag har aldrig rökt braj, så det kunde vara en kul erfarenhet.

Och sedan…

Sedan fortsätter vi leva precis som förr, läser godnattsagor åt barnen, går ut med hunden och krattar stugtäppan om våren.

Och har ihop det som heteror brukar.

Och går omkring i grannskapet och samlar namnteckningar för ett medborgarinitiativ för att förbjuda heteroäktenskapet, denna vämjeliga historiska relik och styggelse.

Världens mest pinsamma presskonferens

Hösten 2015-18

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.