Skoltaxin och häxpaniken

Att stiga upp i svinottan i februarimörkret, trotsa snöslaskstormen för att köra barn med funktionsnedsättning till skolan – barn som inte alltid är fullt samarbetsvilliga, om vi säger så – det kräver lång stubin och beslutsamhet. Det är, i ärlighetens namn, ett skitjobb att köra skoltaxi för specialbarn.

Kanske det viktigaste skitjobbet som jag kan tänka mig.

Varje morgon då jag följer ut min äldre son (som har en funktionsnedsättning) till skoltaxin ser jag till att uttryckligen tacka chauffören personligen. Jag medger lätt skamset att det är alltför sällan som jag överhuvudtaget tackar representanter för serviceyrken, åtminstone så hjärtligt som jag tackar taxikuskarna som ser till att vår son kommer tryggt till skolan. För jag anser på allvar att den personen förtjänar en inbjudan till presidentens självständighetsmottagning på slottet och en rejäl löneförhöjning.

Men dessvärre får kusken nog nöja sig med sin magra lön och min hjärtliga tacksamhet, för det är sådana här sysslor som inte rankas högt när det kommer till slottsbalsinbjudningar, inkomsttabeller och saker som lilla Saku-Petteri och Marjatta vill bli när de blir stora. De vill jobba inom, ööh, media tai jotain.

Så det är invandrare som kör skoltaxin. För infödda finländare bryr sig inte om sådana skitjobb. De (vissa av dem åtminstone) sitter hellre hemma och lyfter bidrag och spottar i taket och hötter med näven efter invandrarna som kommer hit och våldtar deras hästar och rider iväg på deras kvinnor. Eller hur det nu stod på MV-lehti.

En invandrare som kör specialbarn till skolan. Jag bävar för att ens föreställa mig hur och med vilka termer kommentatorerna på MV-lehti skulle beskriva det. Och de bryr sig ju inte längre ens om att säga ”tsoukki tsoukki hei” efteråt när någon rynkar på pannan. För man får ju säga precis vad som helst om vem som helst numera.

Nå, nu under veckan så har det ju kokat på Facebook när man i Esbo har trott sig iaktta en skum, obekant paketbil med en invandrare bakom ratten, en invandrare som försöker locka in skolbarn i bilen. MV-lehti gick självklart igång på högvarv med anledning av detta, hängsnaror knöts, högafflar vässades och facklor tändes. Någon kom till och med på att ringa till polisen.

Men under över alla under: det visade ju sig att den skumma paketbilen, som mycket riktigt hade en invandrare bakom ratten, var en – tadaa: skoltaxi!

Den här sorglustiga affären skulle i normala fall få mig att skratta så att jag kiknar, men på riktigt, det här är så långt från ett normalt fall som man kan komma: det här är ju ett symptom som bevisar att Finland är i total häxpanik just nu.

Det är inte klokt, på allvar! Om Soldiers of Odin-idioterna hade råkat ”patrullera” i området just då Mahmud körde upp i sin VW Transporter, hur hade de reagerat då? Hade dessa testosteronclowner brytt sig om att notera taxiskylten på taket eller hade de hissat upp honom från halsen i närmaste lyktstolpe? Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan så sker på riktigt om inte folk drar ett djupt andetag och räknar till tio tusen, pronto!

Påsken är på kommande. Jag skulle på riktigt inte vara förvånad om MV-lehti snart rapporterar om att en invandrare har setts flyga över Vanda på en ko, i riktning mot Blåkulla.

Finlands folk! Lugna er! Nu!

Och invandraren som kör min son till och från skolan – det är inte klokt, jag vet inte ens vad du heter, typiskt nog när man är i Finland – du är fortfarande min hjälte. TACK!

”Bevara Finland finskt!”

Säg mig, främling, vilket är det där Finland som du vill bevara finskt?

Jag har ställt frågan förr, till dina meningsfränder, men de tittade bara på mig som om jag inte var riktigt klok. Som om det vore så uppenbart att man är galen om man måste fråga. Eller så avslöjar själva frågeställningen att jag är en så kallad “suvakki” och alla vet att det inte är värt besväret att försöka förklara någonting för sådana.

Jag har upplevt samma sak när jag har ställt en liknande fråga till troende. “Vad eller vem är Gud?” De brukar också ibland ge mig en giftig blick och skaka på huvudet. De känner kanske till att jag är ateist (eller snarare ignostiker) och tror att jag gör narr av dem eller gillrar någon sorts fälla åt dem. Men jag är fullständigt uppriktig: jag vill veta! Vad är det som just du tror på? Vad är heligt för dig, och varför? På vilket sätt gör det dig till Dig?

Jag har själv letat efter den där definierande punkten då jag blev till Jag. Och jag har kommit till att det var då jag insåg att andra inte visste samma saker som jag. Alla de viktigaste människorna i mitt liv; mamma, mormor, morfar och de andra – ingen utanför min lilla krets tycktes ens veta vem de var. Jag minns den där gången i varuhuset i Borgå, jag var kanske fem, då jag irrade bort mig från farmor och ingen tycktes veta vem min farmor är och var hon befinner sig. “HUR kan ni inte veta vem FAMO är???”

Så säg mig alltså, främling: du talar om Finland på samma sätt som jag talade om farmor. Du och jag, vi har säkert bägge två en farmor. Eller har haft. Vi kan vara överens om vad det innebär att ha en farmor. Men om vi skulle sätta oss ned och skriva var sin skoluppsats om “Min farmor” så tror jag att det skulle bli två väldigt olika berättelser. Tror inte du också som jag?

Låt oss härnäst skriva var sin skoluppsats med rubriken “Mitt Finland”. Vad får dig att tro att våra två uppsatser skulle vara desto mer lika varann den här gången? Speciellt som du tycks spotta på det mesta av allt det där som jag uppfattar som nästintill heligt med mitt Finland: öppenheten, mångfalden, tvåspråkigheten, uttrycksfriheten, respekten för bildning och kunskap.

Våra uppsatser innehåller säkert också sådant som är gemensamt för oss båda. Sibelius Finlandia kanske bringar en tår till ögonvrån hos oss bägge två, men, misstänker jag igen, av olika orsaker.

Min mormor (har du en mormor, främling?) hade en liten, gammal tramporgel där hemma. Den hade säkert funnits i något klassrum där mormor var lärarinna, och mormor hade tagit hand om den när den kasserades och ersattes av ett modernare spelverk. Den stod i vardagsrummet i mormors och morfars hus i Grankulla och på den lärde hon mig att spela enkla melodier när jag var liten, bland annat just Finlandiahymnen. “O Finland se, din morgonljusning randas…”

Vem som än framför Finlandiahymnen, om det så är Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker eller en flashmobb på Helsingfors järnvägsstation, så hör jag alltid den där pipiga, smått astmatiska tramporgelns läte, svagt men tydligt under de mäktiga stråkarna och kören.

Jag ser min mormor framför sig, svensk medborgare från födseln (hennes far var svensk invandrare) men hon tog finskt pass då hon skulle studera till lärare. Senare tjänstgjorde hon också som Lotta i vinterkriget medan morfar var vid fronten. Jag har sedermera träffat flera av min mormors gamla elever åt vilka hon lärde ut allt det hon visste om Finland och världen. Inklusive hur man spelar Finlandiahymnen.

Jag ser Hedemora kyrka framför mig. Kantorn spelar Finlandiahymnen på kyrkans orgel. Min far ligger i kistan framme vid altaret. Han utvandrade i början av åttiotalet och kom aldrig tillbaka till fosterlandet (förutom urnan som numera finns på Näse begravningsplats i Borgå). Men han utförde ett viktigt livsverk i det svenska samhällets tjänst och kommunfäderna i Hedemora som jag talade med på begravningen var uppriktigt sorgsna och osäkra på hur de skulle klara av att balansera kommunens budget utan Stig som alltid fick det att se så enkelt ut.

Två livsöden: en svensk invandrare i Finland och en finsk utvandrare i Sverige. Förenade av en enkel men berörande melodi som säkerligen utgör soundtracket till mången uppsats med rubriken “Mitt Finland”, än i denna dag. Speciellt i denna dag, när vårt land är mer delat och osäkrare på sin identitet än det har varit sedan det nymornade Finlands dagar, på Sibelius tid, i ett land som inte ens existerade på den tiden.

Hur många nyfinländare, andra generationens invandrare, vars föräldrar kom hit från Somalia eller Kurdistan, sjunger Finlandiahymnen och blir lite fuktiga i ögonvrån på samma sätt som jag den där sensommardagen i Hedemora i början av 00-talet? För många av dem är den en precis lika potent symbol för det enda fosterland de någonsin har känt till som för dig. Finland. Hur kan du hata dem för det, främling?

Men deras Finland är naturligtvis inte samma Finland som ditt, främling. Det där Finland där det alltid är 1995 och Finlands Lejon nyss har vunnit ishockeyguldet, lotsade till världsmästerskapet av en svensk gästarbetare. Eller har du suddat ut honom från din uppsats, främling?

“Rajat kiinni”-demonstrationen tidigare i höstas, du minns säkert den, främling, du var ju en av de där som bildade människokedjan tvärs över gränsövergången. Jag minns att jag läste på evenemangets Facebooksida att klädkoden för demonstrationen var “Suomi jääkiekon MM -95”. Sjöng ni Finlandiahymnen då också , när ni stod där och höll varandra i händerna, som en levande skyddsmur mot hotet västerifrån? Det där som hotade röra om i allt det där heliga och eviga som ni skrev om i era uppsatser om “Mitt Finland”?

Nåja, främling. Jag tror att vi kan vara överens om att vi knappast någonsin ens kommer att uppfatta Finlandiahymnen på samma sätt, du och jag. Vi måste kanske gräva ännu djupare för att hitta en gemensam nämnare. Vad skulle det i så fall vara? Kanske det att vi överhuvudtaget har saker som vi uppfattar som heliga och eviga, du och jag. Saker som det är värt att stå upp för och till och med dö för. Även om de är helt olika saker samlade under en och samma blåvita flagga.

Dessvärre tror jag att vi bägge har fel där, åtminstone i det långa loppet. Ser du, främling, det finns inga självklarheter och eviga, heliga sanningar. Det du tror på, det jag tror på, du och jag, våra barn och barnbarn, kommer en gång att bli till dammet som blåser på vinden över våra skogar och sjöar, lika bortglömda av tiden som de Neandertalmänniskor som en gång bodde här, före den senaste istiden, långt innan ens samernas förfäder kom hit. Neandertalfolket hade också saker som de betraktade som heliga och eviga, också de sörjde sina bortgångna nära och kära och jordfäste dem under högtidliga riter.

Fast nationalstaten hörde inte till de sakerna som Neandertalfolket tänkte på, det kan du slå dig i backen på. Men det skulle ju vara intressant att läsa deras uppsatser, eller hur? Lika intressant som att läsa uppsatser skrivna av dina och mina förfäder från den tiden, främling. De bodde i Afrika och utvandrade därifrån och kom sent omsider hit, i hopp om ett gott liv för sig själva och sina barn.

Deras Afrika är naturligtvis borta nu, de bekanta konturerna utsuddade av tiden och det skiftande klimatet och geografin. Reträttvägen till de bördiga östafrikanska slätterna är avskuren av den plötsligt uttorkade Saharaöknen.

Vårt Finland kommer naturligtvis också en dag, snarare än vi tror, att vara borta för evigt. Till och med det geografiska område som vi uppfattar som Finland kommer att knuffas bort med det tektoniska flak som det driver på över jordens yta. Kanske kommer klipporna som vi lekte på om somrarna att skjutas ned under någon annan kontinentalplatta som vårt kontinentalflak ligger på kollisionskurs med, djupt ned i jordens mantel där allting smälter och upptas av den uråldriga lavaoceanen. Våra gömda och aldrig upphittade skatter, borttappade förlovningsringar och tapperhetsmedaljer upplösta till sina grundämnens atomer.

Allt det här är naturligtvis långt borta i en avlägsen framtid, främling, och tills vidare, kanske så länge vi lever så kommer du att hysa din bild av ditt Finland precis som jag kommer att ha min. Du kanske just nu är ute och köper sprit och bensin, det förstnämnda avsett att ge dig mod i kväll när du ska hälla det sistnämnda på väggen till en mottagningscentral för flyktingar. Allt för att bevara ditt Finland ”finskt”. Jag hoppas innerligt att du låter bli att göra det.

Jag kommer sannolikt att sitta hemma och titta på berättelsen om Miss Sophie som firar sin nittioårsfödelsedag i sällskap av Mr Pomeroy, Mr Winterbottom, Sir Toby, och Admiral von Schneider. Som ju naturligtvis inte finns där på riktigt, kanske lika lite som någondera av våra respektive Finland, främling.

Men kanske det inte ens är viktigt, allt det där. Kanske det inte är poängen, det som var och inte var, det som är och inte är. Att jaga det eviga och det heliga har kanske alltid varit mer eller mindre fåfängt. Finlandiahymnen är en viktig och vacker komposition, men det finns kanske andra melodier som rentav är viktigare, som kommer närmare det heliga och eviga än Sibelius någonsin nådde.

Kanske det sist och slutligen helt enkelt är som Tove Jansson sade:

“En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.”

Finlands flagga är svart och vit

Hösten2015-82

Otto är lite speciell, men vi gillar honom ändå. Sina familjemedlemmar och dem han känner och litar på älskar Otto av hela sitt hjärta, han skulle antagligen utan minsta tvivel offra sitt liv för dem om så krävdes.

Däremot, dem som Otto inte gillar eller litar på – i princip alla som han inte har träffat förut – är han misstänksam och avvisande mot, rentav hotfull, slagsmål är inte uteslutet. Det vill säga om Otto inte besluter sig för att personen i fråga är större och starkare än han, för då springer han vanligtvis undan med svansen mellan benen, vilket sker så gott som alltid.

Men Otto har en giltig ursäkt, han är nämligen en Shetlands fårhund. En valp dessutom, han flyttade in hos oss i somras. Han har med andra ord en ursäkt för sitt djuriska, absoluta och svartvita sätt att se på världen. Hans hjärna är stor som en valnöt ungefär.

Samma går inte att säga om dem som just nu anger tonen för samhällsdebatten, nättrollen, some-skrikhalsarna och politikerna som går i deras koppel.

De här människorna är försedda med de mest framstående hjärnorna någonsin i hela planetens historia, av samma modell som Albert Einstein och Jean Sibelius hade. Även om man verkligen inte skulle tro det. De är inte hundar, de har rimligtvis ingen ursäkt för att de fullständigt saknar förmågan att se andra färger än svart och vitt. (Hundar ser åtminstone vissa färger och de är mästare på att urskilja gråtoner.)

Med tanke på att den här trenden, den så gott som totala frånvaron av nyanser i politiken, har varit rådande under en längre tid så är det knappast förvånande att politikerna som vi envisas med att rösta in jämnt och ständigt tenderar att representera just den svartvita skolans kompromisslösa filosofi.

Vi har också förr haft folk vid maktens roder med lite av den här sortens synsätt, men vår nuvarande statsminister Juha Sipilä är “my way or the highway”-tänkandet förkroppsligad. Nu eller aldrig. Ota tai jätä. Allt eller ingenting. Med oss eller mot oss.

Utrikesminister Timo Soini behöver egentligen inte ens nämnas i sammanhanget. Hela det här kompromisslösa, svartvita, himmel-eller-helvete-stuket är hans påfund i det här landet. Det är inget sammanträffande att den gamla, beprövade finska kompromisspolitiken gick i graven i samband med att Soini seglade upp som en maktfaktor på den finländska politiska scenen.

Men rätt ska vara rätt – Soini skapade inte den svartvita politiska kulturen, han bara återinförde den i Finland. Soini är bara ett av symtomen i den globala sanslöshetspandemin. Men när han en gång slog igenom så hade de övriga politiska spelarna inget annat val än att anpassa sig till hans regler. Åtminstone de som fortfarande ville spela i toppligan.

Och arbetsmarknadsparterna vill ju inte visa att de är sämre än politikerna i det här avseendet. Så sent som i dag bjöd vi adjöss till en av Finlands få återstående verkliga konkurrensfördelar: de centraliserade arbetsmarknadsavtalen.

Allt det här är inte bara oroväckande, det här är en pågående, fullfjädrad katastrof vars konsekvenser vi ännu inte till fullo har insett vidden av. Det här är samma sorts vansinnespolitik som ledde världen fram till första världskriget, som i sin tur ledde till det andra världskriget och vidare till det kalla kriget.

Den nuvarande totala polariseringen av politiken, från kommunal nivå ända upp till FN:s säkerhetsråd, är en snabbt eskalerande åskladdning som förr eller senare kommer att hitta en väg från molnet ned till marken och ladda ur sig, och sedan kommer ingen att ha roligt längre, så att säga. Parallellerna med den tilltagande polariseringen, masshysterin och rabiata nationalismen som rådde i Europa under under åren som ledde fram till 1914 är så uppenbara och chockerande att det är förbluffande att så få verkar inse varifrån vinden blåser.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag anar i värsta fall ett nytt finländskt inbördeskrig vid horisonten. Trots allt, varför inte? Vi inbillar oss kanske att sådant inte kan hända oss nu längre, nästan hundra år efter det förra, men om historien har lärt oss någonting så är det att saker brukar hända just då när folk har invaggats i tron att det inte kan hända längre.

Naturligtvis kommer det inte att följa samma schema som förra gången. Mycket har förändrats på hundra år, men skrämmande mycket – kanske just de där avgörande, fatala faktorerna – är exakt de samma den här gången.

Inbördeskriget 1918 var ett sällsynt rått, brutalt och blodigt sådant, till och med mätt enligt europeiskt mått. Vinter- och fortsättningskriget bjöd på en urladdning från samma åskmoln. Men blixten riktades den här gången mot en yttre fiende, som sin nominella seger till trots fortfarande lär undra vad i helvete det egentligen var som träffade dem den där gången.

(I verkligheten fanns det naturligtvis bara förlorare även i den konflikten.)

Dessvärre tror jag att samma sorts spänning som i Europa anno 1914 och 1918 nu håller på att ladda upp sig och trevar hungrigt efter en hög punkt i terrängen att slå ned i. Och som sagt, våra politiker gör sitt yttersta för att öka på spänningen och uppdelningen i, inte rött och vitt som förra gången, utan i svart och vitt. Finlands nya färger.

Inte så att den ena sidan kommer att bära svarta armbindlar och den andra vita; det hela kommer sannolikt att vara väldigt förvirrande och svårt att greppa. Tiden för traditionella krig med skyttegravar och klart uppdragna frontlinjer är förbi.

Som Leonard Cohen sjunger:

Things are going to slide, slide in all directions
Won’t be nothing
Nothing you can measure anymore

Det kommer att vara väldigt förvirrande och ofta väldigt lokalt, men det kommer att vara ett fullskaligt krig hur som helst. Många kommer att blöda och många kommer att dö. Om den moderna historien har lärt oss någonting så är det att inbördeskrig tenderar att bli globala affärer numera. Vi är så många på den här planeten att konflikter sprider sig som aldrig förr, som skogsbränderna i Kaliforniens uttorkade terräng.

Hade någon för hundra år sedan låtit förstå att det kommer en tid då lokala konflikter i Syrien, Irak och Afghanistan leder till att flyktingarna från dessa drabbningar plötsligt börjar dyka upp i Lappland i stora skaror så hade väl de flesta skrattat skitigt åt den här personen. Eller åtminstone frågat något i stil med “vad är Afghanistan?”

Men som sagt, det finns inget sådant som lokala konflikter längre. Inbördeskrigen har blivit globala.

Punkten som leder ned blixten från molnet kommer kanske inte ens att ligga i Finland längre. Den kanske låg i Paris, vad vet jag? Eller i World Trade Centers tvillingtorn. Som sagt, den högsta punkten i terrängen. Ironiskt att det ändå alltid är de som befinner sig lägst nere bland gräsrötterna som får lida mest.

Nu kan det ju förstås hända att jag är helt ute och cyklar med mitt resonemang, men i enlighet med tidsandan så vägrar jag att medge det och vill inte höra några som helst motargument.

 

MÅTTFULLHET, FÖR HELVETE!!!1!

Sommaren2015-0001-95

Tänk om vanligt, någorlunda sansat folk med relativt moderata, balanserade åsikter uttryckte sig på samma sätt som nättrollen och hatarna i kommentarsspalterna.

De där som normalt inte ens orkar engagera sig för de undviker helst konfrontation, de där som inte tycker om när folk skriker och beter sig som dårar. De där som sannolikt utgör den tysta majoriteten av alla människor vi möter på gatan.

Skulle världen bli bättre eller sämre om Marcus Måttfull också brände propparna jämt och ständigt och började härja och svära i CAPS LOCK på sociala medier?

Eller tänk om vi medeltyckare skulle grunda ett eget parti! Extra Medium-partiet (EMP). Dess partiprogram kunde kanske se ut så här.

Inom EMP tror vi fullt och fast på att:

  • Anhängare av religioner är som regel hyfsat folk, och de SKA TAMMETUSAN FÅ UTÖVA SIN RELIGION I FRED så länge som de i sin tur låter folk som inte tror som de vara i fred och framför allt SKITER I ATT BOMBA OCH SKJUTA IHJÄL OSKYLDIGT FOLK SOM BARA VILL CHILLA OCH HA LITE KUL EN FREDAGSKVÄLL!
  • Det är som sagt bara en liten minoritet av religionsutövarna som jävlas med folk och dem, liksom andra grova brottslingar, bör samhället se till att bestraffa enligt en RIKTIGT JÄVLA LÄMPLIG LAGPARAGRAF!!!1!!
  • Det borde inte ha undgått någon vid det här laget att din FUCKING HUDFÄRG har exakt noll att göra med hurdan du är som person! Det ENDA som avgör någonting är huruvida din hjärnsubstans är grå eller GUL! Och ett PISSHUVUD kan du för övrigt vara vilken din hudfärg, språk och etniska tillhörighet än är! Men du kan också vara HUR FÖRBANNAT TREVLIG SOM HELST!!½ IT’S UP TO YOU!!!
  • Vi kan inte ta hit “varenda en invandrare och flykting i hela världen”, VI SNACKAR OM HUNDRATALS MILJONER MÄNNISKOR och det är en praktisk omöjlighet, varför i BELSEBUBS OCH ALLA HANS SMÅDJÄVLARS NAMN SKULLE VI ENS BEHÖVA GÖRA DET? Men vi ska TAMMEGOMORRON inte smita från vår del av ansvaret; vi ska glatt ta emot vår beskärda andel av flyktingarna för det är tammefan RÄTT; en dag kan det vara VI, FÖR HELVETE!!! Och vi ska se möjligheter i situationen i stället för bara jävla RISKER!
  • Folk som tillhör sexuella minoriteter ska TAMMESATAN FÅ ÄLSKA VEM DE VILL OCH GIFTA SIG OCH SKAFFA BARN SOM ALLA ANDRA UTAN ATT NÅGON LÄGGER SIG I SAKER SOM DE INTE ANGÅR DEM!!! men:
  • Den sexuella majoritetens representanter ska också, om de uppriktigt är av den här åsikten, få anse att nio av tio ESC-låtar är VANSINNESMUSIK FRÅN HELVETET SOM FÅR EN ATT LÄNGTA EFTER DET SMÄKTANDE VISSLANDET FRÅN EN TANDLÄKARBORR!!!!1!!!!1
  • Kvinnor och män är lika värda och ska FÖR BÖVELEN FÅ LIKA BETALT för samma jobb, men om jag vill mecka med bilen i garaget tillsammans med mina söner och kapa random saker med min förbannade CIRKELSÅG medan jag pruttar och LYSSNAR PÅ HÅRDROCK samtidigt som min fru av EGEN FRI VILJA hellre hänger upp jävla GARDINER I KÖKET, då ska vi vara fullständigt fria att göra så utan några som helst sura anmärkningar från någon självutnämnd genuspolis. Den dag hon hellre vill byta däck ska hon FÖR FAN FÅ GÖRA DET!!!§!½!!!
  • Den globala uppvärmingen är ett jävla FAKTUM och om vi inte vill PISSA BORT VÅRA BARNS LIV OCH FRAMTID så ska vi tammetusan kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken NU! KLOCKAN ÄR FEM FÖRE FUCKING ARMAGEDDON, HUR SATANS SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA DET!!!???
  • Det här betyder dock inte att vi alla från och med nu måste leva uteslutande på jävla SOJAMILKSHAKE GJORD PÅ ALFALFAGRODDAR OCH SOLROSFRÖN och klä oss i återvunna POTATISSÄCKAR och huttra i våra ouppvärmda, fuktiga hus medan vi kokar organiskt krikonte på vår tarmgasdrivna Trangia och läser politiskt korrekta nyöversättningar av Tintin i det dunkla ljuset från de RÄTTVISEMÄRKTA RÖKELSESTICKORNAS GLÖD!!!1!
  • Det finns för TUSAN led-lampor som nästan inte förbrukar NÅGON SATANS ENERGI ALLS och man behöver FÖR HELVETE INTE KÖPA EN FYRHJULSDRIVEN LÅTSAS-TERRÄNGBIL MED TURBOLADDAD V8-MOTOR OM GRUSVÄGEN PÅ ORSLANDET I BARÖSUND ÄR DET NÄRMASTE MAN NÅGONSIN HAR KOMMIT TILL FUCKING OFF ROAD!
  • Forskarna skulle ha en betydligt bättre chans att fixa saker och ting om man lät dem JOBBA I FRED OCH RO och inte ströp deras jävla FINANSIERING!!! LÅT FÖR SATAN ÅTMINSTONE BLI ATT DÖDSHOTA DEM! HELVETES SATANS HELVETE!
  • Vind- och solkraft är inte trädkramarnas fånerier utan seriösa energikällor som ger tyska och kinesiska ingenjörer ståfräs vid blotta tanken på dem. Solen är fanimej ingen tramsig liten kosmisk lägereld SOM VI SITTER RUNT OCH SJUNGER ULTRA BRA, utan en hypergigantisk jävla VÄTEBOMB I RYMDEN STOR SOM EN MILJON JORDKLOT, SOM HAR EXPLODERAT I 4,5 JÄVLA MILJARDER ÅR! DET BLIR LIKSOM INTE MERA HARDCORE ÄN SOLEN! Att vi ännu orkar pynja med torv och fissionsenergi tyder på att vi HAR FEL I HUVET OCH BEHÖVER OMHÄNDERTAS!
  • Det är helt okej att påstå vad som helst om vacciner, horoskop, akupunktur, burmesisk tantra-onani och mobilstrålning så länge man minns att EXTRAORDINÄRA PÅSTÅENDEN KRÄVER EXTRAORDINÄRA BEVIS OCH ATT BEVISBÖRDAN FÖR HELVETE ALLTID LIGGER PÅ DEN SOM KOMMER MED PÅSTÅENDET! Men man kan alltså tro på dessa saker och ändå VARA HUR JÄVLA HYGGLIG OCH TREVLIG SOM HELST!!!!!
  • En riktigt bra krigsfilm med häftiga explosioner kan vara hur underhållande som helst, men riktiga krig är alltid ett JÄVLA HELVETE fullt av vansinne, tarmstumpar och lidande; krig är lätta att starta men supersvåra att få slut på och den som förhärligar krig ska bara söka omedelbar hjälp och hålla sig till sin Xbox och låta vanligt, hederligt folk leva i FRED!!!!!

End rant, som de säger.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Jag har under mitt liv gått från att vara en agnostiker till en ateist till en ignostiker. Jag har också gått från att vara en anhängare till homoäktenskap till att vara en motståndare till heteroäktenskap.

Jag skojar inte.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Det kan låta radikalt och motstridigt, speciellt med tanke på att jag själv är i ett heteroäktenskap, mitt andra faktiskt. Men faktum är att jag har övervägt att skilja mig från min nuvarande hustru, men fortsätta leva med henne helt som förut.

Ju mer jag tänker på saken, desto bättre känns det. Vi kan alltid registrera vårt parförhållande för att täcka den juridiska biten, för att underlätta saken för den andra om en av oss trillar av pinn.

Jag har inte snackat om saken med frun min, men jag tror att hon skulle vara med på noterna, hon är progressiv på det viset.

Det skulle inte förändra någonting för oss, vi skulle fortfarande känna lika för varandra och för våra barn. Men det skulle vara en skön symbolhandling.

Heteroäktenskapet är en vidrig institution. Jag menar allvar! En uråldrig kuliss för allsköns hemskheter: laglig våldtäkt, hustrumisshandel, äktenskapsbrott, skenhelighet, människohandel (arrangerade äktenskap som affärstransaktioner), misogyni, pedofili, tortyr, slaveri…

För att inte tala om det tillstånd av degenerering som det ”traditionella” äktenskapet befinner sig i i dag. ”Ensitreffit alttarilla”? Vad i helvete är det? Seiska-kändisar som gifter sig i fyllan och skiljer sig nästa dag för att de får betalt för det?

Det är den sortens cancer som ni kristna borde angripa och utrota. Lämna bögarna i fred, ni har ingen orsak att kasta sten i glashus när er egen variant av äktenskapet som institution är i det skick som den är!

Det ”traditionella” äktenskapet är som en billig hamnhora, anfrätt av årtionden, nej årtusenden av syfilis, utslagna tänder och jag vet inte vad.

Om så varenda en bög och flata på jorden skulle homogifta sig i dag och systematiskt börja idka samma sorts våld mot äktenskapet som institution så skulle de få hålla på dag och natt i fem tusen år och inte ens orsaka nära på samma skada åt äktenskapet som vi heteror har åstadkommit under äktenskapets historia!

Vi har gett äktenskapet omgång på omgång, i fel hål, utan vare sig gummi eller vaselin. Och fimpat tobaken på dess nakna rygg efteråt.

Min egen heteropappa vänsterprasslade så mycket han hann med och sparkade min mamma medan hon låg på golvet, havande i åttonde månaden. Det är ett smärre mirakel att jag föddes i ett stycke!

Min lyckligaste dag i livet, om jag inte räknar dagarna då mina barn föddes, var när mamma berättade att hon och pappa skulle skiljas. Nu skulle jag aldrig mer behöva gråta mig till sömns, rädd för att min pappa ska komma hem sent på natten och i ett raseriutbrott välta min säng med mig i. Nu skulle friden råda. Nu var mardrömmen slut.

Och det var den.

Jag kan utan överdrift säga att jag är en mycket bättre make och framför allt pappa än min egen far. Inte perfekt, men vem är nu det. Men det skulle jag vara hur som helst, även om vi inte vore gifta på pappret, hon och jag. Det kristna äktenskapet betyder absolut noll för mig. Mitt löfte till min hustru däremot betyder allt. Och det struntar jag i vilka gudar som hörde när jag sade ”ja”. Det var inte åt dem jag riktade mitt ord.

Det var för övrigt en kyrklig vigsel, vi tänkte att what the hell, om det gör mormor glad. Jag skrev in mig i kyrkan bara för ceremonins skull, skrev ut mig veckan efter bröllopet.

Men det här var tio år sedan. Skulle vi gifta oss nu så skulle jag inte välja en kyrklig vigsel, hur mycket det än skulle glädja de blåhåriga damerna.

För som sagt, jag är uppriktigt av den åsikten att heteroäktenskapet borde förbjudas omgående.

Faktum är att jag tror att jag ska ta upp det här med skilsmässa med min fru i morgon bitti. Sedan ska vi ha en stor skilsmässofest där vi spelar Mendelsohns brudmarsch baklänges medan vi går baklänges från altaret.

Sedan rullar vi jointar av vårt äktenskapsintyg och röker tills vi ser Jimi Hendrix rida på en blå elefant. Jag har aldrig rökt braj, så det kunde vara en kul erfarenhet.

Och sedan…

Sedan fortsätter vi leva precis som förr, läser godnattsagor åt barnen, går ut med hunden och krattar stugtäppan om våren.

Och har ihop det som heteror brukar.

Och går omkring i grannskapet och samlar namnteckningar för ett medborgarinitiativ för att förbjuda heteroäktenskapet, denna vämjeliga historiska relik och styggelse.

Världens mest pinsamma presskonferens

Hösten 2015-18

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.

Där vi en gång skjutit på varann

Jag brukar (o)roa mig själv då och då med att gå runt i kvarteren kring Senatstorget och spana in kulhål i byggnadernas stenfundament. Påminner mig om att saker och ting har varit värre än de är just nu i det här landet.

Det är kanske värt att minnas att dessa var skotten som missade. Undrar vem de andra var, kulhålen som blödde, vilka var deras berättelser, och vad skulle de här människorna tycka om sina gamla kvarter i dag? Om Finland 100 år efter inbördeskriget?

Inbördeskriget – jag har alltid kallat det så trots att det har många namn – var inte så värst långt i det förflutna då jag var ett barn. Min mormor och morfar var födda några år före inbördeskriget. Min mormors mor var en ung kvinna när det hela pågick. Hon och hennes man bodde i Gröndal i Esbo då.

Men såvitt jag minns så talades det aldrig om inbördeskriget hemma hos oss i min barndom. Jag vet ärligt talat inte på vilken sida i kriget min släkt stod. Eller om någon av dem ens deltog i striderna. Kanske tystnaden i sig borde säga mig någonting.

Pappas släkt bodde i Borgå, de var mer borgerliga av sig så de kanske stod på de vitas sida. Jag har ingen aning faktiskt.

Den enda story jag minns som alls berörde inbördeskriget handlade om min mormors far i Gröndal. Mot slutet av inbördeskriget – eller kanske när det hela redan var över – hade två unga män, de var visst skomakarlärlingar, sökt skydd hos mormors far och mor. De var, eller hade varit, på de rödas sida.

Martin, så hette mormors far, var svensk medborgare; kärleken och trädgårdsmästaryrket hade fört honom från Småland till storfurstendömet Finland.

Såvitt jag vet så tog han inte annars någon aktiv part i det finländska inbördeskriget, men den där dagen då den vita patrullen kom för att leta efter de två unga männen så hissade Martin den svenska flaggan i flaggstången i trädgården och mötte de vita i porten med hagelbössan i handen.

”Svensk mark. Hit men inte längre”.

Vad som sedan hände är jag inte helt säker på, men jag tror att den vita patrullen vände på klackarna. Och Martin levde ännu ett bra tag efter det här.

Mormors mor i sin tur insjuknade i spanska sjukan efter inbördeskriget och var nära på att stryka med, men hon överlevde till slut. Jag minns henne mycket väl. Hon ville att jag skulle bli präst.

Man kan inte få allt här i livet.

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?

Vad är så äkta med äktenskap?


“Nej men dö nu redan alltså, på riktigt!”

Efter en veckas Facebook-fasta är det första jag ser i mitt flöde en bild av ett enormt rött lakan utspritt på H:fors domkyrkas trappa med en stiliserad heterosexuell kärnfamilj på, eller åtminstone en mamma, en pappa, en son och någonting som ser ut som en hammarhaj. Någon tyckte att det liknar en kräfta. Stackars flicka.

Aito avioliitto, är det inte så 2014 redan? Eller snarare 1614.

Alltså jag önskar definitivt inte att personerna bakom kampanjen ska dö, men däremot grodorna som hoppar från deras munnar och tangentbord. Dem kör jag gärna och avsiktligt över med min bil och backar tillbaka ett par gånger för att vara riktigt säker på att de slutar sprattla. De metaforiska grodorna alltså.

Anyway. De onda små tomtarna bakom det tragikomiska medborgarinitiativet Aito avioliitto skulle ha älskat min far. Vid första anblick gjorde han allting helt rätt. Han träffade en trevlig heterokvinna som han heterogifte sig med. De byggde ett fint heterohus i den väldigt heterosexuella staden Grankulla och skaffade ett gulligt litet heterobarn tillsammans. Jag.

Allt såg bara prima ut i heteroidyllen ända tills allting gick åt helvete, det vill säga genast, främst på grund av att min far var den han var och drevs av en besynnerlig och tragisk självdestruktiv instinkt som till slut ledde till Aito avioero och till att min far i sinom tid dog ensam och deprimerad i ett främmande land, utan att ha sett sitt enda barn på nästan tjugo år. För att inte tala om sina barnbarn, som föddes flera år efter att han var borta.

Men hej, åtminstone var han en man. Och min mamma var en kvinna. Liksom så där… äkta, ni vet.

“Äkta”.

Jag avskyr det ordet. Speciellt då det uttalas av folk med tjugo euros solariebrännor, push up-behå och vitblekta tänder i bästa TV-shop-stil.

Äkta. Hah: det finns inte ens någonting naturligt med ett par heteroföräldrar. Evolutionen jobbar inte så. Funkar någonting, då kör vi enligt det. Och två individer av samma kön tillsammans funkar. De kan kanske inte fortplanta sig enligt blommor och bin-metoden, men de kan uppfostra barn precis lika som vem som helst annan. Och det är ju inte som om det skulle råda någon brist på barn i behov av föräldrar i världen, eller hur?

Och viktigast av allt: de kan älska varandra. Och sina barn.

Evolutionen gör inga värderingar. Alla sätt som ökar på sannolikheten för att en individ ska överleva till könsmogen ålder och vidare därifrån är användbara ur evolutionens synvinkel. Homosexuella föräldrar tjänar samma syfte precis lika galant.

Guldfiskarna och guppyerna är sannolikt två av de mest framgångsrika fiskarterna sett ur ett globalt utbredningsperspektiv, och största delen av dem lever i glasskålar på landbacken. “Ingen aning om hur vi hamnade här, men hej – skål!”

Det finns ingenting som “fel överlevt” när det kommer till slutsaldot. Klarade du dig ur barndomen med livet i behåll? Mission accomplished. Överlevde patienten operationen? Mission accomplished.

Gjorde du det OCH blev en glad, sund och harmonisk person? Blev du älskad och älskade du någon tillbaka? Ännu bättre! Glasyr på tårtan. Grattis till det, på riktigt. Mission – fucking – accomplished! Så länge ingen kom till skada, mängden kärlek i världen ökade lite snarare än minskade och alla blev glada, då kan ingen hävda att du gjorde det fel!

Man kan inte ens tala om värde i det här sammanhanget. Universum känner inte till begrepp som värde. En diamant är värdefull för att många människor vill ha den och marknaden prissätter den därefter. Men den är ändå bara vanligt kol när det kommer till kritan.

Heteroäktenskap är eftertraktat för att den stora majoriteten av människorna är heterosexuella och folk vill gifta sig. Men är det värdefullt? Tja, ett fint bröllop betraktas som något värdefullt, och framför allt dyrt, igen för att väldigt många vill ha ett sådant, men jag upprepar: är äktenskap värdefullt i sig?

Med tanke på att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att så pass många gifta par behandlar varandra som skit så tja – man undrar ju.

En diamant tar man åtminstone väl hand om, trots att den bara är vanligt kol. För övrigt så är 20 procent av just din kropp kol. Faktum är att det finns ett företag vars marknadsnisch går ut på att då den ena parten i ett äktenskap dör, tar de kol från personens aska, kol som sedan pressas till en diamant.
Precis samma kol finns för övrigt i en limpa franskbröd, men hej, du dansade inte bröllopsvalsen med en limpa franskbröd, utan med den där personen som nu, ööh, dinglar i ditt örhänge.

Värde är ”bara” nånting som vi tillskriver saker och ting. Universum har inget periodiskt system för värdefulla saker. Allt sådant definierar vi själva. Ett kärleksfullt äktenskap är (som jag ser det) dyrbarare än diamanter. Ett dåligt äktenskap är inte värt en pipa snus. Oavsett om den du är gift med är en man eller en kvinna. Men äktenskap som sådant, på papper, har inget egenvärde. Det enda som räknas är vad vi gör av det.

Herreodin ändå, varför sitter jag här och upprepar det här som borde vara fullständigt självklart vid det här laget? Var kan jag kräva ersättning för den halvtimme som jag använde till att skriva ned det här som alla borde veta år 2015; tid som jag kunde ha använt till att göra någonting kul, fixa någon överraskning för barnen så att de blir extra glada när jag kommer hem? Aito avioliitto, era små djävulska tomtar, det kommer ett fett skadeståndskrav på posten!

Men vad min egen pappa beträffar; han har varit död i mer än tio år nu. Jag talar ofta med honom tyst inuti mitt huvud trots att jag vet att ingen lyssnar. Lustigt nog så känner jag mig närmare till honom nu än jag någonsin kände då han levde. Jag känner ingen bitterhet längre, bara en vemodig saknad, en längtan efter en person som jag aldrig egentligen kände.

Jag tittar på hans barnbarn, mina två söner, med ögon som enligt vad man har sagt åt mig liknar hans. Och jag är ju hans kött och blod, så man kan ju påstå att han fick se dem trots allt, de två mest äkta saker som hans heterosexuella men fullständigt fejkade äktenskap någonsin ledde till.

Och i mitt stilla sinne tackar jag honom för att han trots allt lärde mig mycket om livet, trots att det var i form av ett enda stort “vad du än gör, gör inte som jag”.

Och för dalahästen som fanns bland hans prylar när jag tömde bostaden där han levde sina sista år. Inte är den en äkta häst, men den är färggrann och gör mig glad när jag tittar på den.

Mer på temat äktenskap: 

https://marcusrosenlundblog.wordpress.com/2015/10/25/forbjud-heteroaktenskap-nu/

 

Problemet med pisshuvuden

Hösten2015-12

Efter en längre tids funderande har jag kommit till att de flesta problemen i samhället beror på att det finns så många pisshuvuden (engelska: asshole). 

Någon exakt siffra finns inte att tillgå, men utgående från empiriska fältstudier skulle jag uppskatta att omkring 15% av människorna i en given population är pisshuvuden.

Karaktäristiskt för pisshuvuden är att de är genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska.

Grejen med pisshuvuden är att denna egenskap inte är utmärkande för någon speciell etnicitet, språkgrupp, nationalitet eller samhällsklass. Eller kön, för den delen, även om män enligt vissa studier har en aningen större sannolikhet för att vara pisshuvuden än kvinnor.

Hur som helst, pisshuvudena är överlag relativt jämt fördelade i den globala populationen.

Utbildningsnivå och intelligens korrelerar inte heller på något sätt med en människas sannolikhet för att vara eller bli ett pisshuvud. Det är fullt möjligt för en person att ha en intelligenskvot på 180 och/eller 180 miljoner euro på bankkontot och ändå vara ett fullständigt pisshuvud.

Min mamma, pensionerad socialarbetare med 40 års erfarenhet, brukade då jag var liten förklara för mig att ingen människa är pisshuvud alltigenom, att var och en av oss är god innerst inne. Det må vara sant, men pisshuvuden blir med tiden väldigt skickliga på att dölja det där goda och älskvärda som de går och bär på.

Det stora problemet med pisshuvuden är att de är så högljudda, uppseendeväckande  och till synes oändligt självsäkra. Det här skapar en illusion av att andelen pisshuvuden i samhället är betydligt större än den i själva verket är.

Fenomenet försurar och komplicerar tillvaron för otaliga människor på alla samhällsnivåer och gör svåra situationer ännu svårare att hantera. Som till exempel den pågående flyktingkrisen i Europa.

Eftersom pisshuvuden alltså finns i varje population i ungefär samma utsträckning, var du än befinner dig, är det en oundviklig konsekvens att en icke obetydlig andel av flyktingarna, de asylsökande och invandrarna som kommer till Finland också är pisshuvuden.

Andelen är varken mindre eller större än bland den bofasta befolkningen, som sagt, enligt en tumregel utgör de omkring 15% av den totala populationen, men pisshuvuden är alltså väldigt högljudda och synliga och älskar att uttala sig i massmedia.

Journalister dras till pisshuvuden, det är förståeligt men beklagligt. Det hjälps inte att pisshuvuden säljer lösnummer och samlar klickningar. Är journalisten själv ett pisshuvud så blir det hela etter värre.

Sedan får vi läsa braskande rubriker om dessa lycksökare, ”välfärdsturister”, lögnare och bråkmakare, för att inte tala om våldtäktsmän, religiösa extremister och terrorister som kommer hit och utnyttjar godtrogna finländska skattebetalare och i värsta fall utgör en fara för samhället.

Och plötsligt börjar dessa pisshuvuden för många representera en oproportionerligt stor andel av alla dem som anländer.

Saken blir minsann inte bättre av att de lokala, bofasta finländska pisshuvudena, som likt alla pisshuvuden älskar konfrontationer, ofta finns med bland de första som möter flyktingarna vid gränsen. Ofta iklädda hockeytröjor eller t-shirts med Finlands lejon på.

Det är förståeligt att ishockeyförbundet och andra hyggliga finländska icke-pisshuvud-patrioter är frustrerade över att symboler som de associerar med sunda värderingar och fenomen som idrott, laganda och fosterländskhet, blir kapade av en skara högljudda, aggressiva pisshuvuden. Främst av alla symboler som missbrukas av pisshuvudena är naturligtvis Finlands flagga.

Sedan finns ju dessutom de här riktigt svåra fallen som inte bara är pisshuvuden utan dessutom rejält dumma och aggressiva – på fackspråk kallas de ”satans jävla pisshuvuden” – som inte nöjer sig med hockeytröjor utan tycker att det är en god idé att spöka ut sig i Ku Klux Klan-mundering (trots att KKK de facto traditionellt har tyckt illa om och sett ned på etniska finländare) eller någon sorts nazistutstyrsel. De mest extrema, mordiska pisshuvudena hötter dessutom med bobollsträn eller kastar brandbomber.


Summa summarum: det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla. Det var pisshuvuden som ledde Europa till krigets brant (och över den) 1914, och i förlängningen till världsbranden 1939-45.

Och det gjorde det med den stora majoritetens hjälp eller åtminstone dess tystnad. Det är ett misstag som vi som art inte har råd att begå värst många gånger till. Att rösta in ett pisshuvud i Vita huset / Kreml och placera hens finger på kärnvapenknappen – det kan mycket väl vara den sista dumhet som vi begår. Bokstavligen och konkret.

Men för att det här nu inte ska bli alltigenom dystert så avslutar jag med att konstatera att ingen är av ödet dömd till att vara ett pisshuvud. Det är inte som att vara vänsterhänt, blåögd eller heterosexuell. Man kan sluta upp med att vara ett pisshuvud.

Det är inte lätt, och det krävs ofta en större omvälvning i pisshuvudets liv, en flygel som faller från ovan eller någonting av motsvarande kaliber, för att personen i fråga ska komma till sans och inse att det inte gick riktigt som på Strömsö, det här.

Samhället kan också vidta förebyggande, långsiktiga åtgärder för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, eller för att göra det lättare för pisshuvuden att upphöra med att vara det. Det krävs en medveten satsning på utbildning och upplysning.

Att fatta beslut med motsatt effekt är kortsiktigt och destruktivt och indikerar att det är pisshuvuden som fattar besluten. Och det är synnerligen illa, för då kommer ingen i det långa loppet att ha roligt längre och väldigt många kommer att få ont någonstans.

Förresten, samtidigt som jag skriver det här om att samhället kan göra sitt bästa för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, inser jag att jag skrev tidigare att andelen pisshuvuden i en given människopopulation hur som helst alltid ligger omkring 15%, vad man än gör. Och det verkar ju vara så.

Finland har i nästan hundra år satsat allt på att ge nationen en förstklassig grundskoleutbildning och ge folket bästa möjliga förutsättningar i alla tänkbara avseenden, oavsett klasstillhörighet och andra utgångspunkter. Ändå behöver man inte tillbringa mer än 10 minuter i vilket Facebookflöde eller vilken kommentarsspalt som helst för att inse att det har varit fullständigt bortkastat på åtminstone en väldigt stor del av befolkningen.

Kanske det är så. Men vad sen då? Ska vi bara ge upp och överräcka samhällets nycklar till pisshuvudena och säga ”se här, gör ert värsta, jag bryr mig inte”?

Jag vet inte med er, men jag har barn. Jag kan inte göra det. Det kan hända att pisshuvudena vinner till slut, men jag tänker inte ge upp utan en fight. Eller en kram. Ibland är jag inte säker på vilkendera de behöver mer.