”Fråga inte vem klockan klämtar för, mr. Hemingway!”

Ord från snabbköpet som får en att tänka, del 72: ”Flaskretur”.

I den sjunkande solens sista strålar, på krönet av Obongokraterns vall, stod en flaskretur. Det var en ståtlig kretur med ett flas som mätte 170 centimeter från spets till spets.

Flaskreturens gyllene päls färgades blodröd av solnedgången där den stod och stirrade ned i kraterns djupnande skugga.

Den västliga kvällsbrisen bar med sig en bekant lukt som kreturen kände till alltför väl. Lukten av en av hans artfränder som sakta halstrades över en lägereld.

En gång tidigare hade kreturen känt den lukten och då var det, som det skulle visa sig, hans familj som grillades.

Den hemska lukten var kryddad med med en svag nyans av billigt katalanskt kaffe, av den sorten som bara en man på den här sidan av Röda havet drack.

Flaskreturen visste att han hade återvänt. Mannen som de kallar Ernest Hemingway.

Solen hade nu försvunnit bakom kratervallen på andra sidan. Någonstans nere i dalen glimtade en avlägsen lägereld.

Kreturen frustade och sparkade upp ett moln av röd jord och damm med sin vänstra framhov. Sakta men målmedvetet satte den av ned för kratervallen, som ett accelererande ånglok.

”Fråga inte för vem klockan klämtar, mr. Hemingway.”

Eller, äh, kreturer kan ju inte tala, men jag inbillar mig att det är vad den skulle ha tänkt just i den stunden. Om den skulle ha läst boken och förstått referensen. Nå anyway.

Den smygande hämnaren från urtidens djup: ”Vi har inte glömt vad ni gjorde”

Vi är många. Vi är fler än ni människor någonsin kommer att bli. Vi finns mitt bland er.

Vi är gamla. Vi är äldre än självaste urberget som ni går på.

Vi är flyktingar från en global katastrof som era förfäder orsakade för länge, länge sedan.

Men tro inte att vi har glömt.

Vi gömmer oss i skuggorna och slår till när ni minst anar det.

Lika lite som våra förfäder anade attacken som kom smygande då, den där gången för mer än två miljarder år sedan, då era förfäder förgiftade vår planet med en dödlig gas.

Vår planet, bokstavligen. Vi hade ägt den i ensamt majestät ända sedan jordens tidigaste barndom, då dess yta knappt ens hade stelnat och svalnat. Vi dominerade den fullständigt.

Tills den där gången då några av era förfäder började mixtra med en ny form av energiproduktion – kallad fotosyntes.

Plötsligt fylldes jordens atmosfär med den dödligt giftiga gasen som ni kallar syre.

Och värre än så: oceanerna fylldes också av gasen. Världshaven där vi bodde.

Och vi dog ut i drivor. Kvävdes till döds av det färglösa, luktfria giftet. Nästan till siste man dog vi. Det var den värsta ekokatastrof som någonsin drabbat planeten. Ni människor och och era utrotningar kommer inte ens nära.

Men era fotosyntetiserande, syreproducerande förfäder lyckades inte ta livet av oss alla. En handfull av oss överlevde, genom att ta till flykten till de få återstående syrefria miljöerna. Havsbottnarnas gyttja, till exempel.

Men vi hittade ett ännu bättre gömställe där vi kunde förbli rörliga. Inuti er.

Det är vi som bor i era tarmar. Era behagligt syrefattiga inälvor.

Vi är som sagt många. I just dina tarmar finns det fler av oss än alla dina egna celler i hela din kropp.

Det är vi som producerar metanet som du släpper ur dig när du har matsmältningsbesvär. Vi har producerat metan i flera årmiljarder och vi har inte förlorat den förmågan.

Låter vi bekanta redan, människa? Är ni rädda redan? Ni borde vara det.

Det är vi som får er att prutta.

 

YouTube och folk som mår psykiskt illa

För någon månad sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle.fi om domedagsprofeter som förkunnar världens undergång, och då om en särskild underkategori: Nibiru- eller Planet X-troende.

Läs artikeln om ni inte är bekanta med fenomenet. I korthet handlar det hur som helst om folk som är övertygade om att det finns en planet där ute som är på kollisionskurs med jorden, eller åtminstone kommer den att passera mycket nära.

Och den kommer snart. Väldigt snart. Och när den kommer så kommer allsköns fanskap att inträffa. Apokalyptiskt fanskap.

Då jag skrev den här artikeln tittade jag i research-syfte på en hel del YouTube-videor som jag inte annars skulle titta på.

Väldigt många andra tittar tydligen hur som helst på dem. Den mest sedda av Nibiru-videorna hade mer än 25 miljoner views.

Nå i alla fall, eftersom jag satt och researchade Nibiruvideor den där ena dagen så tror algoritmen som styr YouTubes rekommendationer nu att jag på riktigt är intresserad av de där videorna. Så den rekommenderar hela tiden flera Nibiru/Planet X-videor åt mig.

Den ena mer utflippad än den nästa. Riktigt hardcore foliemössa-stuk.

I går, när jag satt ute på stugan som gräsänkling utan någonting desto mer vettigt att göra så tänkte jag av ett infall att jag ska titta på en av dem som rekommenderades just då.

Den var cirka en halvtimme lång, och den handlade naturligtvis om Nibiru som är i antågande och om tecknen i skyn som redan nu går att se om man vet vad man ska hålla utkik efter.

Rosafärgade moln till exempel. Rosafärgade moln när solen går ned. För den rosa färgen beror inte på solen, utan den rosa färgen är ett återsken från planeten Nibiru som döljer sig strax under horisonten. Och snart dyker den upp och sedan är det kokta fläsket stekt.

Men om Nibiru ligger strax under vår nordliga horisont, hur kan det komma sig att de inte ser den i Australien? Jag var nyligen där själv, jag borde ha sett den.

På allvar, är det på den här nivån?

Men samtidigt som jag satt där och facepalmade mig själv så kunde jag inte låta bli att tycka synd om den här killen som satt där och tittade på på vackra bilder av solnedgångar med rösten stigande upp i falsett av skräckblandad upphetsning varje gång en ny rosa kvällssky dök upp på skärmen.

Han tror på riktigt på det där. Han är på riktigt skiträdd, insåg jag. Damn!

I dag lyssnade jag på en annan video. Jag säger ”lyssnade” för det var en bandupptagning från ett amerikanskt talk radio-program, från cirka 2010. Temat var 2012 och apokalypsen som stod inför dörren .

Den här gången var det hela på en lite mer avancerad vetenskaplig nivå. Killen, som lät komiskt mycket som den galna doktor Frink från the Simpsons, berättade om att Planet x inte är en planet alls, utan en brun dvärgstjärna.

simpsonsworld_social_og_professorfrink_1200x1200

Han förklarade till och med vad en brun dvärgstjärna var: en stjärna som var för liten för att fusionselden skulle kunna antändas i dess hjärta. I motsats till vår egen sol, till exempel.

Han berättade om hur den här bruna dvärgstjärnan, ”Planet X” återkommer med 3600 års mellanrum, och hur den kommer dykande upp ur mörkret från rymdens djup, långt under solsystemets ekliptikas plan.

Han var tydligt påläst, åtminstone såtillvida att han hade memorerat en mängd vetenskapliga termer, som ekliptika, plasma, koronamassutkastning, harmonisk resonans, konjunktion, polskiften, Kuiperbältet etc. etc.

För någon som inte var så värst påläst så kunde hans babblande faktiskt låta trovärdigt, insåg jag.

Till och med så trovärdigt att man inte brast ut i skratt utan fortsatte lyssna då han började tala om förhistoriska astronauter, aliens, kabbala-numerologi och det kommande maktövertagandet där FN störtar de demokratiskt valda regeringarna och inleder sin världsdiktatur.

”Kan han ha en poäng? Kan det ligga någonting verkligt bakom allt det här?”

Nej, naturligtvis gör det ju inte det. Den här killen var precis lika mycket ute och cyklade som killen från igår, han som hyperventilerade över de rosa solnedgångsmolnen.

Dessa två YouTubare var, varken mer eller mindre än psykiskt sjuka individer med svåra tvångsföreställningar.

Jag vet inte om någon fortfarande lever i tron att psykiskt sjuka människor är fradgatuggande vettvillingar som babblar osammanhängande och kastar ur sig Tourettes-liknande obsceniteter och kastar sitt eget bajs på förbipasserande.

Så är det ju inte. Psykiskt sjuka människor kan verka väldigt rationella. Deras vanföreställningar är ofta förvånansvärt väl strukturerade, väl underbyggda och till synes trovärdiga, för den som inte är insatt i ämnet som de talar om.

Men vet man ens någonting om astrofysik så inser man snabbt att den här killen med den bruna dvärgstjärnan till exempel, han bara rabblar upp ord som var för sig är vetenskapliga, men insatta i hans sammanhang så är de bara ett enda stort nonsens.

Men man inser också att han på riktigt tror på det han babblar. Inte bara det, han är på riktigt rädd. Dödsrädd.

Men framför allt: han är psykiskt i väldigt dåligt skick. Och tack vare YouTube smittar han ned vem vet hur många andra med sina tvångsföreställningar. Eller gör dem väldigt rädda och illa till mods.

På den gamla dåliga tiden skulle de här människorna ha stått på ett gathörn i Chicago eller New York – eller London eller Vasa, vad vet jag –  med ett plakat av papp med texten ”SLUTET ÄR NÄRA” på. Och klart det, en del av folket skulle ha lyssnat på dem då också.

Men inte lika många som idag. Inte nära på lika många. De skulle kanske ha fått med ett tiotal eller maximalt några hundra människor i sin villfarelse. De skickligaste av dem kanske några tusen.

Men i dag är situationen en annan, just tack vare YouTube och övriga sociala media. Idag lockar de här psykiskt sjuka individerna med sig hundratals tusen, kanske miljoner, om inte till vansinnets djupaste avgrund så till en djup oro eller ångest.

Jag vågar inte ens tänka på alla oskyldiga, rädda, kanske unga och ensamma, mentalt sårbara människor som råkar komma in på de här videorna, kanske någon av deras kompisar delar dem i sitt Facebookflöde, liksom att ”hah hah, kolla den här tokstollen!”

Och så öppnar vår sårbara unga vän den här YouTube-videon och – tja. I värsta fall är det allt som behövs för att knuffa hen över stupets rand.

”Ja, och vad sen då? Vad borde vi göra? Spärra in alla foliehattar och stänga deras some-konton?”

Nej, så klart inte.

Men ärligt talat, inte vet jag vad vi ska göra åt saken. Vem ”vi” än må vara. Problemet är ju till sin rot amerikanskt, det är klart. Den som har varit i New York eller någon annan amerikansk storstad vet precis hur illa det är i det landet.

Psykiskt sjuka som här hos oss hade fått vård för länge sedan befolkar tunnelbanorna och gathörnen. Av den enkla orsaken att samhället inte bryr sig om dem. Samhället vill inte se dem. Samhället vill framför allt inte bekosta deras vård.

Så de flesta driver omkring på gatorna. Eller tar livet av sig.

En del av dem, de som fungerar tillräckligt väl, tar sig till sociala media.

Och som sagt, de kan vara nog så övertygande. De kan få nog så många efterföljare. Vad de än är rädda för. Planet X, reptilmänniskor, Illuminati, vacciner…

Men det är värt att minnas detta: de är alltså rädda. Ofta gränsande till dödsångest. Så vad man än gör ska man åtminstone inte göra narr av dem eller skriva hånfulla kommentarer till deras videor. Och man ska definitivt inte spela med i deras vanföreställningar.

Kanske det bästa man kan göra är att bara gå vidare utan att reagera. Hur hjärtlöst det än låter.

Men jag menar, vad ska jag göra? Resa till Milwaukee och knacka på hemma hos den här ena Nibiru-Billy och fråga ”kompis, kan jag hjälpa med någonting? Behöver du snacka?”

I den bästa av alla världar.

En sak vet jag däremot som man kan göra. Läsa in sig på saker och ting.

Så att man vet tillräckligt för att skilja dem som på riktigt har någonting viktigt att säga från dem som ser stjärnor som ingen annan ser.

Mördaren med armborstet och dörren till i morse

Drömde en bisarr och lite ångestfylld dröm i natt. Den utspelade sig på jobbet i Böle. En okänd mördare jagade mig genom Yles gångar och källarkorridorer, beväpnad med ett armborst.

I ett desperat försök att komma undan mördaren som ville plantera en pil i min rygg, tog jag skydd i ett av de otaliga rummen som kantar källargångarna under Bölekomplexet.

Där möttes jag av en obekant tekniker som konstaterade att ”här borde du inte vara, hur kom du in här?”

Det visade sig vara ett kontrollrum för ett hemligt tidsreseprogram som har sin tekniska central i Yles källare. Via centralen ledde portar till fem olika tidpunkter i jordens historia.

Jag berättade åt teknikern att en mördare med armborst jagade mig. Han sade att han egentligen inte var tillåten att göra så, men han tyckte synd om mig så han lät mig fly genom en av de fem portarna.

Frågan var bara att vilken? Han lät mig ta en titt genom dörrarna och välja en tid dit jag ville fly. Jag minns inte vad som fanns bakom tre av dörrarna, men en av dem ledde till en regnskog under krita-perioden, för 90 miljoner år sedan.

Jag minns exakt hur det såg ut där när jag öppnade porten och kikade ut. Det påminde precis om en regnskog som jag besökte i våras, under vår resa till Australien. Väster om Melbourne, invid Great Ocean Road. Se bilden högst upp i inlägget.

Fast i skogen i min dröm flög det pteranodonödlor omkring mellan träden, deras trumpetande, sorgsna läten ljöd genom skogen. Några av dem satt på en tjock gren i ett högt eukalyptusträd (jag har ingen aning om pteranodon, den bevingade skräcködlan, ens satt i träd på riktigt).

De tittade på mig och sedan på varandra.

Då blev jag skraj och drog igen dörren med en smäll. ”Nej, dit vill jag inte bege mig” sade jag åt tidsteknikern.

I det skedet bultade det på dörren. Jag insåg att det var mördaren med armborstet som hade kommit ikapp mig. Så jag fick lov att välja en dörr mer eller mindre på måfå. Det stod ett datum på den:

18.9 2017

Jag tackade teknikern och slet upp dörren och dök igenom den precis som en armborstpil visslade förbi mitt öra och dörren smällde fast bakom mig.

Sedan vaknade jag.

Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…