Om det jobbiga med att vara en gud (som om jag skulle veta)

Jag vet varför gudarna blev galna. Det beror på att de inte kan glömma. Eller dö, för den delen. Sådant tär i längden hårt på den mentala hälsan.

I begynnelsen skapade någon eller någonting gudarna. Detta har gudarna aldrig riktigt förlåtit denna eller detta, för det är något av det mest elaka som man kan göra åt en medveten varelse: göra denna odödlig och allvetande.

Odödlig är illa nog, men att vara allvetande måste vara ett rent helvete. Kombinera de två och man börjar förstå ett och annat om varför saker och ting är så åt fanders här i Midgård.

Hur som helst, gudarna gjorde det enda de kunde komma på i sin desperation: de skapade människor, ofullbordade kopior av sig själva, försedda med det där som de själva så desperat längtade efter men inte kunde få: glömskan och dödligheten.

Och det funkade, åtminstone för människans del. Hon kom till en värld full av faror, elände och sorg, malaria, rovdjur och istider. För att inte tala om den ständiga stressen och pressen från gudarna som krävde uppmärksamhet och tacksamhet och lovsång och besynnerliga ritualer.

Men människan hade förmågan att se förbi allt detta. Glömma det för en stund, åtminstone. För att främja detta syfte uppfann människan vinet. Eller snarare utnyttjade en befintlig, naturlig jäsningsprocess som aporna hade känt till i årmiljoner då de ätit sig berusade på övermogen frukt.

Människan levde sitt korta liv och hade det på det hela taget riktigt okej, för människan kunde glömma allt det ledsamma och farliga. Människan träffade andra människor, sjöng och drack och vaknade med bultande huvud, tänkande att ”det var det säkert värt.”

Gudarna såg naturligtvis det här för gudarna ser allting, och de vart sura och tvära av avundsjuka, för nu hade de inte bara sig själva och sina egna minnen från eonernas lopp att leva med. Nu måste de dessutom veta allt det som människan företog sig och sedan glömde så gott som genast.

Glöm det där med korset, det är det här som är gudarnas sanna uppoffring: att minnas allt det som vi glömmer. Att se allt det som vi blundar för så att vi inte ska bli galna.

För det är ju exakt så illa här i världen. Saker händer hela tiden, hemska, obeskrivligt grymma, sadistiska saker, just nu, i Tammerfors, i Nystad, i Indonesien, i Afghanistan, i Baton Rouge, you name it, just nu lider små barn och oskyldiga djur på sätt som skulle få dig och mig att bryta ned i tårar och inte kunna sova en blund på en månad om vi bara visste.

Men vi vet inte om det allra mesta av det här. Vi visste inte om när Josef Fritzl låste in sin dotter i källaren och allt det som sedan hände. Också om vi hade vetat om att det sker, men inte var, så skulle vi sannolikt ha förträngt det. För det finns saker man inte tänker på om man vill förbli vid sina sinnens fulla bruk.

Inte så för gudarna. De ser allt och hör allt. De vet precis allt som sker och de kan inte glömma det ens för en sekund. Det är som den värsta tortyr du kan tänka dig, fast mycket värre. Det är som att bli bunden framför en jätte-TV som visar all sadistisk barnporr i världen och sedan få ögonlocken bortskurna.

Inte att undra på, som sagt, att de blev galna, de stackars gudarna.

Gudarna kunde ju förstås göra någonting åt saken om de ville. När som helst. Men de är för långt gångna för det vid det här laget. Årmiljarder efter årmiljarder av allvetande har gjort sitt. De är slutbrända och väntar bara på slutet som aldrig kommer.

Med ojämna mellanrum gör de några virriga uppenbarelser och utför ett eller annat mirakel eller låter sina ansikten uppenbaras i en skiva rostat bröd någonstans i den amerikanska mellanvästern, eller lägger sig i utgången av en fotbollsmatch, för de behöver uppmärksamhet.

Det enda som är värre än att leva för evigt och veta allt är nämligen att ingen tror på en.

Allvetande är en sorts helvete för gudarna men att ingen tror på en är långt värre. Det betyder att man går igenom allt detta djävulskap helt förgäves. Om man ens kan få de upprätt gående aporna man skapade att tycka lite synd om en och uppskatta en, eller ens vara rädd för en, så är det kanske värt det trots allt, ens på någon nivå.

Men om ingen tror på dig som gud så är du verkligen fuckad.

För det att ingen tror på dig, det att alla glömmer bort dig, det betyder ju inte att du kan göra samma sak med dem och allt annat. Du är fortfarande en gud. Du är fortfarande allsmäktig och allvetande, du hör och ser precis allt. Men ingen ser dig.

Så du blir ännu svartsjukare och galnare. Du brinner av avund för din skapelse som har roligt och festar och knullar och spelar och dansar och skrattar och dricker och äter och glömmer och dör medan du får leva med morkkisen, för eviga tider.

Du ångrar att du skapade det eländiga packet och sliter ditt hår åt deras naiva prat om ”ett evigt liv”.

Som om de hade en aning om vad det betyder! Idioter!

Du kunde ju förstås göra dig av med dem, människosläktet. De är bräckliga varelser, mycket lätta att ha livet av. En av gudarna försökte sig på det här i ett skede, täckte jorden med vatten. Dränkte allt och alla.

Men pokerfacet räckte inte till slut. Guden i fråga ballade ur i sista sekunden och skonade en familj, och sedan började ju allting naturligtvis om från början. Precis som gudarna visste att det skulle gå.

För det är ju inte så att gudarna bara minns det som har skett i det förflutna i perfekt technicolordetalj, eller det som sker just nu, de vet såklart också allt som någonsin kommer att ske. Inklusive det faktum att de själva aldrig kommer att dö. Eller glömma.

Det här är en särskilt sadistisk och hemsk detalj i det hela som får Panteon att bäva i grundvalarna av gudarnas suckar. Detta med att aldrig kunna bli överraskad av någonting som sker.

Det händer att någon gud i sitt vansinne tänker sig att om hen skapar en varelse som är tillräckligt oberäknelig, kreativ och impulsiv, så kommer denne att överraska guden i något skede.

Göra någonting som får gudarna att kolla med sina perfekta, högupplösta och eviga minnesbankar: var det faktiskt meningen att DET DÄR skulle hända??

Men naturligtvis sker det ju aldrig. Skulle det ske så skulle gudarna veta om att det kommer att ske. För de vet allting.

Om vi människor tror att vi i och med den här insikten i gudarnas verklighet har någon aning om vilket fanskap de genomlider, så har vi fel. Vi vet bara någonting om hur jobbigt de har det här i vår värld.

Som pojken Jake Chambers säger åt gunslingern Roland Deschain i det Mörka tornet innan han störtar ned i avgrunden, ”det finns andra världar än dessa”.

Och så är det ju. Det finns minst hundra miljarder solar i vår galax Vintergatan (som i sin tur bara är en av oräkneliga stjärnhopar), kanske så många som fyra hundra miljarder. Ingen vet exakt.

Och de allra flesta solar har sannolikt planeter, världar som är hemvist för eventuellt liv som stapplar fram i mörkret och slår sig och lider och gråter och undrar varför det kom till världen. Allt detta måste gudarna också vara medvetna om och aldrig glömma.

Allt som allt och summa summarum, inte att undra på att de blev tokiga. Att bli tokig är det näst bästa när man inte är kapabel till att glömma. Det var ett kryphål som gudarna snubblade över, en översikt från deras egen skapares sida.

Och de utnyttjade hungrigt den möjligheten. Till fullo.

Så vi ska kanske inte förebrå dem för att det inte gick så bra med skapelsen. Att den är full av tokigheter, logiska vurpor och regelrätta hemskheter. Cancer i barn och oskyldiga som lider.

Man kan inte vänta sig alltför mycket av skapare som har varit med om så mycket och inte kan glömma en mikrosekund av det. Och av allt som ska komma.

Så ha sympati för gudarna. Och gläd dig över din glömska, den är det värdefullaste du har. Och en dag får du glömma för gott och vila för eviga tider.

Var lade jag mina bilnycklar? Vilken tid skulle vi ha det där mötet med Per-Åke? Ingen aning, hurra!

”Dålig” musik? Vad i hela fridens dar är det?

Det är så gott som omöjligt för mig att åka in till Ingå kyrkby för att handla mat och bensin utan att stöta på folk som känner igen mig från Yle-sammanhang. Och då blir det ofta en pratstund om ditt och datt. Och inget fel med det, jag talar gärna med publiken, också på fritiden.

Som nu senast då familjen och jag besökte Ingådagen i lördags. Där blev det en hel del ”sidu morjens”. Och i de här sammanhangen vet man på förhand att någon kommer att ha någonting att säga om musiken som spelas på radio.

Återigen, musiken får man så gärna tycka till om, också till mig. Om det känns så. Jag kan dock inte lova att jag kan påverka saken desto mer, det är inte min avdelning, så att säga.

Nu i lördags var det en äldre herreman som var alldeles särskilt bestämd när det kommer till musik. Inte bara den musik som vi spelar på Yle Vega (där jag alltså jobbar), utan musik i största allmänhet. ”Varför ska det finnas så mycket dålig musik?”

Det här är en fråga som jag hör rätt ofta, formulerad på lite varierande vis, men andemeningen är alltid den samma: varför kan man inte göra bra musik i stället för dålig?

De som undrar detta gör det dessutom oftast på fullt allvar. Någon enstaka person inser det omöjliga i frågeställningen, men de flesta är på riktigt förbluffade över detta faktum att det görs så mycket usel musik i världen. Och att den dessutom blir spelad på radion.

Ja, säg det. Man tycker ju att då det nu en gång är rätt så dyrt att hyra in sig i en studio, ofta för flera veckor eller rentav månader som det kan ta att spela in en skiva, så kunde man ju passa på att göra bra musik i stället för dålig.

Jag menar, det kostar ju hur som helst exakt samma summa.

Bra fråga. Jag vet inte.

Nu är som sagt inte musiken min avdelning, vare sig Vegas spellistor, eller spelande och komponerande av musik för den delen. Inte ens musikens teori är jag värst väl bevandrad i.

Däremot är jag ju en sådan här vetenskapsnörd, även om jag inte själv är en forskare eller vetenskapsman, jag är som sagt journalist till yrket. Men jag är väldigt intresserad av vetenskap och diskuterar gärna särskilt rymdfrågor med folk från publiken.

Det är roligt att så många delar mitt intresse för det här temat. Fortsätt gärna rycka mig i ärmen, jag pratar gärna om svarta hål och ljusets hastighet, också på semestern.

Ibland när folk vill tala om bra versus dålig musik med mig så brukar jag försöka styra in samtalet på en vetenskaplig omloppsbana. Jag brukar ta upp det här med relativitet. Einstein är bra att nämna i det här sammanhanget.

Einstein visste att det inte finns någonting absolut i universum, utom ljusets hastighet så klart, som alltid är den samma (i vakuum). Allt annat beror på betraktarens synvinkel. Till och med själva tiden och rummet.

Och alldeles garanterat också musiken!

Det är nu bara en gång för alla så att det inte finns någon konstant, någon naturlag, någon objektiv utgångspunkt för vad som kan betraktas som ”bra” musik. Eller ens vad som är musik och vad som inte är det.

Hemskt ledsen, men det finns det inte. Musik är, objektivt sett (eller hört) bara ljud som väcker olika känslor och associationer hos oss lyssnaren baserat på erfarenheter, referensram och sinnesstämning.

Jag märker nu att jag nästan blir förbannad på mig själv när jag läser vad jag själv skriver. Det där är ju nästan vanhelgande! All den musik som jag själv älskar och som ger mig nostalgiska rysningar och tårar i ögonvrån, visst måste den ju ha någonting speciellt som skiljer den över mängden!

Mike Oldfield till exempel, som hör till mina största musikaliska idoler, och speciellt det banbrytande verket Tubular Bells, som jag fortfarande inte kan lyssna på utan att få kalla kårar. Nog måste det ju finnas någonting där som höjer det genialiska stycket över övrig musik, och speciellt över vanliga slumpmässiga ljud, som det när sophämtarna slamrar med soptunnorna nere i gränden!

Nej då! Ljud är bara ljud. Musik är bara musik. Om ljudet av skramlande soptunnor i gränden ackompanjerat av ett par fräsande hankatter är det som du associerar med din första kyss, fosterlandet, smaken av sommarens första, söta jordgubbar, och du inte kan tänka dig någon ljuvare musik, då är det så. Och ingen kan hävda att du har fel!

Det är klart att det finns all världens matematiska måttstockar och kvantitativa egenskaper för musik, och det är klart att det finns de som behärskar dem bättre än andra och kan utnyttja sina kunskaper till att skriva musikstycken som tekniskt sett är mer raffinerade och utstuderade än andra. Johann Sebastian Bach till exempel, han packade sin musik full av matematik. Den är onekligen genialisk. Hävdar även jag.

Men är Bachs Toccata och fuga d-moll ”bättre” än Motörheads Killed by death?

Beror på vem du frågar.

Seriöst, det är allt det beror på.

Det finns inget facit. För när det kommer till den objektiva kritan så är det bara ljud i bägge fallen.

Jag upprepar, för det finns ännu de som inte har antecknat: det finns ingen naturlag, ingen musikalisk motsvarighet till c, ljusets hastighet i vakuum. Det finns ingen bra eller dålig musik. Hur det än smärtar mig och river i själen då jag säger det så är Vikingarnas Kramgoa låtar MCMLXVIII lika bra eller dålig som Mike Oldfields Tubular Bells.

Eller Sibelius Finlandia, som jag inte heller kan höra utan att bli lite gråtmild. Men det beror bara på alla minnen och associationer som jag förknippar med stycket i fråga.

Finlandiahymnen var ett av de första stycken som jag lärde mig spela på något instrument, i det här fallet mormors gamla tramporgel hemma i mormors och morfars vardagsrum i Grankulla under det sena sjuttiotalet.

Inte lärde jag mig någonsin att spela den bra, men jag blir ändå nostalgisk bara av att höra den ostämda tramporgeln bräka ut ”O Finland, se, din morgonljusning randar” i mitt huvud.

Finlandiahymnen spelades också på min pappas begravning. Folk som såg mig sitta där och gråta i Hedemora kyrka trodde säkert att jag grät för att jag sörjde min far (som jag aldrig riktigt lärde känna). Men jag grät för att kantorn spelade Finlandiahymnen. Speciellt när hon missade en not här och där och fick det att låta lite som då jag satt i mormors knä vid tramporgeln som liten.

Men sist och slutligen är ju som sagt också Finlandiahymnen bara en serie ljud som är uppradade efter varandra.

För en utomjordisk besökare kunde vi lika gärna spela upp Pop-SixtensDon’t Stop The Music” och säga att det här är ljudet som återspeglar vår folksjäl. Vår alien-gäst skulle bara rycka på sina tre axlar och undra om vi har positronbränsle till hans antimateriareaktor så han kan ta sig till Tau Ceti.

Dessutom hör han inte ljud, han kommunicerar genom olika nyanser av blått. Apropå det, säger han, ”blir ni inte helt varma inombords av den här klassikern av Gnoog Fnyrxx” och bränner av en serie blåskiftande ljusblixtar mellan antennerna som sticker ut ur det som ser ut att motsvara hans näsborrar.

”Vad menar varelsen med de där besynnerliga blåaktiga ljusblixtarna, det där betyder ju absolut ingent-”

Desto längre hinner våra kontaktpersoner för utomjordingsärenden inte i sin mening innan besökaren pulvriserar dem med sin materiakonverter.

Må så vara att vår alien-besökare inte förstår mänskligt tal, men en snorkig, spydig ton är så gott som universell och man ser helst till att undvika en sådan då man hänvisar till ett verk av Gnoog Fnyrxx.

Nåja, nu har jag kanske skrivit nog om det här. De flesta fattade säkert galoppen. Det finns varken bra eller dålig musik ur en objektiv synvinkel. We get it.

Det var bara det jag skulle säga, jag tänker inte utveckla det här till desto mer av en stugverandaversion av Ed Woods Plan 9 From Outer Space. Som förresten ju är världens sämsta film.

”Ja, apropå det, varför görs det så många dåliga filmer!”

Säg det. Vi tar det i nästa blogginlägg.

Men hej, för att nu riktigt motsäga mig själv och min tes om att det varken finns bra eller dålig musik så avslutar jag det här inlägget med att rangordna världens bästa rocktrummisar.

Kriterierna är 1) teknisk skicklighet, 2) kreativitet och stilkänsla samt 3) ”groove”.

Listan är följande:

  1. Ian Paice (4,8992 av 5 poäng)
  2. John Bonham (4,7843 / 5)
  3. Stewart Copeland (4,7734 / 5)
  4. Ginger Baker (4,6673 / 5)
  5. Keith Moon (4,5444 / 5)

Jag är ledsen, Neil Peart, jag vet att du är en kirurg med trumpinnarna. Jag hör av mig när jag behöver få mina trumhinnor opererade.

 

 

”Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.”

– Vad är det finaste som du har ärvt, det som du skulle rädda först från lågorna om huset där ni bor började brinna?

– Efter att familjen är i säkerhet, menar du? Tja, morfars gamla fårskinnsjacka, tror jag. Jo, det skulle nog bli den. Bättre jacka finns inte, den håller mig varm och torr i alla väder och påminner mig om morfar.

– Ja men modersmålet då, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv.

– Jaha, om vi ska gå in på det spåret så säger jag generna. Mina gener som har gett mig min mammas ögon, som min son i sin tur har ärvt, och min kärlek till skrivande och talande som jag har fått från farfar. 

– Jag har läst dina texter. Jag skulle inte räkna med jackpot i bouppdelningen om jag vore dina barn.

– …men när det kommer till kritan, vem har egentligen ärvt vem? Har jag ärvt generna? Är det inte generna som har ärvt mig? Trots allt så fanns de ju före mig.

– Nu klyver du bara hår, generna är inte självständiga enheter som kan ärva någonting, de är bara rader med biologisk kod som kopierar sig själv. De är inte separata från oss.

– Säg inte det. Ta nu mitokondrierna som bor i våra celler, de fungerar som cellernas små kraftverk. De är i princip sina egna varelser, ättlingar till urhavets proteobakterier som slog sig i slang med våra tidiga, encelliga förfäder. De har sitt eget DNA.

– Mina mitokondrier har inte DNA, de har Saunalahti.

– Haha, biokemisthumor. Good one. Men min poäng här är att generna är det som allting utgår från. Arter kommer och går, endast DNA består. Du och jag som individer, vi är bara biologiska experiment som våra gener kör för att se vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är deras transportmedel, ett sätt för dem att sprida sig själva vidare.

– Jo, men vi är medvetna varelser, vi har vår fria vilja. Vi bestämmer över vårt eget liv, generna följer bara med strömmen!

– Vem bestämmer över vem? Säg mig en sak som du har gjort i ditt liv som inte på något sätt, direkt eller indirekt bestäms av ditt DNA, sådana saker som ditt temperament, din sexualitet, vilka smaker du gillar, hurdana tjejer du föredrar, hela din personlighet. …AJ! Varför sparkade du mig på smalbenet? Det gjorde ont!

– Skyll inte på mig. Skyll på generna, om de nu en gång styr allting som jag gör.

– Försök ta det här på allvar nu alltså! Generna har dikterat dig i minsta detalj. De äger dig, för de ärvde dig. Du har redan skickat arvet vidare till nästa generation, de har uppfyllt sitt mål för din del och snart behövs du inte längre.

– Ja men det där är ju bara stru-

– Nu ska du visa lite respekt för det mäktiga DNA, hör du! Inser du hur gammal DNA-molekylen är? Din äldsta fungerande gen är den som innehåller instruktionerna till glutaminsyntas, ett enzym som deltar i kroppens omsättning av kväve. Du trivs i skärgården om somrarna, eller hur?

– Jo, men vad har det med någonting att göra?

– Nå, du kan ju tänka på det här sedan när du ligger där på strandklippan och solar dig, att en del av generna inuti din kropp är äldre än berget du ligger på. Berggrunden i södra Finland är lite under två miljarder år gammal. Genen som tillverkar glutaminsyntas dök upp för mer än två miljarder år sedan. Det här var innan det ens fanns cellkärnor, alltså före de första eukaryoterna.

– Sitter du och försöker kollra bort mig nu för att jag ska glömma vem som beställde vad? Jag minns precis vad du har ätit och druckit, och det är betydligt mer än vad jag beställde. Tro inte ens att vi delar på notan fifty-fifty!

– Apropå den där omeletten som du åt, du vet ju att man kan tillverka en dinosaurie av vanliga ägg från Alepa?

– Hah! Genteknologi. Fåglarna härstammar från dinosaurierna, och så vidare!

– Just det! Inte bara det, fåglarna är dinosaurier, de härstammar från skräcködlorna i rakt nedstigande led. En vanlig höna innehåller den kompletta genetiska ritningen till en brontosaurus.

– Brontosaurusen satt på en annan gren av släktträdet, så det stämmer inte riktigt. Men i princip är det ju sant det där.

– Jo, men vill du alltså veta hur du gör för att tillverka en dinosaurus av luomu-hönsägg från Alepa? Eller K-butiken om du har Plussa-kort, det är inte så stor ski-

– Nej tack. Helst inte.

– Det ska som sagt vara luomu. Alltså ägg som är befruktade. Hönan och tuppen ska ha intimt samröre i hönsgården liksom. En bekant till mig födde upp höns där hemma från Alepas luomuägg. Fyra av äggen i en tio äggs låda var befruktade och blev till höns.

– Höh! Det där är nu igen en av de där urbana myterna.

– Nej, det hände på riktigt, jag lovar! Hur som helst, du tar ett befruktat hönsägg, och sedan påtar du på generna i embryot. Som sagt, hönans DNA innehåller alla instruktioner som behövs för att det ska bli en dinosaurie, de genetiska dino-switcharna är bara i OFF-position för evolutionen har stängt av dem med tiden och ersatt dem med nya funktioner. Sånt där som fåglar har. Näbben till exempel.

-…men alla de gamla instruktionerna finns kvar där. För att bygga en velociraptor eller vilka skräcködlor som nu fanns på fåglarnas släktträd under juraperioden. Ja ja.

– Exakt! Det enda du behöver göra är att stänga av alla de nyare switcharna och koppla på de gamla dinosaurusswitcharna, och vips har du en skräcködla. Det har gjorts på riktigt, det är inte bara fria fantasier det här.

– Så var har vi alla Kalkonus Rexar då?

– Nå inte har forskarna ju låtit dinosaurie/höns-embryona växa till slut, det skulle ju vara oansvarigt och oetiskt och allt det där. Men det är antagligen bara en fråga om tid innan det händer, tror man.

– Jaha. Anteeksi neiti, saisimmeko laskun?

– Men kolla här, jag googlade det, du ser på den här röntgenbilden att det här hönsembryot har en näbb med tänder i. Riktiga små dinosaurietänder, är det inte helt galet? Och en svans som en riktig raptor har den också, eller om den skulle få växa ut till slut, alltså. Ska vi göra en sådan på veckoslutet? Jag har en ask med luomuägg där hemma!

– Nej. Kommer du ihåg hur det gick när du skulle tillverka egna fyrverkerier i vårt garage när du var sexton? Betalade du nånsin samtliga rater av skadeståndet åt farsan?

– Så vad är det du försöker säga? Att det inte är en god idé? Medge nu ens att det skulle vara en elegantare metod än den som de använde i Jurassic Park? Myggor som har sugit blod av dinosaurier och fastnat i kåda och blivit bärnsten, och så suger man ut blodet och utvinner DNA. Hah, alla vet att DNA har en halveringstid på 512 år, vilket betyder att allt DNA som är äldre än maximalt två miljoner år är obrukbart.

– Ja ja, och dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan, så dit for den affärsidén för verklighetens Jurassic Park.

– När det gäller ursprungligt dino-DNA, ja! Men fåglarna har det i färsk form i sina celler, gömt under alla moderna papegoj- och fiskmåsritningar. Bara att påta lite på de rätta avbrytarna.

– Det är förresten du som kör, jag har druckit ett par stycken bärs. Borde ha druckit mera. Eihän tätä kestä selvin päin. 

– Sure! Jag såg en grej i en gammal Roadrunner-animation. Looney Tunes, du vet. Spänn fast säkerhetsbältet, jag är säker på att jag klarar det om vi tar tillräckligt med fart.

– TAXI!!!

Den nattliga åskan som slog ned i min dröm och dödade båtsmannen

I drömmen står jag på en ödslig strand. Det är sen kväll, solen har gått ned men horisonten är fortfarande ljus. Det är sommar, trots allt. I drömmen alltså. Havet ligger spegelblankt.

Jag inser att den här långgrunda, steniga stranden är på Azorerna. Jag har varit här förr. Men längre borta på stranden ser jag hopptornet från Ekenäs badstrand. Det är väl inte så noga med detaljerna i drömmar, antar jag.

En segelbåt ligger för ankar ute på fjärden. En fin liten slup av Colin Archer-modell. Jag noterar att den vita färgen flagar på dess sidor.

Någon står i sittbrunnen. En tänd stormlykta hänger från akterstaget, men jag ser inte personens anletsdrag, det är för långt borta.

Någonstans i bakgrunden, inåt land, mullrar åskan. Skräckfilmsklichéerna duggar tätt i den här drömmen.

Han – ser ut att vara en lång, mager man i en gul regnrock – stiger i en jolle som är förtöjd vid båtens akter. Mannen sätter sig ned och börjar ro in mot land. Jag känner en stigande oro. Han har kommit för att hämta mig, misstänker jag.

Jag tittar upp mot himlen över land och ser till min förvåning ett mörkt moln som har seglat upp bakom mig och över mig medan jag stirrade ut till havs.

Mannen i jollen har nu kommit så nära att jag börjar urskilja detaljer. ”WÄRTSILÄ TURUN TELAKKA” står det i bleknade bokstäver på den gula regnrockens rygg.

Jollen är nu nära stranden, bara cirka tjugo meter kvar till land. Jag känner mig olustig till mods.

Mannen drar in styrbords åra och låter den vila i klykan så att den sticker ut över relingen. Så där som morfar sade att man aldrig ska göra. Man ska ta in årorna och lägga dem prydligt inuti båten, på bänkarna.

Den andra åran ställer han rakt uppåt med inre ändan mot jollens botten och använder åran som en krycka för att häva sig upp från bänken. Han är gammal, eller åtminstone svag, inser jag.

Mannen i jollen börjar vända sig om. Snart ser jag hans ansikte.

Men innan jag hinner se vem han är slår en blixt ned från molnet ovanför och träffar åran som pekar mot skyn. Åskknallen kommer omedelbart. Åran splittras och träfragment flyger åt alla håll genom luften.

Hur det gick för mannen hinner jag aldrig se, för i detsamma vaknar jag med ett ryck. Vilken besynnerlig dröm, tänker jag, och somnar in på nytt nästan omedelbart. Resten av natten är drömlös.

På morgonen, vid frukostbordet, säger min yngre son att han vaknade av en åskknall i natt. Innan jag hinner börja undra om jag fortfarande drömmer, bekräftar min hustru Milla det här. Hon hörde också åskan. En rejäl knall dessutom.

Senare på morgonen, på väg till jobbet, får jag ett textmeddelande av Milla. Hon har nämnt den nattliga åskknallen för en arbetskamrat som visste berätta att det kan hända att flygplan som kommer in för landning och flyger genom ett moln utlöser en blixt genom att chockvågen som planet orsakar får fukten i molnet att kondenseras.

Milla skickar mig en länk till en Hesari-artikel om saken. Ni hittar den här.

Och vi bor ju mitt under luftfarleden som flygplanen som anländer västerifrån använder när de kommer in för landning till Helsingfors-Vanda. Så det är fullt möjligt. Det åskade en gång tidigare i vintras, också då på morgonnatten.

Just nu slaskar det där ute. Stora blöta flingor, som små spöken som har tappat flygförmågan, trillar från skyn.

Jag känner att jag behöver se solen. Känna den med hela kroppen, låta den bränna bort det här posttraumatiska chocktillståndet av något slag som jag sannolikt befinner mig i efter de gångna veckornas mentala berg-och-dalbana.

Fyra veckor kvar tills vi flyger till Australien, säger Milla glatt åt barnen. ”Under påsklovet ska vi packa!”

Påsklovet? Jag tänker börja redan i kväll, tänker jag för mig själv.

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ’I want to go home!’
And they sent me home.

Dagen då musiken dog

Tom Starling hade gjort ett ovanligt, men av allt att döma juridiskt hållbart avtal med gudarna. De lovade göra honom till alla tiders musikaliska geni och den största låtskrivaren som någonsin levt, men på ett villkor:

“Min musik går i graven med mig.”

Villkoret ställdes av Starling, inte av gudarna. De bara ryckte på axlarna, gjorde som Starling ville, och återvände till sin orgie på Olympen.

Sagt och gjort: Tom Starling blev stor. Han blev större. Han blev enorm. Hans stjärna lyste klarare än Elvis, Dylans, Cohens, Jacksons, Piafs, Beatles, Stones och ABBAs stjärnor sammantaget. Han och hans Tom Starling Band sålde ut stadion efter stadion, kväll efter kväll, i stad efter stad, år efter år.

Hans skivor, som gavs ut med fjorton månaders intervaller, punktligt och utan undantag, i sexton års tid, sålde i så stora mängder att de till slut, i kombination med turnéerna, hämtade in mer pengar än den globala vapen- och droghandeln sammanlagt.

Varje gång då en av Starlings skivor släpptes kraschade Spotify och andra streamingtjänster på grund av den stora mängden användare, och låg nere i flera dagar.

Men Starling själv drog ingen finansiell nytta av allt det här. Han behöll bara så mycket av pengarna att det räckte till för att täcka kostnaderna för turnerandet och inspelningarna och till att betala hyran för en anspråkslös trerummare i Brooklyn, New York City.

Resten av pengarna gick oavkortat till Rocket Man, inc., ett företag som Starling grundade i början av sin karriär. Företaget, med Elon Musk vid rodret (Starling hade headhuntat honom i ett tidigt skede) hade som sitt enda mål att utan dröjsmål bygga en rad kolonier på Mars och att inleda terraformandet av planeten.

Då Starlings åttonde platta släpptes var redan fem kolonier aktiva på Mars, städer på tio tusen människor var, och enorma fusionsreaktorer vid polerna spjälkte vatten till syre som pumpades ut i atmosfären och väte som försåg fusionsreaktorerna med energi.

Tom Starlings låtar blev omedelbara klassiker, bokstavligen varenda en av dem, så fort som de spelades för första gången. Minst åtta av dem gjordes till nationalsånger i lika många länder.

Folk hade sex till låtarna, gifte sig till dem, begravdes till dem, tatuerade låttexterna på sina bröst och ryggar, texterna gav tröst och hopp åt folk i djup desperation, de fick krigiska ledare att dra tillbaka sina trupper och människor som gick i självmordstankar att vilja leva igen.

Så vackra, transcendenta och berörande var Starlings låtar att religiösa ledare betraktade dem som ett bevis för Guds existens, vilket ironiskt nog för en gångs skull var en helt korrekt iakttagelse, men i samtliga fall var det fel gud(ar) som fick äran.

Tom Starling vann Nobelpriset två gånger, en gång litteraturpriset och en gång fredspriset, men han vägrade artigt men bestämt att ta emot dem bägge gånger.

Den fjortonde april 2024, i femtioåtta års ålder, dog Tom Starling av skadorna som han ådrog sig i samband med en olycka där en robotgräsklippare körde över honom i Central Park.

Olyckan som tog Starlings liv inträffade för övrigt exakt fjorton månader efter att hans fjortonde album släpptes.

Och som villkoren i Tom Starlings kontrakt med gudarna slog fast så gick Starlings musik i graven med honom. Detta trots att flera av gudarna själva gick omkring på Olympen med Tom Starling-t-shirts och protesterade högljutt mot tanken på att aldrig få lyssna på TSB igen.

Inte ens gudarnas jurister, som de facto var mäktigare än själva gudarna, lyckades hitta något kryphål i paragraferna. Så Starlings musik tystnade och försvann samma dag då artisten begravdes.

Det hela var väldigt förvirrande. Alla dessa låtar som hade kommit att betyda så mycket för så många människor, med ens var det som om de aldrig hade existerat.

Skivorna, de fysiska plattorna och minneskorten, de försvann naturligtvis ingenstans även om informationen de innehöll raderades. Men pärmbilderna, texterna och som sagt, själva musiken, var puts väck.

Men ännu mer besynnerligt: borta var också alla minnen av musiken. Fansen slet sitt hår och grät medan de desperat försökte komma ihåg ens en snutt av den där låten som hade betytt så mycket för dem. Låten som hade spelat i bakgrunden då de fick sin första kyss, då deras barn föddes, låten som mamma sjöng åt dem om kvällarna vid läggdags…

Allt var borta. Ingen mindes en endaste not eller ens en enda låttitel.

Alla nothäften, alla YouTubevideon, alla doktorsavhandlingar kring Starlings texter, alla tatueringar med textrader, alla bootleginspelningar, alla ringsignaler i folks telefoner, allt var spårlöst försvunnet.

Däremot, besynnerligt nog, fanns alla stillbilder kvar. Tusentals, miljontals foton av Tom Starling och hans band på scenen, närbilder av hans ögon då han rördes till tårar medan han framförde den där låten, ööh, vad den nu hette och hur den nu gick. Alla bilderna återstod.

Tusentals fans hade levande och varma minnen av att ha träffat Tom och fått hans autograf. Otaliga groupies mindes nätterna som de tillbringade tillsammans med Starling på hans hotellrum eller längst bak i turnébussen.

Tom Starling var en man som inte brydde sig om lyx, droger och snabba bilar, men när det kom till kvinnor var han ingen munk precis. Minst tolv barn lämnade han efter sig, samtliga med olika kvinnor, ingen av dem sådana som han hade träffat fler gånger än den där ena.

Alla kom de ihåg Tom, hur de trollbands av hans röst, hans texter, hans gråtande gitarr och hans stålblåa ögon. Men av hans låtar fanns inte så mycket som en endaste takt kvar. Musiken gick, som överenskommet, i graven med Starling.

Den gick i graven med honom bokstavligen, faktiskt, för Starling var en man som var noggrann med detaljerna: i bröstfickan på kostymen som han begravdes i låg ett minneskort med samtliga hans låtar på. Men där kom ingen på att leta, Starlings gravfrid förblev obruten.

Världen däremot, den upplevde sina värsta ofredsår någonsin. Folk drevs bokstavligen till vansinne när de försökte dra sig till minnes Starlings låtar. Flera stora krig bröt ut, New Delhi, Boston och Vladivostok utplånades av kärnvapenexplosioner. Hundratals miljoner människor dog innan det hela ebbade ut.

Kolonierna på Mars däremot, de levde vidare i fred och välmåga. Också Jupiters måne Europa hade man vid det här laget börjat kolonisera från Mars.

Elon Musk hade förutsett att jorden förr eller senare skulle falla tillbaka i sina krigiska vanor, även om orsaken i det här fallet var av ett slag som inte ens han hade kunnat föreställa sig. Men så fort som krigandet bröt ut på jorden stoppade Musk all trafik mellan planeterna. Mars var vid det här laget självförsörjande och Musk gjorde det korrekta antagandet att det var bäst att ligga lågt ett tag tills det radioaktiva dammet hade lagt sig på jorden.

Elon Musk satt i sin soffa på den täckta utsiktsplattformen i Starling Tower, den högsta byggnaden i Curiosity City, och log för sig själv när han noterade att himlen ovanför var blåare än den någonsin varit.

Mark Zuckerberg nere i Schiaparelli, den största staden på södra halvklotet, hade berättat för honom att flera av barnen redan sprang omkring utomhus utan rymddräkter om våren, även om det strikt taget var förbjudet. Men det skulle inte dröja länge nu innan de kunde öppna de stora kupolerna över städerna. De första skördarna odlade under bar himmel hade skördats tre år tidigare. Enorma vattenreservoarer hade hittats strax under den marsianska ytan och vattnet hade pumpats upp till det som nu var väldiga sjöar.

Musk hällde upp en kopp med ångande te, odlat här på Mars såklart, medan han tankspritt gnolade på en melodi, tills han tystnade med ens. “Nej, det var inte så den gick! Damn you, Tom!” Musk kastade i sin frustration temuggen som singlade iväg genom luften och studsade mot fönstret tjugo meter längre bort. Där föll den till golvet utan att gå i kras. En av fördelarna med den Röda planetens svaga tyngdkraft.

Gudarna på Olympen, dem gick det inte så bra för. De hade länge stått under uppsikt av Galaktiska gudarådets sekretariat, Orionarmens underavdelning, och det här senaste klåpandet med Tom Starlings kontrakt var droppen som fick bägaren att rinna över. Samtliga tjugonio gudar på Olympen reinkarnerades som roadies och cateringpersonal åt den finländska hiphopparen Cheek, och Olympen utplånades med en antimateria-stridsspets.

Och Tom Starling, han förblev död och av hans musik hördes som sagt inte en ton någonsin mer.

Eller nåja – en reklamjingel som skrevs för en utställning på det nyöppnade Guggenheimmuseet i Helsingfors hösten 2084 råkade vara en exakt återgivning av refrängen i öppningslåten på Tom Starling Bands fjärde skiva, men museet gick i konkurs och lades ned innan utställningen blev av, så ingen fick någonsin höra den, utom museets kurator, men hon led av sviterna efter en klumpigt genomförd – om än tillfällig – lobotomi (det var populärt just då, i kombination med missbruk av holocrack) så hon lyssnade inte värst uppmärksamt.

Och det var det.

Jag tror på döden före livet

Det senaste halvåret eller så har jag troligtvis tänkt mer på döden än under hela mitt liv dittills sammantaget. Det är väl inte mer än naturligt då man blir sjuk, även om jag sist och slutligen hade tur med diagnosen. Sarkoidos må vara en jobbig sjukdom, men man kan leva med den, i motsats till många andra sjukdomar.

Jag har alltid varit av den där sorten som oroar sig över saker och ting. Jag oroar mig för allting från att missa tåget till att tåget inte missar mig. Och för Cheeks nästa skiva och tredje världskriget, glöm inte det.

Av den här orsaken kom det som en smärre överraskning för mig när jag insåg att jag ju hittills faktiskt inte har oroat mig värst mycket för döden. Jag har alltid insett att den lurar där bortom någon av krökarna på mitt livs flod, men jag har aldrig orkat ta något större problem av det hela.

Då menar jag främst min egen död. Mina nära och kära, det är en helt annan femma. Att de går bort och lämnar mig ensam i världen, det har gett mig desto fler sömnlösa nätter. Men det har handlat mer om rädsla för att tvingas leva utan dem än om rädsla för själva döden.

Woody Allen sade någonting i stil med att “Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar.” Jag har i en eller annan konversation sagt att det är ungefär så som jag ser på döden, men vid närmare eftertanke så är det nog inte riktigt sant.

Jag har nog full förståelse för närvaroplikten som ingår i dödsögonblicket. Det är inte det jag är rädd för. Jag är snarare, som de flesta, rädd för det eventuella lidandet som föregår det sista andetaget.

Jag har aldrig skrivit något testamente i det här avseendet, men vi kan ju låtsas att det här blogginlägget är ett sådant: om jag blir liggande som ett paket, oförmögen att kommunicera, och med noll chanser att göra comeback, och speciellt om jag är vid medvetande men lider svåra plågor: dra sladden ur vägguttaget, snälla.

Strunta i vad Timo Soini och de övriga fundamentalisterna säger. Livet är fantastiskt och unikt, men det är inte alltid heligt från embryostadiet till det sista andetaget. Jag är inte säker på hur old skool-troende definierar “heligt”, men saknar livet värdighet och om det bara kan erbjuda lidande så har jag väldigt svårt att se på det som någonting värt att bevara som något slags självändamål.

Det här är någonting som jag uppfattar som mer eller mindre självskrivet för alla som jag känner personligen, på en sådan nivå att man känner sig bekväm med att tala om de här sakerna, så någon kanske undrar att vaddå, firar vi uppenbara veckan, eller?

Men man vet ju aldrig. Är det någon av mina vänner och bekanta som inte stöder tanken på att dra ut sladden när hoppet är ute? Jag kommer inte på en enda. Hör gärna av er i kommentarerna i så fall. Jag är nyfiken på varför ni tänker så.

Min egen morfar drabbades på slutrakan av en stroke som berövade honom talförmågan. Han var nittio plus då, så jag antar att sånt händer. Men de sista veckorna var svåra: han blev våldsam, han låg där i sin säng och skrek och härjade, så skötarna gav honom lugnande medel. Med klen framgång.

När det här hade fortsatt ett bra tag så var det någon särskilt driftig individ bland vårdarna som kom på att “ja men tänk om han härjar för att han har ont någonstans. Tänk om han behöver smärtstillande medicin i stället för lugnande!”

Sagt och gjort, morfar fick smärtmedicin och kort därefter somnade han in för sista gången, lugnt och stilla.

Men jag inser att jag inte har skrivit ett ord om det där som jag hänvisade till i rubriken: döden före livet.

Jag tror att en av orsakerna till att jag aldrig har orkat ta någon större stress för döden är att jag i ett ganska tidigt skede insåg att jag ju har gott om erfarenhet av den. Faktum är att jag har varit “död” oändligt mycket längre än jag har varit vid liv.

Alla ni som ogillar citat, ducka, för här kommer ännu ett. Av självaste quotemastern Mark Twain, som sade någonting i stil med att “Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i åtskilliga miljarder år innan jag föddes, och led inte det minsta lilla besvär av det här.”

Det här är en fascinerande tanke som jag ofta återkommer till. För det stämmer ju. Jag var inte bara död när Finland utropade sin självständighet, eller under franska revolutionen, eller då Keopspyramiden byggdes…

Jag var också död när de första människorna klättrade ned ur träden, liksom också när den femton kilometer stora jätteasteroiden dundrade ned från skyn och satte punkt för dinosauriernas era på jorden. För sextiofem miljoner år sedan. Jag tror att det var på en tisdag.

Jag var lika död när det första flercelliga livet uppstod i havet och då det senare klättrade upp på torra land. Jag visste fullständigt noll om allt detta. Eller då solen tändes för mer än fyra och en halv miljarder år sedan. Eller under årmiljarderna innan det här.

Okej, vi kan hålla på så här hela natten, men ni har säkert redan förstått poängen. Jag var saligt omedveten om allt det här eftersom jag inte existerade då. Precis lika omedveten om någonting som pågick i universum som jag var senast då de sövde ned mig för ett ingrepp. Ni vet hur det känns. Eller vet ni inte, good for you. Men det är ju som att sova, fast utan drömmar. Det är bokstavligen som att inte existera.

Apropå det, om någon tycker att det är nästan oändligt osannolikt att just du existerar, grattis, för det är det, men inte för osannolikt: det behövdes ändå strikt taget inte någon skapare till det. Det behövdes bara ett i praktiken oändligt universum och oändligt med tid.

Lagen om sannolikheter säger att ger du oändligt många apor oändligt många mikrofoner och inspelningsstudior, och oändligt mycket tid, så kommer någon av dem förr eller senare att spela in Cheeks samtliga skivor (förhoppningsvis mycket senare).

Eller någonting ditåt.

Ge någonting tillräckligt med tid och tillräckligt med världar där stuff kan hända, så kommer DU att hända, förr eller senare. Det är mer eller mindre oundvikligt. Faktum är att förr eller senare kommer du att hända på nytt, eftersom det bara finns en begränsad mängd olika sätt som atomerna i universum kan rada upp sig på (medges, den mängden är hårresande, stroke-framkallande stor, men den är hur som helst begränsad.

Jag upprepar: inte nog med att du hände sist och slutligen, du kommer att hända igen. Förutsatt att universum är evigt och oändligt. Är det inte det så är du lite unikare. Men fortfarande inte så osannolik att det närmar sig noll. Det krävdes bara en massa tid och rymd. En mängd tid och rymd som är så hjärnkrossande enorm att det är farligt att ens försöka förstå. Men här är du – vi – hur som helst.

Men poängen här är att under 99,999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999+ procent av all den tiden – var vi inte. Existerade vi inte. Minns du hur det kändes? Nä, förstås inte. Inte jag heller. Men jag tänker mig att samma sak sker efter att vår korta tid här på jorden är slut. Det finns naturligtvis gott om folk som tänker sig någonting helt annat.

För så är vi människor funtade att saker som vi inte kan föreställa oss känns väldigt jobbiga för oss. Vi är en pattern recognizing species. Våra hjärnor är programmerade av evolutionen att känna igen mönster så att vi så snabbt som möjligt kan antingen springa undan eller döda det vi ser och äta upp det. Bra för överlevnaden liksom.

När jag har talat inför folk på olika tillställningar har jag ibland bett publiken föreställa sig en färg som de aldrig har sett tidigare. Jag har låtit dem tänka på saken en liten stund och sedan sagt att “låt mig gissa – färgen ni föreställde er var lite åt det gredelina hållet, eller hur?”

Och publiken har skrattat, för väldigt många föreställde sig den tidigare obekanta färgen exakt så här. Av någon orsak, fråga inte mig varför. Kanske av samma orsak som aliens i Star Trek alltid har bokstaven z i namnet.

Grejen med oss människor är att det är svårt för oss att föreställa oss saker som inte är. Observera att då menar jag inte att hitta på storyn om fiktiva figurer och platser, för det är vi ganska bra på, utan att föreställa oss själva icke-existensen. Det känns lätt skrämmande, och då fyller vi gärna icke-varat efter döden med trevliga saker som känns trygga och bekanta för oss.

Spela schack med farfars farfar i det himmelska gräset invid en porlande bäck där barn från nio olika generationer leker med barkbåtar och lejonet tar en tupplur under linden tillsammans med lammet.

Eller att bli bortsvept av ett UFO och transporterad till en gyllene planet i en avlägsen galax där alla är glada och fria från tetaner och odlar biodynamiska krikon av guld och ser ut precis som John Travolta. Inklusive kvinnorna. Eller vad scientologerna än tror på.

Vill man tro på sådana här saker, ger det en tröst, så för all del, inget fel på det så länge man inte slår någon som inte tror lika i huvet med en spikklubba. Men frågar man mig så är samtliga de här hypoteserna om vad som händer efter döden “lite åt det gredelina hållet”.

För det enda verkliga alternativet, icke-existensen, är för svår att tänka sig. Rentav skrämmande.

Faktum är att jag också själv finner den väldigt svår att föreställa sig. Självklart är icke-existensen det, både den som kommer före livet och den som kommer efter. Men är den skrämmande? Inte egentligen, inte om man frågar mig. Jag tänker mig den som en narkos som bara fortsätter, och den tanken är faktiskt ganska lugnande. Även om det kanske indikerar att jag borde se upp med opiater ifall jag skulle råka komma över sådana någon gång.

Men kanske det finns flera avbrott än ett i den här till synes oändliga slätten av glömska. Kanske, efter att oceaner av tid har runnit förbi, ett “jag” ploppar upp ovanför medvetandets vattenyta och ser mig omkring i universum än en gång. Ett litet hörn av universum, lika litet som det här, någon helt annanstans.

Eller är det bara jag som fantiserar “lite åt det gredelina hållet”?

Kanske, men å andra sidan, jag har faktiskt en viss statistisk sannolikhet för att det här ska ske. Som sagt, med ett oändligt universum och under förutsättning av oändliga tidsrymder finns det bara en begränsad mängd kombinationer som atomerna kan rada upp sig på. Har det skett en gång så kommer det att ske igen, förr eller senare. Myyyyycket senare. Säger jag som om jag faktiskt skulle begripa det här.

Förresten, när jag föreställer mig att “jag” kunde tänkas dyka upp igen någon gång i en obestämbar framtid så avser jag inte det jag som är jag nu. Bara någonting som blir till ett “jag”, någonting som uppnår en tillräckligt stor grad av medvetenhet för att uppfatta sig själv som en klart avgränsad varelse med egen existens. Utan någon koppling till den här kroppen och det här medvetandet som skriver det här inlägget. Svårt att förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv.

Någon menar säkert nu att det inte är någon poäng med att fundera på de här sakerna. Tids nog får vi veta. Eller, om jag har rätt, då får vi inte veta. Då kommer galaxerna bara att fortsätta rotera och kollidera, solarna kommer att fortsätta födas och dö i våldsamma supernovaexplosioner i den uråldriga kosmiska dansen, och jag kommer att veta lika litet om allt detta som under årmiljarderna innan jag ploppade in i existensen.

Därför, så resonerar jag, gäller det att fundera medan man har chansen. Det är en trevlig omväxling, även om det är lite skrämmande då och då.

lovecraft

Anarki på hjärnfarmen

Jag tänker på kreativiteten lite som en bordercollie som bor i mitt huvud. Den föser ordens får i önskad riktning när jag visslar kommandon åt den.

Vissa dagar lever kreativitetens bordercollie upp till sitt rykte som kvicktänkt och hårt arbetande tankehund. Den föser in ordfåren i idéfållan snabbt och disciplinerat, i nya och spännande formationer. Ibland gör den levande ordfårpyramider av dem. Ibland dansar ordfåren kosackdans in i idéfållan. Ibland smyger de in som ninjor. Och jag kan inte annat än att utbrista i ett ”snyyyggt, grabben!”

Andra dagar, som i dag, är det sämre ställt med kreativitetens bordercollie. Den bara springer omkring och jagar fiskmåsar medan ordfåren ränner runt huller om buller, och skulle någon av dem mot förmodan självmant irra sig in i idéfållan så snubblar de över varandra och fastnar med huvudena mellan spjälorna, och gör de inte det så rymmer de ur idéfållan lika kvickt som de kom in och sedan springer de sin väg och ramlar ned för ett stup eller nånting.

Och sedan får man ringa till idéernas James Herriott och be honom komma och lappa ihop de stackars ordkräken men det är alltid five o’clock tea i idéveterinärernas värld när ordfåren skadar sig så innan idéernas James Herriott dyker upp har glömskevargen ätit de ordfår som inte spontant har fyllts med helium och svävat bort (ordfår gör så av någon oförklarlig anledning).

Och mitt i all denna krambambuli, vad gör kreativitetens bordercollie? Den springer iväg tillsammans med den feta, lata facebookbulldoggen och gör riktigt fula, korkade idévalpar som är så skadade att jag blir tvungen att stoppa dem i en säck och kasta den i sjön för att de inte ska behöva lida i onödan.

I dag kom de inte ens så långt som till parningsskedet, min kreativitetens bordercollie och den dumma, fula facebookbulldoggen. De bara låg där och gnydde ömkansvärt och pruttade. Jag ringde till idéernas James Herriott men han kunde inte komma, sade hans kollega Tristan, för han hade fastnat med armen i en deadlinekossa och kom inte loss.

Tristan skulle ha kommit själv, men han var antingen för full eller för nykter för att besöka min hjärnfarm, jag minns inte vilket.

Det har jag märkt, att kreativitetens bordercollie jobbar allra bäst när han får en orosfri diet. Matar man honom med oroskex och stresspripplor så vet man att det är tankeförstoppning som gäller de följande dagarna.

Eller så blir det den här sortens tangentbordsdiarré. Idéernas James Herriott indeed.

Jesse Eppu Oskari

För min inre syn ser jag två unga föräldrar. De sitter bland blöjpaket, flyttlådor, mammas tentböcker, några nyligen hopskruvade Ikeamöbler och högar med babykläder.

Deras son föddes för en vecka sedan, förlossningen drog ut på tiden men annars gick allting bra.

De sitter och funderar på ett namn åt sin lille son, deras första barn, som sover stilla i lådan som kom med moderskapsförpackningen.

”Jesse för att… för att jag alltid har gillat det namnet”, säger mamman.

”Jo, och Eppu efter… nå, Eppu Normaali, så klart”, säger pappan. Liknar han inte Martti Syrjä när han skriker? Och våran farmor kallas ju Eppu också”.

”Och Oskari efter pappa”, säger mamman och önskar än en gång tyst för sig själv att pappa inte hade dött i den där bilolyckan för två år sedan så att han hade fått se sitt första barnbarn.

”Jesse Eppu Oskari” säger de samtidigt och skrattar högt.

”Ssschhh” säger mamman, ”han sover äntligen, det tog mig nästan tre timmar att få honom att somna!”

Sedan sitter de där en stund i tystnad och håller om varandra och tittar på den sovande pojken. Världen är ett oskrivet blad för honom, alla vägar står öppna, han kan bli vad han vill, kanske sjökapten som morfar, eller bilmekaniker som pappa.

”Vilken väg ska han välja”, tänker pappan. ”Hur ser hans liv ut år 2016 när han är lika gammal som jag är nu? Tja, huvudsaken är att han blir lycklig.”

”Titta, han ler i sömnen”, säger mamman. ”Undrar vad han tänker på?”

Stunden är så intim, så privat, att jag skäms för mitt intrång trots att de inte ens existerar på riktigt, trots att det var jag själv som hittade på hela familjen och situationen.

Men jag har ju varit där själv. Jag har själv suttit och torkat en tår ur ögonvrån och tittat på mina sovande barn och förundrat mig över denna otroliga oskyldighet och totala fläckfrihet som ett slumrande spädbarn utgör.

Man föreställer ju sig bara goda saker i deras framtid. De kommer att bli framgångsrika, förmögna, lyckliga och omtyckta. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Samtidigt är man rädd för farorna som lurar på dem så gott som omedelbart när de drar sitt första andetag, faror som i motsats till barnen själva aldrig sover.

Man vet att livet kan förändras på ett enda hjärtslag. Någonting kan hända dem som gör att alla möjligheter, alla hoppfulla framtider raderas ut. En point of no return.

Schrödingers katt; locket öppnas, vågfunktionerna kollapsar och med ens vet vi hur det gick för kissemissen.

Der kan vara någonting som någon gör åt dem, men det kan vara någonting som de gör själva, kanske åt någon annan. De kanske själva kommer att bli den där faran som får alla någon annans tänkbara möjliga, hoppfulla framtider att kollapsa.

Vad hände? Kan man sätta fingret på den exakta stunden då det skedde? När upphörde Jesse Eppu Oskari att vara det sovande spädbarnet som ler i sömnen och blev till – tja, till Jesse Eppu Oskari i den här nyhetsstoryn?

Men sådant väljer man ju att inte tänka på. Åtminstone inte när det kommer till ens egna barn. Som sagt, ett oskrivet blad. Vitt och oskuldsfullt, som nyfallen snö.

Inte alarmgult, som kvällstidningens löpsedel.

För oss blir det ju aldrig flyktingar av

Varning: härnäst följer jossitering. För övrigt ett ord som saknas i det svenska språket och som behöver införas snarast.

“Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore” skulle mormor ha sagt.

Hur som helst, tänk er en dag i den inte alltför avlägsna framtiden. “Någon” främmande makt anfaller eller ockuperar Finland och börjar bomba samt skjuta landet tillbaka till järnåldern.

Vår försvarsmakt gör vad den kan, men civilbefolkningen lider ändå och dör. Följaktligen uppstår en situation där människor börjar fly kriget och i stora skaror söka sig till något av de vänligt sinnade grannländerna.

Tänk er då att detta grannland, eller dessa grannländer, mot förmodan säger nej. “Ni är inte välkomna här”. “Vi måste se till våra egna medborgare innan vi hjälper andra”. “Ert språk och er kultur är för olika vår, ni skulle aldrig integreras”. “Ni vill ändå bara komma hit och leva på vårt socialskydd”.

Eller den allra värsta förolämpningen, det ultimata saltet i såren:

“Vi betraktar ert hemland som tryggt”.

Tänk er ännu våra lagstiftare, riksdagsmännen som formulerade Finlands egen hjärtlösa flyktingpolitik. Tror ni att de konstaterar att “rätt ska vara rätt, där föll vi allt på eget grepp!” och ger upp alla tankar på att sända barnen och den övriga familjen till tryggheten?

Eller tror ni att de gör som Bruce Ismay på Titanic och hänvisar till all tänkbar status som de kommer på för att få en plats i livbåten, så att säga?

Och tror ni, om de och deras familjer slutligen kommer iväg och når ett land där de hoppas få asyl, att de lämnar sina smarttelefoner hemma, för “riktiga flyktingar har inte sådana, för då lider de ingen nöd”?

Jag vet ju vad jag tror, men jag har haft en jobbig morgon och känner mig lite väl cynisk, så jag kan ju ha fel.