”Ju mer jag lär känna människor, desto bättre tycker jag om hundar”

Vissa säger att citatet i rubriken tillhör Mark Twain. Någon tillskrev det Adolf Hitler. Hur som helst så skrev jag nyss, efter att ha följt med det amerikanska presidentvalet, en version av det på Twitter: ”Ju mer jag läser om människor i nyheterna, desto mer gillar jag min hund.” För så kände jag just då.

Men å andra sidan, är det här verkligen någonting som håller för en närmare analys? Jag menar, min hund Otto, även om han är väldigt snäll och söt och lojal och allt det där, så är han och jag i många avseende varandras diametrala motsatser. Skulle det här vara politik så skulle han sannolikt luta åt det sannfinländska hållet medan jag är en sådan här, tja, kalla mig suvakki då.

Trots allt, jag kan till exempel inte förneka att han är rätt så främlingsfientlig. Otto skäller regelmässigt ut främlingar baserat på föga annat än deras utseende. Alltså för att de ser främmande ut. Kanske också för att han tycker att de luktar konstigt.

Men till Ottos försvar måste kanske tilläggas att han är lika främlingsfientlig gentemot främlingar av alla sorters nationalitet, hudfärg och religion. Kalla honom en “equal opportunity bigot”. Lika misstänksam mot alla.

Utom om de har godis. Korv och sådant. Då är det genast ett annat ljud i skällan.

Honhundar betraktar Otto huvudsakligen som sexobjekt och antastar dem fullständigt hämningslöst på öppen gata om han kommer åt att göra det. Oavsett hur många vittnen som finns i närheten.

Otto skulle inte tveka en sekund om han lyckades övertyga någon om att nu ska det idkas könsumgänge, han skulle göra det på fläcken, återigen oberoende av hur många som ser på. Om en bil kör förbi och stänker lerigt vatten på de unga tu medan de gör det, tja, det skulle knappast bekomma Otto värst mycket.

Hanhundar som han möter ser Otto uteslutande som konkurrenter som behöver sättas på plats. Utom då de är större och starkare än Otto själv, då är han plötsligt väldigt inställsam och snabb att underkasta sig. Ibland räcker det med att de är små men mycket bestämda.

Jag betraktar Otto som relativt smart, åtminstone för att vara hund (Shetlands fårhunden är den femte smartaste hundrasen läste jag någonstans), men let’s face it – han har en kognitiv förmåga som i bästa fall motsvarar ett treårigt människobarns. Samma gäller hans ordförråd. Men det gör honom ändå smartare än cirka en tredjedel av den sannfinländska riksdagsgruppen och majoriteten av MV-lehtis läsare. Och de som röstar på Trump. Otto stavar också bättre än de gör.

Kritiskt och självständigt tänkande, en egenskap som jag betraktar som önskvärd och viktig, står inte värst högt på Ottos lista över prioriteter i livet. Faktum är att hans beundran av Starka Ledare – min hustru och mig – känns lite jobbig, även om det stundvis smeker mitt ego.

Det hela är lite som den värsta nordkoreanska personkulten med allt sjåpande och krypande vid mina fötter när jag kommer hem från jobbet eller från en tur till postlådan, eller som då Jussi Halla-aho vandrar in på ett Suomen Sisu-möte. Jag har tagit upp saken med Otto, men hans svar var något i stil med att “ja,min herre och mästare, du har rätt som alltid. Flämt flämt.” Jag tror inte det var ironiskt menat, dessvärre.

Otto är fåfäng också, han går ständigt klädd i en flashig, lång blårävsaktig päls a la Snoop Dogg på MTV Awards. Dyr som attan var den, och naturligtvis var det vi som stod för fiolerna. Fast i och för sig, då följde resten av hunden med på köpet.

Ottos intällning till personlig hygien lämnar i övrigt att önska. Duscha och bada undviker han in i det sista och ser jäkligt förolämpad ut när vi slutligen får honom baxad i det blöta. Denna vattenkritiska attityd kompenserar han genom att skamlöst slicka sina privata delar, än en gång oberoende av vem som finns i rummet, sannolikt av den enkla orsaken att han kan göra det. Sedan tittar han på mig som för att säga att ”medge att du också skulle om du var vig nog.”

Med andra ord, tar man alla dessa brister i Ottos karaktär i beaktande så borde det vara mer eller mindre omöjligt för mig att hävda det som mitt, alltså Mark Twains, ursprungliga uttalande slår fast. “Ju mer jag lär känna människor, desto mer gillar jag min hund.”

Men så kommer han och hoppar upp i soffan, lägger sitt huvud i min famn och tittar på mig med de där små, sorgsna ögonen (bruna, fast det vänstra har en smula blått i sig). Kanske Teuvo Hakkarainen skulle få mig att tycka om sig om han gjorde lika… nä förresten, stryk det!!

Faktum är bara att jag gillar Otto. Det är irrationellt, men sånt är livet ibland.

Ja, och så har han ju den fördelen gentemot män som Putin och Trump att han de facto inte är Sauron respektive Antikristus förkroppsligad. Det räknas också.

Problemet med pisshuvuden, del 2: Makten

, I ett tidigare inlägg behandlade jag det faktum att största delen av problemen i världen i dag är orsakade av en särskild grupp av människor: de där som på kliniskt fackspråk kallas pisshuvuden (eng. assholes). I dag tänkte jag fokusera speciellt på en underart av pisshuvuden, de som befolkar maktens korridorer (nej, alla politiker hör definitivt inte till den här kategorin, men det finns påfallande många av dem).

Det är nämligen ett beklagligt faktum att pisshuvuden väldigt ofta känner en oemotståndlig dragning till alla sorters världslig samt andlig makt och inflytande. Det är ett annat beklagligt faktum att pisshuvuden tycks vara utrustade med ett till synes oändligt förråd av energi och självförtroende. Bertrand Russell kommenterade detta i sitt berömda citat (som av någon orsak ofta tillskrivs Charles Bukowski): “Felet med vår värld är att pisshuvudena är så säkra på sin sak medan de kloka är så fulla av tvivel.”

Här bör jag kanske understryka att pisshuvudskap och intelligens ingalunda nödvändigtvis utesluter varandra. Ett pisshuvud är rätt sannolikt också dum i huvudet, men det finns gott om intelligenta pisshuvuden som dessvärre (de är ju pisshuvuden trots allt) oftast väljer att utnyttja sin intelligens på totalt galna och väldigt destruktiva sätt. Det enda som alltid utmärker ett pisshuvud är att personen i fråga utan undantag är mer eller mindre illvillig och / eller otrevlig.

Adolf Hitler är ett exempel på ett pisshuvud av den här sorten. Han brukar räknas som ett HKRMP-klassens pisshuvud (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole), ett tillstånd som förenar en någorlunda hög intelligensnivå med ett tillstånd av totalt ding i bollen och så gott som alltid även en svår megalomani. Josif Stalin är ett annat självskrivet exempel på en HKRMP-artens personlighetstyp.

Britternas blivande ex-premiärminister David Cameron däremot räknas förvånande nog inte ens som ett pisshuvud enligt den officiella klassificieringen. Han är helt enkelt bara en så kallad DES-person (Dum Som en Stövel eller TAB, Thick As a Brick) kombinerat med ett dåligt omdöme av bibliska proportioner, för många förfäder som var kusiner när de gifte sig, och en hejdlöst stor mängd otur.

Största delen av ledarfigurerna för brexitrörelsen är däremot tvättäkta pisshuvuden, med Ukip-ledaren Nigel Farage och Londons ex-borgmästare Boris Johnson som de främsta exemplen. Åtminstone Nigel “Fromage” Farage är dessutom rejält dum i huvudet, 4/5 på hakkarainen-skalan, men även han är dessvärre utrustad med tonvis av självförtroende.

Den för pisshuvuden typiska egenskap som brexitrörelsens ledare har, utöver sina outtömliga förråd av energi och självförtroende, är frånvaron av någon som helst aning om vad de skulle ta sig till om de mot förmodan fick sin vilja igenom och tvingades ta ansvar på riktigt. Nå, det är för sent att gråta över den saken nu.

Pisshuvuden i maktposition älskar att svänga sig med fraser som “gå med på våra krav, för ANNARS…” men de är i själva verket livrädda för att A) man faktiskt går med på deras krav och B) att någon ställer motfrågan “annars vaddå?” För faktum är att de i nio fall av tio inte har så mycket som skuggan av ett vettigt alternativ till vad det än är som de motsätter sig.

För motsätter sig är i ett nötskal vad pisshuvuden i politiken gör. Ett pisshuvud i maktposition har sannolikt byggt upp sin karriär och politiska plattform kring ett enda litet ord skrivet med stora bokstäver: “NEJ”. Om pisshuvudet har tur räcker detta ofta till för  att garantera en rätt så lång och måttligt framgångsrik politisk karriär som oppositionspolitiker, speciellt under längre tider av välstånd och ordnade samhälleliga förhållanden (Timo Soini levde fett på det här i tjugo år), då risken är relativt låg för att pisshuvudet ska få ett så stort understöd att han eller hon tvingas omsätta sina högtflygande planer i praktiken.

Planer, som i de flesta fall, inklusive brexit, inte ens existerar.

Faktum är att det är oklart vilka som är värre: de ambitiösa politiska pisshuvudena som saknar en plan eller de som de facto har en plan, en horribel sådan. Adolf Hitler hade ju minsann en plan och var kapabel nog att förverkliga den, men eftersom han var ett HKRMP så var planen ju oundvikligen särdeles usel och ledde till att tiotals miljoner människor dog eller fick väldigt ont någonstans.

Nigel Farage däremot, han hade som sagt inte ens en plan, fast det är fullt möjligt att han hör till den variant av särskilt besvärliga politiska pisshuvuden som är oerhört ambitiösa och självsäkra men inte smarta nog för att hoppas på att inte mer än hälften av väljarna sväljer deras struntprat så att de tvingas skrida från ord till handling.

Farage ville på riktigt vinna folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap trots att en liten varningsklocka pinglade någonstans i hans dumma lilla huvud: “You’ll be seriously fucked if you do win, you know, old chap.” Men sådana varningar lyssnar inte de riktigt svåra pisshuvudena på, de som samtidigt är extremt puckade.

Donald Trump hör dessvärre till just den här avarten av politiska pisshuvuden. Han fattar sannolikt inte heller att om han vinner presidentvalet så är det kört för honom, då är det högafflarna, facklorna och hängsnaran nästa för hans del, förr eller senare.

Så vad kan samhället då göra för att hindra att farliga pisshuvuden får politiskt inflytande och reellt inflytande över de gemensamma angelägenheterna? Tja, vissa forskare menar att det inte går att undvika: mänsklighetens historia tycks gå i cykler där HKRMP-typens pisshuvuden med mer eller mindre jämna mellanrum stiger till den absoluta maktens topp och startar ett världskrig eller två, och sedan börjar allt om från början med vad som återstår av mänskligheten som krälar i skiten och ojar och vojar sig att “aldrig mer, aldrig mer”…

Men om 60-80 år eller så när de flesta som var med när det begav sig är för gamla för att ha något inflytande så börjar allt fler pisshuvuden dyka upp bland de politiska kandidaterna och förr eller senare är det något av dem som får en jackpot och sedan har ingen roligt längre.

Andra experter är mer optimistiska och framhåller att det är fullt möjligt att minimera risken för att pisshuvuden uppstår överhuvudtaget: väldigt få av oss föds ju nämligen som pisshuvuden, det handlar i de allra flesta fallen om folk som har fått för mycket eller för litet kramar, för mycket eller för lite sand i sandlådan och / eller tappats på huvudet i förlossningssalen en gång för mycket. Och sådant går ju att påverka.

Dessutom visar upprepade studier att ett utjämnande av sociala klyftor och inkomstskillnader minskar på risken för att enskilda individer ska utveckla pisshuvudliknande drag. Rejäla satsningar på en högklassig utbildning för alla tjänar samma syfte: en solid allmänbildning är ett relativt effektivt vaccin mot pisshuvudskap.

Det går också att bota sådana som redan har haft oturen att bli pisshuvuden. Oftast sker det här spontant då individen genomgår en tillräckligt traumatisk och omtumlande period i sitt liv. När man sist och slutligen får ligga som man bäddade. Men också genom rätt sorts handledning, empatiträning, motion, havregrynsgröt och tidig intervention går det att bota en del av pisshuvudena. Mediciner biter däremot inte på pisshuvuden. Kanske snarare tvärtom.

Också om vi aldrig kommer att kunna rädda alla från ett öde som pisshuvud – som jag nämnde i mitt förra inlägg på temat så tycks omkring 15% av populationen vid en given tidpunkt vara regelrätta pisshuvuden, oberoende av etnisk, religiös eller annan tillhörighet, och andelen verkar hållas någorlunda konstant – så finns det ändå sätt att förhindra att pisshuvudena får ett alltför stort politiskt inflytande.

Ett sätt som garanterat fungerar är naturligtvis att väljarna inte röstar på pisshuvuden. Men där är igen paradoxen den samma gamla: är man en DES-person som är för korkad för att förstå sitt eget bästa som väljare (DES-personer är till skillnad från pisshuvudena inte automatiskt illvilliga, ofta bara lite bakom flötet helt enkelt), eller är man själv ett pisshuvud, då händer det lätt att man röstar fel. Mot sitt eget bästa.

Där rekommenderar forskarna igen rejäla satsningar på folkbildning och upplysning. Det minskar inte bara risken för att individer ska utveckla pisshuvudliknande drag, det minskar också på andelen DES-personer i populationen, de som är mest sannolika att svälja pisshuvudkandidatens lögner.

Sedan finns ju ännu extrema metoder som har diskuterats men ännu inte tagits i bruk någonstans i världen, även om det sannolikt kommer att tas upp till behandling i Storbritannien i efterdyningarna av brexit-fiaskot. Som det här med att göra röstande villkorligt: har du inte bevisat att du inte är DES så har du inte ärende i folkomröstningsbåset.

Du måste liksom åtminstone ha någon sorts grundläggande hum om vad det är som omröstningen gäller på riktigt, vilket en skrämmande stor andel av väljarskaran inte hade i fallet med brexit. Du förutsätts genomgå någon form av skriftligt prov innan du får lov att rösta, det skulle vara en möjlig metod enligt det här sättet att tänka. Men som sagt, det är kontroversiellt och det återstår att se om någon vågar vara den första som skrider till dylika åtgärder.

Tills någon kommer med en vettig lösning på problemet med politikens pisshuvuden så borde det väl finnas ett minimikrav för var och en som bidrar till att rösta in pisshuvuden i våra fullmäktigen och regeringar, att man åtminstone minns det här: när skadan en gång är skedd och till och med den mest puckade DES-person inser att det här gick inte som på Strömsö – rösta åtminstone inte på samma pisshuvud i nästa val.

Ack, om man ens kunde räkna med att det här var en självklarhet.

Frälsningssoldaten

Följande story, eller stommen till den, skrev jag 2006 då min hustru var gravid med vår förste son. Den är sprungen ur någon sorts vag känsla av utanförskap och mina svårigheter med att finna mig i min roll som blivande pappa. Den ploppar upp i mitt medvetande med jämna mellanrum när jag finner mig i en ny situation med osäkerhet och tvivel. Som den jag är i just nu med sjukdomen vars sviter jag kämpar mig ur.

Jag har utvidgat den en aning, lagt till detaljer, skrivit om vissa delar, men några av mina Facebookvänner är säkert bekanta med den, jag lade ut en äldre version av texten på FB för några år sedan.

Hur som helst, så här går den.

*****

En måndag i oktober 2006. Glesa gråa draperier av iskallt duggregn driver över staden, eftermiddagsrusningen ska strax börja. Min hustru fyller år i övermorgon, och jag ska hämta en present åt henne från Akademiska bokhandeln vars fasad håller på att renoveras. Jag korsar Centralgatan och dyker in under byggnadsställningarna och presenningarna. Norra Europas största varuhus vill bli ännu större. Med den nuvarande utvidgningstakten täcker det varje kvadratmeter landyta på jorden år 3053.

Akademen. Iltalehtis löpsedel förkunnar att popsångaren Jani Wickholm har blivit misshandlad då han försökte skilja åt två våldsamma fyllbultar. Var han själv en av dem, tänker jag.

I Akademens foajé bredvid hissarna står en gammal frälsningssoldat. Han håller vädjande ut en sparbössa framför sig och skakar den lite trött så att de få mynten där inne rasslar och klirrar. Jag har aldrig gett pengar till Frälsningsarmén och har inte tänkt börja idag.

Jag slås av hur otroligt sorgsen mannen ser ut. Hans underläpp slokar, hans kinder hänger, han har väldiga påsar under ögonen och jag tänker att han ser ut som Tex Averys animationshund Droopy. Mannen är liten till växten, en och sextio max, hans rygg är krummad, han står blickstilla som lösryckt ur tidsflödet och stirrar mot en punkt på väggen mittemot hissarna, cirka 20 centimeter ovanför golvet. Jag måste stanna och böja mig ned för att se om det finns något där, någonting som bara han har lagt märke till.

Jag går ned på knä och knackar med knogen på väggen, på punkten som han verkar stirra på. Ett dovt knack knack. Nähä, ingenting här utom vitmålad betongvägg. Jag vrider på huvudet och inser med ens att jag befinner mig mitt i frälsningssoldatens synfält, mellan den gäckande punkten på Akademens vägg och mannens ögon.

Jag finner mig stirrande rätt in i hans blick och plötsligt fryser jag och blir stel. Den gamla frälsningssoldaten rör inte en min, han verkar inte ens ha noterat min närvaro. Själv är jag till min fasa som fastnaglad vid golvet och fullständigt oförmögen att röra en muskel. Min mobiltelefon faller ut ur bröstfickan i min läderrock, den studsar ett par gånger mot granitgolvet med ett plastigt ljud och blir liggande.

Världen börjar rotera runt frälsningssoldatens ögon, allt blir till en kaleidoskopisk virvel och jag rycks loss ur min förlamning och kastas genom rummet, in i den allt vidare och djupare spiralen. Färger och skepnader blandas ihop, allt blir till en enda psykedeliskt färgad tromb som bleknar till grått och sedan svart. Jag faller djupare, nedåt och nedåt, och förlorar medvetandet.

Fyrtiosju år senare står jag i en hiss. Jag fyller åttiofyra år om tre veckor, inser jag efter en stunds huvudräkning, inte helt utan mental ansträngning. När har jag firat min födelsedag senast?

Ett ögonblick; jag borde ju fylla trettiosju, inte åttiofyra! Hur kom jag hit? Var finns den här hissen? Jag kisar med ögonen mot skylten på hissens vägg; min syn är inte vad den en gång varit. ”Bokavhämtningar och prenumerationer, våning 4”. Hissen stannar med ett ljudligt BING, dörren glider upp. “Bottenvåningen, Akademiska bokhandeln”. Jag stiger ur hissen.

Jag är tillbaka i Akademens foajé, tänker jag, men tankarna verkar komma från en sedan länge barrikaderad del av min hjärna, en vrå av huvudet som jag har varit utan tillträde till under en lång, lång tid.

”Det var som självaste helvete”, säger jag halvhögt för mig själv, utan att inse att språket jag sade det på är ett som jag inte har talat på nästan fem årtionden.

Inte mycket har förändrats på alla dessa år, noterar jag och undrar i samma stund hur jag kan veta det. Hur allt det här är så bekant. Ställningen med Iltalehtis löpsedel står där den stod senast, i Akademens foajé till höger om de mässingsinfattade glasdörrarna som leder in till bokhandelns nedre sal.

…Iltalehti? Akademiska bokhandeln? Löpsedel?

Jag läser rubrikerna: ”POPLAULAJA JANI WICKHOLM HAKATTIIN RAA’ASTI”. Ser man på fan! Den gamla Idols-göken, utbrister jag med ett skratt. ”Du kom lindrigt undan!”

Jani Wickholm, vem är det, tänker jag som en kommentar till mig själv, fast på ett annat språk, ett där namnet Jani Wickholm inte vill låta sig uttalas korrekt. “Dhianni Chvikollm, nziee urr kahwai-i?”

Gamla minnen börjar bubbla upp ur det undermedvetnas mörka djup. Det var ju precis här det hände. Det var här som jag… som jag… som allting…

En man på väg in i bokhandeln, med uppmärksamheten fäst vid sin telefon, törnar in i mig. En ung börshaj i en kostym som kostar mer än min bil. (Bil? Vilken bil?) ”Oho, sori!”

Min hand skjuter reflexmässigt ut från min trådslitna gamla tunika, jag grabbar börshajen i rockärmen. Hans kläder är fuktiga, han har en våt Helsingin Sanomat i handen som han hållit på huvudet för att skydda sitt välfriserade hår från regnet. ”VILKET DATUM ÄR DET I DAG!?” kacklar jag med min spruckna, gälla gammelmansstämma.

”Vitun hullu, painu helvettiin!” Mannen slår ut med den hopvikta tidningen. Mitt grepp om hans arm lossnar. Jag tar tag i tidningen och rycker den ur hans hand. För ett flyende ögonblick ser mannen ut att överväga att slå till mig, han höjer högerhanden och knyter näven, men han verkar komma till slutsatsen att jag inte är värd besväret och sänker handen och försvinner svärande i folkmängden bakom mässingsdörrarna.

Jag vecklar upp tidningen och lyckas med mina starriga gammelmansögon urskilja datumet på första sidan. ”Maanantai 2. lokakuuta”. Samma dag som det började.

”Det?” Vilket då? En flashback kommer farande som en fallande asteroid och däckar mig närapå.

Jag spinner runt. Frälsningssoldaten. Där borta stod han, invid väggen till vänster om hissarna. Han är borta.

Hissdörren går upp och en medelålders dam med en liten hund i famnen stiger ut. Jag ser min spegelbild på hissens bortre vägg. Jag är en uttorkad gammal gubbe med väderbitet ansikte, långt vitt hår och skägg med flätor och en sliten, grå fotsid tunika med dekorativa, bleknade mönster och tecken på som är omöjliga att placera i någon jordisk kultur eller tidsperiod. I det flätade skägget har jag fjädrar och benbitar invävda. Jag påminner avlägset om en beduin, men tribaltatueringarna i mitt ansikte för tankarna till Polynesien.

Jag bläddrar genom minneskartoteket som jag alldeles nyss fick tillgång till, jag tänker tillbaka på mitt liv, på det som anknyter sig till den här staden. Jag växte upp i Helsingfors… tror jag. Var det jag? Det känns bokstavligen som ett annat liv, en annan värld, flera ljusår avlägsen från Ulakbars karavanstråk. Jag jobbade på, vad hette firman nu igen? Någonting med media? Jag var på väg för att köpa en födelsedagspresent åt min… hustru! “O herre gud, min hustru!” kacklar jag högljutt så att folk som passerar mig rycker till. Jag hade nyss gift mig, sommaren innan, och min hustru var gravid i sjunde månaden då jag… då det hände. Då jag rycktes bort.

Med ens ser jag hela bilden i lysande technicolor. Men det här är inte Helsingfors. Det här är efter frälsningssoldaten och den kaleidoskopiska virveln.

Jag drev kameler, eller djur som avlägset påminde om kameler. De hade sex ben. Jag drev dem i många, långa år under de stekande solarna. På karavantraden mellan Udhjensun och kosmodromen i Belamar-Banharom. Järn- och kromhaltiga meteoritstenar från norra Ulakbar och dhjun-trädets kåda från Imramans högplatå.

Jag var en slav, jag tillhörde nomadhövdingen Buqmurth. Han i sin tur hade svurit trohet åt kung Bulijel. Till mina sysslor hörde förutom att driva djuren att lasta och lossa sten från korgar på djurens ryggar. På mitt ansvar var också att hålla rovdjuren borta från tälten om nätterna, att driva bort kringströvande löst folk; mest var det ynglingar från byarna invid karavanstråken som lockades av ljusen från tältbyn och ljuden av trubadurens bizmukh.

I min ålderdom, då jag hade blivit för svag för att jaga iväg hundarna och vilddjuren och ynglingarna skrattade åt min torra, tärda och hopsjunkna uppsyn, gavs jag som syssla att plocka upp meteoristenar som föll från lastkorgarna då karavanen var i rörelse. Min värkande höft gjorde det allt svårare för mig att hålla jämn takt med karavanen trots att den rörde sig långsamt.

Många långa år (ett år här var betydligt längre än ett jordiskt år hade jag på känn) under de två solarna Behemel den Blå och Ihodroth den Vita hade grumlat mina ögon, och jag hade svårt att hitta stenarna som föll från korgarna och rullade ned längs dynerna, och jag fick följaktligen ofta stryk av slavdrivaren. Men jag gjorde mitt bästa, för alternativet till att vägra att arbeta var att bli kvarlämnad åt vildhundarna och rövarna som strök efter karavanen, alltid inom synhåll men på avstånd, åtminstone tills Behemel gick ned.

En dag, två veckor ut från Udhjensun, haltade ett av lastdjuren till och en svartglänsande, rund sten föll ur korgen och rullade ned längs dyningens sluttning. Jag muttrade en svordom och haltade efter den med handen på den värkande höften. Jag fick syn på stenen, den låg i sanden ett tiotal hader längre nedåt.

“Kom till pappa, stygga sten, inte rulla sin väg så där, smältverket i Banharom är hungrigt. Kung Bulijel vill bygga många nya rymdskepp för att sprida sin makt och sin ära i Ihodrothsystemet, och han vill förkunna Profetens ord för de ogudaktiga men rika metansurfarna ute på ringvärlden kring gasjätten Mikombar.”

Och barbarerna ute på Hoolanwan måste frälsas innan Dhirbens årtionde är slut, det är kung Bulijels påbud.

”Ha! Jag har dig!” Jag lyfte upp stenen och lade den i säcken som jag svingade över axeln och var just på väg att återvända då jag lade märke till något besynnerligt längre nedåt sluttningen.

Karavanstråket löpte längs en högre belägen bergstunga som sköt ut från Bahrambergen längre söderut, på en låg ås av grov sand som höjde sig över den steniga ökenslätten och övergick i ett hav av dyner av finare sand längre norrut.

Här, på sidan av åsen där den långsamt vaggande karavanen redan hade dragit oroväckande långt bort från mig, upptäckte jag – ja, vad ska jag säga, en dörr var det ju, varken mer eller mindre, insänkt i en betongnisch i sluttningen. Liksom en portgång. Där inne i skuggan var en dörr av plåt. En bastant men enkel grå dörr med ett handtag av rostfritt stål.

Jag gick in i nischen och närmade mig dörren. Jag insåg att jag skulle få rejält med stryk av slavdrivaren den kvällen, om jag någonsin ens kom i kapp karavanen igen. Men jag förträngde alla sådana tankar, för det här var betydelsefullt även om jag inte visste hur.

Det fanns en liten grön kub ovanför dörren. Med en lampa i, uppenbarligen, för kuben lyste. En skylt bredvid kuben förkunnade: ”Hätäuloskäynti – nödutgång”. Orden och språket verkade avlägset bekanta, fast det inte var ett språk som talades här i trakten, det var ett som var säkert. (Men hur kunde jag veta vad där stod?)

Jag tog tag i dörrhandtaget och tryckte beslutsamt ned det. Till min stora förvåning var dörren olåst. Jag övervägde att halta upp för sluttningen och ropa på karavandrivaren men nyfikenheten var starkare och jag öppnade dörren och gick in, försiktigt men utan att tveka eller se mig om. Dörren slog igen bakom mig med en dånande smäll som ekade mellan de kala betongväggarna och stängdes med ett metalliskt klick. Jag tryckte ned dörrhandtaget på insidan. Dörren var låst. Vilket betydde att jag var inlåst. Konstigt nog kände jag ingen rädsla eller oro inför detta faktum.

Jag befann mig i en mörk korridor. En liten lysande punkt satt på väggen strax ovan midjehöjd. Jag tryckte instinktivt på den. Ett grönaktigt ljussken fyllde korridoren, flera lampor i taket tändes som av ett trollslag. Allt detta, dörren, korridoren, lamporna som tänds utan att någon är där med ett elddon, kändes mycket bekant på något vis, men jag kunde inte förklara hur och varför.

Trappor ledde uppåt och nedåt till vänster om mig. Framför mig låg ytterligare en dörr. Dörren i sluttningen, den som jag kom in genom var nu som sagt låst så mitt val låg mellan trapporna och dörren. Jag öppnade dörren. Ännu en korridor öppnade sig framför mig, upplyst den här gången. Två glasdörrar låg till höger, den ena med texten ”Prenumerationer” på. Den andra: ”Vain henkilökunnalle – endast personal”.

Och till vänster låg en tredje dörr, i mässing, utan handtag.

”En hiss”, sade en obekant röst inom mig, på ett främmande språk. Jag tryckte på den nedre av de två knapparna intill hissdörren. Ett dovt surr hördes, sedan ett högt, klart ljud: BING! Dörren gled isär och jag steg in, fortfarande gapande av förvåning och fylld av en stor känsla av overklighet och förvirrad bortom beskrivning.

Resten vet ni. ”Det var som självaste helvete…”

Känslokarusellen blir för mycket för min bräckliga gamla kropp: jag faller ned på alla fyra så att mitt långa, flätade skägg rör vid golvet och kippar efter andan. Genom mina tårar ser jag någonting på golvet framför mig, ett rektangulärt föremål, lite mindre än min handflata. Jag kryper framåt en meter eller så och sträcker ut handen och plockar upp – min mobiltelefon. Jag känner omedelbart igen den. Av någon orsak vet jag precis hur man använder den, trots att det är fyrtiosju år sedan jag har hållit någonting som fungerar med elektricitet i min hand. Jag trycker på knappen med siffran tre på och sedan på lurknappen. Det är snabbvalet för hennes nummer.

Jag höjer telefonen till mitt öra. Det tutar några gånger. Folk gör vida lovar runt mig där jag står på knä med ena handen mot golvet och pressar telefonen mot de gråa fjäderprydda dreadlocksen som hänger över örat.

Hon svarar glatt ”nå moikka, missä sä oot?” Jag är tyst under en stund som känns lång som ökennatten i Bismukh, jag får inte ett ljud ur min strupe som med ens är torr som sanddynerna i Ulakbar, den oändliga öknen som jag har korsat med karavanerna fler gånger än jag kan räkna. Jag börjar tala det främmande språket utan att ens lägga märke till det. “Är du… det är jag… minns du – oj kära, oj min kära -” jag kan inte hejda gråten. Jag får inget mer sagt.

”Haloo? Mikä juttu tää on? Mikä – haloo? Haloo?…” Klick, tut tut tut.

Telefonen faller ur min hand än en gång. Den här gången lossnar det bakre locket och batteriet faller ut.

Jag reser mig sakta med knakande leder från golvet i Akademiska bokhandelns foajé. Mobiltelefonen får ligga där den ligger. Jag sluter mig till folkströmmen, den som leder ut från Akademen, och går ut i duggregnet och står där en lång stund medan eftermiddagsrusningens larm når mig som i en dröm. Svenska teatern visar Grottmannen, verkar det som. Vaddå, fortfarande??

Regnet tilltar i styrka. Jag blir medveten om att jag håller min stensäck i min vänstra hand. Jag tar frånvarande ut meteoritstenen och håller den upp mot ljuset och vrider och vänder den en stund och stirrar på den som i en dröm. Jag låter mitt grepp om den tunga stenen lossna och den faller mot asfalten. ”Hei, varo vähän!” utropar en tonårsflicka med ring i näsan och ljusrött hår. Stenen träffade nästan hennes fot.

Jag sätter mig ned på den våta asfalten, lägger mig på sidan och drar ihop mig i fosterställning. Kylan från trottoaren strålar in i mina värkande gamla leder och ben. Det iskalla höstregnet väter mig in på kroppen och jag känner hur jag sakta börjar domna bort. Jag hostar en gång och skrattar torrt. Det sista jag hör innan den barmhärtiga medvetslösheten sänker sig över mig som Ulakbars natt är en mansröst som säger:

”Onkohan toi kännissä, vai mikä sitä vaivaa? Pitäiskö soittaa johonki?”

 

Jul 2015-62

Britannia klåpar igen

Storbritannien står i beråd att begå ännu ett historiskt misstag. Snälla britter, jag vädjar till er i elfte timmen: gör det inte. Historien visar att brexitar aldrig leder till någonting gott.

Då talar jag inte om det faktum att gamla anglofiler som jag blir väldigt förvirrade och måste omvärdera hela sitt förhållande till Monty Python, Queen, Douglas Adams, Sir Alec Guinness, Ricky Gervais… Nä, det är ju förstås en tråkig aspekt på det hela, men vi repar oss och hittar någonting nytt att vurma för.

Nej, det är större saker på spel här. Förra gången det skedde blev resultatet The Dark Ages. Den mörka medeltiden. Och Martin Luther.

Jag talar om den gången då romarna gjorde en brexit. 400-talet efter vår tideräknings begynnelse. Rom gjorde som Brave Sir Robin i Monty Pythons Holy Grail:

Brave Sir Robin ran away
(No!)
Bravely ran away away
(I didn’t!)
When danger reared its ugly head
He bravely turned his tail and fled
(No!)
Yes, brave Sir Robin turned about
(I didn’t!)
And gallantly he chickened out

(Ser ni nu vad jag menar med att en gammal anglofil kommer att få det svårt under de kommande månaderna?)

Min anklagande blick riktas mot en viss Flavius Stilicho, ”Den sista romerska generalen”, imperiets de facto härskare under den här väldigt kaotiska perioden. 401 drar han vad som återstår av de romerska trupperna ur Britannia och ger sig av för att slåss mot hunnerna och barbarerna som angriper imperiets kärnområden på kontinenten.

Det här lämnar Britannia vidöppet för angrepp bland annat från saxare som härjar längs kusterna. Britterna skriver ett brev till kejsaren Honorius och ber honom skicka trupper. Honorius svarar åt britterna att de får lov att försvara sina egna städer bäst de kan. ”You’re on your own” som det heter på amerikanskt actionfilmsspråk.

Och det var det, i praktiken. 402 är det sista årtalet som går att finna på ett romerskt mynt präglat i Britannia.

Okej, man borde väl ha en viss förståelse för romarnas trångmål. 400-talet var en kaotisk och omvälvande tid, det västromerska riket knakade i fogarna och barbarerna bankade som sagt på porten, helt bokstavligen, men om romarna hade fått tummen ur ändan, bevarat lite sinnesnärvaro och tänkt lite strategiskt och långsiktigt och gjort en uppriktig kraftansträngning för att bevara Britannia… Hur annorlunda hade inte historien sett ut då?

Jag menar, romerska Britannia var en viktig källa till spannmål och vapen för trupperna i Gallien och Tyskland; Rom kunde ha använt Britannia till att vända krigslyckan mot barbarerna, hunnerna, goterna och whatnot på kontinenten. Till att stabilisera imperiet.

Då hade Västrom kanske inte fallit. Då hade hela den så kallade mörka medeltiden i Europa undvikits, vi skulle i och för sig inte ha fått någon renässans heller. Ingen Magna Carta. Sannolikt inte heller någon protestantism, ingen Martin Luther. Vi skulle vara katoliker allesammans numera. Timo Soini borde ju stöda den här alternativa historielinjen i så fall. I den finns knappast något EU heller. Fast okej, knappast något Finland för den delen. Inte i den form som vi känner till det i alla fall.

Vikingarna skulle aldrig ha invaderat de brittiska öarna, romarna skulle ha kastat dem tillbaka i havet, och då skulle de ha tvingats söka sig andra ställen att erövra och bosätta sig på.

Kanske de då skulle ha satsat lite extra på Nya Världen; de var ju hur som helst där långt före Columbus. Med romarna i Amerika (eller Vinland som de kallade det) kanske New York skulle heta Nya Stockholm och där skulle man ju inte tala engelska.

För om romarna hade lyckats hålla Britannia så skulle det engelska språket inte heller existera i sin nuvarande form. Latin skulle fortfarande vara lingua franca. Kan ni föreställa er Bruce Springsteens Born in the USA på latin?

Inte jag heller, så jag Google-translaterade den. Men jag kunde ha sjungit den ur minnet, som rinnande vatten. Om ni hade undvikit brexit den där gången för länge sen.

*****

Natus in demortui viri oppidi
prima lectus tuli erat cum ledo terram
finem sicut canis ut ’beat nimis donec
habe dimidium vitae justo celaverimus

natus USA, dilexisti malitiam super benignitatem USA
fui USA natus, patria natus USA

Modicum lactis vasa in manu mea
et posuerunt me interfice et ad aliena
ire flavum natus Foederatis Americae Civitatibus, in qua natus

sum natus in USA
USA natus

USA revertere in conflatorio

conducere dixit ”si mihi filium”

descendit VA videre hominem
dixit ”fili mi, non cognoscitis”

habui fratris XKe Sahn
sunt tamen impugnatione Viet Cong,
omnis habens mulierem
ille ametur in sinu Saigon

surgens imaginem Paenitentiariae
nunc descendit ab umbra sum conflatorio ignis vapore
decem annos incendiis nusquam currere
non autem per viam natum nusquam

ire in USA,
in qua natus sum nata USA
Foederatis Americae Civitatibus,
in Austria natus sum praeteriit Pater in Austria,

natus USA
USA nata sum
in refrigerio gestatio Pater USA

Sagan om den lilla bussen

Det var en gång en liten buss. Den var blå och vit till färgen. Det var en fin liten buss. Inte värst ny, men pålitlig och snabb och den fick alltid massvis med beröm i internationella jämförelser.

Passagerarna älskade sin lilla buss för den såg alltid till att de kom tryggt till jobbet och tillbaka hem, år ut och år in, genom snöstormar och stekande hetta. Så de tog väl hand om sin buss och polerade omsorgsfullt lejonemblemet på dess grill, speciellt den sjätte december varje år, det var den lilla bussens födelsedag.

Men så en vacker dag steg det på passagerare av en färg som den lilla bussen inte hade sett tidigare. Det här fick bussens hjul att råka i gräl sinsemellan.

”Välkomna” sade vänsterhjulen och svällde av iver, ”stig på, vi har rum för nästan hur många nya passagerare som helst!”

Bussen var liten men förvånansvärt rymlig för de som använde den här busslinjen var väldigt åldersstigna så många av dem åkte inte längre till jobbet.

”Satans jävla rödgröna vänsterhjul!” utbrast hjulen på högra sidan och drog sig allt längre högerut så att spårvidden växte kraftigt . ”Förbannade fascisthjul” skrek hjulen på vänster sida och töjde ut hjulaxlarna åt sitt håll. Bussen, som dittills alltid gått rakt och jämnt, började vingla hotfullt av och an på vägen så att flera passagerare föll av sina säten och gjorde sig illa.

Höger framhjul girade skarpt åt höger och vänster framhjul svarade med att styra kraftigt vänsterut så att den lilla bussen förlorade styrförmågan fullständigt.

Bakhjulen svarade med att börja driva åt var sitt håll. Det vänstra bakhjulet gasade på framåt allt det orkade medan det högra, som ville köra tillbaka till 1952, backade så hårt det kunde.

De övriga bussarna och bilarna som körde förbi begrep inte alls vad som hade flugit i den lilla bussen som nu bara stod på stället och brände gummi med bakhjulen medan framhjulen spretade åt var sitt håll, samtidigt som hjulen skrek ”satans rasist” och ”suvakkihuora” åt varandra.

En del passagerare drogs också in i grälet och började dödshota, huoritera och kasta skit på varandra och de övriga i bussen, men majoriteten av passagerarna, som tyckte att det hela hade gått alldeles för långt, sade åt chauffören att han skulle se till att få sitt fordon under kontroll så att de kunde komma till jobbet.

Men chauffören bara skakade  på huvudet och sade att ”sansat folk” inte blandar sig i när ytterligheterna bråkar. Därefter stängde han dörrarna så att ingen kom vare sig in eller ut, och lade upp fötterna på ratten och tände en cigarrett.

Och där, mitt på vägen i ett moln av gummirök, står den lilla bussen så vitt jag vet än i denna dag och rostar bort medan de passagerare som inte har slagit ihjäl varandra är svårt inavlade och sitter och spelar banjo och berättar sagor för varandra om en lyckligare tid då mobiltelefonerna hade knappar.

Sen pituinen se.

Jultomten: Den Globala Ateistiska Komplotten

Veckan inleddes med en stor fet moralpanik när ett predikobiträde i Maxmo lät barnen i publiken förstå att jultomten inte existerar och att det vore bättre att fira Jesu födelse i stället.

Samma biträde menade att barnen inte ska förvänta sig på tok för många paket, med landets ekonomi i det skick som den är och med föräldrarna sannolikt åtminstone halvvägs nere i blandmissbruksträsket och vem vet vad.

Jag borde ju nu som förhärdad fritänkare jubla och tycka att helt rätt, sickna sagor om tomtar och troll är ju direkt förkastliga, ju fortare barnen ramlar ned från det fantasiträdet desto bättre. Också om det nu råkar ske med huvudet före, liksom.

Men nu är det uttryckligen fritänkaren i mig som blev besviken och sur för en stund. Moralpanik är trots allt att ta i en aning.

Jag menar, varför förstöra en av de bästa metoderna som vi, den Globala Ateistiska Konspirationen (GAK) har kommit på för att sprida skepticism och kritiskt tänkande? Vem behöver Dawkins när vi har Sata… jag menar Santa Claus.

Trots allt så var det ingen mindre än jultomten som föste mig in på gudlöshetens bana. Jag växte upp i en familj där kristendomen var, om nu inte dominerande så i alla fall stod den ständigt på lur bakom hörnet med troende äldre släktingar som påminde oss barn om vikten av att kunna sin katekes.

Min mormors mor, en snäll gammal tant som bodde i övre våningen hos mormor och morfar på andra sidan gården från oss, ville till exempel att jag skulle bli präst då jag blev stor. Jag var kanske fem eller sex då hon lärde mig om Satans garn och vikten av att inte låta sig insnärjas i det. Jag trodde länge att Mörkrets furste tyckte om att virka pannlappar och sticka yllesockor.

Mitt liv kunde lätt ha blivit väldigt annorlunda om det inte hade varit för, just det, jultomten. (= Julgubben / julbocken / julbisin, vad ni vill.) Jag skulle måhända ha blivit ett lätt byte för de Jehovas vittnen som utan att mamma visste om det våldgästade vårt hem när jag var ensam hemma efter skolan på eftermiddagarna då jag var i åtta-nioårsåldern. Men det blev jag inte, och jag tackar tomten för det!

Ser ni, när man blir lärd att tro på någonting i stil med tomten, en rätt harmlös skröna som föräldrar slår i sina barn för att få dem att äta sina grönsaker och låta bli att slå sina småsyskon, och när man sedan genom att lägga ihop två och två upptäcker sanningen, då är man ganska nöjd med sig själv efteråt, även om det kanske svider lite först. Det är något av ett tidigt mognadsprov, en nyttig lektion i att tänka själv. Det stärker självförtroendet mer än de flesta föräldrar kanske anar.

Jag minns tydligt hur upptäckten att tomten inte existerade på riktigt ledde mig vidare till att tänka saker som att “ja men om mamma lurades om tomten så kanske det där som gammelmormor säger om Jesus inte heller är riktigt sant.” Och kanske allt som pappa säger inte heller håller måttet. Kanske självaste Kekkonen inte är Trollkarlen från Oz, utan en skröplig gammal gubbe. Och så vidare.

Sedan den dagen då jag upptäckte att tomten inte existerade på riktigt så har jag aldrig upphört att ifrågasätta saker (utom det där som jag känner för mina barn och min hustru förstås). Och jag vet inte hur ni tänker, men den vaccination mot vidskepligt tänkande som den temporära tron på tomten innebar, den kan jag personligen aldrig vara tillräckligt tacksam för.

Tack mamma, pappa, mormor, morfar och alla andra för att ni lurades lite. Varken för mycket eller för lite, utan precis lämpligt mycket.

Dessutom, det var roligt så länge det varade. Jag skulle inte byta ut de där dagarna av magisk förväntan, härligt nervpirr och spanande efter tomtefotspår i snön utanför fönstret, för allt guld i det himmelska Jerusalems trottoarer.

Gäss i rymden

Föredrag för Svenska klubben, H:fors 11.11 2015

Nu var det säkert någon som tänkte att ”gäss i rymden”, haha! Det kan ju inte finnas någonting vettigt eller verklighetsförankrat att säga om den saken!

Tänk igen, för det finns det!


Bild: NASA

Ser ni den här planeten? Den heter Gliese 581g och den är en så kallad exoplanet. En planet i ett annat solsystem. Den är en av en handfull kända exoplaneter som såvitt vi vet har de rätta förutsättningarna för att liv ska kunna existera där.

Avståndet till Gliese 581g är någorlunda vettiga 20 ljusår; titta åt Vågens stjärnbild, åt det hållet ligger den. 20 ljusår, det är inte mycket på den kosmiska skalan. Vår galax Vintergatan är 100 000 ljusår i genomskärning. Gliese 581 är i vårt postnummer, om vi säger så.

Vad har det här med gäss att göra, kanske ni frågar?

Jo!

En vacker dag kanske vi behöver ta oss till Gliese. Vi kan komma att behöva en Jorden II i den inte alltför avlägsna framtiden. Fast då är ju frågan: hur tar vi oss dit.
Ett ljusår, det är ungefär tio triljoner kilometer. En triljon, det är en etta följd av aderton nollor. Multiplicera det med 20 så har ni avståndet till Gliese 581. Eller hur mycket genomsnitts-Grankullabon tjänar om året.

Vår mest avlägsna rymdsond just nu, Voyager 1, har varit på väg i nästan 40 år nu, och den rör sig med 16 kilometer i sekunden. Den har bara kommit ut till vårt eget solsystems yttre rand. Den har 55 000 år kvar till nästa stjärna på sin rutt. Så vi behöver någonting snabbare. Vi har liksom inte den tid som krävs för en så lång resa med den hastigheten. Vi behöver komma upp i hastigheter som är respektabla bråkdelar av ljusets hastighet.

Förr eller senare kommer vi att utveckla någon sorts motor som kan knuffa upp enorma interstellära rymdskepp i hastigheter som gör det ens någorlunda vettigt att tänka sig att ge sig ut på den här sortens resor. Någon sorts jonmotor eller fusionsbaserad drift kanske. Säg att vi får upp ett rymdskepp i en tiondel av ljusets hastighet. Det är trettio tusen kilometer i sekunden. Det är helt okej.

Med den hastigheten är vi vid Gliese på futtiga 220 år.

Hur skulle ett sådant rymdskepp se ut då. Nå ungefär så här. Kanske.

Det finns flera poänger med att interstellära transportskepp kan komma att ha ungefär den här layouten.

1) Motorn producerar neutronstrålning, ska hållas på avstånd från människorna ombord. Last-, primärproduktions- och serviceområden i mitten som roterar och skapar en simulerad tyngdkraft så att man kan odla saker. Och föda upp gäss.

2) Farkosten kan inte ha en profil som en ladugårdsvägg. Trots att vanliga regler om aerodynamik inte tillämpas i rymdens vakuum så måste farkosten vara strömlinjeformad. I hastigheter som närmar sig ljuset är tomma rymden inte tom längre. Varenda en väteatom som farkosten träffar på vägen blir till små missiler. Det gällepr alltså att minimera träffytan

3) Vilket får oss att dra slutsatsen att den optimala formen för en interstellär farkost påminner om den som naturen har gett åt…

Gåsen. Jag menar, se nu på den där. Gåsen är den fulländade långflygaren. Den är inte optimerad för snäva kurvor som svalan eller för att rida på stigande luftströmmar som havsörnen eller albatrossen.
Eller ta nu den vanliga fiskmåsen.

Fiskmåsen är ju en prima allroundflygare. Dess egenskaper är väl avvägda kompromisser. Den är inte en mästare på någon sorts flygning, men den är helt okej på det mesta, om vi säger så. Den är ganska elegant också. Men funktion och elegans brukar gå hand i hand.

Men gåsen då? Den är inte en kompromiss. Faktum är att den är dålig på allt det där som svalorna och albatrosserna sysslar med. Gåsen är utvecklad för ett enda syfte: flyga långa distanser.
En gås som vaggar omkring på marken är ju en smått komisk syn, eller hur?

Den ser ju harmlös och lite tafatt ut, även om den ser ut att säga “vad glor du på, icke-flygkunniga apsläkting”? Men det är ju så uppenbart att den här fågeln inte är optimerad för vandring på marken. Den är optimerad för att förflytta sig från en kontinent till en annan när hösten eller våren kommer. Serious business.

Det är den här designen som vi nästan osökt kommer att tillämpa bara vi får ändan ur vagnen och börjar rita och konstruera de första interstellära rymdfartygen. De första kolonisterna till Gliese 581g kommer att vara rymdålderns Nils Holgersson som rider på sin Mårten till en ny värld.

220 år senare när våra kolonister, eller deras barnbarns barnbarn, anländer till Gliese, så visar det sig kanske att planeten är en vattenplanet, med ännu mer hav än jorden. Goda nyheter för finlandssvenskarna ombord som mindre än en halvtimme efter touchdown har grundat Gliese Segelsällskap (GSS). Kanske hela planeten är täckt av vatten. Vad är då bättre än att Starship Mårten Gås kan göra en liten transformer-manöver och vika upp servicemodulerna på ryggen och lyfta upp halsen och göra det där andra som gäss är bra på förutom att flyga långdistans. Nämligen flyta.

Nej, det här är inte en gås, det är som ni ser en skäggdopping, men den är också en fin design som framtidens konstruktörer av interstellära rymdfarkoster kanske kan kopiera någonting från. Doppingen kunde tänkas låna sin form till de mindre farkosterna som trafikerar inom Gliese-solsystemet och dyker ned till bottnen på ismånarna kring någon av gasjätteplaneterna längre ut i systemet.

Sedan finns ju ännu den aspekten på det här med gäss i rymden, att existerar det överhuvudtaget gäss någonstans i rymden, på en annan planet, just nu?

Och då måste man ju bara utgå från att det gör det, på riktigt. För i ett oändligt universum eller multiversum så kommer allting som kan hända att hända förr eller senare. Det här är inte mina fantasier, det här är så som det är på riktigt om ni frågar kosmologerna. I ett oändligt universum måste det existera inte bara en annan jord med en annan du, utan oändliga variationer på temat där saker och ting i otaliga versioner händer lite annorlunda.

Till exempel en där den där asteroiden som tog kål på dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, det var på en tisdag, aldrig faller ned utan dinosaurierna lever vidare och utvecklas till allt mer avancerade varelser med högt stående intelligens och kultur och alltsammans. Och dinosaurierna var ju fåglarnas förfäder; gässen är ättlingar i direkt nedstigande led till dinosaurierna.

Så någonstans i det oändliga universum så har det funnits, finns just nu eller kommer att finnas en planet med en civilisation av intelligenta gäss som utvecklar högststående teknologi och tar steget ut i rymden och reser till andra solsystem och koloniserar dem. Det här är på riktigt inte fantasier, det här och allt annat vi kan tänka oss är en oundviklig konsekvens av att universum och tiden är oändliga, vilket de med en stor sannolikhet är. Så tänk på det.

Men tills det här sker så kan ni ju roa er med att hitta på en ny stjärnbild som ni kallar Gåsens stjärnbild. Det är bara att dra upp streck mellan fritt valda stjärnor på till exempel bilden ovan, så att de bildar någonting som liknar en gås. Så gjorde ju våra förfäder med kräftan och skorpionen och väduren och alla de här andra också. Kallas pareidoli. Det är helt tillåtet att hitta på nya stjärnbilder.

Tack för mig.

Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ’n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Hösten2015-63

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?