Varför skärskådar media bara Atlantseglingarnas CO2-utsläpp när Greta Thunberg finns ombord?

De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.

Låt oss granska granskandet en aning.

Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.

Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.

Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.

Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?

I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.

Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.

Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.

Det är inte en mänsklig rättighet att förstå klimatfrågan! Man måste jobba lite för att förtjäna det

Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.

Detta alltså som ett argument för att klimat hysterin har gått för långt” och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.

Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.

Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.

Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt med rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.

Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.

Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.

Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.

Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.

Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine. 

Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.

”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”

Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.

Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.

Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning. 

Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?

Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.

Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”

Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”

Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.

Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.

Det går så här:

Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart. 

Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.

Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite. 

Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder. 

Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen  och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar. 

Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar. 

Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?

Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt. 

Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer. 

Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.

Copy-paste slut.

Jag sammanfattar.

En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).

Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.

Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.

Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.

Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.

Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?

”Nordsjö är en no go-zon, snart brinner bilarna och blodet flyter…” Äh, bullshit! Finland har bara glömt hur det är att ha ungdomar

Får man tro persu-hysterikerna t.ex. på Twitter, så är Nordsjö en no go-zon, en postapokalyptisk Mad Max-dystopisk krigszon där blodet flödar på gatorna och bilarna brinner om kvällarna.

Hesari har besökt Nordsjö och talat med vanliga invånare som inte alls fattar vad snacket handlar om. ”Här är hur normalt och lugnt som helst”.

Grejen är sannolikt den, att vi har glömt hur det är att ha områden med en förhållandevis hög andel barn och ungdomar. Att skaffa barn hör ju inte till innegrejerna i det här landet numera, om vi säger så. Har inte gjort det på ett tag.

Farbror Marcus ska därför påminna er om hur det var när han var liten. Då hade de stora årskullarna från -45 precis flyttat från landet till stan och skaffat barn. Då var till exempel Kirstibacken i Esbo ett höghushelvete där ungdomen löpte amok i brist på vettigt tidsfördriv och knivhuggningar var vardagsmat.

Min mamma Iris som var socialarbetare på den här tiden kan kanske korrigera mig om jag har fel?

Jag minns hur det varnades för ”Kiragänget” i Grankulla, rastlösa, rotlösa och våldsamma ungdomar som strök runt och gav random stryk åt folk.

Kirstibackens höghus finns fortfarande kvar, och jag råkar faktiskt bo där helt intill, i Domsby. Området är mycket invandrartätt numera, precis som det var då jag var liten, fast då kom invandrarna från Savolax och Kuusamo och liknande.

Lustigt nog så tyckte de ändå att det var vi finlandssvenska kids som skulle ”fara tillbaka dit som vi kom från” (Sverige).

Hur som helst, dagens Kirstibacken är något av det lugnaste område som jag kan tänka mig. Vi har nu bott i området i tio år, och aldrig känt oss otrygga ens sent om kvällarna ute med hunden.

Jag minns inte när jag senast skulle ha sett ett fyllo, som skränade eller pummade slantar, ens på Domsby tågstation. Dylika ”pultsare” hörde till dagordningen då jag var liten.

Inte ens barnen och ungdomarna är oroliga, kanske med undantag för den första fredagskvällen efter att skolan har tagit slut, då brukar det stojas en del på busshållplatsen på andra sidan gatan från oss.

Och när jag säger ”barnen och ungdomarna” så menar jag faktiskt huvudsakligen invandrarnas barn och ungdomar. För som sagt, urbefolkningen skaffar inte barn längre. De sitter med näsan i Facebook och Twitter och känner existentiell angst och klagar och har sig.

Skulle det vara bättre om inga barn alls stojade där ute första fredagskvällen efter skolavslutningen? Om knarrandet från våra gamyl-leder vore det enda som hördes?

Nej, det skulle det inte. Barn är bra. Barn är vårt enda hopp. Varifrån deras föräldrar än härstammar.

Ge mig en bra story så ger jag dig mina pengar

För många år sedan fick jag en present av min kollega Stan Saanila. En gammal kastrull, en tryckkokare (en hänvisning till programmet som jag jobbade med då). På den hade Stan skrivit med fet, röd tusch:

”MAN MÅSTE ALLTID DONA FITTIGT BRA STUFF”

Det här är en tanke som jag inte har kunnat släppa under alla dessa år som har förflutit sedan dess.

Det är klart, det finns en mängd andra saker som avgör huruvida det du gör blir en framgång och når sin publik, men ”Stans lag” är hur som helst någonting som du måste uppfylla om du

a) vill kunna se dig själv i ögonen i badrumsspegeln om morgnarna, och

b) vill att det du gör ska få det där som Det Bästa kallade ”bestående värde”. Att det ska bli mer än slit och släng.

Och är det bra stuff så skadar det minsann inte produktens chanser för att få de där hett eftertraktade klicken på kort sikt heller.

”Ja men hur ska en liten finlandssvensk tidning kunna klara sig i konkurrensen från X, Y och Z?”

Hur ska någon av oss kunna klara oss i konkurrensen från de stora grabbarna? Alltid finns det en kines eller amerikan som gör samma sak både billigare och effektivare.

En kollega till mig som gör TV snackade om det här efter att han hade kommit hem från en internationell pitch-happening där produktionsbolag och broadcasters presenterade sina idéer i hopp om att någon av de stora aktörerna ska nappa på dem.

Han konstaterade fascinerat, nästan lite förvånat, att det som sker numera på de här pitch-mässorna aldrig hade varit möjligt förr: våra idéer blir köpta. De förverkligas på internationell skala. De vinner priser.

Någonting har nämligen hänt. Förr funkade det inte så, men numera har det blivit möjligt: du kan tävla med de stora grabbarna också om du är en liten programmakare från en marginell minoritetskultur i den fjärran, obskyra norden.

Plötsligt tävlar du på samma plan som alla de där stora grabbarna som du inte kunde drömma om att ens komma nära förr.

Och allting på grund av en sak: din idé. Är den tillräckligt bra och unik och om du kan presentera den på ett tillräckligt övertygande sätt, så kommer de att vilja ha den.

Då spelar det ingen roll om du representerar BBC eller RÚV eller Svenska Yle eller ett litet tvåmans-produktionsbolag från Molpe. Faktum är att du kan vända det till din fördel att du är liten och vig. Så länge du är kreativ och tillräckligt envis.

Då kommer du att få din grej in på Netflix. Den kommer att visas på Sundance eller i Cannes. Du kanske fortfarande inte kommer att bli rik på det, men du kommer att få din stund i solen. Du kommer till och med att få ett pris eller två. Kanske.

Det här var omöjligt förr, menade min kollega. Men inte nu längre. Startfältet har med ens blivit så mycket bredare.

Själv har jag semester just nu. Då konsumerar jag en hel del media. Läser, huvudsakligen. Också tidningar. Väldig mycket i digital form, på webben. Jag har en regel: jag prenumererar bara på en tidning åt gången. Digitalt. Papperstidningar har jag inte prenumererat på sedan tio år eller så tillbaka.

Jag prenumererar på den så länge som den är intressant. Upphör den att vara det så går jag vidare.

Just nu prenumererar jag på Hesari. För jag tycker att de har de bästa, mest läsvärda och intressanta artiklarna. Då snackar jag inte om nyheter, dem får man gratis från tusen olika källor.

Jag snackar om analysen. Fördjupningarna. Reportagen. Personligheterna. De där grejerna där någon verkligen har kavlat upp ärmarna och kastat sig raklång i någonting och grävt. Och sedan skrivit skiten ur det hela.

Visst, ofta syns Hesaris massiva resurser i slutresultatet. Man märker att det här är en organisation med muskler bakom spadtagen.

Men jag skulle säga att lika ofta är det helt enkelt bara en enskild individ med en brinnande passion för något visst ämne, och en kunskap som hen kan och vill dela med sig av. Det här gäller inte bara för Hesari, det här ser man överallt i flödet när en intressant grej råkar segla upp.

Ofta är det just så enkelt: vi har en typ som drivs av en önskan att dona fittigt bra stuff. Pure and simple. Och då vill man läsa det. Då funkar det lika bra oavsett om det är på Hesari eller Husis eller en enskild blogg.

En bra story är en bra story är en bra story.

Build it and they will come.

Jag önskar att jag skulle vilja komma till Husis lite oftare. Jag vill på riktigt att Husis ska överleva, Svenskfinland behöver en institution som Husis, och jag är beredd att betala för det. Om de bara ger mig det där stuffet som jag helt enkelt inte har råd att missa för att det är så satans bra.

Som sagt, resurserna är inte helt oviktiga här. Men samtidigt: jag läser dagligen fantastiskt, fängslande stuff som någon skrev gratis på ett café någonstans, för priset av en latte. För sin blogg eller liknande.

Det är sant: du kan tävla med New York Times om min gunst som mediakonsument också om den slitna gamla laptopen som du knackar på är din enda resurs i hela världen. Om du har en skarp blick som inte viker från målet, och din story är tillräckligt stark.

Det här är samtidigt både uppmuntrande och skrämmande. För jag är ju inte bara en konsument av media. Jag producerar också stuff. Det betyder att jag också tävlar i samma, världsomfattande liga, där alla är just så bra som sina senaste storyn.

Så är det. Det är brutalt.

Men när osäkerheten tar sitt iskalla strupgrepp tänker jag på någonting som Douglas Adams skrev, någonting som jag använder som motto för den här bloggen.

Det här med konsten att flyga. Om att hoppa och missa marken. Om att inte tänka för mycket på det man gör, för det är då man inser att det här är ju inte möjligt, jag kan ju inte flyga här med fiskmåsarna. Det är då man faller till marken.

Så jag fortsätter dona så bra stuff som jag kan och ler i förbipasserande åt mig själv i badrumsspegeln, som om jag på riktigt visste vad jag gjorde.

Var är genustänket i klockvridardebatten?

Varför har det talats så lite om sommar/normaltidens genusaspekter?

Mörkrets tidigare inbrott om höstarna (utgående från att Finland landar på permanent vintertid) och den mindre mängd disponibelt dagsljus efter jobbet/skolan som det betyder, skulle oundvikligen i praktiken drabba kvinnor i högre grad än män.

Det här eftersom kvinnor fortfarande bär en förhållandevis större del av familjens praktiska sysslor inklusive kuskande av barn till och från dagis och skolor, etc. Så är det helt enkelt, även om det inte är så som det borde vara.

Permanent vintertid skulle med andra ord innebära en större belastning för framför allt de arbetande kvinnorna och en förhållandevis större kringskärning av deras möjlighet att njuta av dagsljuset efter jobbet.

Det skulle också göra bilkörandet farligare just under den tid då barnen ska kuskas till och från olika hobbyer till exempel i september. Så oavsett om det är mamma eller pappa som kör bilen så innebär det ökade risker för barnen.

Det betyder också att allsköns fula fiskar och våldtäktsmän i parkerna kan inleda sitt kvällsskift en timme tidigare.

Och så har vi ju den allmänna folkhälsoaspekten: en mindre mängd disponibelt dagsljus om höstarna innebär att barnen är utomhus en kortare tid efter skolan. Jag menar, de sitter helt tillräckligt mycket inomhus framför sina skärmar som det är. Det här kommer bara att öka. Liksom övervikten och ohälsan.

Jag deltog helt nyss i Yle Vegas direktsända diskussionsprogram Slaget efter tolv, och det var väldigt många pensionärer som ringde in och var glada åt att vi ska bli av med klockvridandet (en dam hade 17 klockor hemma) och önskade att vi går in för permanent vintertid.

Det här är ju lätt att säga då man är pensionerad och kan disponera mer eller mindre fritt över sin tid, gå ut då solen skiner, och barnen har flugit ur boet. Då är klockvridandet kanske bara ett onödigt irritationsmoment.

Men för oss som jobbar kontorstid så har det faktiskt haft sina positiva sidor, allt det här ”välsignade klockvridandet”.

Jag sticker inte under stol med att det harmar mig att stugsäsongen i praktiken kommer att förkortas då man inte längre hinner ut till skärin efter jobbet på höstfredagar.

Jag plockar inte värst mycket bär och svamp, men en större andel av den skörden kommer sannolikt också att bli oplockad när flyttandet av klockan upphör.

Men vad vet jag. Det kanske bara är jag.

NEJ! Jag vet att det finns många som tänker som jag.

Vi tar det en gång till: Det finns ingen koppling mellan vacciner och autism

Den här veckan har vi kunnat läsa om en ny, omfattande dansk studie som än en gång har förkastat tesen om kopplingar mellan sjukdomen autism och MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.

Inget nytt med det, som sagt, flera andra studier har konstaterat samma sak tidigare.

Myten om vaccinernas koppling till autism härstammar från en studie från 1998 med läkaren Andrew Wakefield som upphovsman, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Det dröjde inte länge innan studien drogs tillbaka eftersom den avslöjades som helt felaktig och baserad på förfalskade data. Andrew Wakefield blev följaktligen av med sina läkarrättigheter. Men vid det laget var skadan redan skedd. Myten om vacciner som en orsak till autism var född.

För den här senaste danska studien har forskarna följt med omkring 650 000 danska barn födda mellan åren 1999 och 2010. Studiens slutsatser är entydiga: MPR-vaccinet höjer INTE risken för barn att få autism.

Forskarna jämförde antalet autismdiagnoser bland vaccinerade och ovaccinerade barn och fann inga som helst skillnader i mängderna.

Forskarna undersökte också uttryckligen huruvida vaccinet kan höja riskerna för grupper av barn som har förhöjd risk för autism. Och de fann ingen som helst koppling där heller.

Sen är det ju en annan femma att spelar det faktiskt någon roll hur många studier som bevisar att vacciner är trygga. Vaccinskeptikerna hör hur som helst vad de vill höra och bortser från det som inte passar in i deras världsbild.

På någon nivå är det här väl förståeligt. Jag menar, jag är förälder själv. Man blir lite extra känslig för sådant som kan hota ens barns hälsa, oavsett om hotet visar sedan sig vara verkligt eller inte.

Jag tar ett annat exempel. Om någon nämner ordet ”piraja” i samma mening som min sons namn, klart jag lystrar till, och tanken blir lätt kvar och ekar, trots att det senare visar sig att ingen piraja existerar någonstans i närheten.

Men som förälder har jag ett ansvar att skärpa mig och tänka med hjärnan och inte med ryggraden. Det hänger på mig att fatta det beslut som på riktigt är bäst för mina barn. Att läsa in mig på saker och ting.

Och då menar jag inte en tio minuters kurs på Google- eller YouTube-universitetet, utan att läsa in mig på lite riktig medicinsk forskning. Ingen har sagt att det ska vara lätt, även om större delen av den relevanta kunskapen numera finns tillgänglig i hyfsat väl populariserad form.

Så: vad säger den genuina vetenskapen? Det här är information som i slutänden kan rädda mina barns liv.

Jag upprepar: det är min plikt att se till att jag vet sådant här. Att jag inte låter mig styras av mina känslor och rädslor.

Men tyvärr är det säkert så som den amerikanska författaren Sam Harris säger.

”Om en person inte sätter något värde på bevis, vilken sorts bevis ska du då erbjuda för att de ska värdera det? Om en person inte anser att logik är värt någonting, vilket logiskt argument ska du då ge för att bevisa värdet av logik?”

Som min mormor brukade säga: Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.

Nu är det vinter och pulkan den slinter inte

I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.

För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.

Nähä.

Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?

Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.

Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.

Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.

Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.

Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.

2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.

Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.

Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.

2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.

Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?

Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?

Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?

(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)

Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].

Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.

Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!

(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)

Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.

I väntan på trovärdiga argument från en silvervattensförespråkande vaccinskeptiker

Jag fick för cirka en månad sedan ett långt och påstridigt mejl från en silvervattenförespråkare, vi kan kalla henne Katarina, som var arg på mig för sådant som jag hade sagt om hälsoriskerna med kolloidalt silver då jag gästade Efter nio-studion på TV.

Samma människa ville också utmana mina ståndpunkter gällande vacciner, baserat på sådant som jag hade sagt i Kvanthopp på radion.

Jag svarade aldrig på Katarinas första mejl för jag hade i ärlighetens namn lite bråttom då, strax före jul, men i morse fick jag ett mejl till, ännu ilsknare den här gången, där personen i fråga undrade varför jag inte vågar möta henne i öppen diskussion.

Så här svarade jag henne då:

Hej Katarina,

Jag ser att du har anammat ett skeptiskt och kritiskt tankesätt. Det är bra! Härnäst önskar jag att du tillämpar den sortens tänkande även på [silvervattenföretagaren] Anders Sultans och [vaccinskeptikern] Linda Karlströms påståenden.

Det är nämligen så som det fungerar inom vetenskapen. Kritiskt och skeptiskt tänkande ska inte tillämpas endast på det som man på ett emotionellt plan förhåller sig negativt till, utan även på de frågor som man räknar till sina hjärtesaker.

Ifrågasätt allting! Och börja med de mest uppenbara svagheterna: vilka är silverförespråkarnas och vaccinmotståndarnas motiv bakom deras strävan att folk ska köpa deras argument? Är det en sann omtanke om nästan? Eller kan det finnas själviska drivkrafter bakom, som bottnar i penning- och maktbegär?

Jag skulle gärna diskutera både kolloidalt silver och vacciner med dig. Men du verkar tyvärr mer som en som vill predika än en som vill diskutera. Du verkar som en som har bestämt sig, så att säga, och med sådana blir diskussionen sällan värst fruktbar, då deras enda syfte ofta är att omvända diskussionspartnern, inte att lära sig något nytt och kanske berika eller rentav justera sina egna synpunkter.

Det här är typiskt särskilt för dem som har en djup religiös tro, men liknande kännetecken går ofta att identifiera beträffande tron på mer världsliga fenomen.

Jag medger att jag kan låta lika kategorisk ibland. Som då jag säger att silver, för invärtes bruk, är ett toxiskt ämne utan någon som helst funktion i den mänskliga ämnesomsättningen. För det är det, bevisligen.

Jag kan också verka kategorisk då jag hävdar att vacciner fungerar, på det hela taget, trots att de inte är perfekta. För det gör de, bevisligen.

Jag kunde naturligtvis servera dig tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar, metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument för att det är så som jag säger, men jag frågar mig själv att vilken är poängen med det? Är du verkligen öppen för den sortens argument? Vill du verkligen diskutera eller bara banka mig i huvudet med silver-evangeliet (och antivaccins-spikklubban), så att säga?

Eller är det här bara ett enda, massivt slöseri med min tid? Jag känner inte till din livssituation, men själv har jag tämligen ont om tid just nu.

Jag är hur som helst beredd att ändra ståndpunkt både i silver- och vaccinfrågan, men då behöver också jag tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar (inte föreläsningar från Youtube-universitetet), metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument.

Du är välkommen att förse mig med sådana, men eftersom jag redan från tidigare är hyfsat väl påläst när det gäller både silverlobbyns och vaccinkritikernas argument, så hoppas jag att du har någonting nytt att komma med. Om vi ska få en fruktbar diskussion till stånd.

I väntan på att så sker önskar jag dig en god fortsättning på det nya året!

Mvh,

Marcus Rosenlund

Ryska troll i rymden: ”Vi ska kolla om Neil Armstrong verkligen gick på månen!”

I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.

Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.

Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.

Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.

För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.

Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?

zzzzUntitled

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.