Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Oberoende av vilken vintersport vi snackar om – så här låter det i mina öron

Alltmedan sportpressen och fansens intresse har varit koncentrerat på vinter-OS i Pyeongchang, så har man gjort upp om ett annat sportsligt världsherravälde i Finland.

VM i Kastlapp gjordes upp i Dickursby idrottshall i söndags. Bara cirka tvåhundra åskådare dök upp för att se på då Sydafrika besegrade Finland med 23-12. Såhär lät det i referatorbåset då tre minuter av sjätte perioden åtestod:

”Finland avancerar mot nittiofotszonen… Järvinen flanar fram lappen till Koskenperä… men nu händer nånting oväntat… Sydafrikas De Gruit dyker upp från höger, flanar till Koskenperä med en trippel diagonal, ajaj, det var fult, men ingen straffminut utblåses…

De Gruit gör en lång tvärpassning över till gula kanten där Rijtmann står beredd med halvstaven. Nu har Finland åter sexton man på plan. Men vad gör Tuomainen? Han spelar fram en halvtolva – en klassisk såkallad Pilsnermanöver – rakt framför Rijtmann som trasslar in sej i sin slängkappa och tappar lappen.

Anttila är inte sen att utnyttja chansen och kvitterar en femfemma framför Dunkers som försöker rädda situationen. Anttila till Korola – vidare till Pyryjärvi… Sjöberg på trapetsen… Alaspää… Lindqvist… snygg passning… vidare till Timola… Järvi-Laturi… Kuoppala, som ger till Hämäläinen. Som styr upp den rakt i tampen. Och det är lapp!”

I dethär skedet ser det alltså bra ut för Finland som ännu in i sista minuten ledde med tolv poäng mot nio. Men då bara en halv minut återstår gör Sydafrika en såkallad ”hårtork”: man tar ut målvakterna från planen och sätter in fem kraftiga killar på enduromotorcyklar på plan.

Finland har redan utnyttjat sin Kawasaki-option i början av fjärde perioden, då utan resultat. Men Sydafrika sumpar inte sin chans utan gör en full tilt – trevärdig lapp utan bromsspår. 23-12 för Sydafrika och ännu en svidande förlust för värdarna.

Det har varit ett besvikelsens år för finländsk kastlapp. Inte minst på grund av att åskådarsiffrorna har rasat för femte året i rad.

Tomi Koskenperä, yttermittback och en av de bärande krafterna i söndagens dubbelåtta, skyller på de extremt besvärliga reglerna som blir bara svårare att hålla reda på år för år.

– Mä oon lukenut niitä nyt viistoista vuotta mut mä en edelleenkään tajuu koko pelistä yhtään mitään.

Ja, det hela blir ju inte precis bättre av att det dessutom finns minst sju olika versioner av den tretusensidiga regelboken. Sydafrikanerna följde till exempel den tyska regelboken medan Finland traditionellt har följt den danska. Sydafrikas center Armand De Gruit är frustrerad:

– More than half of the time I had no fucking idea what I was doing.

Finland har redan lagt in en protest till ILHF (International Lap-Hurdling Federation) men något utslag därifrån väntas inte förrän februari 2022, eftersom varje protest kräver en tre år och nio månader lång karantän för domarkåren – på ett femstjärnigt hotell på Martinique. Något som ytterligare irriterar finlands stjärnspelare Tomi Koskenperä.

– Perkele, mä siirryn pelaamaan krikettiä ens vuodesta lähtien.

 

Ekbergs revisited: Den svunna världens svårsålda charm

Jag kom på mig själv med att bli kränkt för vad de har gjort med det gamla Ekbergs, men sedan slog det mig att vem är jag att ha en åsikt om ett ställe som jag har besökt kanske en eller två gånger under hela mitt liv?

Men jag kan inte rå för att jag har en svaghet för den svunna världens diskreta charm. Jag tycker också att Brideshead Revisited är bland det bästa som har gjorts i TV-väg. Och det tyckte jag redan i tjugoårsåldern, det är inte bara det att jag har blivit gammal och konservativ.

Det är nog delvis det också. Att jag har blivit en gammal, konservativ fjärt. Jag har lite svårt med hur allting försvinner och förvandlas till oigenkännelighet runtom mig.

Ta nu Böle till exempel. Jag saknar till och med den strykfula gamla järnvägsstationen. Och då menar jag inte den gamla stationsbyggnaden av trä, den finns ju forfarande kvar, utan det förskräckliga vattenkraftverket på torra land från 1990.

Byggherrarna bakom det nya monstershoppinghelvetet Tripla som byggs där som stationen en gång stod, marknadsför det hela med ”Vad du än väntar dig – multiplicera det med tre!”

Jag väntar mig en klinisk, smak- och luktbefriad kaotisk koloss av stål, betong, kakel och glas som får min shopping-erektion att slakna lika fort som det myrstacksliknande och förvirrande köpcentret i Kampen. Multiplicera sedan det med tre.

Jag blev också grymt kränkt när de lade om smörgåsbordet på Silja Lines Stockholmsfärjor, Symphony och Serenade. Jag hade vant mig vid den lite cheesyga designen á la Peach Pit från Beverly Hills 90210.

Massor av mässing och pastellfärgade heltäckande mattor med oregelbundet rutmönster. Det stuket. Men  vem säger att det måste vara mörk mahogny och kristallkronor för att man ska kunna förhålla sig nostalgiskt till det?

Nostalgi har ingenting med mahogny och mässing att göra, gammalt är inte alltid ”bättre” enligt någon jäkla objektiv mätare, det är bättre för att  vi är vana vid att det ska vara som då vi var små och folk hade pincené och sådana där långa cigarrettmunstycken.

Vår familj bojkottade Silja i långa tider efter att de presenterade den hemska nya buffén med sina vita skolköks-kakelytor och strikta App Store-inspirerade dekor. Men man vänjer sig säkert vid det också.

Trots att jag håller med om att det kan finnas ett egenvärde i att bevara fina gamla kulturlandmärken så har jag i varje fall lite svårt att hötta med pekfingret mot Ekbergs.

Mahognynostalgi betalar inte räkningarna för ägaren om det inte längre drar kunder. Jag är ledsen för hur det gick för Stockmanns varuhus i centrum och för Akademiska bokhandeln också, men jag borde väl ha shoppat där lite oftare för att ha råd att klaga.

Däremot är jag nog ganska säker på att det sist och slutligen föll på självförtroendet, både i Stockmanns och Ekbergs fall. (Om det nu faktiskt har gått dåligt för Ekbergs, jag vet inte ens det. Varför annars skulle de ha gjort förändringen? If it ain’t broke, don’t fix it).

Man utgår bara liksom från att den svunna världens diskreta charm är tillräcklig marknadsföring i sig själv. Men så är det ju inte. Vad som helst börjar smaka trä i längden (mahogny smakar precis lika apa som vanlig fanér) om ägarna inte är smarta nog att få oss att inse hur mycket vi älskar det där fina gamla stuket.

Allting går att sälja med mördande reklam / Kom och köp konserverad gröt

De kan inte förvänta sig att all den där gamla charmen bara ligger där och folk är så jäkla tacksamma att de kommer och shoppar tills de droppar. Sälj den diskreta gamla charmen till mig, för bövelen! Få mig att förälska mig i den jäkla mahognyn all over again. (Vad säger jag, jag har som sagt varit på Ekbergs kanske två gånger i hela mitt liv.)

Och vaddå ”få mig att förälska mig, hur då”? Jag är inget marknadsföringsproffs, för tusan! Men det finns massvis med folk som är mer än kapabla att sälja is åt inuiter.

Hur som helst. Kanske det är så dags för ett tredje besök nu. Jag läste faktiskt Satansverserna i tiderna också.

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

När man behöver ett mer upprörande ord för ”upprörande”

Engelskan har ett bra ord för det här. ”Outrageous”. Det är nästan så att det borde skrivas med ett fast utropstecken på slutet. Det är i mitt tycke avsevärt mycket mer beskrivande och fullt av upprördhet än svenskans ”upprörande”.

Men engelskan har ju samma problem, fast på en nivå ovanför oss. Speciellt sedan Trump har ”outrageous” i anglosfären börjat kännas som ett alldeles för mesigt ord.

Man kan ju alltid lösa problemet temporärt genom att lägga ett fucking framför outrageous, men tvåordslösningar är sällan lika eleganta som ett enda kraftfullt ord.

Problemet går dessvärre mycket längre än ord. Det har ytterst att göra med att vi håller på att bli immuna för outrage. Återigen, Donald Trumps fel.

Och han gör ju det medvetet. Han må vara dum som en stövel annars, men det här är hans stora snilleblixt. Chocka folk så till den grad med outrage att de slutar reagera på de där mindre grejerna, de som förr skulle ha tvingat någon att avgå. Inte så nu längre.

Nu kommer politikerna i USA nästan bokstavligen undan med mord, för mord har degraderats på listan över saker som är outrageous. Det upprör helt enkelt inte folk på samma sätt som förr.

Vladimir Putin, som den player som han är, drar ju naturligtvis nytta av det här. Helt nyligen läckte Rysslands nya påstådda super-domedagsvapen ut i offentligheten.

För något årtionde sedan skulle det här ha fått folk att marschera med NO NUKES-plakat på gatorna i världens tio största städer och fredsrörelsen skulle ha vuxit så det knakade.

Inte nu längre.

Låt oss se, vad är det alltså som de påstås ha byggt? Jo, det är en obemannad mini-ubåt, kodnamn Kanyon, med en räckvidd på 10 000 kilometer, topphastighet 56 knop. Och den bär på en kärnladdning. En termonukleär koboltbomb. En vätebomb.

Men det är inte vilken vätebomb som helst som Kanyon-torpeden ska vara kapabel att leverera. Den här bad boy-bomben är på 100 megaton.

Det är dubbelt starkare än den hittills största atombomb som någonsin har detonerats, Sovjetunionens Tsar Bomba som sprängdes på Novaja Zemlja i Ishavet 1961.

Explosionen var så stark att chockvågen slog in fönsterrutor borta i Lappland, mer än 1000 kilometer från svampmolnet (som bara det var 40 kilometer i genomskärning). Smällen från explosionen gick tre varv runt jorden innan den klingade ut.

Den här nya saken är alltså dubbelt större.

Dubbelt.

Tsar Bomba skulle också ursprungligen vara 100 megaton i stället för 50, men ingen vågade detonera den med full kraft. Men så var den inte heller avsedd att fungera som ett vapen i en riktig konflikt, för Krustjov och alla andra höga höns i Kreml fattade att en så kraftfull pjäs fullständigt saknar konkreta tillämpningar.

Den är som en meter lång manslem. Ser häftig ut men, tja, du kan helt enkelt inte göra någonting med den. Inte ens för dig själv, för den är längre än dina armar.

Men ingen har berättat det här för Putin. Och stämmer gamla tecken in så har mannen inte beställt en, utan ett tjog av dem. Minst. Och det är bara för Krims bruk. Resten av flottbaserna får sina senare.

Men vänta, det blir värre! Kanyon är inte avsedd att detonera i luftrummet ovanför Chicago och ge alla en snabb, nådig död. Nej då. Den fungerar så att den kryper upp till fiendens kust, lägger sig på havsbottnen utanför, säg nu New York…

… och detonerar. MEGABANG! Varpå följer att explosionen skapar en 500 meter hög tsunami, en radioaktiv tsunami, en halv kilometer hög, som rullar in och sveper bort allting på en timmes bilfärd från kusten.

Nämnde jag att tsunamins vatten är radioaktivt som självaste salte Satan, mättat med kobolt-60 som det är.

Poängen med det här är att Putin inte behöver oroa sig för om hans interkontinentala ballistiska missiler ska slinka igenom USA:s missilförsvar eller inte. Det behövs inte när man kan kasta upp halva Atlanten på Manhattan. I radioaktiv form.

På riktigt, vem kommer på de här grejerna? Hur utsökt vrickad och überdemoniskt ondskefull ska man vara för att brainstorma fram en sådan här sak?

”Hur gick din dag på jobbet, älskling?”

”Bara bra! Vi blev klara med ännu en Kanyon. Den här kommer att spola hela Lissabon halvvägs till Paris!”

”Å vad fint! Hämtar du ett paket blöjor och ett par liter mjölk från kiosken när du går ut med hunden?”

”Visst!”

Outrageous!

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

Projekt ”Sälja Finland till högstbjudande” går in på slutrakan

Jag vet att jag kommer att få svets för det här av mina kolleger från politik och samhälle, jag är en neslig populist som skäller utan att komma med egna förslag till lösning.

So be it.

Men jag rår inte för att jag är genuint övertygad om att vi har att göra med en regering som under sin mandatperiod har haft exakt noll avsikter att göra det som är rätt med tanke på allas vårt bästa. De bryr sig fullständigt och uteslutande om sina finansiärers intressen.

Med ”dem” avser jag främst samlingspartiet och cirka en tredjedel av centerns riksdagsgrupp. Sipilä och hans inre krets. Resten har antagligen fejdat ut och gått och fiskat mentalt för länge sedan.

Men de som kör det här projektet menar allvar nu, för sanden börjar ta slut i timglaset.

Så här har de planerat det, ser ni: de har det innevarande året på sig att få saker och ting fixade, de rätta samhällssektorerna sålda åt rätta finansiärers kompisar.

Just nu tycks det kvitta hur illa det ser ut. Mr. Hyde får glimta fram lite oftare än vad som i normala fall skulle anses vara hälsosamt för en politikers karriär. Hur mycket som helst, faktiskt.

Det kan inte hjälpas att det är fullt uppenbart till och med för de nyligen lobotomerade att det här bara är en illa maskerad exekutiv auktion av de gemensamma tillgångarna, de rår inte för det just nu att det är fullkomligt uppenbart.

Liket måste plundras nu, medan det ännu är mer än ett år kvar till nästa riksdagsval. De vet att de behöver minst ett år på sig för den politiska demensen att sätta in hos folket.

Det vill säga, detta gäller dem som fortfarande utgår från att de kommer att söka fortsatt förtroende. De som inte har en bekväm livbåt väntande hos de privata aktörer åt vilka de just nu agerar gökungar i statens bo.

Det finns säkert en eller annan samlingspartist som på riktigt vill fortsätta regera på lång sikt, partiapparaten måste åtminstone bevaras intakt, för det kommer fortfarande att finnas saker och ting att sälja här under de fyra åren efter nästa riksdagsval.

Därför behöver de stycka samhällsliket så kvickt och så grundligt som de kan nu, och sälja ut så mycket av lösöret som de kan, för att ha råd att hålla en förhållandevis låg profil under 2018, medan dammet lägger sig, liksom.

De vet att de alltid kan blåneka till en del av det sedan, i bästa ”alternativa fakta”-anda men det är hur som helst nödvändigt med åtminstone ett år av tid för folk att glömma.

Regeringen räknar dessutom med att konjunkturprognoserna slår in och den ekonomiska tillväxten håller i sig åtminstone ett år till, så att de kan låtsas som att det är deras förtjänst sedan när det är dags för debatterna inför riksdagsvalet.

Problemet är bara, och de vet det, att med den osäkrade granaten Trump i Vita huset så är det mer än sannolikt att en eller flera stora, feta käppar körs in i tillväxthjulets ekrar långt innan de har råd att andas ut.

Därför brinner det som sagt i knutarna nu. Ser ni suspekta, omärkta paketbilar parkerade längs landsvägarna och karlar uppe i telefonstolparna i färd med att knycka koppartråd, var inte förvånade.

”Den som tar han har” är mottot just nu. ”Du skall icke stjäla mer än du orkar bära” for redan för ett par månader sedan.

Har du guldplomber så skulle jag inte rekommendera att gapa alltför stort och alltför länge de kommande månaderna.

Var är alla mysiga kulinariska kvarterskrogar? Inte i Esbo i alla fall

På grund av en pågående köksrenovering har vår familj tvingats äta ute lite mer än vanligtvis på sistone. Nyckelfrågan den senaste veckan har inte varit ”vad ska vi äta i dag” utan ”var ska vi äta i dag”.

Det är ju ett tvättäkta i-landsproblem, i och för sig, men ett problem hur som helst.

Det vore ju inget problem alls om vi hade en hemtrevlig gasthaus-typens kvarterskrog i Domsby där man kunde få sig ett mål rejäl husmanskost utan krusiduller. Men vi gör inte saker på det sättet i det här landet.

Domsby, stadsdelen i Esbo där vi bor, skulle utan tvivel ha det behövliga befolkningsunderlaget för en trevlig kvarterspub med matservering, men sådant hör inte till matkulturen i det här landet.

För då finländaren hör ”pub” så tänker hen ”fylla”. Jag tänker mer i banorna av en pytt-i-panna med stekt ägg eller en skinkomelett.

Finländaren vill inte gå ned till det lokala värdshuset och umgås och ha det trevligt i timtal, hen vill ta bilen till shoppingcentret eller ABC-stationen (dit kulinariska drömmar går för att dö) och äta så fort som möjligt utan att riskera att stöta på bekanta.

Där vill finländaren äta på en av de generiska, smak- och stämningsbefriade låtsasitalienska eller fejkmexikanska plastkaktus-restaurangerna, eller ännu värre: Rax.

Äta ute, särskilt lunch, är ett nödvändigt ont i Finland. Någonting som helst ska undanstökas så fort som möjligt, för även om det i princip sker på en restaurang så saknar det som regel utsikterna till en fylla.

Tiden för de långa, fuktiga luncherna som elegant gled över i middag, är förbi. Luncher numera handlar i det här landet huvudsakligen om att – usch – äta. I värsta fall i sällskap med hela familjen.

Naturligtvis finns det de företagare inom restaurangbranschen som inbillar sig att de ska förverkliga sin kulinariska dröm och startar en stämningsfull förortsrestaurang med lokal prägel, men jag har hört av flera som har försökt att det så gott som alltid slutar på samma sätt.

Du börjar med högt uppskruvade förväntningar och en fräsch, genomtänkt meny. Den första veckan kommer det en del från lokalbefolkningen som av pur nyfikenhet vill kolla vad nykomlingen har att erbjuda.

Men ungefär vid vecka två kommer fyllona och mellanölspimplarna som sitter och dricker treans Karhu dagarna i ända och skrämmer bort de få familjer som ännu råkar titta in.

Och så var det med den kulinariska drömmen. Och drömmen om en gemytlig liten kulinarisk kvarterskrog.

Men hej, vi fick ju en sprillans ny Burger King här helt i närheten. Och Taco Bell öppnade i köpcentret Sello i Alberga. Dit är det bara drygt tio minuter längs Åboleden.

Men här i våra kvarter… här fanns en kiosk i det gamla FBK-huset då vi flyttade hit för knappt tio år sedan. En sådan där gammaltidens icke-R-kiosk. Inte hade de mat, men den var lite mysig.

En bio fanns det också i samma hus. Men den är, precis som kiosken, stängd för länge sedan. För du vet, Sello är bara drygt tio minuter härifrån längs Åboleden.

En kvartersrestaurang, ett lokalt gasthaus, här i Domsby?

Skämtar du? Grannarna skulle ju kunna tänkas komma in samtidigt som jag är där. Då skulle jag vara tvungen att ta reda på vad de heter och idka small talk med dem. Nykter! Nej tack.

I Esbo övernattar man. Och skäms för att man bor i Esbo medan man gråter på sin fryspizza.

Vi tittade på lägenheter på Drumsö och i Munksnäs men inte har man ju råd, inte med dagens priser.