Alfa TV = Attans TV

Då och då när jag kanalsurfar händer det att jag halkar in på den kristna TV-kanalen Alfa TV. Sedan harmar det något ofantligt resten av kvällen och handen famlar efter blodtrycksmedicinen.

Inte för att jag skulle ha någonting direkt emot kristna program, men den här kanalen sysslar inte med kristendom, den sysslar med ren och skär mobbning.

Alfa TV har köpt in en serie av den nyzeeländskfödde, numera amerikaniserade ärkepropellerhatten Ray Comfort. Och honom ger kanalen full och obegränsad muntur åt på söndagskvällar under bästa programtid.

download

Comfort är en sällsynt motbjudande, fanatisk och urspårad typ till och med mätt enligt amerikanskt evangeliskt TV-predikantsmått. Och det är inte att säga lite.

Till hans specialiteter hör är att släpa förvirrade och lite enkelspåriga tonåringar framför kameran, och stämpla dem som ”hårdföra ateister” eller ”ondskefulla evolutionstroende”.

Sedan attackerar han dem med sin mest skoningslösa gestapo-revolver-intervjuteknik. Han slår ned på dem som en tio tons trave Biblar från ovan. De stackars kidsen vet inte vad som träffade dem.

Frågorna är ledande, avsiktligt missvisande, lögnaktiga, groteska tolkningar av riktig ateism och evolutionslära. En djävulsk karikatyr av journalistik. Joseph Göbbels skulle ha varit stolt.

När Ray Comfort är klar med de här stackars unga tjejerna och grabbarna så är de så bortkollrade att de inte vet vilken veckodag det är. De vet bara att de är hopplösa syndare och att de är på väg till helvetet med enkel biljett.

För att de har syndat.

För att de har onanerat.

För att de har varit uppkäftiga mot sina föräldrar.

För att de har snattat.

Men framför allt för att de är gudlösa och vidriga ateister, evolutionister och sannolikt abortförespråkare också!

Men nu hade ni minsann tur, kids, för lyckligtvis har farbror Ray en direktlinje till Gud, som han också annars råkar vara ganska god kompis med…

Nå, resten anar ni. Sedan bankar Ray sig för bröstet som den värsta alfa-gorillahanne som nyss har slitit huvudena av sina fiender från grannskogens flock och bajsat i halshålen på dem.

Och det här är alltså den sorts kristna livssyn som Alfa-TV vill förmedla åt de finländska TV-tittarna?

Då när de inte gör inställsamma och lismande ”presidentvalsintervjuer” med Laura Huhtasaari eller Paavo Väyrynen. Vem är denna ”dosentti” som gör de intervjuerna?

Nej, jag följer inte medvetet och systematiskt med de här programmen, jag bara halkar in på dem av misstag då och då när jag kanalsurfar.

En gång tittade jag faktiskt avsiktligt på ett program som de sände, en söndagsförmiddag då absolut ingenting vettigare fanns att göra. Det var tractorpulling som någon på kanalen tycks ha en stor, fet förkärlek för.

Den känslan, vet ni, då traktorn som vann hette ”Devil’s Power” och referenten inte riktigt visste hur han skulle lägga sina ord.

Obetalbart!

Om att zooma lagom i livet (Nej, det handlar inte om fotograferande!)

Att vara sjuk är inte uteslutande en dålig sak, vilket jag har upptäckt under det gångna året, eller sedan i fjol våras.

Det tvingar en att sakta ned. Fundera lite extra på saker och ting.

Ett sådant existentiellt grubbleri som jag har haft på gång är det här med vilken min roll är i det Stora Helat, var min plats är. Har jag rätt fokus, är jag där som jag behöver vara.

Är jag för upptagen med att stirra på detaljer? Går jag för mycket omkring med förstoringsglaset när jag borde försöka se den stora bilden?

Eller tvärtom, har jag zoomat ut på tok för mycket? Är jag så upptagen med att blicka ut över de stora vidderna att jag missar det väsentliga som händer mitt under min näsa?

Och så funderar jag faktiskt också på huruvida jag spelar någon roll i ett större spel, ett vars existens jag kanske inte alls är medveten om. Jag kommer till det strax.

Först, låt mig förklara hur jag uppfattar det viktiga i att zooma rätt.

Man kan säga att världen vi lever i inte ens existerar om vi zoomar för mycket eller för lite.

Zoomar vi in på tok för mycket, ned till atomnivån och under den, så upphör vi i princip att existera. Materian som våra kroppar består av är så gott som helt och hållet tom.

Vi är flyktigare än morgondimman. Vi finns på riktigt nästan inte alls. Det här är inte filosofi, det är ett hårt naturvetenskapligt faktum.

Om man klämde ut det tomma ur alla atomer i alla människokroppar i världen så skulle man bli kvar med en mängd materia som är stor som en sockerbit, ungefär.

Tänk på det så här: vi blåser upp en atom till storleken av Globen i Stockholm. Atomkärnan finns i mitten, elektronerna svischar runt där som taket är.

Då är atomkärnan stor ungefär som en fluga. Och atomkärnan, med de positivt laddade protonerna och neutrala neutronerna, är alltså stället där så gott som all massa i atomen bor.

Allt annat är tomhet.

Eftersom elektronerna i all materia som vi och vår omgivning består av är negativt laddade så betyder det här också att ingenting egentligen rör vid någonting annat. Utom då det sker genom kemiska bindningar.

Men du och din älskade, du och dina barn, ni har på riktigt aldrig rört vid varandra (utom kvinnan som har varit fysiskt ”ett” med sina barn då de var i magen).

Inte ens ett par som har varit gifta i sextio år eller mer har någonsin på riktigt rört vid varandra eftersom atomerna i deras kroppar har skal av negativt laddade elektroner. De stöter ifrån varandra.

Det må kännas som att krama en annan människa, vi känner värmen och vi hör hjärtslagen, men där är alltid en pyttepytteliten distans av tomhet mellan oss.

Samma sak med dig och stolen som du sitter på just nu, du rör inte egentligen vid den. Du svävar en bråkdels bråkdels bråkdels millimeter ovanför den.

Det är bara din hjärna som får det att verka som om du rör vid andra människor och vid olika föremål. I verkligheten gör du det inte.

Men allt det här är egentligen helt akademiskt för om vi zoomar tillbaka ut så mycket att vi kan ignorera de kvantmekaniska konstigheterna som styr verkligheten på atomnivå så existerar vi ju i allra högsta grad. Åtminstone i praktiken.

Men sedan finns ju risken att vi zoomar ut för mycket. Då förlorar också våra vardagliga termer sin relevans. Helheterna som vi och vår värld utgör försvinner ur sikte.

Zooma ut för mycket från stället där du sitter just nu och till slut ser du bara en fjärran blekblå prick mot en stjärnströdd bakgrund.

Zooma ut ytterligare så ser du en galax av stjärnor. En av dem är vår sol.

Zooma ut ytterligare så ser du en hop av galaxer. En av dem är vår Vintergata.

Zooma ut ytterligare så ser du ett superkluster av galaxer.

Fortsätt zooma ut och du ser Laniakea. Det största som finns.

Fortsätt zooma ut och… ja, vad sedan? Bubblan som vårt universum utgör i det stora multiversum, där otaliga bubbel-universa svävar omkring?

Allt det här som kommer efter Laniakea är mycket hypotetiskt, men okej då. Vem vet.

Men poängen här är hur som helst att om vi zoomar ut för mycket så försvinner också det väsentliga ur sikte. Det som betyder någonting för våra liv. Det som är relevant.

Men man kunde ju argumentera, om man var religiöst lagd, till exempel, att vi kan vara delar av någonting större, och då menar jag någonting meningsfullt, även om vi inte uppfattar det från vårt perspektiv.

Lite som de enskilda pixlarna i skärmen som du tittar på just nu, till exempel.

Pixlarna i skärmen på min Iphone 6S till exempel, de är 1334 gånger 750 till antalet, inalles en miljon fem hundra individuella pixlar som tillsammans skapar det som min hjärna uppfattar som en sammanhängande bild.

Säg nu att jag tittar på en bild av en hundvalp till exempel.

Pixel nummer 219 från vänster, 84 nedifrån, den kan ju till exempel inte veta att den är en del av ett större mönster som bildar skepnaden av en hundvalp i hjärnan på människan som håller i skärmen.

Den vet inte ens vad ”skärmen” är. Eller en ”människa”.

Den är bara röd, grön eller blå, beroende på vad grafikprocessorn i telefonen har fått som uppdrag att avbilda just då.

Tänk om också jag är en del av ett större mönster som jag inte ens uppfattar. Men att det jag gör ändå påverkar världen i stort, om man zoomar ut tillräckligt mycket.

Man behöver inte ens vara religiös för att inse att det är så här. Världen som den är just nu är ju en summa av färgen på alla oss individuella pixlar. Om det så gäller politiken, ekonomin eller klimatet.

Det är fullt möjligt att utgöra en enskild pixel i en större bild utan att vara medveten om sin andel i det hela. De flesta av oss är det på ett eller annat sätt.

Men kan det vara så att vi dessutom utgör en del av någonting riktigt stort som till på köpet har sin egen vilja och bestämmer över alltihop? Finns det någon som pekar på skärmen?

Någon som lyssnar på våra enskilda önskemål och låter bilden skifta om vi koncentrerar oss tillräckligt och uttalar vår allra frommaste önskan till den här stora all-vetskapen?

Kan den enskilda pixeln påverka den stora bilden? Till exempel om den är rädd för hundar: den vill inte utgöra en bild av en hundvalp. Den vill vara del av en kattbild i stället.

Kan den enskilda pixeln få bilden att skifta om den bara ber om det tillräckligt innerligt?

Ni inser säkert att jag inte har något definitivt svar på den frågan. Men jag tror ju inte det, om vi säger så. Beträffande det där med om det finns någon som ”pekar på skärmen”.

Men däremot så är jag nog öppen för tanken på att lilla jag utgör en del av någonting större vars existens jag inte ens är medveten om. Kanske livets rotsystem sträcker sig vidare och djupare än vi kan föreställa oss. Det finns hypoteser om det här.

Men jag menar att det inte är värst relevant att låta det uppta för mycket av mina tankar, för precis som den enskilda lilla pixeln inte kan inverka på YouTube-kattvideon så gynnar det inte mig desto mer att fundera för mycket på vilken kosmisk wide screen som jag eventuellt är en liten pixel i.

Ännu mindre ser jag någon poäng i att hysa föreställningar om den där eventuella varelsen som eventuellt pekar på vår kollektiva skärm.

Jag skulle kanske kunna köpa tanken på en sådan varelses existens om bilden vi alla utgör tillsammans skulle vara särdeles fantastisk och harmonisk.

Men nu så har ju våra vitt skilda uppfattningar om ”pekaren” lett till att helhetsbilden är riktigt kaotisk och stundvis rent grotesk. Vår bild är rena rama flimret. Som om någon hade somnat med tv:n på.

Är det så som vi hamnade i den här villervallan?

Gud kanalsurfade sent en kväll och somnade med fjärrkontrollen på magen och tomma ölburkar på golvet bredvid länstolen?

Nä, där ser ni: det lönar sig inte att zooma för långt ut. Eller in, för den delen.

Vid närmare tanke, skippa zoomen helt och hållet. Håll dig till 50 mm, som Henri Cartier-Bresson.

Mer än så behövs inte för ett liv fullt av mästerverk. Okej då, i teorin i alla fall.

 

43154.jpg

Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

”Fru Saarinen kommer snart att dö” kraxade kråkan åt mig

En tidig vårdag för många år sedan, den första soliga och varma dagen det året, satt jag på balkongen i mitt dåvarande hem i Kyrkslätt och tittade ut över husbolagets gård.

En ensam kråka kom flygande och satte sig på staket till grannens gårdsplätt nedanför. ”KRAA” sade den sorgset och flög bort.

”Jaha, grannen ska tydligen dö”, sade jag tyst för mig själv.

”Vaddå, det är ju ett klassiskt tecken” fortsatte rösten i mitt huvud när mitt rationella jag höjde ett förmanande pekfinger. ”Kråkor som kommer flygande och kretsar över gården och flyger bort, eller sätter sig på gärsgården och kraxar, nånting ditåt går det ju alltid till i gammalt folks berättelser när nån ska dö.”

Som en randanmärkning: jag talar suspekt mycket för mig själv, huvudsakligen då ingen lyssnar. Då jag kör bil svär jag dessutom väldigt mycket för mig själv.

Nå hur som helst, en knapp vecka senare hörde jag av en annan granne att den granne på vars staket kråkan hade suttit och kraxat, de facto hade dött. ”Hoppsan” sade jag för mig själv.

Sånt här händer hela tiden. Jag ser saker som mitt primitiva jag tolkar som tecken för att någonting ska hända. Och sedan när det händer så blir jag olustig till mods och undrar om jag kanske borde tona ned min skepticism och rationalism.

Men sedan påminner jag mig själv om att ge mig själv en örfil när ingen ser på. För det där som jag tolkar som tecken, det är ju bara min intuition, mitt undermedvetna som försöker säga någonting åt mig, någonting som jag redan vet för att min hjärna har räknat ut det medan jag tittade på molnen som drev förbi.

Som nu det här med kråkan och grannen. Absolut inget mystiskt med det, vilket jag mycket fort slöt mig till då jag gjorde en summering av vad jag visste.

Jag visste att grannfrun var till åren kommen, en gammal änka, hennes man hade dött några år tidigare. Hon hade med tiden sett allt tröttare och blekare ut då jag såg henne på gården. På sistone hade hon inte synts till alls.

De få ord jag hade växlat med henne då vi råkade träffas vid postlådan eller på gården handlade så gott som alltid om hennes bristande hälsa. Hjärtat var svagt, berättade hon åt mig.

Och nu när jag tänkte på saken: några nätter innan den där dagen med kråkan på staketet hade jag vaknat, eller halvt vaknat åtminstone, och noterat blåa ljusfläckar som dansade på min sovrumsvägg. Jag tänkte inte desto mer på saken då, och somnade om.

Det var de blå ljusen på ambulansen som stod på gården utanför, insåg jag när jag knöt ihop trådarna i huvudet. Det var den natten de hade kommit för att hämta henne. Och några dagar senare somnade hon bort på sjukhuset. Jag såg dödsannonsen i tidningen.

Kråkan som satt på staketet och kraxade, den var naturligtvis bara en kråka. Att jag såg den som ett tecken var bara den omedvetna delen av min hjärna som harklade sig och försökte meddela att den har kalkylerat lite och kommit till en slutledning rörande min grannes situation.

Våra hjärnor är fantastiska biologiska maskiner. De sover egentligen aldrig, de är hela tiden aktiva, också medan våra medvetanden sover, och behandlar data som våra sinnen förser dem med. Och ibland kommer de upp med svar på frågor som vi inte ens har hunnit ställa ännu.

Och sen i något skede ser vi någonting som får oss att associera åt det hållet där den färdiga men omedvetna slutledningen ligger och väntar.

Och så ser vi det som ett tecken. Fast det egentligen bara är som det där snöret som vi knöt kring pekfingret: någonting som påminner oss om någonting som vi inte ännu visste att vi vet.

Vårt undermedvetna är ibland så spöklikt träffsäkert att vi får dåligt självförtroende och tänker att ”så där smart är inte jag, det måste vara Gud som talar till mig”. Eller djävulen, eller moster Märta som vill hälsa någonting från Andra sidan.

”En sak är säker: jag själv kan det ju inte vara, hur skulle jag kunna veta sådant där? Dessutom skulle jag väl veta om det ifall att jag hade tänkt på saken.”

I begynnelsen skapade människan Gud.

Gud, som vi inte kan se eller höra direkt, men som ständigt gör sig påmind genom olika tecken som han låter oss se. Precis som han gjorde på profeternas tid. Det var ju så de jobbade, profeterna, de tolkade tecken. De översatte Guds teckenspråk.

Detta alltså tusentals år innan Freud, innan någon ens kom på tanken på ett undermedvetet eller myntade ordet intuition.

I något skede måste någon schaman ha blivit trött på att stammens ungdomar pallade frukter från trädet som han uppfattade som sitt eget, och smart som han var så kom han på att sprida en story om att just det trädet är magiskt och den som plockar från det kommer det att gå på tok för.

Så är vi människor ju funtade att vi uppfattar den här sortens varningar som en direkt utmaning. En allvetande gud hade insett det här och i stället för ”rör inte” hade han sagt att trädets frukter innehåller C-vitamin eller nånting annat nyttigt, så hade han fått ha sitt träd i fred. Klart att de ungarna plockade från schamanens träd. Det var ju förbjudet, för Teutates!

Eller med tanke på att Bibeln ju talar om ”kunskapens” träd så är det ganska sannolikt att det inte handlade om ett träd alls, utan om någon sorts psilocybinsvampar som schamanerna har knaprat i minst tiotusen år, sannolikt närmare fyrtio tusen år. De gamla grottmålningarna kryllar av svampar.

Psykedeliska svampar som likt käppar rör om rejält i det undermedvetna och får saker att stiga upp därifrån. Sådant där som får en att rygga tillbaka inför monstren som sover där inne. Eller att vilja återvända dit kväll efter kväll. Tills folk antingen börjar tro att man har Seendets gåva, eller bakbinder en och kastar en i ett kärr med stenar i fickorna.

(Disclaimer: jag har själv aldrig prövat på psykedeliska svampar, och har inte för avsikt att börja heller.)

Någon gång måste det ju ha varit en särskilt skarp schaman som tänkte lite längre än nästa svamprus. Hen tänkte kanske att det är trevligt med allt det här vetandet, men i något skede kommer det att komma tillbaka och bita oss i röven. Det hade kanske varit bättre om vi inte hade rört svamparna.

Eller hur som helst hade det antagligen varit bättre om vi hade låtit bli att utveckla det här högre, abstrakta tänkandet och bara fortsatt samla rötter och nötter på savannen i stället för att börja med jordbruk och organisarade samhällen och allt det där joxet.

För i långa loppet kommer det här bara att leda till att vi blir för smarta för vårt eget bästa. Uppfinner atombomber och annan skit. Vi borde aldrig blivit så nyfikna.

”Sablar vilken bra story. Tror jag skriver ned den på det här getskinnet. Fast jag ersätter svamparna med ett fruktträd. Kidsen behöver inte fler fingrar som pekar på den förbjudna frukten. Kanske de äter sina grönsaker om du insinuerar att det är ett äpple den här gången, bara för att trotsa dig!”

”Attans vad vi är smarta!”

Och på den vägen är vi.

Jag är lite svag för de där äldsta religiösa myterna. Syndafloden är en annan sådan som antagligen är en fortsättning på den om Eden och den undermedvetna insikten i att vi tuggade mer än vi kan svälja när vi blev tänkande varelser.

Syndafloden var sagans sätt att förmedla att ”okej, nu har vi insett vilka följderna blev av att vi inte höll oss till att samla rötter och nötter i stället för att börja rådda med aritmetik och pyramider. Så till den grad var det här ett icke-smart move att vi förtjänar att utrotas till siste man. Till exempel med en enorm översvämning!”

”Helt galet bra, skriv ned det där också på getskinnet!”

Storyn om Jesus anknyter naturligtvis också till den här insikten. Liksom att okej då, vi är här nu, inget att göra åt den saken, men nu är det bara ett par tusen år kvar till atombomberna och dödslägren om vi fortsätter bete oss som vi gör mot varandra.

Och den här gången nöjde sig inte det undermedvetna med en varning om vare sig nära förestående massdränkning eller Hiroshima om vi inte skärper oss, det undermedvetna visste att vi inte kommer att skärpa oss vad som än händer.

Så det bästa vi kan göra är att mildra det onda samvetet en aning. Hitta på ett externt kollektivt samvete som bär bördan åt oss. Låt oss kalla honom Jesus.

Vad vet jag, det kan ju till och med ha existerat en historisk Jesus som själv kom på att utnämna sig till åskledare för Guds / vårt undermedvetna dåliga samvetes vrede. Det finns ju så gott som alltid folk som går omkring och tror att de är Messias.

Jag läste nyss att det finns fem personer i världen just nu som hävdar att de är The Second Coming. Alla med sina övertygade efterföljare. Ingenting nytt under solen.

Men sådant slutar ju aldrig väl. Det insåg säkert Jesus själv också på sin tid. Det krävde ingen Einstein för att lägga ihop två och två där, utmanar man den romerska Maskinen så får man förr eller senare ont någonstans. Det krävdes bara en normalt fungerande intuition för att landa på den slutsatsen.

”Min intuition, min intuition, varför har du övergivit mig?”

Den övergav aldrig dig, du var bara för upptagen för att ta dess varningar på allvar. Eller så var du smartare än du vill medge, för genom att inte lyssna på dess varningar bidrog du ju till att skapa en världsreligion i processen.

Hur som helst, i det skedet hade det gått som det gick ändå, med eller utan tuppen som gol tre gånger. Eller kråkan som landade på staketet och kraxade en gång.

Vad fick mig att tänka på allt det här just i dag? Nå faktiskt så var det en annan kråka som flög förbi bryggan där jag satt och funderade tidigare i dag, och den fick mig att tänka på den där gången med kråkan i Masaby och min gamla grannfru, och att jag kanske borde ha talat lite oftare och lite mer med henne.

Ringt på och frågat hur hon mår. Så kanske hon hade levt lite längre och dött lite lyckligare.

Outgrundliga äro det undermedvetnas vägar.

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That’s how it goes
Everybody knows

–Leonard Cohen, ”Everybody Knows”

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.