”Jag ska be för dig!” Tack, men betala hellre en valfri summa till Röda Korset

Sedan debatten i Vasa helt nyligen, och speciellt sedan artikeln i Kyrkpressen, har jag blivit kontaktad av flera oroliga kristna som vill be för min själ. Och det får de så gärna göra om det hjälper dem på något sätt.

Mig hjälper det dessvärre inte. Inte för att jag behöver någon hjälp i det avseendet. Det går absolut ingen nöd på mig just nu.

Det här med böner är en spännande sak. De tröstar ju uppenbarligen den som ber, och många upplever på riktigt att de får svar på sina böner.

Hur det nu kommer sig så minns jag, då böner kommer på tal, ett läsarbrev som tidningen Suosikki publicerade för många år sedan, då jag var i tonåren.

Det var en ung tjej som var ett stort fan av Michael Jackson. ”Fan” är kanske en underdrift. Låt oss säga att hon hade en ”personlig relation” med Michael.

Exakt varför Suosikki publicerade det här brevet vet jag inte, jag har ofta tänkt att det var lite oansvarigt av dem.

Jag är inte säker på vilket det korrekta tillvägagångssättet hade varit, men mer bekräftelse för sina fantasier var sannolikt det sista som tjejen behövde.

Hur som helst, vad den unga damen trodde var alltså att Michael Jackson ”kände” henne personligen och talade till henne via sin musik. Flera av låttexterna var skrivna uttryckligen om och för henne.

Om kvällarna, innan tjejen gick och lade sig, ”talade” hon till Michael Jackson och han talade till henne. De två var väldigt förälskade, och så fort som Michael var färdig med sin världsturné skulle han sända efter sin älskade och låta flyga henne till USA.

Jag har ofta undrat hur det gick för den unga flickan. Hur det gick för Michael Jackson behöver jag inte undra.

Just det här med musik och att vara ett stort fan av någon artist är för övrigt en bra analogi för religiös tro, det har jag alltid ansett. Samma dedikation, samma känsla av att artisten talar ”just till mig”, samma känsla av att alla andra borde få höra det här som jag hör.

Ett annat sätt att se på saken: ”Vet du vad mormor sade?”

Då jag var liten så var min värld betydligt mindre än den är numera. Människorna i min närkrets var stora, mystiska men samtidigt självklara. Och eviga. De måste ju ha funnits där alltid. Och för mig var det självklart att alla kände dem.

Jag kunde säga åt vilt främmande människor som jag träffade att ”Vet du vad mormor sade?” För mig var det fullkomligt otänkbart att alla inte kände min mormor. Alla känner ju mormor, tänkte jag.

Hur skulle någon kunna undgå att känna mormor?

Nå, nu råkar det faktiskt vara så att just min mormor var en väldigt social människa som kände så gott som alla i Grankulla på den tiden, men det fanns bara en människa i världen som hon var ”mormor” för. Det var jag.

Det är en av de största och mest omskakande erfarenheterna med att växa upp, då man inser att alla inte ser det som man själv ser, att de inte känner samma människor, upplever samma saker. Att hela summan av ens erfarenheter är någonting helt unikt.

Det är just den här känslan som jag ofta får då jag talar med troende som går på om Jesus som om det vore den mest självklara saken i världen. ”Vet du vad Jesus sade?”

Hur skulle någon kunna undgå att känna Jesus?

Eller Michael Jackson. Hur kan du undgå att höra att han sjunger just till DIG!

Sorry, men det funkar inte på det sättet.

Fast på någon nivå förstår jag ju hur de tänker och kan relatera till det. Jag har själv vissa låtar som av en eller annan orsak har blivit otroligt viktiga för mig, låtar som jag har lyssnat på under en särskilt avgörande tid i mitt liv och som tycks berätta exakt om mig och de känslor som jag hade då.

Jag har till och med försökt spela dem för min hustru någon gång, och suttit där, hoppfull, och letat genom hennes ansiktsuttryck efter någon sorts igenkännande, någon sorts bekräftelse för att hon hör det som jag hör. Att hon förstår det som jag förstår.

Nå, min hustru är en klok kvinna som hör många saker och förstår mycket, men så klart kan hon inte höra Mike Oldfields Man in the Rain som jag hör den. För hon har inte samma kontext.

Det räcker inte att man tror på Mike Oldfield, eller på min mormor, man borde ha varit där då när det hände. När mormor sade det där som hon sade. Eller när det där hände mig då Mike Oldfields Man in the Rain spelade i bakgrunden.

(Det räcker inte ens att både mormor och Mike Oldfield bevisligen existerade / existerar på riktigt!)

Eller, när det kommer till de här människorna som har skrivit till mig och berättat för mig vad Jesus sade, när han talade till dem, jag borde ha varit där. Inuti deras huvuden, sett med deras ögon och hört med deras ögon.

Men jag var inte där.

Jesus / mormor / Mike Oldfield / Michael Jackson må ha varit fantastiska, alla på sina unika sätt, men när de kommer till kritan så var ingen av dem transcendenta på riktigt. Överskridande. Ovanför och oberoende av våra personliga erfarenheter.

Erfarenheten av dem går inte att förmedla, helt enkelt, inte så som vi önskar eller tror. Jag är ledsen, kära kristna som skriver till mig, men så är det.

Men ni får nog be för mig om ni vill. Fast vill ni göra någon nytta på riktigt, så betala in lite pengar till Röda Korset.

Evolutionens ABC: ”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då apor?”

Evolutionen kom upp som ett förvånansvärt sekundärt tema under gårdagens debatt i Vasa (och i diskussionerna efteråt).

Men som sammanfattning:

”Var är alla mellanformer?”

Jag är en mellanform mellan min far och min son. Varje generation skiljer sig en aning från den förra. På mänsklig tidsskala märks inga större förändringar, men över längre tider blir förändringarna märkbara.

De mer märkbara mellanformer mellan oss och våra apliknande förfäder som vi har hittat finns samlade, katalogiserade och insatta i sina sammanhang i otaliga museer runtom i världen.

”Varför har vi aldrig iakttagit övergången från en art till en annan?”

Kan du sätta fingret på stunden då du förvandlades från spädbarn till vuxen? Varje morgon då du vaknar ser du exakt lika ut som på kvällen då du lade dig. Ändå har en klar utveckling skett med åren. Eller har det?

”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då fortfarande apor?”

Om vi finlandssvenskar härstammar från svenskarna, varför finns det då fortfarande svenskar?

Dessutom, vi härstammar inte från aporna. Aporna och vi har gemensamma förfäder. Våra och apornas grenar på släktträdet skiljdes åt för cirka fem miljoner år sedan.

”Livet är alldeles för komplext för att ha utvecklats genom slumpmässiga händelser!”

Livet har inte utvecklats genom slumpmässiga händelser. Livets utveckling har styrts av det naturliga urvalet, som möjliggör och snabbar på arternas utveckling.

”Universum, naturlagarna och jorden är för perfekt anpassade för oss för att det ska vara ett sammanträffande!”

Douglas Adams berättade storyn om vattenpölen som vaknade upp en morgon, sträckte på sig och tittade sig omkring: ”Den här gropen som jag ligger i passar mig EXAKT! Det kan inte vara ett sammanträffande, den MÅSTE vara gjord speciellt för mig!”

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826

”Ateist eller kristen, vilket är förnuftigast?” Svaret kan överraska er!

I ett svagt ögonblick lovade jag att delta i en debatt om Guds existens. Debatten arrangeras av Veritas Forum, den går av stapeln i Vasa fredagen den 17 november och jag ska debattera mot en svensk kristen apologetiker vid namn Mats Selander.

Jag och min stora käft.

De här debatterna ändar sällan i någonting konstruktivt, de slutar oftast i ett verbalt ställningskrig och att alla tror att de har vunnit när båda sannolikt har förlorat.

Rubrikfrågan som ska debatteras är ”Ateist eller kristen, vad är förnuftigast”. Jag vet ju att de (arrangörerna och min motdebattör) förväntar sig att jag ska svara ”ateist”.

Synd att behöva göra dem besvikna.

Det är nämligen inte alls alltid förnuftigast att vara ateist, åtminstone inte öppet. Det finns gott om länder där det är rent ut sagt livsfarligt.

Eller åtminstone illa för karriären och det sociala livet. Det finns definitivt tillfällen då det är förnuftigare att bli kvar i det ateistiska skåpet.

Sedan kommer de säkert att be mig presentera bevis för min tro på att det inte finns en gud. Det tänker jag inte göra, för ingen kan bevisa att någonting inte existerar. Det är en logisk och faktisk omöjlighet.

Bevisbördan ligger alltid hos den som påstår att någonting finns.

Därefter, gissar jag, kommer de att be mig försvara vetenskapens syn på livets uppkomst och kräva att jag förklarar hur ”någonting” kan komma ur ”ingenting”.

Nå, för det första: ateism har ingenting med livets uppkomst att göra. En ateist kan tro på att livet kom uppstod när en betelgeuzisk mega-orangutang från elfte dimensionen snöt sig en morgon för trettiotre miljoner galaktiska cykler sedan.

En ateist kan tro på vilka dumheter som helst, så länge hen inte tror på gud(ar).

Nå, nu råkar jag ju lyckligtvis understöda vetenskapens syn på livets uppkomst, så därför, för det andra, ”någonting” har inte kommit ur ”ingenting”.

Det här är en av de där seglivade och eventuellt medvetna missuppfattningarna eller förvrängningarna av evolutionen och av Big Bang, där samma argument brukar användas.

”Någonting” kan inte komma ur ”ingenting”. Eller snarare utan orsak.

Den moderna kosmologin utgår de facto från att allting började från ingenting, vilket i princip är sant, men också då hade det en utlösande faktor. Vi vet bara inte vilken den är – ännu.

Men bara för att vetenskapen inte kan sätta fingret på dem alla – ännu – så betyder det inte automatiskt att ”God did it”.

Fast beträffande evolutionen kan vetenskapen faktiskt sätta fingret på de allra flesta punkterna.

Sedan vet jag att de kommer att försöka sätta mig på pottan beträffande det här med hur det kan komma sig att vi existerar trots att oddsen är väldigt mycket emot det. Det måste finnas en gud som har ordnat så att allting ledde till att vi kom till.

Jag skrev om det här åt en FB-bekant, jag skrev att det är intressant det där med hur de här trons försvarare spänner vagnen framför hästen i sin iver att intala sig att alla omständigheter som ledde till livets uppkomst måste vara ditsatta av en gud.

Det är som i Douglas Adams exempel med vattenpölen som vaknar upp en morgon och förundrar sig över hur gropen som den ligger i tycks passa den EXAKT. ”Det kan inte vara ett sammanträffande”.

Ett av mitt livs största aha-upplevelser var när jag fattade det här med att de unika omständigheter som ledde till vår existens inte var ett stort, osannolikt mysterium utan en förutsättning för att jag överhuvudtaget skulle kunna förundra mig över det.

Jag lever och kan begrunda livets mysterium eftersom alla omständigheter råkade bli exakt de rätta för att jag och alla andra skulle kunna uppstå. Hade det inte blivit så, då hade vi inte kunnat sitta här och begrunda det här.

Det att livet uppkom och utvecklade sig så här långt var en otroligt osannolik kedja av händelser. Och det finns sannolikt biljoner och åter biljoner planeter i universum där allt det här INTE hände.

På de planeterna sitter ingen och filosoferar kring livets uppkomst, för det uppkom aldrig. Men här uppkom det.

Ni vet exemplet med den oändliga mängden apor som får en oändlig mängd skrivmaskiner och en oändlig mängd tid.

Förr eller senare skriver någon av dem Shakespeares samlade verk – i misstag. Det är en matematisk oundviklighet.

I ett så gott som oändligt universum, och med en så gott som oändlig mängd tid händer de mest osannolika sakerna förr eller senare, någonstans, om man väntar tillräckligt länge.

Det hände här.

Men det är som om de här trons frommaste försvarare inte skulle vara kapabla att se det hela ur den synvinkeln. Det tutar bara upptaget då man försöker förklara, eller så får man den där kristet medlidsamma och farbroderliga blicken.

Nå, ett försök till slår knappast hål i båten.

 

Alfa TV = Attans TV

Då och då när jag kanalsurfar händer det att jag halkar in på den kristna TV-kanalen Alfa TV. Sedan harmar det något ofantligt resten av kvällen och handen famlar efter blodtrycksmedicinen.

Inte för att jag skulle ha någonting direkt emot kristna program, men den här kanalen sysslar inte med kristendom, den sysslar med ren och skär mobbning.

Alfa TV har köpt in en serie av den nyzeeländskfödde, numera amerikaniserade ärkepropellerhatten Ray Comfort. Och honom ger kanalen full och obegränsad muntur åt på söndagskvällar under bästa programtid.

download

Comfort är en sällsynt motbjudande, fanatisk och urspårad typ till och med mätt enligt amerikanskt evangeliskt TV-predikantsmått. Och det är inte att säga lite.

Till hans specialiteter hör är att släpa förvirrade och lite enkelspåriga tonåringar framför kameran, och stämpla dem som ”hårdföra ateister” eller ”ondskefulla evolutionstroende”.

Sedan attackerar han dem med sin mest skoningslösa gestapo-revolver-intervjuteknik. Han slår ned på dem som en tio tons trave Biblar från ovan. De stackars kidsen vet inte vad som träffade dem.

Frågorna är ledande, avsiktligt missvisande, lögnaktiga, groteska tolkningar av riktig ateism och evolutionslära. En djävulsk karikatyr av journalistik. Joseph Göbbels skulle ha varit stolt.

När Ray Comfort är klar med de här stackars unga tjejerna och grabbarna så är de så bortkollrade att de inte vet vilken veckodag det är. De vet bara att de är hopplösa syndare och att de är på väg till helvetet med enkel biljett.

För att de har syndat.

För att de har onanerat.

För att de har varit uppkäftiga mot sina föräldrar.

För att de har snattat.

Men framför allt för att de är gudlösa och vidriga ateister, evolutionister och sannolikt abortförespråkare också!

Men nu hade ni minsann tur, kids, för lyckligtvis har farbror Ray en direktlinje till Gud, som han också annars råkar vara ganska god kompis med…

Nå, resten anar ni. Sedan bankar Ray sig för bröstet som den värsta alfa-gorillahanne som nyss har slitit huvudena av sina fiender från grannskogens flock och bajsat i halshålen på dem.

Och det här är alltså den sorts kristna livssyn som Alfa-TV vill förmedla åt de finländska TV-tittarna?

Då när de inte gör inställsamma och lismande ”presidentvalsintervjuer” med Laura Huhtasaari eller Paavo Väyrynen. Vem är denna ”dosentti” som gör de intervjuerna?

Nej, jag följer inte medvetet och systematiskt med de här programmen, jag bara halkar in på dem av misstag då och då när jag kanalsurfar.

En gång tittade jag faktiskt avsiktligt på ett program som de sände, en söndagsförmiddag då absolut ingenting vettigare fanns att göra. Det var tractorpulling som någon på kanalen tycks ha en stor, fet förkärlek för.

Den känslan, vet ni, då traktorn som vann hette ”Devil’s Power” och referenten inte riktigt visste hur han skulle lägga sina ord.

Obetalbart!

Om att zooma lagom i livet (Nej, det handlar inte om fotograferande!)

Att vara sjuk är inte uteslutande en dålig sak, vilket jag har upptäckt under det gångna året, eller sedan i fjol våras.

Det tvingar en att sakta ned. Fundera lite extra på saker och ting.

Ett sådant existentiellt grubbleri som jag har haft på gång är det här med vilken min roll är i det Stora Helat, var min plats är. Har jag rätt fokus, är jag där som jag behöver vara.

Är jag för upptagen med att stirra på detaljer? Går jag för mycket omkring med förstoringsglaset när jag borde försöka se den stora bilden?

Eller tvärtom, har jag zoomat ut på tok för mycket? Är jag så upptagen med att blicka ut över de stora vidderna att jag missar det väsentliga som händer mitt under min näsa?

Och så funderar jag faktiskt också på huruvida jag spelar någon roll i ett större spel, ett vars existens jag kanske inte alls är medveten om. Jag kommer till det strax.

Först, låt mig förklara hur jag uppfattar det viktiga i att zooma rätt.

Man kan säga att världen vi lever i inte ens existerar om vi zoomar för mycket eller för lite.

Zoomar vi in på tok för mycket, ned till atomnivån och under den, så upphör vi i princip att existera. Materian som våra kroppar består av är så gott som helt och hållet tom.

Vi är flyktigare än morgondimman. Vi finns på riktigt nästan inte alls. Det här är inte filosofi, det är ett hårt naturvetenskapligt faktum.

Om man klämde ut det tomma ur alla atomer i alla människokroppar i världen så skulle man bli kvar med en mängd materia som är stor som en sockerbit, ungefär.

Tänk på det så här: vi blåser upp en atom till storleken av Globen i Stockholm. Atomkärnan finns i mitten, elektronerna svischar runt där som taket är.

Då är atomkärnan stor ungefär som en fluga. Och atomkärnan, med de positivt laddade protonerna och neutrala neutronerna, är alltså stället där så gott som all massa i atomen bor.

Allt annat är tomhet.

Eftersom elektronerna i all materia som vi och vår omgivning består av är negativt laddade så betyder det här också att ingenting egentligen rör vid någonting annat. Utom då det sker genom kemiska bindningar.

Men du och din älskade, du och dina barn, ni har på riktigt aldrig rört vid varandra (utom kvinnan som har varit fysiskt ”ett” med sina barn då de var i magen).

Inte ens ett par som har varit gifta i sextio år eller mer har någonsin på riktigt rört vid varandra eftersom atomerna i deras kroppar har skal av negativt laddade elektroner. De stöter ifrån varandra.

Det må kännas som att krama en annan människa, vi känner värmen och vi hör hjärtslagen, men där är alltid en pyttepytteliten distans av tomhet mellan oss.

Samma sak med dig och stolen som du sitter på just nu, du rör inte egentligen vid den. Du svävar en bråkdels bråkdels bråkdels millimeter ovanför den.

Det är bara din hjärna som får det att verka som om du rör vid andra människor och vid olika föremål. I verkligheten gör du det inte.

Men allt det här är egentligen helt akademiskt för om vi zoomar tillbaka ut så mycket att vi kan ignorera de kvantmekaniska konstigheterna som styr verkligheten på atomnivå så existerar vi ju i allra högsta grad. Åtminstone i praktiken.

Men sedan finns ju risken att vi zoomar ut för mycket. Då förlorar också våra vardagliga termer sin relevans. Helheterna som vi och vår värld utgör försvinner ur sikte.

Zooma ut för mycket från stället där du sitter just nu och till slut ser du bara en fjärran blekblå prick mot en stjärnströdd bakgrund.

Zooma ut ytterligare så ser du en galax av stjärnor. En av dem är vår sol.

Zooma ut ytterligare så ser du en hop av galaxer. En av dem är vår Vintergata.

Zooma ut ytterligare så ser du ett superkluster av galaxer.

Fortsätt zooma ut och du ser Laniakea. Det största som finns.

Fortsätt zooma ut och… ja, vad sedan? Bubblan som vårt universum utgör i det stora multiversum, där otaliga bubbel-universa svävar omkring?

Allt det här som kommer efter Laniakea är mycket hypotetiskt, men okej då. Vem vet.

Men poängen här är hur som helst att om vi zoomar ut för mycket så försvinner också det väsentliga ur sikte. Det som betyder någonting för våra liv. Det som är relevant.

Men man kunde ju argumentera, om man var religiöst lagd, till exempel, att vi kan vara delar av någonting större, och då menar jag någonting meningsfullt, även om vi inte uppfattar det från vårt perspektiv.

Lite som de enskilda pixlarna i skärmen som du tittar på just nu, till exempel.

Pixlarna i skärmen på min Iphone 6S till exempel, de är 1334 gånger 750 till antalet, inalles en miljon fem hundra individuella pixlar som tillsammans skapar det som min hjärna uppfattar som en sammanhängande bild.

Säg nu att jag tittar på en bild av en hundvalp till exempel.

Pixel nummer 219 från vänster, 84 nedifrån, den kan ju till exempel inte veta att den är en del av ett större mönster som bildar skepnaden av en hundvalp i hjärnan på människan som håller i skärmen.

Den vet inte ens vad ”skärmen” är. Eller en ”människa”.

Den är bara röd, grön eller blå, beroende på vad grafikprocessorn i telefonen har fått som uppdrag att avbilda just då.

Tänk om också jag är en del av ett större mönster som jag inte ens uppfattar. Men att det jag gör ändå påverkar världen i stort, om man zoomar ut tillräckligt mycket.

Man behöver inte ens vara religiös för att inse att det är så här. Världen som den är just nu är ju en summa av färgen på alla oss individuella pixlar. Om det så gäller politiken, ekonomin eller klimatet.

Det är fullt möjligt att utgöra en enskild pixel i en större bild utan att vara medveten om sin andel i det hela. De flesta av oss är det på ett eller annat sätt.

Men kan det vara så att vi dessutom utgör en del av någonting riktigt stort som till på köpet har sin egen vilja och bestämmer över alltihop? Finns det någon som pekar på skärmen?

Någon som lyssnar på våra enskilda önskemål och låter bilden skifta om vi koncentrerar oss tillräckligt och uttalar vår allra frommaste önskan till den här stora all-vetskapen?

Kan den enskilda pixeln påverka den stora bilden? Till exempel om den är rädd för hundar: den vill inte utgöra en bild av en hundvalp. Den vill vara del av en kattbild i stället.

Kan den enskilda pixeln få bilden att skifta om den bara ber om det tillräckligt innerligt?

Ni inser säkert att jag inte har något definitivt svar på den frågan. Men jag tror ju inte det, om vi säger så. Beträffande det där med om det finns någon som ”pekar på skärmen”.

Men däremot så är jag nog öppen för tanken på att lilla jag utgör en del av någonting större vars existens jag inte ens är medveten om. Kanske livets rotsystem sträcker sig vidare och djupare än vi kan föreställa oss. Det finns hypoteser om det här.

Men jag menar att det inte är värst relevant att låta det uppta för mycket av mina tankar, för precis som den enskilda lilla pixeln inte kan inverka på YouTube-kattvideon så gynnar det inte mig desto mer att fundera för mycket på vilken kosmisk wide screen som jag eventuellt är en liten pixel i.

Ännu mindre ser jag någon poäng i att hysa föreställningar om den där eventuella varelsen som eventuellt pekar på vår kollektiva skärm.

Jag skulle kanske kunna köpa tanken på en sådan varelses existens om bilden vi alla utgör tillsammans skulle vara särdeles fantastisk och harmonisk.

Men nu så har ju våra vitt skilda uppfattningar om ”pekaren” lett till att helhetsbilden är riktigt kaotisk och stundvis rent grotesk. Vår bild är rena rama flimret. Som om någon hade somnat med tv:n på.

Är det så som vi hamnade i den här villervallan?

Gud kanalsurfade sent en kväll och somnade med fjärrkontrollen på magen och tomma ölburkar på golvet bredvid länstolen?

Nä, där ser ni: det lönar sig inte att zooma för långt ut. Eller in, för den delen.

Vid närmare tanke, skippa zoomen helt och hållet. Håll dig till 50 mm, som Henri Cartier-Bresson.

Mer än så behövs inte för ett liv fullt av mästerverk. Okej då, i teorin i alla fall.

 

43154.jpg

Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.