En annan damm som brast

Sexuellt trakasseri är någonting som jag aldrig har blivit utsatt för, så jag har ingen story att dela med mig om det. Men jag har en annan story om att inte ta någon skit.

För det är ju det som det handlar om, sist och slutligen. Och också i mitt fall var det en damm som brast.

Jag har blivit mobbad. Jag har talat om det till lust och leda, för jag anser inte att det är någonting att skämmas för. Jag hade inte gjort någonting fel, som skulle ha gjort mig förtjänt av det.

Liksom inte heller de som blir trakasserade.

Mobbningen tog slut en dag i augusti 1985. Höstterminen hade precis börjat, och jag hade återvänt från skärgården in till stan.

Det här var någonting som vanligtvis föregicks av en tilltagande, flera veckor lång ångest, gråt och ”jag vill inte gå tillbaka till skolan”. Så också detta år.

Men just det här året hade någonting förändrats. Jag hade förändrats. Jag hade vuxit med sisådär 20 centimeter under sommarlovet. Inte ännu riktigt till mina nuvarande två meter, men inte långt därifrån.

Tjugo centimeter, kanske jag överdriver en aning, men jag hade tänjt ut rejält på längden. Och förlorat några av mina valpkilon.

Man brukar säga att ”jag minns den dagen som igår” och oftast är det en överdrift, men inte beträffande just den här dagen. Jag minns den i nästan skrämmande skarp Kodachrome-detalj.

Jag sitter i skolans bibliotek och försöker, min vana trogen, undvika folksamlingar. Låtsas läsa en Teknikens värld.

Men det går ju inte att gömma sig för mobbarna, de har ett nästan övernaturligt luktsinne. Kanske de kan lukta sig till rädsla som de unga vargar de är.

Mycket riktigt, där kommer de gående in genom dörren. Ställer sig till höger om lånedisken vid dörren till foajén. De är fem stycken. Deras ledare, alfahannen, är en kille med rött hår och hockeyfrilla. Han är kortare än de andra.

De står där och tittar på mig och viskar sinsemellan, och skrattar. Deras blickar bränner hål i min Teknikens värld som jag gör mitt bästa att försvinna bakom.

Jag suckar och blir helt matt och iskall inombords. Ett nytt läsår har börjat. Det här är min verklighet de följande tio månaderna. Det här är mitt liv.

Eller kanske inte.

För genom iskylan stiger en annan känsla, någonting nytt och obekant. Glödhet lava som bryter genom isen. Fast det här minns jag inte, jag fyller bara i, jag målar lite.

Egentligen minns jag bara att det sade ”klick” i huvudet. Eller ”snapp”, som en torr gren som brister. Jag minns att jag stiger upp, långsamt som i ultrarapid.

När man minns avgörande stunder i sitt liv så minns man dem alltid som om de hade utspelat sig superlångsamt. Det är ännu en kliché, men det är sant.

Det beror på att man är så fullständigt på alerten, man ”spelar in” varje intryck i en så hög resolution och så många frames per second att en sekund motsvarar fem då man spelar upp det senare i minnet.

Hur som helst. Jag stiger upp och börjar gå mot pojkarna. Det är en sträcka på kanske tio meter. Jag startar långsamt, som ett ånglokomotiv, som tjuren i en Looney Tunes-animation, men jag får snart upp farten.

När jag är ungefär halvvägs börjar pojkarna göra snabba kalkyler i huvudet och inser att någonting i den här ekvationen inte stämmer. Parametrarna har förändrats. Det är någonting skumt med storleksförhållandena.

Dessutom: bytet rör sig åt fel håll. Mot oss. Riktningen borde vara bortåt från oss.

Och bytet är betydligt större än förra gången då vi jagade.

TV-programmet Strömsö ligger i det här skedet tjugo år eller så i framtiden, så uttrycket ”det gick inte som på Strömsö” existerar inte ännu.

Men om det hade existerat så skulle det vara precis den slutsatsen som de unga vargarna skulle ha anlänt till i det här skedet.

För i det här skedet når jag fram till alfahannen, han med hockeyfrillan. Jag tar tag i hans skjortbröst med bägge händer och kastar honom med full kraft mot bokhyllan som står bakom honom, så att den nästan välter omkull och böcker rasar till golvet med ett brak.

Därefter kastar jag mig över honom på nytt för att, jag vet inte vad, döda honom, det är inte uteslutet att jag skulle ha gjort det om han inte hade varit så liten och kvick i vändningarna.

Den lilla alfahannen med hockeyfrillan tar sig upp på fötterna kvickare än jag någonsin har sett någon resa sig, varefter han springer ut genom bibliotekets dörr.

Jag sätter iväg efter honom, men han är liten och snabb på fötterna. Jag vrålar alla svordomar som jag har i mitt vokabulär efter honom. Upp för trappan, till vänster och in i gymnasiets korridor jagar jag honom.

JAG SKA DÖDA DIG, skriker jag precis som jag springer förbi gymnasiets lärarrums dörr. Det är ett fullständigt primitivt raseri, totalt ohämmat, okontrollerat och – fantastiskt.

För att ta till ytterligare en kliché, jag har aldrig levt så till hundra procent som just i den stunden. Åtta års innesluten vrede släpps loss på vad som bara kan ha tagit två minuter, max, men det känns betydligt längre än så.

Hockeyfrillan når slutet av korridoren, gör en nittio graders sväng till vänster, flyger ned för trappan mot gymnasiets huvudingång, kastar upp dörren och sätter av över gården, ned mot ungdomsgården, ”Röda ladan”, där han försvinner bakom hörnet.

Jag springer ett tiotal meter efter honom men inser att han är för långt borta och för snabb för mig, så jag blir stående och fortsätter skrika kötteder och försäkringar om en nära förestående, våldsam död för honom och hans posse.

Där står jag sedan, framåtböjd i rät vinkel, med armbågarna mot knäna och försöker få hjärtat att sluta försöka hoppa ut ur bröstet på mig.

Vad som hände senare den dagen är höljt i en ogenomtränglig dimma. Fram till den stunden minns jag allting i perfekt 4K-detalj, men resten av dagen har jag inga som helst minnesbilder av.

Jag vet bara att ingen någonsin mobbade mig efter den dagen. Aldrig någonsin mer. Inte så mycket som ett pip hördes från de fem unga alfahannarna, eller någon annan heller för den delen.

Hela återstoden av högstadiet gick jag omkring och försökte förstå vad som hade hänt. I hela min barndom hade jag fått höra att ”du ska vända andra kinden till”, eller ”du ska inte bry dig om dem, då slutar de nog”.

Så fan heller!

Jag menar, jag betraktar mig själv som en övertygad pacifist numera, jag har aldrig någonsin varit i ett enda slagsmål efter den dagen och hoppas att det förblir så, men låt oss nu vara fullständigt ärliga och uppriktiga –

SÄG ALDRIG ATT VÅLD INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, FÖR DET VAR VÅLD OCH INGENTING ANNAT SOM LÖSTE ALLA MINA PROBLEM, EN GÅNG FÖR ALLA!

Mina egna barn har lyckligtvis aldrig blivit mobbade i skolan, vilket har varit en enorm lättnad för mig, men om de skulle bli det så vad skulle jag säga åt dem då? ”Vänd andra kinden till?”

I helvete heller!

Jag skulle säga – faktum är att jag har sagt det, ifall att – ni ska inte ta den sortens skit av någon! Det är helt okej, faktum är att jag uppmuntrar er till det, att stå inte bara där utan ge tillbaka!

Och jag känner ju ett litet stygn av skuldkänsla då säger det, för det går emot allt som jag har lärt mig som barn. Fram till den där dagen då allting förändrades.

Hockeyfrillan då? Vad hände med honom? Tja, det här var alltså Grankulla, så han har antagligen hunnit gå Hanken, ta över familjeföretaget vid det här laget och få ett par små hockeyfrillor.

Vad vet jag.

Och jag vill på riktigt inte glorifiera det här som hände då, även om jag känner en liten stolt gnista av tammesatan inombords medan Tschaikovskis 1812-ouvertyr spelar i huvudet, med kanoner och allt.

Jag önskar på riktigt att jag aldrig hade behövt spränga den dammen.

Men skulle jag göra det igen?

Alldeles säkert!

”Jag ska be för dig!” Tack, men betala hellre en valfri summa till Röda Korset

Sedan debatten i Vasa helt nyligen, och speciellt sedan artikeln i Kyrkpressen, har jag blivit kontaktad av flera oroliga kristna som vill be för min själ. Och det får de så gärna göra om det hjälper dem på något sätt.

Mig hjälper det dessvärre inte. Inte för att jag behöver någon hjälp i det avseendet. Det går absolut ingen nöd på mig just nu.

Det här med böner är en spännande sak. De tröstar ju uppenbarligen den som ber, och många upplever på riktigt att de får svar på sina böner.

Hur det nu kommer sig så minns jag, då böner kommer på tal, ett läsarbrev som tidningen Suosikki publicerade för många år sedan, då jag var i tonåren.

Det var en ung tjej som var ett stort fan av Michael Jackson. ”Fan” är kanske en underdrift. Låt oss säga att hon hade en ”personlig relation” med Michael.

Exakt varför Suosikki publicerade det här brevet vet jag inte, jag har ofta tänkt att det var lite oansvarigt av dem.

Jag är inte säker på vilket det korrekta tillvägagångssättet hade varit, men mer bekräftelse för sina fantasier var sannolikt det sista som tjejen behövde.

Hur som helst, vad den unga damen trodde var alltså att Michael Jackson ”kände” henne personligen och talade till henne via sin musik. Flera av låttexterna var skrivna uttryckligen om och för henne.

Om kvällarna, innan tjejen gick och lade sig, ”talade” hon till Michael Jackson och han talade till henne. De två var väldigt förälskade, och så fort som Michael var färdig med sin världsturné skulle han sända efter sin älskade och låta flyga henne till USA.

Jag har ofta undrat hur det gick för den unga flickan. Hur det gick för Michael Jackson behöver jag inte undra.

Just det här med musik och att vara ett stort fan av någon artist är för övrigt en bra analogi för religiös tro, det har jag alltid ansett. Samma dedikation, samma känsla av att artisten talar ”just till mig”, samma känsla av att alla andra borde få höra det här som jag hör.

Ett annat sätt att se på saken: ”Vet du vad mormor sade?”

Då jag var liten så var min värld betydligt mindre än den är numera. Människorna i min närkrets var stora, mystiska men samtidigt självklara. Och eviga. De måste ju ha funnits där alltid. Och för mig var det självklart att alla kände dem.

Jag kunde säga åt vilt främmande människor som jag träffade att ”Vet du vad mormor sade?” För mig var det fullkomligt otänkbart att alla inte kände min mormor. Alla känner ju mormor, tänkte jag.

Hur skulle någon kunna undgå att känna mormor?

Nå, nu råkar det faktiskt vara så att just min mormor var en väldigt social människa som kände så gott som alla i Grankulla på den tiden, men det fanns bara en människa i världen som hon var ”mormor” för. Det var jag.

Det är en av de största och mest omskakande erfarenheterna med att växa upp, då man inser att alla inte ser det som man själv ser, att de inte känner samma människor, upplever samma saker. Att hela summan av ens erfarenheter är någonting helt unikt.

Det är just den här känslan som jag ofta får då jag talar med troende som går på om Jesus som om det vore den mest självklara saken i världen. ”Vet du vad Jesus sade?”

Hur skulle någon kunna undgå att känna Jesus?

Eller Michael Jackson. Hur kan du undgå att höra att han sjunger just till DIG!

Sorry, men det funkar inte på det sättet.

Fast på någon nivå förstår jag ju hur de tänker och kan relatera till det. Jag har själv vissa låtar som av en eller annan orsak har blivit otroligt viktiga för mig, låtar som jag har lyssnat på under en särskilt avgörande tid i mitt liv och som tycks berätta exakt om mig och de känslor som jag hade då.

Jag har till och med försökt spela dem för min hustru någon gång, och suttit där, hoppfull, och letat genom hennes ansiktsuttryck efter någon sorts igenkännande, någon sorts bekräftelse för att hon hör det som jag hör. Att hon förstår det som jag förstår.

Nå, min hustru är en klok kvinna som hör många saker och förstår mycket, men så klart kan hon inte höra Mike Oldfields Man in the Rain som jag hör den. För hon har inte samma kontext.

Det räcker inte att man tror på Mike Oldfield, eller på min mormor, man borde ha varit där då när det hände. När mormor sade det där som hon sade. Eller när det där hände mig då Mike Oldfields Man in the Rain spelade i bakgrunden.

(Det räcker inte ens att både mormor och Mike Oldfield bevisligen existerade / existerar på riktigt!)

Eller, när det kommer till de här människorna som har skrivit till mig och berättat för mig vad Jesus sade, när han talade till dem, jag borde ha varit där. Inuti deras huvuden, sett med deras ögon och hört med deras ögon.

Men jag var inte där.

Jesus / mormor / Mike Oldfield / Michael Jackson må ha varit fantastiska, alla på sina unika sätt, men när de kommer till kritan så var ingen av dem transcendenta på riktigt. Överskridande. Ovanför och oberoende av våra personliga erfarenheter.

Erfarenheten av dem går inte att förmedla, helt enkelt, inte så som vi önskar eller tror. Jag är ledsen, kära kristna som skriver till mig, men så är det.

Men ni får nog be för mig om ni vill. Fast vill ni göra någon nytta på riktigt, så betala in lite pengar till Röda Korset.

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826

Här ser ni en som gärna vrider klockan!

Så var stugsäsongen då slutgiltigt klappad och klar för den här gången. Kolholmen tillönskades en angenäm vintersömn och båten drogs på trailer till sin vinterförvaring i ett hörn på mammas gård i Grankulla.

Det var onekligen en bisarr upplevelse att packa bilen för en tur till stugan när snön stod en upp till akilleshälarna. Men då man närmade sig skärgården tog snön snabbt slut. Holmarna sydöst om Orslandet var fullkomligt snöfria.

Och nu ska klockan då vridas bakåt med en timme. Eller faktum är ju att vi kanske har en klocka, den i mikrovågsugnen, som fysiskt behöver vridas. Resten är så smarta att de ställer sig själva. Så någon övermäktig ansträngning är det inte.

Och som rubriken avslöjade så hör jag till de där som inte har någonting emot att justera klockan till sommartid och tillbaka till normaltid. Tvärtom, jag tycker det är trevligt.

Om vårarna markerar det vårens ankomst på ett behagligt och konkret sätt. Det blir lite mer ”officiellt” när man har vridit klockan framåt för att möta sommaren.

Och om somrarna ger det den där ena extra ljusa timmen efter jobbet. Det märks förstås mest på för- och sensommaren, men jag märker det: solen går ned klockan nio i stället för klockan åtta, vilket den skulle göra om vi hade normaltid året om.

Om höstarna får man sedan casha in timmen som man lånade åt sommaren. Man får sova en timme extra just då när man behöver det som mest. Jag är alltid som mest stressad på jobbet just kring den här tiden och lider ofta av sömnbrist.

Och då kommer den där extra sovtimmen som en skänk från ovan. Man får njuta av den några morgnar i följd, dessutom, medan den inre klockan justerar om sig.

Jag tänker inte alls ge mig in på någon desto djupare vetenskaplig analys med faktiska för- och nackdelar med sommar/normaltiden. Det finns så klart argument för att avskaffa den här rutinen.

Men jag misstänker att en stor del av nackdelarna kommer sig av att folk upplever det hela som jobbigt och så går de omkring och är småförbannade, kanske till den grad att de får en hjärtattack eller någonting.

En stor del av besvären kring sommartiden har helt enkelt att göra med att vi tycker så väldigt mycket om att vara kränkta numera. Och här har vi ju en riktigt saftig biff av kränk att sätta tänderna i.

Visst, då barnen är små kan det ju vara lite extra stökigt när de ska hitta den nya sovrytmen. Men jag minns ärligt talat aldrig att det skulle ha varit några desto större problem hos oss ens med barnen.

Och nu får ju också de sova en timme extra och kanske känns en måndagsmorgon, den inkommande, lite mindre jobbig i höstmörkret. Alltid någonting, om man frågar mig.

Fast ingen har ju frågat mig om det här. Men jag säger det ändå. För det här är min blogg, inte din. Skriv ett eget klagoinlägg där du bashar sommartiden om du vill.

Jag för min del är en stolt klockvridare och kommer att sakna den rutinen då nejsägarna slutligen får sin vilja igenom. Det brukar de oftast få till slut.

Om att zooma lagom i livet (Nej, det handlar inte om fotograferande!)

Att vara sjuk är inte uteslutande en dålig sak, vilket jag har upptäckt under det gångna året, eller sedan i fjol våras.

Det tvingar en att sakta ned. Fundera lite extra på saker och ting.

Ett sådant existentiellt grubbleri som jag har haft på gång är det här med vilken min roll är i det Stora Helat, var min plats är. Har jag rätt fokus, är jag där som jag behöver vara.

Är jag för upptagen med att stirra på detaljer? Går jag för mycket omkring med förstoringsglaset när jag borde försöka se den stora bilden?

Eller tvärtom, har jag zoomat ut på tok för mycket? Är jag så upptagen med att blicka ut över de stora vidderna att jag missar det väsentliga som händer mitt under min näsa?

Och så funderar jag faktiskt också på huruvida jag spelar någon roll i ett större spel, ett vars existens jag kanske inte alls är medveten om. Jag kommer till det strax.

Först, låt mig förklara hur jag uppfattar det viktiga i att zooma rätt.

Man kan säga att världen vi lever i inte ens existerar om vi zoomar för mycket eller för lite.

Zoomar vi in på tok för mycket, ned till atomnivån och under den, så upphör vi i princip att existera. Materian som våra kroppar består av är så gott som helt och hållet tom.

Vi är flyktigare än morgondimman. Vi finns på riktigt nästan inte alls. Det här är inte filosofi, det är ett hårt naturvetenskapligt faktum.

Om man klämde ut det tomma ur alla atomer i alla människokroppar i världen så skulle man bli kvar med en mängd materia som är stor som en sockerbit, ungefär.

Tänk på det så här: vi blåser upp en atom till storleken av Globen i Stockholm. Atomkärnan finns i mitten, elektronerna svischar runt där som taket är.

Då är atomkärnan stor ungefär som en fluga. Och atomkärnan, med de positivt laddade protonerna och neutrala neutronerna, är alltså stället där så gott som all massa i atomen bor.

Allt annat är tomhet.

Eftersom elektronerna i all materia som vi och vår omgivning består av är negativt laddade så betyder det här också att ingenting egentligen rör vid någonting annat. Utom då det sker genom kemiska bindningar.

Men du och din älskade, du och dina barn, ni har på riktigt aldrig rört vid varandra (utom kvinnan som har varit fysiskt ”ett” med sina barn då de var i magen).

Inte ens ett par som har varit gifta i sextio år eller mer har någonsin på riktigt rört vid varandra eftersom atomerna i deras kroppar har skal av negativt laddade elektroner. De stöter ifrån varandra.

Det må kännas som att krama en annan människa, vi känner värmen och vi hör hjärtslagen, men där är alltid en pyttepytteliten distans av tomhet mellan oss.

Samma sak med dig och stolen som du sitter på just nu, du rör inte egentligen vid den. Du svävar en bråkdels bråkdels bråkdels millimeter ovanför den.

Det är bara din hjärna som får det att verka som om du rör vid andra människor och vid olika föremål. I verkligheten gör du det inte.

Men allt det här är egentligen helt akademiskt för om vi zoomar tillbaka ut så mycket att vi kan ignorera de kvantmekaniska konstigheterna som styr verkligheten på atomnivå så existerar vi ju i allra högsta grad. Åtminstone i praktiken.

Men sedan finns ju risken att vi zoomar ut för mycket. Då förlorar också våra vardagliga termer sin relevans. Helheterna som vi och vår värld utgör försvinner ur sikte.

Zooma ut för mycket från stället där du sitter just nu och till slut ser du bara en fjärran blekblå prick mot en stjärnströdd bakgrund.

Zooma ut ytterligare så ser du en galax av stjärnor. En av dem är vår sol.

Zooma ut ytterligare så ser du en hop av galaxer. En av dem är vår Vintergata.

Zooma ut ytterligare så ser du ett superkluster av galaxer.

Fortsätt zooma ut och du ser Laniakea. Det största som finns.

Fortsätt zooma ut och… ja, vad sedan? Bubblan som vårt universum utgör i det stora multiversum, där otaliga bubbel-universa svävar omkring?

Allt det här som kommer efter Laniakea är mycket hypotetiskt, men okej då. Vem vet.

Men poängen här är hur som helst att om vi zoomar ut för mycket så försvinner också det väsentliga ur sikte. Det som betyder någonting för våra liv. Det som är relevant.

Men man kunde ju argumentera, om man var religiöst lagd, till exempel, att vi kan vara delar av någonting större, och då menar jag någonting meningsfullt, även om vi inte uppfattar det från vårt perspektiv.

Lite som de enskilda pixlarna i skärmen som du tittar på just nu, till exempel.

Pixlarna i skärmen på min Iphone 6S till exempel, de är 1334 gånger 750 till antalet, inalles en miljon fem hundra individuella pixlar som tillsammans skapar det som min hjärna uppfattar som en sammanhängande bild.

Säg nu att jag tittar på en bild av en hundvalp till exempel.

Pixel nummer 219 från vänster, 84 nedifrån, den kan ju till exempel inte veta att den är en del av ett större mönster som bildar skepnaden av en hundvalp i hjärnan på människan som håller i skärmen.

Den vet inte ens vad ”skärmen” är. Eller en ”människa”.

Den är bara röd, grön eller blå, beroende på vad grafikprocessorn i telefonen har fått som uppdrag att avbilda just då.

Tänk om också jag är en del av ett större mönster som jag inte ens uppfattar. Men att det jag gör ändå påverkar världen i stort, om man zoomar ut tillräckligt mycket.

Man behöver inte ens vara religiös för att inse att det är så här. Världen som den är just nu är ju en summa av färgen på alla oss individuella pixlar. Om det så gäller politiken, ekonomin eller klimatet.

Det är fullt möjligt att utgöra en enskild pixel i en större bild utan att vara medveten om sin andel i det hela. De flesta av oss är det på ett eller annat sätt.

Men kan det vara så att vi dessutom utgör en del av någonting riktigt stort som till på köpet har sin egen vilja och bestämmer över alltihop? Finns det någon som pekar på skärmen?

Någon som lyssnar på våra enskilda önskemål och låter bilden skifta om vi koncentrerar oss tillräckligt och uttalar vår allra frommaste önskan till den här stora all-vetskapen?

Kan den enskilda pixeln påverka den stora bilden? Till exempel om den är rädd för hundar: den vill inte utgöra en bild av en hundvalp. Den vill vara del av en kattbild i stället.

Kan den enskilda pixeln få bilden att skifta om den bara ber om det tillräckligt innerligt?

Ni inser säkert att jag inte har något definitivt svar på den frågan. Men jag tror ju inte det, om vi säger så. Beträffande det där med om det finns någon som ”pekar på skärmen”.

Men däremot så är jag nog öppen för tanken på att lilla jag utgör en del av någonting större vars existens jag inte ens är medveten om. Kanske livets rotsystem sträcker sig vidare och djupare än vi kan föreställa oss. Det finns hypoteser om det här.

Men jag menar att det inte är värst relevant att låta det uppta för mycket av mina tankar, för precis som den enskilda lilla pixeln inte kan inverka på YouTube-kattvideon så gynnar det inte mig desto mer att fundera för mycket på vilken kosmisk wide screen som jag eventuellt är en liten pixel i.

Ännu mindre ser jag någon poäng i att hysa föreställningar om den där eventuella varelsen som eventuellt pekar på vår kollektiva skärm.

Jag skulle kanske kunna köpa tanken på en sådan varelses existens om bilden vi alla utgör tillsammans skulle vara särdeles fantastisk och harmonisk.

Men nu så har ju våra vitt skilda uppfattningar om ”pekaren” lett till att helhetsbilden är riktigt kaotisk och stundvis rent grotesk. Vår bild är rena rama flimret. Som om någon hade somnat med tv:n på.

Är det så som vi hamnade i den här villervallan?

Gud kanalsurfade sent en kväll och somnade med fjärrkontrollen på magen och tomma ölburkar på golvet bredvid länstolen?

Nä, där ser ni: det lönar sig inte att zooma för långt ut. Eller in, för den delen.

Vid närmare tanke, skippa zoomen helt och hållet. Håll dig till 50 mm, som Henri Cartier-Bresson.

Mer än så behövs inte för ett liv fullt av mästerverk. Okej då, i teorin i alla fall.

 

43154.jpg

Mördaren med armborstet och dörren till i morse

Drömde en bisarr och lite ångestfylld dröm i natt. Den utspelade sig på jobbet i Böle. En okänd mördare jagade mig genom Yles gångar och källarkorridorer, beväpnad med ett armborst.

I ett desperat försök att komma undan mördaren som ville plantera en pil i min rygg, tog jag skydd i ett av de otaliga rummen som kantar källargångarna under Bölekomplexet.

Där möttes jag av en obekant tekniker som konstaterade att ”här borde du inte vara, hur kom du in här?”

Det visade sig vara ett kontrollrum för ett hemligt tidsreseprogram som har sin tekniska central i Yles källare. Via centralen ledde portar till fem olika tidpunkter i jordens historia.

Jag berättade åt teknikern att en mördare med armborst jagade mig. Han sade att han egentligen inte var tillåten att göra så, men han tyckte synd om mig så han lät mig fly genom en av de fem portarna.

Frågan var bara att vilken? Han lät mig ta en titt genom dörrarna och välja en tid dit jag ville fly. Jag minns inte vad som fanns bakom tre av dörrarna, men en av dem ledde till en regnskog under krita-perioden, för 90 miljoner år sedan.

Jag minns exakt hur det såg ut där när jag öppnade porten och kikade ut. Det påminde precis om en regnskog som jag besökte i våras, under vår resa till Australien. Väster om Melbourne, invid Great Ocean Road. Se bilden högst upp i inlägget.

Fast i skogen i min dröm flög det pteranodonödlor omkring mellan träden, deras trumpetande, sorgsna läten ljöd genom skogen. Några av dem satt på en tjock gren i ett högt eukalyptusträd (jag har ingen aning om pteranodon, den bevingade skräcködlan, ens satt i träd på riktigt).

De tittade på mig och sedan på varandra.

Då blev jag skraj och drog igen dörren med en smäll. ”Nej, dit vill jag inte bege mig” sade jag åt tidsteknikern.

I det skedet bultade det på dörren. Jag insåg att det var mördaren med armborstet som hade kommit ikapp mig. Så jag fick lov att välja en dörr mer eller mindre på måfå. Det stod ett datum på den:

18.9 2017

Jag tackade teknikern och slet upp dörren och dök igenom den precis som en armborstpil visslade förbi mitt öra och dörren smällde fast bakom mig.

Sedan vaknade jag.

Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv ♪♫♬

Rubriken är alltså en hänvisning till Edvard Perssons låt och film med samma namn (fast i Perssons version var det en landsväg), för er som inte lyssnar på Kaffekvarnen. Men den är också en korrekt beskrivning av min verklighet.

Järnvägen tycks löpa som en röd tråd genom mitt liv. Man kan till och med säga att jag inte skulle existera utan järnvägen. Morfars farfar, så blir det visst, kom ned från Österbotten för att delta i byggandet av Hangöbanan i slutet av 1800-talet, och blev kvar här.

Morfars far var stins i Jorvas. Morfars bror var konduktör på kustbanan. Farfars syster jobbade visst för Statens järnvägar också, om jag inte minns fel. Så jag har det i blodet.

Själv har jag dock aldrig övervägt en karriär inom järnvägen, jag har nöjt mig med att bo nära den i hela mitt liv. Utom en kort period på ett par år under 00-talet då jag bodde i Munksnäs i H:fors, men också då hade jag skenor bakom hörnet. Spårvagnsskenor.

Faktiskt så har jag bott så nära järnvägen att jag alltid har kunnat höra tågen passera på kustbanan. Som barn, innan den mesta frakten flyttade till landsvägen, kunde man sitta på trappan till mormors hus och lyssna på det rytmiska ka-klonk, ka-klonk från rälsen när ett godståg passerade. Hypnotiskt, nästan sövande.

Min kusin och jag hade i något skede för vana att gå till Björkgårds järnvägshållplats och titta på tågen som passerade och stannade där. Vi hade inga spelkonsoler och ingen Youtube på den tiden. Det var vår underhållning. Lame, right?

Men det var ju någonting lite mystiskt och spännande med de där tågen. En nervtråd som förband Grankulla med stora världen. De där skenorna var i kontakt med andra skenor som i förlängningen löpte hela vägen till Stilla havet.

Jag kunde vidröra samma obrutna räls som någon i Vladivostok vidrörde i samma stund. Tänk!

Fast man fick ju inte vidröra rälsen eller ens gå nära den, det var farligt, det hade vi barn fått höra till lust och leda.

Hah, som om vi inte skulle ha lekt på rälsen ändå! Jo, så här i efterskott levde vi ju farligt, men säg det åt mitt 9-åriga jag som tyckte det var roligt att sätta småmynt och kapsyler på rälsen och plocka upp den tillplattade metallen när tåget hade passerat.

Skogen bakom Björkgårds hållplats var ett tillhåll för uteliggare och fyllon. På kalla vinterdagar brukade de hälla denaturerad sprit, T-sprit, på rälsen så att denatureringsämnet frös fast på de iskalla skenorna. Spriten som rann av samlade de upp och drack.

De levde ännu farligare än vi barn, de där ”pultsarna”. En och annan av dem blev säkert påkörd av tåget medan de avdenaturerade tenu på rälsen.

I skogen brukade vi också hitta halva franskbröd. Det var ett annat knep pultsarna hade, att sila spriten genom franskbröd för att bli av med denatureringsämnet.

Hur som helst, det var då det. Fast jag bor fortfarande inom hörhåll från järnvägen. Det rytmiska ka-klonket från skenorna hörs inte längre sedan man började svetsa samman skenorna i stället för att lämna det där lilla gapet för att rälsen skulle kunna leva med temperaturen.

Domsby är min femte hållplats som jag bor invid. De två första var i Grankulla, sedan en i Kyrkslätt (Masaby) och en i Sjundeå. Nu alltså Esbo.

Just en dag som denna, då trafiken står stilla på grund av lokförarstrejken, har man ju lite blandade känslor. Liksom alltid då tågen strular av andra orsaker. Lite av en hat-kärleksrelation är det ju, den här symbiosen med järnvägen.

Jag vill ju att tågtrafiken, min livlina till yttervärlden, ska löpa obehindrat, men jag har också sympatier för lokförarna och konduktörerna och de andra i denna försvinnande värld. De förtjänar bättre. De gör ett viktigt jobb, de kommer att behövas ännu länge.

Tills den dagen då järnvägen automatiseras fullständigt och slutgiltigt. Jag är ju dessvärre övertygad om att det bara är en fråga om tid.

Nå, om och när det sker så slipper lokförarna åtminstone att bli ofrivilliga vittnen till alla de självmord som begås på järnvägen. Det kändes som att alla i Grankulla kände någon som kände någon som hade tagit sig av daga genom att hoppa framför ett tåg.

För att det här inte ska bli ett alltför dystert slut på det här inlägget så vill jag komma med en stilla bön till staden Grankullas beslutsfattare: se nu för tusan till att få den fina gamla stationsbyggnaden tagen ut ur malpåsen!

Det fina jugendhuset brann 2008 men restaurerades och återbyggdes 2010. Sedan var det meningen att det skulle öppnas en restaurang där, men de planerna vet jag inte vad det blev av dem.

Eller, hej, om ni inte kommer på någonting bättre att göra med huset – öppna det för folk som väntar på tåget på kalla vintermorgnar. Så som man kunde göra när jag var barn och det fortfarande såldes biljetter där.

Vilken radikal tanke, va? Stationsbyggnader som betjänar pendlare och resenärer! Vad ska de hitta på härnäst? Konduktörer som säljer biljetter?