Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.

En annan damm som brast

Sexuellt trakasseri är någonting som jag aldrig har blivit utsatt för, så jag har ingen story att dela med mig om det. Men jag har en annan story om att inte ta någon skit.

För det är ju det som det handlar om, sist och slutligen. Och också i mitt fall var det en damm som brast.

Jag har blivit mobbad. Jag har talat om det till lust och leda, för jag anser inte att det är någonting att skämmas för. Jag hade inte gjort någonting fel, som skulle ha gjort mig förtjänt av det.

Liksom inte heller de som blir trakasserade.

Mobbningen tog slut en dag i augusti 1985. Höstterminen hade precis börjat, och jag hade återvänt från skärgården in till stan.

Det här var någonting som vanligtvis föregicks av en tilltagande, flera veckor lång ångest, gråt och ”jag vill inte gå tillbaka till skolan”. Så också detta år.

Men just det här året hade någonting förändrats. Jag hade förändrats. Jag hade vuxit med sisådär 20 centimeter under sommarlovet. Inte ännu riktigt till mina nuvarande två meter, men inte långt därifrån.

Tjugo centimeter, kanske jag överdriver en aning, men jag hade tänjt ut rejält på längden. Och förlorat några av mina valpkilon.

Man brukar säga att ”jag minns den dagen som igår” och oftast är det en överdrift, men inte beträffande just den här dagen. Jag minns den i nästan skrämmande skarp Kodachrome-detalj.

Jag sitter i skolans bibliotek och försöker, min vana trogen, undvika folksamlingar. Låtsas läsa en Teknikens värld.

Men det går ju inte att gömma sig för mobbarna, de har ett nästan övernaturligt luktsinne. Kanske de kan lukta sig till rädsla som de unga vargar de är.

Mycket riktigt, där kommer de gående in genom dörren. Ställer sig till höger om lånedisken vid dörren till foajén. De är fem stycken. Deras ledare, alfahannen, är en kille med rött hår och hockeyfrilla. Han är kortare än de andra.

De står där och tittar på mig och viskar sinsemellan, och skrattar. Deras blickar bränner hål i min Teknikens värld som jag gör mitt bästa att försvinna bakom.

Jag suckar och blir helt matt och iskall inombords. Ett nytt läsår har börjat. Det här är min verklighet de följande tio månaderna. Det här är mitt liv.

Eller kanske inte.

För genom iskylan stiger en annan känsla, någonting nytt och obekant. Glödhet lava som bryter genom isen. Fast det här minns jag inte, jag fyller bara i, jag målar lite.

Egentligen minns jag bara att det sade ”klick” i huvudet. Eller ”snapp”, som en torr gren som brister. Jag minns att jag stiger upp, långsamt som i ultrarapid.

När man minns avgörande stunder i sitt liv så minns man dem alltid som om de hade utspelat sig superlångsamt. Det är ännu en kliché, men det är sant.

Det beror på att man är så fullständigt på alerten, man ”spelar in” varje intryck i en så hög resolution och så många frames per second att en sekund motsvarar fem då man spelar upp det senare i minnet.

Hur som helst. Jag stiger upp och börjar gå mot pojkarna. Det är en sträcka på kanske tio meter. Jag startar långsamt, som ett ånglokomotiv, som tjuren i en Looney Tunes-animation, men jag får snart upp farten.

När jag är ungefär halvvägs börjar pojkarna göra snabba kalkyler i huvudet och inser att någonting i den här ekvationen inte stämmer. Parametrarna har förändrats. Det är någonting skumt med storleksförhållandena.

Dessutom: bytet rör sig åt fel håll. Mot oss. Riktningen borde vara bortåt från oss.

Och bytet är betydligt större än förra gången då vi jagade.

TV-programmet Strömsö ligger i det här skedet tjugo år eller så i framtiden, så uttrycket ”det gick inte som på Strömsö” existerar inte ännu.

Men om det hade existerat så skulle det vara precis den slutsatsen som de unga vargarna skulle ha anlänt till i det här skedet.

För i det här skedet når jag fram till alfahannen, han med hockeyfrillan. Jag tar tag i hans skjortbröst med bägge händer och kastar honom med full kraft mot bokhyllan som står bakom honom, så att den nästan välter omkull och böcker rasar till golvet med ett brak.

Därefter kastar jag mig över honom på nytt för att, jag vet inte vad, döda honom, det är inte uteslutet att jag skulle ha gjort det om han inte hade varit så liten och kvick i vändningarna.

Den lilla alfahannen med hockeyfrillan tar sig upp på fötterna kvickare än jag någonsin har sett någon resa sig, varefter han springer ut genom bibliotekets dörr.

Jag sätter iväg efter honom, men han är liten och snabb på fötterna. Jag vrålar alla svordomar som jag har i mitt vokabulär efter honom. Upp för trappan, till vänster och in i gymnasiets korridor jagar jag honom.

JAG SKA DÖDA DIG, skriker jag precis som jag springer förbi gymnasiets lärarrums dörr. Det är ett fullständigt primitivt raseri, totalt ohämmat, okontrollerat och – fantastiskt.

För att ta till ytterligare en kliché, jag har aldrig levt så till hundra procent som just i den stunden. Åtta års innesluten vrede släpps loss på vad som bara kan ha tagit två minuter, max, men det känns betydligt längre än så.

Hockeyfrillan når slutet av korridoren, gör en nittio graders sväng till vänster, flyger ned för trappan mot gymnasiets huvudingång, kastar upp dörren och sätter av över gården, ned mot ungdomsgården, ”Röda ladan”, där han försvinner bakom hörnet.

Jag springer ett tiotal meter efter honom men inser att han är för långt borta och för snabb för mig, så jag blir stående och fortsätter skrika kötteder och försäkringar om en nära förestående, våldsam död för honom och hans posse.

Där står jag sedan, framåtböjd i rät vinkel, med armbågarna mot knäna och försöker få hjärtat att sluta försöka hoppa ut ur bröstet på mig.

Vad som hände senare den dagen är höljt i en ogenomtränglig dimma. Fram till den stunden minns jag allting i perfekt 4K-detalj, men resten av dagen har jag inga som helst minnesbilder av.

Jag vet bara att ingen någonsin mobbade mig efter den dagen. Aldrig någonsin mer. Inte så mycket som ett pip hördes från de fem unga alfahannarna, eller någon annan heller för den delen.

Hela återstoden av högstadiet gick jag omkring och försökte förstå vad som hade hänt. I hela min barndom hade jag fått höra att ”du ska vända andra kinden till”, eller ”du ska inte bry dig om dem, då slutar de nog”.

Så fan heller!

Jag menar, jag betraktar mig själv som en övertygad pacifist numera, jag har aldrig någonsin varit i ett enda slagsmål efter den dagen och hoppas att det förblir så, men låt oss nu vara fullständigt ärliga och uppriktiga –

SÄG ALDRIG ATT VÅLD INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, FÖR DET VAR VÅLD OCH INGENTING ANNAT SOM LÖSTE ALLA MINA PROBLEM, EN GÅNG FÖR ALLA!

Mina egna barn har lyckligtvis aldrig blivit mobbade i skolan, vilket har varit en enorm lättnad för mig, men om de skulle bli det så vad skulle jag säga åt dem då? ”Vänd andra kinden till?”

I helvete heller!

Jag skulle säga – faktum är att jag har sagt det, ifall att – ni ska inte ta den sortens skit av någon! Det är helt okej, faktum är att jag uppmuntrar er till det, att stå inte bara där utan ge tillbaka!

Och jag känner ju ett litet stygn av skuldkänsla då säger det, för det går emot allt som jag har lärt mig som barn. Fram till den där dagen då allting förändrades.

Hockeyfrillan då? Vad hände med honom? Tja, det här var alltså Grankulla, så han har antagligen hunnit gå Hanken, ta över familjeföretaget vid det här laget och få ett par små hockeyfrillor.

Vad vet jag.

Och jag vill på riktigt inte glorifiera det här som hände då, även om jag känner en liten stolt gnista av tammesatan inombords medan Tschaikovskis 1812-ouvertyr spelar i huvudet, med kanoner och allt.

Jag önskar på riktigt att jag aldrig hade behövt spränga den dammen.

Men skulle jag göra det igen?

Alldeles säkert!

”Jag ska be för dig!” Tack, men betala hellre en valfri summa till Röda Korset

Sedan debatten i Vasa helt nyligen, och speciellt sedan artikeln i Kyrkpressen, har jag blivit kontaktad av flera oroliga kristna som vill be för min själ. Och det får de så gärna göra om det hjälper dem på något sätt.

Mig hjälper det dessvärre inte. Inte för att jag behöver någon hjälp i det avseendet. Det går absolut ingen nöd på mig just nu.

Det här med böner är en spännande sak. De tröstar ju uppenbarligen den som ber, och många upplever på riktigt att de får svar på sina böner.

Hur det nu kommer sig så minns jag, då böner kommer på tal, ett läsarbrev som tidningen Suosikki publicerade för många år sedan, då jag var i tonåren.

Det var en ung tjej som var ett stort fan av Michael Jackson. ”Fan” är kanske en underdrift. Låt oss säga att hon hade en ”personlig relation” med Michael.

Exakt varför Suosikki publicerade det här brevet vet jag inte, jag har ofta tänkt att det var lite oansvarigt av dem.

Jag är inte säker på vilket det korrekta tillvägagångssättet hade varit, men mer bekräftelse för sina fantasier var sannolikt det sista som tjejen behövde.

Hur som helst, vad den unga damen trodde var alltså att Michael Jackson ”kände” henne personligen och talade till henne via sin musik. Flera av låttexterna var skrivna uttryckligen om och för henne.

Om kvällarna, innan tjejen gick och lade sig, ”talade” hon till Michael Jackson och han talade till henne. De två var väldigt förälskade, och så fort som Michael var färdig med sin världsturné skulle han sända efter sin älskade och låta flyga henne till USA.

Jag har ofta undrat hur det gick för den unga flickan. Hur det gick för Michael Jackson behöver jag inte undra.

Just det här med musik och att vara ett stort fan av någon artist är för övrigt en bra analogi för religiös tro, det har jag alltid ansett. Samma dedikation, samma känsla av att artisten talar ”just till mig”, samma känsla av att alla andra borde få höra det här som jag hör.

Ett annat sätt att se på saken: ”Vet du vad mormor sade?”

Då jag var liten så var min värld betydligt mindre än den är numera. Människorna i min närkrets var stora, mystiska men samtidigt självklara. Och eviga. De måste ju ha funnits där alltid. Och för mig var det självklart att alla kände dem.

Jag kunde säga åt vilt främmande människor som jag träffade att ”Vet du vad mormor sade?” För mig var det fullkomligt otänkbart att alla inte kände min mormor. Alla känner ju mormor, tänkte jag.

Hur skulle någon kunna undgå att känna mormor?

Nå, nu råkar det faktiskt vara så att just min mormor var en väldigt social människa som kände så gott som alla i Grankulla på den tiden, men det fanns bara en människa i världen som hon var ”mormor” för. Det var jag.

Det är en av de största och mest omskakande erfarenheterna med att växa upp, då man inser att alla inte ser det som man själv ser, att de inte känner samma människor, upplever samma saker. Att hela summan av ens erfarenheter är någonting helt unikt.

Det är just den här känslan som jag ofta får då jag talar med troende som går på om Jesus som om det vore den mest självklara saken i världen. ”Vet du vad Jesus sade?”

Hur skulle någon kunna undgå att känna Jesus?

Eller Michael Jackson. Hur kan du undgå att höra att han sjunger just till DIG!

Sorry, men det funkar inte på det sättet.

Fast på någon nivå förstår jag ju hur de tänker och kan relatera till det. Jag har själv vissa låtar som av en eller annan orsak har blivit otroligt viktiga för mig, låtar som jag har lyssnat på under en särskilt avgörande tid i mitt liv och som tycks berätta exakt om mig och de känslor som jag hade då.

Jag har till och med försökt spela dem för min hustru någon gång, och suttit där, hoppfull, och letat genom hennes ansiktsuttryck efter någon sorts igenkännande, någon sorts bekräftelse för att hon hör det som jag hör. Att hon förstår det som jag förstår.

Nå, min hustru är en klok kvinna som hör många saker och förstår mycket, men så klart kan hon inte höra Mike Oldfields Man in the Rain som jag hör den. För hon har inte samma kontext.

Det räcker inte att man tror på Mike Oldfield, eller på min mormor, man borde ha varit där då när det hände. När mormor sade det där som hon sade. Eller när det där hände mig då Mike Oldfields Man in the Rain spelade i bakgrunden.

(Det räcker inte ens att både mormor och Mike Oldfield bevisligen existerade / existerar på riktigt!)

Eller, när det kommer till de här människorna som har skrivit till mig och berättat för mig vad Jesus sade, när han talade till dem, jag borde ha varit där. Inuti deras huvuden, sett med deras ögon och hört med deras ögon.

Men jag var inte där.

Jesus / mormor / Mike Oldfield / Michael Jackson må ha varit fantastiska, alla på sina unika sätt, men när de kommer till kritan så var ingen av dem transcendenta på riktigt. Överskridande. Ovanför och oberoende av våra personliga erfarenheter.

Erfarenheten av dem går inte att förmedla, helt enkelt, inte så som vi önskar eller tror. Jag är ledsen, kära kristna som skriver till mig, men så är det.

Men ni får nog be för mig om ni vill. Fast vill ni göra någon nytta på riktigt, så betala in lite pengar till Röda Korset.

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826

Här ser ni en som gärna vrider klockan!

Så var stugsäsongen då slutgiltigt klappad och klar för den här gången. Kolholmen tillönskades en angenäm vintersömn och båten drogs på trailer till sin vinterförvaring i ett hörn på mammas gård i Grankulla.

Det var onekligen en bisarr upplevelse att packa bilen för en tur till stugan när snön stod en upp till akilleshälarna. Men då man närmade sig skärgården tog snön snabbt slut. Holmarna sydöst om Orslandet var fullkomligt snöfria.

Och nu ska klockan då vridas bakåt med en timme. Eller faktum är ju att vi kanske har en klocka, den i mikrovågsugnen, som fysiskt behöver vridas. Resten är så smarta att de ställer sig själva. Så någon övermäktig ansträngning är det inte.

Och som rubriken avslöjade så hör jag till de där som inte har någonting emot att justera klockan till sommartid och tillbaka till normaltid. Tvärtom, jag tycker det är trevligt.

Om vårarna markerar det vårens ankomst på ett behagligt och konkret sätt. Det blir lite mer ”officiellt” när man har vridit klockan framåt för att möta sommaren.

Och om somrarna ger det den där ena extra ljusa timmen efter jobbet. Det märks förstås mest på för- och sensommaren, men jag märker det: solen går ned klockan nio i stället för klockan åtta, vilket den skulle göra om vi hade normaltid året om.

Om höstarna får man sedan casha in timmen som man lånade åt sommaren. Man får sova en timme extra just då när man behöver det som mest. Jag är alltid som mest stressad på jobbet just kring den här tiden och lider ofta av sömnbrist.

Och då kommer den där extra sovtimmen som en skänk från ovan. Man får njuta av den några morgnar i följd, dessutom, medan den inre klockan justerar om sig.

Jag tänker inte alls ge mig in på någon desto djupare vetenskaplig analys med faktiska för- och nackdelar med sommar/normaltiden. Det finns så klart argument för att avskaffa den här rutinen.

Men jag misstänker att en stor del av nackdelarna kommer sig av att folk upplever det hela som jobbigt och så går de omkring och är småförbannade, kanske till den grad att de får en hjärtattack eller någonting.

En stor del av besvären kring sommartiden har helt enkelt att göra med att vi tycker så väldigt mycket om att vara kränkta numera. Och här har vi ju en riktigt saftig biff av kränk att sätta tänderna i.

Visst, då barnen är små kan det ju vara lite extra stökigt när de ska hitta den nya sovrytmen. Men jag minns ärligt talat aldrig att det skulle ha varit några desto större problem hos oss ens med barnen.

Och nu får ju också de sova en timme extra och kanske känns en måndagsmorgon, den inkommande, lite mindre jobbig i höstmörkret. Alltid någonting, om man frågar mig.

Fast ingen har ju frågat mig om det här. Men jag säger det ändå. För det här är min blogg, inte din. Skriv ett eget klagoinlägg där du bashar sommartiden om du vill.

Jag för min del är en stolt klockvridare och kommer att sakna den rutinen då nejsägarna slutligen får sin vilja igenom. Det brukar de oftast få till slut.