Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Viimeiset tassunjäljet lumessa

Tie kotiin Viikin pieneläinsairaalasta oli pisin ajomatka minkä olen koskaan taittanut, vaikka se ei ollut kuin 20 kilometriä.

Vaimoni sanoi ensimmäisenä sen minkä molemmat huomasimme heti kun astuimme portista kotipihalle: Otton jäljet olivat edelleen siinä lumessa, omenapuun alla.

Noin kaksi tuntia aikaisemmin puhelin oli soinut ja eläinlääkäri oli kertonut sen minkä olin pelännyt kuulevani siitä asti kun jätin Otton tehohoitoon Helsingin yliopiston pieneläinsairaalaan noin vuorokautta aikaisemmin: Otton munuaiset ovat huonossa kunnossa eikä hän tule paranemaan.

Oli jäähyväisten aika.

Tiesimme sen kumpikin vaimon kanssa ajaessamme kohti Viikkiä, vaikka jollain tasolla se edelleenkin tuntuu ihan absurdilta: osa minusta odottaa edelleen että Otto minä hetkenä tahansa loikkaa sohvalle ja käpertyy kylkeeni tuhisemaan tyytyväisenä.

Sommaren 2017-78

On niin kertakaikkisen epäreilua, epätodellista ja sydäntäsärkevää sanoa sitä ääneen: Otto ei enää ole täällä.

Vaikeinta se oli sanoa lapsille, tottakai. ”Ai miten niin Otto ei tule kotiin?” Huono vitsi, iskä. Totta kai se tulee kotiin, miksi ei tulisi?

Niin, miksi et tule, Otto? Ei sinun vielä pitänyt lähteä: saimme viettää vasta vajaat kolme vuotta seurassasi. En voinut kuvitellakaan etteikö edessä olisi vielä ainakin kymmenen vuotta yhteistä aikaa.

Vielä viettäisimme vähintään kymmenen kesää saaressa, jossa juoksisit vapaana, lokkeja jahdaten ja lasten uimaleikkejä tarkasti vartioiden.

Otto pääsee vielä yhdelle matkalle rakastamaansa saareen kun viemme hänen tuhkansa viimeiseen lepoon, saaren etelärinteeseen pehmeän sammaleen alle, missä jo kolme koirakaveria menneiltä vuosikymmeniltä kuuntelevat meren aaltojen liplatusta ja kesätuulten kuiskauksia rannan  suurten mäntyjen latvoissa.

Sommaren2015-0001-146

Siellä lepää myös rakas vanha Elmo, Otton edeltäjä, josta aika jätti 00-luvun lopulla. Oli Elmon ansiota että en voisi enää koskaan edes harkita muuta koirarotua kuin shelttiä.

Miten minkään elävän olennon sydän voikaan olla niin puhdasta kultaa?

Ja miten niin pieni olento voi jättää niin suuren aukon elämäämme kun se yhtäkkiä ei enää ole luonamme?

Miten niin täydellisen kilttiä, rakastettavaa ja kaunista koiraa voisi mitenkään korvata?

No, eihän sitä voikaan mikään toinen koira korvata. Otto oli ainoa laatuaan. Mutta onhan se selvää: aikanaan meillä asuu toinen sheltti, mikä sen nimeksi sitten tuleekaan. Ja me rakastamme sitä varmasti ihan yhtä paljon kuin Ottoa.

Tiedän toki että sen löytäminen tulee olemaan pitkä ja vaikea prosessi, aivan kuten Otton löytäminen oli. Sheltit ovat suosittuja, moni muu tahtoisi sellaisen perheensä jäseneksi.

Sommaren 2016-322

En ikinä unohda miten henkisesti raastavaa oli kiertää kenneleitä ja kasvattajien koteja ja sallia itsensä uskoa että ehkä juuri tämä pieni nyytti tulee jonain päivänä meidän kyydissämme kotiin.

Mutta jokainen kasvattaja etsii tottakai juuri tietynlaista omistajaa pennuilleen. Ja monesti se oli joku toinen kuin meidän perhe.

Mutta lopulta kasvattajan tahto ja meidän omamme kohtasivat, ja eräänä myöhäiskesän kauniina päivänä 2015 palasimme Tampereelta uuden pienen blue merle-harmaan nyyttimme kanssa.

Kuka olisi silloin voinut kuvitellakaan, että yhteinen aikamme jäisi niin lyhyeksi?

Vaikka nyt kun asiaa tarkemmin ajattelemme, Otto ei ollut ihan itsensä viimeiset kuukaudet. Hän vaikutti jotenkin ikäistään paljon vanhemmalta. Askeleessa ei ollut sitä samaa kimmoisuutta ja silmistä puuttui se entisenlainen kipinä.

Olisi se kai jotenkin pitänyt arvata että jotain oli pielessä. Vai olisiko? Minä en ainakaan siihen pystynyt. Jos joku vielä viikko sitten olisi sanonut, että ensi maanantaina Ottoa ei enää ole, niin olisin käskenyt olla puhumatta hulluja ja nauranut.

Nyt itken. En itkenyt näin paljon edes isäni tai isovanhempieni hautajaisissa.

Ehkä koska heidän aikansa oli tullut. Otton aika oli vasta alussa. Eihän tässä todellakaan näin pitänyt mennä. Ei tosiaankaan.

Våren 2016-2

Vaikka kyyneleet nousevat silmiini pelkästä ajatuksestakin, olen silti iloinen että menimme Viikin eläinsairaalaan viimeiselle visiitille, ja kävimme viimeisellä kävelyllä hänen kanssaan.

Ja että olimme siellä kun Otto nukahti viimeisen kerran, ikiuneen. Ettei hänen tarvinnut lähteä yksin, vieraiden ihmisten seurassa. Että hän sai jättää tämän maailman rakkaan ihmisen sylissä.

Olen kiitollinen vaimolleni joka piteli häntä lopun saapuessa. Itse olin muutamaa minuuttia aikaisemmin poistunut odotushuoneen puolella. En vain pystynyt siihen.

Tosin tässä vaiheessa Otto oli jo nukahtanut.

Lepää rauhassa, pieni urhea, rakas ystävämme. Et ole enää tässä maailmassa mutta sydämistämme et poistu ikinä.

Sommaren 2017-161

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.

Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och jag misstänker att jag är en av dem

Dags att komma med en bekännelse. En ganska betydande sådan, faktiskt, långt större än ”det var jag som åt de tre sista gröna kulorna”.

Jag är ingen särskilt bra pappa. Faktum är att jag är en usel pappa.

Det här bekänner jag inte så mycket för mina läsares som för min egen skull.

Jag trodde i något skede, efter att pojkarna föddes, att det är en övergående sak, att jag nog hittar min roll sedan bara jag får orientera mig. Bara jag blir varm i kläderna, liksom.

Men nu har det snart gått elva år sedan min äldre son föddes och det är hög tid att konstatera faktum: det går inte så bra, det här. Någonting måste göras innan det är för sent. Det är fullt möjligt att det redan är det, men jag är ändå skyldig dem en sista ansträngning. Och om inte det räcker så en ansträngning till.

Först lite bakgrund: min egen far var om möjligt ännu sämre på sitt jobb än jag. Det vill säga, han var det utan något som helst tvivel. Han var en av de där som aldrig, under inga som helst omständigheter borde ha tillåtits föröka sig. Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och han var definitivt en av dem.

Beträffande mig själv så misstänker jag under mina mörka stunder att jag också hör till den kategorin. Inte lika entydigt, jag är kanske lite av ett gränsfall i det här avseendet.

Men oavsett om jag borde ha blivit det eller inte så nu är jag hur som helst förälder, så jag har inget val. Den som sig i leken ger, och så vidare. Jag har hoppat i den här sjön, och nu gäller det att simma eller sjunka.

I och för sig, min egen far hoppade också i den här sjön, och det gick inte heller så bra.

Snarare än att sjunka klättrade han tillbaka upp på bryggan och lämnade sin familj sprattlande i vågorna, vilket må te sig som hjärtlöst men under omständigheterna var det det enda som han kunde ha gjort, så illa däran som han var. Annars hade han bara sjunkit som en sten och dragit oss med sig.

Jag växte upp utan far, vilket säkert är en av orsakerna till att jag inte riktigt har funnit min egen roll som pappa, men i min barndom var ett liv utan honom hur som helst ett bättre alternativ än att han skulle ha stannat hemma med mamma och mig. Då hade jag sannolikt inte vuxit upp alls.

Nu är det faktiskt inte så att han inte brydde sig om mig. Det gjorde han nog, på sitt sätt. De är i en kategori helt för sig, de där som inte alls bryr sig om sina barn. Min far brydde sig nog innerst inne, även om han var usel på att visa det. Men han var bara helt enkelt för upptagen med att brottas med sina demoner.

Och så var nog hans fadersinstinkter väldigt, väldigt svaga. Han visste inte ens var och hur man skulle börja, helt enkelt. Han fattade knappast ens vad ett barn är.

Jag är betydligt mer på kartan. Och jag bryr mig definitivt om mina barn, faktum är att jag älskar dem. Jag vet att jag skulle offra mitt liv för dem, om så krävdes.

Men det är bara nivå ett, liksom. Det är fråga ett i faderskapsprovet. Svarar man inte rätt på den så kan man bara knyckla ihop pappret och gå ut, för man är underkänd direkt.

Alla kan dö för sina barn. Det är när det gäller att leva för dem som det blir svårare. Och det är här som jag får problem. Det är här som jag inte riktigt någonsin har fått ändan ur vagnen.

Det faktum att jag sitter här och skriver det här i stället för att gå och säga det här direkt till mina barn, det kanske säger någonting om var skon klämmer.

Men jag vet liksom bara inte riktigt hur jag borde vara med mina barn. Jag har aldrig riktigt lärt mig att tala till dem, att uttrycka vad det är som jag känner för dem.

Delvis handlar det om krigets långa skugga, antar jag.

Både min morfar och min farfar var i kriget. De kom bägge hem som djupt förändrade män. Ingendera av dem talade till sina barn om känslor. De kanske inte skulle ha klarat av det utan att bryta ihop totalt. Och det var inte någonting man gjorde på den tiden. Bröt ihop.

En riktig man bar sin smärta i tysthet. En riktig man bet ihop och gick vidare. ”Hanging on in quiet desperation is the English way”. Det stuket, fast på finlandssvenska.

Hur det nu än må vara med den saken så är det sådan som också jag blev. Kanske inte fullt så emotionellt distanserad som min farfar och inte lika trasig som min far, men det finns säkert där inom även mig, traumat från kriget. Eller ekot av det.

Eller är det bara sådana som vi är i det här landet? Emotionella träbockar. Krig eller inte.

Hur som helst så har jag ett problem. Jag vet inte vem jag är som far. Jag drar mig hellre ur och sätter mig i ett hörn och låter min fru, barnens mor, sköta det när det blir för svårt. Lyckligtvis för deras skull är hon väldigt bra på det här.

Men samtidigt så kanske det hade tvingat mig att lära mig snabbare och ta en aktivare del i det hela om hon inte hade varit så bra på det. Jag tycker mig ana det här då när hon inte är hemma, när jag har ensamt ansvar för barnen.

För det är inte så att jag är helt hopplös med dem. Jag ser till att de får mat i sig och kläder på sig och att de kommer i väg i tid till skolan. Jag tycker till och med att det är riktigt trevligt att sköta om dem.

Men inte ens då då är jag mer än en barnvakt, känner jag. Inte ens då lyckas jag göra den där känslomässiga kopplingen med dem. Inte ens då lyckas jag tala till dem så att de hör det som jag vill säga till dem. Att de är mina kära barn. Att jag är stolt över dem och att jag skulle vilja krama dem.

Inte ens det här med att krama dem lyckas jag med nu längre. Jag är rädd för att jag har drivit dem för långt ifrån mig redan för att ens kunna omfamna dem. Jag gör ett tafatt försök då och då men då tittar de bara lite besvärat och kanske rentav ängsligt på mig och slingrar sig loss.

Jag antar att det åtminstone delvis beror på att jag har axlat rollen som min morfar hade, min huvudsakliga manliga förebild då jag själv var barn. Han var alltid närvarande, han bodde i huset på andra sidan gården, så jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar.

Han var som sagt den där typen som inte småpratade i onödan, även om han nog kunde vara hur hjärtlig som helst och alla barnen älskade honom. Men kanske han såg det som sin uppgift att göra det som min egen pappa inte var kapabel till, det där som var prioritet ett när det kom till manligt föräldraskap på den tiden: att göra en karl av sin grabb.

Skillnaden mellan morfar och mig är i varje fall den att han hade en inre säkerhet. Han visste vad han gjorde. Åtminstone fick han det att se ut så. Han hade en naturlig auktoritet. Jag verkar bara desperat och elak när jag försöker utöva disciplin med mina pojkar.

Det är inte det att jag inte kan få dem att lystra till. Det kan jag nog. Jag är två meter lång och har en Darth Vader-röst som kan få vilken liten ewok som helst att göra givakt.

Och frågan är om jag inte är lite för förtjust i just den rollen. Det är typiskt för en som likt mig var en hackkyckling som liten, som mobbades i skolan och som ingen tog på allvar. Sedan när man växer upp och märker att folk lyssnar, då händer det att man blir berusad av sin nyfunna auktoritet.

Jag skriker och gormar på tok för mycket åt mina barn. Åtminstone i förhållande till den mängd snälla och kärleksfulla saker som jag säger till dem.

I och för sig så uppfattar jag det nog som någon sorts kärlek då jag skriker åt dem.

Trots min morfars försök att sätta pli i mig så var jag nämligen en olidlig liten skitstövel som barn, som fick sin vilja igenom alltför lätt. Min mamma hade helt enkelt ingen chans med mig trots att hon gjorde sitt bästa.

Enda barnet var jag dessutom. Jag trodde ju att världen fanns där för mig. Och det är en av livets hårdaste lektioner då en bortskämd liten spoling tvingas finna sig i samhällets spelregler.

Kombinerat med mitt dåliga självförtroende orsakat av mobbningen så var det här ett riktigt jävligt uselt paket av egenskaper som det tog många, långa, smärtsamma år för mig att lära mig av med, för att överhuvudtaget kunna fungera i samhället.

Så i något skede fick jag då tydligen för mig att mina egna barn inte skulle behöva genomlida det här. De skulle lära sig att bete sig, för sitt eget bästa. Men en fast, faderlig och bestämd hand skulle jag visa dem den rätta vägen.

Med den följden att vi nu har ett bestående good cop / bad cop-scenario som spelar ut sig här hemma, med min hustru som den snälla, förstående snuten och jag som… som den där andra typen. Nej, jag slår inte dem, det har jag aldrig gjort och skulle aldrig göra.

Men det oaktat håller jag sakta men säkert på att förvandlas till den där karikatyren av den arge gårdskarlen från gamla Suomi-filmer som alla kvarterets ungar är rädda för även om de inte ens respekterar honom på riktigt.

Vilket är jäkligt synd, för i värsta fall leder det till att det tar åratal för dem som vuxna att hitta nyanserna i sin fadersrelation, så som det var för mig – inte förrän jag var långt över trettio insåg jag till fullo att min egen far inte var den totala bad guy som jag uppfattade honom som barn. Att han innerst inne menade väl men att han saknade förmågan att visa det.

Och i det skedet hade han dessutom redan avlidit så jag fick aldrig tala ut om de här sakerna med honom, jag fick reda ut allt det här helt på egen hand.

Jag, däremot, kunde börja reda ut det här med mina egna barn nu. I dag, här hemma. Min egen far bodde i Sverige under största delen av min barndom. Jag bor här, under samma tak som mina egna barn. Jag kunde tala med dem redan nu i eftermiddag.

Men varför är det så svårt? Varför är det så jobbigt att omsätta det i praktiken när jag utan större svårigheter kan skriva om det? När jag dessutom rätt långt har identifierat problemet, satt fingret på punkten där skon klämmer?

Jag misstänker, dessvärre, att det har att göra med en annan sak förutom de bristande faderskunskaperna som jag har ärvt av min egen pappa. Rädslan för att vara lycklig. Jag har skrivit om det förr, så inte desto mer om det nu.

Men en sak är säker: tiden börjar rinna ut ur timglaset. Jag måste få någonting gjort åt det här snart, medan tid ännu finns.

Jag vidhåller att det finns folk som aldrig borde ha tillåtits att föröka sig. Min egen far var definitivt en av dem, och jag misstänker att jag själv åtminstone hade fått villkor om det hade existerat ett prov i ämnet som man var tvungen att ta sig igenom innan man får OK-stämpeln i pappret.

Men jag vägrar att vara fatalist i den här frågan. Jag har ofta oroat mig för att jag är dömd att begå alla de samma misstagen som min egen far begick. Men så är det ju inte. Var och en av oss är, när det kommer till kritan, sin egen lyckas smed.

Jag måste dessutom inse att jag också är mina barns lyckas smed. Inte bara på det akademiska planet, jag måste inse det på ett konkret och fysiskt och handgripligt sätt. Innan det är för sent.

Jag har aldrig trott på nyårslöften, för jag har alltid varit lite för cynisk för att tro på att vi människor på riktigt skulle ha för avsikt att hålla våra nyårslöften när det kommer till kritan.

Men det här handlar inte om att sluta röka eller att banta bort tio kilo. Det här handlar om två människoliv. Mina egna barns liv. Tre människoliv faktiskt, mitt eget också.

Jag får inte fler chanser att göra det här, jag vet att det är så.

Dags att vakna upp nu och inse det på riktigt.

En annan damm som brast

Sexuellt trakasseri är någonting som jag aldrig har blivit utsatt för, så jag har ingen story att dela med mig om det. Men jag har en annan story om att inte ta någon skit.

För det är ju det som det handlar om, sist och slutligen. Och också i mitt fall var det en damm som brast.

Jag har blivit mobbad. Jag har talat om det till lust och leda, för jag anser inte att det är någonting att skämmas för. Jag hade inte gjort någonting fel, som skulle ha gjort mig förtjänt av det.

Liksom inte heller de som blir trakasserade.

Mobbningen tog slut en dag i augusti 1985. Höstterminen hade precis börjat, och jag hade återvänt från skärgården in till stan.

Det här var någonting som vanligtvis föregicks av en tilltagande, flera veckor lång ångest, gråt och ”jag vill inte gå tillbaka till skolan”. Så också detta år.

Men just det här året hade någonting förändrats. Jag hade förändrats. Jag hade vuxit med sisådär 20 centimeter under sommarlovet. Inte ännu riktigt till mina nuvarande två meter, men inte långt därifrån.

Tjugo centimeter, kanske jag överdriver en aning, men jag hade tänjt ut rejält på längden. Och förlorat några av mina valpkilon.

Man brukar säga att ”jag minns den dagen som igår” och oftast är det en överdrift, men inte beträffande just den här dagen. Jag minns den i nästan skrämmande skarp Kodachrome-detalj.

Jag sitter i skolans bibliotek och försöker, min vana trogen, undvika folksamlingar. Låtsas läsa en Teknikens värld.

Men det går ju inte att gömma sig för mobbarna, de har ett nästan övernaturligt luktsinne. Kanske de kan lukta sig till rädsla som de unga vargar de är.

Mycket riktigt, där kommer de gående in genom dörren. Ställer sig till höger om lånedisken vid dörren till foajén. De är fem stycken. Deras ledare, alfahannen, är en kille med rött hår och hockeyfrilla. Han är kortare än de andra.

De står där och tittar på mig och viskar sinsemellan, och skrattar. Deras blickar bränner hål i min Teknikens värld som jag gör mitt bästa att försvinna bakom.

Jag suckar och blir helt matt och iskall inombords. Ett nytt läsår har börjat. Det här är min verklighet de följande tio månaderna. Det här är mitt liv.

Eller kanske inte.

För genom iskylan stiger en annan känsla, någonting nytt och obekant. Glödhet lava som bryter genom isen. Fast det här minns jag inte, jag fyller bara i, jag målar lite.

Egentligen minns jag bara att det sade ”klick” i huvudet. Eller ”snapp”, som en torr gren som brister. Jag minns att jag stiger upp, långsamt som i ultrarapid.

När man minns avgörande stunder i sitt liv så minns man dem alltid som om de hade utspelat sig superlångsamt. Det är ännu en kliché, men det är sant.

Det beror på att man är så fullständigt på alerten, man ”spelar in” varje intryck i en så hög resolution och så många frames per second att en sekund motsvarar fem då man spelar upp det senare i minnet.

Hur som helst. Jag stiger upp och börjar gå mot pojkarna. Det är en sträcka på kanske tio meter. Jag startar långsamt, som ett ånglokomotiv, som tjuren i en Looney Tunes-animation, men jag får snart upp farten.

När jag är ungefär halvvägs börjar pojkarna göra snabba kalkyler i huvudet och inser att någonting i den här ekvationen inte stämmer. Parametrarna har förändrats. Det är någonting skumt med storleksförhållandena.

Dessutom: bytet rör sig åt fel håll. Mot oss. Riktningen borde vara bortåt från oss.

Och bytet är betydligt större än förra gången då vi jagade.

TV-programmet Strömsö ligger i det här skedet tjugo år eller så i framtiden, så uttrycket ”det gick inte som på Strömsö” existerar inte ännu.

Men om det hade existerat så skulle det vara precis den slutsatsen som de unga vargarna skulle ha anlänt till i det här skedet.

För i det här skedet når jag fram till alfahannen, han med hockeyfrillan. Jag tar tag i hans skjortbröst med bägge händer och kastar honom med full kraft mot bokhyllan som står bakom honom, så att den nästan välter omkull och böcker rasar till golvet med ett brak.

Därefter kastar jag mig över honom på nytt för att, jag vet inte vad, döda honom, det är inte uteslutet att jag skulle ha gjort det om han inte hade varit så liten och kvick i vändningarna.

Den lilla alfahannen med hockeyfrillan tar sig upp på fötterna kvickare än jag någonsin har sett någon resa sig, varefter han springer ut genom bibliotekets dörr.

Jag sätter iväg efter honom, men han är liten och snabb på fötterna. Jag vrålar alla svordomar som jag har i mitt vokabulär efter honom. Upp för trappan, till vänster och in i gymnasiets korridor jagar jag honom.

JAG SKA DÖDA DIG, skriker jag precis som jag springer förbi gymnasiets lärarrums dörr. Det är ett fullständigt primitivt raseri, totalt ohämmat, okontrollerat och – fantastiskt.

För att ta till ytterligare en kliché, jag har aldrig levt så till hundra procent som just i den stunden. Åtta års innesluten vrede släpps loss på vad som bara kan ha tagit två minuter, max, men det känns betydligt längre än så.

Hockeyfrillan når slutet av korridoren, gör en nittio graders sväng till vänster, flyger ned för trappan mot gymnasiets huvudingång, kastar upp dörren och sätter av över gården, ned mot ungdomsgården, ”Röda ladan”, där han försvinner bakom hörnet.

Jag springer ett tiotal meter efter honom men inser att han är för långt borta och för snabb för mig, så jag blir stående och fortsätter skrika kötteder och försäkringar om en nära förestående, våldsam död för honom och hans posse.

Där står jag sedan, framåtböjd i rät vinkel, med armbågarna mot knäna och försöker få hjärtat att sluta försöka hoppa ut ur bröstet på mig.

Vad som hände senare den dagen är höljt i en ogenomtränglig dimma. Fram till den stunden minns jag allting i perfekt 4K-detalj, men resten av dagen har jag inga som helst minnesbilder av.

Jag vet bara att ingen någonsin mobbade mig efter den dagen. Aldrig någonsin mer. Inte så mycket som ett pip hördes från de fem unga alfahannarna, eller någon annan heller för den delen.

Hela återstoden av högstadiet gick jag omkring och försökte förstå vad som hade hänt. I hela min barndom hade jag fått höra att ”du ska vända andra kinden till”, eller ”du ska inte bry dig om dem, då slutar de nog”.

Så fan heller!

Jag menar, jag betraktar mig själv som en övertygad pacifist numera, jag har aldrig någonsin varit i ett enda slagsmål efter den dagen och hoppas att det förblir så, men låt oss nu vara fullständigt ärliga och uppriktiga –

SÄG ALDRIG ATT VÅLD INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, FÖR DET VAR VÅLD OCH INGENTING ANNAT SOM LÖSTE ALLA MINA PROBLEM, EN GÅNG FÖR ALLA!

Mina egna barn har lyckligtvis aldrig blivit mobbade i skolan, vilket har varit en enorm lättnad för mig, men om de skulle bli det så vad skulle jag säga åt dem då? ”Vänd andra kinden till?”

I helvete heller!

Jag skulle säga – faktum är att jag har sagt det, ifall att – ni ska inte ta den sortens skit av någon! Det är helt okej, faktum är att jag uppmuntrar er till det, att stå inte bara där utan ge tillbaka!

Och jag känner ju ett litet stygn av skuldkänsla då säger det, för det går emot allt som jag har lärt mig som barn. Fram till den där dagen då allting förändrades.

Hockeyfrillan då? Vad hände med honom? Tja, det här var alltså Grankulla, så han har antagligen hunnit gå Hanken, ta över familjeföretaget vid det här laget och få ett par små hockeyfrillor.

Vad vet jag.

Och jag vill på riktigt inte glorifiera det här som hände då, även om jag känner en liten stolt gnista av tammesatan inombords medan Tschaikovskis 1812-ouvertyr spelar i huvudet, med kanoner och allt.

Jag önskar på riktigt att jag aldrig hade behövt spränga den dammen.

Men skulle jag göra det igen?

Alldeles säkert!

”Jag ska be för dig!” Tack, men betala hellre en valfri summa till Röda Korset

Sedan debatten i Vasa helt nyligen, och speciellt sedan artikeln i Kyrkpressen, har jag blivit kontaktad av flera oroliga kristna som vill be för min själ. Och det får de så gärna göra om det hjälper dem på något sätt.

Mig hjälper det dessvärre inte. Inte för att jag behöver någon hjälp i det avseendet. Det går absolut ingen nöd på mig just nu.

Det här med böner är en spännande sak. De tröstar ju uppenbarligen den som ber, och många upplever på riktigt att de får svar på sina böner.

Hur det nu kommer sig så minns jag, då böner kommer på tal, ett läsarbrev som tidningen Suosikki publicerade för många år sedan, då jag var i tonåren.

Det var en ung tjej som var ett stort fan av Michael Jackson. ”Fan” är kanske en underdrift. Låt oss säga att hon hade en ”personlig relation” med Michael.

Exakt varför Suosikki publicerade det här brevet vet jag inte, jag har ofta tänkt att det var lite oansvarigt av dem.

Jag är inte säker på vilket det korrekta tillvägagångssättet hade varit, men mer bekräftelse för sina fantasier var sannolikt det sista som tjejen behövde.

Hur som helst, vad den unga damen trodde var alltså att Michael Jackson ”kände” henne personligen och talade till henne via sin musik. Flera av låttexterna var skrivna uttryckligen om och för henne.

Om kvällarna, innan tjejen gick och lade sig, ”talade” hon till Michael Jackson och han talade till henne. De två var väldigt förälskade, och så fort som Michael var färdig med sin världsturné skulle han sända efter sin älskade och låta flyga henne till USA.

Jag har ofta undrat hur det gick för den unga flickan. Hur det gick för Michael Jackson behöver jag inte undra.

Just det här med musik och att vara ett stort fan av någon artist är för övrigt en bra analogi för religiös tro, det har jag alltid ansett. Samma dedikation, samma känsla av att artisten talar ”just till mig”, samma känsla av att alla andra borde få höra det här som jag hör.

Ett annat sätt att se på saken: ”Vet du vad mormor sade?”

Då jag var liten så var min värld betydligt mindre än den är numera. Människorna i min närkrets var stora, mystiska men samtidigt självklara. Och eviga. De måste ju ha funnits där alltid. Och för mig var det självklart att alla kände dem.

Jag kunde säga åt vilt främmande människor som jag träffade att ”Vet du vad mormor sade?” För mig var det fullkomligt otänkbart att alla inte kände min mormor. Alla känner ju mormor, tänkte jag.

Hur skulle någon kunna undgå att känna mormor?

Nå, nu råkar det faktiskt vara så att just min mormor var en väldigt social människa som kände så gott som alla i Grankulla på den tiden, men det fanns bara en människa i världen som hon var ”mormor” för. Det var jag.

Det är en av de största och mest omskakande erfarenheterna med att växa upp, då man inser att alla inte ser det som man själv ser, att de inte känner samma människor, upplever samma saker. Att hela summan av ens erfarenheter är någonting helt unikt.

Det är just den här känslan som jag ofta får då jag talar med troende som går på om Jesus som om det vore den mest självklara saken i världen. ”Vet du vad Jesus sade?”

Hur skulle någon kunna undgå att känna Jesus?

Eller Michael Jackson. Hur kan du undgå att höra att han sjunger just till DIG!

Sorry, men det funkar inte på det sättet.

Fast på någon nivå förstår jag ju hur de tänker och kan relatera till det. Jag har själv vissa låtar som av en eller annan orsak har blivit otroligt viktiga för mig, låtar som jag har lyssnat på under en särskilt avgörande tid i mitt liv och som tycks berätta exakt om mig och de känslor som jag hade då.

Jag har till och med försökt spela dem för min hustru någon gång, och suttit där, hoppfull, och letat genom hennes ansiktsuttryck efter någon sorts igenkännande, någon sorts bekräftelse för att hon hör det som jag hör. Att hon förstår det som jag förstår.

Nå, min hustru är en klok kvinna som hör många saker och förstår mycket, men så klart kan hon inte höra Mike Oldfields Man in the Rain som jag hör den. För hon har inte samma kontext.

Det räcker inte att man tror på Mike Oldfield, eller på min mormor, man borde ha varit där då när det hände. När mormor sade det där som hon sade. Eller när det där hände mig då Mike Oldfields Man in the Rain spelade i bakgrunden.

(Det räcker inte ens att både mormor och Mike Oldfield bevisligen existerade / existerar på riktigt!)

Eller, när det kommer till de här människorna som har skrivit till mig och berättat för mig vad Jesus sade, när han talade till dem, jag borde ha varit där. Inuti deras huvuden, sett med deras ögon och hört med deras ögon.

Men jag var inte där.

Jesus / mormor / Mike Oldfield / Michael Jackson må ha varit fantastiska, alla på sina unika sätt, men när de kommer till kritan så var ingen av dem transcendenta på riktigt. Överskridande. Ovanför och oberoende av våra personliga erfarenheter.

Erfarenheten av dem går inte att förmedla, helt enkelt, inte så som vi önskar eller tror. Jag är ledsen, kära kristna som skriver till mig, men så är det.

Men ni får nog be för mig om ni vill. Fast vill ni göra någon nytta på riktigt, så betala in lite pengar till Röda Korset.