Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Viimeiset tassunjäljet lumessa

Tie kotiin Viikin pieneläinsairaalasta oli pisin ajomatka minkä olen koskaan taittanut, vaikka se ei ollut kuin 20 kilometriä.

Vaimoni sanoi ensimmäisenä sen minkä molemmat huomasimme heti kun astuimme portista kotipihalle: Otton jäljet olivat edelleen siinä lumessa, omenapuun alla.

Noin kaksi tuntia aikaisemmin puhelin oli soinut ja eläinlääkäri oli kertonut sen minkä olin pelännyt kuulevani siitä asti kun jätin Otton tehohoitoon Helsingin yliopiston pieneläinsairaalaan noin vuorokautta aikaisemmin: Otton munuaiset ovat huonossa kunnossa eikä hän tule paranemaan.

Oli jäähyväisten aika.

Tiesimme sen kumpikin vaimon kanssa ajaessamme kohti Viikkiä, vaikka jollain tasolla se edelleenkin tuntuu ihan absurdilta: osa minusta odottaa edelleen että Otto minä hetkenä tahansa loikkaa sohvalle ja käpertyy kylkeeni tuhisemaan tyytyväisenä.

Sommaren 2017-78

On niin kertakaikkisen epäreilua, epätodellista ja sydäntäsärkevää sanoa sitä ääneen: Otto ei enää ole täällä.

Vaikeinta se oli sanoa lapsille, tottakai. ”Ai miten niin Otto ei tule kotiin?” Huono vitsi, iskä. Totta kai se tulee kotiin, miksi ei tulisi?

Niin, miksi et tule, Otto? Ei sinun vielä pitänyt lähteä: saimme viettää vasta vajaat kolme vuotta seurassasi. En voinut kuvitellakaan etteikö edessä olisi vielä ainakin kymmenen vuotta yhteistä aikaa.

Vielä viettäisimme vähintään kymmenen kesää saaressa, jossa juoksisit vapaana, lokkeja jahdaten ja lasten uimaleikkejä tarkasti vartioiden.

Otto pääsee vielä yhdelle matkalle rakastamaansa saareen kun viemme hänen tuhkansa viimeiseen lepoon, saaren etelärinteeseen pehmeän sammaleen alle, missä jo kolme koirakaveria menneiltä vuosikymmeniltä kuuntelevat meren aaltojen liplatusta ja kesätuulten kuiskauksia rannan  suurten mäntyjen latvoissa.

Sommaren2015-0001-146

Siellä lepää myös rakas vanha Elmo, Otton edeltäjä, josta aika jätti 00-luvun lopulla. Oli Elmon ansiota että en voisi enää koskaan edes harkita muuta koirarotua kuin shelttiä.

Miten minkään elävän olennon sydän voikaan olla niin puhdasta kultaa?

Ja miten niin pieni olento voi jättää niin suuren aukon elämäämme kun se yhtäkkiä ei enää ole luonamme?

Miten niin täydellisen kilttiä, rakastettavaa ja kaunista koiraa voisi mitenkään korvata?

No, eihän sitä voikaan mikään toinen koira korvata. Otto oli ainoa laatuaan. Mutta onhan se selvää: aikanaan meillä asuu toinen sheltti, mikä sen nimeksi sitten tuleekaan. Ja me rakastamme sitä varmasti ihan yhtä paljon kuin Ottoa.

Tiedän toki että sen löytäminen tulee olemaan pitkä ja vaikea prosessi, aivan kuten Otton löytäminen oli. Sheltit ovat suosittuja, moni muu tahtoisi sellaisen perheensä jäseneksi.

Sommaren 2016-322

En ikinä unohda miten henkisesti raastavaa oli kiertää kenneleitä ja kasvattajien koteja ja sallia itsensä uskoa että ehkä juuri tämä pieni nyytti tulee jonain päivänä meidän kyydissämme kotiin.

Mutta jokainen kasvattaja etsii tottakai juuri tietynlaista omistajaa pennuilleen. Ja monesti se oli joku toinen kuin meidän perhe.

Mutta lopulta kasvattajan tahto ja meidän omamme kohtasivat, ja eräänä myöhäiskesän kauniina päivänä 2015 palasimme Tampereelta uuden pienen blue merle-harmaan nyyttimme kanssa.

Kuka olisi silloin voinut kuvitellakaan, että yhteinen aikamme jäisi niin lyhyeksi?

Vaikka nyt kun asiaa tarkemmin ajattelemme, Otto ei ollut ihan itsensä viimeiset kuukaudet. Hän vaikutti jotenkin ikäistään paljon vanhemmalta. Askeleessa ei ollut sitä samaa kimmoisuutta ja silmistä puuttui se entisenlainen kipinä.

Olisi se kai jotenkin pitänyt arvata että jotain oli pielessä. Vai olisiko? Minä en ainakaan siihen pystynyt. Jos joku vielä viikko sitten olisi sanonut, että ensi maanantaina Ottoa ei enää ole, niin olisin käskenyt olla puhumatta hulluja ja nauranut.

Nyt itken. En itkenyt näin paljon edes isäni tai isovanhempieni hautajaisissa.

Ehkä koska heidän aikansa oli tullut. Otton aika oli vasta alussa. Eihän tässä todellakaan näin pitänyt mennä. Ei tosiaankaan.

Våren 2016-2

Vaikka kyyneleet nousevat silmiini pelkästä ajatuksestakin, olen silti iloinen että menimme Viikin eläinsairaalaan viimeiselle visiitille, ja kävimme viimeisellä kävelyllä hänen kanssaan.

Ja että olimme siellä kun Otto nukahti viimeisen kerran, ikiuneen. Ettei hänen tarvinnut lähteä yksin, vieraiden ihmisten seurassa. Että hän sai jättää tämän maailman rakkaan ihmisen sylissä.

Olen kiitollinen vaimolleni joka piteli häntä lopun saapuessa. Itse olin muutamaa minuuttia aikaisemmin poistunut odotushuoneen puolella. En vain pystynyt siihen.

Tosin tässä vaiheessa Otto oli jo nukahtanut.

Lepää rauhassa, pieni urhea, rakas ystävämme. Et ole enää tässä maailmassa mutta sydämistämme et poistu ikinä.

Sommaren 2017-161

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.