Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och jag misstänker att jag är en av dem

Dags att komma med en bekännelse. En ganska betydande sådan, faktiskt, långt större än ”det var jag som åt de tre sista gröna kulorna”.

Jag är ingen särskilt bra pappa. Faktum är att jag är en usel pappa.

Det här bekänner jag inte så mycket för mina läsares som för min egen skull.

Jag trodde i något skede, efter att pojkarna föddes, att det är en övergående sak, att jag nog hittar min roll sedan bara jag får orientera mig. Bara jag blir varm i kläderna, liksom.

Men nu har det snart gått elva år sedan min äldre son föddes och det är hög tid att konstatera faktum: det går inte så bra, det här. Någonting måste göras innan det är för sent. Det är fullt möjligt att det redan är det, men jag är ändå skyldig dem en sista ansträngning. Och om inte det räcker så en ansträngning till.

Först lite bakgrund: min egen far var om möjligt ännu sämre på sitt jobb än jag. Det vill säga, han var det utan något som helst tvivel. Han var en av de där som aldrig, under inga som helst omständigheter borde ha tillåtits föröka sig. Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och han var definitivt en av dem.

Beträffande mig själv så misstänker jag under mina mörka stunder att jag också hör till den kategorin. Inte lika entydigt, jag är kanske lite av ett gränsfall i det här avseendet.

Men oavsett om jag borde ha blivit det eller inte så nu är jag hur som helst förälder, så jag har inget val. Den som sig i leken ger, och så vidare. Jag har hoppat i den här sjön, och nu gäller det att simma eller sjunka.

I och för sig, min egen far hoppade också i den här sjön, och det gick inte heller så bra.

Snarare än att sjunka klättrade han tillbaka upp på bryggan och lämnade sin familj sprattlande i vågorna, vilket må te sig som hjärtlöst men under omständigheterna var det det enda som han kunde ha gjort, så illa däran som han var. Annars hade han bara sjunkit som en sten och dragit oss med sig.

Jag växte upp utan far, vilket säkert är en av orsakerna till att jag inte riktigt har funnit min egen roll som pappa, men i min barndom var ett liv utan honom hur som helst ett bättre alternativ än att han skulle ha stannat hemma med mamma och mig. Då hade jag sannolikt inte vuxit upp alls.

Nu är det faktiskt inte så att han inte brydde sig om mig. Det gjorde han nog, på sitt sätt. De är i en kategori helt för sig, de där som inte alls bryr sig om sina barn. Min far brydde sig nog innerst inne, även om han var usel på att visa det. Men han var bara helt enkelt för upptagen med att brottas med sina demoner.

Och så var nog hans fadersinstinkter väldigt, väldigt svaga. Han visste inte ens var och hur man skulle börja, helt enkelt. Han fattade knappast ens vad ett barn är.

Jag är betydligt mer på kartan. Och jag bryr mig definitivt om mina barn, faktum är att jag älskar dem. Jag vet att jag skulle offra mitt liv för dem, om så krävdes.

Men det är bara nivå ett, liksom. Det är fråga ett i faderskapsprovet. Svarar man inte rätt på den så kan man bara knyckla ihop pappret och gå ut, för man är underkänd direkt.

Alla kan dö för sina barn. Det är när det gäller att leva för dem som det blir svårare. Och det är här som jag får problem. Det är här som jag inte riktigt någonsin har fått ändan ur vagnen.

Det faktum att jag sitter här och skriver det här i stället för att gå och säga det här direkt till mina barn, det kanske säger någonting om var skon klämmer.

Men jag vet liksom bara inte riktigt hur jag borde vara med mina barn. Jag har aldrig riktigt lärt mig att tala till dem, att uttrycka vad det är som jag känner för dem.

Delvis handlar det om krigets långa skugga, antar jag.

Både min morfar och min farfar var i kriget. De kom bägge hem som djupt förändrade män. Ingendera av dem talade till sina barn om känslor. De kanske inte skulle ha klarat av det utan att bryta ihop totalt. Och det var inte någonting man gjorde på den tiden. Bröt ihop.

En riktig man bar sin smärta i tysthet. En riktig man bet ihop och gick vidare. ”Hanging on in quiet desperation is the English way”. Det stuket, fast på finlandssvenska.

Hur det nu än må vara med den saken så är det sådan som också jag blev. Kanske inte fullt så emotionellt distanserad som min farfar och inte lika trasig som min far, men det finns säkert där inom även mig, traumat från kriget. Eller ekot av det.

Eller är det bara sådana som vi är i det här landet? Emotionella träbockar. Krig eller inte.

Hur som helst så har jag ett problem. Jag vet inte vem jag är som far. Jag drar mig hellre ur och sätter mig i ett hörn och låter min fru, barnens mor, sköta det när det blir för svårt. Lyckligtvis för deras skull är hon väldigt bra på det här.

Men samtidigt så kanske det hade tvingat mig att lära mig snabbare och ta en aktivare del i det hela om hon inte hade varit så bra på det. Jag tycker mig ana det här då när hon inte är hemma, när jag har ensamt ansvar för barnen.

För det är inte så att jag är helt hopplös med dem. Jag ser till att de får mat i sig och kläder på sig och att de kommer i väg i tid till skolan. Jag tycker till och med att det är riktigt trevligt att sköta om dem.

Men inte ens då då är jag mer än en barnvakt, känner jag. Inte ens då lyckas jag göra den där känslomässiga kopplingen med dem. Inte ens då lyckas jag tala till dem så att de hör det som jag vill säga till dem. Att de är mina kära barn. Att jag är stolt över dem och att jag skulle vilja krama dem.

Inte ens det här med att krama dem lyckas jag med nu längre. Jag är rädd för att jag har drivit dem för långt ifrån mig redan för att ens kunna omfamna dem. Jag gör ett tafatt försök då och då men då tittar de bara lite besvärat och kanske rentav ängsligt på mig och slingrar sig loss.

Jag antar att det åtminstone delvis beror på att jag har axlat rollen som min morfar hade, min huvudsakliga manliga förebild då jag själv var barn. Han var alltid närvarande, han bodde i huset på andra sidan gården, så jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar.

Han var som sagt den där typen som inte småpratade i onödan, även om han nog kunde vara hur hjärtlig som helst och alla barnen älskade honom. Men kanske han såg det som sin uppgift att göra det som min egen pappa inte var kapabel till, det där som var prioritet ett när det kom till manligt föräldraskap på den tiden: att göra en karl av sin grabb.

Skillnaden mellan morfar och mig är i varje fall den att han hade en inre säkerhet. Han visste vad han gjorde. Åtminstone fick han det att se ut så. Han hade en naturlig auktoritet. Jag verkar bara desperat och elak när jag försöker utöva disciplin med mina pojkar.

Det är inte det att jag inte kan få dem att lystra till. Det kan jag nog. Jag är två meter lång och har en Darth Vader-röst som kan få vilken liten ewok som helst att göra givakt.

Och frågan är om jag inte är lite för förtjust i just den rollen. Det är typiskt för en som likt mig var en hackkyckling som liten, som mobbades i skolan och som ingen tog på allvar. Sedan när man växer upp och märker att folk lyssnar, då händer det att man blir berusad av sin nyfunna auktoritet.

Jag skriker och gormar på tok för mycket åt mina barn. Åtminstone i förhållande till den mängd snälla och kärleksfulla saker som jag säger till dem.

I och för sig så uppfattar jag det nog som någon sorts kärlek då jag skriker åt dem.

Trots min morfars försök att sätta pli i mig så var jag nämligen en olidlig liten skitstövel som barn, som fick sin vilja igenom alltför lätt. Min mamma hade helt enkelt ingen chans med mig trots att hon gjorde sitt bästa.

Enda barnet var jag dessutom. Jag trodde ju att världen fanns där för mig. Och det är en av livets hårdaste lektioner då en bortskämd liten spoling tvingas finna sig i samhällets spelregler.

Kombinerat med mitt dåliga självförtroende orsakat av mobbningen så var det här ett riktigt jävligt uselt paket av egenskaper som det tog många, långa, smärtsamma år för mig att lära mig av med, för att överhuvudtaget kunna fungera i samhället.

Så i något skede fick jag då tydligen för mig att mina egna barn inte skulle behöva genomlida det här. De skulle lära sig att bete sig, för sitt eget bästa. Men en fast, faderlig och bestämd hand skulle jag visa dem den rätta vägen.

Med den följden att vi nu har ett bestående good cop / bad cop-scenario som spelar ut sig här hemma, med min hustru som den snälla, förstående snuten och jag som… som den där andra typen. Nej, jag slår inte dem, det har jag aldrig gjort och skulle aldrig göra.

Men det oaktat håller jag sakta men säkert på att förvandlas till den där karikatyren av den arge gårdskarlen från gamla Suomi-filmer som alla kvarterets ungar är rädda för även om de inte ens respekterar honom på riktigt.

Vilket är jäkligt synd, för i värsta fall leder det till att det tar åratal för dem som vuxna att hitta nyanserna i sin fadersrelation, så som det var för mig – inte förrän jag var långt över trettio insåg jag till fullo att min egen far inte var den totala bad guy som jag uppfattade honom som barn. Att han innerst inne menade väl men att han saknade förmågan att visa det.

Och i det skedet hade han dessutom redan avlidit så jag fick aldrig tala ut om de här sakerna med honom, jag fick reda ut allt det här helt på egen hand.

Jag, däremot, kunde börja reda ut det här med mina egna barn nu. I dag, här hemma. Min egen far bodde i Sverige under största delen av min barndom. Jag bor här, under samma tak som mina egna barn. Jag kunde tala med dem redan nu i eftermiddag.

Men varför är det så svårt? Varför är det så jobbigt att omsätta det i praktiken när jag utan större svårigheter kan skriva om det? När jag dessutom rätt långt har identifierat problemet, satt fingret på punkten där skon klämmer?

Jag misstänker, dessvärre, att det har att göra med en annan sak förutom de bristande faderskunskaperna som jag har ärvt av min egen pappa. Rädslan för att vara lycklig. Jag har skrivit om det förr, så inte desto mer om det nu.

Men en sak är säker: tiden börjar rinna ut ur timglaset. Jag måste få någonting gjort åt det här snart, medan tid ännu finns.

Jag vidhåller att det finns folk som aldrig borde ha tillåtits att föröka sig. Min egen far var definitivt en av dem, och jag misstänker att jag själv åtminstone hade fått villkor om det hade existerat ett prov i ämnet som man var tvungen att ta sig igenom innan man får OK-stämpeln i pappret.

Men jag vägrar att vara fatalist i den här frågan. Jag har ofta oroat mig för att jag är dömd att begå alla de samma misstagen som min egen far begick. Men så är det ju inte. Var och en av oss är, när det kommer till kritan, sin egen lyckas smed.

Jag måste dessutom inse att jag också är mina barns lyckas smed. Inte bara på det akademiska planet, jag måste inse det på ett konkret och fysiskt och handgripligt sätt. Innan det är för sent.

Jag har aldrig trott på nyårslöften, för jag har alltid varit lite för cynisk för att tro på att vi människor på riktigt skulle ha för avsikt att hålla våra nyårslöften när det kommer till kritan.

Men det här handlar inte om att sluta röka eller att banta bort tio kilo. Det här handlar om två människoliv. Mina egna barns liv. Tre människoliv faktiskt, mitt eget också.

Jag får inte fler chanser att göra det här, jag vet att det är så.

Dags att vakna upp nu och inse det på riktigt.

Projekt ”Sälja Finland till högstbjudande” går in på slutrakan

Jag vet att jag kommer att få svets för det här av mina kolleger från politik och samhälle, jag är en neslig populist som skäller utan att komma med egna förslag till lösning.

So be it.

Men jag rår inte för att jag är genuint övertygad om att vi har att göra med en regering som under sin mandatperiod har haft exakt noll avsikter att göra det som är rätt med tanke på allas vårt bästa. De bryr sig fullständigt och uteslutande om sina finansiärers intressen.

Med ”dem” avser jag främst samlingspartiet och cirka en tredjedel av centerns riksdagsgrupp. Sipilä och hans inre krets. Resten har antagligen fejdat ut och gått och fiskat mentalt för länge sedan.

Men de som kör det här projektet menar allvar nu, för sanden börjar ta slut i timglaset.

Så här har de planerat det, ser ni: de har det innevarande året på sig att få saker och ting fixade, de rätta samhällssektorerna sålda åt rätta finansiärers kompisar.

Just nu tycks det kvitta hur illa det ser ut. Mr. Hyde får glimta fram lite oftare än vad som i normala fall skulle anses vara hälsosamt för en politikers karriär. Hur mycket som helst, faktiskt.

Det kan inte hjälpas att det är fullt uppenbart till och med för de nyligen lobotomerade att det här bara är en illa maskerad exekutiv auktion av de gemensamma tillgångarna, de rår inte för det just nu att det är fullkomligt uppenbart.

Liket måste plundras nu, medan det ännu är mer än ett år kvar till nästa riksdagsval. De vet att de behöver minst ett år på sig för den politiska demensen att sätta in hos folket.

Det vill säga, detta gäller dem som fortfarande utgår från att de kommer att söka fortsatt förtroende. De som inte har en bekväm livbåt väntande hos de privata aktörer åt vilka de just nu agerar gökungar i statens bo.

Det finns säkert en eller annan samlingspartist som på riktigt vill fortsätta regera på lång sikt, partiapparaten måste åtminstone bevaras intakt, för det kommer fortfarande att finnas saker och ting att sälja här under de fyra åren efter nästa riksdagsval.

Därför behöver de stycka samhällsliket så kvickt och så grundligt som de kan nu, och sälja ut så mycket av lösöret som de kan, för att ha råd att hålla en förhållandevis låg profil under 2018, medan dammet lägger sig, liksom.

De vet att de alltid kan blåneka till en del av det sedan, i bästa ”alternativa fakta”-anda men det är hur som helst nödvändigt med åtminstone ett år av tid för folk att glömma.

Regeringen räknar dessutom med att konjunkturprognoserna slår in och den ekonomiska tillväxten håller i sig åtminstone ett år till, så att de kan låtsas som att det är deras förtjänst sedan när det är dags för debatterna inför riksdagsvalet.

Problemet är bara, och de vet det, att med den osäkrade granaten Trump i Vita huset så är det mer än sannolikt att en eller flera stora, feta käppar körs in i tillväxthjulets ekrar långt innan de har råd att andas ut.

Därför brinner det som sagt i knutarna nu. Ser ni suspekta, omärkta paketbilar parkerade längs landsvägarna och karlar uppe i telefonstolparna i färd med att knycka koppartråd, var inte förvånade.

”Den som tar han har” är mottot just nu. ”Du skall icke stjäla mer än du orkar bära” for redan för ett par månader sedan.

Har du guldplomber så skulle jag inte rekommendera att gapa alltför stort och alltför länge de kommande månaderna.

Saker som är fel i världen: cancer, krig och – tydligen – skärgårdens förbindelsebåtar

Skärgårdens förbindelsebåtar? På allvar, Wahlroos? Av alla hundvalpar som man kan sparka i världen så valde han att sparka just den?

Hur många av oss brukar vakna om morgnarna och tänka att ”om de förbannade skäriborna bara blev av med sin eländiga kostnadsfria förbindelsebåtstrafik så skulle nog världen vara en betydligt bättre plats!”

Nå inte värst många, främst de vars namn börjar på B och slutar på jörn Wahlroos. De där som tittar på Stormskärs Maja och skrattar så magen hoppar när Janne får väderkvarnsvingen i huvet.

aee70a3b856efc2f771e7cdb43bbb5d3--queen-freddie-mercury-killer-queen

Jag upprepar, skärgårdens förbindelsebåtar? Hur i hela helsefyr tänkte mannen där? ”De bekväma skäridjävlarna kan väl köpa Targa 46:or som hederligt folk!”

”Let them åka Nauticat he says, just like Marie Antoinette”

Och hur kan det komma sig att han hade någonting kvar i blåsan att stänka på förbindelsebåtarna, när han alldeles nyss hade lättat på den mot grundlagen i en halvtimme?

På riktigt, vad tusan hände? I min barndom svor de mest übermörkblåa brukspatronerna och högerhökarna med bägge händer på grundlagen.

(Okej då, kanske främst för att den var allt som stod i vägen för Kekkonens ambitioner att utropa sig till kejsare, men i alla fall.)

Den tidens yttersta parti på högerkanten hette POP (Perustuslaillinen oikeistopuolue, konstitutionella högerpartiet). Georg C. Ehrnrooth, you know.

Nu spottar Wahlroos på grundlagen som om den vore inledningsspåret på Agit Props Greatest Hits och kallar grundlagsutskottet vänstervridet.

Kan den mannen bli mer av en karikatyr av sig själv?

Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.

För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad

 

Vi måste tala om kärnvapen!

Borde vi tala öppet om kärnvapen och risken för kärnvapenkrig, eller borde vi tiga om saken eftersom ämnet kan vara ångestframkallande för vissa? Senast i dag satt till exempel jag i studion och talade om Nordkoreas kärnvapen och risken för att vapenskramlet mellan USA och N-korea hettar upp till en regelrätt termonukleär kraftmätning.

Klart vi borde tala om kärnvapen! Att inte tala om obehagliga, skrämmande saker skapar en aura av mystik kring dem och gör dem ännu mer skrämmande. Bättre då att lyfta fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Berätta att det här är läget, det här kan hända, men att det är långt ifrån självklart att det händer!

Speciellt om så många som möjligt säger till på skarpen: Nej! Vi tillåter inte att det här händer!

Kärnvapen är inte någon sorts sagoväsen med en egen vilja, de är inte som Tolkiens härskarring. De är vanliga föremål, passiva vapen, onekligen oerhört farliga sådana, som hanteras av vanliga människor. Människor med barn, familjer, vanliga liv. Också politikerna som bestämmer om vapnen är vanliga människor.

Och de här människorna behöver höra en så stor kör av röster som möjligt som säger samma sak: nej, ni ska inte ens tänka på att använda de där sakerna.

Det var så stormakterna på 80-talet kom till slutsatsen att den här charaden har gått långt nog, och blåste av kärnvapenracet. Inte för att Frodo kastade plutoniumringen i en krater, utan för att kören av vanliga människors röster blev hög nog för att de som satt med fingret på knapparna inte kunde undvika att höra den.

Den sade: ”Ni är fanimej inte kloka! Lägg bort de där sakerna, fattar ni vad de gör?”

Jag var tonåring under det Kalla krigets slutskede, jag är en av de där som ”grew up tall and proud / in the shadow of the Mushroom cloud” som Queen sjunger om. Inte en dag gick utan att vi tänkte på det där jäkla molnet och dess långa skugga.

Så trötta blev vi på att tänka på hela saken att vi lät saken falla i glömska, mer eller mindre, sen då det hela var över. Kalla kriget alltså. Sedan talade ingen om saken på tjugo år eller så.

Ironiskt nog var det då som det blev farligt igen, när folk började glömma. För kärnvapnen försvann ingenstans. USA och Ryssland har fortfarande tusentals kärnstridsspetsar, mer än nog för att förinta oss alla flera gånger om.

Absurt är ju vad det är. Och det behöver sägas. Det är inte pacifism, det är sunt förnuft. Kärnvapnen var aldrig menade att användas. ”When two tribes go to war / one is all that you can score.” Den som använder dem har förlorat redan medan den interkontinentala ballistiska missilen ännu är i luften.

Det här behöver sägas. Om och om igen. Tills någon lyssnar, och innan Bono börjar tala om det för då är det för sent. ”Nej! Lägg av nu. Lägg bort de där sakerna. Vi är inte rädda för dem, vi är rädda för er, för ni har fler lösa skruvar än K-rauta om ni ens tänker på att använda dem. Skärp er!”

End rant.