Nu är det vinter och pulkan den slinter inte

I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.

För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.

Nähä.

Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?

Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.

Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.

Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.

Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.

Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.

2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.

Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.

Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.

2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.

Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?

Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?

Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?

(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)

Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].

Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.

Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!

(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)

Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.

Ryska troll i rymden: ”Vi ska kolla om Neil Armstrong verkligen gick på månen!”

I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.

Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.

Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.

Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.

För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.

Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?

zzzzUntitled

En skolgård i Grankulla, cirka 1979: ”Jävla jude!”

I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.

Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.

Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.

Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”

Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.

Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.

Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.

Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.

Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?

En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.

Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.

Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.

Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.

Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.

Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.

Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.

Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.

Så länge som man ännu får åka hem från dem.

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

Projekt ”Sälja Finland till högstbjudande” går in på slutrakan

Jag vet att jag kommer att få svets för det här av mina kolleger från politik och samhälle, jag är en neslig populist som skäller utan att komma med egna förslag till lösning.

So be it.

Men jag rår inte för att jag är genuint övertygad om att vi har att göra med en regering som under sin mandatperiod har haft exakt noll avsikter att göra det som är rätt med tanke på allas vårt bästa. De bryr sig fullständigt och uteslutande om sina finansiärers intressen.

Med ”dem” avser jag främst samlingspartiet och cirka en tredjedel av centerns riksdagsgrupp. Sipilä och hans inre krets. Resten har antagligen fejdat ut och gått och fiskat mentalt för länge sedan.

Men de som kör det här projektet menar allvar nu, för sanden börjar ta slut i timglaset.

Så här har de planerat det, ser ni: de har det innevarande året på sig att få saker och ting fixade, de rätta samhällssektorerna sålda åt rätta finansiärers kompisar.

Just nu tycks det kvitta hur illa det ser ut. Mr. Hyde får glimta fram lite oftare än vad som i normala fall skulle anses vara hälsosamt för en politikers karriär. Hur mycket som helst, faktiskt.

Det kan inte hjälpas att det är fullt uppenbart till och med för de nyligen lobotomerade att det här bara är en illa maskerad exekutiv auktion av de gemensamma tillgångarna, de rår inte för det just nu att det är fullkomligt uppenbart.

Liket måste plundras nu, medan det ännu är mer än ett år kvar till nästa riksdagsval. De vet att de behöver minst ett år på sig för den politiska demensen att sätta in hos folket.

Det vill säga, detta gäller dem som fortfarande utgår från att de kommer att söka fortsatt förtroende. De som inte har en bekväm livbåt väntande hos de privata aktörer åt vilka de just nu agerar gökungar i statens bo.

Det finns säkert en eller annan samlingspartist som på riktigt vill fortsätta regera på lång sikt, partiapparaten måste åtminstone bevaras intakt, för det kommer fortfarande att finnas saker och ting att sälja här under de fyra åren efter nästa riksdagsval.

Därför behöver de stycka samhällsliket så kvickt och så grundligt som de kan nu, och sälja ut så mycket av lösöret som de kan, för att ha råd att hålla en förhållandevis låg profil under 2018, medan dammet lägger sig, liksom.

De vet att de alltid kan blåneka till en del av det sedan, i bästa ”alternativa fakta”-anda men det är hur som helst nödvändigt med åtminstone ett år av tid för folk att glömma.

Regeringen räknar dessutom med att konjunkturprognoserna slår in och den ekonomiska tillväxten håller i sig åtminstone ett år till, så att de kan låtsas som att det är deras förtjänst sedan när det är dags för debatterna inför riksdagsvalet.

Problemet är bara, och de vet det, att med den osäkrade granaten Trump i Vita huset så är det mer än sannolikt att en eller flera stora, feta käppar körs in i tillväxthjulets ekrar långt innan de har råd att andas ut.

Därför brinner det som sagt i knutarna nu. Ser ni suspekta, omärkta paketbilar parkerade längs landsvägarna och karlar uppe i telefonstolparna i färd med att knycka koppartråd, var inte förvånade.

”Den som tar han har” är mottot just nu. ”Du skall icke stjäla mer än du orkar bära” for redan för ett par månader sedan.

Har du guldplomber så skulle jag inte rekommendera att gapa alltför stort och alltför länge de kommande månaderna.

Saker som är fel i världen: cancer, krig och – tydligen – skärgårdens förbindelsebåtar

Skärgårdens förbindelsebåtar? På allvar, Wahlroos? Av alla hundvalpar som man kan sparka i världen så valde han att sparka just den?

Hur många av oss brukar vakna om morgnarna och tänka att ”om de förbannade skäriborna bara blev av med sin eländiga kostnadsfria förbindelsebåtstrafik så skulle nog världen vara en betydligt bättre plats!”

Nå inte värst många, främst de vars namn börjar på B och slutar på jörn Wahlroos. De där som tittar på Stormskärs Maja och skrattar så magen hoppar när Janne får väderkvarnsvingen i huvet.

aee70a3b856efc2f771e7cdb43bbb5d3--queen-freddie-mercury-killer-queen

Jag upprepar, skärgårdens förbindelsebåtar? Hur i hela helsefyr tänkte mannen där? ”De bekväma skäridjävlarna kan väl köpa Targa 46:or som hederligt folk!”

”Let them åka Nauticat he says, just like Marie Antoinette”

Och hur kan det komma sig att han hade någonting kvar i blåsan att stänka på förbindelsebåtarna, när han alldeles nyss hade lättat på den mot grundlagen i en halvtimme?

På riktigt, vad tusan hände? I min barndom svor de mest übermörkblåa brukspatronerna och högerhökarna med bägge händer på grundlagen.

(Okej då, kanske främst för att den var allt som stod i vägen för Kekkonens ambitioner att utropa sig till kejsare, men i alla fall.)

Den tidens yttersta parti på högerkanten hette POP (Perustuslaillinen oikeistopuolue, konstitutionella högerpartiet). Georg C. Ehrnrooth, you know.

Nu spottar Wahlroos på grundlagen som om den vore inledningsspåret på Agit Props Greatest Hits och kallar grundlagsutskottet vänstervridet.

Kan den mannen bli mer av en karikatyr av sig själv?

Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet 2017. AfD kammade då hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan står högt i kurs särskilt i valtider. Och framför allt då den medelålders vita heterosexuella mannen. Han är på en och samma gång en stackars utsatt sate som behöver värnas om, och den evige Väinämöinen, ett orakel, den ultimata auktoriteten i alla de stora frågorna.

Mannen på gatan vet hur saker och ting ligger till, helt enkelt. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, och han kan kommunicera det till omvärlden: Mannen på gatan ”säger som det är” på ditt eget språk. För han är som du och jag. Han är vanlig, han är inget speciellt, och just det gör honom speciell.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen extra merit i att vara medelmåttig och inget speciellt. Det gör mig inte desto sämre heller, men att vara ”en man av folket” är tammetusan ingenting jag sätter på min CV.

Tänk på saken: behöver du en bypassoperation vill du garanterat inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Flyger du till Hotahejti vill du inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Åt dina barn vill du inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den klokaste, vältaligaste, högst utbildade, kunnigaste, mest framsynta, mest kreativa och insiktsfulla personen som går att finna.

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Just därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad. Det betyder bara att jag känner mina egna styrkor och svagheter. Och politik hör inte till mina styrkor. I det avseendet är jag ”mannen på gatan”.

Rösta inte på mig. Rösta på någon som kan bättre.

Vi måste tala om kärnvapen!

Borde vi tala öppet om kärnvapen och risken för kärnvapenkrig, eller borde vi tiga om saken eftersom ämnet kan vara ångestframkallande för vissa? Senast i dag satt till exempel jag i studion och talade om Nordkoreas kärnvapen och risken för att vapenskramlet mellan USA och N-korea hettar upp till en regelrätt termonukleär kraftmätning.

Klart vi borde tala om kärnvapen! Att inte tala om obehagliga, skrämmande saker skapar en aura av mystik kring dem och gör dem ännu mer skrämmande. Bättre då att lyfta fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Berätta att det här är läget, det här kan hända, men att det är långt ifrån självklart att det händer!

Speciellt om så många som möjligt säger till på skarpen: Nej! Vi tillåter inte att det här händer!

Kärnvapen är inte någon sorts sagoväsen med en egen vilja, de är inte som Tolkiens härskarring. De är vanliga föremål, passiva vapen, onekligen oerhört farliga sådana, som hanteras av vanliga människor. Människor med barn, familjer, vanliga liv. Också politikerna som bestämmer om vapnen är vanliga människor.

Och de här människorna behöver höra en så stor kör av röster som möjligt som säger samma sak: nej, ni ska inte ens tänka på att använda de där sakerna.

Det var så stormakterna på 80-talet kom till slutsatsen att den här charaden har gått långt nog, och blåste av kärnvapenracet. Inte för att Frodo kastade plutoniumringen i en krater, utan för att kören av vanliga människors röster blev hög nog för att de som satt med fingret på knapparna inte kunde undvika att höra den.

Den sade: ”Ni är fanimej inte kloka! Lägg bort de där sakerna, fattar ni vad de gör?”

Jag var tonåring under det Kalla krigets slutskede, jag är en av de där som ”grew up tall and proud / in the shadow of the Mushroom cloud” som Queen sjunger om. Inte en dag gick utan att vi tänkte på det där jäkla molnet och dess långa skugga.

Så trötta blev vi på att tänka på hela saken att vi lät saken falla i glömska, mer eller mindre, sen då det hela var över. Kalla kriget alltså. Sedan talade ingen om saken på tjugo år eller så.

Ironiskt nog var det då som det blev farligt igen, när folk började glömma. För kärnvapnen försvann ingenstans. USA och Ryssland har fortfarande tusentals kärnstridsspetsar, mer än nog för att förinta oss alla flera gånger om.

Absurt är ju vad det är. Och det behöver sägas. Det är inte pacifism, det är sunt förnuft. Kärnvapnen var aldrig menade att användas. ”When two tribes go to war / one is all that you can score.” Den som använder dem har förlorat redan medan den interkontinentala ballistiska missilen ännu är i luften.

Det här behöver sägas. Om och om igen. Tills någon lyssnar, och innan Bono börjar tala om det för då är det för sent. ”Nej! Lägg av nu. Lägg bort de där sakerna. Vi är inte rädda för dem, vi är rädda för er, för ni har fler lösa skruvar än K-rauta om ni ens tänker på att använda dem. Skärp er!”

End rant.