Hur röd var solnedgången på riktigt?

Fredgskvällen bjöd på en färgsprakande solnedgång med horisonten glödande i varmt djuröda nyanser. Ändå, när man ser på alla bilder som delades på Facebook så var det en betydligt kyligare, mer blå- och lilaaktig himmel som folk hade förevigat. Vad beror det på?

Nå det beror ju förstås på att våra kameror, då de är inställda på helautomatik och får bestämma vitbalansen själva, så tänker de ”här måste det vara något fel, så där rött är ingenting, bäst att jag skruvar upp det blåa.”

De är inställda enligt det som uppfattas som normalt: en genomsnittlig eftermiddag i Tokyo med blå himmel, eller någonting ditåt. Och sedan när de ställs inför en nordisk solnedgång i september så blir det inte riktigt sådär varmt och rött på bilden som när vi såg det med egna ögon.

Ta nu min egen Nikon till exempel. Så här tyckte den att solnedgången borde se ut:

Sommaren 2017-184.jpg

Här är vitbalansen ställd på 2650 Kelvin. Kalla mig galen, men så här blå var solnedgången definitivt inte! Den var betydligt rödare än så här.

Vi ska se vad Lightroom, bildbehandlingsprogrammet som jag använder, tycker om kvällsskyn och hur den borde se ut. Så här:

Sommaren 2017-187.jpg

Skillnaden är inte hårresande stor precis. Lightroom tolkade bildens vitbalans som lite varmare än kameran, 3250 Kelvin. Men fortfarande betydligt blåare än jag såg den solnedgången.

Hur såg jag den då? Nå så här:

Sommaren 2017-188.jpg

Det här är exakt samma bild, men med vitbalansen ställd på 8500 för att behålla den varma röda glöden som automatiken ville färga kyligt blå. Det här är på riktigt så som mitt mänskliga öga såg den. Den var absurt, nästan komiskt glödande röd. Så som den bara är här på våra breddgrader så här års.

Och jag vågar påstå att det här är närmare hur också ni såg solnedgången än hur både min kameras och mitt bildbehandlingsprograms automatik tolkade den.

Jag fotar för övrigt alla mina bilder i RAW, så att jag ska kunna korrigera bland annat färgtemperaturen efteråt, när kameran har varit ute och cyklat.

Fotar man i jpeg så får man mer eller mindre nöja sig med den färgtemperatur som kameran har valt åt en, för den ”låser” färgtemperaturen och alla de andra värdena när den ”framkallar” jpeg-filen åt en.

Ändå tycks folk anse att en jpeg är närmare ”sanningen”, den är ”äkta” i motsats till en bild som är behandlad till exempel i Lightroom eller Photoshop, den är ”photoshoppad”.

Vaddå, bara för att jag själv fattar beslutet om till exempel färgtemperaturen, i stället för kamerans algoritm, som bevisligen är väldigt lätt att lura och som inte har någon aning om vad som är viktigt i bildens motiv.

Who you gonna believe? Ditt eget öga eller algoritmen i din iphone, din Canon eller Nikon eller vad du än plåtar med?

Jag vet vilket jag tror mer på.

Höst i luften och lust i höften

Vägen hem var i sanning mycket lång och inte var det många jag mötte.

Jag tilbringade semesterns sista lördag med att fotografera ett bröllop i Vanda. Många lyckönskningar till brudparet, hoppas ni blir lika lyckliga tillsammans som ni var vackra.

Men hör ni, ha respekt för bröllopsfotografer. De jobbar häcken av sig. Jag måste ha sprungit en halvmaraton igår, minst. Baklänges. Med fem kilo glas och järn by Nikon hängande om halsen.

Det var brutalt. Speciellt som jag ännu inte är helt i hundraprocentigt skick ännu. ”Du är jättesvettig”, sade en liten tjej åt mig. Jo, jag vet. Min kostym kunde inte ha varit blötare om jag hade stått ute i ösregnet i en timme.

Brudparet hade dock hyfsad tur med vädret. Några sporadiska skurar men annars sken solen mellan spridda moln hela dagen. Perfekt väder för fotograferande. Dramatiskt sensommarljus med djupa kontraster och mättade färger.

Vägen hem ja. Klockan var halv elva när jag startade från Vanda. Familjen var fortfarande på stugan i Barösund så jag tänkte att jag ansluter mig till dem. Det går till framåt ettiden på natten innan jag är framme, men det må vara hänt. Jag ville vakna upp i min säng på holmen på min sista lediga dag.

Jag klev i båten strax efter midnatt. Nätterna börjar vara rejält mörka nu. Jag kan de här vattnen som mina egna fickor, men mörkersynen är inte vad den har varit så jag är alltid lite orolig när jag kör båt om natten. Grynnor och skär verkar förvandlas till Mårror som vandrar omkring om natten och återfinns där man inte minns att de skulle ha funnits dagtid.

Men den här gången hade jag ingenting att oroa mig för. En stor fet augustimåne hängde i skyn och lyste upp fjärdarna för mig hela vägen till Kolholm. Det var bokstavligen bara för mig att följa mångatan som den friska sydvästvinden beredde för mig.

Det var en av de där scenerna som man avsiktligt låter bli att fotografera trots att man har kamera-arsenalen där i väskan intill på durken. Vissa syner är bara för delikata och andäktiga för att man ska vilja förstöra det perfekta minnet av dem med bristfälliga bilder.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är höst i luften nu. Det känns som tidig september snarare än tidig augusti. Sommarens lågtrycksdominerade vädermönster med den varma luften som strömmade förbi oss på sydsidan tycks hålla i sig. Borgar för en intressant vinter om ingenting avgörande händer.

I dag känns det i kroppen att man har jobbat hårt dagen innan. Grymma kramper i benen hela natten. Jag drack säkert på tok för lite hela dagen medan jag fotograferade. Speciellt med tanke på att jag inte ännu är helt och hållet i skick.

Det suger nog att bli gammal, vet ni. Anden vill så gärna men kroppen protesterar och stretar emot. Jag borde ha tagit det här i beaktande när jag lovade ställa upp som fotograf. Jag var sjuk då redan när vi avtalade om saken med brudgummen, men tänkte att jag nog hinner ta igen mig tills bröllopet.

Vilket jag nog inte riktigt hann. Det blir till att gå till läkaren, ta EKG och allt det där så fort som jag kommer till stan. För säkerhets skull.

Nå men brudparet fick sina bilder, vilket är huvudsaken.

Det var hur som helst de sista funderingarna från stugverandan för min del den här semestern. Vemodigt som alltid men åtminstone barnen hoppar jämfota av iver inför tanken på att få återvända till stan. ”Oj så härligt att skolan börjar!” tjoade Victor i morse. Sade jag så en enda gång då jag var i hans ålder? Jag betvivlar det.

Några random anteckningar från fotonördens häfte:

  • Ett hederligt gammalt spegelreflex-kamerahus klår fortfarande de spegellösa kamerorna i hårt proffsbruk. Inte minst när det kommer till batteritiden. Jag hade tre fulladdade batterier till min D810 och efter nästan 100 gigabyte med bilder har jag fortfarande en stolpe kvar i batterimätaren på den första ackun. Behövde inte byta batteri en enda gång.
  • Hur många minneskort du än har med dig när du ska fota ett bröllop, se till att ha åtminstone ett till. Ett trettiotvå gigabytes kort räcker inte långt.
  • För seriöst fotande vill du ha ett kamerahus med två kortplatser så att det andra kortet är som backup, om det första strular. En kortkrasch som gör att brudparets kyss vid altaret försvinner ut i bitrymden är inte acceptabelt.
  • Se till att ha kort som klarar av att absorbera mängder data som väller in från sensorn när du kör med rapid fire under de kritiska, viktiga stunderna. Om buffern blir full precis då Kyssen ska äga rum så hjälper det inte med förklaringar efteråt.
  • Du kan aldrig ha för många objektiv men två stycken klarar du inte dig utan, eller ska vi säga att jag klarar inte mig utan dem: de sanna klassikerna, Nikkor 24-70 f/2.8 och 70-200 f/2.8. Har du dem så kan du täcka de allra flesta situationerna, med genomgående god ljusstyrka. Ett eller annat ljuskraftigt primeobjektiv är alltid bra att ha, en 85 mm f/1.4 är porträttkungen, men i praktiken är tempot så hetsigt att största delen av dagen sitter någondera av zoomarna på.
  • En eller flera bastanta blixtar som inte kroknar hur mycket du än hoppar jämfota på avtryckaren med fingret. Jag har ett par av Nikons SB-910 och de är rena rama Gatlingkulsprutorna. Pumpar ut löjliga mängder ljus. Bra blixtar kostar förstås, men det är en investering som man aldrig ångrar efteråt.
  • Överlag så är det inte klokt vilken skillnad det är på fotoutrustning för yrkesbruk och hobbyprylar. Där har Nikon verkligen träffat rätt. Det är inte klokt vilka mängder stryk deras proffsprylar kan ta och ändå fungera pålitligt i ur och skur, i alla tänkbara temperaturer och fuktighetsgrader.
  • Ingen kamerautrustning i världen, vad den än kostar, kommer att ge dig bra bilder om du inte vet vad du ska göra med den. De olika knapparnas placering och vad de gör måste sitta i ryggraden och man måste kunna byta inställningar i flykten och i blindo, speciellt på ett bröllop där situationerna avlöser varandra med blixtens hastighet.