Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Glöm det breda bildformatet, snart tittar vi alla på vertikal-TV!

Under Hollywoods guldålder blev biodukarna bredare och bredare (tänk CinemaScope). TV hade länge bildformatet 4:3 men numera är det 16:9 som gäller, även om försök att smyga in ännu bredare bildformat har förekommit från branschfolkets sida.

Varför? Jag menar, i verkligheten är det ju kidsen som bestämmer de här sakerna. De tittar på nästan allting i sina mobiler, som blir bara högre och smalare.

Vi har gått från Nokias små, horisontella displayer till vertikalt 16:9 till 18:9 (2:1) som håller på att bli den nya standarden.

Och kidsen är ju för lata för att svänga på sina skärmar, oavsett om de filmar eller tittar. De håller sina skärmar vertikalt också då de tittar på Netflix bredskärmsmaterial. Vilket betyder att de använder kanske en tredjedel av skärmen till effektivt tittande, resten går åt kråkorna.

zzzUntitled

Industrin kommer naturligtvis att fortsätta ignorera det här och försöka prångla allt bredare bildformat. De försökte desperat införa böjda, breda skärmar, som ingen ville ha, naturligtvis.

Men eftersom det är kidsen som bestämmer så kommer de att rösta med fötterna vilket betyder att industrin till slut blir tvungen att ta skeden i vacker hand och införa TV-skärmar med vertikal 18:9 eller ännu smalare.

Jag upprepar: din framtida TV kommer att vara en hög, smal pelare på din vägg.

Och Hollywood kommer naturligtvis att få anpassa sig till det här och börja spela in sina filmer vertikalt. Vilket betyder ett slut på alla vida vidder. James Bond kommer att få börja idka biljakter som filmas bakifrån eller framifrån.

Att titta på fotboll kommer ju att bli ett helsike, eftersom man i praktiken bara kommer att kunna följa med en spelare i taget.

Korgboll kommer däremot att bli en populär TV-sport med det nya vertikala bildformatet. Av ganska uppenbara skäl.

Är det förresten någon som kommer ihåg pystykuva-TV som sändes på, vad var det, Moon TV något tag på 90-talet? För att titta på programmen var man tvungen att svänga TV:n 90 grader. Vem hade anat att de var så mycket före sin tid!

EDIT: Och som en läsare påpekade, biosalongerna kommer att bli intressanta då duken är svängd 90 grader från nuläget.

EDIT 2: Jag borde ha anat att det här redan är verklighet. I Norge. Kolla här. Nästa version av Skam kommer att göras i det vertikala formatet och senast då kommer alla föräldrar att få kånka familjens horisontella TV till återvinningen.

Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

YouTube och folk som mår psykiskt illa

För någon månad sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle.fi om domedagsprofeter som förkunnar världens undergång, och då om en särskild underkategori: Nibiru- eller Planet X-troende.

Läs artikeln om ni inte är bekanta med fenomenet. I korthet handlar det hur som helst om folk som är övertygade om att det finns en planet där ute som är på kollisionskurs med jorden, eller åtminstone kommer den att passera mycket nära.

Och den kommer snart. Väldigt snart. Och när den kommer så kommer allsköns fanskap att inträffa. Apokalyptiskt fanskap.

Då jag skrev den här artikeln tittade jag i research-syfte på en hel del YouTube-videor som jag inte annars skulle titta på.

Väldigt många andra tittar tydligen hur som helst på dem. Den mest sedda av Nibiru-videorna hade mer än 25 miljoner views.

Nå i alla fall, eftersom jag satt och researchade Nibiruvideor den där ena dagen så tror algoritmen som styr YouTubes rekommendationer nu att jag på riktigt är intresserad av de där videorna. Så den rekommenderar hela tiden flera Nibiru/Planet X-videor åt mig.

Den ena mer utflippad än den nästa. Riktigt hardcore foliemössa-stuk.

I går, när jag satt ute på stugan som gräsänkling utan någonting desto mer vettigt att göra så tänkte jag av ett infall att jag ska titta på en av dem som rekommenderades just då.

Den var cirka en halvtimme lång, och den handlade naturligtvis om Nibiru som är i antågande och om tecknen i skyn som redan nu går att se om man vet vad man ska hålla utkik efter.

Rosafärgade moln till exempel. Rosafärgade moln när solen går ned. För den rosa färgen beror inte på solen, utan den rosa färgen är ett återsken från planeten Nibiru som döljer sig strax under horisonten. Och snart dyker den upp och sedan är det kokta fläsket stekt.

Men om Nibiru ligger strax under vår nordliga horisont, hur kan det komma sig att de inte ser den i Australien? Jag var nyligen där själv, jag borde ha sett den.

På allvar, är det på den här nivån?

Men samtidigt som jag satt där och facepalmade mig själv så kunde jag inte låta bli att tycka synd om den här killen som satt där och tittade på på vackra bilder av solnedgångar med rösten stigande upp i falsett av skräckblandad upphetsning varje gång en ny rosa kvällssky dök upp på skärmen.

Han tror på riktigt på det där. Han är på riktigt skiträdd, insåg jag. Damn!

I dag lyssnade jag på en annan video. Jag säger ”lyssnade” för det var en bandupptagning från ett amerikanskt talk radio-program, från cirka 2010. Temat var 2012 och apokalypsen som stod inför dörren .

Den här gången var det hela på en lite mer avancerad vetenskaplig nivå. Killen, som lät komiskt mycket som den galna doktor Frink från the Simpsons, berättade om att Planet x inte är en planet alls, utan en brun dvärgstjärna.

simpsonsworld_social_og_professorfrink_1200x1200

Han förklarade till och med vad en brun dvärgstjärna var: en stjärna som var för liten för att fusionselden skulle kunna antändas i dess hjärta. I motsats till vår egen sol, till exempel.

Han berättade om hur den här bruna dvärgstjärnan, ”Planet X” återkommer med 3600 års mellanrum, och hur den kommer dykande upp ur mörkret från rymdens djup, långt under solsystemets ekliptikas plan.

Han var tydligt påläst, åtminstone såtillvida att han hade memorerat en mängd vetenskapliga termer, som ekliptika, plasma, koronamassutkastning, harmonisk resonans, konjunktion, polskiften, Kuiperbältet etc. etc.

För någon som inte var så värst påläst så kunde hans babblande faktiskt låta trovärdigt, insåg jag.

Till och med så trovärdigt att man inte brast ut i skratt utan fortsatte lyssna då han började tala om förhistoriska astronauter, aliens, kabbala-numerologi och det kommande maktövertagandet där FN störtar de demokratiskt valda regeringarna och inleder sin världsdiktatur.

”Kan han ha en poäng? Kan det ligga någonting verkligt bakom allt det här?”

Nej, naturligtvis gör det ju inte det. Den här killen var precis lika mycket ute och cyklade som killen från igår, han som hyperventilerade över de rosa solnedgångsmolnen.

Dessa två YouTubare var, varken mer eller mindre än psykiskt sjuka individer med svåra tvångsföreställningar.

Jag vet inte om någon fortfarande lever i tron att psykiskt sjuka människor är fradgatuggande vettvillingar som babblar osammanhängande och kastar ur sig Tourettes-liknande obsceniteter och kastar sitt eget bajs på förbipasserande.

Så är det ju inte. Psykiskt sjuka människor kan verka väldigt rationella. Deras vanföreställningar är ofta förvånansvärt väl strukturerade, väl underbyggda och till synes trovärdiga, för den som inte är insatt i ämnet som de talar om.

Men vet man ens någonting om astrofysik så inser man snabbt att den här killen med den bruna dvärgstjärnan till exempel, han bara rabblar upp ord som var för sig är vetenskapliga, men insatta i hans sammanhang så är de bara ett enda stort nonsens.

Men man inser också att han på riktigt tror på det han babblar. Inte bara det, han är på riktigt rädd. Dödsrädd.

Men framför allt: han är psykiskt i väldigt dåligt skick. Och tack vare YouTube smittar han ned vem vet hur många andra med sina tvångsföreställningar. Eller gör dem väldigt rädda och illa till mods.

På den gamla dåliga tiden skulle de här människorna ha stått på ett gathörn i Chicago eller New York – eller London eller Vasa, vad vet jag –  med ett plakat av papp med texten ”SLUTET ÄR NÄRA” på. Och klart det, en del av folket skulle ha lyssnat på dem då också.

Men inte lika många som idag. Inte nära på lika många. De skulle kanske ha fått med ett tiotal eller maximalt några hundra människor i sin villfarelse. De skickligaste av dem kanske några tusen.

Men i dag är situationen en annan, just tack vare YouTube och övriga sociala media. Idag lockar de här psykiskt sjuka individerna med sig hundratals tusen, kanske miljoner, om inte till vansinnets djupaste avgrund så till en djup oro eller ångest.

Jag vågar inte ens tänka på alla oskyldiga, rädda, kanske unga och ensamma, mentalt sårbara människor som råkar komma in på de här videorna, kanske någon av deras kompisar delar dem i sitt Facebookflöde, liksom att ”hah hah, kolla den här tokstollen!”

Och så öppnar vår sårbara unga vän den här YouTube-videon och – tja. I värsta fall är det allt som behövs för att knuffa hen över stupets rand.

”Ja, och vad sen då? Vad borde vi göra? Spärra in alla foliehattar och stänga deras some-konton?”

Nej, så klart inte.

Men ärligt talat, inte vet jag vad vi ska göra åt saken. Vem ”vi” än må vara. Problemet är ju till sin rot amerikanskt, det är klart. Den som har varit i New York eller någon annan amerikansk storstad vet precis hur illa det är i det landet.

Psykiskt sjuka som här hos oss hade fått vård för länge sedan befolkar tunnelbanorna och gathörnen. Av den enkla orsaken att samhället inte bryr sig om dem. Samhället vill inte se dem. Samhället vill framför allt inte bekosta deras vård.

Så de flesta driver omkring på gatorna. Eller tar livet av sig.

En del av dem, de som fungerar tillräckligt väl, tar sig till sociala media.

Och som sagt, de kan vara nog så övertygande. De kan få nog så många efterföljare. Vad de än är rädda för. Planet X, reptilmänniskor, Illuminati, vacciner…

Men det är värt att minnas detta: de är alltså rädda. Ofta gränsande till dödsångest. Så vad man än gör ska man åtminstone inte göra narr av dem eller skriva hånfulla kommentarer till deras videor. Och man ska definitivt inte spela med i deras vanföreställningar.

Kanske det bästa man kan göra är att bara gå vidare utan att reagera. Hur hjärtlöst det än låter.

Men jag menar, vad ska jag göra? Resa till Milwaukee och knacka på hemma hos den här ena Nibiru-Billy och fråga ”kompis, kan jag hjälpa med någonting? Behöver du snacka?”

I den bästa av alla världar.

En sak vet jag däremot som man kan göra. Läsa in sig på saker och ting.

Så att man vet tillräckligt för att skilja dem som på riktigt har någonting viktigt att säga från dem som ser stjärnor som ingen annan ser.

Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.

Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst [EDIT: Exakt i dag] har det förflutit exakt tio år sedan jag gick med i Facebook.

Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media. På Twitter var jag en av de absoluta eftersläntrarna när jag en gång gick med.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. Inte så mycket rage quit som att bara fejda ut så småningom.

Men jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag det hör till förutsättningarna för att jag ska kunna sköta mitt jobb.

Har jag vuxit upp då, sedan min tidiga Facebook-barndom? Tja, det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där någon rasist eller annan idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nettopp trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.

Feberfunderingar och bantningsbedrägerier

Vilket ljushuvud var det som kom på den klyftiga idén att man ska frysa som en liten hund då man har feber? Det är ju helt bakvänt. Man är ju för varm, inte för kall!

Jag kunde till exempel ha suttit ute på bryggan hela våren i nordanvinden och snöslasket i bara t-shirt, med en paraplydrink i handen och skrattat åt vädret. ”Is that all you got?

Men okej, skämt åsido, jag förstår evolutionens poäng med feberfrossa.

Ur ett överlevnadsperspektiv, sett från både individens och gruppens synvinkel är det ju smartare att man söker sig till ett hörn nånstans och ligger och huttrar för sig själv än att man går ut och twistar by the pool. Eller någonting.

För feber är ju ofta (fast inte i mitt aktuella fall) ett tecken på en smittsam sjukdom, och sådana ska man helst hålla för sig själv och inte skicka dem vidare.

Men jag drömmer ändå om att kunna utnyttja den här överskottsvärmen till någonting vettigt i stället för att bara sitta invirad i en filt och skaka. Jag kunde ha stranden helt och hållet för mig själv just nu.

Nå, förhoppningsvis så skriver läkaren på Jorv ut en kortisonkur åt mig på måndag och då borde febern sjunka rätt så fort.

Det slog mig förresten att om de faktiskt funkade, alla de där reklamerna för allsköns bantningspreparat, allt från bantningsplåster till papaya-gurka-kokosolja-kapslarna som de säljer på naturehealth.com eller healthnature.com eller whatever.com, då skulle en massa mänskor gå omkring heta som Jøtulkaminer just nu.

”Vårt mirakelpiller sätter fart på fettbränningen! Du förbränner enorma mängder fett medan du sover eller tittar på TV!”

Right…

Grejen är ju nämligen den att ”förbränna fett” involverar bokstavlig förbränning. Energi som förbrukas, som måste ta vägen någonstans. Den försvinner ju ingenstans i förbränningen, den byter bara form från kemisk energi till värme-energi. Simpel termodynamik.

I den riktiga världen skapas det värme när fett förbränns, speciellt när det gör det så kvickt som fuffensbantningspiller-reklamerna utlovar. Stora mängder värme. Du borde bli rejält svettig eller febrig om de där pillren du köpte från webben för bara 29,99 verkligen funkade.

Men varken TV-Shop eller naturalnews.com eller deras kunder lever tydligen i den riktiga världen. De har kanske hittat sin egen Diagon Alley, sin plattform 9 3/4 eller var de nu än trivs bäst, där man kan strunta i termodynamikens andra huvudsats och hitta på naturlagar i farten.

Kallfusion? Inget problem: ”Fusionatis frigidaris!” Kaboom!

Nå, jag antar att om jag får drömma om att med feberns hjälp kunna sitta halvnaken ute på bryggan i nordanvinden och skratta åt kylan, så har webbens bondfångare rätt att drömma om snabba cash.

Kanske jag kunde hitta på något slags pyramidfuffens baserat på min egen idé. Hmm. Måste sova på saken.