En skolgård i Grankulla, cirka 1979: ”Jävla jude!”

I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.

Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.

Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.

Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”

Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.

Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.

Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.

Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.

Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?

En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.

Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.

Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.

Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.

Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.

Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.

Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.

Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.

Så länge som man ännu får åka hem från dem.

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Vargavintrar och skogsbrandssomrar – skyll på solfläckarna, jetströmmen och den globala uppvärmningen

Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.

IMG_2546.jpg
Klipp från Helsingin Sanomat

En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.

I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.

Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).

Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.

Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.

I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.

Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.

Ekbergs revisited: Den svunna världens svårsålda charm

Jag kom på mig själv med att bli kränkt för vad de har gjort med det gamla Ekbergs, men sedan slog det mig att vem är jag att ha en åsikt om ett ställe som jag har besökt kanske en eller två gånger under hela mitt liv?

Men jag kan inte rå för att jag har en svaghet för den svunna världens diskreta charm. Jag tycker också att Brideshead Revisited är bland det bästa som har gjorts i TV-väg. Och det tyckte jag redan i tjugoårsåldern, det är inte bara det att jag har blivit gammal och konservativ.

Det är nog delvis det också. Att jag har blivit en gammal, konservativ fjärt. Jag har lite svårt med hur allting försvinner och förvandlas till oigenkännelighet runtom mig.

Ta nu Böle till exempel. Jag saknar till och med den strykfula gamla järnvägsstationen. Och då menar jag inte den gamla stationsbyggnaden av trä, den finns ju forfarande kvar, utan det förskräckliga vattenkraftverket på torra land från 1990.

Byggherrarna bakom det nya monstershoppinghelvetet Tripla som byggs där som stationen en gång stod, marknadsför det hela med ”Vad du än väntar dig – multiplicera det med tre!”

Jag väntar mig en klinisk, smak- och luktbefriad kaotisk koloss av stål, betong, kakel och glas som får min shopping-erektion att slakna lika fort som det myrstacksliknande och förvirrande köpcentret i Kampen. Multiplicera sedan det med tre.

Jag blev också grymt kränkt när de lade om smörgåsbordet på Silja Lines Stockholmsfärjor, Symphony och Serenade. Jag hade vant mig vid den lite cheesyga designen á la Peach Pit från Beverly Hills 90210.

Massor av mässing och pastellfärgade heltäckande mattor med oregelbundet rutmönster. Det stuket. Men  vem säger att det måste vara mörk mahogny och kristallkronor för att man ska kunna förhålla sig nostalgiskt till det?

Nostalgi har ingenting med mahogny och mässing att göra, gammalt är inte alltid ”bättre” enligt någon jäkla objektiv mätare, det är bättre för att  vi är vana vid att det ska vara som då vi var små och folk hade pincené och sådana där långa cigarrettmunstycken.

Vår familj bojkottade Silja i långa tider efter att de presenterade den hemska nya buffén med sina vita skolköks-kakelytor och strikta App Store-inspirerade dekor. Men man vänjer sig säkert vid det också.

Trots att jag håller med om att det kan finnas ett egenvärde i att bevara fina gamla kulturlandmärken så har jag i varje fall lite svårt att hötta med pekfingret mot Ekbergs.

Mahognynostalgi betalar inte räkningarna för ägaren om det inte längre drar kunder. Jag är ledsen för hur det gick för Stockmanns varuhus i centrum och för Akademiska bokhandeln också, men jag borde väl ha shoppat där lite oftare för att ha råd att klaga.

Däremot är jag nog ganska säker på att det sist och slutligen föll på självförtroendet, både i Stockmanns och Ekbergs fall. (Om det nu faktiskt har gått dåligt för Ekbergs, jag vet inte ens det. Varför annars skulle de ha gjort förändringen? If it ain’t broke, don’t fix it).

Man utgår bara liksom från att den svunna världens diskreta charm är tillräcklig marknadsföring i sig själv. Men så är det ju inte. Vad som helst börjar smaka trä i längden (mahogny smakar precis lika apa som vanlig fanér) om ägarna inte är smarta nog att få oss att inse hur mycket vi älskar det där fina gamla stuket.

Allting går att sälja med mördande reklam / Kom och köp konserverad gröt

De kan inte förvänta sig att all den där gamla charmen bara ligger där och folk är så jäkla tacksamma att de kommer och shoppar tills de droppar. Sälj den diskreta gamla charmen till mig, för bövelen! Få mig att förälska mig i den jäkla mahognyn all over again. (Vad säger jag, jag har som sagt varit på Ekbergs kanske två gånger i hela mitt liv.)

Och vaddå ”få mig att förälska mig, hur då”? Jag är inget marknadsföringsproffs, för tusan! Men det finns massvis med folk som är mer än kapabla att sälja is åt inuiter.

Hur som helst. Kanske det är så dags för ett tredje besök nu. Jag läste faktiskt Satansverserna i tiderna också.

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

När man behöver ett mer upprörande ord för ”upprörande”

Engelskan har ett bra ord för det här. ”Outrageous”. Det är nästan så att det borde skrivas med ett fast utropstecken på slutet. Det är i mitt tycke avsevärt mycket mer beskrivande och fullt av upprördhet än svenskans ”upprörande”.

Men engelskan har ju samma problem, fast på en nivå ovanför oss. Speciellt sedan Trump har ”outrageous” i anglosfären börjat kännas som ett alldeles för mesigt ord.

Man kan ju alltid lösa problemet temporärt genom att lägga ett fucking framför outrageous, men tvåordslösningar är sällan lika eleganta som ett enda kraftfullt ord.

Problemet går dessvärre mycket längre än ord. Det har ytterst att göra med att vi håller på att bli immuna för outrage. Återigen, Donald Trumps fel.

Och han gör ju det medvetet. Han må vara dum som en stövel annars, men det här är hans stora snilleblixt. Chocka folk så till den grad med outrage att de slutar reagera på de där mindre grejerna, de som förr skulle ha tvingat någon att avgå. Inte så nu längre.

Nu kommer politikerna i USA nästan bokstavligen undan med mord, för mord har degraderats på listan över saker som är outrageous. Det upprör helt enkelt inte folk på samma sätt som förr.

Vladimir Putin, som den player som han är, drar ju naturligtvis nytta av det här. Helt nyligen läckte Rysslands nya påstådda super-domedagsvapen ut i offentligheten.

För något årtionde sedan skulle det här ha fått folk att marschera med NO NUKES-plakat på gatorna i världens tio största städer och fredsrörelsen skulle ha vuxit så det knakade.

Inte nu längre.

Låt oss se, vad är det alltså som de påstås ha byggt? Jo, det är en obemannad mini-ubåt, kodnamn Kanyon, med en räckvidd på 10 000 kilometer, topphastighet 56 knop. Och den bär på en kärnladdning. En termonukleär koboltbomb. En vätebomb.

Men det är inte vilken vätebomb som helst som Kanyon-torpeden ska vara kapabel att leverera. Den här bad boy-bomben är på 100 megaton.

Det är dubbelt starkare än den hittills största atombomb som någonsin har detonerats, Sovjetunionens Tsar Bomba som sprängdes på Novaja Zemlja i Ishavet 1961.

Explosionen var så stark att chockvågen slog in fönsterrutor borta i Lappland, mer än 1000 kilometer från svampmolnet (som bara det var 40 kilometer i genomskärning). Smällen från explosionen gick tre varv runt jorden innan den klingade ut.

Den här nya saken är alltså dubbelt större.

Dubbelt.

Tsar Bomba skulle också ursprungligen vara 100 megaton i stället för 50, men ingen vågade detonera den med full kraft. Men så var den inte heller avsedd att fungera som ett vapen i en riktig konflikt, för Krustjov och alla andra höga höns i Kreml fattade att en så kraftfull pjäs fullständigt saknar konkreta tillämpningar.

Den är som en meter lång manslem. Ser häftig ut men, tja, du kan helt enkelt inte göra någonting med den. Inte ens för dig själv, för den är längre än dina armar.

Men ingen har berättat det här för Putin. Och stämmer gamla tecken in så har mannen inte beställt en, utan ett tjog av dem. Minst. Och det är bara för Krims bruk. Resten av flottbaserna får sina senare.

Men vänta, det blir värre! Kanyon är inte avsedd att detonera i luftrummet ovanför Chicago och ge alla en snabb, nådig död. Nej då. Den fungerar så att den kryper upp till fiendens kust, lägger sig på havsbottnen utanför, säg nu New York…

… och detonerar. MEGABANG! Varpå följer att explosionen skapar en 500 meter hög tsunami, en radioaktiv tsunami, en halv kilometer hög, som rullar in och sveper bort allting på en timmes bilfärd från kusten.

Nämnde jag att tsunamins vatten är radioaktivt som självaste salte Satan, mättat med kobolt-60 som det är.

Poängen med det här är att Putin inte behöver oroa sig för om hans interkontinentala ballistiska missiler ska slinka igenom USA:s missilförsvar eller inte. Det behövs inte när man kan kasta upp halva Atlanten på Manhattan. I radioaktiv form.

På riktigt, vem kommer på de här grejerna? Hur utsökt vrickad och überdemoniskt ondskefull ska man vara för att brainstorma fram en sådan här sak?

”Hur gick din dag på jobbet, älskling?”

”Bara bra! Vi blev klara med ännu en Kanyon. Den här kommer att spola hela Lissabon halvvägs till Paris!”

”Å vad fint! Hämtar du ett paket blöjor och ett par liter mjölk från kiosken när du går ut med hunden?”

”Visst!”

Outrageous!

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg

Den smygande hämnaren från urtidens djup: ”Vi har inte glömt vad ni gjorde”

Vi är många. Vi är fler än ni människor någonsin kommer att bli. Vi finns mitt bland er.

Vi är gamla. Vi är äldre än självaste urberget som ni går på.

Vi är flyktingar från en global katastrof som era förfäder orsakade för länge, länge sedan.

Men tro inte att vi har glömt.

Vi gömmer oss i skuggorna och slår till när ni minst anar det.

Lika lite som våra förfäder anade attacken som kom smygande då, den där gången för mer än två miljarder år sedan, då era förfäder förgiftade vår planet med en dödlig gas.

Vår planet, bokstavligen. Vi hade ägt den i ensamt majestät ända sedan jordens tidigaste barndom, då dess yta knappt ens hade stelnat och svalnat. Vi dominerade den fullständigt.

Tills den där gången då några av era förfäder började mixtra med en ny form av energiproduktion – kallad fotosyntes.

Plötsligt fylldes jordens atmosfär med den dödligt giftiga gasen som ni kallar syre.

Och värre än så: oceanerna fylldes också av gasen. Världshaven där vi bodde.

Och vi dog ut i drivor. Kvävdes till döds av det färglösa, luktfria giftet. Nästan till siste man dog vi. Det var den värsta ekokatastrof som någonsin drabbat planeten. Ni människor och och era utrotningar kommer inte ens nära.

Men era fotosyntetiserande, syreproducerande förfäder lyckades inte ta livet av oss alla. En handfull av oss överlevde, genom att ta till flykten till de få återstående syrefria miljöerna. Havsbottnarnas gyttja, till exempel.

Men vi hittade ett ännu bättre gömställe där vi kunde förbli rörliga. Inuti er.

Det är vi som bor i era tarmar. Era behagligt syrefattiga inälvor.

Vi är som sagt många. I just dina tarmar finns det fler av oss än alla dina egna celler i hela din kropp.

Det är vi som producerar metanet som du släpper ur dig när du har matsmältningsbesvär. Vi har producerat metan i flera årmiljarder och vi har inte förlorat den förmågan.

Låter vi bekanta redan, människa? Är ni rädda redan? Ni borde vara det.

Det är vi som får er att prutta.

 

YouTube och folk som mår psykiskt illa

För någon månad sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle.fi om domedagsprofeter som förkunnar världens undergång, och då om en särskild underkategori: Nibiru- eller Planet X-troende.

Läs artikeln om ni inte är bekanta med fenomenet. I korthet handlar det hur som helst om folk som är övertygade om att det finns en planet där ute som är på kollisionskurs med jorden, eller åtminstone kommer den att passera mycket nära.

Och den kommer snart. Väldigt snart. Och när den kommer så kommer allsköns fanskap att inträffa. Apokalyptiskt fanskap.

Då jag skrev den här artikeln tittade jag i research-syfte på en hel del YouTube-videor som jag inte annars skulle titta på.

Väldigt många andra tittar tydligen hur som helst på dem. Den mest sedda av Nibiru-videorna hade mer än 25 miljoner views.

Nå i alla fall, eftersom jag satt och researchade Nibiruvideor den där ena dagen så tror algoritmen som styr YouTubes rekommendationer nu att jag på riktigt är intresserad av de där videorna. Så den rekommenderar hela tiden flera Nibiru/Planet X-videor åt mig.

Den ena mer utflippad än den nästa. Riktigt hardcore foliemössa-stuk.

I går, när jag satt ute på stugan som gräsänkling utan någonting desto mer vettigt att göra så tänkte jag av ett infall att jag ska titta på en av dem som rekommenderades just då.

Den var cirka en halvtimme lång, och den handlade naturligtvis om Nibiru som är i antågande och om tecknen i skyn som redan nu går att se om man vet vad man ska hålla utkik efter.

Rosafärgade moln till exempel. Rosafärgade moln när solen går ned. För den rosa färgen beror inte på solen, utan den rosa färgen är ett återsken från planeten Nibiru som döljer sig strax under horisonten. Och snart dyker den upp och sedan är det kokta fläsket stekt.

Men om Nibiru ligger strax under vår nordliga horisont, hur kan det komma sig att de inte ser den i Australien? Jag var nyligen där själv, jag borde ha sett den.

På allvar, är det på den här nivån?

Men samtidigt som jag satt där och facepalmade mig själv så kunde jag inte låta bli att tycka synd om den här killen som satt där och tittade på på vackra bilder av solnedgångar med rösten stigande upp i falsett av skräckblandad upphetsning varje gång en ny rosa kvällssky dök upp på skärmen.

Han tror på riktigt på det där. Han är på riktigt skiträdd, insåg jag. Damn!

I dag lyssnade jag på en annan video. Jag säger ”lyssnade” för det var en bandupptagning från ett amerikanskt talk radio-program, från cirka 2010. Temat var 2012 och apokalypsen som stod inför dörren .

Den här gången var det hela på en lite mer avancerad vetenskaplig nivå. Killen, som lät komiskt mycket som den galna doktor Frink från the Simpsons, berättade om att Planet x inte är en planet alls, utan en brun dvärgstjärna.

simpsonsworld_social_og_professorfrink_1200x1200

Han förklarade till och med vad en brun dvärgstjärna var: en stjärna som var för liten för att fusionselden skulle kunna antändas i dess hjärta. I motsats till vår egen sol, till exempel.

Han berättade om hur den här bruna dvärgstjärnan, ”Planet X” återkommer med 3600 års mellanrum, och hur den kommer dykande upp ur mörkret från rymdens djup, långt under solsystemets ekliptikas plan.

Han var tydligt påläst, åtminstone såtillvida att han hade memorerat en mängd vetenskapliga termer, som ekliptika, plasma, koronamassutkastning, harmonisk resonans, konjunktion, polskiften, Kuiperbältet etc. etc.

För någon som inte var så värst påläst så kunde hans babblande faktiskt låta trovärdigt, insåg jag.

Till och med så trovärdigt att man inte brast ut i skratt utan fortsatte lyssna då han började tala om förhistoriska astronauter, aliens, kabbala-numerologi och det kommande maktövertagandet där FN störtar de demokratiskt valda regeringarna och inleder sin världsdiktatur.

”Kan han ha en poäng? Kan det ligga någonting verkligt bakom allt det här?”

Nej, naturligtvis gör det ju inte det. Den här killen var precis lika mycket ute och cyklade som killen från igår, han som hyperventilerade över de rosa solnedgångsmolnen.

Dessa två YouTubare var, varken mer eller mindre än psykiskt sjuka individer med svåra tvångsföreställningar.

Jag vet inte om någon fortfarande lever i tron att psykiskt sjuka människor är fradgatuggande vettvillingar som babblar osammanhängande och kastar ur sig Tourettes-liknande obsceniteter och kastar sitt eget bajs på förbipasserande.

Så är det ju inte. Psykiskt sjuka människor kan verka väldigt rationella. Deras vanföreställningar är ofta förvånansvärt väl strukturerade, väl underbyggda och till synes trovärdiga, för den som inte är insatt i ämnet som de talar om.

Men vet man ens någonting om astrofysik så inser man snabbt att den här killen med den bruna dvärgstjärnan till exempel, han bara rabblar upp ord som var för sig är vetenskapliga, men insatta i hans sammanhang så är de bara ett enda stort nonsens.

Men man inser också att han på riktigt tror på det han babblar. Inte bara det, han är på riktigt rädd. Dödsrädd.

Men framför allt: han är psykiskt i väldigt dåligt skick. Och tack vare YouTube smittar han ned vem vet hur många andra med sina tvångsföreställningar. Eller gör dem väldigt rädda och illa till mods.

På den gamla dåliga tiden skulle de här människorna ha stått på ett gathörn i Chicago eller New York – eller London eller Vasa, vad vet jag –  med ett plakat av papp med texten ”SLUTET ÄR NÄRA” på. Och klart det, en del av folket skulle ha lyssnat på dem då också.

Men inte lika många som idag. Inte nära på lika många. De skulle kanske ha fått med ett tiotal eller maximalt några hundra människor i sin villfarelse. De skickligaste av dem kanske några tusen.

Men i dag är situationen en annan, just tack vare YouTube och övriga sociala media. Idag lockar de här psykiskt sjuka individerna med sig hundratals tusen, kanske miljoner, om inte till vansinnets djupaste avgrund så till en djup oro eller ångest.

Jag vågar inte ens tänka på alla oskyldiga, rädda, kanske unga och ensamma, mentalt sårbara människor som råkar komma in på de här videorna, kanske någon av deras kompisar delar dem i sitt Facebookflöde, liksom att ”hah hah, kolla den här tokstollen!”

Och så öppnar vår sårbara unga vän den här YouTube-videon och – tja. I värsta fall är det allt som behövs för att knuffa hen över stupets rand.

”Ja, och vad sen då? Vad borde vi göra? Spärra in alla foliehattar och stänga deras some-konton?”

Nej, så klart inte.

Men ärligt talat, inte vet jag vad vi ska göra åt saken. Vem ”vi” än må vara. Problemet är ju till sin rot amerikanskt, det är klart. Den som har varit i New York eller någon annan amerikansk storstad vet precis hur illa det är i det landet.

Psykiskt sjuka som här hos oss hade fått vård för länge sedan befolkar tunnelbanorna och gathörnen. Av den enkla orsaken att samhället inte bryr sig om dem. Samhället vill inte se dem. Samhället vill framför allt inte bekosta deras vård.

Så de flesta driver omkring på gatorna. Eller tar livet av sig.

En del av dem, de som fungerar tillräckligt väl, tar sig till sociala media.

Och som sagt, de kan vara nog så övertygande. De kan få nog så många efterföljare. Vad de än är rädda för. Planet X, reptilmänniskor, Illuminati, vacciner…

Men det är värt att minnas detta: de är alltså rädda. Ofta gränsande till dödsångest. Så vad man än gör ska man åtminstone inte göra narr av dem eller skriva hånfulla kommentarer till deras videor. Och man ska definitivt inte spela med i deras vanföreställningar.

Kanske det bästa man kan göra är att bara gå vidare utan att reagera. Hur hjärtlöst det än låter.

Men jag menar, vad ska jag göra? Resa till Milwaukee och knacka på hemma hos den här ena Nibiru-Billy och fråga ”kompis, kan jag hjälpa med någonting? Behöver du snacka?”

I den bästa av alla världar.

En sak vet jag däremot som man kan göra. Läsa in sig på saker och ting.

Så att man vet tillräckligt för att skilja dem som på riktigt har någonting viktigt att säga från dem som ser stjärnor som ingen annan ser.