Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.

För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad

 

Irma, kategori fem-elefanten i vardagsrummet

Av alla saker som man kan förneka är en kategori fem-orkan bland de svårare att ignorera.

Dårhögerns motorkäft Rush Limbaugh fick erfara det här helt nyligen. Den fradgatuggande radiopopulisten spräckte nästan en åder i pannan tidigare när han gick på om hur orkanen Irma är fake news, en liberal vänsterkonspiration och alarmistpropaganda.

Nå, snabbspola bandet framåt ett par dagar och samma Limbaugh meddelar sina lyssnare att han dessvärre inte kan sända fredagens program som planerat, för han måste utrymma studion i Palm Beach, Florida för att – ja, ni gissar kanske varför.

Vid det här laget har Limbaugh antagligen hunnit förneka att han förnekade Irma. Det är det som är så praktiskt med den trumpska skolan av populism. Man kan förneka vad som helst. Precis vad som helst. Också det som man själv sade inför tiotals mikrofoner och kameror. Eller en stor, fet kategori fem-elefant i vardagsrummet.

Och folk går på det. ”A man hears what he wants to hear and disregards the rest”, som Paul Simon sjöng.

Det är klart, väldigt många ville säkert också tro på att orkanen Irma bara var grönvänsterns sätt att skrämma upp dem för att kunna ta deras pengar.

Det är ett tröstande och lockande budskap, en sirensång som är en del av strategin som tetomtarna från den republikanska knashögern har trugat på folk i åratal. Det är förståeligt att folk faller för det.

”Sov lugnt ni bara, någon global uppvärmning existerar inte och existerar den så är den snarare bra för oss än farlig.”

Men ju mer vrickat klimatet blir, ju fler brutala värmeböljor, extrem torka och monsterstormar som avlöser varandra, desto svårare blir den kognitiva dissonansen för folk som jämför bilden av verkligheten som de har i huvudet med den riktiga verkligheten där ute.

Problemet är att populisterna underskattade hastigheten med vilken klimatet blir galet. De förlitade sig antagligen på någon tidig syntesrapport från IPCC som drog slutsatsen att problemen inte skulle börja hopa sig på allvar förrän slutet av det innevarande seklet eller så.

Det fanns gott om tid att leva ”in denial”, liksom.

Men hur det nu skulle visa sig så fanns det inte det.

Det var som självaste 真的很爛!!!

I Kina har man fattat det här för länge sedan. Det är inte ett sammanträffande att kineserna bygger ut solkraft och annan förnybar energi för brinnande livet. Eller att de på allvar planerar att förbjuda bilar med förbränningsmotorer.

Föreställ er att man skulle överväga någonting liknande i V-åttans förlovade land, ‘Murica. Det skulle vara ett fullständigt politiskt självmord för den som ens tänkte den saken högt (kanske med undantag för Kalifornien).

Inte så i Kina. Där har regimen inget behov av att ta till populistiska pajaskonster jämnt och ständigt för att bli återvalda med fyra års mellanrum. De kan fatta de beslut som krävs också om det så innebär att stryka folket mothårs. Till en viss gräns, åtminstone.

Missförstå mig inte: den kinesiska enpartiregimen är auktoritär, lögnaktig och korrupt, den förtrycker sitt folk på otaliga vis och jag förespråkar faktiskt inte dess metoder.

Men en sak är den definitivt inte: helt bakom flötet. Även om de styrande i Peking inte nödvändigtvis har sitt folks bästa i tankarna så inser de att man måste göra någonting åt klimatuppvärmningen. För i längden kommer den att hota Pekings intressen.

Pekings pampar har nämligen inga planer på att avstå från makten inom en överskådlig framtid. Inte som Trump, som också i bästa (eller kanske snarare värsta) fall bara har ett ensiffrigt antal år kvar vid makten.

De kinesiska styrande planerar för det långa loppet. Ironiskt nog lite på samma sätt som onde kejsar Palpatine gör det, men i alla fall, for the long run.

De kinesiska makthavarna har gått till sina främsta forskare och frågat att ”är det här på riktigt” och forskarna har bekräftat att ”jo, i allra högsta grad”. ”Jaså, nå men det var som självaste ”真的很爛!!!” 

Det är inte trädkrameri eller världsomfamnande hippieflummeri från den kinesiska regimens sida, det är i allra högsta grad självbevarelsedrift. De vill fortsätta att hållas vid makten också i framtiden, och för det behövs det a) en framtid och b) ett folk att regera över. Kineserna är, om inte annat, pragmatiker.

”Må dina barn leva i en intressant tidsålder”, så lyder en gammal kinesisk förbannelse.

AH HAA! FAKE NEWS! I verkligheten sägs citatet härröra från den brittiske 1800-talspolitikern Joseph Chamberlain. Den verkliga kinesiska ”förbannelsen” lyder ”太平” eller ungefär: ”bättre att vara en hund under en fridull tidsålder än en människa under en krigisk sådan.”

Fast Donald Trump skulle ju säkert hävda att det var han som sade det.

Vi måste tala om kärnvapen!

Borde vi tala öppet om kärnvapen och risken för kärnvapenkrig, eller borde vi tiga om saken eftersom ämnet kan vara ångestframkallande för vissa? Senast i dag satt till exempel jag i studion och talade om Nordkoreas kärnvapen och risken för att vapenskramlet mellan USA och N-korea hettar upp till en regelrätt termonukleär kraftmätning.

Klart vi borde tala om kärnvapen! Att inte tala om obehagliga, skrämmande saker skapar en aura av mystik kring dem och gör dem ännu mer skrämmande. Bättre då att lyfta fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Berätta att det här är läget, det här kan hända, men att det är långt ifrån självklart att det händer!

Speciellt om så många som möjligt säger till på skarpen: Nej! Vi tillåter inte att det här händer!

Kärnvapen är inte någon sorts sagoväsen med en egen vilja, de är inte som Tolkiens härskarring. De är vanliga föremål, passiva vapen, onekligen oerhört farliga sådana, som hanteras av vanliga människor. Människor med barn, familjer, vanliga liv. Också politikerna som bestämmer om vapnen är vanliga människor.

Och de här människorna behöver höra en så stor kör av röster som möjligt som säger samma sak: nej, ni ska inte ens tänka på att använda de där sakerna.

Det var så stormakterna på 80-talet kom till slutsatsen att den här charaden har gått långt nog, och blåste av kärnvapenracet. Inte för att Frodo kastade plutoniumringen i en krater, utan för att kören av vanliga människors röster blev hög nog för att de som satt med fingret på knapparna inte kunde undvika att höra den.

Den sade: ”Ni är fanimej inte kloka! Lägg bort de där sakerna, fattar ni vad de gör?”

Jag var tonåring under det Kalla krigets slutskede, jag är en av de där som ”grew up tall and proud / in the shadow of the Mushroom cloud” som Queen sjunger om. Inte en dag gick utan att vi tänkte på det där jäkla molnet och dess långa skugga.

Så trötta blev vi på att tänka på hela saken att vi lät saken falla i glömska, mer eller mindre, sen då det hela var över. Kalla kriget alltså. Sedan talade ingen om saken på tjugo år eller så.

Ironiskt nog var det då som det blev farligt igen, när folk började glömma. För kärnvapnen försvann ingenstans. USA och Ryssland har fortfarande tusentals kärnstridsspetsar, mer än nog för att förinta oss alla flera gånger om.

Absurt är ju vad det är. Och det behöver sägas. Det är inte pacifism, det är sunt förnuft. Kärnvapnen var aldrig menade att användas. ”When two tribes go to war / one is all that you can score.” Den som använder dem har förlorat redan medan den interkontinentala ballistiska missilen ännu är i luften.

Det här behöver sägas. Om och om igen. Tills någon lyssnar, och innan Bono börjar tala om det för då är det för sent. ”Nej! Lägg av nu. Lägg bort de där sakerna. Vi är inte rädda för dem, vi är rädda för er, för ni har fler lösa skruvar än K-rauta om ni ens tänker på att använda dem. Skärp er!”

End rant.

Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Sommaren 2017 – kyla i norr, hetta i söder, en smakbit av framtiden?

Om jag vore en av de där olyckskorparna som ägnar sig åt inte helt vetenskapligt grundmurade spekulationer så skulle jag tro att jag har sett framtiden den här sommaren.

En framtid där Golfströmmen har försvagats kraftigt eller stannat som resultat av att de massiva mängderna sötvatten från den smältande grönländska isen rubbar den termohalina cirkulationen i norra Atlanten.

Så där som forskarna varnar för att det kan komma att gå. Kanske snarare än vi tror.

Det skulle ju, ironiskt nog, ge oss här i norr det sämsta av båda världar. Vi skulle få det allt kallare i en allt hetare värld. Cirka tio grader kallare än det som vi uppfattar som normalt.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Inte på 43 år har H:fors-Vanda undgått att mäta upp en enda ”hellepäivä” på hela sommaren som gått fram till mitten av juli. Vad heter helle nu igen på svenska?

Detta medan södra Europa skulle få det ännu hetare. Jag menar, någonstans ska ju överskottsvärmen från Golfströmmen ta vägen.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Spanien har på sistone haft det särdeles hett. Tio grader hetare än normal maxtemperatur så här års. 47 grader Celsius som mest. Cordoba har svettats värst. Se bilden högst uppe (credit: Yr.no).

Men också resten av södra Europa har lidit i hettan. Siciliens svåra skogsbränder har varit i nyheterna.

Nå, nu flyter såvitt jag vet Golfströmmen fortfarande på. Den här sommarens vädermönster har orsakats av atmosfäriska blockeringar över norra Atlanten, i och för sig också de orsakade av det allt varmare Arktis och de minskade temperaturskillnaderna mellan polarregionen och de sydligare, tempererade områdena.

Men Golfströmmen är inte som de kilometertjocka glaciärerna som också med riktigt brutalt snabb uppvärmning kräver århundraden för att smälta helt och hållet. Den kan vända på klacken betydligt kvickare än så.

Som då någon vrider på en kran, faktiskt. Det har hänt förut, det kallas Yngre Dryas, för tolv tusen år sedan. När uppvärmningen som gjorde slut på istiden byttes ut till kyla på grund av vattnet från de smältande glaciärerna i Nordamerika. Inlandsisens avbrutna reträtt gav oss bland annat Salpausselkä.

Det kan hända igen. Samma fenomen.

Och senast då blir de besvikna som hade räknat med att klimatuppvärmningen leder till att vi förr eller senare kan odla vin i trakten kring Vasa. Om någon mot förmodan har prövat på att starta en vingård i Vasa den här sommaren så vet ni hur det kommer att gå.

Men tills vidare kan vi ju trösta oss, de och jag, att Yr.no, min go to-sajt för väderprognoser, utlovar riktigt skapligt varmt väder för mina trakter, åtminstone för återstoden av min semester. Alltid någonting.

Skärmavbild 2017-07-15 kl. 23.46.20.png

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.

Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till det ironiskt klingande freedom fries.

”Freedom’s just another word for nothing left to lose…”

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäätmädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

Australien 2017-64.jpg