…ty de veta icke vad de gör

I boken Surface Detail (2010) av Iain M. Banks har helvetet lagts ut på entreprenad. Eller ska jag säga helvetena, i pluralis, för det finns flera.

Helvetena sköts av privata, multiplanetära bolag som gör stora vinster på att tortera olyckliga själar under förhållanden som avsiktligt har gjorts att efterlikna scener från tavlor av infernomålare som Pieter Bruegel och Hieronymus Bosch.

Fast “själar” är kanske inte rätt ord här – inget övernaturligt är involverat, personernas medvetanden laddas helt enkelt upp på nätet strax innan deras kroppar dör och överförs sedan till servrarna där helvetena existerar. Och där genomlider de sedan alla helvetets plågor. Bokstavligen.

Helvetena används av diverse auktoritära ledare och förtrycksregimer till att sätta skräck i folket, göra dem lättare att styra. Lite som makthavare numera på riktigt håller folk i schack med religion och rädsla för helvetet som redskap. Fast i Banks berättelse finns helvetet på riktigt. Flera av dem, som sagt.

När jag läser nyheterna och ser på världen i dag så inser jag att cyberhelveten av den sort som Iain M. Banks beskriver antagligen bara är en fråga om tid.

Vad är fatt med oss människor? Varifrån kommer vårt tvångsmässiga behov av att förverkliga alla jäkla korkade och ondsinta idéer som ploppar upp i våra huvuden?

Som nu atombomben till exempel. “Här är ett vapen som garanterar ömsesidig, total förstörelse för alla som tar till dem.” Lite som Supernovabomben i Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, domedagsvapnet som superdatorn Hactar konstruerar åt en särskilt aggressiv art vid namn Pansardjävlarna från Striterax.

Bomben, stor som som en cricketboll, fungerat som så att då den detoneras kortsluter den varenda en atom i univerum och förvandlar på ett ögonblick hela världsalltet till ett rasande eldinferno.

“Utmärkt! Vi beställer sju tusen av dem!” säger Pansardjävlarna från Striterax. Eller hur många det nu var. USA och Ryssland har ungefär sju tusen kärnstridsspetsar var.

Och nu tycker det amerikanska folket, eller åtminstone cirka hälften av dem, att det är en god idé att rösta på en man som upprepade gånger har undrat varför vi inte använder kärnvapnen när vi en gång har dem.

Som de säger i Amirika: “This is why we can’t have nice things.”

Nu kanske någon tänker att “ja men kanske de där helvetesservrarna inte är en så dålig idé trots allt! Vi kastar dit världens alla hitlerar, putinar och trumpar och sedan får de grillas där och fundera på allt fanstyg som de har haft för sig.

Nej! Jag sade ju att det här är en dålig idé! En riktigt usel idé, inte långt ifrån kärnvapnen på dumhetsskalan.

Som sagt, vad är fatt med oss? Varför är vi så förbannat dumma? Vi drömmer så mycket vackert och ädelt också, varför koncentrerar vi inte oss på att förverkliga det? Varför har Darth Vader 999 999 888 777 666 gillare på Facebook medan Luke Skywalker har fem?

Jag har som en och annan kanske minns, inte värst mycket till övers för religioner. Men det betyder inte att inte de religiösa böckerna har en och annan poäng. Som det här när Jesus uttalar sina famous last words, “fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”.

Jag är tämligen övertygad att om en historisk Jesus har existerat och hängt på korset, så har han inte använt exakt de orden utan någonting betydligt mustigare och barnförbjudet. Men i princip med samma andemening: de är ju fan helt från vettet.

Man måste verkligen vara ett riktigt sällsynt puckat gäng av kosmiska fuck-ups om man i stil med människorna lyckas få en allsmäktig, allvetande, oändligt sansad och kärleksfull gudom så till den milda grad ur balans att han i sin desperation inte bara låter tortera och döda en köttslig avatar av sig själv, utan litet tidigare i handlingen flippar han ju ut ännu värre och dränker allesamman, minus Noa och hans familj. Hela världens befolkning på den tiden, cirka två och en halv miljoner människor, åt fanders.

Okej, en gud som gör så har serious anger issues, men det säger någonting om hur jobbiga vi var redan då (om vi låtsas att syndafloden hände på riktigt).

Och det blir ju liksom inte bättre med tiden. Vi tycks bara inte lära oss, hur hiskeliga dumheter vi än begår och hur mycket vi än kryper omkring i den radioaktiva askan efter vår senaste moraliska och intellektuella konkurs, efter några årtionden är vi där igen.

Vilket får en att tänka på hur smart det egentligen var av Jahve att ge folket en blank check den där gången på Golgata. Vad de än gör är förlåtet, för all evighet, bara de tror på honom.

Hur desperat är inte det? Liksom att “ja ja, whatever, gör vad ni vill så länge ni lämnar mig i fred.”

“Bara för att dubbelkolla, för att det inte blir någonting oklart – alla våra synder, nu och i framtiden, är bortsopade, så länge vi tror på dig?”

“*suck* Ja ja, spring iväg nu och gör… någonting. Så länge jag slipper se er.”

“Ööh, inkluderar det också att vi tror på dig på lite olika sätt och sedan krigar vi sinsemellan över vems sätt som är det enda rätta?”

“Åh herrejag!” *lägger på luren, tut tut tut*

Det här har som synes varit ett sällsynt mörkt och dystert blogginlägg, ledsen för det. Någonting med den här tiden på året, med mörkret och snön och det amerikanska presidentvalet. Jag hoppas på att vara på bättre humör när speciellt det sistnämnda är över, men jag håller inte andan i väntan på det, om vi säger så.

Åt helvete med alla helveten, både de religiösa myterna och de virtuella versionerna från science fiction; åt helvete med kärnvapnen, med Trump, Putin, Erdogan, Åkesson, Soini, Duterte, Le Pen, etc. etc. Nej, inte till ett fysiskt helvete, bara i bemärkelsen “gå bort, pappa är lite trött och skulle inte orka med er just nu.”

Jag tänker hälla upp en god, rökig skotsk single malt och sitta här i soffan och titta på min hund som är saligt omedveten om vilken dödsfara världen befinner sig i. Bara någon skrapar honom bakom örat, matar honom och viskar stuff åt honom som han vill höra så är han okej med vad som helst och ifrågasätter ingenting.

Lite som den amerikanska väljaren, faktiskt.

Men på allvar – jorden och resten av solsystemet ligger rätt så avsides här ute på den galaktiska bondvischan. Tjugofem tusen ljusår in till centrum. Femtio tusen års färd bara till vår närmaste stjärngranne, Proxima Centauri, med våra nuvarande snabbaste rymdfarkoster. Och dit är det bara drygt fyra ljusår.

Vi är ensamma här ute, isolerade. Vår gud har fått burnout. Ingen från de stora galaktiska civilisationerna vill tala med oss. Och vem kan klandra dem.

Rädd för att vara rädd

Ingenting skrämmer mig så mycket som en skräckslagen folkmassa. Man vet aldrig vad de kan hitta på, man vet bara att vad de än hittar på så kommer någon att få ont nånstans.

”The only thing we have to fear is fear itself.”

Citatet tillhör Franklin Delano Roosevelt, och han uttalade det under sitt installationstal i början av sin första mandatperiod som USA:s president, den 4 mars 1933.

Det enda vi har att frukta är själva rädslan. Det finns till och med ett ord för det här. Fobofobi, rädslan för rädsla.

Hur som helst så hade ju Roosevelt rätt i det han sade. Det finns ingen utmaning som vi inte kan fixa så länge vi håller huvudet kallt. Men så fort skräcken greppar oss så är loppet kört.

Världens ekonomiforum (WEF) har igen rangordnat världens tryggaste länder, och tänka sig – lilla Finland, här uppe bakom ingenstans, toppar den listan!

Ändå är vi så rädda att vi nästan kissar på oss! TV-programmet MOT berättade att Finland drabbades av  ”kaos” i fjol när drygt trettio tusen asylsökande inom en relativt kort tid knackade på vår dörr. ”Pakolaisaalto” och ”vyöry” var termerna som MOT använde. Ah, dessa jämförelser med våldsamma naturfenomen. Så befriande att få låta bli att tänka på dem som människor, eller hur, MOT?

Nåja, i alla fall: vi bor alltså i världens tryggaste land. Ändå hyser hälften av de vuxna väljarna i Finland auktoritära och populistiska tendenser, enligt en kartläggning av européernas attityder som YouGov har låtit göra.

”Vaddå auktoritära och populistiska?” Nå ni vet, då man är rädd så börjar man ju se sig om efter en papperskorg att slänga sina mänskliga rättigheter i. Och en stark ledare som kan kasta ut alla invandrare och lotsa en ut ur EU. Va, gör inte ni det?

Hur som helst, ju fler väljare med auktoritär-populistiskt tänkesätt, desto bättre gör politiker med populistisk och aggressiv framtoning ifrån sig i val. Ingen överraskning där. Och Sannfinländarna må ha ensiffriga tal i understödsmätningarna just nu, men de presterar alltid uselt i galluparna mellan valen.

Två eller tre veckor före valet händer sedan någonting: Timo Soini börjar slå på stora skrämseltrumman och påminner oss, med kvällstidningarnas hjälp, om alla hot som hänger över våra huvuden. Och så kan han igen stå där och jytkytera som avslutning på valvakan.

Skrämselpropaganda är för övrigt ingalunda Sannfinländarnas ensamrätt, om den någonsin har varit det. Att spela på vår rädsla för omvärlden är något som nästan alla partier sysslar med, mer eller mindre.

Anyway, poängen som jag försöker komma till är denna:

Det är den stora ironin med vår tid, att ju tryggare vi är, desto räddare är vi.

Jag menar, ta nu USA som ett praktexempel: vem hotar dem? Vem har de nödvändiga musklerna för att invadera the US of A? Ryssland? Kina? Fortfarande inte utan att utlösa ett kärnvapenarmageddon med garanterad utplåning för alla inblandade.

ISIS? Skämtar du?

USA är i praktiken immunt mot storskaliga yttre hot. Så immunt som man nu kan bli åtminstone. Ändå är de så gott som i panik just nu. Rädslan, det där som enligt Franklin D. Roosevelt är det enda vi har att frukta, har tagit ett järngrepp om deras hjärtan (och av Trumps snack att döma, könsorgan).

Varför? Nå självklart för att det är nyttigt. För att det är ett effektivt sätt att få folk att göra som du vill.

Men det är också i längden ett synnerligen självdestruktivt sätt. Rädsla är den värsta sorts korrosion som du kan utsätta din själ för. Jag vet det av egen erfarenhet: jag har gått omkring och varit, om inte rädd så åtminstone oroad i så gott som hela mitt liv.

Jag är en natural born worrier. Sedan jag var riktigt liten har jag varit oroad för än det ena och än det andra. Allt från att bli föräldralös till att ingen tycker om mig på riktigt till tredje världskriget till bagagehanteringen på Heathrow. Och senast nu, norr om fyrtiofem, ser jag spåren i min kropp: högt blodtryck, sömnsvårigheter, övervikt (av tröstätande).

Och då är oro bara en relativt mild, utspädd fosforsyra, men den fräter ändå på ditt inre. Rädsla är kungsvatten, aqua regia. Koncentrerad saltsyra blandad med dito salpetersyra. Ge rädslan tillräckligt med tid och den äter sig igenom allting.

Ett samhälle som man sköljer med skräckens kungsvatten för ofta och för länge kommer förr eller senare lösas upp och försvinna. Det är oundvikligt. Så hör ni, jänkare, lyssna på vad er gamla president Frank D sade, han var en klok man.

Och ni ryssar som mot förmodan läser det här: de där mystiska kratrarna som har börjat dyka upp i Sibirien , det är kanske delvis explosioner orsakade av metan från den smältande permafrosten, men jag skulle inte bli förvånad om det frätande hatet och rädslan som er TV pumpar ut 24/7 skulle angripa själva terrängen.

För ett antal år sedan var frun min och jag och bilade i Bajern och Österrike samt norra Italien, de trakterna. Det här var kring den tiden då Jörg Haider ännu levde och härjade som värst i den österrikiska inrikespolitiken.

När vi körde genom de pittoreska små vykortsbyarna på alpsluttningarna, direkt från Sound of Music, slog det mig hur bisarrt och bakvänt det var att just här i Tyrolen, just i de här trakterna som formligen utstrålade trygghet, åtnjöt det främlingsfientliga FPÖ sitt allra starkaste understöd.

Jag kunde inte böja min hjärna kring det här då, men med tiden och erfarenheten, och med den globala populismens frammarsch, har det blivit allt klarare för mig vad det handlar om: ju tryggare vi är, desto räddare är vi. Denna absurda paradox.

Inte för att jag kan påstå att jag skulle begripa varför det är så här.

Och inte att undra på att de stora galaktiska civilisationerna inte vill tala med oss.

När inget lidande längre berör

Finns det överhuvudtaget någon tragisk berättelse om en flykting som har nekats asyl och skickats tillbaka till sitt livsfarliga hemland, som är så berörande att den skulle få en tillräckligt stor mängd finländare att haja till och konstatera att ”så här kan vi ju inte ha det!”?

En smått desperat känsla börjar infinna sig, en insikt om att vi kanske har blivit fullständigt immuna för berättelser om mänskligt lidande, åtminstone sådant som andra än finländare utsätts för.

Då menar jag inte ”rajat kiinni”-folket, den hårda linjens redneck-propellerhattar som redan för länge sedan upphörde att se asylsökande och speciellt muslimer som människor – klassiskt krigstänkande, att avhumanisera fienden. För fiender är vad de uppfattar flyktingarna som. I rajat kiinni-gängets värld är vi i allra högsta grad under attack. Om det är någon man borde tycka synd om så är det vi själva.

Nej, jag talar om den stora tysta majoriteten. De där som republikens president Sauli Niinistö talade om som ”tolkun ihmiset”. Det ”förståndiga” folket. De som utgör den kritiska massan som du måste vinna över på din sida för att få till stånd en kedjereaktion som leder till förändring. De har länge varit och fortsätter vara skrämmande tysta. Oavsett vilka ohyggliga tragedier som kommer i dagen.

Bilden av den lilla drunknade flyktingpojken på stranden fick ganska många att sätta morgonkaffet i vrångstrupen; jag vet att det var den bilden som fick mig själv att  inse den fulla vidden av det vansinne som pågick. Men det tycks inte ha varit nog.

Det hade ju varit logiskt om vår flyktingpolitik och vår inställning till att hjälpa de nödlidande ungefär i det skedet hade mjukats upp, men som vi vet så har vår flyktingpolitik bara blivit grymmare och mer omänsklig sedan dess.

I och för sig, det är ju en sak vad regeringen bestämmer – vår flyktingpolitik är dikterad av en handfull av de allra mest hårdkokta sannfinländarna på den absolut extremaste högerkanten.

En helt annan sak är vad dessa ”tolkun ihmiset” tycker, de där som sitter bredvid oss i bussen och tåget och som sällan gör något väsen av sina åsikter. För om de börjar förlora sin empati, sin förmåga att leva in sig i andra människors lidande, då är vi verkligen illa ute.

Också av den orsaken att då de styrande inser att folk är tillräckligt emotionellt avtrubbade så kan man börja tillämpa en allt mer omänsklig politik också gentemot den egna befolkningen. Vissa hävdar säkert att det här redan är på gång.

Men jag kanske målar upp en onödigt pessimistisk bild av situationen här. Trots allt så är Finlands folk ju kanske mer villiga än någonsin att delta i olika insamlingar som Röda Korset och andra arrangerar. I stil med Hungerdagen som går av stapeln i dag. Insamlingar som dessa inbringar ju regelmässigt summor i miljonklassen.

Om inte det här bevisar att finländarna fortfarande har hjärtat på rätta stället så vet jag inte vad som gör det.

Fast då invänder cynikern i mig och säger att penninginsamlingar har blivit ett sätt för folk att köpa sig ett rent samvete. För ett par euro, eller kanske en tia, köper man sig rätten att fortsätta blunda och tiga när regeringen fattar nästa omänskliga beslut om flyktingpolitiken.

”Jaså, ytterligare tre hundra flyktingar drunknade när båten som transporterade dem kapsejsade i Medelhavet. Ja men det berör inte mig, för jag har redan donerat pengar till Röda Korset.”

Men nej, för en gångs skull tänker jag inte lyssna på den lilla cyniska djävulen som sitter där på min axel. Jag tror ju nog på riktigt att folk bryr sig, att de berörs, att de hemska berättelserna om flyktingar som sänds tillbaka till en mer eller mindre säker död sätter sitt spår i folk.

Dessutom så donerar jag själv pengar till Röda Korset och jag inbillar mig minsann inte att det fritar mig från att behöva bry mig. Jag är om möjligt mer nedtyngd av angst än förr.

Och så kan man ju argumentera som så att det här att folk skänker en euro här och tio euro där, det är väl i alla fall bättre än ingenting. ”Tolkun ihmiset” kunde i värsta fall vara både tysta och ovilliga att skänka en slant. Eller hur?

Jo, svarar jag på min egen fråga, så är det väl. Pengarna som Röda Korset samlar in i dag, varenda cent av dem, är viktigare än någonsin. Men det som verkligen skulle behövas är ett mäktigt vrål från de förståndiga massorna just nu.

Var är den finska motsvarigheten till en Bob Geldof, eller ännu bättre, en Freddie Mercury, som får en hel miljonpublik att stämma in i en mäktig refräng som regeringen Sipilä inte kan låta bli att höra?

De fyra hundra breven till statsministern är en bra början. Men det skulle behövas mer. Så mycket mer.

*  *  *  *  *

Nåja. I väntan på bättre tider så kan vi i alla fall dra det där ena lilla strået till stacken.

Hungerdagsinsamlingen kan man delta i på följande sätt:

1. Ring 0600 12220 (20,28 €/samtal + lna)
2. Skicka textmeddelandet SPR till 16499. SMS-bidraget kostar 15 €.
3. Betala in en summa direkt till katastroffondens konto:
IBAN: FI06 2219 1800 0680 00

 

För oss blir det ju aldrig flyktingar av

Varning: härnäst följer jossitering. För övrigt ett ord som saknas i det svenska språket och som behöver införas snarast.

“Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore” skulle mormor ha sagt.

Hur som helst, tänk er en dag i den inte alltför avlägsna framtiden. “Någon” främmande makt anfaller eller ockuperar Finland och börjar bomba samt skjuta landet tillbaka till järnåldern.

Vår försvarsmakt gör vad den kan, men civilbefolkningen lider ändå och dör. Följaktligen uppstår en situation där människor börjar fly kriget och i stora skaror söka sig till något av de vänligt sinnade grannländerna.

Tänk er då att detta grannland, eller dessa grannländer, mot förmodan säger nej. “Ni är inte välkomna här”. “Vi måste se till våra egna medborgare innan vi hjälper andra”. “Ert språk och er kultur är för olika vår, ni skulle aldrig integreras”. “Ni vill ändå bara komma hit och leva på vårt socialskydd”.

Eller den allra värsta förolämpningen, det ultimata saltet i såren:

“Vi betraktar ert hemland som tryggt”.

Tänk er ännu våra lagstiftare, riksdagsmännen som formulerade Finlands egen hjärtlösa flyktingpolitik. Tror ni att de konstaterar att “rätt ska vara rätt, där föll vi allt på eget grepp!” och ger upp alla tankar på att sända barnen och den övriga familjen till tryggheten?

Eller tror ni att de gör som Bruce Ismay på Titanic och hänvisar till all tänkbar status som de kommer på för att få en plats i livbåten, så att säga?

Och tror ni, om de och deras familjer slutligen kommer iväg och når ett land där de hoppas få asyl, att de lämnar sina smarttelefoner hemma, för “riktiga flyktingar har inte sådana, för då lider de ingen nöd”?

Jag vet ju vad jag tror, men jag har haft en jobbig morgon och känner mig lite väl cynisk, så jag kan ju ha fel.

Torgskräck i Barösund

Ungefär så här års slår den vanligtvis till. Universum-är-så-enormt-och-jag-är-så-pyttepyttepytteliten-angsten. Det brukar inträffa då augustimånen har krympt bort i skyn och ersatts av de första på riktigt mörka sensommarnätterna som förebådar den annalkande hösten.

”Vintern överraskade bilisterna”, så lyder den obligatoriska kvällstidningslöpsedeln varje år. Vi människor är besynnerliga i det avseendet, hur fort vi vänjer oss vid saker och ting. De ljusa sommarnätterna är inget undantag.

Precis som vi under sommaren vänjer oss vid att köra på snö- och isfria vägar och glömmer hur det är att halka omkring i slasket, så får den ljusa nordiska sommarnatten som döljer Vintergatan oss att glömma det ändlösa stjärnhav där vår sol med sin planetfamilj befinner sig på drift. Jag lyckas åtminstone glömma det.

Till exempel: ta en titt på bilden överst i det här inlägget. Jag har tagit fotot själv, nu i lördags ute på stugan. Alla de där ljusprickarna ni ser där och alla de andra som smälter samman till ett vitt, mjölkaktigt töcken (=Milky Way); alla dessa gnistor är inte kosmiska dammkorn, de är jättelika stjärnor. Solar.

(Okej, där finns faktiskt en hel annan galax också, hittar ni den?)

Större delen av dem är större än vår egen sol, faktiskt (och solen är en miljon gånger större än jorden). Var och en av stjärnorna är åtskiljda från sina närmaste grannstjärnor av gap som det skulle ta våra snabbaste rymdsonder uppemot hundra tusen år att korsa.

Bilden är förresten inte tagen med en stjärnkikare eller ens ett teleobjektiv av någon sort, utan tvärtom, med ett vidvinkelobjektiv som får saker att se mindre ut!

Och dessutom är alla de stjärnor som vi ser med blotta ögat här från jorden bara några ynka tusen av totalt upp till fyrahundra miljarder stjärnor i hela Vintergatans galax!

Sommaren 2016-411.jpg

Men det är en sak att prata eller skriva om det, man måste stå där i mörkret, ensam under stjärnorna, med kamera eller utan, för att på riktigt fatta hur obegripligt stort alltsammans är.

Och under den ljusa nordiska sommaren då de kosmiska vidderna är dolda bakom de vita nätternas blekblåa nattskyar händer det som sagt så lätt att man glömmer att allt det där finns där ute. Åtminstone gör jag det.

Och så, när de första på riktigt mörka sensommarnätterna lägger sig över skärgården och stjärnorna spränger sommarnattens blåa sammetstäcke, då slår det mig med ens. Just det ja, allt det där.

Och sedan kommer svindeln.

Det är någon sorts kosmisk torgskräck som får mig att instinktivt vilja rygga bakåt och sätta mig platt ned på urberget eller ta stöd mot en bastant tall, kanske slå armarna om den av rädsla för att ramla av planeten, på samma sätt som man instinktivt greppar räcket extra hårt då man stiger ut på utsiktsplattformen i Eiffeltornet, Empire State Building, Redaktionshusets tak i Böle eller liknande.

Vi människor är utrustade med biologiska skyddsmekanismer avsedda att hindra oss från att göra oss illa, bland annat genom att trilla ned i avgrunder. Och jorden som vi bor på omges av en avgrund av sådana dimensioner att vi helt bokstavligen saknar ord för att beskriva eller ens på något meningsfullt sätt begripa ens en liten gnutta av hur stor den på riktigt är.

Inte så konstigt att man drabbas av instinkten att hålla i någonting fast när man minns det här.

Faktum är att ”stor” är ett patetiskt litet ord, fullständigt otillräckligt för att ens börja beskriva någonting som rymdens väldighet. Akbar må räcka till för Allah, om man är lagd åt det hållet, men ingen synonym för ”stor” som vi kan komma på räcker till för att ens komma nära att beskriva de galaktiska och intergalaktiska viddernas enorma dimensioner. Inte ens, tja, säg nu ”hjärnblödningsframkallande hyper-multi-mega-superenorm”.

quote-space-is-big-you-just-won-t-believe-how-vastly-hugely-mind-bogglingly-big-it-is-i-mean-you-douglas-adams-280743

Ord och meningar är så otroligt trubbiga instrument när det kommer till att beskriva saker av rymdens kaliber att man blir helt frustrerad. Inte ens liknelserna och sätta-saker-i-perspektiv-berättelserna som vi slänger oss med är mer än bleka skuggor av den verkliga insikten som för evigt är bortom vår räckvidd.

Ta nu storyn med ärterna i Globen till exempel. Tänk dig att vår galax Vintergatan, den som vårt solsystem och vi befinner oss i just nu, krymps ned till samma storlek som en ärta. Tänk dig att alla andra galaxerna också, med upp till tusen miljarder solar i var och en av dem, också krymps ned till samma storlek.

Då är Globen i Stockholm ned nöd och näppe stor nog för att inhysa samtliga galaxer i det kända universum (=ärterna) om man fyller den till brädden och ända upp till takbjälkarna med ärter.

Det låter ju plötsligt hanterbart. Betydligt mer begripligt än att bara säga att universum, till den del vi känner till det, är cirka nittio miljarder ljusår i genomskärning. Det sistnämnda säger egentligen ingenting, för ingen av oss kan föreställa oss ens ett enda ljusår, än mindre nittio miljarder av dem. Globen har däremot de flesta av oss sett.

Men grejen är att liknelser har sina risker i och med att de inleder oss i en falsk trygghet. De får oss att tro att vi förstår. Och det gör vi hur som helst inte.

Det handlar nämligen om så mycket mer än ord. Våra hjärnor är helt enkelt inte byggda för att jobba med perspektiv av den här sorten. Våra hjärnor har utvecklats på den östafrikanska savannen där det inte var lönt att lära sig handskas med distanser större än några dagars vandring.

Sommaren 2016-390.jpg

Så långt som någon orkade kuta efter ett bytesdjur det var i princip den längsta användbara distansen som hjärnan behövde ta ställning till.

Saker och ting i ljusårsklassen var helt enkelt överkurs, onödig kunskap. Evolutionen är resurssnål, den gör väldigt få saker som saknar poäng.

Men också evolutionen måste ta i beaktande att vi under våra liv kommer att ställas inför överraskningar och potentiella farosituationer. Saker som vi inte har sett förut eller som överskrider vår förmåga att förstå.

För sådana situationer har evolutionen helt enkelt installerat simpla varningsflaggor i våra huvuden, fight-or-flight-avbrytare som då de triggas får oss att antingen inta försvarsposition och kasta upp nävarna eller lägga benen på ryggen och ta till sjappen.

Någonting i stil med vad jag upplever i form av den där torgskräcken som slår mig under de första på riktigt stjärnklara nätterna i augusti i skärgården. Oftast mitt i natten, bokstavligen. Vi har, som de flesta (antar jag) utedass på stugan, eller bakom busken-pissoar för oss pojkar. Och det betyder att man måste gå ut mitt i natten då naturen kallar.

Och även om himlen ute i skärgårdens öppna landskap kan vara rätt så ljus vid läggdags långt in i augusti, då när den inte är mulen, så är sanningen en helt annan då man går ut två-tretiden på natten.

Så står man där lite yrvaken och svajar medan man uträttar sina behov i den svala nattluften, och så vänder man blicken uppåt och så minns man med ens –

Q56dN2l

Vi kanske en dag lär oss vem det är som kan segla förutan vind, vem jäveln är som står där och böjer sädesfälten tillbaks, eller varför folk år ut och år in röstar på Centern trots att de konsekvent och oavbrutet kissar oss i ögonen vareviga gång som de ges tillträde till statsrådsborgen, men att begripa hur stor rymden är och hur små vi är i alltsammans, det kommer vi aldrig att lära oss. Så är det bara.

Någon kanske nu väntar sig någon sorts lärdom eller livsvisdom som avslutning på det här inlägget, att jag sitter inne med en trollramsa av någon sort som leder fram till något slags insikt när det kommer till den fundamentala frågan som jag kastade fram som teaser: hur stor är rymden egentligen?

Men nej, det har jag faktiskt inte, om någon nu trodde det. Sorry, det här är rymd-striptease utan så mycket som en gnutta naken hud. Som sagt, det går inte att begripa rymdens storlek. Ei onnistu, can’t do it.

Författaren Douglas Adams, han med Liftarens Guide till Galaxen, har skrivit om en maskin som är konstruerad för att hjälpa oss förstå det här. Eller ”hjälpa” är inte det rätta ordet här. För maskinen, kallad ”Vidgade-Vyer-Vortex” är ett tortyrredskap, det mest infernaliskt grymma och plågsamma i sitt slag som överhuvudtaget går att tänka sig.

Under en bråkdels sekund låter maskinen det stackars offret som spänns fast vid den på riktigt förstå hur enormt universum är och hur försvinnande liten personen själv är i det hela. Och det här blir för mycket för den stackars hjärnan, vars samtliga nervändor omedelbart kortsluts och bränns ut.

Ett synnerligen djävulskt sätt att kasta in handduken, hävdar Adams, och jag för min del är böjd att tro honom. Så ni kan, utan att ha helt fel, hävda att jag har resignerat inför det faktum att jag aldrig kommer att förstå mig på universum.

Men även om jag mot förmodan skulle göra det så skulle det bara vara en lätt uppvärmning inför följande, om möjligt ännu mer ogenomträngliga mysterium.

Kvinnor.

(Kom igen nu, ni måste ha sett den komma på långt håll!)

 

Skenhelig? Vem, jag?

Jag avskyr ordet ”kritiker”. Det är få ord som det har gått en sådan inflation i som just ”kritiker” (gör det här mig till en kritikerkritiker?). Det skulle vara ”skeptiker” i så fall.

Säg efter mig: bara för att min ryggradskänsla säger åt mig att någonting inte är bra och trevligt så är jag inte en kritiker. Eller en skeptiker. Jag har en åsikt, och that’s it.

Att bli kritiker, en äkta sådan, involverar galna mängder jobb. Du måste läsa in dig på det du vill kritisera, och inte bara den ena sidan av det, utan samtliga aspekter. I vår svartvita diskussionskultur glömmer vi numera ofta att saker och ting inte har bara två sidor, de så gott som alltid flera.

Och det är sällan som någon av sidorna är entydigt ”ond” eller ”god”.

Jag frestas ju att invända mot mitt eget resonemang här och säga att vår regerings flyktingpolitik, den har ju inga förmildrande omständigheter, den är rutten ända in i märgen: omänsklig, brutal, kortsiktig och självisk.

Den är till sista stavelsen dikterad av Sannfinländarna och deras allra mest ”invandringskritiska” och rasistiska flygel, och var och en människa med skuggan av ett samvete har en moralisk plikt att höja sin röst mot den, inklusive mig (gör det här mig till en invandringskritikerkritiker?).

Apropå det, jag har inte skrivit ett brev till Juha Sipilä. Jag vet att många av mina vänner och bekanta har gjort det. Jag har till och med läst vissa av dem. Fina brev, direkt från hjärtat, mitt i prick. Man önskar ju faktiskt att Sipilä skulle läsa dem och att kalkylatorn han har där som hjärnan brukar sitta kunde registrera dem och känna sig berörd och rörd.

Men bara det här, att jag inte tror att Juha Sipilä bryr sig ett jota om breven folk skriver åt honom, räcker inte som ursäkt. Varför har jag inte involverat mig i diskussionen?

Tja, hur var det som Blur sjöng i låten Country House: ”I’m a professional cynic / but my heart’s not in it”. Den brutala och krassa sanningen är att om nån kommer och sticker en mätare i mig så visar den oundvikligen att  jag inte bryr mig tillräckligt.

Visst, jag ser bilderna från Syrien, av gråtande och blödande småbarn. Jag läser reportagen om gråtande kvinnor som tvingats sälja sig själva för att överleva och som ändå skickas tillbaka till helvetet som är deras hemländer. Jag lider med dem, på riktigt.

Men jag bryr mig inte tillräckligt. Objektivt sett.

Visst, det är en psykisk defensmekanism. Skulle jag tillåta mig själv att bry mig så mycket som jag borde så skulle jag inte vara kapabel att fungera i mitt dagliga liv. Jag skulle inte kunna gå till jobbet, jag skulle inte kunna lyssna på musik, jag skulle inte kunna gå på bio.

Jag skulle sitta hemma och gråta, lamslagen av min världssmärta.

Eller, om jag hade någon stake att tala om så skulle jag måla ett plakat och gå och ställa mig i protest utanför statsrådets kansli.

Åtminstone skulle jag inte sitta hemma och titta på Master Chef Australia.

Det är så förändring fås till stånd. När folket drar ut på gatorna. Inte ens då funkar det alltid, men utan att det sker har sällan någon ondsint regim fåtts i gungning.

Det är inte en riktig revolution om den flyttas inomhus i fall av regn.

Jag säger det igen: jag sympatiserar med dem som skriver brev åt Juha Sipilä, jag lyfter på hatten för dem, men jag tror inte det kommer att ha önskad avsikt och jag är för – vaddå? Lat? Cynisk? Rädd? – för att gå och ställa mig utanför makthavarnas kontorsfönster med ett plakat och en megafon.

Det här får mig att känna mig som en cynisk söndagsskeptiker av den värsta sorten. Den där som sitter i sin soffa och fnyser åt alla sidor av en diskussion och kritiserar dem som ens tar någon sort ställning medan jag själv gör absolut ingenting åt saken.

Om det sedan handlar om flyktingfrågan eller den här andra stora frågan som definierar vår tid. Klimatet.

Jag är hyfsat påläst när det gäller vetenskapen bakom klimatet. Jag känner rätt väl till argumenten på båda sidor av staketet. Och jag vet att nejsägarna är ute och cyklar. Att det barkar käpprätt åt helvete och att vi alla måste kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken om vi vill överleva det här.

Ändå gör jag ingenting utöver triviala saker som att byta ut glödlamporna mot strömsnåla LED-lampor och teckna ett elavtal med en leverantör som säger sig sälja endast ström producerad med vindkraft. Och jag pendlar med tåg, det är väl alltid någonting?

Bah! Det är som att stå på stranden och se megatsunamin komma dundrande och reagera med att kavla upp byxbuntarna.

För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer, och som ett absolut minimum borde jag ju åtminstone göra mig av med vår bensindrivna bil och börja cykla i stället!

Ärligt talat: de här åtgärderna kanske hade varit tillräckliga på sjuttio- eller åttiotalet (förutsatt att tillräckligt många hade dykt upp), men för att bromsa in och vända den ytterst farliga utvecklingen i det här skedet borde vi alla (och jag menar alla) anamma en livsstil som får den gamla livsstilsindianen Pentti Linkola och hans dystra framtidsutsikter att låta som Nalle Wahlroos.

Alla vi som lever livet i förorten mer eller mindre som förut, med turer ut till stugan på weekendarna och sporadiska resor till Thailand eller New York, vi har i princip avsagt oss rätten att påstå att vi tänker på klimatet.

Vi är – jag är – i praktiken klimatskeptiker, hur illa jag än tycker om hela begreppet. Vi har förbrukat rätten att klaga sedan när the shit hits the fan. Vi har valt sida.

Hur mycket jag än hatar det här så, jag må predika en sak men mitt liv visar i praktiken att jag har valt en helt annan väg. Den där vi satsar allt på att ”skeptikerna” kanske har rätt trots allt och att uppvärmningen uteblir, eller att en deus ex machina sveper ned från kulisserna i sista minuten och räddar oss från undergången. Utomjordingar? Jesus?

För att alternativet, att göra något åt saken på riktigt, är för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag har alltid varit en sådan där typ som oroar mig. Ända sedan jag var en liten grabb. Och min mamma har alltid varit en sådan där som säger att äsch, det blir nog bra till slut. De kommer nog på en lösning ska du se.

Vemdå ”de”?

”De”. Jag minns mycket väl hur både mamma och mormor brukade hänvisa till dessa mystiska ”de” som hade lösningen till alla problem som hotade världen. Om det sedan handlade om kapprustningen, de sura regnen, ozonhålet eller åttiotalets klädmode. ”De” fixar det säkert till slut, ”de” ser till att allt blir bra, var inte orolig.

Det fanns en tid då det låg ens någonting i det här. ”De” var ju en vag hänvisning till forskarna och vetenskapen. Någon uppfinner en revolutionerande ny maskin eller medicin som fixar alltsammans (utan att vi i förorten behöver göra någonting. Vissa saker förändras aldrig).

Och länge var det ju så här. Ens lite ditåt. På den tiden då vi ännu respekterade och såg upp till människor som ägnade tiotals år av sitt liv åt att läsa och bli experter på någonting. Vi gav dem jobb och feta budgetar och arbetsro. Vi trodde på dem. Åtminstone på att de var uppriktiga och visste vad de talade om. Och ofta levererade ”de” ju.

I dag är ”de” i bästa fall ”all världens docenter”, i värsta fall onda konspiratörer som är del av en global komplott finansierad av vindkraftsindustrin och styrd av vilka alla krafter som än verkar utgående från och dirigeras av den rödgröna bubblan.

Vi bjuder in dem till debattprogrammen på TV för det är ju mer underhållande så, att ha någon nördig typ där som säger emot den klatschiga populisten som vet precis hur det ligger till och inte är rädd för att säga det på ett språk som alla förstår.

Men nog var det attan att vi skulle lyssna på dem när det blir dags att fatta viktiga beslut som berör riktiga människor nu och i framtiden, beslut där deras expertis kunde bidra med viktig bakgrundskunskap. Då fnyser vi åt dem för att de har en ”agenda” och så skär vi ned på deras finansiering. Igen.

Nåja, hur som helst: sist och slutligen har något ”de” aldrig existerat. Det har ju alltid varit ”vi”, då som nu. På en så här liten planet kan man inte sitta någon annanstans än i samma båt.

Men stöpta som vi är i den dualistiska kristna kulturen där det goda och onda alltid ligger utanför oss själva, krafter som ständigt ligger utanför vår kontroll, inbillar vi oss fortfarande att saker och ting nog ordnar sig till slut bara vi gör vårt bästa och har tålamod.

Jag medger som sagt att jag själv också tror det, vad jag än påstår. Åtminstone lever jag som om jag skulle utgå från det. Från att de utvisade flyktingarna nog klarar sig eller att klimatproblemet fixar sig till slut.

Åtminstone så sanktionerar jag de krafter som uppehåller status quo genom att ge dem mitt tysta de facto-medgivande.

För att bli av med den här skitiga skuldkänslan borde jag stå utanför statsrådsborgen med ett plakat och en megafon, vi borde alla göra det NU, för som sagt, inga revolutioner har någonsin ägt rum utan folk som beger sig dit ut kroppsligen och ställer sig i vägen för pansarvagnarna. Och inte ens då har det alltid gett önskad utdelning.

Låt se: vad gör jag, vilket är mitt faktiska bidrag? Jag skriver och delar saker på Facebook. Det är ju intressant i och för sig, vi har inga prejudikat att ta till, vi vet inte vad som händer i det långa loppet när miljarder människor kopplar upp sig på ett och samma globala nätverk. Men hittills verkar det spela direkt i händerna på the bad guys.

Problemet är ju att enkla lögner är sexigare än svåra sanningar. Och så bubblorna. Folk som predikar för de redan omvända. Världarna möts inte längre. Poletten trillar inte ned i den riktiga världen.

Åtminstone tills alltsammans – hatet, ilskan, lögnerna – spiller över i den fysiska verkligheten och en Trump eller Le Pen väljs till president.

Eller då vi själva, min och din familj, finner oss sittande i en liten båt på ett mörkt, kallt hav, för att någon har invaderat och bombat sönder vårt hemland.

Eller då skördarna som vi är beroende av för vår nästa måltid torkar bort och våra egna barn går hungriga.

Då är det ju för sent att stiga upp tidigt.

Apropå våra barn, det var en annan sak som jag hade tänkt skriva om men dels har jag skrivit helt tillräckligt annars också, ingen orkar läsa, och dels – tja. Det känns kanske för jobbigt att medge det.

Det här med vår brutala regering med sin omänskliga flyktingpolitik, eller folk som hungrar eller drunknar på grund av extrema väderfenomen orsakade av den globala uppvärmningen. Saker som jag med hjälp av min tystnad tillåter ske för åtminstone så är det inte mina barn. Rather them than us.

Det är något av det värsta en människa kan tänka, men gud hjälpe mig, jag medger att jag har tänkt så i mina mörkare stunder.

Hur är det med dig?

 

Funderingar i väntan på undergången (eller att det ska sluta regna)

För omkring sjuttio tusen år sedan såg det sällsynt illa ut för människorna. Vi blev nästan utrotade den gången när supervulkanen Toba fick ett utbrott och utlöste en global atomvinter som tog kål på våra förfäder till den grad att bara fem till tio tusen individer återstod när det var som värst. Det var på riktigt nära ögat.

Det här, då populationen står och balanserar på avgrundens brant, brukar kallas en evolutionär flaskhals. Det kan jämföras med att genbanken blir rånad: när det hela är över och krutröken har lagt sig är den återstående populationen en skugga av vad den var innan och många genetiska egenskaper har gått förlorade för alltid.

Just nu är vi mer än sju miljarder människor på den här planeten, vilket kan kännas som en trygg siffra: oss flaskhalsar man inte till utrotningens brant så där bara. Inte nu längre.

Sant i och för sig, det skulle kräva en sällsynt brutal serie av worst case scenarios för att driva oss tillbaka till den där punkten då bara fem till tio tusen typer står kvar i askan och huttrar.

Men det är inte alls omöjligt, och en orsak är just bristen på mångfald som orsakades av den förra flaskhalsen. Vi är en förvånansvärt enahanda art. Var är alla hobbitarna, alverna, trollen, dvärgarna och vem vet vad som förekommer sida vid sida med människorna i Tolkiens böcker? Det kunde och borde existera flera andra människoarter vid sidan av oss.

Om det inte vore för den där flaskhalsen för sjuttio tusen år sedan. Och innan den hade vi troligtvis en annan, för omkring sex hundra tusen år sedan, när supervulkanen i Yellowstone gick i luften. Flaskhalsarna har gjort vår arvsmassa fattig. Vi är bra på att föröka oss, men det är sekunda DNA som vi sprider. Sårbart DNA.

Ett och samma supervirus skulle i princip klara av att knocka oss alla om det kom loss på allvar och gjorde verklighet av domedagsskrönor à la Stephen Kings “Pestens tid” eller Terry Gilliams “Tolv apor”. Ensidiga populationer är sårbara, hur stora de än är.

Vad vi skulle behöva är mer mångfald, inte mindre. Och då talar jag inte bara om vårt eget DNA, utan om hela ekosystemet. Ju fler arter, ju större diversitet, desto bättre skydd mot plötsliga omvälvningar och naturkatastrofer. Det är inte bara vi som går åt pipan när katastrofen är inne, alla andra arter som vi är beroende av för att överleva får också stryk.

Och vad gör vi: jo, vi går fram genom jordens ekosystem som noshörningar på korthus-FM och förintar mångfalden var vi än stöter på den. Monokulturen regerar i vårt tänkande: regnskogar med tusentals arter faller under bulldozern och ersätts av en enda odlingsväxt, om det sedan är soja eller oljepalmer.

Korallreven, havens motsvarigheter till regnskogarna, bleknar bort och dör, och ersätts av… tja, ingenting, egentligen. De bara försvinner.

Politiken följer samma mönster. Allt och alla som sticker upp över mängden huggs ned. Minoriteter världen över duckar när majoritetens och monokulturens lie viner över deras huvuden. Språk, religion, hudfärg, sexualitet… Är du annorlunda så ska du se upp, för sådant gillar inte Monokulturens Tempelriddare med Vladimir, Donald, Timo, Jimmie och de andra i spetsen.

För så är det: enligt samma logik som gör en biologisk population sårbar då mångfalden minskar, blir också samhället svagare och mer utsatt när diversiteten avtar. Monokultur är illa för ekonomin, för kreativiteten, för kulturen, för freden etcetera.

Storbritannien är ett praktexempel på det här. Var Imperiet än har klampat in i världen under århundradenas lopp och sått sina Rule Britannia-frön har mångfalden fått ge vika för den kristna monokulturen och sedan har ingen haft roligt längre.

Och ironiskt nog, samtidigt som kolonierna har brittifierats och kristnats, har själva England blivit allt mångfaldigare, heterogent och rikt på intryck, smaker, röster, färger, berättelser… och jo, också pengar och välfärd.

Sedan finanskrisen 2008 har vissa haft det lite knaggligt, men a) Storbritannien är fortfarande rikare än någonsin och b) läget skulle ha varit mycket värre utan bufferten som det diversifierade brittiska samhället innebar för landet.

Men försök förklara det här för en Ukip- eller Britain First-korsfarare som hugger blint mot mångfalden när han de facto borde rasa mot globaliseringens och one size fits all-austeritypolitikens likriktande gjutformar.

Globalisering och finanspolitik är komplicerade kedjor av orsak och verkan, med fjärran, ansiktslösa aktörer i gråa kostymer som aldrig syns till i de egna hemkvarteren. Enklare då att hugga mot den pakistanska familjen som flyttade in i grannhuset. Eller mot den polska gästarbetaren som fixade den läckande badrumskranen. Allt måste ju vara deras fel, right? Eller bögarnas.

Hur som helst så är de annorlunda hela bunten, och det i sig är illa nog, eller hur?

Och nu, här är Ned Stark: nuclear winter is coming. Kanske inte i år (även om Donald Trump redan lär ha frågat en av sina rådgivare att “varför skulle vi inte använda kärnvapen?”), kanske inte ens det här århundradet. Men katastrofer hör till kretsloppet på den här planeten. De är mer eller mindre oundvikliga. Är det inte krig så är det vulkaner, asteroider, pandemier, solstormar, klimatförändringar och whatnot. Man är inte en domedagsprofet om man påpekar det. Det är vad amerikanerna kallar “facts of life”.

Men det är ingenting att tappa livslusten för, eller sticka huvudet i sanden. När olika sorters djävulskap hotar ens hushåll tar man kontakt med ett försäkringsbolag. Man förbereder sig. Man ser lite längre än ens egen näsa är lång. Man går ut och hugger ved innan man är insnöad.

Och framför allt: man ser till att alla äggen inte är samlade i en och samma korg.

Man diversifierar.

Man gifter in lite färskt blod i släkten då och då.

Man reser och skaffar sig nya intryck.

Det här med att resa är förresten inte bara bra för det inre livet och souvenirsamlingen. Aurora Karamzin, en av Finlands första och största kändisar, pionjär inom social- och diakoniarbetet samt fixstjärna på societetshimlen i Helsingfors och S:t Petersburg, levde till nästan hundra års ålder, något som få lyckades med på artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet.

En orsak till att folk dog som flugor förr var att de inte var rörliga. På den gamla dåliga tiden kunde gemene man leva och dö inom en och samma socken, utan att nödvändigtvis röra sig längre från sitt hem än maximalt några enstaka dagsetapper med hästdroska. Det här ledde till att man inte utsatte sin kropp för främmande intryck i form av exotiska bakterier och virus.

Aurora Karamzin däremot, hon reste vitt och brett under hela sitt långa liv. Hon utsatte sig för främmande smaker och bakterier och träffade mängder av människor från världens alla hörn. Därmed var hon inte en sittande måltavla sedan när nästa epidemi drog in över Helsingfors. Hennes immunförsvar hade sannolikt redan stött på den bobban under någon av hennes långa resor inom det stora ryska riket och utanför det, även om Aurora själv kanske inte tänkte på saken.

Aurora Karamzin var hur som helst beredd, helt enkelt. Och bland annat därför levde hon till över nittio års ålder. Okej, en bättre och mer mångsidig kost än allmogen hade tillgång till gjorde säkert inte hennes odds sämre.

Men poängen här är alltså att vilken katastrof som än väntar bakom knuten – och det väntar som sagt en eller flera sådana där, tro mig – så behöver man inte finna sig i sitt öde och bara sitta och oja och voja över att allt hopp är ute. Man kan förbereda sig. Och det gör man som sagt bland annat genom att diversifiera sig. Genom att utsätta sitt immunförsvar för nya intryck, men också sitt sinne: genom att läsa, studera språk, skaffa sig vänner från andra kulturer, fylla sin verktygsback med redskap för de mest varierande problem.

Inte genom att göra det motsatta och undvika allt som är annorlunda, så som populistpolitikerna från alla länder skriker åt oss att göra just nu.

Och sedan har vi ju Murphys lag att tänka på. Den kan också hjälpa oss överleva vad som än kommer.

Murphys lag måste vara en av de mest missförstådda och underskattade livsvisdomarna någonsin. ”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare göra det”. Så brukar man ju säga när saker och ting inte går som på Strömsö.

Men det som de flesta inte fattar är att Edward A. Murphy, ingenjör inom det amerikanska flygvapnet, egentligen inte alls var en pessimist. Okej, en pessimist medger sällan att han är pessimist, han är alltid “realist” enligt egen utsago. Men Edward Murphy var ett strå vassare: han var perfektionist. Han menade aldrig att allting nödvändigtvis kommer att gå åt helvete. Bara de saker som vi är för lata och dumma att fixa innan de gör det.

Murphys-law

Du måste vara petnoga in absurdum om du jobbar med flygplan där felmarginalen ofta är noll. Minsta lilla fel kan kosta någon livet. Då måste du utgå från att det som kan gå fel också förr eller senare kommer att gå fel. Och sedan måste du se till att eliminera möjligheten för att felet i fråga kan uppstå.

Fast när allt som kan gå fel har byggts om på ett sätt som gör att det inte längre kan gå fel, tja, då hänvisar pessimisten sannolikt hur som helst till Murphys andra lag (tillagd efteråt av någon okänd gycklare): “Om någonting inte kan gå fel så går det fel i alla fall”.

Hur som helst. Jag inledde det här inlägget genom att tala om flaskhalsar och fem-före-utrotningar. Som sagt så är vi över sju miljarder människor på jorden just nu och när nästa megakatastrof slår till så kommer vår skara att decimeras, men vi kommer sannolikt att överleva nästa flaskhals. Det är jag övertygad om. Men det kommer inte att vara en trevlig upplevelse, var så säker på den saken!

En sak är dock säker. Livet på jorden kommer i alla fall att gå vidare, till och med om vi bränner av alla våra kärnvapen i ett enda stort domedagsfyrverkeri. Livet här har faktiskt sett mycket värre saker under årmiljonernas lopp.

Livet har kört ned sina kilar så djupt i urberget att det kommer att gå vidare här i en eller annan form åtminstone tills den dag då solen slutligen bränner slut sitt väte i kärnan och sväller upp och äter de inre planeterna. Och dit är det ännu flera miljarder år.

Livet är otroligt segt, och att ens fantisera om att utrota det är bara ett uttryck av storhetsvansinne och hybris, utan någon som helst förankring i verkligheten. Livet är betydligt starkare än vi. Det tar emot knockar i femton-kilometers-asteroidklassen, som den som suddade ut dinosaurierna, och stiger upp, borstar dammet av sig och fortsätter.

Vår kultur däremot, den västerländska kulturen och ekonomin, den är inte alls lika trygg. Den kommer sannolikt att gå samma väg som alla andra stora imperier och samhällsbyggen har gjort hittills, och när kollapsen slutligen kommer så kommer ingen att ha roligt på ett tag.

Kalla mig pessimist, men jag är tämligen övertygad om att det här kommer att ske under min livstid. Sannolikt har händelserna som kommer att leda upp till Punkten Utan Återvändo redan satts i rörelse.

Men till och med jag med min onekligen nattsvarta syn på vårt samhälles överlevnad tycker ju att det är så fullständigt onödigt och idiotiskt. Jag menar, vi skulle ju kunna ha det så bra. Om vi ville.

Vi har alla förutsättningarna, trots allt. Den medicinska vetenskapen har gett oss vapen mot de flesta sjukdomarna, vi har vacciner och läkemedel mot det mesta som hotar våra liv. Om vi skulle satsa alla de pengar som vi nu sätter på vapen på medicinsk forskning så skulle vi ha en kur mot cancer innan julen är här. Precis som ingen skulle behöva vara hungrig eller fattig. På allvar!

Samma sak med alla andra hot som hänger över våra huvuden. Allt det där skulle gå att lösa om vi bara tog tummen ur ändan och gjorde något åt saken – kollektivt. Klimathotet, den globala artdöden, alla andra miljöproblem, de skulle inte vara några problem om vi bara kavlade upp ärmarna och lade våra fåniga gräl åt sidan och skred till verket!

Vi kunde ha koloniserat Mars vid det här laget och byggt baser på månen och enorma konstgjorda habitat i omloppsbana runt jorden, med utrymme och matproduktion för miljarder och åter miljarder människor. Vi kunde ha koloniseringsskepp på väg mot Alfa Centauri eller Tau Ceti vid det här laget, om vi bara hade fattat beslutet om saken och sett till att få det gjort.

Vi kunde ha lagt våra ägg i så många olika korgar att vår art i praktiken skulle vara omöjlig att utrota. Vi kunde ha frigjort oss från flaskhalsarnas hot, en gång för alla.

Spacecolony3edit.jpeg

Men det skulle ha förutsatt att vi använde av oss av vår största rikedom, mångfalden och det fertila utbytet av idéer och intryck som uppstår när kulturer möts och blandas. I stället jobbar vi hundraåttio grader åt det andra hållet. Vi röstar på populister, vi hatar, vi vänder oss inåt, vi bekämpar mångfald i stället för att omfamna den.

Alla försäkringar som vi kunde teckna river vi sönder, alla nötter vi kunde samla inför den kommande vintern kastar vi på varandra som projektiler. Alla erfarenheter och goda råd som vi kunde fråga våra grannar om, dem fnyser vi åt.

Vi kommer aldrig att kunna vrida klockan bakåt, men när vi inser det låter vi inte det hindra oss: vi slår sönder hela klockan i stället.

Så vad borde vi då ta oss till? Borde vi trots allt satsa på att rida ut stormen och hoppas på att när de auktoritära ledarna som installerar sig i presidentpalats efter presidentpalats en dag har störtats av en folkmassa som är trött på krig och elände, stundar en ny period av fred, demokrati och välstånd, den här gången en som räcker för evigt?

Tja. Låt oss uttrycka det som så att jag skulle kanske inte hålla andan i väntan på att så sker. Åtminstone ska vi inte vänta oss för mycket av den demokratiska processen, att den på något magiskt eller ens självreglerande sätt, med evolutionen som modell skulle rensa bort de ruttna äpplena och leda till någonting bättre.

Paradoxalt nog, och ironiskt nog, efter allt som jag har sagt, så är jag faktiskt väldigt besviken på demokratin. Man kan säga att jag har det gemensamt med alla de där som hejar på Putin, Trump och Erdogan. Demokratin har misslyckats och bara gett oss elände, dags nu för någonting annat. Så tror också jag om ni ställer mig mot väggen om saken.

Men det där “någonting annat” är ju inte starkemansstyre à la Trump eller Putin, där tar mitt och de andra demokratikritikernas samförstånd slut. Sådant är bara att släcka eldsvådor med bensin.

Det som skulle behövas, som jag ser det, är någon form av upplyst despoti, en välvillig, framstegsvänlig diktator som är påläst och ser de stora perspektiven. Som är fast och hård vid behov, men mild och rättvis. Som jobbar för vår kollektiva överlevnad.

Jag vet vad ni undrar. Vad har jag nu rökt då?

Nä, jag vet ju mycket väl att den här upplysta despoten är en omöjlig dröm, en utopi helt i klass med de andra knasiga drömmarna om en bättre värld som har tänkts upp över miljontals glas rödvin i otaliga rökiga, dunkla rum ända sedan antikens dagar.

Jag kunde lika gärna föreslå att Gud själv stiger ned från sin himmel och tar saker i egna händer och styr oss mot en bättre framtid, kanske rentav mot stjärnorna. Jag skulle ju vara i gott sällskap där. Hur många apokalyptiska religiösa rörelser finns det inte som ser Putin, Trump och de andra som ett nödvändigt ont som banar vägen mot den slutliga uppgörelsen mellan gott och ont och den väntande Nya jorden?

Men kanske det finns ett mer realistiskt alternativ. Kanske. Chansen är väldigt liten, men inte helt försumbar. Jag tror ju att om någon ska lösa våra problem och säkra vår överlevnad som art så är det en eller annan form av artificiell intelligens.

Frågan är, med andra ord, kommer vår civilisation att hålla ut så länge att vi hinner konstruera en artificiell intelligens, en maskinhjärna som är så avancerad att den konstruerar en ännu mer avancerad version av sig själv, som konstruerar – eller kodar – en ännu smartare version av sig själv, och så vidare, ända tills vi har en hypersmart artificiell intelligens, som praktiskt taget uppfyller definitionen för en gud?

En som saknar vår kortsiktighet, vår grälsjuka, vår skrockfullhet, vårt hat och vår dumhet. En som dessutom i praktiken lever för evigt. Som inte behöver oroa sig för att bli omvald vart fjärde år.

Vad sägs om det, låter det inte som en bra plan?

Låt mig besvara min egen fråga: jag skulle inte hålla andan i väntan på att det sker. Om vi igen uttrycker saken på det viset.

En upplyst artificiell despot skulle lika sannolikt, eller ännu sannolikare, leda till en mardrömsvärld à la The Matrix, eller så skulle den bara dra den inte helt felaktiga slutsatsen att vi människor är roten till alla problem och börja hötta mot oss med kärnvapenflugsmällan, efter att ha sett till att den själv sitter tryggt på en server djupt nere under Klippiga bergen.

Många av våra i mitt tycke vettigaste tänkare med Stephen Hawking, Bill Gates och Elon Musk i spetsen har varnat för riskerna med att låta maskinerna bli för smarta, och jag tror ju dessvärre att de vet vad de talar om.

Men det finns ju den där lilla, lilla möjligheten för att de har fel.

Så vad ska vi göra då? Tja, vad vet jag. Jag har aldrig hävdat att jag sitter inne med svaret. Jag har, precis som de flesta andra, bara en massa frågor. Som just nu väldigt ofta innehåller ord som “Donald Trump” och “hur i helvete?”

Så jag kan inte säga åt er vad ni ska göra. Jag ska däremot själv tillreda en pyttipanna åt min familj. Och vänta på att det slutar regna. Sedan ska jag elda bastun och se på när ungarna simmar och skuttar i vattnet från bryggan. Kanske det får mina tankar att klarna, kanske jag har en universallösning att komma med sedan.

Vi får lov att återkomma.

”Ju mer jag lär känna människor, desto bättre tycker jag om hundar”

Vissa säger att citatet i rubriken tillhör Mark Twain. Någon tillskrev det Adolf Hitler. Hur som helst så skrev jag nyss, efter att ha följt med det amerikanska presidentvalet, en version av det på Twitter: ”Ju mer jag läser om människor i nyheterna, desto mer gillar jag min hund.” För så kände jag just då.

Men å andra sidan, är det här verkligen någonting som håller för en närmare analys? Jag menar, min hund Otto, även om han är väldigt snäll och söt och lojal och allt det där, så är han och jag i många avseende varandras diametrala motsatser. Skulle det här vara politik så skulle han sannolikt luta åt det sannfinländska hållet medan jag är en sådan här, tja, kalla mig suvakki då.

Trots allt, jag kan till exempel inte förneka att han är rätt så främlingsfientlig. Otto skäller regelmässigt ut främlingar baserat på föga annat än deras utseende. Alltså för att de ser främmande ut. Kanske också för att han tycker att de luktar konstigt.

Men till Ottos försvar måste kanske tilläggas att han är lika främlingsfientlig gentemot främlingar av alla sorters nationalitet, hudfärg och religion. Kalla honom en “equal opportunity bigot”. Lika misstänksam mot alla.

Utom om de har godis. Korv och sådant. Då är det genast ett annat ljud i skällan.

Honhundar betraktar Otto huvudsakligen som sexobjekt och antastar dem fullständigt hämningslöst på öppen gata om han kommer åt att göra det. Oavsett hur många vittnen som finns i närheten.

Otto skulle inte tveka en sekund om han lyckades övertyga någon om att nu ska det idkas könsumgänge, han skulle göra det på fläcken, återigen oberoende av hur många som ser på. Om en bil kör förbi och stänker lerigt vatten på de unga tu medan de gör det, tja, det skulle knappast bekomma Otto värst mycket.

Hanhundar som han möter ser Otto uteslutande som konkurrenter som behöver sättas på plats. Utom då de är större och starkare än Otto själv, då är han plötsligt väldigt inställsam och snabb att underkasta sig. Ibland räcker det med att de är små men mycket bestämda.

Jag betraktar Otto som relativt smart, åtminstone för att vara hund (Shetlands fårhunden är den femte smartaste hundrasen läste jag någonstans), men let’s face it – han har en kognitiv förmåga som i bästa fall motsvarar ett treårigt människobarns. Samma gäller hans ordförråd. Men det gör honom ändå smartare än cirka en tredjedel av den sannfinländska riksdagsgruppen och majoriteten av MV-lehtis läsare. Och de som röstar på Trump. Otto stavar också bättre än de gör.

Kritiskt och självständigt tänkande, en egenskap som jag betraktar som önskvärd och viktig, står inte värst högt på Ottos lista över prioriteter i livet. Faktum är att hans beundran av Starka Ledare – min hustru och mig – känns lite jobbig, även om det stundvis smeker mitt ego.

Det hela är lite som den värsta nordkoreanska personkulten med allt sjåpande och krypande vid mina fötter när jag kommer hem från jobbet eller från en tur till postlådan, eller som då Jussi Halla-aho vandrar in på ett Suomen Sisu-möte. Jag har tagit upp saken med Otto, men hans svar var något i stil med att “ja,min herre och mästare, du har rätt som alltid. Flämt flämt.” Jag tror inte det var ironiskt menat, dessvärre.

Otto är fåfäng också, han går ständigt klädd i en flashig, lång blårävsaktig päls a la Snoop Dogg på MTV Awards. Dyr som attan var den, och naturligtvis var det vi som stod för fiolerna. Fast i och för sig, då följde resten av hunden med på köpet.

Ottos intällning till personlig hygien lämnar i övrigt att önska. Duscha och bada undviker han in i det sista och ser jäkligt förolämpad ut när vi slutligen får honom baxad i det blöta. Denna vattenkritiska attityd kompenserar han genom att skamlöst slicka sina privata delar, än en gång oberoende av vem som finns i rummet, sannolikt av den enkla orsaken att han kan göra det. Sedan tittar han på mig som för att säga att ”medge att du också skulle om du var vig nog.”

Med andra ord, tar man alla dessa brister i Ottos karaktär i beaktande så borde det vara mer eller mindre omöjligt för mig att hävda det som mitt, alltså Mark Twains, ursprungliga uttalande slår fast. “Ju mer jag lär känna människor, desto mer gillar jag min hund.”

Men så kommer han och hoppar upp i soffan, lägger sitt huvud i min famn och tittar på mig med de där små, sorgsna ögonen (bruna, fast det vänstra har en smula blått i sig). Kanske Teuvo Hakkarainen skulle få mig att tycka om sig om han gjorde lika… nä förresten, stryk det!!

Faktum är bara att jag gillar Otto. Det är irrationellt, men sånt är livet ibland.

Ja, och så har han ju den fördelen gentemot män som Putin och Trump att han de facto inte är Sauron respektive Antikristus förkroppsligad. Det räknas också.