Väder som förändrade världen: referenslitteratur i urval

En förteckning över litteratur och webbartiklar som jag har använt som källor för min bok Väder som förändrade världen. Länkar anger digital källor, textrad utan länk anger en bok eller en artikel i pappersform.

Kapitel 1: Rungholt

NDR: Rungholt – Atlantis der Nordsee

Weatherwatch: The Grote Mandrenke

Climate4you: 1362: Grote Mandrenke and the opening of the Zuiderzee in the Netherlands

Enken Johannsen: Entwicklungsgeschichte Pellworms und der Halligen unter besonderer Berücksichtigung der grossen Sturmfluten

Harvard Blogs: Robert Fitzroy and the ”Evolution” of weather forecasting

BBC: The birth of the weather forecast

Met Office: The Royal Charter Gale and the world’s first National Forecasting Service

New York times: Lessons for U.S. from a flood-prone land

Jeroen Aerts (VT University): Adaptation cost in the Netherlands: Climate Change and flood risk management

Medievalists.net: The great wind of 1362

Real Climate: What we can learn from studying the last millennium (or so)

Melissa Free, Alan Robock: Global warming in the context of the Little Ice Age (PDF)

Kapitel 2: Där vi (och de) en gång gått

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

New York Times: Past catches up with the Queen of roads

Live Science: Spartacus: History of Gladiator Revolt Leader

Aleteia (Philip Koslowski): How the scallop shell became a symbol of pilgrimage

Gizmodo: Humans today have even more Neanderthal DNA than we realized

The Guardian: Why did the Neanderthals die out?

US National Library of Medicine: A Draft Sequence of the Neanderthal Genome

Science Daily: Volcanoes wiped out Neanderthals, new study suggests

H. Haslam, M.D. Petragia (University of Oxford): Humans and the Tobs super-eruption 74,000 years ago: Before and after the ”Big bang”

Oceanus Magazine: Noah’s not-so-big-flood

BBC: Swedes find ”World’s oldest tree”

Nature : Analysis of one million base pairs of Neanderthal DNA

The Scientist: Effects of Neanderthal DNA on Modern Humans

PNAS: Timing and causes of mid-Holocene mammoth extinction on St. Paul Island, Alaska

Phys.org: Origins of Indonesian hobbits finally revealed

Kapitel 3: Välkommen till holocen

Waltari, Mika: Sinuhe Egyptiern

Climate (marsnumret 2018): Jackson Davis, Peter J. Taylor, W. Barton Davis: The Antarctic Centennial Oscillation. A Natural Paleoclimate Cycle in the Southern Hemisphere That Influences Global Temperature

New York Times: Collapse of earliest known empire is linked to long, harsh drought

Encyclopaedia Britannica: Climate change since the advent of humans

Nature Unbound V – The elusive 1500-year Holocene cycle

Nature: North Atlantic forcing of moisture delivery to Europe throughout the Holocene

Journal of the Geological Society: Holocene climate variability and change; a data-based review

Skeptical Science: The name is Bond… Gerard Bond

Carleton College: Dansgaard-Oeschger events and Bond cycles

Nature: Greenland ice mass loss during the Younger Dryas driven by Atlantic Meridional Overturning Circulation feedbacks

Salonen, J Sakari: Varhaisholoseeninen kylmä kausi 8200 a BP

Refugee Week: Famous refugees

Nature Education: Green Sahara: African humid periods paced by Earth’s orbital changes

BBC: The fall of the Old Egyptian kingdom

Ancient History Etc.: What caused the mysterious Bronze Age collapse?

Thought Co: Who were the Sea Peoples

Popovic, Alex: What is the Migration Period, part 1: The Romans and the Goths

Videnskab.dk: Fimbulvinteren er ikke en myte

Encyclopaedia Britannica: Attila, King of the Huns

Kapitel 4: Britannia – Vädergudarna är protestanter

Frere, Sheppard: Britannia: A History of Roman Britain (1987)

Baxter, Stephen: Coalescent (2003)

Martin, Colin; Parker, Geoffrey: The Spanish Armada (1999)

Hugo, Victor: Samhällets olycksbarn

The History Files: Julius Caesar’s campaigns in Britain

BBC History: Roman Britain, 43–410 AD

The Grand Failure: How Logistics of Supply Defeated Napoleon in 1812

Science: The original Brexit: How tremendous ice age waterfalls cut Britain from Europe

Kapitel 5: Kamikaze, gudarnas vind

Davis, Paul K: 100 Decisive Battles: From Ancient Times to the Present

Rossabi, Morris: All the Khan’s Horses (PDF)

E.N. Anderson (University of California): Medieval Warmth: Did the Medieval Warm Period Sink the Maya but Make the Mongols?

CBS News: Unexpected role of climate in bringing plague to medieval Europe

CNN: Shipwreck may be part of Kublai Khan’s lost fleet

Munkhtsetseg: Mongolian National Archery

Business Insider: Scientists finally know what stopped Mongol hordes from conquering Europe

Boris V. SchmidUlf BüntgenW. Ryan EasterdayChristian GinzlerLars WalløeBarbara BramantiNils Chr. StensethClimate-driven introduction of the Black Death and successive plague reintroductions into Europe

National Geographic: World without ice

Scientific American: Can the fern that cooled the planet do it again?

LA Times: They’ve outlived the stigma 

Encyclopaedia Britannica: Kamikaze tactic

Kapitel 6: Drömmen om det gröna landet

Dok: Nordenskiölds sista expedition (Yle 5)

Nordenskiöld, Adolf Erik: Den Andra Dicksonska Expeditionen Till Grönland, Dess Inre Isöken Och Dess Ostkust: Utförd År 1883 Under Befäl Af A.e. Nordenskiöld…

Forskning och framsteg: När Grönland var grönare: Medeltidens märkliga värmeperiod

Ny Teknik: Så navigerade vikingarna i mörker

The Dockyards: The historical truth behind Floki

Science: The Lost Norse: Why did Greenland’s Vikings Disappear?

Skeptical Science: Greenland used to be green

Vittfarne.com: De grönländska nordbornas undergång

Science Daily: Study undercuts idea that ”Medieval Warm Period” was global

Archaeology: The fate of Greenland’s Vikings

Discover Magazine: The GreenlandViking Mystery

University of Aberdeen Museums: Kayaking Greenland to Scotland

Cambridge University Press: Scottish Kayaks and the Finn-men

BBC News: Adventurers recreate Inuit kayak crossings to Scotland

Kapitel 7: Doggerland, Nordsjöns Atlantis

Baxter, Stephen: Stone Spring (2010)

The Telegraph: British Atlantis: archeologists begin exploring lost world of Doggerland

National Geographic: Doggerland: The Europe that was

Encyclopaedia Britannica: Storegga slides

Nature Archeology: The lost world

BBC Environment: Prehistoric North Sea ”Atlantis” hit by 5m tsunami

University of Exeter: The Doggerland Project

Vincent Gaffney, Kenneth Thomson, Simon Fitch: Mapping Doggerland – The Mesolithic Landscapes of the Southern North Sea (PDF)

Kapitel 8: Vulkanvintrar och dödliga dimmor

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

Thordarson, Thorvaldur; Self, Stephen: Atmospheric and environmental effects of the 1783–1784 Laki eruption: A review and reassessment 2

White, Gilbert; Jesse, Edward: The natural history of Selborne: with observations on various parts of nature and the Naturalist’s calendar. (1870)

Steingrímsson, Jón; Kunz, Keneva: Fires of the earth: the Laki eruption, 1783–1784 (1998)

Henderson, Ebenezer: Iceland, or the Journal of a Residence in That Island, During the Years 1814 and 1815

Bryson, Bill: En kortfattad historik över nästan allting (2005)

Franklin, Benjamin: Meteorological imaginations and conjectures: Memoirs of the Literary and Philosophical Society of Manchester

Projekt Runeberg: Eddan. De nordiska guda- och hjältesagorna / Valans spådom

Witham,Claire; OppenheimerClive: Mortality in England during the 1783–4 Laki Craters eruption

Forbes: Vivid sunsets in the aftermath og volcanic eruptions inspired great works of art

Science Daily: Icelandic volcano caused historic famine in Egypt, study shows

Science Daily: Ancient ”Volcanic winter” tied to rapid genetic divergence in humans

Thought Co: Southern dispersal route: When did early modern humans leave Africa?

New England Historical Society: 1816, the year without a summer

Gizmodo: The year without a summer, and how it spawned Frankenstein

Robert E. Kopp, Joseph L. Kirschvink, Isaac A. Hilburn, Cody Z. Nash: The Paleoproterozoic snowball Earth: A climate disaster triggered by the evolution of oxygenic photosynthesis

Tiedetuubi: Italian supertulivuoren purkaushistoria onkin yllättävän vaatimaton

Volcano Discovery: Campi Flegrei caldera (Italy): new geysir-like fumarole vent observed, ongoing slow inflation”

Forbes: Yellowstone volcano’s twin super eruption: The caldera that altered global climate

Kapitel 9: Europas största och värsta stund

Englund, Peter: Ofredsår (1993)

Englund, Peter: Den oövervinnerlige (2000)

Nordberg, Michael: I Kung Magnus Tid: Norden Under Magnus Eriksson, 1317–1374 (1996)

Den gamla psalmboken, ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker (red. Håkan Möller)

Charpentier Ljungqvist,Fredrik: Global nedkylning – Klimatet och människan under 10 000 år

Lamb, H.H.: Climatic History and the Future (1977)

Lappalainen, Mirkka: Jumalan vihan ruoska – Suuri nälänhätä Suomessa 1695–1697 (2015)

Kramer, Heinrich; Sprenger, Jacob: Malleus Maleficarum

Yle uutiset: Suvivirren taustalla piilee nälkää, kannibalismia ja erotiikkaa – ”Joissain pitäjissä kuoli yli puolet väestöstä”

John E. Beckman, Terence J. Mahoney: The Maunder minimum and climate change: Have historical records aided current research

Discover Magazine (Bad Astronomy): Are we headed for a new ice age?

En historikers betraktelser: Den medeltida värmeperioden – fortfarande en het potatis

Mikael Smedbäck (SvD): Hundra år av relativitet

Stanford Encyclopedia of Philosophy: Enlightenment

Knölen som mättade Europa

Svensk potatis: Sveriges potatishistoria

Tekniska museet: Eva de la Gardie: Brännvin på potatis

Natur och Miljö: Vatten i blickpunkten (PDF)

Suomen Siemenperunakeskus oy: Den tusentals år gamla potatisen

Ny Teknik: Svält i Sverige vid oljekris

Potato Council: The history of potatoes

The Economist: The history of the potato: Wonder-food

Illustrerad vetenskap historia: Så blev potatisen européernas viktigaste föda

Phys.org: Dutch saltwater potatoes offer hope for world’s hungry

Explore Genealogy: The Irish potato famine and emigration

Nexus Media: Want to know what climate change will bring? Look at the Irish potato famine

History Ireland: The Lumper potato and the famine

Yle uutiset: 150 vuotta sitten 200 000 suomalaista menehttyi – muistatko syyn?

Nature: How soot killed the little ice age

Vargavintrar och skogsbrandssomrar – skyll på solfläckarna, jetströmmen och den globala uppvärmningen

Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.

IMG_2546.jpg
Klipp från Helsingin Sanomat

En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.

I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.

Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).

Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.

Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.

I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.

Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.

Tänk inuti lådan om så krävs, så länge som du tänker!

Jag var och höll ett ett inspirerande snack, eller det var avsikten i alla fall, för gymnasister i Grankulla. Det här är ungefär vad jag sade:

Det är ju egentligen en ganska irriterande grej att säga, väldigt amerikansk. Think outside the box. Det är ju det som de utgår från att vi ska göra numera. Det är det som ni kommer att förväntas göra när ni är klara här. Tänka annorlunda.

Som killen på bilden här.

Boxen.png

Ni ser hur han genast är större än alla de andra för de andra är tråkiga och tänker inuti lådan. De vågar inte gå mot strömmen och vara rebeller som deras bad ass-kollega där. Därför får han en idé men de andra gör det inte.

Märker ni något annat med den här bilden? Just det, han har precis samma slips och kostym som de andra. Hur upprorisk är han egentligen?

Det var ju det här som Apple red på i början. Våga vara annorlunda.

Apple

Hur många här har en Iphone? Det här är Grankulla trots allt, så… [nästan hela auditoriet sträcker upp handen.] Jag har själv också en. Grattis till oss rebeller. Vi vågar! Vi vågar vara annorlunda –  precis som alla andra.

Det är ju det som myten om rock’n’roll-rebellen går ut på. Att vara unik och upprorisk, att gå mot strömmen och inte vara som de andra, så länge man klär sig som alla andra rebeller och lyssnar på samma band.

Vad jag försöker säga är att skit i det här med att tänka utanför lådan. Huvudsaken är att ni tänker. Om det är fullständigt omöjligt att koncentrera sig utanför lådan för det sitter en massa typer där och tänker – gå in i lådan och tänk där. Det kan hända att just du är den enda som har kommit på den här rebelliska idén.

Strunt i var du tänker! Så länge du tänker!

Härnäst tänker jag visa ett par av mina favoritfoton åt er. Det är som en diaföreställning det här. Välkomna till 1987. Temat är perspektiv. Allt beror på hur man ser på saker och ting, liksom.

Båda bilderna är från rymden, och det är inte jag själv som har tagit dem. Den första har att göra med att typerna på Nasa började fundera att vad finns det månne mellan stjärnorna. På de mörka områdena mellan stjärnorna på natthimlen, där som man inte ser några stjärnor eller någonting annat.

Så de rattade in rymdteleskopet Hubble mot en till synes mörk och tom yta i stjärnbilden Ugnen och så lämnade de slutaren öppen i ett par veckor eller så. Året var alltså 2004.

Det här är vad de såg när de fick den färdiga bilden på sin skärm.

zHubble_ultra_deep_field.jpg

Det ni ser här är inte stjärnor. Det är galaxer. Omkring tiotusen galaxer. Var och en av dem med ett par hundra miljarder stjärnor eller så i sig. Och det här är alltså vad som finns på de mörka områdena mellan stjärnorna.

Mera stjärnor.

Och det här är alltså ett område av natthimlen som motsvarar det att ni tar ett långt sugrör och går ut och tittar genom det upp mot himlen: den lilla ljuspricken i ändan av sugröret, det är ungefär storleken på den yta på himlen som är fotograferad här.

Att fota hela himlavalvet, både det norra och det södra, med samma precision skulle ta en miljon år eller så.

Det andra fotot av mina två favoritfoton i hela världen, det kommer här:

Pale-Blue-Dot-NASA

Pale Blue Dot, eller den Bleka blåa pricken. Det där är vi. Det är här. Det är vårt hem. Eller som astronomen Carl Sagan skrev i sin bok från 1994:

Look again at that dot. That’s here. That’s home. That’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives.

Carl Sagan och hans kollega Carolyn Porco hade tjatat åt bossarna på Nasa ända sedan det tidiga 80-talet, att varför vänder ni inte rymdsonden Voyager 1, som då var på väg ut från solsystemet (den är det faktiskt fortfarande) och tar en bild i riktningen som den kom från.

Och efter mycket gnällande och bönande från Sagans sida så gick Nasa slutligen med på det. Så de skickade ut signalen till Voyager att vända sig 180 grader och ta ett porträtt av jorden, från mer än 6 miljarder kilometers avstånd. Inte bara av jorden, faktiskt, utan de flesta av solsystemets planeter. Men det var den här bilden som blev berömd.

För det var den som för första gången visade hur små och sårbara och ensamma vi är. Det var första gången som mänskligheten på riktigt såg sig själv ur ett outsiderperspektiv.

Det är ett nyttigt perspektiv som var och en av oss gör gott i att öva oss att tänka i. Jag blev mobbad en stor del av tiden då jag gick i högstadiet här intill. Jag var en outsider en stor del av min skoltid. Det var inte alltid lätt. Men det lärde mig att tänka på ett sätt som har varit till stor nytta under resten av mitt liv. Var det värt det? Det är en annan femma.

Men apropå rymden. En sak som jag hoppas på av er: bli aldrig för coola och för vuxna för att ställa frågor om rymden. Eller något annat heller för den delen. Det finns på riktigt inga dumma frågor. Speciellt inte när det kommer till rymden.

Det här är någonting som jag har märkt när jag har varit på olika ställen och talat om rymden. Barnen, förskolan till lågstadiet, de är alltid lika ivriga på att ställa frågor. “Vad finns inuti ett svart hål?” “Vilken sorts ost är månen gjord av?”

Men också seniorerna frågar fritt. 80-plus-gänget. De och barnen har det gemensamt att de båda är i den åldern då det inte är så noga med att verka som att man vet allt. Den åldern då det är okej att fråga.

Gymnasiet däremot, då man kommer ut ur gymnasiet, då är man ofta lite för cool för att ställa frågor. Då förväntas man veta de här grejerna. Vilka grejer? Nå vilka grejer som helst. Också de där om rymden. Man förväntas ha svaren på saker och ting.

Trots att man först nu har nått stadiet där man börjar ha redskapen för att ställa de rätta frågorna.

Så är det, ser ni, att gymnasiet handlar inte om att få svar. Gymnasiet handlar om att lära sig ställa de rätta frågorna som man behöver kunna ställa senare. Jag ska bespara er en massa tid och besvär här och nu genom att ge er tre av de viktigaste frågorna som ni någonsin kommer att ställa.

Det var kanadensaren John Sawatsky, en av den moderna journalistikens legender, som kom med det här rådet. Jag har själv deltagit i en av hans workshoppar, det var bland den mest lärorika dagen i mitt liv. Sawatsky var en stor vän av öppna frågor. Enkla frågor. Sådana som man inte kan svara jo eller nej på. Som tvingar den du frågar att tänka efter.

Och Sawatsky menade att du kan bli en framgångsrik journalist med bara tre enkla frågor. Är ni beredda, här är de, för de funkar också för andra än journalister:

Skärmavbild 2018-04-08 kl. 21.10.29

Där har ni det. Hela soc & koms journalistlinje i tre enkla ord. Men kom ihåg: ni måste lyssna på svaren. Annars funkar det inte.

Ni skulle bli förvånade om ni visste hur ofta gamla, erfarna, rutinerade, berömda journalister bryter mot det här. För de vill briljera med sina kunskaper, få in det här med hur smarta och pålästa de är i sina frågor. Och visa hur coola de är, så klart.

Och så blir intervjun som den blir sedan. Den som intervjuas faller i skuggan, och säger kanske inte de där intressanta sakerna som hen hade sagt om intervjuaren hade haft tålamodet att ställa de där enkla, små men utmanande frågorna. “Vad?” “Hur” “Varför?”

En sak vill jag understryka när jag nu har er där. Man behöver inte alltid studera någonting för att lära sig någonting. Jag kanske svär i kyrkan nu, men jag menar alltså att man inte behöver ha en akademisk grad i någonting för att veta en hel massa saker om det. Man kan lära sig saker och ting på egen hand. Jo, till och med utan gymnasiet, även om gymnasiet faktiskt är väldigt nyttigt på många sätt och vis.

Ta nu mig, jag pratar om rymden, om fysik, om naturvetenskaper i radion varje vecka, ofta varje dag. Folk brukar fråga mig var jag studerade fysik. Men grejen är att jag studerade inte fysik eller matematik. Eller naturvetenskaper av någon sort. Jag studerade journalistik, efter att jag tog studenten.

Jag var usel på fysik, kemi och matematik i skolan. Det var nära ögat att jag inte skulle klara mig genom gymnasiet överhuvudtaget, på grund av matematiken. Jag skrev sist och slutligen fyra L, men matte skrev jag inte alls. Varför förstöra en bra serie, tänkte jag.

Men grejen är att jag var rädd för matte och fysik helt i onödan. Jag hade bara börjat på fel fot, helt enkelt, eller så passade skolans sätt att lära ut det hela inte för mig.

Efter gymnasiet tog jag ett sabbatsår och då beslöt jag att jag ska lära mig det här. På mitt sätt. Så jag gick till Grani bibban och lånade alla populärvetenskapliga böcker som jag hittade om fysik och matematik. Böcker som var skrivna på mitt språk. Böcker som satte in saker och ting i perspektiv för mig. Och DÅ började det gå upp ett och annat ljus för mig. 

Plötsligt förstod jag VARFÖR det finns ekvationer och VARFÖR det är nyttigt med fysik. What’s in it for me, ni vet. Det gick upp för mig då. Och i samma ögonblick började hela universum i all sin sjukt häftiga mäktighet öppna sig för mig. Och jag har fortsatt att läsa, att studera på egen hand allt sedan dess.

Inte är jag fortfarande heller något mattegeni, men jag kan åtminstone uppskatta matematiken som språket som universums lagar beskrivs med. Det är någonting nästan poetiskt med en fin ekvation.

Apropå ekvationer, ni känner säkert till den allra berömdaste av dem. E=Mc2.

emc2

Grejen med den är att inte är den ju heller ett svar. Den är inte en plats där man slutar. Den är en plats där man börjar. Utforska. Energi är lika med massa gånger ljusets hastighet i kvadrat.

Okej, cool, men det är ju ännu ingenting i sig. Det finns nästan ingenting konkret där, utom c, ljusets hastighet som alltid är konstant, omkring 300 000 km/sek i vakuum, men allt det andra måste du lägga till för att få svaret på det som du frågar. Hur mycket energi finns det i en banan? Börja räkna.

Eller i en människokropp. Faktum är att det finns ungefär lika mycket energi i min kropp som i, vaddå, fem stycken av amerikanernas eller ryssarnas största atombomber. Tur för oss alla att den är väldigt stabil.

Men min poäng var alltså här att när ni närmar er slutet på er väg, om nittio år eller så, VEM BRYR SIG hur ni har kommit dit? Har ni kommit dit, och lärt er en massa supercoola saker så grattis! Ingen kommer att bedöma er utgående från hur ni snappade upp dem.

Det finns en hiskelig mängd stuff som man skulle vilja göra och bli i livet, senare, efter gymnasiet. Men gissa vad? Ni behöver typ en sak som ni betalar hyran med, allt annat kan ni plocka fritt från. Det är på riktigt som en stor buffé, ett smörgåsbord av kunskap där ute.

Och det är ju det som allt handlar om numera, att kombinera den mest udda kunskap till något helt nytt och eget.

Men stressa alltså inte om ni inte hinner med allt ni hade hoppats på här i gymnasiet. Det kommer gott om chanser senare också. Fast ta vara på tiden här i gymnasiet. Det är en väldigt nyttig tid, vad jag än har sagt hittills.

Och ta som sagt inte någon stress heller med det där om att vara så superkreativ hela tiden och tänka outside the box och så vidare. Alla måste inte bli som Elon Musk eller Salvador Dalí eller Linus Torvalds.

Det är faktiskt helt okej att göra samma saker som de andra. Om man hittar sin plats i det här gänget, om man vill bli en team player, en pixel i den stora bilden, då ska man göra det. Det är absolut inget fel med det. Som sagt, att tänka inne i lådan funkar också ibland. Och någon måste designa lådans interiör också.

Men!

Jag gissar att det finns en och annan här som är på väg till Hanken, vi är ju som sagt i Grankulla. Ska ni göra en karriär i affärslivet, då behöver ni sticka upp över mängden om ni vill att folk ska lägga märke till er på riktigt! Vill ni sälja er pryl i Shark Tank så behöver ni en grej som profilerar er.

Den behöver inte nödvändigtvis vara den allra bästa grejen, men den behöver vara er egen!

Jag ska ge er ett exempel. Jag är, vid sidan av mina övriga sysslor som journalist, också en fotograf. Jag har fotat aktivt sedan jag var cirka fjorton och numera tjänar jag också en del av mitt levebröd på det.

För ett år sedan var jag i Australien. Där, vid den vackra kusten sydväst om Melbourne, tog jag det här fotot av en stenformation som kallas De tolv apostlarna. Fråga inte mig varför, där är inte tolv stycken.

Australien 2017.jpg

Men i alla fall. Bilden blev helt morjens, eller vad säger ni? Jag är själv ganska nöjd med den.

Men problemet är det här. Jag stod på en utsiktsplattform dit man leds som turist, och så får man stå där med alla andra turisterna och försöka hitta en springa i skogen av ryggar, dit man kör in sitt objektiv och plåtar på.

I det här skedet då den här bilden togs hade jag lyckats ta mig längst fram i en skara på cirka 1000 kineser som alla stod där med sina selfiepinnar och fotade precis samma vy som jag.

Det finns med andra ord miljontals versioner av den här samma bilden. Går ni in på Flickr eller 500px och gör en sökning på “Twelve Apostles Australia” så får ni se.

Samma sak gäller för Eiffeltornet i Paris. Och alla andra populära motiv också. Hur bra foto jag än tar av dem så finns det en hel massa av dem från tidigare. Flera av dem är till och med bättre än min version.

Konkurrensen är brutal. Och det gäller inte bara för fotografer. Det gäller vad ni än har tänkt göra i livet. Vad ni än kommer på så är det sannolikt att någon annan redan har kommit på det.

Vi människor är ett släkte av kopierare. Det här blir väldigt tydligt när man gräver sig ned genom jordlagren, genom lagren från våra tidiga förfäders tid. I något skede tar keramiken och smyckena slut och det börjar bli ganska enahanda. Det blir en massa stenyxor.

aaaaa.png

Flintyxor, flintyxor, flintyxor.

aaab.png

 

Det är som om någon för cirka 5 miljoner år sedan hade kommit på en jäkla praktisk pryl och alla andra var som att “sablar vad bra, en sån där gör jag också!” Vilket de gjorde, de kopierade den här ena sablars flintyxan i fyra komma nio miljoner år.

aaaac.png

Det var som om fantasin hade tagit slut helt och hållet efter den där första briljanta snilleblixten.

aaaad.png

Ibland undrar man om den någonsin tog slut alls. Vi är ett släkte av kopierare. Monkey see, monkey do. Det är i vårt DNA. Och det är ju praktiskt, det hjälper oss överleva. Man måste inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Man måste bara göra det som tar en från dag till dag.

Men vill man komma upp med det där ena, lilla extra, det som gör att ens pryl säljer som smör och man har råd att fortsätta bo i Grankulla också som vuxen, då gäller det att tänka till.

Hur kan ni göra saker på ett sätt som är unikt just för er? Jag ska komma med ett tips. Sök ett annorlunda perspektiv.

Då när jag gick i den här skolan gick det en väldigt populär film på bio, “Dead Poet’s Society”. Döda poeters sällskap. Ni kanske har hört om den eller rentav sett den trots att den är från juraperioden. “O Captain, My Captain”, ni vet.

deadpoets.jpg

Det finns en särskilt berömd scen i filmen där läraren, som spelas av den briljante Robin Williams, uppmanar sina elever att stiga upp på pulpeterna.

Vissa av de mer konventionellt tänkande eleverna tycker ju att det här är fånigt och de andra, konservativa lärarna i den här elitskolan anser att Robin Williams lärarfigur har fel i huvudet och han får nästan sparken. Får han det till och med på riktigt, jag minns inte så noga.

Men i alla fall: poängen med allt det här är naturligtvis att genom att stå på pulpeterna får eleverna se klassrummet från ett perspektiv som ingen har sett det tidigare. Var och en från sin egen unika synvinkel dessutom.

Det här funkar ju förstås bara så länge som det är ett undantag att stå på pulpeten och alla inte gör det hela tiden. Om alla börjar stå på pulpeten, då kan du lika gärna sitta ned, för då gör det dig unik.

Grejen är alltså inte att hela tiden göra annorlunda, utan att fokusera på det egna perspektivet. Just du är trots allt unik, det är ett faktum. Använd det. Och sök en kameravinkel som så få som möjligt har testat på. Häng från knävecken om så krävs.

Döda poeters sällskap-filmen har gett världen en annan meme som man ser citeras överallt. Inklusive på en mängd cheesyga tatueringar. “Carpe Diem”. “Fånga dagen”. Seize the day.

Det här vill jag invända mot. Jag hävdar att det här är strunt. Utom för den romerska poeten Horatius som myntade det här något tag år noll eller så. Bokstavligen, han var samtida med Jesus.

aaaah.png

Nej, det här är inte ens Horatius, det är David. Men tänk lite på det, att vara den första som säger “Carpe Diem”. Han kunde ha det som registerplåt på sin hästdroska och tatuera det på sin arm och alla var bara som att “hej, den killen är djup! Det där har ingen kommit att tänka på förr!”

Men för oss så är det ju mest bara ett slitet bevingat ord.

Och det är inte ens sant! Jag hävdar att det inte är nödvändigt att leva varje dag som om den vore den sista. Man måste inte nappa alla chanser man får. Det är för det mesta smartare att ta ett steg tillbaka och fundera en stund. Sova på saken.

Det kommer nämligen flera dagar.

Och det lönar sig sannolikt mycket oftare att tänka långsiktigt och strategiskt än att åka iväg till Goa av ett infall eller för att Pekka ringde och sade att nu åker vi.

Men det är klart, underskatta inte galenskapens kraft. Den är en mäktig, mäktig kraft. Ta nu ett band som Pink Floyd till exempel.

aaaaapf.png

De hade aldrig blivit ett så stort namn, en kulturell ikon, om inte Syd Barrett hade offrat sig själv och blivit galen. “Shine on you, crazy diamond”. Den handlade ju om just honom.

Kreativ genialitet och galenskap går ofta hand i hand, och det är inte något tjockt streck som skiljer dem åt. Fråga er själva om ni verkligen vågar gå över till andra sidan och ta en titt.

Vad ska ni då satsa på, vad skulle jag rekommendera så här till slut? Tja, med ett ord: rymden. Satsa på rymden. Dit ska vi ändå på bred front förr eller senare. Men satsa helst till exempel på gruvdrift i asteroidbältet, till exempel. Det finns rikedomar där ute som kan göra varje kvinna, man, barn, häst, sork och humla på jorden till miljardär flera gånger om.

Där finns dessutom alltid någonting nytt att upptäcka. Ni kan alltid hitta en asteroid som ingen har besökt tidigare, som ni kan ge ert eget namn åt.

Månen kan ni däremot glömma. Been there, done that.

aaaav

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg

Evolutionens ABC: ”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då apor?”

Evolutionen kom upp som ett förvånansvärt sekundärt tema under gårdagens debatt i Vasa (och i diskussionerna efteråt).

Men som sammanfattning:

”Var är alla mellanformer?”

Jag är en mellanform mellan min far och min son. Varje generation skiljer sig en aning från den förra. På mänsklig tidsskala märks inga större förändringar, men över längre tider blir förändringarna märkbara.

De mer märkbara mellanformer mellan oss och våra apliknande förfäder som vi har hittat finns samlade, katalogiserade och insatta i sina sammanhang i otaliga museer runtom i världen.

”Varför har vi aldrig iakttagit övergången från en art till en annan?”

Kan du sätta fingret på stunden då du förvandlades från spädbarn till vuxen? Varje morgon då du vaknar ser du exakt lika ut som på kvällen då du lade dig. Ändå har en klar utveckling skett med åren. Eller har det?

”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då fortfarande apor?”

Om vi finlandssvenskar härstammar från svenskarna, varför finns det då fortfarande svenskar?

Dessutom, vi härstammar inte från aporna. Aporna och vi har gemensamma förfäder. Våra och apornas grenar på släktträdet skiljdes åt för cirka fem miljoner år sedan.

”Livet är alldeles för komplext för att ha utvecklats genom slumpmässiga händelser!”

Livet har inte utvecklats genom slumpmässiga händelser. Livets utveckling har styrts av det naturliga urvalet, som möjliggör och snabbar på arternas utveckling.

”Universum, naturlagarna och jorden är för perfekt anpassade för oss för att det ska vara ett sammanträffande!”

Douglas Adams berättade storyn om vattenpölen som vaknade upp en morgon, sträckte på sig och tittade sig omkring: ”Den här gropen som jag ligger i passar mig EXAKT! Det kan inte vara ett sammanträffande, den MÅSTE vara gjord speciellt för mig!”

Influensavaccin: Skyll på evolutionen för att du behöver låta sticka dig

Kroppens virusskydd är nu uppdaterat för den här influensa-säsongen = vaccinsprutan är tagen.

De där som inte tror på vacciner, låter de bli att installera virusskydd på sina datorer också, av principskäl? Eller låter de bli att vaccinera sina husdjur?

Och de som inte tror på / förstår evolutionsteorin, varför tror de att vårt immunförsvar jämt och ständigt blir lurat av vanlig säsongsinfluensa, också trots att de kanske hade A-viruset i fjol?

Fattar de inte att viruset muterar med tiden, till den grad att vårt immunförsvar inte känner igen det när det återkommer ett år senare?

”Ja men mutationer kan inte skapa några nya, nyttiga egenskaper, mutationer innebär bara en degradering av koden och leder till försämrade egenskaper!”

Struntprat! Evolutionen har ingen domare som avgör om en mutation är ”bra” eller ”dålig”. Det är omgivningen som avgör om din mutation är nyttig eller skadlig, genom att kasta dig i vattnet och se om du simmar.

Råkar mutationen leda till en egenskap som hjälper organismen att uppnå någon fördel, som att leva vidare och föröka sig, så då kör vi med det.

Ta nu viruset till exempel, som tar sig förbi våra gränsvakter tack vare att det har skiftat skepnad till den grad att vårt immunförsvars spejare inte identifierar det.

Okej då, virus är strikt taget inte ens liv, men det spelar ingen roll, samma princip gäller ändå, den gäller bakterier också. Eller bananflugor, eller getter.

Vi är alla underkastade evolutionens spelregler. Men det är så mycket lättare att följa med spelet när det kommer till virus eller bananflugor som byter generationer stup i kvarten.

Med oss kan processen ta tusentals eller tiotals tusen år innan man ser förändringarna.

Men hej, vem har bråttom?

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826