Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg

Evolutionens ABC: ”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då apor?”

Evolutionen kom upp som ett förvånansvärt sekundärt tema under gårdagens debatt i Vasa (och i diskussionerna efteråt).

Men som sammanfattning:

”Var är alla mellanformer?”

Jag är en mellanform mellan min far och min son. Varje generation skiljer sig en aning från den förra. På mänsklig tidsskala märks inga större förändringar, men över längre tider blir förändringarna märkbara.

De mer märkbara mellanformer mellan oss och våra apliknande förfäder som vi har hittat finns samlade, katalogiserade och insatta i sina sammanhang i otaliga museer runtom i världen.

”Varför har vi aldrig iakttagit övergången från en art till en annan?”

Kan du sätta fingret på stunden då du förvandlades från spädbarn till vuxen? Varje morgon då du vaknar ser du exakt lika ut som på kvällen då du lade dig. Ändå har en klar utveckling skett med åren. Eller har det?

”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då fortfarande apor?”

Om vi finlandssvenskar härstammar från svenskarna, varför finns det då fortfarande svenskar?

Dessutom, vi härstammar inte från aporna. Aporna och vi har gemensamma förfäder. Våra och apornas grenar på släktträdet skiljdes åt för cirka fem miljoner år sedan.

”Livet är alldeles för komplext för att ha utvecklats genom slumpmässiga händelser!”

Livet har inte utvecklats genom slumpmässiga händelser. Livets utveckling har styrts av det naturliga urvalet, som möjliggör och snabbar på arternas utveckling.

”Universum, naturlagarna och jorden är för perfekt anpassade för oss för att det ska vara ett sammanträffande!”

Douglas Adams berättade storyn om vattenpölen som vaknade upp en morgon, sträckte på sig och tittade sig omkring: ”Den här gropen som jag ligger i passar mig EXAKT! Det kan inte vara ett sammanträffande, den MÅSTE vara gjord speciellt för mig!”

Influensavaccin: Skyll på evolutionen för att du behöver låta sticka dig

Kroppens virusskydd är nu uppdaterat för den här influensa-säsongen = vaccinsprutan är tagen.

De där som inte tror på vacciner, låter de bli att installera virusskydd på sina datorer också, av principskäl? Eller låter de bli att vaccinera sina husdjur?

Och de som inte tror på / förstår evolutionsteorin, varför tror de att vårt immunförsvar jämt och ständigt blir lurat av vanlig säsongsinfluensa, också trots att de kanske hade A-viruset i fjol?

Fattar de inte att viruset muterar med tiden, till den grad att vårt immunförsvar inte känner igen det när det återkommer ett år senare?

”Ja men mutationer kan inte skapa några nya, nyttiga egenskaper, mutationer innebär bara en degradering av koden och leder till försämrade egenskaper!”

Struntprat! Evolutionen har ingen domare som avgör om en mutation är ”bra” eller ”dålig”. Det är omgivningen som avgör om din mutation är nyttig eller skadlig, genom att kasta dig i vattnet och se om du simmar.

Råkar mutationen leda till en egenskap som hjälper organismen att uppnå någon fördel, som att leva vidare och föröka sig, så då kör vi med det.

Ta nu viruset till exempel, som tar sig förbi våra gränsvakter tack vare att det har skiftat skepnad till den grad att vårt immunförsvars spejare inte identifierar det.

Okej då, virus är strikt taget inte ens liv, men det spelar ingen roll, samma princip gäller ändå, den gäller bakterier också. Eller bananflugor, eller getter.

Vi är alla underkastade evolutionens spelregler. Men det är så mycket lättare att följa med spelet när det kommer till virus eller bananflugor som byter generationer stup i kvarten.

Med oss kan processen ta tusentals eller tiotals tusen år innan man ser förändringarna.

Men hej, vem har bråttom?

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826

”Ateist eller kristen, vilket är förnuftigast?” Svaret kan överraska er!

I ett svagt ögonblick lovade jag att delta i en debatt om Guds existens. Debatten arrangeras av Veritas Forum, den går av stapeln i Vasa fredagen den 17 november och jag ska debattera mot en svensk kristen apologetiker vid namn Mats Selander.

Jag och min stora käft.

De här debatterna ändar sällan i någonting konstruktivt, de slutar oftast i ett verbalt ställningskrig och att alla tror att de har vunnit när båda sannolikt har förlorat.

Rubrikfrågan som ska debatteras är ”Ateist eller kristen, vad är förnuftigast”. Jag vet ju att de (arrangörerna och min motdebattör) förväntar sig att jag ska svara ”ateist”.

Synd att behöva göra dem besvikna.

Det är nämligen inte alls alltid förnuftigast att vara ateist, åtminstone inte öppet. Det finns gott om länder där det är rent ut sagt livsfarligt.

Eller åtminstone illa för karriären och det sociala livet. Det finns definitivt tillfällen då det är förnuftigare att bli kvar i det ateistiska skåpet.

Sedan kommer de säkert att be mig presentera bevis för min tro på att det inte finns en gud. Det tänker jag inte göra, för ingen kan bevisa att någonting inte existerar. Det är en logisk och faktisk omöjlighet.

Bevisbördan ligger alltid hos den som påstår att någonting finns.

Därefter, gissar jag, kommer de att be mig försvara vetenskapens syn på livets uppkomst och kräva att jag förklarar hur ”någonting” kan komma ur ”ingenting”.

Nå, för det första: ateism har ingenting med livets uppkomst att göra. En ateist kan tro på att livet kom uppstod när en betelgeuzisk mega-orangutang från elfte dimensionen snöt sig en morgon för trettiotre miljoner galaktiska cykler sedan.

En ateist kan tro på vilka dumheter som helst, så länge hen inte tror på gud(ar).

Nå, nu råkar jag ju lyckligtvis understöda vetenskapens syn på livets uppkomst, så därför, för det andra, ”någonting” har inte kommit ur ”ingenting”.

Det här är en av de där seglivade och eventuellt medvetna missuppfattningarna eller förvrängningarna av evolutionen och av Big Bang, där samma argument brukar användas.

”Någonting” kan inte komma ur ”ingenting”. Eller snarare utan orsak.

Den moderna kosmologin utgår de facto från att allting började från ingenting, vilket i princip är sant, men också då hade det en utlösande faktor. Vi vet bara inte vilken den är – ännu.

Men bara för att vetenskapen inte kan sätta fingret på dem alla – ännu – så betyder det inte automatiskt att ”God did it”.

Fast beträffande evolutionen kan vetenskapen faktiskt sätta fingret på de allra flesta punkterna.

Sedan vet jag att de kommer att försöka sätta mig på pottan beträffande det här med hur det kan komma sig att vi existerar trots att oddsen är väldigt mycket emot det. Det måste finnas en gud som har ordnat så att allting ledde till att vi kom till.

Jag skrev om det här åt en FB-bekant, jag skrev att det är intressant det där med hur de här trons försvarare spänner vagnen framför hästen i sin iver att intala sig att alla omständigheter som ledde till livets uppkomst måste vara ditsatta av en gud.

Det är som i Douglas Adams exempel med vattenpölen som vaknar upp en morgon och förundrar sig över hur gropen som den ligger i tycks passa den EXAKT. ”Det kan inte vara ett sammanträffande”.

Ett av mitt livs största aha-upplevelser var när jag fattade det här med att de unika omständigheter som ledde till vår existens inte var ett stort, osannolikt mysterium utan en förutsättning för att jag överhuvudtaget skulle kunna förundra mig över det.

Jag lever och kan begrunda livets mysterium eftersom alla omständigheter råkade bli exakt de rätta för att jag och alla andra skulle kunna uppstå. Hade det inte blivit så, då hade vi inte kunnat sitta här och begrunda det här.

Det att livet uppkom och utvecklade sig så här långt var en otroligt osannolik kedja av händelser. Och det finns sannolikt biljoner och åter biljoner planeter i universum där allt det här INTE hände.

På de planeterna sitter ingen och filosoferar kring livets uppkomst, för det uppkom aldrig. Men här uppkom det.

Ni vet exemplet med den oändliga mängden apor som får en oändlig mängd skrivmaskiner och en oändlig mängd tid.

Förr eller senare skriver någon av dem Shakespeares samlade verk – i misstag. Det är en matematisk oundviklighet.

I ett så gott som oändligt universum, och med en så gott som oändlig mängd tid händer de mest osannolika sakerna förr eller senare, någonstans, om man väntar tillräckligt länge.

Det hände här.

Men det är som om de här trons frommaste försvarare inte skulle vara kapabla att se det hela ur den synvinkeln. Det tutar bara upptaget då man försöker förklara, eller så får man den där kristet medlidsamma och farbroderliga blicken.

Nå, ett försök till slår knappast hål i båten.