Kommer jag att dö nu?

Den senaste månaden eller så har jag brottats med en sorts dödsångest som jag aldrig tidigare har upplevt. I går blänkte det till igen från den vassa eggen på Liemannens redskap. Epikrisen från min inledande vård på lungavdelningen på Mejlans sjukhus anlände på posten. “Radiologi epäillyt lymfoomaa, metastaasia tai sarkoidoosia.” Två cancer-alternativ först och som tredje den besvärliga och kroniska men hanterbara lungsjukdomen sarkoidos som enligt vad jag hade försökt tolka ur läkarnas prat, tonfall, och miner var den mest sannolika. Och här, i det här pappret, kommer den på tredje plats!?

Också det här ett sätt att fira fruns och min stundande tioårs-bröllopsdag, med en eventuell cancerdiagnos hängande över huvudet!

Nå: en sömnlös och orolig natt senare ringer telefonen. Det är läkaren från avdelning 6A vid Triangelsjukhuset. Jag ser på nummervisningen varifrån samtalet kommer och vet omedelbart vad saken gäller. Det är nu som Beskedet kommer. Resultaten från biopsin, det titthålskirurgiska ingreppet som för eviga tider har lämnat ett synligt ärr på mitt bröst, 15 centimeter under adamsäpplet. Jag sätter mig bokstavligen platt ned mitt på vardagsrumsgolvet och svarar i telefonen med darrande stämma.

“Se on hyvänlaatuinen.”

“Godartad”. Mitt nya favoritord i det svenska språket. Med andra ord: jag kommer inte att dö, inte ännu åtminstone. Inte heller kommer jag att behöva genomgå nya operationer, strålbehandlingar, cellgiftsbehandlingar och annat som jag redan hade hunnit förbereda mig mentalt på.

Resten av telefonsamtalet minns jag inte värst mycket av. Bara att jag tackade läkaren för de goda nyheterna och att jag efteråt satt tyst en lång stund mitt på det bruna kakelgolvet i vårt vardagsrum, och darrade och stirrade ut i hällregnet som smattrade mot fönstret, innan jag hajade till och ringde till min hustru och min mamma och berättade om diagnosen.

Det jag lider av heter alltså sarkoidos. Det är en kronisk sjukdom som kan vara dödlig om rätt sorts vård inte sätts in i tid. Den orsakar feber, hosta, kronisk trötthet och flera andra symptom, varav jag hade upplevt de flesta. Till och med synen kan påverkas. Febern och hostan var de mest markanta symptomen i mitt fall. Jag fick hög feber den adertonde februari och febern höll i sig i mer än två månader i ett sträck! Den torra rethostan var också outhärdlig. Men kortisonmedicinen som inleddes för knappa två veckor sedan hade önskad effekt, åtminstone när det kommer till hostan, som försvann nästan helt. Jag minns inte heller när jag har haft så här lätt att andas förr! Tydligen har sarkoidosen legat och pyrt på sparlåga i åratal, innan den bröt ut för fullt nu i vintras.

Jag kommer alltså sannolikt att hämta mig fullständigt och kommer att kunna återvända till jobbet i relativt snabb takt. Jag är fortfarande svag och febern är inte helt borta, även om den håller sig stabil, en bra bit under de dryga trettioåtta grader som jag hann vänja mig vid. Om man nu kan tala om att vänja sig vid ett sådant tillstånd. I nästan två månader gick jag omkring med konstant trettioåtta och fem till trettioåtta och nio, sisådär.

Men jag mår mycket bättre och nu kan jag se fram emot att börja bygga upp min fysiska kondition igen, sakta men säkert. På grund av min sjukdom har jag tappat nästan tjugo kilo kroppsvikt och dessvärre är det inte bara fläsk som har försvunnit, en hel del muskelmassa har också gått förlorad. Jag kommer att pusta och frusta en hel del den närmaste framtiden när jag går uppför trappor. Men det hjälps inte. Och det är ett projekt som jag ser fram emot, faktiskt. Nu när jag vet att Liemannen verkar hålla sig på avstånd ett tag till.

Alla är inte lika lyckosamma, det är ju någonting som jag är smärtsamt medveten om. Inte ens de som “bara” får samma diagnos som jag. Sarkoidos är en sjukdom som av en ännu okänd orsak tycks drabba icke-européer allra hårdast. Invandrare som drabbas av sarkoidos brukar ofta vara riktigt illa däran, sade en läkare. Då räcker inte kortisonbehandling utan tyngre knep behöver tillgripas.

Sarkoidos är också enligt de flesta experterna en ärftlig sjukdom. I mitt fall är den i så fall ett genetiskt telegram från min farmor, som låg på sjukhuset i Mjölbolsta i längre perioder något tag under sjuttiotalet. På grund av sarkoidos.

Men som sagt, det kunde ha varit så mycket värre. Vår släkt är inte särdeles cancerbenägen, men det har förekommit. Farfars syster, gammelfaster Vivi led av bröstcancer om jag minns rätt. Ska man få ett genetiskt telegram från släktledens djup så var farmors hälsning åtminstone av den lindrigare sorten. Så tack för det farmor, du gav mig skrämselhicka, men åtminstone av en sort som går över.

Dessutom, inget så ont att det inte för någonting gott med sig. I och med att jag låg inne på sjukhuset en längre period nu i början av april, så kunde läkarna följa med mitt övriga hälsotillstånd. Det visade sig bland annat att jag lider av högt blodtryck och ett blodsocker som tidvis stiger till pre-diabetiska nivåer. Allt detta kan jag bara skylla på mig själv för. Trots att jag varken röker eller dricker så har mina levnadsvanor varit allt annat än hälsosamma.

Jag har länge gått och släpat på en kraftig övervikt som jag inte på länge har kunnat förklara bort med min ungdoms standardursäkt, “jo, men ser du jag är 202 cm lång också!” Det här beror främst på att jag har varit en soffpotatis av kosmiska mått, som aldrig har idkat en gnutta organiserad och målmedveten motion i mitt liv. Jag har dessutom ätit sällsynt ohälsosamt, stora portioner, massvis med potatis, pasta, snabba kolhydrater, fast food av alla sorter och framför allt sötsaker. Jag har varit en vandrande hjärtattack i väntan på att trilla dit i flera år. Saken har inte blivit bättre av konstant för höga stressnivåer och perioder av arbetsnarkomani.

Men nu verkar det ha börjat hända saker. Den konkreta utsikten att livet är betydligt mindre självklart än jag trodde, har fått mig att ta itu med mina levnadsvanor på ett sätt som aldrig förr. Min sjukhusvistelse nyligen tvingade mig bokstavligen till det, och det är jag glad för!

På sjukhuset är de nämligen strikta, där daltar vårdarna verkligen inte med en och frågar om man vill ha mer chokladpudding. Där kollar de in ens strategiska mått och värden och ger en en daglig mängd kalorier som är beräknad så att man hålls vid liv. Varken mer eller mindre.

Men när man har tråkigt nästan jämnt på sjukhuset så börjar man faktiskt se fram mot sjukhusmaten trots att den inte är någon kulinarisk fest, även om den faktiskt är helt ätlig baskost. Poängen är att portionerna är uträknade enligt kroppens verkliga behov, och de anländer med regelbundna intervaller, på fasta klockslag. Och när maten väl anländer så är man så hungrig att den smakar helt himmelskt och man njuter andäktigt av varje tugga.

Det förvånade mig stort hur enkelt det var att hålla fast vid sjukhusets matvanor när jag väl återvände hem. Systemet jag anammade var busenkelt: fem måltider per dygn, med cirka tre timmars mellanrum. Frukost mellan klockan sju och åtta, lunch klockan elva, mellanmål klockan två, middag med familjen klockan fem och kvällsmat klockan åtta. Och efter det ingenting.

Min diet är inte annars särdeles militärisk och präglas inte av någon självplågarmentalitet. Sådant har jag erfarenhet av, och det håller aldrig i längden. Socker är fortfarande tillåtet i små doser, honungen i teet avstår jag inte från. Men godiset har jag lämnat. Jag har inte ätit choklad, min gamla tröst- och stressmat på mer än en månad nu, och förvånas dagligen av hur lite jag saknar den.

Då min morfar slutade röka (på 60-talet?) efter årtionden av stenhårt kedjerökande, cold turkey på typiskt morfar-manér, förvånades många av hur enkelt det verkade lyckas för honom. Efter sin sista cigarrett rökte han faktiskt aldrig mer, och han levde till över nittio. Tiden efter att morfar slutade röka så hade han dock ett substitut för tobaken, som av allt att döma funkade mycket bättre än dagens nikotintuggummin (tror någon på allvar att nikotintuggummina på riktigt är ämnade till att få folk att sluta?): Ruutunäkki-knäckebröd, som han gick och knaprade på då röksuget slog till.

Jag har en lite liknande metod: då sötsuget kramar till i mig så tar jag en surskorpa, av den där sorten som de säljer i Lidl. Bara fullkornsråg och lite salt, inget socker och massvis med fibrer. Håller blodsockret under kontroll och skapar illusionen av tröstätande. Det är gott på riktigt dessutom. Lite som chips, fast hälsosammare. Och det blir i ärlighetens namn kanske fyra-fem surskorpor per dag.

Vitt bröd har jag skippat nästan helt och hållet. Det är rågbröd för hela slanten nu. Reissumies funkar alltid. Mellanmålet klockan två och kvällsmaten klockan åtta är en reissare med ost, skinka, gurka eller paprika och sallat i. Körsbärstomater äter jag också som snacks i samband med mellanmålet.

Potatisen har jag skurit ned på med hård hand. Jag undviker inte den totalt, men jag skulle uppskatta att jag äter 80% mindre potatis nu än för två månader sedan. Pommes frites, som jag hatade redan förr men av någon absurd anledning ändå åt, är helt bannlysta. Good riddance.

Samma sak med läsk. Ingen sockerläsk alls längre. Nada. Ingen aspartamläsk heller för den delen. Lidls citronsmakande mineralvatten däremot i desto större mängder. Jag dricker säkert två liter av den varan per dag.

Fett unnar jag mig däremot. Inget lättmargarin på brödet, utan normaltjockt med vanligt Ingmariini eller motsvarande. Jag är fullständigt övertygad om att fettet har demoniserats till stora delar helt i onödan. Yoghurt, som jag äter med frukosten, är av den normala två procentiga sorten, inget fettfritt här. Däremot inget socker, det är naturell yoghurt som gäller, kanske med lite blåbärssoppa på. Till frukosten kan jag också äta ett hårdkokt ägg.

Och olivolja. Den är tillåten. Jag är en stor anhängare av medelhavsdieten, och den får drypa med olivolja då och då. I anknytning till det har jag projektet lära mig äta fisk. Lax har jag redan lärt mig tycka om. Laxsoppa med rejält med grädde, mums!

Att skippa pastan har visat sig vara lite knepigare, och där tror jag att jag inte ens tänker vara alltför strikt, även om jag äter mycket mindre pasta numera. Så länge man håller sig till måttliga mängder och äter gott om grönsaker till så är det inte ett problem. Det finns dessutom många goda alternativ till pasta som man kan variera med. Korn funkar bra till exempel, det ersätter också vitt ris, som jag har eliminerat ännu striktare än pasta.

Och pizza… tja, jag har inte ätit pizza på två månader nu, men jag misstänker nog att det kommer att bli pizza då och då i framtiden, dock inte av takeout-versionen, utan hemlagad, tunnbottnad pizza med hälsosamma saker på. Pizza Hut och motsvarande är helt bannlyst.

Vi får se vad vågen och kroppens indikatorer visar om ett år. Men jag tror hårt på en förändring mot det bättre när det kommer till hälsan och välmåendet. Skrämselhickan som cancerhotet utlöste var av en sort som på riktigt förändrar en människa på ett sätt som inga nyårslöften och kesäksi-bikinikuntoon-ruscher kan göra. När man plötsligt inser att man kanske aldrig kommer att få se sina små barn klä studentmössan på huvudet, eller i värsta fallet ens öppna presenterna nästa jul, då går det upp ett ljus eller två.

Jag har alltid hatat uttrycket “det som inte dödar dig gör dig starkare”. I nio fall av tio är det rena rama bullshiten. Lidande är oftast fullständigt onödigt och ska undvikas om det bara är inom rimlighetens gränser. Nå, enligt den här logiken så kan jag hävda att det att jag insjuknade i vad som visade sig vara sarkoidos var enbart negativt och att allt hade varit bättre om jag inte hade råkat ut för det här. Kanske, men då skulle jag sannolikt fortfarande gå omkring och mumsa på choklad och dricka cola i långa banor när sommarvärmen sätter in. Om den nu gör det.

Så summa summarum, ingenting så ont att det inte för någonting gott med sig (även om det strikt taget inte heller är sant. Det finns gott om ondska i världen som bara är fullständigt ont utan någon som helst förmildrande omständighet eller silverkant). Åtminstone fick jag någonting att tänka på, till den grad att jag faktiskt tror att jag kommer att bli en bättre människa tack vare det. Och kanske jag blir en bättre pappa och make på kuppen. Win-win.

Dessutom har jag fått en oväntad men praktisk lektion i kvantfysik. Den långa väntan på den potentiellt fatala diagnosen försatte mig i ett motsvarande tillstånd som Schrödingers katt i sin slutna låda, som innan lådan öppnades och man kunde kolla huruvida giftampullen i lådan hade utlösts eller inte (sannolikheten för det var exakt fifty-fifty) befann sig i ett tillstånd där den var både död och levande samtidigt. Det här låter som filosofiskt nonsens, men de facto så är det just så här som det konkret går till i kvantfysikens domäner. Partiklar kan både existera och inte existera samtidigt, vara på två eller flera olika ställen på en och samma gång.

Lite så upplevde jag väntan på att min diagnoslåda skulle öppnas och dr. Schrödinger tittade ned och kollade om jag fortfarande jamade.

Oj vet ni, jag minns inte när jag senast har väntat så här mycket på sommaren. Att bara sitta på bryggan en kväll i juli med kameran i famnen och se när kvällsskyarna sakta driver förbi. Nu i sommar ska jag njuta av livet och skära ned på skärmtiden.

Om ni inte tror mig, så begrunda det här: det tog sex timmar från det att jag fick min diagnos till att jag skrev en uppdatering på Facebook om saken.

Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.

Kan man bevisa elöverkänslighet med hjälp av blindtest?

Jultomten: Den Globala Ateistiska Komplotten

Veckan inleddes med en stor fet moralpanik när ett predikobiträde i Maxmo lät barnen i publiken förstå att jultomten inte existerar och att det vore bättre att fira Jesu födelse i stället.

Samma biträde menade att barnen inte ska förvänta sig på tok för många paket, med landets ekonomi i det skick som den är och med föräldrarna sannolikt åtminstone halvvägs nere i blandmissbruksträsket och vem vet vad.

Jag borde ju nu som förhärdad fritänkare jubla och tycka att helt rätt, sickna sagor om tomtar och troll är ju direkt förkastliga, ju fortare barnen ramlar ned från det fantasiträdet desto bättre. Också om det nu råkar ske med huvudet före, liksom.

Men nu är det uttryckligen fritänkaren i mig som blev besviken och sur för en stund. Moralpanik är trots allt att ta i en aning.

Jag menar, varför förstöra en av de bästa metoderna som vi, den Globala Ateistiska Konspirationen (GAK) har kommit på för att sprida skepticism och kritiskt tänkande? Vem behöver Dawkins när vi har Sata… jag menar Santa Claus.

Trots allt så var det ingen mindre än jultomten som föste mig in på gudlöshetens bana. Jag växte upp i en familj där kristendomen var, om nu inte dominerande så i alla fall stod den ständigt på lur bakom hörnet med troende äldre släktingar som påminde oss barn om vikten av att kunna sin katekes.

Min mormors mor, en snäll gammal tant som bodde i övre våningen hos mormor och morfar på andra sidan gården från oss, ville till exempel att jag skulle bli präst då jag blev stor. Jag var kanske fem eller sex då hon lärde mig om Satans garn och vikten av att inte låta sig insnärjas i det. Jag trodde länge att Mörkrets furste tyckte om att virka pannlappar och sticka yllesockor.

Mitt liv kunde lätt ha blivit väldigt annorlunda om det inte hade varit för, just det, jultomten. (= Julgubben / julbocken / julbisin, vad ni vill.) Jag skulle måhända ha blivit ett lätt byte för de Jehovas vittnen som utan att mamma visste om det våldgästade vårt hem när jag var ensam hemma efter skolan på eftermiddagarna då jag var i åtta-nioårsåldern. Men det blev jag inte, och jag tackar tomten för det!

Ser ni, när man blir lärd att tro på någonting i stil med tomten, en rätt harmlös skröna som föräldrar slår i sina barn för att få dem att äta sina grönsaker och låta bli att slå sina småsyskon, och när man sedan genom att lägga ihop två och två upptäcker sanningen, då är man ganska nöjd med sig själv efteråt, även om det kanske svider lite först. Det är något av ett tidigt mognadsprov, en nyttig lektion i att tänka själv. Det stärker självförtroendet mer än de flesta föräldrar kanske anar.

Jag minns tydligt hur upptäckten att tomten inte existerade på riktigt ledde mig vidare till att tänka saker som att “ja men om mamma lurades om tomten så kanske det där som gammelmormor säger om Jesus inte heller är riktigt sant.” Och kanske allt som pappa säger inte heller håller måttet. Kanske självaste Kekkonen inte är Trollkarlen från Oz, utan en skröplig gammal gubbe. Och så vidare.

Sedan den dagen då jag upptäckte att tomten inte existerade på riktigt så har jag aldrig upphört att ifrågasätta saker (utom det där som jag känner för mina barn och min hustru förstås). Och jag vet inte hur ni tänker, men den vaccination mot vidskepligt tänkande som den temporära tron på tomten innebar, den kan jag personligen aldrig vara tillräckligt tacksam för.

Tack mamma, pappa, mormor, morfar och alla andra för att ni lurades lite. Varken för mycket eller för lite, utan precis lämpligt mycket.

Dessutom, det var roligt så länge det varade. Jag skulle inte byta ut de där dagarna av magisk förväntan, härligt nervpirr och spanande efter tomtefotspår i snön utanför fönstret, för allt guld i det himmelska Jerusalems trottoarer.

ISIS, den inre rösten och Alice Cooper

När någonting så tragiskt, obegripligt och fasansfullt inträffar som det senaste terrordådet i Paris, är det lätt hänt att vi börjar se oss om efter syndabockar.

Ja, det var Islamiska Staten, IS, ISIS, vad man än vill kalla dem. Men det är för enkelt. Det måste finnas en djupare orsak. Hej, jag vet! Religionen. Islam. Det var religionen som fick dem att döda alla dessa människor.

Om vi bara eliminerade religionen och skapade ett perfekt sekulärt samhälle så skulle sådant här inte hända, eller hur? (Spoiler alert: Jo, det skulle det visst.)

Tidigare i dag satt jag hemma i soffan och försökte koppla av efter en intensiv vecka på jobbet. Då behöver man också kunna stänga av tankarna på världens ondska, åtminstone för en timme eller två. Världssmärtan och ångesten kan vänta i farstun, tids nog kommer den nog smygande.

Så jag tittade på en dokumentär från Yle Arenan. “Super Duper Alice Cooper”. Storyn om Vincent Furnier, prästsonen som blev världens kändaste shock rocker, hårdrockens dr. Jekyll och mr. Hyde. Han hade sin glansperiod på sjuttio- och åttiotalen och var på kuppen att dö av sitt sprit- och kokainmissbruk innan hans gamla barndomsvän Gud räddade honom.

Alice Cooper är naturligtvis ingen ny bekantskap för mig, jag har sett honom live många gånger och hört Alice-evangeliet predikas i åratal av min fullständigt Alice-frälsta vän Lasse som har träffat och intervjuat mannen i flera olika sammanhang.

I dokumentären talar Vincent, för det är han som bestämmer numera, som han brukar tala om Alice Cooper, hans mr. Hyde-personlighet som välkomnar publiken till sin mardröm på scen och sjunger om döda bebisar och att spränga skolan i luften, och som straff för sina synder blir han själv giljotinerad inför publiken eller uppspänd i galgen.

Därefter, när Alice Cooper än en gång är ur världen går Vincent Furnier och spelar golf med sina republikanska kristna kompisar. Till och med en och annan ex-president har hört till Vincents golfsällskap.

Det är klart, de flesta skådisar distanserar sig från sina rollfigurer och talar om dem som någonting separat från dem själva. Naturligtvis. De som blir fångar i sina roller går det oftast riktigt åt helvete med, så som det närapå gjorde med Alice / Vincent.

Men vad har nu allt detta med ISIS, religion och Parismassakern att göra?

Nå det att jag inte köper Vincent Furniers försäkran om att han och Alice Cooper är två separata individer, lika lite som jag köper påståendet om att religionen, det onda, det goda och mänskligheten går att separera från varandra i hopp om att bevara det ena på det andras bekostnad.

Okej, jag begriper att Furnier behöver isolera allt det där som han gjorde och fortsätter att göra i Alice Coopers namn för att kunna fungera som aktivt troende kristen. Men jag tycker ju inte att han är helt ärlig mot sig själv, och hur klyschigt det än låter så är jag övertygad om att ärlighet alltid varar längst.

Här är vad jag tror: religionen är en del av vem vi är som människor, som individer och som art. Den har följt oss och hjälpt oss på vår väg ut ur Afrika och vidare till vår position som planetens dominerande art. Vi har en tendens till religiöst tänkande som vi inte i första hand blir av med, och inte utan att förneka oss själva. Och att förneka sig själv är lika illa och i det loppet destruktivt som att gå vilse i sin rollkaraktär.

Detta säger jag alltså trots att jag är den mest inbitna ateist som ni hittar på den här sidan av Rio Grande. Men märk väl att man inte behöver tro på gudar för att tro på religioner. Religionerna är högst verkliga företeelser och de påverkar dagligen mitt och många andras liv. Det spelar egentligen ingen roll om gudarna existerar på riktigt för så länge som religionerna gör det så är det i praktiken som om de skulle existera.

Jag säger alltså inte att religiöst tänkande automatiskt leder till terrorism och ond, bråd död. Det kan göra det och gör det bevisligen i vissa människors fall, ofta i kombination med andra faktorer, men i de allra flesta fall leder den till tröst och hopp i en hård, kall och förvirrande värld. Ofta genom att erbjuda förenklade svar på komplicerade frågor, men det är ett sätt att överleva (vi gör oss alla skyldiga till att förenkla saker) och sett ur evolutionens synvinkel så ska man aldrig spotta på saker som ökar på sannolikheten för överlevnad.

Hur som helst så är religionerna här för att stanna. Vi har de gamla religionerna, de kommer att byta skepnad med tiden och vi kommer att utöka dem med nya an efter som världens omständigheter skiftar. Allt enligt hur evolutionen fungerar; jag undrar ofta hur den här läckra lilla ironin lyckas undgå kreationisterna och Darwin-hatarna.

Som ateist har jag lärt mig att acceptera det här trots att jag har mina rebelliska faser då jag drivs av lusten att dra ut och slåss. I mitt fall manifesterar sig den här impulsen främst i att stå och käbbla med Jehovas vittnen som ringer på dörren och att gräla med fundamentalister på Facebook. Fast den sistnämnda biten har jag lagt av med på sistone. Livet är för kort, och så vidare.

Det jag hoppas på är att vi i den elfte timmen, trots vårt historiska arv som väger tungt i ryggsäcken, hittar ett avgörande mått av sinnesnärvaro och självdistans och tar en titt på oss själva och på någon nivå inser vi att Gud och Satan, Vincent och Alice, är delar av våra personligheter, och att vi måste ta ansvar för det vi/de gör. Det finns ingen verklig uppdelning i Vincent och Alice liksom det inte finns en verklig distinktion mellan de goda krafterna, de onda krafterna och vi själva. Det är bara olika val som vi gör, medvetet eller inte.

Jag talar ibland med min mormor och morfar inuti mitt huvud och inbillar mig för en stund att de är där på riktigt. Jag för en dialog med dem och de svarar på ett sätt som jag tänker mig att de skulle ha gjort medan de levde. Jag presenterar mina barn för dem och de säger saker som att “vilka fina pojkar du har, de liknar dig när du var i deras ålder.”

Och det känns fint, det ger mig en viss tröst! För en stund är det som om jag vore i deras sällskap, jag hör mormors trygga röst och ser morfar sitta där i sin favorit-länstol och han ler mot mig över sin Västra Nyland.

Illusionen funkar ända tills jag ber dem berätta någonting för mig som jag inte vet. Någonting som ligger utanför min egen sfär av erfarenheter och minnen. Någonting som de upplevde som barn, som de aldrig berättade om för mig. Men hur skulle de kunna göra det? De är ju jag! De är inuti mitt huvud! Helt konkret och bokstavligen för jag är trots allt byggd utgående från deras gener. Folk säger åt mig att jag liknar min morfar, och det stämmer för jag är bokstavligen han till en del. Men inte till den delen som utgjorde hans minnen och erfarenheter.

På samma sätt är vi Gud och Gud är vi, och så länge det inspirerar oss till godhet och får oss att odla det ädla och vackra så är det helt okej om man frågar mig. Det är också helt okej när Stephen King lockar fram Satan i sig själv och skriver häftiga skräckhistorier. Så länge han beter sig som folk bland andra människor och betalar sina skatter.

Så länge han och hans fans inser att det finns en värld utanför deras i och för sig mycket fascinerande och spännande referensram. Att det är fullt acceptabelt att inte tycka om Stephen King och hans böcker. Liksom det också är fullständigt OK att inte vilja leva efter Mose, Muhammed och deras böcker.

Och att det definitivt inte är okej vare sig att gå ut och mörda dem som inte är övertygade om det man själv tror på, eller ens använda böckerna som plattform för sina egna personliga politiska eller ekonomiska ambitioner.

Och att hur varmt troende man än är, så befriar det inte en från ansvaret att tänka och agera själv! “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Fint utbrott av klarsyn hos den som myntade den frasen.

Jag inser hur fullständigt uppenbart det här låter när jag skriver det, och för den stora majoriteten av religionernas anhängare är det så här, men när man ser på världen i dag så tycks det trots allt finnas ett behov av att repetera det.

Och jo, vi ateister är minst lika bundna av det här kravet på hälsosam självdistans. Tron på att allt löser sig bara vi alla utgår från att gudar inte existerar är lika fåfäng som tron på att allt löser sig bara vi alla tror på dem.

Oavset om vi tror eller inte så behöver vi, på samma sätt som vi behöver en läkarkoll då och då, en reality check: ”Vad i hela friden är det som jag håller på med?”

Vi har alla en skyldighet inför varandra att med jämna mellanrum sätta oss ned, dra ett djupt andetag och be de där rösterna som vi alla talar med att berätta oss någonting som vi på riktigt inte kan veta, något, vad som helst som kommer att hända nästa tisdag klockan 14:43.

Om rösterna upprepade gånger hänvisar till den fria viljan och att det skulle underminera trons betydelse om de avslöjade för mycket så är lite hälsosam skepticism mer än på sin plats.

Liksom det är mer än okej att ana oråd och söka hjälp om rösten säger åt oss att gå ut och meja ned folk på gatan med ett stormgevär, eller åtminstone att ifrågasätta personen som påstår sig tala i dess namn.

Däremot, om den inre rösten föreslår en intressant ny bildvinkel när man är ute och fotograferar, eller en catchy melodislinga när man komponerar sitt debutalbum – tja, jag sade ju inte att rösten är helt av ondo. Trots allt, vi lärde den allt som den kan.

Gäss i rymden

Föredrag för Svenska klubben, H:fors 11.11 2015

Nu var det säkert någon som tänkte att ”gäss i rymden”, haha! Det kan ju inte finnas någonting vettigt eller verklighetsförankrat att säga om den saken!

Tänk igen, för det finns det!


Bild: NASA

Ser ni den här planeten? Den heter Gliese 581g och den är en så kallad exoplanet. En planet i ett annat solsystem. Den är en av en handfull kända exoplaneter som såvitt vi vet har de rätta förutsättningarna för att liv ska kunna existera där.

Avståndet till Gliese 581g är någorlunda vettiga 20 ljusår; titta åt Vågens stjärnbild, åt det hållet ligger den. 20 ljusår, det är inte mycket på den kosmiska skalan. Vår galax Vintergatan är 100 000 ljusår i genomskärning. Gliese 581 är i vårt postnummer, om vi säger så.

Vad har det här med gäss att göra, kanske ni frågar?

Jo!

En vacker dag kanske vi behöver ta oss till Gliese. Vi kan komma att behöva en Jorden II i den inte alltför avlägsna framtiden. Fast då är ju frågan: hur tar vi oss dit.
Ett ljusår, det är ungefär tio triljoner kilometer. En triljon, det är en etta följd av aderton nollor. Multiplicera det med 20 så har ni avståndet till Gliese 581. Eller hur mycket genomsnitts-Grankullabon tjänar om året.

Vår mest avlägsna rymdsond just nu, Voyager 1, har varit på väg i nästan 40 år nu, och den rör sig med 16 kilometer i sekunden. Den har bara kommit ut till vårt eget solsystems yttre rand. Den har 55 000 år kvar till nästa stjärna på sin rutt. Så vi behöver någonting snabbare. Vi har liksom inte den tid som krävs för en så lång resa med den hastigheten. Vi behöver komma upp i hastigheter som är respektabla bråkdelar av ljusets hastighet.

Förr eller senare kommer vi att utveckla någon sorts motor som kan knuffa upp enorma interstellära rymdskepp i hastigheter som gör det ens någorlunda vettigt att tänka sig att ge sig ut på den här sortens resor. Någon sorts jonmotor eller fusionsbaserad drift kanske. Säg att vi får upp ett rymdskepp i en tiondel av ljusets hastighet. Det är trettio tusen kilometer i sekunden. Det är helt okej.

Med den hastigheten är vi vid Gliese på futtiga 220 år.

Hur skulle ett sådant rymdskepp se ut då. Nå ungefär så här. Kanske.

Det finns flera poänger med att interstellära transportskepp kan komma att ha ungefär den här layouten.

1) Motorn producerar neutronstrålning, ska hållas på avstånd från människorna ombord. Last-, primärproduktions- och serviceområden i mitten som roterar och skapar en simulerad tyngdkraft så att man kan odla saker. Och föda upp gäss.

2) Farkosten kan inte ha en profil som en ladugårdsvägg. Trots att vanliga regler om aerodynamik inte tillämpas i rymdens vakuum så måste farkosten vara strömlinjeformad. I hastigheter som närmar sig ljuset är tomma rymden inte tom längre. Varenda en väteatom som farkosten träffar på vägen blir till små missiler. Det gällepr alltså att minimera träffytan

3) Vilket får oss att dra slutsatsen att den optimala formen för en interstellär farkost påminner om den som naturen har gett åt…

Gåsen. Jag menar, se nu på den där. Gåsen är den fulländade långflygaren. Den är inte optimerad för snäva kurvor som svalan eller för att rida på stigande luftströmmar som havsörnen eller albatrossen.
Eller ta nu den vanliga fiskmåsen.

Fiskmåsen är ju en prima allroundflygare. Dess egenskaper är väl avvägda kompromisser. Den är inte en mästare på någon sorts flygning, men den är helt okej på det mesta, om vi säger så. Den är ganska elegant också. Men funktion och elegans brukar gå hand i hand.

Men gåsen då? Den är inte en kompromiss. Faktum är att den är dålig på allt det där som svalorna och albatrosserna sysslar med. Gåsen är utvecklad för ett enda syfte: flyga långa distanser.
En gås som vaggar omkring på marken är ju en smått komisk syn, eller hur?

Den ser ju harmlös och lite tafatt ut, även om den ser ut att säga “vad glor du på, icke-flygkunniga apsläkting”? Men det är ju så uppenbart att den här fågeln inte är optimerad för vandring på marken. Den är optimerad för att förflytta sig från en kontinent till en annan när hösten eller våren kommer. Serious business.

Det är den här designen som vi nästan osökt kommer att tillämpa bara vi får ändan ur vagnen och börjar rita och konstruera de första interstellära rymdfartygen. De första kolonisterna till Gliese 581g kommer att vara rymdålderns Nils Holgersson som rider på sin Mårten till en ny värld.

220 år senare när våra kolonister, eller deras barnbarns barnbarn, anländer till Gliese, så visar det sig kanske att planeten är en vattenplanet, med ännu mer hav än jorden. Goda nyheter för finlandssvenskarna ombord som mindre än en halvtimme efter touchdown har grundat Gliese Segelsällskap (GSS). Kanske hela planeten är täckt av vatten. Vad är då bättre än att Starship Mårten Gås kan göra en liten transformer-manöver och vika upp servicemodulerna på ryggen och lyfta upp halsen och göra det där andra som gäss är bra på förutom att flyga långdistans. Nämligen flyta.

Nej, det här är inte en gås, det är som ni ser en skäggdopping, men den är också en fin design som framtidens konstruktörer av interstellära rymdfarkoster kanske kan kopiera någonting från. Doppingen kunde tänkas låna sin form till de mindre farkosterna som trafikerar inom Gliese-solsystemet och dyker ned till bottnen på ismånarna kring någon av gasjätteplaneterna längre ut i systemet.

Sedan finns ju ännu den aspekten på det här med gäss i rymden, att existerar det överhuvudtaget gäss någonstans i rymden, på en annan planet, just nu?

Och då måste man ju bara utgå från att det gör det, på riktigt. För i ett oändligt universum eller multiversum så kommer allting som kan hända att hända förr eller senare. Det här är inte mina fantasier, det här är så som det är på riktigt om ni frågar kosmologerna. I ett oändligt universum måste det existera inte bara en annan jord med en annan du, utan oändliga variationer på temat där saker och ting i otaliga versioner händer lite annorlunda.

Till exempel en där den där asteroiden som tog kål på dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, det var på en tisdag, aldrig faller ned utan dinosaurierna lever vidare och utvecklas till allt mer avancerade varelser med högt stående intelligens och kultur och alltsammans. Och dinosaurierna var ju fåglarnas förfäder; gässen är ättlingar i direkt nedstigande led till dinosaurierna.

Så någonstans i det oändliga universum så har det funnits, finns just nu eller kommer att finnas en planet med en civilisation av intelligenta gäss som utvecklar högststående teknologi och tar steget ut i rymden och reser till andra solsystem och koloniserar dem. Det här är på riktigt inte fantasier, det här och allt annat vi kan tänka oss är en oundviklig konsekvens av att universum och tiden är oändliga, vilket de med en stor sannolikhet är. Så tänk på det.

Men tills det här sker så kan ni ju roa er med att hitta på en ny stjärnbild som ni kallar Gåsens stjärnbild. Det är bara att dra upp streck mellan fritt valda stjärnor på till exempel bilden ovan, så att de bildar någonting som liknar en gås. Så gjorde ju våra förfäder med kräftan och skorpionen och väduren och alla de här andra också. Kallas pareidoli. Det är helt tillåtet att hitta på nya stjärnbilder.

Tack för mig.

Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ’n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Hösten2015-63

Världens mest pinsamma presskonferens

Hösten 2015-18

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.

Neutrinerna, coolast av partiklar

FirstNeutrinoEventAnnotated

De är bokstavligen helt hypercoola, neutrinerna alltså. En kompakt vägg av bly 10 000 000 000 kilometer tjock, är tunnare än dimma för dem; de flyger rätt igenom den utan att ens nudda vid någonting.

Årets Nobelpris i fysik går alltså till japanen Takaaki Kajita och Arthur B. McDonald i Kanada för deras forskning som bevisade att neutriner har massa.

Neutriner är universums allra minsta partiklar som skapas bland annat i samband med fusionsreaktionerna i solens kärna, och man trodde länge att de inte hade någon massa. Men 1998 lyckades forskarna bevisa att neutriner kan byta skepnad; på fysikspråk byter de ”smak” i flykten, och det här innebär att de måste ha massa. Ingen vet exakt hur stor den massan är, bara att den finns där och att den är oerhört liten, omkring en miljon gånger mindre än en elektrons massa.

Neutriner saknar elektrisk laddning, så de kan flyga obehindrat genom hela jorden. Faktum är att flera miljarder neutriner passerar rätt genom dig där du sitter just nu.

Det betyder dessvärre att de är otroligt svåra att fånga och studera, trots att de är universums näst vanligaste partiklar, efter fotoner, alltså ljuspartiklar.

Detektorerna som används för att upptäcka neutriner är i princip enorma vattentankar som finns djupt nere under jorden, ofta i någon gammal gruva, för att de ska vara avskärmade från störande kosmisk strålning och annan bakgrundsstrålning. Den detektor som den nu aktuella upptäckten gjordes med, Super-Kamiokande i Japan, sitter en kilometer under markytan.

Kajitas och McDonalds upptäckt är en av de stora aha-upplevelserna inom den moderna fysiken, det här är grundforskning av riktigt grundläggande sort, och som Nobelkommittén noterar i sin prismotivering så har den på ett fundamentalt sätt ändrat vår syn på vad materia är och den kan bli avgörande för vår syn på universum och dess framtid.

Vi vet ju att universum just nu flyger i sär med en grym hastighet, som dessutom accelererar hela tiden. Kommer den expansionen att bromsa in och vända en vacker dag? Neutrinerna, som vissa menar utgör en del av den så kallade mörka materian (som utgör en fjärdedel av hela universums massa), kan komma att spela en roll där.

Fast det här är ju ingenting som vi behöver hålla andan för medan vi väntar. Det är ett bra tag till dess, om vi säger så. Men det skulle ju vara roligt att veta. Så där som i allmänhet när man snackar vetenskap.

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?