Jag tror på döden före livet

Det senaste halvåret eller så har jag troligtvis tänkt mer på döden än under hela mitt liv dittills sammantaget. Det är väl inte mer än naturligt då man blir sjuk, även om jag sist och slutligen hade tur med diagnosen. Sarkoidos må vara en jobbig sjukdom, men man kan leva med den, i motsats till många andra sjukdomar.

Jag har alltid varit av den där sorten som oroar sig över saker och ting. Jag oroar mig för allting från att missa tåget till att tåget inte missar mig. Och för Cheeks nästa skiva och tredje världskriget, glöm inte det.

Av den här orsaken kom det som en smärre överraskning för mig när jag insåg att jag ju hittills faktiskt inte har oroat mig värst mycket för döden. Jag har alltid insett att den lurar där bortom någon av krökarna på mitt livs flod, men jag har aldrig orkat ta något större problem av det hela.

Då menar jag främst min egen död. Mina nära och kära, det är en helt annan femma. Att de går bort och lämnar mig ensam i världen, det har gett mig desto fler sömnlösa nätter. Men det har handlat mer om rädsla för att tvingas leva utan dem än om rädsla för själva döden.

Woody Allen sade någonting i stil med att “Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar.” Jag har i en eller annan konversation sagt att det är ungefär så som jag ser på döden, men vid närmare eftertanke så är det nog inte riktigt sant.

Jag har nog full förståelse för närvaroplikten som ingår i dödsögonblicket. Det är inte det jag är rädd för. Jag är snarare, som de flesta, rädd för det eventuella lidandet som föregår det sista andetaget.

Jag har aldrig skrivit något testamente i det här avseendet, men vi kan ju låtsas att det här blogginlägget är ett sådant: om jag blir liggande som ett paket, oförmögen att kommunicera, och med noll chanser att göra comeback, och speciellt om jag är vid medvetande men lider svåra plågor: dra sladden ur vägguttaget, snälla.

Strunta i vad Timo Soini och de övriga fundamentalisterna säger. Livet är fantastiskt och unikt, men det är inte alltid heligt från embryostadiet till det sista andetaget. Jag är inte säker på hur old skool-troende definierar “heligt”, men saknar livet värdighet och om det bara kan erbjuda lidande så har jag väldigt svårt att se på det som någonting värt att bevara som något slags självändamål.

Det här är någonting som jag uppfattar som mer eller mindre självskrivet för alla som jag känner personligen, på en sådan nivå att man känner sig bekväm med att tala om de här sakerna, så någon kanske undrar att vaddå, firar vi uppenbara veckan, eller?

Men man vet ju aldrig. Är det någon av mina vänner och bekanta som inte stöder tanken på att dra ut sladden när hoppet är ute? Jag kommer inte på en enda. Hör gärna av er i kommentarerna i så fall. Jag är nyfiken på varför ni tänker så.

Min egen morfar drabbades på slutrakan av en stroke som berövade honom talförmågan. Han var nittio plus då, så jag antar att sånt händer. Men de sista veckorna var svåra: han blev våldsam, han låg där i sin säng och skrek och härjade, så skötarna gav honom lugnande medel. Med klen framgång.

När det här hade fortsatt ett bra tag så var det någon särskilt driftig individ bland vårdarna som kom på att “ja men tänk om han härjar för att han har ont någonstans. Tänk om han behöver smärtstillande medicin i stället för lugnande!”

Sagt och gjort, morfar fick smärtmedicin och kort därefter somnade han in för sista gången, lugnt och stilla.

Men jag inser att jag inte har skrivit ett ord om det där som jag hänvisade till i rubriken: döden före livet.

Jag tror att en av orsakerna till att jag aldrig har orkat ta någon större stress för döden är att jag i ett ganska tidigt skede insåg att jag ju har gott om erfarenhet av den. Faktum är att jag har varit “död” oändligt mycket längre än jag har varit vid liv.

Alla ni som ogillar citat, ducka, för här kommer ännu ett. Av självaste quotemastern Mark Twain, som sade någonting i stil med att “Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i åtskilliga miljarder år innan jag föddes, och led inte det minsta lilla besvär av det här.”

Det här är en fascinerande tanke som jag ofta återkommer till. För det stämmer ju. Jag var inte bara död när Finland utropade sin självständighet, eller under franska revolutionen, eller då Keopspyramiden byggdes…

Jag var också död när de första människorna klättrade ned ur träden, liksom också när den femton kilometer stora jätteasteroiden dundrade ned från skyn och satte punkt för dinosauriernas era på jorden. För sextiofem miljoner år sedan. Jag tror att det var på en tisdag.

Jag var lika död när det första flercelliga livet uppstod i havet och då det senare klättrade upp på torra land. Jag visste fullständigt noll om allt detta. Eller då solen tändes för mer än fyra och en halv miljarder år sedan. Eller under årmiljarderna innan det här.

Okej, vi kan hålla på så här hela natten, men ni har säkert redan förstått poängen. Jag var saligt omedveten om allt det här eftersom jag inte existerade då. Precis lika omedveten om någonting som pågick i universum som jag var senast då de sövde ned mig för ett ingrepp. Ni vet hur det känns. Eller vet ni inte, good for you. Men det är ju som att sova, fast utan drömmar. Det är bokstavligen som att inte existera.

Apropå det, om någon tycker att det är nästan oändligt osannolikt att just du existerar, grattis, för det är det, men inte för osannolikt: det behövdes ändå strikt taget inte någon skapare till det. Det behövdes bara ett i praktiken oändligt universum och oändligt med tid.

Lagen om sannolikheter säger att ger du oändligt många apor oändligt många mikrofoner och inspelningsstudior, och oändligt mycket tid, så kommer någon av dem förr eller senare att spela in Cheeks samtliga skivor (förhoppningsvis mycket senare).

Eller någonting ditåt.

Ge någonting tillräckligt med tid och tillräckligt med världar där stuff kan hända, så kommer DU att hända, förr eller senare. Det är mer eller mindre oundvikligt. Faktum är att förr eller senare kommer du att hända på nytt, eftersom det bara finns en begränsad mängd olika sätt som atomerna i universum kan rada upp sig på (medges, den mängden är hårresande, stroke-framkallande stor, men den är hur som helst begränsad.

Jag upprepar: inte nog med att du hände sist och slutligen, du kommer att hända igen. Förutsatt att universum är evigt och oändligt. Är det inte det så är du lite unikare. Men fortfarande inte så osannolik att det närmar sig noll. Det krävdes bara en massa tid och rymd. En mängd tid och rymd som är så hjärnkrossande enorm att det är farligt att ens försöka förstå. Men här är du – vi – hur som helst.

Men poängen här är att under 99,999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999+ procent av all den tiden – var vi inte. Existerade vi inte. Minns du hur det kändes? Nä, förstås inte. Inte jag heller. Men jag tänker mig att samma sak sker efter att vår korta tid här på jorden är slut. Det finns naturligtvis gott om folk som tänker sig någonting helt annat.

För så är vi människor funtade att saker som vi inte kan föreställa oss känns väldigt jobbiga för oss. Vi är en pattern recognizing species. Våra hjärnor är programmerade av evolutionen att känna igen mönster så att vi så snabbt som möjligt kan antingen springa undan eller döda det vi ser och äta upp det. Bra för överlevnaden liksom.

När jag har talat inför folk på olika tillställningar har jag ibland bett publiken föreställa sig en färg som de aldrig har sett tidigare. Jag har låtit dem tänka på saken en liten stund och sedan sagt att “låt mig gissa – färgen ni föreställde er var lite åt det gredelina hållet, eller hur?”

Och publiken har skrattat, för väldigt många föreställde sig den tidigare obekanta färgen exakt så här. Av någon orsak, fråga inte mig varför. Kanske av samma orsak som aliens i Star Trek alltid har bokstaven z i namnet.

Grejen med oss människor är att det är svårt för oss att föreställa oss saker som inte är. Observera att då menar jag inte att hitta på storyn om fiktiva figurer och platser, för det är vi ganska bra på, utan att föreställa oss själva icke-existensen. Det känns lätt skrämmande, och då fyller vi gärna icke-varat efter döden med trevliga saker som känns trygga och bekanta för oss.

Spela schack med farfars farfar i det himmelska gräset invid en porlande bäck där barn från nio olika generationer leker med barkbåtar och lejonet tar en tupplur under linden tillsammans med lammet.

Eller att bli bortsvept av ett UFO och transporterad till en gyllene planet i en avlägsen galax där alla är glada och fria från tetaner och odlar biodynamiska krikon av guld och ser ut precis som John Travolta. Inklusive kvinnorna. Eller vad scientologerna än tror på.

Vill man tro på sådana här saker, ger det en tröst, så för all del, inget fel på det så länge man inte slår någon som inte tror lika i huvet med en spikklubba. Men frågar man mig så är samtliga de här hypoteserna om vad som händer efter döden “lite åt det gredelina hållet”.

För det enda verkliga alternativet, icke-existensen, är för svår att tänka sig. Rentav skrämmande.

Faktum är att jag också själv finner den väldigt svår att föreställa sig. Självklart är icke-existensen det, både den som kommer före livet och den som kommer efter. Men är den skrämmande? Inte egentligen, inte om man frågar mig. Jag tänker mig den som en narkos som bara fortsätter, och den tanken är faktiskt ganska lugnande. Även om det kanske indikerar att jag borde se upp med opiater ifall jag skulle råka komma över sådana någon gång.

Men kanske det finns flera avbrott än ett i den här till synes oändliga slätten av glömska. Kanske, efter att oceaner av tid har runnit förbi, ett “jag” ploppar upp ovanför medvetandets vattenyta och ser mig omkring i universum än en gång. Ett litet hörn av universum, lika litet som det här, någon helt annanstans.

Eller är det bara jag som fantiserar “lite åt det gredelina hållet”?

Kanske, men å andra sidan, jag har faktiskt en viss statistisk sannolikhet för att det här ska ske. Som sagt, med ett oändligt universum och under förutsättning av oändliga tidsrymder finns det bara en begränsad mängd kombinationer som atomerna kan rada upp sig på. Har det skett en gång så kommer det att ske igen, förr eller senare. Myyyyycket senare. Säger jag som om jag faktiskt skulle begripa det här.

Förresten, när jag föreställer mig att “jag” kunde tänkas dyka upp igen någon gång i en obestämbar framtid så avser jag inte det jag som är jag nu. Bara någonting som blir till ett “jag”, någonting som uppnår en tillräckligt stor grad av medvetenhet för att uppfatta sig själv som en klart avgränsad varelse med egen existens. Utan någon koppling till den här kroppen och det här medvetandet som skriver det här inlägget. Svårt att förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv.

Någon menar säkert nu att det inte är någon poäng med att fundera på de här sakerna. Tids nog får vi veta. Eller, om jag har rätt, då får vi inte veta. Då kommer galaxerna bara att fortsätta rotera och kollidera, solarna kommer att fortsätta födas och dö i våldsamma supernovaexplosioner i den uråldriga kosmiska dansen, och jag kommer att veta lika litet om allt detta som under årmiljarderna innan jag ploppade in i existensen.

Därför, så resonerar jag, gäller det att fundera medan man har chansen. Det är en trevlig omväxling, även om det är lite skrämmande då och då.

lovecraft

Anarki på hjärnfarmen

Jag tänker på kreativiteten lite som en bordercollie som bor i mitt huvud. Den föser ordens får i önskad riktning när jag visslar kommandon åt den.

Vissa dagar lever kreativitetens bordercollie upp till sitt rykte som kvicktänkt och hårt arbetande tankehund. Den föser in ordfåren i idéfållan snabbt och disciplinerat, i nya och spännande formationer. Ibland gör den levande ordfårpyramider av dem. Ibland dansar ordfåren kosackdans in i idéfållan. Ibland smyger de in som ninjor. Och jag kan inte annat än att utbrista i ett ”snyyyggt, grabben!”

Andra dagar, som i dag, är det sämre ställt med kreativitetens bordercollie. Den bara springer omkring och jagar fiskmåsar medan ordfåren ränner runt huller om buller, och skulle någon av dem mot förmodan självmant irra sig in i idéfållan så snubblar de över varandra och fastnar med huvudena mellan spjälorna, och gör de inte det så rymmer de ur idéfållan lika kvickt som de kom in och sedan springer de sin väg och ramlar ned för ett stup eller nånting.

Och sedan får man ringa till idéernas James Herriott och be honom komma och lappa ihop de stackars ordkräken men det är alltid five o’clock tea i idéveterinärernas värld när ordfåren skadar sig så innan idéernas James Herriott dyker upp har glömskevargen ätit de ordfår som inte spontant har fyllts med helium och svävat bort (ordfår gör så av någon oförklarlig anledning).

Och mitt i all denna krambambuli, vad gör kreativitetens bordercollie? Den springer iväg tillsammans med den feta, lata facebookbulldoggen och gör riktigt fula, korkade idévalpar som är så skadade att jag blir tvungen att stoppa dem i en säck och kasta den i sjön för att de inte ska behöva lida i onödan.

I dag kom de inte ens så långt som till parningsskedet, min kreativitetens bordercollie och den dumma, fula facebookbulldoggen. De bara låg där och gnydde ömkansvärt och pruttade. Jag ringde till idéernas James Herriott men han kunde inte komma, sade hans kollega Tristan, för han hade fastnat med armen i en deadlinekossa och kom inte loss.

Tristan skulle ha kommit själv, men han var antingen för full eller för nykter för att besöka min hjärnfarm, jag minns inte vilket.

Det har jag märkt, att kreativitetens bordercollie jobbar allra bäst när han får en orosfri diet. Matar man honom med oroskex och stresspripplor så vet man att det är tankeförstoppning som gäller de följande dagarna.

Eller så blir det den här sortens tangentbordsdiarré. Idéernas James Herriott indeed.

“Du ska acceptera dig själv sådan som du är!” Nej, det ska jag inte!

Innan någon börjar leta efter ruttna tomater att kasta på mig – det finns ju uppenbara undantag, saker man får lov att acceptera. Kroppsbyggnad, sexuell läggning och annat som man inte kan påverka.

Men allt annat är ett livslångt projekt. Påstår jag.

Det var en Facebookvän som skrev på sin vägg att hen har det lite jobbigt just nu, bland annat med att acceptera sig själv sådan som hen är. Det lät bekant, jag hade också motsvarande svårigheter i mina yngre år, med att acceptera mig själv sådan som jag var.

Tills jag slutade upp med att ens försöka.

Jag menar, varför skulle jag? Acceptera mig själv sådan som jag är. Det är en av de där grejerna som ser bra ut på pappret, men som inte helt och hållet pallar för närmare betraktelse.

Det är lite som “vänd andra kinden till”. Gissa om jag inte fick det rådet som yngre, till lust och leda! Det ledde ju naturligtvis bara till att mobbarna gav mig stryk på den andra kinden också.

“Du ska acceptera dig själv sådan som du är.” Jo då, jag försökte mig på det också. Tills jag insåg att det innebar att acceptera all min angst, min osäkerhet, min bitterhet, min brist på sociala färdigheter, min inåtvändhet, mitt usla temperament, allt det där som hade gått sönder inuti mig under skoltiden och på grund av min svåra relation med min far (om vi uttrycker det så) och så vidare.

Kort sagt, jag var en riktigt jobbig typ. Men okej då, jag försöker väl acceptera mig själv då.

Gissa hur det gick? Inte så bra. För de saker som jag gick och bar på då, sådana saker accepterar man inte. Man korrigerar dem. Ingen vinner någonting på att jag accepterar allt detta och fortsätter att bete mig därefter. Minst av alla jag själv.

Det här önskar jag att någon hade sagt åt mig när jag var sjutton. I stället fick jag lära mig det “the hard way”. Mitt första äktenskap kraschade åtminstone delvis för att jag hade stagnerat och accepterat att jag är en nojig och bitter liten skitstövel.

Men missförstå mig rätt nu. Jag hyser inga illusioner om att jag – eller någon annan heller för den delen – skulle klara av att bli av med alla de där dumheterna som vi gör och som vi är.

Jag har blivit av med en del av mina fånigheter, några andra har jag kvar. Vissa dumheter kommer jag aldrig att bli av med. Jag inbillar mig inte för en sekund att jag någonsin kommer att bli perfekt. Men jag vet att jag kommer att bli bättre, sakta men säkert. Jag menar, varför skulle jag inte sträva efter att bli det? Ge mig en enda god orsak!

Jag vill bli en bättre människa. Jag vill lära mig nya saker så länge jag lever. Jag vill bli en bättre make och far. Jag vill fortsätta bygga upp mitt självförtroende som gick i kras när jag var ung (det är inte klokt hur svårt det är och hur länge det tar).

Men jag har levt länge nog för att inte ta någon stress för allt det här. Det är ett projekt som kräver tålamod och långsiktighet. Jag vet som sagt att jag aldrig kommer att nå alla mina mål. Att jag in i det sista kommer att se på mig själv och hitta saker som jag är missnöjd med. Saker som jag vill förändra.

Men det är okej. Det är helheten som räknas, inte detaljerna. Jag har redan nu kommit så mycket längre på vägen än jag någonsin kunde ana då jag var sjutton. Jag var livrädd för förändring då. Jag är väl det en aning fortfarande. Men jag är ganska nöjd med helheten, med summan av allt som är jag. Till och med lite stolt ibland.

Men som sagt, man får inte bli för nöjd. Det må vara en kliché värdig en kinesisk fortune cookie, men det är då man slutar simma som man sjunker. Det är en funktion som är inbyggd i allt liv på jorden. Utan en spänning, utan en strävan från någonting mot någonting upphör saker och ting ha mening.

Och det är ganska roligt att leta efter sig själv, det är ett livslångt äventyr. Alltid hittar man inte det man letar efter, men som Terry Pratchett uttryckte saken:

‘The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they‘ve found it.’

Ja ja, nu ska jag sluta vara så jäkla Deepak Chopra, jag lovar!

My heart will go on (förhoppningsvis)

I går hände det då slutligen. Jag fick min hjärtrytm korrigerad och känner mig inte längre som om jag hade en berusad speedmetaltrummis i bröstet. De som har följt med min blogg kanske minns svårigheterna jag hade med HNS och mer specifikt Jorvs sjukhus som två gånger skickade hem mig utan vård pga byråkratiskt schabbel.

Jag svor då heligt att aldrig ens gå nära Jorv så länge jag lever, men efter att sjukhuset bad om ursäkt och lovade bättra sina vanor OCH gav mig en specialtid utanför de egentliga dagar då de gör såna här ingrepp, så sade jag okej då och så blev det.

Och allt gick hur bra som helst, förutom att de fick sticka mig fyra gånger innan de fick kanylen på sin plats i armen. Jag tycks dessutom ha en tendens till så kallat vasovagalt syndrom (filmen brister, så att säga) som utlöses bland annat när jag får starka obehag av olika medicinska ingrepp, främst sådana som involverar blod. Så jag tuppade av utan att de ens behövde komma nära mig med narkossprutan (vilket de nog gjorde sedan också).

Nå, sedan zappade de två hundra joule elström i bröstet på mig. Kvinnor klarar sig ofta med femtio joule, sade läkaren, men för min kroppshydda som är av modell större fick de vrida upp ratten till elva.

dial-in-those-google-analytics-settings

Jag vet inte om det beror på min storlek, men när jag kom hem hittade jag två elektroder fortfarande fastklistrade på min kropp, som de hade glömt att skala av mig. Nå, de kostar väl cirka 50 cent per styck så jag tror jag behåller dem som souvenirer.

Hur som helst, nu finns ju alltid en risk för att flimret återvänder, så jag får fortsätta käka Marevan ett tag så de kan zappa mig igen om så krävs. Men för stunden känns det hur som helst bra! Jag känner mig mycket mer energisk, även om den långsammare pulsen som kom med en normal sinusrytm medför att blodcirkulationen i fingrarna är långsammare, så jag måste väl börja gå omkring med vantar nu.

Och sedan gäller det att sakta men säkert börja bygga upp den fysiska kondisen som har förfallit oroväckande snabbt och djupt under de gångna månaderna.

Så finns det också en inte helt obetydlig risk för att vissa skumheter som de upptäckte med mitt hjärta i samband med ultraljudsundersökningen i värsta fall kan betyda att sarkoidosen har spridit sig dit också. För att undersöka det här kommer det att krävas en tur till magnetkameran, om de hittar en som är stor nog för att jag ska rymmas in, och i värsta fall en biopsi. Vilket skulle suga något helt oerhört.

Men annars sjunger jag som Celine Dion i rubriken just nu. Fast jag är baryton (tror jag).

Rädd för att vara rädd

Ingenting skrämmer mig så mycket som en skräckslagen folkmassa. Man vet aldrig vad de kan hitta på, man vet bara att vad de än hittar på så kommer någon att få ont nånstans.

”The only thing we have to fear is fear itself.”

Citatet tillhör Franklin Delano Roosevelt, och han uttalade det under sitt installationstal i början av sin första mandatperiod som USA:s president, den 4 mars 1933.

Det enda vi har att frukta är själva rädslan. Det finns till och med ett ord för det här. Fobofobi, rädslan för rädsla.

Hur som helst så hade ju Roosevelt rätt i det han sade. Det finns ingen utmaning som vi inte kan fixa så länge vi håller huvudet kallt. Men så fort skräcken greppar oss så är loppet kört.

Världens ekonomiforum (WEF) har igen rangordnat världens tryggaste länder, och tänka sig – lilla Finland, här uppe bakom ingenstans, toppar den listan!

Ändå är vi så rädda att vi nästan kissar på oss! TV-programmet MOT berättade att Finland drabbades av  ”kaos” i fjol när drygt trettio tusen asylsökande inom en relativt kort tid knackade på vår dörr. ”Pakolaisaalto” och ”vyöry” var termerna som MOT använde. Ah, dessa jämförelser med våldsamma naturfenomen. Så befriande att få låta bli att tänka på dem som människor, eller hur, MOT?

Nåja, i alla fall: vi bor alltså i världens tryggaste land. Ändå hyser hälften av de vuxna väljarna i Finland auktoritära och populistiska tendenser, enligt en kartläggning av européernas attityder som YouGov har låtit göra.

”Vaddå auktoritära och populistiska?” Nå ni vet, då man är rädd så börjar man ju se sig om efter en papperskorg att slänga sina mänskliga rättigheter i. Och en stark ledare som kan kasta ut alla invandrare och lotsa en ut ur EU. Va, gör inte ni det?

Hur som helst, ju fler väljare med auktoritär-populistiskt tänkesätt, desto bättre gör politiker med populistisk och aggressiv framtoning ifrån sig i val. Ingen överraskning där. Och Sannfinländarna må ha ensiffriga tal i understödsmätningarna just nu, men de presterar alltid uselt i galluparna mellan valen.

Två eller tre veckor före valet händer sedan någonting: Timo Soini börjar slå på stora skrämseltrumman och påminner oss, med kvällstidningarnas hjälp, om alla hot som hänger över våra huvuden. Och så kan han igen stå där och jytkytera som avslutning på valvakan.

Skrämselpropaganda är för övrigt ingalunda Sannfinländarnas ensamrätt, om den någonsin har varit det. Att spela på vår rädsla för omvärlden är något som nästan alla partier sysslar med, mer eller mindre.

Anyway, poängen som jag försöker komma till är denna:

Det är den stora ironin med vår tid, att ju tryggare vi är, desto räddare är vi.

Jag menar, ta nu USA som ett praktexempel: vem hotar dem? Vem har de nödvändiga musklerna för att invadera the US of A? Ryssland? Kina? Fortfarande inte utan att utlösa ett kärnvapenarmageddon med garanterad utplåning för alla inblandade.

ISIS? Skämtar du?

USA är i praktiken immunt mot storskaliga yttre hot. Så immunt som man nu kan bli åtminstone. Ändå är de så gott som i panik just nu. Rädslan, det där som enligt Franklin D. Roosevelt är det enda vi har att frukta, har tagit ett järngrepp om deras hjärtan (och av Trumps snack att döma, könsorgan).

Varför? Nå självklart för att det är nyttigt. För att det är ett effektivt sätt att få folk att göra som du vill.

Men det är också i längden ett synnerligen självdestruktivt sätt. Rädsla är den värsta sorts korrosion som du kan utsätta din själ för. Jag vet det av egen erfarenhet: jag har gått omkring och varit, om inte rädd så åtminstone oroad i så gott som hela mitt liv.

Jag är en natural born worrier. Sedan jag var riktigt liten har jag varit oroad för än det ena och än det andra. Allt från att bli föräldralös till att ingen tycker om mig på riktigt till tredje världskriget till bagagehanteringen på Heathrow. Och senast nu, norr om fyrtiofem, ser jag spåren i min kropp: högt blodtryck, sömnsvårigheter, övervikt (av tröstätande).

Och då är oro bara en relativt mild, utspädd fosforsyra, men den fräter ändå på ditt inre. Rädsla är kungsvatten, aqua regia. Koncentrerad saltsyra blandad med dito salpetersyra. Ge rädslan tillräckligt med tid och den äter sig igenom allting.

Ett samhälle som man sköljer med skräckens kungsvatten för ofta och för länge kommer förr eller senare lösas upp och försvinna. Det är oundvikligt. Så hör ni, jänkare, lyssna på vad er gamla president Frank D sade, han var en klok man.

Och ni ryssar som mot förmodan läser det här: de där mystiska kratrarna som har börjat dyka upp i Sibirien , det är kanske delvis explosioner orsakade av metan från den smältande permafrosten, men jag skulle inte bli förvånad om det frätande hatet och rädslan som er TV pumpar ut 24/7 skulle angripa själva terrängen.

För ett antal år sedan var frun min och jag och bilade i Bajern och Österrike samt norra Italien, de trakterna. Det här var kring den tiden då Jörg Haider ännu levde och härjade som värst i den österrikiska inrikespolitiken.

När vi körde genom de pittoreska små vykortsbyarna på alpsluttningarna, direkt från Sound of Music, slog det mig hur bisarrt och bakvänt det var att just här i Tyrolen, just i de här trakterna som formligen utstrålade trygghet, åtnjöt det främlingsfientliga FPÖ sitt allra starkaste understöd.

Jag kunde inte böja min hjärna kring det här då, men med tiden och erfarenheten, och med den globala populismens frammarsch, har det blivit allt klarare för mig vad det handlar om: ju tryggare vi är, desto räddare är vi. Denna absurda paradox.

Inte för att jag kan påstå att jag skulle begripa varför det är så här.

Och inte att undra på att de stora galaktiska civilisationerna inte vill tala med oss.

Är du smart? Scrolla vidare då, inget att se här!

“Suomalaiset voi nytten ostaa Iphone 7 hintaan YHDEN EURON! (5€)!!”

För att låta sig luras av de där idiotbedragarna som säljer billiga Iphonar, fiskar efter ens bankkoder eller informerar en om att ens svinrika morbror Mbungo Rosenlund har gått bort och efterlämnat en förmögenhet, måste man vara puckad av en magnitud som motsvarar att hela NHL All Stars-laget ställer sig på rad och sprätter straffskott i plytet på en i tre timmar.

Man måste vara nästan lika blåst som den som röstar på Pentti Oinonen, Donald Trump eller Kent Ekeroth och på riktigt tror att allting ska bli bättre sedan.

Länge brukade jag sitta och facepalma när dessa knasbollsbeten flöt förbi i flödet. Jag brukade skratta åt Teuvo Hakkarainens och Sebastian Tynkkynens ofrivilliga standupkomedi och tänka att “på allvar! Vem går på den här dårkucku-sideshowen?”

Faktiskt så var det en av mitt livs största aha-upplevelser då det i tiderna gick upp för mig att alla dessa comic sans-förpestade flyers, särskrivningsorgier och Google translate-uppkastningar i själva verket var en djävulskt smart och fullständigt medveten strategi.

Det är ju inte så att de här typerna på allvar utgår från att de ska kunna lura alla, de flesta eller ens var tionde typ som snubblar över deras dåligt ombrytna Windows 95-lookalike-phishingphörsök.

Lika lite som Timo Soini och hans muntra propellerhattsgarde räknar med att de ska ta hem enkel majoritet i nästa riksdag.

Nej då, alla dessa humbugmakare har ju som mål att lura bara de allra mest blåsta väljarna och konsumenterna. Faktum är, och det är det här som är nyckeln till alltsammans, att deras dumskallespam och IQ-befriade valreklam har som uttryckligt syfte att skrämma bort de smartare invididerna i populationen.

För smarta människor är jobbiga. Speciellt jobbiga är de som av någon orsak låter lura sig trots sina sex laudatur. Då blir de hämndlystna. De är inte vana vid att bli dragna vid näsan. De är envisa. De älskar att klaga hos myndigheterna och överklaga så högt upp i den rättsliga hierarkin som de kan klättra. De känner folk som känner folk. De har pengar att anställa ännu jobbigare typer än de själva. De kan bli farliga på riktigt.

Smarta väljare är likadana, de värderar sin röst högt och förväntar sig att kandidaten som får rösten på riktigt ska fullfölja sina löften. De kommer ihåg vad kandidaten lovar under valkampanjen. De blir högljudda och besvärliga om de känner sig bedragna efteråt. De ställer besvärliga frågor på torgmöten och skriver insändare och bloggar. Summa summarum, populisten som vet sitt eget bästa vill inte ens ta i smarta människors röster med en tång. Pthui!

Är du en bedragare så vet du att smarta människor ska undvikas till varje pris. Och en erfaren bedragare vet, för det står i Lurendrejarhandboken, att smarta människor ryggar undan för comic sans, Google translate-testamenten och sär skrivningar. Det är som en texmex-fis i en fullsatt hiss för dem.

Alltså, skojare: peppra ditt skojarbrev med nämnda ingredienser. Ljug så oförskämt att bara de allra mest puckade rimligtvis kan tänkas gå på det. Kom ihåg att du inte vill ha allas pengar, du vill bara ta stålarna av de allra klumpigast lobotomerade typerna. Men med tanke på hur många det finns bara av dem så kommer du ändå sannolikt att kunna köpa din första pimp-Cadillac innan påsk.

Men bli inte för framgångsrik, för det är samma som att be om besök från konsumentmyndigheterna och polisen. Kom ihåg: flyg lågt. Håll dig alltid under radarn. Och som sagt: undvik smarta människor. Deras pengar är oftast inte värda besväret.

Driver du en hat- och fejknyhetssajt i stil med MV-Lehti så ska du också se till att inte bli för stor och attrahera för många läsare. Då drar du förr eller senare myndigheternas uppmärksamhet till dig och det vill du inte.

Och är du populistpolitiker så vill du ju inte heller bli för populär. Du vill inte få en så stor andel av rösterna att du på riktigt blir tvungen att axla någon sorts ansvar. Då genomskådar de dig direkt och då är loppet kört.

Du vill bara ha med nöd och näppe tillräckligt för att få in foten i demokratins dörrspringa och få sitta med i något utskott och lyfta mötesarvoden och resa till Bali för att kolla in, ööh, det lokala biblioteksväsendet eller den nya beachvolley-stadion eller någonting. Och naturligtvis vill du skrika, peka finger och härja åt dem som på riktigt tar ansvar och gör konkreta saker och ting.

Det var Abraham Lincoln som sade att

You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time.

(det låter inte alls lika bra i svensk översättning) men yrkesskojarna vet att man inte ens ska försöka. De eftersträvar inte ens some of the people all the time. För dem räcker det mer än väl med some people some of the time. Some seriously stupid individuals.

Eller hur, “työmies” Putkonen?

HUS! Skärp er nu för helsike!

Är du sjuk? Behöver du vård? Ett litet tips: gå till läkaren nu innan hela systemet faller samman för gott. De första tecknen på en nära förestående kollaps är redan synliga.

Jag kom nyss hem från Jorvs sjukhus dit jag hade blivit kallad för ett hjärtrelaterat ingrepp, och för andra gången blev jag hemskickad utan vård på grund av ett byråkratiskt fel som personalen på HUS hade gjort.

Som en kort bakgrund: Jag fick i våras diagnosen sarkoidos, och kortisonmedicineringen inleddes i början av maj. De akuta symptomen försvann på ett par veckor. Läget stabiliserades beträffande den sjukdomen.

Cirka två månader senare, när jag gick på en rutinmässig checkup, lade laboratoriesköterskan märke till att jag hade fått hjärtflimmer. Läkaren ordinerade bloduttunningsmedicin (Marevan) och regelbundna blodprover tills en så kallad elkonvertering av hjärtrytmen (kardioversio) kunde utföras.

För att en elkonvertering ska kunna utföras måste blodets så kallade INR-värde ligga inom vissa gränsvärden i minst tre veckor. Det är därför viktigt att man låter ta blodprov regelbundet, en gång i veckan är kravet.

Saken klar. Sedan början av juli har jag nu med metronomens precision gått till HUS-labbet och låtit mig stickas i armen. Fine. Inget problem med det.

Nå, för en knapp månad sedan var det någon som klåpade på vårt lokala HUSlab. En mängd olika blodprover togs, men just det här viktiga INR-värdet blev otaget. Så jag återvände ett par dagar senare och ett nytt blodprov togs.

Men då var det för sent: min perfekta serie med blodprover, tagna med sju dagars mellanrum hade brustit. Nio dagar duger inte.

Jaha, okej, men detta kunde någon ha sagt åt mig innan jag åkte till Jorv för att få min hjärtrytm korrigerad. Det hade bara krävt ett telefonsamtal.

Men nej. För dryga två veckor sedan skjutsar alltså min hustru mig till Jorv för nu ska hjärtat zappas så jag kan leva normalt igen. Tror jag alltså. Jag blir visad till min bädd, skötaren sticker en kanyl i armen på mig. Sedan väntar jag.

Sent omsider kommer en läkare och tittar strängt på mig och konstaterar att jaha, ”sitä on taidettu jättää verikokeita väliin. No ei me sitten voida tehdä kardioversiota. Menehän kotiin siitä.”

Alltså: på grund av att någon på labbet hade klåpat med mitt blodprov så blev den sju dagars blodprovsintervallen till nio dagar. Den här ena gången. Men det hjälps inte, det ska vara exakt sju dagar mellan blodproverna, och är det inte det så kan läkarna inte garantera att jag inte får en stroke under ingreppet. Så marsch hem med dig.

Just så, okej då, inte vill man ju riskera en stroke, men VARFÖR KOLLADE INGEN DET HÄR DAGEN INNAN och ringde ett enda litet samtal, att du behöver inte komma in i morgon, att nu skjuter vi upp det hela med ett par veckor???

Nå, avdelningssköterskan ger mig en ny tid, den fjärde oktober, och ber mig återkomma då. Kom ihåg att ta ditt Marevan och kom ihåg att gå till laboratoriet (som om jag inte hade gjort det hittills).

Saken klar. Morgonen den fjärde oktober gryr, jag beger mig än en gång till Jorv i svinottan och blir intagen. Jag lägger mig i min sjukhussäng och sköterskan sticker en kanyl i armen på mig (tre gånger, hon missar med de två första nålarna).

Mer väntande. Till slut kommer en läkare och tittar strängt på sin Excel-tabell och, surprise surprise, konstaterar att ”det har inte gått tre veckor sedan ditt första blodprov efter förra gången du var här. Det här sker inte förrän på torsdag. Gå hem med dig!

Med svart rök stigande ur öronen marscherar jag iväg ned till avdelningssköterskan på inremedicinska polikliniken och kräver en förklaring. Varför bad ni mig komma hit i dag innan ni kollar att alla de rätta planeterna står på rad och alla villkoren uppfylls?

TILL SAKEN HÖR att jag ringde upp denna sköterska dagen innan, i går, och frågade att NÅÅÅÅ, är allt okej den här gången? Ska jag dyka upp i morgon?

”Jo jo, allt är fint, kom hit bara som planerat”.

Nå, nu är jag här och får höra att det inte går att genomföra den planerade elkonverteringen för att min Excel-tabell fortfarande inte är tillräckligt jämn och fin. VARFÖR SADE NI INTE DETTA I GÅR NÄR JAG RINGDE?

”Ööööh…”

Så avdelningssköterskan kallar på en kardiolog som tittar på Excel-tabellen med mina blodprover och säger att ”nå men dina värden har ju varit på rätt nivå sedan i juli, visst kan vi utföra ingreppet. Upp tillbaka till fjärde våningen med dig.”

Sagt och gjort, tio minuter senare ligger jag igen i samma bädd som tidigare och väntar på läkaren. Sköterskan sticker ännu en kanyl i armen på mig.

Läkaren, en annan läkare den här gången, tittar igen på sin Excel-tabell och

GISSA VAD HAN SÄGER?

Just det: det här duger inte! Hem med dig!

Vid det här laget är jag säker på att jag har hamnat mitt i ett avsnitt av Dolda kameran eller en inhemsk lågbudgetsversion av läkarserien House, så jag kräver att kardiologen som skickade mig tillbaka upp kommer hit och tillrättavisar personalen.

Eller så att regissören och kameramannen för billigversionen av House stiger fram från sitt gömställe bakom draperiet. För ingen skrattar längre åt det här, jag minst av alla.

Efter en halvtimme dyker nämnda kardiolog upp och läkarna har ett palaver.

”Sori, ei me nyt voidakaan tehdä tätä. Mee osastonhoitajalle ja varaa uus aika.”

URSÄKTA MIG??????

Nu har jag alltså två gånger väntat på att få mitt ingrepp gjort, jag har sovit dåligt för att jag har varit nervös – jag lider av en lätt sjukhusfobi – och jag har rumsterat om i kalendern och sagt nej till arbetsuppdrag för att jag har trott att jag ska få sjukhusvård. Min hustru har skyfflat om i sin kalender för att kunna vara med mig.

Jag har följt alla anvisningar till punkt och pricka. Jag har ringt till sjukhuset dagen innan det planerade ingreppet och försäkrat mig om att allt är okej den här gången och jag har fått grönt ljus, klart och tydligt, ingen möjlighet till feltolkning där.

Men nej. ”Mee takasin kotiin!”

Jaha. Vet ni vad. Screw this! Screw this and the horse it rode in on. Då får det vara. Jag vet inte om man kan leva med hjärtflimmer och i så fall hur länge, men tillbaka till Jorv går jag inte.

Däremot så har jag redan varit i kontakt med patientombudsmannen på HUS som har bett mig fylla i en blankett där jag redogör för mitt fall och kommer med eventuella skadeståndskrav.

Aj EVENTUELLA? Aj kommer någon att få betala dyrt för sveda och värk, psykiskt lidande och förlorad arbetstid? Gissa bara!!!

Jag förstår ju nog mycket väl att man inte kan göra ett ingrepp om det föreligger en verklig risk för komplikationer. Inga motargument där. Men när vem som helst från personalen på Jorv, inklusive läkarna som skickade hem mig, kunde ha tittat på den där tabellen och ringt åt mig och sagt att ”du behöver inte komma i morgon, vi fixar en ny tid åt dig.”

Den där informationen fanns där, det hade varit världens enklaste sak att kolla den. Då hade jag besparats en massa onödig stress och besvär, och HUS hade sparat en massa pengar i form av skadestånd.

Det är som om jag skulle boka en studiogäst till en tidig morgonsändning bara för att sedan skicka hem hen för att jag hade glömt att boka en studio. TVÅ GÅNGER I RAD! Aj jo, och jag sticker studiogästen i armen med nålar också och är riktigt snorkig mot hen.

GISSA OM DEN STUDIOGÄSTEN KOMMER TREDJE GÅNGEN DÅ JAG RINGER?

Hur svårt kan det vara? På riktigt? Tänk om jag hade bott i Lappland och närmaste sjukhus hade varit på fem hundra kilometers avstånd?

Och det här är INNAN sjukvårdsreformen och de värsta nedskärningarna trätt i kraft! Hur uppfuckat ska det inte vara sedan, efteråt?

Som sagt, behöver ni vård, se till att få den NU innan hela sjukvårdsbygget kraschar totalt.

Men ingenting så illa att det inte för någonting gott med sig. Åtminstone har jag fått använda frasen ”tämä ei jää tähän” i en real life-situation.