”Emme suostu pelkäämään”

Först det negativa, så att vi får det ur världen och kan hehkutera fritt. Varför sade ingen av talarna ett enda ord på svenska, trots att vissa av dem till och med var finlandssvenskar? Hade det varit helt omöjligt?

EDIT: Forskaren Karin Creutz sade några meningar på svenska, men det råkade jag missa. Men gott så.

Men annars så uppfyllde ju Peli poikki alla förväntningarna, åtminstone för min egen del. Det blev just den kraftuppvisning som ”suvakki”-lägret hade hoppats på. Jag vet inte hur många som dök upp, men Senatstorget var hur som helst fullt av folk.

EDIT: Yles nyheter talar om 15 – 20 000 människor. Det kan mycket väl stämma. Och det är ju helt fantastiskt!

President Tarja Halonens tal gav det hela önskad politisk och moralisk tyngd och Palefaces irkku-kampsång för modet och glädjen eldade upp stämningen just lämpligt.

Motdemonstranter då? Tja, det stod ett litet gäng på kanske 10-15 kottar bakom VR:s gamla magasin och muttrade under sina blåvita flaggor, men några andra såg jag inte.

Folket på torget representerade alla åldersgrupper och sociala skikt. Och ingen var, såvitt jag såg, berusad.

Och till skillnad från rasisterna (varför är de så jäkla arga hela tiden?) med sina motdemonstrationer så var det här en glad tillställning. God feelis från början till slut.

”¡No pasarán!”

peli-poikki-25

peli-poikki-9

peli-poikki

peli-poikki-11

peli-poikki-16

peli-poikki-23

peli-poikki-24

peli-poikki-35

peli-poikki-4

peli-poikki-44

peli-poikki-40

peli-poikki-17

peli-poikki-13

peli-poikki-41

peli-poikki-34

peli-poikki-36

peli-poikki-10

peli-poikki-8

peli-poikki-15

peli-poikki-19peli-poikki-33

peli-poikki-38

peli-poikki-32

peli-poikki-43

peli-poikki-39

peli-poikki-6

”Oikeutta, ei pommeja”

Helsingfors, 22.3 2003.

Medges, jag är inte värst ivrig när det kommer till demonstrationer. Det beror säkert delvis på att jag är något av en introvert, jag känner mig inte riktigt bekväm i folksamlingar.

Jag har heller aldrig varit aktiv inom politiken eller idkat någon form av medborgaraktivism. Lite lat är jag också, det kan jag inte förneka.

Men det kommer tillfällen då man inser att det är nu eller aldrig. Man inser att om det finns en demonstration man borde gå på så är det den här. Den som går av stapeln i Helsingfors centrum nu på lördagen.

Jag har på känn att det kommer att vara en av de där grejerna som man minns efteråt. Jag hoppas innerligt att jag kommer att minnas händelsen som dagen då saker och ting vände mot det bättre.

Som jag brukar säga, jag tänker inte hålla andan i väntan på att så sker. Men jag hoppas. För en som jag som inte tror blir hoppet desto viktigare.

Tretton år har gått sedan jag senast deltog i en demonstration. Den var för övrigt min första. Det var Irakkriget som var temat den gången. Lägg förresten märke till hur högljutt och entusiastiskt kören på Senatstorget ropar på svenska (klicka på YouTubevideon högst upp. Det är jag själv som filmade).

Få se hur det kommer att låta inkommande lördag. Blir kören av röster ännu större och ljudligare den här gången? Man kan alltid hoppas, men man kan göra någonting ännu bättre: man kan dyka upp.

Mer info hittar du här.

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-20-09-11-kopia

 

Jesse Eppu Oskari

För min inre syn ser jag två unga föräldrar. De sitter bland blöjpaket, flyttlådor, mammas tentböcker, några nyligen hopskruvade Ikeamöbler och högar med babykläder.

Deras son föddes för en vecka sedan, förlossningen drog ut på tiden men annars gick allting bra.

De sitter och funderar på ett namn åt sin lille son, deras första barn, som sover stilla i lådan som kom med moderskapsförpackningen.

”Jesse för att… för att jag alltid har gillat det namnet”, säger mamman.

”Jo, och Eppu efter… nå, Eppu Normaali, så klart”, säger pappan. Liknar han inte Martti Syrjä när han skriker? Och våran farmor kallas ju Eppu också”.

”Och Oskari efter pappa”, säger mamman och önskar än en gång tyst för sig själv att pappa inte hade dött i den där bilolyckan för två år sedan så att han hade fått se sitt första barnbarn.

”Jesse Eppu Oskari” säger de samtidigt och skrattar högt.

”Ssschhh” säger mamman, ”han sover äntligen, det tog mig nästan tre timmar att få honom att somna!”

Sedan sitter de där en stund i tystnad och håller om varandra och tittar på den sovande pojken. Världen är ett oskrivet blad för honom, alla vägar står öppna, han kan bli vad han vill, kanske sjökapten som morfar, eller bilmekaniker som pappa.

”Vilken väg ska han välja”, tänker pappan. ”Hur ser hans liv ut år 2016 när han är lika gammal som jag är nu? Tja, huvudsaken är att han blir lycklig.”

”Titta, han ler i sömnen”, säger mamman. ”Undrar vad han tänker på?”

Stunden är så intim, så privat, att jag skäms för mitt intrång trots att de inte ens existerar på riktigt, trots att det var jag själv som hittade på hela familjen och situationen.

Men jag har ju varit där själv. Jag har själv suttit och torkat en tår ur ögonvrån och tittat på mina sovande barn och förundrat mig över denna otroliga oskyldighet och totala fläckfrihet som ett slumrande spädbarn utgör.

Man föreställer ju sig bara goda saker i deras framtid. De kommer att bli framgångsrika, förmögna, lyckliga och omtyckta. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Samtidigt är man rädd för farorna som lurar på dem så gott som omedelbart när de drar sitt första andetag, faror som i motsats till barnen själva aldrig sover.

Man vet att livet kan förändras på ett enda hjärtslag. Någonting kan hända dem som gör att alla möjligheter, alla hoppfulla framtider raderas ut. En point of no return.

Schrödingers katt; locket öppnas, vågfunktionerna kollapsar och med ens vet vi hur det gick för kissemissen.

Der kan vara någonting som någon gör åt dem, men det kan vara någonting som de gör själva, kanske åt någon annan. De kanske själva kommer att bli den där faran som får alla någon annans tänkbara möjliga, hoppfulla framtider att kollapsa.

Vad hände? Kan man sätta fingret på den exakta stunden då det skedde? När upphörde Jesse Eppu Oskari att vara det sovande spädbarnet som ler i sömnen och blev till – tja, till Jesse Eppu Oskari i den här nyhetsstoryn?

Men sådant väljer man ju att inte tänka på. Åtminstone inte när det kommer till ens egna barn. Som sagt, ett oskrivet blad. Vitt och oskuldsfullt, som nyfallen snö.

Inte alarmgult, som kvällstidningens löpsedel.

Lystring nynazister, eländiga hundspyor i människoskepnad!

Låt mig försöka beskriva hur mycket jag föraktar er. Ni är ett avskyvärt, motbjudande, chockerande slöseri med syre och organiska molekyler.

Nu när jag har fått det sagt, tillåt mig att förklara varför. Inte varför jag tycker så utan varför det är så. Det är inte bara min åsikt, det är ett objektivt faktum i klass med gravitationen.

Visst. Ni är inte ensamma om att vara idioter och mördare, andra begår också motsvarande brott, till och med vissa invandrare och asylsökande. Men det finns en skillnad mellan dem och er.

I deras fall handlar det huvudsakligen om individuella idioter och mördare. I ert fall handlar det om så mycket mer.

Jag är normalt mycket kritisk till begreppet arvssynd som vissa religioner tillämpar. Fädernas brott borde aldrig gå i arv till sönerna och döttrarna. Men i ert fall är jag beredd att göra ett mycket sällsynt undantag.

Det här beror inte på att ni är idioter (och i vissa fall mördare) eller åtminstone sällsynt korkade, vilket väldigt många av er onekligen är. Det beror på er ideologi som ni har anammat genom att bära hakkorsflaggan.

Ni vet hur det brukar stå, att ”genom att använda vår tjänst godkänner ni våra användarvillkor”? Samma princip gäller här. Genom att bära hakkorsflaggan och svära i Adolf Hitlers namn godkänner ni hans användarvillkor, så att säga.

Genom att bära hakkorsflaggan skriver ni ert namn under allting från den förvirrade och förhatliga skräpluntan Mein Kampf till hela brottsregistret sådant som det räknades upp vid rättegångarna i Nürnberg.

Genom att bära hakkorsflaggan gör ni er själva medskyldiga till alla de mord och all den tortyr som begicks i nationalsocialismens namn från det datum då den första blodsdroppen spilldes i början av 1930-talet till det sista skottet som avlossades från en nazitysk soldats gevärspipa under krigets sista sekunder.

Fick jag bestämma så hade Nürnbergrättegångarna gjorts permanenta och fortlöpande, i stil med FN, en på obestämd tid pågående process där man släpar in alla nya små nassekräk som envist växer upp som vita flugsvampar efter ett regn, och lägger deras namn till på listan över krigsförbrytarna från kriget.

Retroaktiva krigsförbrytare, mer än sjuttio år efter att kriget tog slut, frågar ni? Hell yes! Absolut! Vissa brott preskriberas aldrig, och det är aldrig för sent att bli medskyldig.

Om man frågar mig, alltså. Det är er smala lycka att ingen gör det. Jag är bara en av de många dumskallar vars skattepengar används till att avlöna poliserna som beskyddar era ”demonstrationer”.

Apropå det, sluta gömma er som de små fähundar ni är, bakom er grundlagsenliga rätt att demonstrera. Ni skiter på det fria demokratiska samhällets farstutrappa och har mage att gå in och be om toapapper.

Det första som ni skulle göra om ni kom till makten igen skulle vara att se till att ingen annan demonstrerade någonsin mer, åtminstone inte mot er regim.

Nu låter jag väldigt sträng och orättvis, kanske någon tycker. ”Tänk på alla nynazister som kommer på andra tankar och gör bot och bättring”.

Jo för tusan. För all del. Om ni lyckas genomleva x antal år som små, äckliga parasitmaskar i nazismen, mänsklighetens ändtarm, utan att begå ett enda brott och utan att så mycket som skrämma en enda bebis, och om ni efter allt detta plötsligt inser vilka små pissmyror ni har varit, OCH offentligt medger det här och lovar att aldrig ens se åt hakkorsets håll, så låt gå då. Jag förlåter er.

Jag kan dock inte tala för alla andra vars luft ni har förpestat under er tillvaro som nynassar, de får ta ställning till det själva, men om ni gör bot och bättring så är det bara att gratulera er om man frågar mig. Good for you.

Men låt mig ännu göra det här fullständigt solklart för er: så länge ni marscherar under hakkorsflaggan är ni automatiskt delaktiga i vartenda av Adolf Hitlers och alla hans vedervärdiga underhuggares samtliga brott.

Varenda en politisk fånge som sköts och torterades i Dachau.

Alla kvinnor, barn, åldringar och övriga människor som gick upp i rök i brännugnarna i Auschwitz.

Alla dr. Mengeles ”patienter” som genomlevde helvetets alla plågor under hans händer.

Alla soldater på alla andra världskrigets fronter som stupade, skadades eller blev traumatiserade för livet. Alla civila offer. Till och med alla hästar och brevduvor.

Alla. Varenda en av dem. Deras blod. På era händer. Är det uppfattat?

Alla unga män och kvinnor från min morfars och farfars generation som dog i Vinter- och Fortsättningskriget. Min farfars bror som stupade på Karelska näset. Hans blod, deras blod, på era händer.

Allt våld och elände som nazismen har fortsatt att sprida också efter krigsslutet. Också det blodet, på era händer.

Jag hoppas innerligt att ni vaknar upp en mörk och stormig höstnatt, i mörkret och kylan, och hör alla deras plågade skrik i ert huvud, hur hårt ni än trycker fingrarna i öronen. Alla deras skrik, alla som jag räknade upp och alla andra som jag inte inkluderade.

Alla. Deras blod och deras skrik, tills ni skiter på er som de små skabbiga pestråttor ni är. Tills ni ropar på mamma. Som inte kommer.

Gå och stick era små, rakade skallar i en stor kastrull och koka dem.

End rant.

 

EDIT: Nej, jag förespråkar inte dödsstraffet för nynazister. Det skulle vara att sänka sig till deras nivå, och det vill jag definitivt inte göra. Jag är fortfarande i allra högsta grad en motståndare till dödsstraffet. Dessutom, långt ifrån alla dömdes till döden i Nürnberg-rättegångarna. Men jag är på allvar av den åsikten att nynazism kunde göras brottsligt. Varför inte? I Tyskland är det det såvitt jag minns.

img_5926

När inget lidande längre berör

Finns det överhuvudtaget någon tragisk berättelse om en flykting som har nekats asyl och skickats tillbaka till sitt livsfarliga hemland, som är så berörande att den skulle få en tillräckligt stor mängd finländare att haja till och konstatera att ”så här kan vi ju inte ha det!”?

En smått desperat känsla börjar infinna sig, en insikt om att vi kanske har blivit fullständigt immuna för berättelser om mänskligt lidande, åtminstone sådant som andra än finländare utsätts för.

Då menar jag inte ”rajat kiinni”-folket, den hårda linjens redneck-propellerhattar som redan för länge sedan upphörde att se asylsökande och speciellt muslimer som människor – klassiskt krigstänkande, att avhumanisera fienden. För fiender är vad de uppfattar flyktingarna som. I rajat kiinni-gängets värld är vi i allra högsta grad under attack. Om det är någon man borde tycka synd om så är det vi själva.

Nej, jag talar om den stora tysta majoriteten. De där som republikens president Sauli Niinistö talade om som ”tolkun ihmiset”. Det ”förståndiga” folket. De som utgör den kritiska massan som du måste vinna över på din sida för att få till stånd en kedjereaktion som leder till förändring. De har länge varit och fortsätter vara skrämmande tysta. Oavsett vilka ohyggliga tragedier som kommer i dagen.

Bilden av den lilla drunknade flyktingpojken på stranden fick ganska många att sätta morgonkaffet i vrångstrupen; jag vet att det var den bilden som fick mig själv att  inse den fulla vidden av det vansinne som pågick. Men det tycks inte ha varit nog.

Det hade ju varit logiskt om vår flyktingpolitik och vår inställning till att hjälpa de nödlidande ungefär i det skedet hade mjukats upp, men som vi vet så har vår flyktingpolitik bara blivit grymmare och mer omänsklig sedan dess.

I och för sig, det är ju en sak vad regeringen bestämmer – vår flyktingpolitik är dikterad av en handfull av de allra mest hårdkokta sannfinländarna på den absolut extremaste högerkanten.

En helt annan sak är vad dessa ”tolkun ihmiset” tycker, de där som sitter bredvid oss i bussen och tåget och som sällan gör något väsen av sina åsikter. För om de börjar förlora sin empati, sin förmåga att leva in sig i andra människors lidande, då är vi verkligen illa ute.

Också av den orsaken att då de styrande inser att folk är tillräckligt emotionellt avtrubbade så kan man börja tillämpa en allt mer omänsklig politik också gentemot den egna befolkningen. Vissa hävdar säkert att det här redan är på gång.

Men jag kanske målar upp en onödigt pessimistisk bild av situationen här. Trots allt så är Finlands folk ju kanske mer villiga än någonsin att delta i olika insamlingar som Röda Korset och andra arrangerar. I stil med Hungerdagen som går av stapeln i dag. Insamlingar som dessa inbringar ju regelmässigt summor i miljonklassen.

Om inte det här bevisar att finländarna fortfarande har hjärtat på rätta stället så vet jag inte vad som gör det.

Fast då invänder cynikern i mig och säger att penninginsamlingar har blivit ett sätt för folk att köpa sig ett rent samvete. För ett par euro, eller kanske en tia, köper man sig rätten att fortsätta blunda och tiga när regeringen fattar nästa omänskliga beslut om flyktingpolitiken.

”Jaså, ytterligare tre hundra flyktingar drunknade när båten som transporterade dem kapsejsade i Medelhavet. Ja men det berör inte mig, för jag har redan donerat pengar till Röda Korset.”

Men nej, för en gångs skull tänker jag inte lyssna på den lilla cyniska djävulen som sitter där på min axel. Jag tror ju nog på riktigt att folk bryr sig, att de berörs, att de hemska berättelserna om flyktingar som sänds tillbaka till en mer eller mindre säker död sätter sitt spår i folk.

Dessutom så donerar jag själv pengar till Röda Korset och jag inbillar mig minsann inte att det fritar mig från att behöva bry mig. Jag är om möjligt mer nedtyngd av angst än förr.

Och så kan man ju argumentera som så att det här att folk skänker en euro här och tio euro där, det är väl i alla fall bättre än ingenting. ”Tolkun ihmiset” kunde i värsta fall vara både tysta och ovilliga att skänka en slant. Eller hur?

Jo, svarar jag på min egen fråga, så är det väl. Pengarna som Röda Korset samlar in i dag, varenda cent av dem, är viktigare än någonsin. Men det som verkligen skulle behövas är ett mäktigt vrål från de förståndiga massorna just nu.

Var är den finska motsvarigheten till en Bob Geldof, eller ännu bättre, en Freddie Mercury, som får en hel miljonpublik att stämma in i en mäktig refräng som regeringen Sipilä inte kan låta bli att höra?

De fyra hundra breven till statsministern är en bra början. Men det skulle behövas mer. Så mycket mer.

*  *  *  *  *

Nåja. I väntan på bättre tider så kan vi i alla fall dra det där ena lilla strået till stacken.

Hungerdagsinsamlingen kan man delta i på följande sätt:

1. Ring 0600 12220 (20,28 €/samtal + lna)
2. Skicka textmeddelandet SPR till 16499. SMS-bidraget kostar 15 €.
3. Betala in en summa direkt till katastroffondens konto:
IBAN: FI06 2219 1800 0680 00

 

Sommaren 2016 (Oho! Katso kuvat!)

Okej då, jag borde få stryk för rubriken, men hej – en gång i livet måste man få använda den där.

Anyway. En liten bildkavalkad följer nedan.

I början av sommaren vågade jag mig på att spå i det kommande vädret. Alla tecken tydde då på en het och torr sommar. Men vi hamnade på ”fel” sida av krumbukten i jetströmmen, på den svalare och regnigare sidan, så dit rök min förutsägelse.

Men om det inte blev mycket ligga-och-steka-sig så blev det desto fler färgsprakande solnedgångar. Och på grund av att min hälsa var vad den var, först sarkoidosen och sedan hjärtflimmer, så hade jag inte energi för mycket annat än att sitta still på stranden och plåta solnedgångar och barnen som lekte. Men jag kan inte klaga. Det var på många sätt en av de finare somrarna på länge. Åtminstone en som jag minns efteråt.

Och jag var faktiskt så pass ambitiös att jag fotade en och annan solUPPGÅNG också. Som den här:

va%cc%8aren-2016-158

Insekter är också tacksamma att plåta när man är svag. Det är bara att vänta så kommer de till dig.

va%cc%8aren-2016-170

Fast vissa insekter kunde ju gott hålla sig borta.

va%cc%8aren-2016-169

Försommaren var som vi säkert minns blåsig och regnig.

sommaren-2016-60

Det rådde ingen brist på regnvatten till bastun åtminstone.

sommaren-2016-65

Och efter bastun kunde man njuta av den färgsprakande utsikten.

sommaren-2016-116

Den här bilden tog jag under halvtiden i en fotbolls-EM-match, Island mot Portugal tror jag det var.

sommaren-2016-150

Och sedan kom det ju bevisligen dagar då solen sken också.

sommaren-2016-164

Och som sagt, kvällarna var fina.

sommaren-2016-191

Vinden som härjade om dagarna hade oftast hyfs nog att lägga sig till kvällen.

sommaren-2016-195

Också gråa dagar har sin charm då och då.

sommaren-2016-199

Junimånen var fin. Otto instämmer.

sommaren-2016-204

Molnen kunde vara smått psykedeliska ibland.

sommaren-2016-206

Då jag var liten fanns det överhuvudtaget inga vitkindade gäss i Barösund. Numera finns det desto mer av dem.

sommaren-2016-209

Pojkarnas kusin Telma på besök.

sommaren-2016-234

Felix, kusin Edvin och Otto.

sommaren-2016-237

Bärskörden var den rikligaste i mannaminne.

sommaren-2016-358

Tacka de flitiga pollinerarna för det.

sommaren-2016-328

En grå morgon i augusti.

sommaren-2016-382

När augustimånen gått och lagt sig kom stjärnorna fram på allvar.

sommaren-2016-390

Men vår egen stjärna, Sol Invictus, är ju fagrast av alla.

sommaren-2016-406

Med hösten, eller sensommaren, kom också de nattlysande molnen.

sommaren-2016-293

Och av alla fina solnedgångar så valde jag den här till min favorit:

sommaren-2016-375

Sommaren 2016, du var fin. Jag (och Otto) saknar dig redan nu.

sommaren-2016-120

SSS blev SOS. What else is new?

Följande utgjutelse postade jag på Facebook för exakt ett år sedan, när Juha Sipilä och hans regering fortfarande värmde sig vid glöden efter smekmånaden med det finska folket. Åtminstone vissa av mina FB-vänner närde höga förhoppningar då och menade att ”det blir nog bra det här om vi har tålamod”.

Är ni fortfarande av samma åsikt, det är vad jag undrar i dag.

* * * * *

En och annan tycker säkert att jag gör mig skyldig till billig populism genom att skälla på regeringen, men a) ve den dagen då man inte längre får kritisera sina styrande, och b) det är inte helt utan orsak.

Jag gav SSS en ärlig chans. Tänkte att ”åtminstone har Sipilä hjärtat på rätta stället”. Nå, det har han säkert. I en Minigrip-påse i frysen. Hygieniskt helt rätt.

Jag förstår inte varför man inte skulle få ställa höga krav, VÄLDIGT höga krav på sina folkvalda? ”Gör det bättre själv då om du tror att du vet bättre!”

NEJ!

Det är inte så det funkar. Sipiläs, Stubbs och Soinis jobb är DERAS jobb, inte mitt. De är valda till sina poster. De lyfter hög lön för det. Vi har rätt att förvänta oss BRILJANTA beslut från dem.

Jag har sagt det förr: Jag vill inte att Radions symfoniorkester dirigeras av någon med mina dirigenttalanger. Jag vill inte att Ferraris F1-bilar körs av någon med mina racingkunskaper (även om en av dem gör det just nu). Jag vill inte att hjärnkirurgen som opererar mitt huvud gör det med min skolbiologi som kunskapsbas.

VARFÖR skulle jag då vilja att mina folkvalda regerar över det här landet med mina kunskaper om hur man styr ett land? Jag vill att de ska vara mycket bättre än jag är, jag vill att de ska vara FANTASTISKA. Slå mig med häpnad dagligen med er milda men bestämda vishet.

Jag är som de flesta i det avseendet, tror jag. Jag kan gå med på att göra stora uppoffringar om den som kräver det av mig kan sälja det åt mig så att jag verkligen köper det, i flera bemärkelser än en. Om jag känner att det finns rättvisa någonstans där bakom. Långsiktighet. Strategiskt tänkande. Ens ett minimimått av solidaritet.

Men hittills har SSS-regeringen inte bjudit på nästan någonting alls av detta. Ta nu de brutala nedskärningarna av budgeten för utbildning och forskning, och terminsavgifterna för utländska studerande. Det är bara ett otroligt korkat beslut som kommer att komma tillbaka och bita oss i ändalykten i framtiden. Hårt.

Listan kunde göras hur lång som helst. Och de har bara suttit ett halvår ännu!

Det här är inte den ”dance like a butterfly, sting like a bee”-politik som jag vill ha. Jag vill att Sipilä gör en David Copperfield åt mig (magikern, inte Dickens-karaktären). Jag vill bli imponerad! Jo, jag vill tammefan att han utför mirakel! Han är statsminister, ffs! Det är inte jag.

Jag behöver inte veta hur han gör det, men jag vill att han drar den där kaninen ur hatten. Andra har haft ännu svårare sitsar och ändå lyckats med det.

Magi är inte övernaturligheter, det är ett skickligt hantverk. Magi är att få det mycket svåra eller omöjliga att se möjligt ut – utan att förfalla till populism. Vi sysslar alla med det, vem som helst av oss kan saker som får någon att utbrista i ”HUR gjorde du det där”. Det är sådant som regeringen borde lyckas dra nytta av. Ta fram det bästa i folket, inte det sämsta.

Så chop chop, Sipilä. Blända mig! Visa mig att era till synes hjärt- och hjärnlösa beslut på sistone leder till en magnifik grande finale där den itu sågade damen är hel igen och utbrytarkungen tar sig ut ur sitt låsta kassaskåp på bottnen av bassängen. Och alla i publiken vänder sig mot varandra och frågar ”HUR gjorde han det där??”

Men vet ni vad, jag tänker nog inte hålla andan i väntan på att så sker.