Problemet med pisshuvuden, del 2: Makten

, I ett tidigare inlägg behandlade jag det faktum att största delen av problemen i världen i dag är orsakade av en särskild grupp av människor: de där som på kliniskt fackspråk kallas pisshuvuden (eng. assholes). I dag tänkte jag fokusera speciellt på en underart av pisshuvuden, de som befolkar maktens korridorer (nej, alla politiker hör definitivt inte till den här kategorin, men det finns påfallande många av dem).

Det är nämligen ett beklagligt faktum att pisshuvuden väldigt ofta känner en oemotståndlig dragning till alla sorters världslig samt andlig makt och inflytande. Det är ett annat beklagligt faktum att pisshuvuden tycks vara utrustade med ett till synes oändligt förråd av energi och självförtroende. Bertrand Russell kommenterade detta i sitt berömda citat (som av någon orsak ofta tillskrivs Charles Bukowski): “Felet med vår värld är att pisshuvudena är så säkra på sin sak medan de kloka är så fulla av tvivel.”

Här bör jag kanske understryka att pisshuvudskap och intelligens ingalunda nödvändigtvis utesluter varandra. Ett pisshuvud är rätt sannolikt också dum i huvudet, men det finns gott om intelligenta pisshuvuden som dessvärre (de är ju pisshuvuden trots allt) oftast väljer att utnyttja sin intelligens på totalt galna och väldigt destruktiva sätt. Det enda som alltid utmärker ett pisshuvud är att personen i fråga utan undantag är mer eller mindre illvillig och / eller otrevlig.

Adolf Hitler är ett exempel på ett pisshuvud av den här sorten. Han brukar räknas som ett HKRMP-klassens pisshuvud (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole), ett tillstånd som förenar en någorlunda hög intelligensnivå med ett tillstånd av totalt ding i bollen och så gott som alltid även en svår megalomani. Josif Stalin är ett annat självskrivet exempel på en HKRMP-artens personlighetstyp.

Britternas blivande ex-premiärminister David Cameron däremot räknas förvånande nog inte ens som ett pisshuvud enligt den officiella klassificieringen. Han är helt enkelt bara en så kallad DES-person (Dum Som en Stövel eller TAB, Thick As a Brick) kombinerat med ett dåligt omdöme av bibliska proportioner, för många förfäder som var kusiner när de gifte sig, och en hejdlöst stor mängd otur.

Största delen av ledarfigurerna för brexitrörelsen är däremot tvättäkta pisshuvuden, med Ukip-ledaren Nigel Farage och Londons ex-borgmästare Boris Johnson som de främsta exemplen. Åtminstone Nigel “Fromage” Farage är dessutom rejält dum i huvudet, 4/5 på hakkarainen-skalan, men även han är dessvärre utrustad med tonvis av självförtroende.

Den för pisshuvuden typiska egenskap som brexitrörelsens ledare har, utöver sina outtömliga förråd av energi och självförtroende, är frånvaron av någon som helst aning om vad de skulle ta sig till om de mot förmodan fick sin vilja igenom och tvingades ta ansvar på riktigt. Nå, det är för sent att gråta över den saken nu.

Pisshuvuden i maktposition älskar att svänga sig med fraser som “gå med på våra krav, för ANNARS…” men de är i själva verket livrädda för att A) man faktiskt går med på deras krav och B) att någon ställer motfrågan “annars vaddå?” För faktum är att de i nio fall av tio inte har så mycket som skuggan av ett vettigt alternativ till vad det än är som de motsätter sig.

För motsätter sig är i ett nötskal vad pisshuvuden i politiken gör. Ett pisshuvud i maktposition har sannolikt byggt upp sin karriär och politiska plattform kring ett enda litet ord skrivet med stora bokstäver: “NEJ”. Om pisshuvudet har tur räcker detta ofta till för  att garantera en rätt så lång och måttligt framgångsrik politisk karriär som oppositionspolitiker, speciellt under längre tider av välstånd och ordnade samhälleliga förhållanden (Timo Soini levde fett på det här i tjugo år), då risken är relativt låg för att pisshuvudet ska få ett så stort understöd att han eller hon tvingas omsätta sina högtflygande planer i praktiken.

Planer, som i de flesta fall, inklusive brexit, inte ens existerar.

Faktum är att det är oklart vilka som är värre: de ambitiösa politiska pisshuvudena som saknar en plan eller de som de facto har en plan, en horribel sådan. Adolf Hitler hade ju minsann en plan och var kapabel nog att förverkliga den, men eftersom han var ett HKRMP så var planen ju oundvikligen särdeles usel och ledde till att tiotals miljoner människor dog eller fick väldigt ont någonstans.

Nigel Farage däremot, han hade som sagt inte ens en plan, fast det är fullt möjligt att han hör till den variant av särskilt besvärliga politiska pisshuvuden som är oerhört ambitiösa och självsäkra men inte smarta nog för att hoppas på att inte mer än hälften av väljarna sväljer deras struntprat så att de tvingas skrida från ord till handling.

Farage ville på riktigt vinna folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap trots att en liten varningsklocka pinglade någonstans i hans dumma lilla huvud: “You’ll be seriously fucked if you do win, you know, old chap.” Men sådana varningar lyssnar inte de riktigt svåra pisshuvudena på, de som samtidigt är extremt puckade.

Donald Trump hör dessvärre till just den här avarten av politiska pisshuvuden. Han fattar sannolikt inte heller att om han vinner presidentvalet så är det kört för honom, då är det högafflarna, facklorna och hängsnaran nästa för hans del, förr eller senare.

Så vad kan samhället då göra för att hindra att farliga pisshuvuden får politiskt inflytande och reellt inflytande över de gemensamma angelägenheterna? Tja, vissa forskare menar att det inte går att undvika: mänsklighetens historia tycks gå i cykler där HKRMP-typens pisshuvuden med mer eller mindre jämna mellanrum stiger till den absoluta maktens topp och startar ett världskrig eller två, och sedan börjar allt om från början med vad som återstår av mänskligheten som krälar i skiten och ojar och vojar sig att “aldrig mer, aldrig mer”…

Men om 60-80 år eller så när de flesta som var med när det begav sig är för gamla för att ha något inflytande så börjar allt fler pisshuvuden dyka upp bland de politiska kandidaterna och förr eller senare är det något av dem som får en jackpot och sedan har ingen roligt längre.

Andra experter är mer optimistiska och framhåller att det är fullt möjligt att minimera risken för att pisshuvuden uppstår överhuvudtaget: väldigt få av oss föds ju nämligen som pisshuvuden, det handlar i de allra flesta fallen om folk som har fått för mycket eller för litet kramar, för mycket eller för lite sand i sandlådan och / eller tappats på huvudet i förlossningssalen en gång för mycket. Och sådant går ju att påverka.

Dessutom visar upprepade studier att ett utjämnande av sociala klyftor och inkomstskillnader minskar på risken för att enskilda individer ska utveckla pisshuvudliknande drag. Rejäla satsningar på en högklassig utbildning för alla tjänar samma syfte: en solid allmänbildning är ett relativt effektivt vaccin mot pisshuvudskap.

Det går också att bota sådana som redan har haft oturen att bli pisshuvuden. Oftast sker det här spontant då individen genomgår en tillräckligt traumatisk och omtumlande period i sitt liv. När man sist och slutligen får ligga som man bäddade. Men också genom rätt sorts handledning, empatiträning, motion, havregrynsgröt och tidig intervention går det att bota en del av pisshuvudena. Mediciner biter däremot inte på pisshuvuden. Kanske snarare tvärtom.

Också om vi aldrig kommer att kunna rädda alla från ett öde som pisshuvud – som jag nämnde i mitt förra inlägg på temat så tycks omkring 15% av populationen vid en given tidpunkt vara regelrätta pisshuvuden, oberoende av etnisk, religiös eller annan tillhörighet, och andelen verkar hållas någorlunda konstant – så finns det ändå sätt att förhindra att pisshuvudena får ett alltför stort politiskt inflytande.

Ett sätt som garanterat fungerar är naturligtvis att väljarna inte röstar på pisshuvuden. Men där är igen paradoxen den samma gamla: är man en DES-person som är för korkad för att förstå sitt eget bästa som väljare (DES-personer är till skillnad från pisshuvudena inte automatiskt illvilliga, ofta bara lite bakom flötet helt enkelt), eller är man själv ett pisshuvud, då händer det lätt att man röstar fel. Mot sitt eget bästa.

Där rekommenderar forskarna igen rejäla satsningar på folkbildning och upplysning. Det minskar inte bara risken för att individer ska utveckla pisshuvudliknande drag, det minskar också på andelen DES-personer i populationen, de som är mest sannolika att svälja pisshuvudkandidatens lögner.

Sedan finns ju ännu extrema metoder som har diskuterats men ännu inte tagits i bruk någonstans i världen, även om det sannolikt kommer att tas upp till behandling i Storbritannien i efterdyningarna av brexit-fiaskot. Som det här med att göra röstande villkorligt: har du inte bevisat att du inte är DES så har du inte ärende i folkomröstningsbåset.

Du måste liksom åtminstone ha någon sorts grundläggande hum om vad det är som omröstningen gäller på riktigt, vilket en skrämmande stor andel av väljarskaran inte hade i fallet med brexit. Du förutsätts genomgå någon form av skriftligt prov innan du får lov att rösta, det skulle vara en möjlig metod enligt det här sättet att tänka. Men som sagt, det är kontroversiellt och det återstår att se om någon vågar vara den första som skrider till dylika åtgärder.

Tills någon kommer med en vettig lösning på problemet med politikens pisshuvuden så borde det väl finnas ett minimikrav för var och en som bidrar till att rösta in pisshuvuden i våra fullmäktigen och regeringar, att man åtminstone minns det här: när skadan en gång är skedd och till och med den mest puckade DES-person inser att det här gick inte som på Strömsö – rösta åtminstone inte på samma pisshuvud i nästa val.

Ack, om man ens kunde räkna med att det här var en självklarhet.

Frälsningssoldaten

Följande story, eller stommen till den, skrev jag 2006 då min hustru var gravid med vår förste son. Den är sprungen ur någon sorts vag känsla av utanförskap och mina svårigheter med att finna mig i min roll som blivande pappa. Den ploppar upp i mitt medvetande med jämna mellanrum när jag finner mig i en ny situation med osäkerhet och tvivel. Som den jag är i just nu med sjukdomen vars sviter jag kämpar mig ur.

Jag har utvidgat den en aning, lagt till detaljer, skrivit om vissa delar, men några av mina Facebookvänner är säkert bekanta med den, jag lade ut en äldre version av texten på FB för några år sedan.

Hur som helst, så här går den.

*****

En måndag i oktober 2006. Glesa gråa draperier av iskallt duggregn driver över staden, eftermiddagsrusningen ska strax börja. Min hustru fyller år i övermorgon, och jag ska hämta en present åt henne från Akademiska bokhandeln vars fasad håller på att renoveras. Jag korsar Centralgatan och dyker in under byggnadsställningarna och presenningarna. Norra Europas största varuhus vill bli ännu större. Med den nuvarande utvidgningstakten täcker det varje kvadratmeter landyta på jorden år 3053.

Akademen. Iltalehtis löpsedel förkunnar att popsångaren Jani Wickholm har blivit misshandlad då han försökte skilja åt två våldsamma fyllbultar. Var han själv en av dem, tänker jag.

I Akademens foajé bredvid hissarna står en gammal frälsningssoldat. Han håller vädjande ut en sparbössa framför sig och skakar den lite trött så att de få mynten där inne rasslar och klirrar. Jag har aldrig gett pengar till Frälsningsarmén och har inte tänkt börja idag.

Jag slås av hur otroligt sorgsen mannen ser ut. Hans underläpp slokar, hans kinder hänger, han har väldiga påsar under ögonen och jag tänker att han ser ut som Tex Averys animationshund Droopy. Mannen är liten till växten, en och sextio max, hans rygg är krummad, han står blickstilla som lösryckt ur tidsflödet och stirrar mot en punkt på väggen mittemot hissarna, cirka 20 centimeter ovanför golvet. Jag måste stanna och böja mig ned för att se om det finns något där, någonting som bara han har lagt märke till.

Jag går ned på knä och knackar med knogen på väggen, på punkten som han verkar stirra på. Ett dovt knack knack. Nähä, ingenting här utom vitmålad betongvägg. Jag vrider på huvudet och inser med ens att jag befinner mig mitt i frälsningssoldatens synfält, mellan den gäckande punkten på Akademens vägg och mannens ögon.

Jag finner mig stirrande rätt in i hans blick och plötsligt fryser jag och blir stel. Den gamla frälsningssoldaten rör inte en min, han verkar inte ens ha noterat min närvaro. Själv är jag till min fasa som fastnaglad vid golvet och fullständigt oförmögen att röra en muskel. Min mobiltelefon faller ut ur bröstfickan i min läderrock, den studsar ett par gånger mot granitgolvet med ett plastigt ljud och blir liggande.

Världen börjar rotera runt frälsningssoldatens ögon, allt blir till en kaleidoskopisk virvel och jag rycks loss ur min förlamning och kastas genom rummet, in i den allt vidare och djupare spiralen. Färger och skepnader blandas ihop, allt blir till en enda psykedeliskt färgad tromb som bleknar till grått och sedan svart. Jag faller djupare, nedåt och nedåt, och förlorar medvetandet.

Fyrtiosju år senare står jag i en hiss. Jag fyller åttiofyra år om tre veckor, inser jag efter en stunds huvudräkning, inte helt utan mental ansträngning. När har jag firat min födelsedag senast?

Ett ögonblick; jag borde ju fylla trettiosju, inte åttiofyra! Hur kom jag hit? Var finns den här hissen? Jag kisar med ögonen mot skylten på hissens vägg; min syn är inte vad den en gång varit. ”Bokavhämtningar och prenumerationer, våning 4”. Hissen stannar med ett ljudligt BING, dörren glider upp. “Bottenvåningen, Akademiska bokhandeln”. Jag stiger ur hissen.

Jag är tillbaka i Akademens foajé, tänker jag, men tankarna verkar komma från en sedan länge barrikaderad del av min hjärna, en vrå av huvudet som jag har varit utan tillträde till under en lång, lång tid.

”Det var som självaste helvete”, säger jag halvhögt för mig själv, utan att inse att språket jag sade det på är ett som jag inte har talat på nästan fem årtionden.

Inte mycket har förändrats på alla dessa år, noterar jag och undrar i samma stund hur jag kan veta det. Hur allt det här är så bekant. Ställningen med Iltalehtis löpsedel står där den stod senast, i Akademens foajé till höger om de mässingsinfattade glasdörrarna som leder in till bokhandelns nedre sal.

…Iltalehti? Akademiska bokhandeln? Löpsedel?

Jag läser rubrikerna: ”POPLAULAJA JANI WICKHOLM HAKATTIIN RAA’ASTI”. Ser man på fan! Den gamla Idols-göken, utbrister jag med ett skratt. ”Du kom lindrigt undan!”

Jani Wickholm, vem är det, tänker jag som en kommentar till mig själv, fast på ett annat språk, ett där namnet Jani Wickholm inte vill låta sig uttalas korrekt. “Dhianni Chvikollm, nziee urr kahwai-i?”

Gamla minnen börjar bubbla upp ur det undermedvetnas mörka djup. Det var ju precis här det hände. Det var här som jag… som jag… som allting…

En man på väg in i bokhandeln, med uppmärksamheten fäst vid sin telefon, törnar in i mig. En ung börshaj i en kostym som kostar mer än min bil. (Bil? Vilken bil?) ”Oho, sori!”

Min hand skjuter reflexmässigt ut från min trådslitna gamla tunika, jag grabbar börshajen i rockärmen. Hans kläder är fuktiga, han har en våt Helsingin Sanomat i handen som han hållit på huvudet för att skydda sitt välfriserade hår från regnet. ”VILKET DATUM ÄR DET I DAG!?” kacklar jag med min spruckna, gälla gammelmansstämma.

”Vitun hullu, painu helvettiin!” Mannen slår ut med den hopvikta tidningen. Mitt grepp om hans arm lossnar. Jag tar tag i tidningen och rycker den ur hans hand. För ett flyende ögonblick ser mannen ut att överväga att slå till mig, han höjer högerhanden och knyter näven, men han verkar komma till slutsatsen att jag inte är värd besväret och sänker handen och försvinner svärande i folkmängden bakom mässingsdörrarna.

Jag vecklar upp tidningen och lyckas med mina starriga gammelmansögon urskilja datumet på första sidan. ”Maanantai 2. lokakuuta”. Samma dag som det började.

”Det?” Vilket då? En flashback kommer farande som en fallande asteroid och däckar mig närapå.

Jag spinner runt. Frälsningssoldaten. Där borta stod han, invid väggen till vänster om hissarna. Han är borta.

Hissdörren går upp och en medelålders dam med en liten hund i famnen stiger ut. Jag ser min spegelbild på hissens bortre vägg. Jag är en uttorkad gammal gubbe med väderbitet ansikte, långt vitt hår och skägg med flätor och en sliten, grå fotsid tunika med dekorativa, bleknade mönster och tecken på som är omöjliga att placera i någon jordisk kultur eller tidsperiod. I det flätade skägget har jag fjädrar och benbitar invävda. Jag påminner avlägset om en beduin, men tribaltatueringarna i mitt ansikte för tankarna till Polynesien.

Jag bläddrar genom minneskartoteket som jag alldeles nyss fick tillgång till, jag tänker tillbaka på mitt liv, på det som anknyter sig till den här staden. Jag växte upp i Helsingfors… tror jag. Var det jag? Det känns bokstavligen som ett annat liv, en annan värld, flera ljusår avlägsen från Ulakbars karavanstråk. Jag jobbade på, vad hette firman nu igen? Någonting med media? Jag var på väg för att köpa en födelsedagspresent åt min… hustru! “O herre gud, min hustru!” kacklar jag högljutt så att folk som passerar mig rycker till. Jag hade nyss gift mig, sommaren innan, och min hustru var gravid i sjunde månaden då jag… då det hände. Då jag rycktes bort.

Med ens ser jag hela bilden i lysande technicolor. Men det här är inte Helsingfors. Det här är efter frälsningssoldaten och den kaleidoskopiska virveln.

Jag drev kameler, eller djur som avlägset påminde om kameler. De hade sex ben. Jag drev dem i många, långa år under de stekande solarna. På karavantraden mellan Udhjensun och kosmodromen i Belamar-Banharom. Järn- och kromhaltiga meteoritstenar från norra Ulakbar och dhjun-trädets kåda från Imramans högplatå.

Jag var en slav, jag tillhörde nomadhövdingen Buqmurth. Han i sin tur hade svurit trohet åt kung Bulijel. Till mina sysslor hörde förutom att driva djuren att lasta och lossa sten från korgar på djurens ryggar. På mitt ansvar var också att hålla rovdjuren borta från tälten om nätterna, att driva bort kringströvande löst folk; mest var det ynglingar från byarna invid karavanstråken som lockades av ljusen från tältbyn och ljuden av trubadurens bizmukh.

I min ålderdom, då jag hade blivit för svag för att jaga iväg hundarna och vilddjuren och ynglingarna skrattade åt min torra, tärda och hopsjunkna uppsyn, gavs jag som syssla att plocka upp meteoristenar som föll från lastkorgarna då karavanen var i rörelse. Min värkande höft gjorde det allt svårare för mig att hålla jämn takt med karavanen trots att den rörde sig långsamt.

Många långa år (ett år här var betydligt längre än ett jordiskt år hade jag på känn) under de två solarna Behemel den Blå och Ihodroth den Vita hade grumlat mina ögon, och jag hade svårt att hitta stenarna som föll från korgarna och rullade ned längs dynerna, och jag fick följaktligen ofta stryk av slavdrivaren. Men jag gjorde mitt bästa, för alternativet till att vägra att arbeta var att bli kvarlämnad åt vildhundarna och rövarna som strök efter karavanen, alltid inom synhåll men på avstånd, åtminstone tills Behemel gick ned.

En dag, två veckor ut från Udhjensun, haltade ett av lastdjuren till och en svartglänsande, rund sten föll ur korgen och rullade ned längs dyningens sluttning. Jag muttrade en svordom och haltade efter den med handen på den värkande höften. Jag fick syn på stenen, den låg i sanden ett tiotal hader längre nedåt.

“Kom till pappa, stygga sten, inte rulla sin väg så där, smältverket i Banharom är hungrigt. Kung Bulijel vill bygga många nya rymdskepp för att sprida sin makt och sin ära i Ihodrothsystemet, och han vill förkunna Profetens ord för de ogudaktiga men rika metansurfarna ute på ringvärlden kring gasjätten Mikombar.”

Och barbarerna ute på Hoolanwan måste frälsas innan Dhirbens årtionde är slut, det är kung Bulijels påbud.

”Ha! Jag har dig!” Jag lyfte upp stenen och lade den i säcken som jag svingade över axeln och var just på väg att återvända då jag lade märke till något besynnerligt längre nedåt sluttningen.

Karavanstråket löpte längs en högre belägen bergstunga som sköt ut från Bahrambergen längre söderut, på en låg ås av grov sand som höjde sig över den steniga ökenslätten och övergick i ett hav av dyner av finare sand längre norrut.

Här, på sidan av åsen där den långsamt vaggande karavanen redan hade dragit oroväckande långt bort från mig, upptäckte jag – ja, vad ska jag säga, en dörr var det ju, varken mer eller mindre, insänkt i en betongnisch i sluttningen. Liksom en portgång. Där inne i skuggan var en dörr av plåt. En bastant men enkel grå dörr med ett handtag av rostfritt stål.

Jag gick in i nischen och närmade mig dörren. Jag insåg att jag skulle få rejält med stryk av slavdrivaren den kvällen, om jag någonsin ens kom i kapp karavanen igen. Men jag förträngde alla sådana tankar, för det här var betydelsefullt även om jag inte visste hur.

Det fanns en liten grön kub ovanför dörren. Med en lampa i, uppenbarligen, för kuben lyste. En skylt bredvid kuben förkunnade: ”Hätäuloskäynti – nödutgång”. Orden och språket verkade avlägset bekanta, fast det inte var ett språk som talades här i trakten, det var ett som var säkert. (Men hur kunde jag veta vad där stod?)

Jag tog tag i dörrhandtaget och tryckte beslutsamt ned det. Till min stora förvåning var dörren olåst. Jag övervägde att halta upp för sluttningen och ropa på karavandrivaren men nyfikenheten var starkare och jag öppnade dörren och gick in, försiktigt men utan att tveka eller se mig om. Dörren slog igen bakom mig med en dånande smäll som ekade mellan de kala betongväggarna och stängdes med ett metalliskt klick. Jag tryckte ned dörrhandtaget på insidan. Dörren var låst. Vilket betydde att jag var inlåst. Konstigt nog kände jag ingen rädsla eller oro inför detta faktum.

Jag befann mig i en mörk korridor. En liten lysande punkt satt på väggen strax ovan midjehöjd. Jag tryckte instinktivt på den. Ett grönaktigt ljussken fyllde korridoren, flera lampor i taket tändes som av ett trollslag. Allt detta, dörren, korridoren, lamporna som tänds utan att någon är där med ett elddon, kändes mycket bekant på något vis, men jag kunde inte förklara hur och varför.

Trappor ledde uppåt och nedåt till vänster om mig. Framför mig låg ytterligare en dörr. Dörren i sluttningen, den som jag kom in genom var nu som sagt låst så mitt val låg mellan trapporna och dörren. Jag öppnade dörren. Ännu en korridor öppnade sig framför mig, upplyst den här gången. Två glasdörrar låg till höger, den ena med texten ”Prenumerationer” på. Den andra: ”Vain henkilökunnalle – endast personal”.

Och till vänster låg en tredje dörr, i mässing, utan handtag.

”En hiss”, sade en obekant röst inom mig, på ett främmande språk. Jag tryckte på den nedre av de två knapparna intill hissdörren. Ett dovt surr hördes, sedan ett högt, klart ljud: BING! Dörren gled isär och jag steg in, fortfarande gapande av förvåning och fylld av en stor känsla av overklighet och förvirrad bortom beskrivning.

Resten vet ni. ”Det var som självaste helvete…”

Känslokarusellen blir för mycket för min bräckliga gamla kropp: jag faller ned på alla fyra så att mitt långa, flätade skägg rör vid golvet och kippar efter andan. Genom mina tårar ser jag någonting på golvet framför mig, ett rektangulärt föremål, lite mindre än min handflata. Jag kryper framåt en meter eller så och sträcker ut handen och plockar upp – min mobiltelefon. Jag känner omedelbart igen den. Av någon orsak vet jag precis hur man använder den, trots att det är fyrtiosju år sedan jag har hållit någonting som fungerar med elektricitet i min hand. Jag trycker på knappen med siffran tre på och sedan på lurknappen. Det är snabbvalet för hennes nummer.

Jag höjer telefonen till mitt öra. Det tutar några gånger. Folk gör vida lovar runt mig där jag står på knä med ena handen mot golvet och pressar telefonen mot de gråa fjäderprydda dreadlocksen som hänger över örat.

Hon svarar glatt ”nå moikka, missä sä oot?” Jag är tyst under en stund som känns lång som ökennatten i Bismukh, jag får inte ett ljud ur min strupe som med ens är torr som sanddynerna i Ulakbar, den oändliga öknen som jag har korsat med karavanerna fler gånger än jag kan räkna. Jag börjar tala det främmande språket utan att ens lägga märke till det. “Är du… det är jag… minns du – oj kära, oj min kära -” jag kan inte hejda gråten. Jag får inget mer sagt.

”Haloo? Mikä juttu tää on? Mikä – haloo? Haloo?…” Klick, tut tut tut.

Telefonen faller ur min hand än en gång. Den här gången lossnar det bakre locket och batteriet faller ut.

Jag reser mig sakta med knakande leder från golvet i Akademiska bokhandelns foajé. Mobiltelefonen får ligga där den ligger. Jag sluter mig till folkströmmen, den som leder ut från Akademen, och går ut i duggregnet och står där en lång stund medan eftermiddagsrusningens larm når mig som i en dröm. Svenska teatern visar Grottmannen, verkar det som. Vaddå, fortfarande??

Regnet tilltar i styrka. Jag blir medveten om att jag håller min stensäck i min vänstra hand. Jag tar frånvarande ut meteoritstenen och håller den upp mot ljuset och vrider och vänder den en stund och stirrar på den som i en dröm. Jag låter mitt grepp om den tunga stenen lossna och den faller mot asfalten. ”Hei, varo vähän!” utropar en tonårsflicka med ring i näsan och ljusrött hår. Stenen träffade nästan hennes fot.

Jag sätter mig ned på den våta asfalten, lägger mig på sidan och drar ihop mig i fosterställning. Kylan från trottoaren strålar in i mina värkande gamla leder och ben. Det iskalla höstregnet väter mig in på kroppen och jag känner hur jag sakta börjar domna bort. Jag hostar en gång och skrattar torrt. Det sista jag hör innan den barmhärtiga medvetslösheten sänker sig över mig som Ulakbars natt är en mansröst som säger:

”Onkohan toi kännissä, vai mikä sitä vaivaa? Pitäiskö soittaa johonki?”

 

Jul 2015-62

Britannia klåpar igen

Storbritannien står i beråd att begå ännu ett historiskt misstag. Snälla britter, jag vädjar till er i elfte timmen: gör det inte. Historien visar att brexitar aldrig leder till någonting gott.

Då talar jag inte om det faktum att gamla anglofiler som jag blir väldigt förvirrade och måste omvärdera hela sitt förhållande till Monty Python, Queen, Douglas Adams, Sir Alec Guinness, Ricky Gervais… Nä, det är ju förstås en tråkig aspekt på det hela, men vi repar oss och hittar någonting nytt att vurma för.

Nej, det är större saker på spel här. Förra gången det skedde blev resultatet The Dark Ages. Den mörka medeltiden. Och Martin Luther.

Jag talar om den gången då romarna gjorde en brexit. 400-talet efter vår tideräknings begynnelse. Rom gjorde som Brave Sir Robin i Monty Pythons Holy Grail:

Brave Sir Robin ran away
(No!)
Bravely ran away away
(I didn’t!)
When danger reared its ugly head
He bravely turned his tail and fled
(No!)
Yes, brave Sir Robin turned about
(I didn’t!)
And gallantly he chickened out

(Ser ni nu vad jag menar med att en gammal anglofil kommer att få det svårt under de kommande månaderna?)

Min anklagande blick riktas mot en viss Flavius Stilicho, ”Den sista romerska generalen”, imperiets de facto härskare under den här väldigt kaotiska perioden. 401 drar han vad som återstår av de romerska trupperna ur Britannia och ger sig av för att slåss mot hunnerna och barbarerna som angriper imperiets kärnområden på kontinenten.

Det här lämnar Britannia vidöppet för angrepp bland annat från saxare som härjar längs kusterna. Britterna skriver ett brev till kejsaren Honorius och ber honom skicka trupper. Honorius svarar åt britterna att de får lov att försvara sina egna städer bäst de kan. ”You’re on your own” som det heter på amerikanskt actionfilmsspråk.

Och det var det, i praktiken. 402 är det sista årtalet som går att finna på ett romerskt mynt präglat i Britannia.

Okej, man borde väl ha en viss förståelse för romarnas trångmål. 400-talet var en kaotisk och omvälvande tid, det västromerska riket knakade i fogarna och barbarerna bankade som sagt på porten, helt bokstavligen, men om romarna hade fått tummen ur ändan, bevarat lite sinnesnärvaro och tänkt lite strategiskt och långsiktigt och gjort en uppriktig kraftansträngning för att bevara Britannia… Hur annorlunda hade inte historien sett ut då?

Jag menar, romerska Britannia var en viktig källa till spannmål och vapen för trupperna i Gallien och Tyskland; Rom kunde ha använt Britannia till att vända krigslyckan mot barbarerna, hunnerna, goterna och whatnot på kontinenten. Till att stabilisera imperiet.

Då hade Västrom kanske inte fallit. Då hade hela den så kallade mörka medeltiden i Europa undvikits, vi skulle i och för sig inte ha fått någon renässans heller. Ingen Magna Carta. Sannolikt inte heller någon protestantism, ingen Martin Luther. Vi skulle vara katoliker allesammans numera. Timo Soini borde ju stöda den här alternativa historielinjen i så fall. I den finns knappast något EU heller. Fast okej, knappast något Finland för den delen. Inte i den form som vi känner till det i alla fall.

Vikingarna skulle aldrig ha invaderat de brittiska öarna, romarna skulle ha kastat dem tillbaka i havet, och då skulle de ha tvingats söka sig andra ställen att erövra och bosätta sig på.

Kanske de då skulle ha satsat lite extra på Nya Världen; de var ju hur som helst där långt före Columbus. Med romarna i Amerika (eller Vinland som de kallade det) kanske New York skulle heta Nya Stockholm och där skulle man ju inte tala engelska.

För om romarna hade lyckats hålla Britannia så skulle det engelska språket inte heller existera i sin nuvarande form. Latin skulle fortfarande vara lingua franca. Kan ni föreställa er Bruce Springsteens Born in the USA på latin?

Inte jag heller, så jag Google-translaterade den. Men jag kunde ha sjungit den ur minnet, som rinnande vatten. Om ni hade undvikit brexit den där gången för länge sen.

*****

Natus in demortui viri oppidi
prima lectus tuli erat cum ledo terram
finem sicut canis ut ‘beat nimis donec
habe dimidium vitae justo celaverimus

natus USA, dilexisti malitiam super benignitatem USA
fui USA natus, patria natus USA

Modicum lactis vasa in manu mea
et posuerunt me interfice et ad aliena
ire flavum natus Foederatis Americae Civitatibus, in qua natus

sum natus in USA
USA natus

USA revertere in conflatorio

conducere dixit ”si mihi filium”

descendit VA videre hominem
dixit ”fili mi, non cognoscitis”

habui fratris XKe Sahn
sunt tamen impugnatione Viet Cong,
omnis habens mulierem
ille ametur in sinu Saigon

surgens imaginem Paenitentiariae
nunc descendit ab umbra sum conflatorio ignis vapore
decem annos incendiis nusquam currere
non autem per viam natum nusquam

ire in USA,
in qua natus sum nata USA
Foederatis Americae Civitatibus,
in Austria natus sum praeteriit Pater in Austria,

natus USA
USA nata sum
in refrigerio gestatio Pater USA

Religiös fostran à la Gandalf

Då jag var liten våldgästades vårt hem av två Jehovas vittnen, en äldre dam och hennes lärjunge i lång, blommig kjol. Detta skedde medan jag var ensam hemma efter skolan, innan mamma kom hem från jobbet. Jag förstod ju inte att det var någonting fel med detta, jag tyckte det var roligt med två tanter som höll privata sagostunder för mig. Ända tills telefonen ringde en dag och mamma svarade.

– Hej! Får Marcus komma med till ett av våra möten i Uleåborg?
– Öööh ursäkta vem vad vart då??

Nå, ingen större skada kom av hela den här episoden förutom att jag inte kunde äta blodplättar i ett par år eller så efteråt, för den som äter blod hamnar ju i helvetet, eller hur det nu var med den saken. Ja, och sedan har vi det här med att jag intog en betydligt mer skeptisk och kritisk inställning till allting religiöst än vad som annars hade varit fallet. Om det här är en del av någon slags gudomlig plan (vilket ju allting är) – hur tänkte Han då?

Men för att det här inte ska bli en alltför ensidigt religionsfientlig text så bör jag kanske påpeka att de som uppfostrade mig på riktigt, min mamma och min mormor, kom från en bakgrund med tankar och traditioner som väldigt långt var stöpta i den kristna formen. Och inget fel med det, de representerar för mig kristendomens vänliga och välvilliga ansikte. Jo, jag medger öppet att religionen också har ett sådant ansikte. Också islam. Alla religioner utom West Boro Baptist Church, antagligen.

Inte ens Jehovorna gjorde något försök att få mig att hata bögar. Eller så hann vi bara inte till det kapitlet innan mamma kastade dem på backen med ett rejält pers-niska-grepp.

Som ateist får man ibland frågor rörande barnuppfostran. “Predikar du ur DawkinsGod Delusion” för dina barn? Har ni svarta mässor? Offrar du och pojkarna getter åt Darwin och Sagan? (Hail Sagan bara, jo.)

Nej, det är ett sånt helsike att tvätta getblodet ur finrumsmattan att det får för det mesta vara nuförtiden.

Faktum är att religion är ett samtalsämne som väldigt sällan tas upp hemma vid vårt middagsbord eller annorstädes i vårt hem för den delen. Det är inte ens värst medvetet, det har bara blivit så. Vi är i praktiken så sekulära att man vill spy.

Och jag har definitivt ingen avsikt att pracka på barnen min ateism, lika lite som min hustru har – gudskelov – valt att pracka på dem sin tro, till den grad som hon har en sådan.

Barnen hör inte till kyrkan – jo, det var mitt önskemål – men de har min tillåtelse att gå med resten av klassen i julkyrkan och att sjunga Den blomstertid på våravslutningen. De här “religion light”-grejerna.

Jag ser det som en slags vaccination mot religiöst trångsinne. Att förbjuda barnen all kontakt med det religiösa är inte bara omöjligt och dumt, det gör också religionen till förbjuden frukt, och vi vet ju alla hur den smakar. Dessutom hör religionen till allmänbildningen.

Men var säker på att eventuella religiösa fanatiker som försöker närma sig våra pojkar kommer att få se denna fredliga och beskedliga Bruce Banner-ateist förvandlas till en riktigt elak, stor grön Hulk, och sedan har ingen roligt längre.

Faktum är att jag har haft pratstunder om detta med Jehovorna som patrullerar i vårt kvarter. Märkt ut vår port med talet 42 målat i osynligt getblod för dem, sådär metaforiskt alltså. Vade retro, Jehova!

Jag har förklarat för dem i väldigt icke-tvetydiga termer vad som kommer att hända om jag kommer hem från jobbet en vacker dag och ertappar dem med mina söner och en Powerpoint om blodplättar och Satan.

Men i övrigt är jag faktiskt väldigt laid back som pappa när det gäller religion och uppfostran. De får tala om Jesus om de vill, men ännu har de inte visat något värst stort intresse för hela ämnet. De är mer intresserade av Tor, Loke och de andra gudafigurerna i Marvels Playstation-spel.

Ett top tip för kyrkan: Smuggla in Jesus i Marvels Lego-konsolspel. Vill ni komma nån vart med kidsen, gör det, vad det än kostar. Snåla inte, se till att kodarna förser honom med rejäla superkrafter. Gör honom åtminstone hävare än Iron Man om ni vill att han ska få respekt av dagens konsolspelande generation. Glöm det där med att gå på vatten, det kan alla andra spelets superhjältar redan. Till och med figuren i Minecraft kan gå på vatten. Och i luften.

Gör åtminstone Jesus  jämnstark med Gandalf om ni vill att han ska tas på allvar. Sagan om Ringen-figurerna ingår ju också i vissa Marvel-spel, Lego Dimensions till exempel. Där ger han på nöten åt Jokern, spöken från Ghostbusters-universumet, diverse skurkar från Tillbaka till framtiden-filmerna och, ööh, vem mer, Lord Business från Lego Movie-dimensionen. En veritabel populärkulturell mischmasch-kompott. Jesus skulle inte ha några som helst problem med att smälta in där.

Apropå Sagan om ringen så där har vi ju en av mina “heliga” böcker. Faktum är att hela min inställning till religion på sätt och vis kan påstås härstamma från ett lite underskattat kapitel i den första boken i trilogin. Det där hobbitarna söker skydd för natten i huset som tillhör en viss Tom Bombadil, en mystisk skogstomteliknande figur som har satt myror i Tolkien-förståsigpåarnas huvuden ända sedan boken kom ut.

Vem är Tom Bombadil? Varför lämnade Peter Jackson honom ute ur filmerna om Ringen trots att han de facto är kanske den mest kraftfulla figuren i hela boken? Jag menar, ringen har ingen som helst makt över honom, han bollar med den och skrattar åt den som om den vore någonting som nyss trillade ut ur ett Kinder-ägg, med texten “Made in China” på.

IMG_0593

(För att den här texten ska vara så tydlig som möjligt så avslöjar jag förresten i det här skedet att jag alltid har sett Härskarringen som en symbol för religionen. Vi tror att vi behärskar den, att vi kan använda den till våra goda syften, men i praktiken slutar det alltid med att nån får ont nånstans.

Jag är säker på att Tolkien själv inte tolkade sin Ring på det sättet, men alla tolkar vi våra heliga skrifter efter eget gottfinnande.)

De som tror sig veta mest och bäst säger att Tom Bombadil var en holländsk docka som tillhörde JRR Tolkiens son Christopher när han var liten, och att det var Bombadil-dockan som inspirerade självaste JRR när han började dikta upp sagorna om Frodo, Bilbo och Gandalf för Christopher vid läggdags.

Tom Bombadil kan alltså sägas vara äldst i Tolkiens universum, något som han själv anspelar på.

”Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.”

Hur som helst så befattar sig Bombadil inte desto mer med Härskarringen. Han bollar med den ett tag, lattjar sig lite på dess bekostnad, tittar nyfiket på den och sätter den till och med på sitt finger utan att påverkas det allra minsta lilla.

Dock, som Gandalf senare påpekar vid rådslaget i Rivendell, det är inte så att ens Tom Bombadil in i det sista kan undgå att påverkas av krafterna som bor i härskarringen, när hela resten av världen faller under dess skugga, då faller också Bombadil, “sist som han var först”.

IMG_0604

Men till dess så tar han inte någon större stress av Ringen. Vilket ju låter som att det gör honom till en prima kandidat för att förvalta den hemska tingesten, eftersom den inte utövar någon lockelse över Bombadil. Men nä, att låta honom ta hand om den och gömma den för Saurons soldater döms också ut som förslag av Gandalf för “Bombadil skulle sannolikt bara glömma att han har den och slarva bort den”.

Hur som helst har det här lett mig till två slutsatser. Ett: jag är inte det minsta förvånad över att Peter Jackson skrev ut Tom Bombadil ur manuset till Sagan om ringen-filmerna. Han hade blivit utskriven ur Bibeln också, senast vid synoden i Nicaea. Du kan helt enkelt inte ha en skrattande kille i blå regnrock rännande runt i handlingen, en konstig typ som inte har en tillräcklig respekt för Berättelsen med dess protagonister, antagonister och heliga symboler.

Det är inte… dramatiskt, helt enkelt. Dessutom, det kan ge någon i publiken intrycket att det finns ett “utanför”, att man kan skratta åt storyn som jag med stor möda försöker sälja åt dig som absolut och total och En Fråga Om Liv Och Död.

De kan ju få för sig att strunta i alltsammans och gå och plocka blåbär med Tom i stället för att komma till söndagsgudstjänsten eller buga inför Saurons öga eller whatever. Och sådant kan vi inte tillåta inom ramen för det här narrativet!

Kanske inte, men det här är min slutsats nummer två: att jag vill vara som Tom Bombadil i mitt förhållande till religionen. Och att jag vill lära mina barn att tänka i liknande banor.

Naturligtvis med förbehållet att man inte ska skratta åt folk och deras uppriktiga uppfattningar om saker och ting. Människor ska respekteras. Men deras böcker och Ringar behöver definitivt inte respekteras. Speciellt inte till den del som de uppmanar till att förtrycka våra medmänniskor.

Även om vi trots allt lever i en värld där ingen i det långa loppet kan undgå att falla under skuggan från vilken av de just nu käbblande världsreligionerna som sist och slutligen utgår med segern, men tills det sker kan och bör vi hur som helst skratta åt deras Ringar och bolla med dem och titta nyfiket på dem men någon makt över oss har vi ingen skyldighet att ge dem.

Däremot så måste jag ju medge att Jesus, av alla 5000+ kända gudomar i världen har en lite särskild ställning i vårt hem, en status som inte ens Gandalf kan anspela på. Jesus har ju gett sitt namn åt Tejpen. Mina barn vet genast vad som avses då man talar om Jesustejp. Det där som håller hela universum samman och som en vacker dag kanske kommer att få världsalltets utvidgning att sakta in och få allting att börja dra ihop sig igen och Big Bang-cykeln att börja om från början. Det här har jag förklarat för dem.

Och nu när jag tänker på saken: en rulle Jesustejp är ju formad som en stor… ring.

När kroppen tappar styrfarten

En mental snapshot från mina tonår: jag ligger på sängen i mitt rum och försöker intala mig själv att jag är förlamad från midjan nedåt. Fråga inte varför, dumheter som flyger i en när man är ung.

Jag stirrar på mina tår och försöker övertyga mig själv om att jag inte kan röra på dem. Hur jag än vill vifta med fötterna så förblir de stilla. Min hjärna har på given order stängt av de motoriska impulserna till de nedre regionerna.

För en förbipasserande stund, en kallsvettig, förvirrande och lite skrämmande stund lyckas jag lura mig själv till den grad att jag inbillar mig att jag faktiskt är förlamad. Fötterna förblir stilla trots att jag säger halvhögt för mig själv att “nej hördu. Nu får det vara nog lekt. Experimentet avslutat!”

Men det är ju bara en övergående illusion, naturligtvis. Sekunden därpå kastar jag fötterna över sängkanten och traskar till vardagsrummet för att titta på Knight Rider. Eller kanske Cosby Show. Tänkande för mig själv att vilken förunderlig makt tanken har över kroppen.

Cirka trettio år senare upplever jag något som nästan är det motsatta till den lilla barnsliga leken som jag lekte då, där i mitt pojkrum i Grankulla. Jag har legat på sängen i vår sommarstuga, eller suttit i fejk-rottingsoffan på verandan och stirrat på mina ben och försökt intala mig själv att det fortfarande är sommaren 1986 och jag är frisk, sarkoidosen ligger en hel mansålder i framtiden, och jag kan skutta upp härifrån och löpa ned längs stigen till stranden över rötter och stubbar och göra ett svanhopp från bryggan, ned i det kalla, gröna vattnet. Lätt som en plätt. Just do it!

Men benen bara ligger där, orörliga.

Fast det är väl ändå att ta i en aning! Nej, jag är inte förlamad, långt ifrån, faktiskt, men min sjukdom har reducerat mina krafter till den grad att det som jag kunde göra förr, styra min kropp, få den att göra saker nästan utan att tänka på saken, reflexmässigt, det kräver i dagens läge en massiv viljeansträngning.

Det må vara temporärt, jag är på väg upp ur den här gropen, på något plan är jag medveten om det, men alla avdelningar av mitt medvetna jag, mitt hjärnkontor, har inte fått det mejlet ännu, tydligen.

Jag har under en längre tid nu bott i en kropp som känns fullständigt främmande för mig och som inte lyder order. Det hela är otroligt frustrerande och har gjort mig till en gnällig och snarstucken gammal gubbe som fräser åt mina nära och kära.

Sarkoidos-wiki kallar det här “fatigue”. Jag önskar att svenskan hade ett lika beskrivande och elegant ord för det. “Trötthet” känns för mesigt, helt otillräckligt. Den där känslan av att varje lem väger hundra kilo, och varje gång du sätter ned dig någonstans får du kämpa mot den nästan överväldigande och nästan lite förförande impulsen att sluta ögonen och – somna.

Den där känslan av att jämt och ständigt balansera på randen till medvetslösheten och inte våga stänga dörren till arbetsrummet i Böle framåt fredag eftermiddag för om jag tuppar av för gott här och nu så hittar städerskan min kropp på tisdag eller så. Bäst att låta dörren stå öppen så ser någon i alla fall mig liggande här.

(Till mina förskräckta kolleger: nej, fullt så här illa är det knappast på riktigt. Men som sagt, hjärnan spelar spratt åt en ibland och man börjar föreställa sig saker.)

De här korta flirtarna med medvetslösheten är i och för sig inget nytt för mig. Långa människor känner kanske igen det här. När man stiger upp ur stolen för fort så hinner blodtrycket inte pumpa upp flödet till hjärnan tillräckligt fort. Sådant här hände mig jämnt och ständigt redan tidigare, när jag var frisk, det svartnade för ögonen då och då när jag reste mig från soffan. Nu är det mer regel än undantag att “filmen brister” då jag stiger upp. Oftast för så korta intervaller att ingen hinner notera desto mer än att min rörelse stannar upp för en sekund och jag stöder mig mot närmaste vägg för ett ögonblick.

Men nätterna är en annan femma.

Jag har börjat tillbringa längre perioder av nätterna på toaletten, för då jag stiger upp för att kissa – sittande, naturligtvis – finner jag att jag inte orkar stiga upp från toaletten längre så jag blundar, bara för en stund, jag går tillbaka till sängen alldeles strax, kom igen nu, det här är absurt, är du herre över den här lessna gamla lekamen eller vaddå, larva dig inte nu, upp med dig nu, tillbaka till sängen med dig, klockan är halv fyra på morg-…

Och så, innan jag vet ordet av har en timme passerat.

Allt det här har fått mig att tänka på detta med till vilken grad vi alla är fångar i våra omständigheter. Och det är vi, mer eller mindre, vi har bara lärt oss att ignorera dem. Det krävs bara en liten stroke eller någon annan sorts sjukdomsanfall, eller kanske en hjort som springer ut framför vår bil när vi återvänder från stugan till stan en vacker söndag i maj, för att ta oss ur våra villfarelser. Kanske permanent.

Fast i och för sig, vissa av oss vägrar ju erkänna faktum in i det sista. Kroppen må protestera eller inte reagera alls, so what, jag är hjärnan och om du inte har lagt märke till det så är det jag som bestämmer i det här sketna ambulerande cellkollektivet. Upp ur fåtöljen eller rentav rullstolen med dig, patetiska latmask där.

Och så här går de på så länge att kroppen till slut får nog och mot alla odds hittar den på ett sätt att kringgå de skadade knutpunkterna i neuronernas autobahnor och på något biokemiskmotoriskt macgyverskt sätt får den fjutt under pannan i den gamla köttmaskinen. Som följaktligen tar sin säng och går. Man ska inte underskatta den fullständigt obegripligt otroliga kraften som bor i självsuggestion. Jag vet det här, jag är bara inte lika bra som vissa andra på att intala mig att det är sant. Ännu åtminstone. Stressa inte mig, I’m working on it!

Men där bedrar jag mig om jag inbillar mig att alla situationer bara är illusioner som vi kan trixa oss ur med rå viljestyrka, mer eller mindre. För så är det inte. Innan någon bevisar motsatsen så är det här inte The Matrix och jag är inte Neo som stoppar agent Smiths kulor med lite Uri Geller-skolans kungfu-mindbending. Det finns omständigheter som börjar och tar slut långt utanför våra kroppar, stormar som vi plötsligt bara finner oss i, stormar som inte ger oss något annat val än att rida ut dem efter bästa förmåga.

Apropå stormar.

Jag ska nu göra en fullständigt våghalsig piruett ut på en hal och påfrusen åsnebrygga till Europa anno 2016 och flyktingarnas verklighet. Skyll inte på mig, min hjärna har haft mycket överlopps tid och energi när den inte får domptera min kropp efter nöje och behag. Den börjar göra kopplingar.

För att illustera detta tar jag till ännu en flashback; seglingsrelaterad, kan ni tänka er vilken cheeky bastard jag är, den här gången till cirka 1995.

Jag sitter i min lilla svensktillverkade segelbåt, en Internationell Folkbåt eller IF-båt av årsmodell 1970, ute på Hangö västra fjärd, det är tidig augusti och en kompis och jag är på väg tillbaka österut från Hitis där vi övernattade.

Dagen började med solsken och lätt bris från omkring syd och vi kastade glada i hågen loss från kajen i Hitis och sträckte ut på Hangö västra i en lång kryssbog.

Mitt i allt händer någonting med vädret, en sydostlig storm bryter ut ackompanjerad av ett piskande, vågrätt regn. Så med ens sker alltsammans att jag inte ens hinner ta mig upp på fördäcket för att reva storseglet och byta till stormfock. Stryk det där med hinner förresten, jag vågar inte ge mig dit upp: det rytande havet kastar min lilla båt våldsamt upp och ned, fram och tillbaka som en blöt vante och vräker mörkgröna, skummande berg av Östersjövatten över fördäcket, och säkerhetslina har jag inte. Återstår bara att klamra mig fast vid rorkulten med vitnande knogar.

Så där sitter vi och biter ihop och inser att vi bara får lov att segla vidare genom stormen med fullt krysställ och hoppas på att kunna ta oss helskinnade förbi Tulludden någonstans där framme vid horisonten och vidare in i Östra hamnens trygga famn.

Jag tänker för mig själv: om vi gav båten en hjälpande knuff, fällde ned utombordsmotorn, den gamla sexhästars Evinruden på akterspegeln och…

Nej.

Min kompis har tydligen tänkt samma tanke, för han ropar åt mig över vindens och vågornas vrålande: “Var är motorn?”

Jag stirrar med gapande mun akterut och konstaterar faktum: motorn är försvunnen. En våg har svept över den, slitit av stålvajern som säkrade den vid akterspegeln och dragit ned den i djupet och där, på Hangö västra fjärds botten ligger den väl än i denna dag.

Nå, propellern hade ändå bara snurrat i tomma luften största delen av tiden, så höga är vågorna som båten rider över, så det var hur som helst en dålig idé. Så vi fortsätter segla. Men ingen fara: min fina gamla IF-båt är byggd som en pansarkryssare, bastant och stormtålig, långkölad och beprövad i betydligt värre stormar på de sju haven (om än under betydligt mer erfarna skeppare). Hon kommer att rida ut stormen, det är upp till oss nu.

Ett antal timmar senare sträcker vi för fulla segel vilt krängande in i lä bakom den skyddande vågbrytaren i Hangö östra gästhamn och lyckas lägga till, inte helt elegant, men vid liv om än stelfrusna och skräckslagna.

Jag sade att den här flashback-episoden skulle leda till en reflektion kring flyktingens verklighet anno 2016, och här kommer den, sort of. Den reflektionen föddes ur en desperat tanke som slog mig där ute på det stormpiskade, skummande havet den där eftermiddagen i augusti 1995.

Jag kom på mig själv med att tänka för mig själv, kanske det närmaste ateisten kan komma en regelrätt bön, att “å vad jag önskar att jag bara kunde stiga åt sidan från hela den här situationen, för bara fem minuter, att båten bara slutade kasta sig vilt hit och dit, att stormens tjutande och vågornas rytande bara tystnade och slamrandet från koppar och kastruller som flyger omkring inne i kajutan bara upphörde och det var tyst och stilla och varmt bara för en liten stund så att jag kunde få samla mina tankar och planera mitt nästa steg utan den här kakofoniska orkestern som oavbrutet brölar i mitt öra. Jag lovar att återvända till situationens allvar bara jag får andas lugn och ro i fem minuter.”

Men si nej. Ibland måste vi bara rida ut stormen. Om vi sedan är finlandssvenska söndagsseglare, lika våta bakom öronen som på skjortbröstet innanför de gula fula Rukka-regnrockarna, eller syriska flyktingar trettio år senare som korsar ett betydligt större, och långt fientligare hav som är dödligt också då det inte ens bemödar sig med en regelrätt storm. Människohandlarnas och smugglarnas sjunkfärdiga skorvar till båtar gör ju inte havets jobb svårare.

Jag har suttit framför TV:n och sett glimtar av anonyma ansikten på ett fullproppat fördäck, en hålögd man med ett spädbarn i famnen, en man som trots våra vitt skilda utgångspunkter säkert precis som jag måste ha tänkt sin version av den där tanken: “Om jag bara kunde stiga åt sidan för fem minuter, om den här stormen som vi har vandrat och seglat genom sedan jag vet inte när,när kulorna började vissla kring hemknutarna för… Hur många år sedan är det sedan stormen bröt ut? Om den bara kunde stilla sig för fem minuter och tiden stannade så att jag fick ta en kopp hett te och tänka ut nästa drag.”

Sådant läser jag in i de tomma, trötta anletsdragen på främlingar i nyheteflödet på flykt från krig och hungersnöd. Man tager vad man haver, man öser ur sina egna referenser. Man minns den där överväldigande känslan av litenhet inför elementens raseri den där sällsynta gången då man upplevde dem och omständigheterna som började och slutade långt, långt utanför ens kontroll.

Och som också i vårt fall, min kompis och mitt, hade makten att ända våra liv, inte minst för att vi var unga, fjuniga, bortskämda bulldegsdoftande bryggseglare utan tillbörlig respekt för havets makt. Vi var där av fri vilja, inte för att någon hade flygbombat vår by tillbaka till stenåldern. Vi kunde ha förberett oss bättre. Jag kunde ha gjort det, det var min båt, mitt ansvar.

Aylan Kurdi hamnade där på sin strand för att hans pappa varken kunde stilla stormen, stanna tiden eller hålla i sin lille son hårt nog när stormens öga zoomade in den gistna skutan som han och hans fränder klängde sig fast vid.

Jag har gråtit två gånger under de gångna tjugofem åren. Den första gången var på min pappas begravning i början av 00-talet, i Hedemora i Sverige, när kantorn spelade Finlandiahymnen. Den andra gången var när jag såg bilden av den lilla pojken Aylan Kurdis kropp som låg där på stranden. Jag satt framför min dator på mitt trygga, ombonade arbetsrum i Bölebunkern och bara bölade ett tag. Och förbannade alla världens stormar som inte kan ge oss så mycket som en fem minuters brejk.

Nå, för Aylan Kurdi tystnade stormen ju till slut, det är ju grejen med stormar till slut, om de är hårda nog. Vissa av oss får sin önskan uppfylld, åtminstone delvis; havets rytande tystnar med ens, fast vi får inte återvända till stormens öga för nästa, genomtänkta briljanta eller ens desperata drag sedan när kaffepausen är över. För vissa av oss återstår bara en sorts odödlighet i den sista vilan på en namnlös strand på Facebook, eller den barmhärtiga glömskan i havets djup.

För mig återstod bara att sent omsider sälja min båt, skrinlägga mina gamla drömmar om att se Påskön och Galapagos, single handed sailor from Karis till Barösund till Australien till Esbo, och ännu senare omsider att sitta i min nedsuttna soffa och tycka synd om mig själv och svära över min otjänliga kropp som helt och hållet har tappat styrfarten och vägrar lyda rodret.

Storm eller stiltje, det kvittar, ytterst handlar det om kontrollen över sina villkor och vad som händer sedan, när man inte längre har den.

De här seglingsmetaforerna börjar gå mig på nerverna på allvar nu så innan jag raderar allting och slö-Facebookar en stund i stället så säger jag bara detta och klickar “publish”: jag betvivlar inte att jag tar mig över de här hästlatituderna och får fatt i passadvinden igen. Jag ser min nuvarande situation inte som en storm som kastar mig handlöst från våg till våg, utan som ett envist stiltje som fortsätter från dag till dag med slappt hängande segel och nyfiket kretsande hajar strax under den spegelblanka ytan.

Men åtminstone skjuter ingen efter mig, ingen storm ryter omkring mig och jag kan krypa ned i min ombonade förpik när jag har läst ut Stephen Kings kompletta back catalogue på iBooks.

Det faktum att den åttiofemåriga grannfrun skrattar skitigt där hon drar repor runt mig med sin rullator medan jag hötter ilsket efter henne med min hoprullade Scientific American, det är bara någonting som jag får bita ihop och ta som en man.

*****

Down dropt the breeze, the sails dropt down,

Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!

All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.

Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.

Water, water, every where,
And all the boards did shrink;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

-Samuel Taylor Coleridge, ”Rime of the Ancient Mariner”

Sådant blir semestervädret!

Jaha hör ni, apropå sommarens samtalsämen nummer ett: vädret. Det ser ut att bli en lång, het sommar. NAO-indexet kryper allt djupare ned i negativt territorium och tycks ha för avsikt att stanna där. Vilket skulle öppna dörren för östliga inlandshögtryck då norra Atlanten inte kommer åt att slå igenom med sina svalkande lågtryck.

Det här gäller alltså Finland och delar av Sverige. Storyn för Brittiska öarna är en helt annan. Havsvattnet väster om britterna är svalare än på länge (smältvattnet från Grönland? Vad händer med Golfströmmen?) och västligaste delarna av Europa kan räkna med svalt och rejält regnigt väder nu i sommar. WSI är också inne på det här spåret i sin senaste prognos som uppdaterades i dag. De utlovar också hett och torrt för våra knutar.

Europeiska ECMWF utlovar också varmare än normalt i sin årstidsprognos, även om de bara snackar om en grads överskott eller så. Amerikanska NOAA går mot strömmen och förutspår en normal eller rentav lite svalare sommar än vanligt här hos oss.

Vi har nu en global medeltemperatur som är högre än vad några människor före oss har upplevt. Nya globala temperaturrekord har slagits tolv månader i sträck. Fullständigt oerhört! Okej, vi har en massiv El Nino på gång i Stilla havet, liksom 1998 som också utgjorde en topp i statistiken, men det vi ser nu knäcker allting.

El Nino förutspås ebba ut och gå in i La Nina-fas mot slutet av sommaren, så vi får se vad det har för inverkan. Sommarvädret här hos oss kommer det inte att hinna inverka på hur som helst.

Håll tummarna för Indien! De stackarna svettas i temperaturer så pass höga som +51 grader Celsius just nu, i väntan på monsunregnen som borde börja inom kort. För en gångs skull utlovas rikligare monsunregn än normalt, vilket skulle vara goda nyheter för Indien som i flera år har lidit av ovanligt klena monsuner med svår torka som följd.

Själv förbereder jag mig genom att gräva fram sprinklern från trädgårdsskjulet för att hålla gräsmattan och det ymnigt blommande äppelträdet vid liv. I fjol torkade den lovande äppelskörden bort nästan totalt under den heta torkan i början av juli, och då var sommaren inte ens särskilt het eller torr som helhet, Atlanten var aldrig blockerad på allvar och de ryska omegahögtrycken kom för det mesta av sig eller stannade i öster. Den här sommaren har däremot riktig potential till rejäl hetta och torka.

Min tippning för varmaste semestermånaden: juni och juli. Augusti kanske bjuder på lite mer svalkande skurar. Vilket jag personligen inte har någonting emot. Lite häftiga åskväder skulle sitta bra så fick man idka blixtfotografering också.

Vi som inte vågar vara lyckliga

Jag skulle vilja skriva någonting om svårigheten med att tillåta sig själv att vara lycklig. Men jag är rädd för att det skulle bli för personligt, mer personligt än jag är beredd att bjuda på. Även om jag är något av en emotionell exhibitionist ibland, känns det som.

Men man måste ju ta risker om man vill uppnå någonting, om det så är att lära känna sig själv bättre. Man lär sig förvånansvärt mycket om sig själv genom att sätta sig ned och skriva. Det är terapeutiskt, det ger en helt ny struktur och klarhet åt tankarna.

Så låt mig säga som så här: det är inte lätt att vara lycklig då man från den allra tidigaste barndomen har vandrat längs en strand där drivvedsstycken av lycka upphittade bland strandstenarna och tången kvickt kastas i brasan eller tillbaka ut i sjön. Självdestruktivitet gör inte livet lätt.

Vi kom simmande över urtidshavet, vi människor, över den mörka och farliga oceanen där de flesta drunknade på vägen men tillräckligt många lyckades ta sig upp på stranden till någon av de spridda öarna av trygghet och lycka. Tillräckligt många för att vårt släkte skulle ta sig vidare och befolka planeten.

(Om nån nu tycker att min metafor med havet som en symbol för faran och öar som trygghet och lycka är lätt cheesy, så låt mig påminna om att det är därifrån vi kom på riktigt. Vi är havsvarelser som kravlade upp på land. Vi har havet inom oss nu, det utgör 70% av oss, precis som havet utgör 70% av jordens yta. Samma salthalt också. Men av våra semestervanor att döma så längtar vi alltid tillbaka i smyg, även om vi vet att det är ett främmande och farligt element för oss. Numera.)

Anyway, jag skulle berätta nåntingom mig själv. Det är ju poängen med en blogg. Så vi uttrycker det så här: Det blir en konstig fruktsallad när man kombinerar gener som inte alls är kompatibla till att börja med.

Pappa var en duktig simmare när han ville. Men tyvärr ville han inte. Någonting som hände under hans uppväxt, antar jag, men han trivdes aldrig på lyckans och trygghetens strand värst länge. Så fort det började kännas för bra så kastade han sig tillbaka huvudstupa i de mörka, kokande bränningarna, oftast utan att se sig för efter uppstickande stenar. Ibland kastade han hela sin familj i först.

Mamma var och är en duktig simmare hon med, men hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på lyckans öar alltid då hon lyckats hitta en och ta sig upp på det torra. Utom då hon har blivit iknuffad som sagt, men hon har alltid lyckats ta sig (och mig) upp tillbaka och raskt fått igång en brasa där hon och jag har värmt oss och grillat korv. Mamma har, kort sagt, aldrig varit rädd för att vara lycklig. Så jag blev det i stället, för jag kunde helt enkelt inte begripa hur någon kunde vara så oberörd av stormen, mörkret och grynnorna som hela tiden hotade från alla håll. Det är inte naturligt att vara så där glad, lycka måste vara övergående, varför njuta av den när den ändå snart är borta och så simmar vi där i mörkret bland hajarna.

Ja, och så hade jag pappas exempel dessutom.

Om inget annat så var han åtminstone grundlig i sitt uppdrag att kasta lyckan i sjön alltid då han lyckades fiska upp den och tafatt stå en stund där på stranden med lyckan i sin hand och se på solnedgången. Innan ljuset på den västra horisonten hade falnat och dött så virvlade både gubben själv, metreven och bytet omkring i malströmmen där ute. Han var kort sagt fullständigt inkapabel till att vara lycklig, även om han var en intelligent, kapabel och charmerande man, då han ville vara det. Han kunde ha fått allt. Faktum är att han fick det. Men han tillät aldrig sig själv att behålla det tillräckligt länge. Följaktligen dog han en förtidig död, ensam och övergiven i främmande land. Antagligen exakt så som han föreställde sig att det skulle ta slut för hans del.

Min konstiga mix av pappas självdestruktiva DNA och mammas positiva överlevargener har gjort mig till en besynnerlig och ibland motstridig typ som förhåller sig misstänksamt till lycka och som tidvis tycker om att kasta mina fina, dyrbara saker i sjön bara för att det antagligen är rätt åt mig. Jag är också ständigt övertygad om att sann lycka egentligen är ouppnåeligt och omöjlig att äga och att det inte är nån idé att njuta av den då den uppenbarar sig för i morgon stormar det igen och vi är tillbaka i de kalla vågorna utan land i sikte.

Men samtidigt har jag mammas lyckogener som tittar skeptiskt på det här och får mig att stuva undan just exakt tillräckligt av allt det fina för man vet ju aldrig, och plantera äppelträd på stranden då jag lyckas ta mig i land, så där som det sägs att Martin Luther ska ha sagt, att “även om jag visste att världen går under i morgon så skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag”.

Men den avgörande skillnaden mellan pappa och mig är att han stirrade döden i vitögat utan att blinka, sade bara “kom igen då, vad väntar du på” medan jag helt nyligen blev påmind om min egen dödlighet och livets korthet, och blev skrämd till den grad att jag inte bara beslöt mig för att styra bort från grynnorna utan att tillåta mig själv att behålla lyckan som jag fiskar upp.

Jag är lycklig just nu, jag medger det öppet, och det i sig är en stor seger, för det är någonting som jag inte alltid ens skulle ha varit kapabel att erkänna för mig själv. Jag är fortfarande medveten om att lyckan kommer och lyckan går, det är en naturlag som vi inte kan förändra, det kommer stormar, istider, skeppsbrott och bermudatrianglar, men just nu har jag lyckan och jag tänker åtminstone inte kasta den i sjön självmant. Den här sommaren tänker jag sitta och hålla i den och polera den och dela den med familjen och det som händer när höststormarna sätter in är ett annat kapitel.

Det är ju i och för sig tragiskt att man ska behöva vänta tills man är 46 år och insjuknar svårt, med att inse att det gäller att ta vara på det här nu och bli lycklig medan man kan. Jag känner att jag kastade bort allt för många lyckliga år för att jag gick och inbillade mig att jag inte är värd sann lycka, eller så är lycka hur som helst någonting falskt som inte är värt att eftersträva. Jag hade så många chanser att uppnå stora saker, se världen, få nya vänner, uppleva spännande äventyr, skratta, springa, flyga, göra saker. Men alltför ofta sade jag nej för att det är så man gör när man är självdestruktiv. Trots att jag innerst inne hade velat.

Jag ville åka på klassresa till Kreta med gymnasiet, men stannade hemma. Jag ville åka på språkresa till Kanada men förnekade det. Jag ville gå och tala med de där söta tjejerna men lät bli. Jag ville ringa upp pappa och träffa honom och ha det där samtalet med honom men vägrade, och sedan gick tjugo år och en dag var han borta och nu får jag aldrig mer den chansen igen. Jag ville skriva en bok.

Eller så trodde jag på riktigt att jag inte kunde bli lycklig. Att jag inte var en bra människa. Att mobbarna i skolan hade rätt. Jag är fet, ful och motbjudande och förtjänar antagligen att vara eländig. Mitt självförtroende var riktigt kört ned i bottendyn, lågvattenmärket kom väl när jag var omkring tjugo.

Mitt första äktenskap var ett typiskt exempel på det här: jag, skilsmässobarnet med sår i själen, sökte upp ett annat lika sargat skilsmässobarn som likt mig trodde att misär var den enda äkta och bestående känslan. Vi drogs till det som vi kände igen i varandra trots att det var någonting som borde ha varnat oss för varandra. Sedan hade vi det olyckligt tillsammans för det var det enda vi kunde göra och det var så vi ville ha det. Trodde vi åtminstone. Ända tills vi inte klarade av att vara tillsammans längre. Lyckligtvis innan vi lyckades få barn tillsammans, trots att vi nog försökte. Stackars barn, om det hade blivit till.

Min andra och sista äktenskap är ett helt annat kapitel där jag räddades av att jag i en stund av aningslöshet, medan pappas självdestruktiva DNA tog kaffepaus, lät mig ledas till en stark och lycklig kvinna som inte bara stod med båda fötterna stadigt på stranden utan tillät mig att inse att det här är rätt.

Jag har hatat mig själv stundvis för att i mina cyniska, nattsvarta stunder se ned på henne för hennes obändiga tro på lyckan och det självklara i att man ska ta vara på allt det goda i livet, och för att jag till och med genom mitt trilskande har orsakat henne helt onödiga sorger och förminskad lycka. Men på det hela taget har jag lyckats bibehålla kursen som jag tog den där dagen för ganska exakt tio år sedan: det här är rätt och nu håller jag henne stadigt i handen trots att jag inte alltid kan tro fullt ut på att jag förtjänar den här lyckan.

Och jag har ju dessutom våra två söner nu. Det handlar inte bara om mig längre. Oavsett om jag vågar vara lycklig eller inte så måste de få vara det. Jag är säker på att min pappa tänkte lika om mig, men han kunde bara inte göra något åt saken när det kom till kritan. Han var för långt gången. Han hadr inte heller insett att han själv borde ha lärt sig vara lycklig för att kunna göra mig lycklig, eller lära mig att vara det. Det är åtminstone någonting som jag har insett beträffande mina egna söner.

Jag är fortfarande lite nymornad med den här känslan av lycka som jag hittade på min strand en vårmorgon i april. Den känns lite främmande, men samtidigt bekant, som en gammal kompis från dagis som man hade roligt med då för fyrtio år sedan men inte har haft kontakt med sedan dess tills man möter honom utanför Stockmann och inser genast vem det är.

Självdestruktiviteten och lusten att avsiktligt sumpa goda tillfällen, till den grad som jag har drivits av dem, inte nära på lika starkt som pappa men den har som sagt funnits där, det känns just nu som en motbjudande tanke. Insikten att jag inte kommer att leva för evigt, glimten av dödlighet som jag upplevde i och med min sjukdom, har fått mig att inse att livet bjuder på en begränsad uppsättning goda chanser och tillfällen, och jag kommer inte för all evinnerlighet att ha lyxen att kunna kasta dem i sjön även om det skulle ge mig en pervers kick. Jag måste tänka pragmatiskt nu. Jag är fyrtiosex, jag behöver ta vara på alla chanser jag får. När man är tjugo vet man inom sig att det alltid kommer flera. Inte nödvändigtvis så nu längre.

Så nu har jag sagt någonting om att vara lycklig. Det gäller bara att våga, för annars blir man det aldrig. Man måste också lära sig att gilla det. Alla trivs helt enkelt inte med det. Jag trodde länge att jag inte gjorde det. Men jag inser numera att jag gör det. Och för mig är det stort, någonting av det största som finns.

* * * * *

Fyrvaktare Matsson lyfte med möda den gamla oljelampan från ekans botten och hivade den med ett högljutt skrammel över relingen. Han följde den med blicken tills den hade försvunnit ur sikte i det klara, mörkgröna vattnet. ”Vad skulle det vara bra för”, tänkte han med en suck och satte sig ned på mittoften och fattade årorna. Solen närmade sig horisonten; om en timme skulle det vara mörkt.

Att kasta kökslampan i sjön, det måste vara författarens mest korkade infall hittills. Det var totalt irrationellt och fick Matsson att tänka att författaren antingen måste vara svårt deprimerad, full och galen eller alla tre på en gång. Hur som helst betydde det här att Matsson skulle tvingas genomlida en mörk vinter med kvällsvard i de snabbt sinande vaxljusens svaga sken. ”Det får bli till att ransoneras” sade han högt för sig själv medan hans årtag klöv den spegelblanka ytan.

Matssons blick vandrade längs horisonten vars perfekta cirkel bara bröts av fyrens steniga finger som pekade mot Zubelgenubi, som nyss hade tänts i zenit, först av aftonstjärnorna. Förr hade Marskären legat där borta i sydost, med ljusen från Lågnäsets trålarkaj glittrande på vågorna om kvällarna. Längre bort i söder hade fastlandet gått att skymta från fyrens lykthus på klara höstmorgnar.

Vad som hände hade Matsson inte en aning om. En grå och blåsig kväll i slutet av september för åtta år sedan hade han gått upp i fyrhuset för att tända lyktan, och hur han än hade kisat med ögonen så hade han inte fått syn på vare sig Marskären eller Lågnäsets fiskehamn. Den natten bröt en nordvästlig storm ut, den rasade i tre dagar och slet taket av en av strandbodarna. Matsson hade nästan hunnit glömma de saknade Marskären då solen gick upp över ett spegelblankt Nordhav och bekräftade hans tidigare observation: Marskären var försvunna. 

Matsson svingade sig över relingen, vadade i land och drog ekan upp på sin kälke. Den rostiga gamla vinschen gnisslade i protest när han drog ekan upp för klipphällen, utom räckhåll för bränningarna. Medan han vandrade längs med stigen upp mot fyren fingrade han tankspritt på sin haka och kinderna som täcktes av ett rejält helskägg. Ännu ett mysterium. Matsson kunde svära på att han ännu kvällen innan hade haft på sin höjd en tre dagars skäggstubb. Ännu en av författarens nycker. Liksom tatueringen som han hade haft på sin vänstra överarm; ett ankare och Acherons fem stjärnor, fyrvaktarskråets traditionella symbol. Den var borta.