Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur

Scen 6

Pappa: Se här, grabben min! Vet du vad det här är? Det är det nyaste nya. En digitalklocka! Du trycker på knappen här så lyser siffrorna upp. Ser du! Den är din, jag köpte den från London. Den finns inte ens i butiken här ännu.

Johan: Tack pappa!

Mamma: Rainer? När kom du hem? Jag hörde inte…

Pappa: Hinner inte snacka nu, taxin väntar. Åker till Köpenhamn ännu i kväll. Möte på huvudkontoret, alla de nordiska distriktscheferna –

Mamma: Skit heller har du något möte! Jag ringde din sekreterare, hon trodde att jag ska åka med, du har ett rum bokat för Rainer Nykvist med fru! När tänkte du berätta att “‘vi” är på väg? Hinner jag packa ännu?

Pappa: Gunilla, nu ska du lyssna. Det här är, jag är på väg till – du får inte tolka allting som att –

Mamma: Nej, DU ska lyssna. Gå ut genom den där dörren och du kommer aldrig tillbaka!

(Ljud av kärl som krossas och möbler som välts)

Johan: Såja, Nalle. Gråt inte! Titta vad jag fick av pappa! En didigalklocka. Sidu så fina, lysande siffror! Nej Nalle, gråt inte nu, du behöver inte vara rädd, jag är här med dej!


Scen 15

Pappa: Jaha hör du Juppe, det är till att ha konfirmerat sig, ser jag. Bra, bra! Det är ett viktigt steg i varje mans liv ser du.

Johan: Men jag tror nog inte ens på Gud –

Pappa: Se här, det är klart att så ihärdigt pluggande av katekesen ska belönas! Här ska du få, titta, det är en Cititzen Ana-digi! Här är både vanliga visare OCH digital klocka med tidtagning, timsignal, nedräkning, du trycker på knappen här och –

Johan: Men mopeden då? Jag sade ju att jag önskar en moped!

Pappa: Nåja allesammans! Ska vi höja en skål för min son på hans konfirmationsdag! Gunilla, kom du nu hit också, lägg ifrån dig det där. Johan, ta det här du, det är Pommac. (Viskande:) Jag har en flaska av den bättre varan åt dig i bilen, vi tar det senare! Men vad sägs om klockan? Ana-digi, sidu! Köpte den i Frankfurt, den modellen finns inte ens i Finland ännu!

Johan: Ja men mopeden då?


Scen 24:

Flickvännen: Du minns väl Juppe sen att betala in din andel av hyran i dag?

Johan: Ja, alltså det där – har du så mycket på kontot att du kan fixa den här månaden? Jag kan fast betala nästa månad sedan och –

Flickvännen: Nämen vafan Juppe! Du har… alltså jag har inte, alltså vad har du nu köpt? Du fick ju studiestödet förra veckan!

Johan: Jo nå sidu jag hittade en sådan här sjukt häftig Casio G-shock. Kolla! (Kastar klockan i väggen, den studsar och faller på golvet med ett plastigt klonk.)

Flickvännen: Är du inte klok? Du har alltså köpt en lyxklocka som du sen har sönder direkt? Alltså satan ändå, Juppe!

Johan: Nej nej, den här tål hur mycket stryk som helst ser du. 40 G minst! De har kört över en sån här med en brandbil och den var som att “hah! Var det allt ni hade?” USA:s Navy Seals använder de här.

Flickvännen: Jaha, och du ska ut och befria Kuwait då?

Johan: Nå nä, men jag tänkte kanske börja med rock climbing. Här är kompass också i den här! Ska vi fara till Noux nåt veckoslut? Inte nästa, jag lovade fara och testa Kaspers nya Nintendo, men kanske –

Flickvännen: Juppe! Hyran! Du får flytta till Kasper och bunkka på hans soffa om du inte fixar pengarna till hyran senast på fredag.

Johan: Ja men…


Scen 44

Robert (6 år): Pappa, kommer du och bygga Lego med mej?

Johan: Bygga med – ja, jo, alltså, det där… kom hej Roope hit och titta vad pappa köpte! En smartklocka! Den pratar med min mobiltelefon ser du, när pappas kompisar skriver någonting på Facebook, eller alltså kommenterar pappas inlägg, så syns det här på klockan. Jag behöver inte ens plocka upp telefonen för att se vad de skriver.

Robert: Men den här Ninjago-Legon är jättesvår. Man ska egentligen vara åtta för att bygga den men Niklas pappa brukar hjälpa honom och de har redan byggt hela Spinjitzutemplet och vet du pappa –

Johan: Kolla hej, jag kan trycka på den här knappen och så säger jag bara Hej Siri! Vad är Lego Spinjitzu? …Jaha, nä, tydligen hörde den “Mitsubishi”. Men vet du, jag kan styra musikspelaren också med den här. Vill du lyssna? Jag kan sätta nån Muminlåt på Spotify.

Robert: Äh pappa. Mumin är för småbarn. Har du Gangnam Style där? Eller Robin? Boom-kah?

Johan: Aj jo, den här har en sådan här urtavla med Musse Pigg som visar tiden med sina händer! Det är en digital version av den där gamla Musse Pigg-klockan som fanns när famo var liten.

Robert: (Försvinner till sitt rum)

Johan: Jaha, okej, gå du och bygg Lego, jag kommer och titta lite senare. Åhå sidu, här är ett mini-planetarium också med Jupiters månars postitioner i realtid!


Scen 53

Hasse (gammal skolkompis): Nä sidu Juppe satan! Länge sen sist! Hur far det?

Johan: Nå men Hasse moj! Ja vet du, det är nu som det är. Vi skilde ju oss med Annika i fjol.

Hasse: Aj fan, det visste jag inte. Vad – jag menar, hur går det nu då? För dej alltså. Allt okej? Bor du i Hertonäs ännu?

Johan: Jo, fast jag flyttade till en hyrestrea. Havsutsikt. Duger bra och barnen har sitt eget rum då de är hos mig.

Hasse: Okej, okej… Ja nå men hoppas att allt går okej för er. Jag menar, du har väl jobbet kvar? Har du bråttom förresten, jag ser att du tittar på klockan?

Johan: Jo nä, jag köpte alltså den här i dag. Det är en Omega. Helt mekanisk och analogisk, ingen elström involverad och absolut inga smartfunktioner. Jag insåg att jag måste komma bort från det där jäkla teknoberoendet, alla notifikationerna och blipparna på handleden hela tiden, de drev ju en till vansinne. Det är tillbaka till basics nu ser du. En klocka ska vara en klocka och ingenting annat om man frågar mig.

Hasse: Ja nå, då behöver jag inte fråga dig om jobbet, det har du tydligen kvar om du köper Omegaklockor sådär bara.

Johan: Ja, alltså jag har min egen firma. Jag skriver kod för industrirobotar i Danmark och Tyskland. Har en kund på gång i Luxemburg också, det kan bli stort.

Hasse: Just så, nå men hälsa Annika – äh, sorry hör du. Gammal vana.

Johan: (Tittar på klockan)


Scen 84

Johan: Ursäkta, skulle ni kunna gå till urmakaren med mitt armbandsur? Den saktar sig så förskräckligt. Den skulle säkert behöva lite service.

Vårdaren: Nej hör ni herr Nykvist! Den där klockan är det absolut inget fel på, ni minns kanske att jag hade en av killarna på avdelning 2C att föra över den till er urmakare förra månaden och de sade att den går helt normalt. En sådan där dyr och fin sak, varför skulle den inte gå som den ska? Den tickar säkert på långt efter att vi båda är borta!

Johan: Har min son ringt? Han skulle komma upp från Paris nu till veckoslutet? Och Johanna, min dotter sade också att hon skulle titta in. Det är min födelsedag på söndag.

Vårdaren: Nej hör ni, er födelsedag var för tre månader sedan. Era barn har jag inte hört någonting från, men de är ju båda väldigt upptagna yrkesmänniskor vet jag!

Johan: Nej nej, Robert kommer åtminstone, det lovade han. Han var ledsen för att han inte kom till jul, det var något extrainsatt styrelsemöte, men nu på söndag skulle han flyga upp, han fick biljetter trots fotbolls-VM och allt, alla flygen från Paris är helt fulla. Men han har kontakter, sidu, min Robert.

Vårdaren: Nu misstar sig nog herr Nykvist! Fotbolls-VM i Paris var för två år sedan. Och jobbar inte er son i Shanghai numera?

Johan: Tror du att du kunde gå till urmakaren med mitt armbandsur. Den saktar sig så förskräckligt. Jag har en bekant urmakare på Centralgatan. Jag kan ge pengar, se här någonstans borde jag ha min plånbok…


Scen 98

Juristen: Välkomna, slå er ned! Får det vara en cappuccino? Siri, tre cappuccino tack! Jo alltså, tack för att ni kunde komma. Ert fars testamente –

Robert: Kan vi ta det här ganska kvickt, jag har en Suborbital-skyttel som jag inte får missa. Vad ärver vi från farsan?

Johanna: Robert, ta det lugnt nu! Andas lite, du har nyss kommit till landet! Är allt okej?

Robert: Nå nä ser du, inte riktigt. En enorm deal gick i stöpet, och jag behöver casha in alla tillgängliga tillgångar typ i förrgår, så farsan trillade av pinn riktigt lägligt om vi säger så.

Johanna: Nå hör du, jag vet att ni inte var värst nära med farsan, alltså inte var jag heller på det viset, och nog medger jag att jag också skulle behöva lite cash just nu, du vet, jag borde lösa in ateljén från Sergio och konstmarknaden står helt stilla nu så – ja, men ska vi ändå komma överens om att tala lite mer respektfyllt om pappa. Han var ändå vår far, det kommer du inte ifrån.

Robert: Nå vi säger väl så då. Fast inte såg jag dig heller på Hangouten från begravningen. Säg nu då, herr Procopé, vad hade pappa under strecket när han drog sin sista suck?

Johanna: Robert! Och jag tittade faktiskt på den efteråt!

Juristen: Tja, hur som helst, er far var ju som ni vet en rätt så framgångsrik företagare. Han skänkte ju bort det mesta av sina tillgångar för flera år sedan, men –

Johanna och Robert: Va???

Juristen: Aj, alltså det trodde jag ni visste. Men ni borde nog inte gå lottlösa från det här. Här är ett par tusen i kontanter och –

Johanna och Robert: ETT PAR TUSEN!!!???

Juristen: Sakta i backarna! Ser ni, er far var tydligen väldigt förtjust i kvalitets-armbandsur. Han lät för cirka tjugo år sedan tillverka ett handgjort special-armbandsur, en kronometer, hos urmakarmästaren Voutilainen i Schweiz. Helt one-off, totalt unik. Den ursprungliga Voutilainens barnbarn, tror jag. Hur som helst, den tog nästan två år att tillverka, guld naturligtvis –

Johanna och Robert: Guld!

Juristen: Jo, vitt guld, men materialet är en sidosak, ser ni. Den här pjäsen… ja, alltså, det exakta värdet behöver ännu fastställas hos en expert. Men de sålde en som inte ens var lika fin på Sotheby’s i fjol för… låt se nu, nästan två miljoner pund.

Johanna och Robert: Två mil –…

Robert: Var är den? Har de den i kassaskåpet på hemmet? Jag ringer dit nu.

Juristen: Nej, det är begravningsbyrån som har den. Vi kan gå dit senare i dag, de har papper som ni behöver underteckna och –

Robert: Hallå? Hertells begravningsbyrå? Ni skötte min fars begravning. Johan Nykvist. Hans klocka. Har ni den?

Johanna: Sätt på speaker, Robert!

Telefonen: Johan Nykvists klocka… hurdan var den? Kan ni beskriva den? Jag ser den inte här i hans fack. Månntro Jaana vet vart… Vänta lite, jag ska gå och fråga min kollega, hon hade hand om de praktiska ärendena för er far. Ett ögonblick bara…

Johanna och Robert: Mmmmmgggnnnn!!….

Telefonen: Jo alltså, det var fråga om en klocka. Min kollega sade att er far hade varit väldigt fäst vid sitt armbandsur, den var tydligen hans ögonsten, han talade om den hela tiden, så hans sköterska hade tänkt att det var en fin gest att låta honom få ta den med sig i kistan. Så tyvärr är den kremerad tillsammans med er far, är jag rädd.

(Ljud av en kopp som faller till golvet och går i kras)

Jag förstår att den säkert hade ett sentimentalt värde för er, men här finns några andra av hans ägodelar som ni gärna får komma och hämta, bland annat inramade fotografier av er och er syster, och… Hallå? Är ni där ännu?

Hallå?


Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

När man behöver ett mer upprörande ord för ”upprörande”

Engelskan har ett bra ord för det här. ”Outrageous”. Det är nästan så att det borde skrivas med ett fast utropstecken på slutet. Det är i mitt tycke avsevärt mycket mer beskrivande och fullt av upprördhet än svenskans ”upprörande”.

Men engelskan har ju samma problem, fast på en nivå ovanför oss. Speciellt sedan Trump har ”outrageous” i anglosfären börjat kännas som ett alldeles för mesigt ord.

Man kan ju alltid lösa problemet temporärt genom att lägga ett fucking framför outrageous, men tvåordslösningar är sällan lika eleganta som ett enda kraftfullt ord.

Problemet går dessvärre mycket längre än ord. Det har ytterst att göra med att vi håller på att bli immuna för outrage. Återigen, Donald Trumps fel.

Och han gör ju det medvetet. Han må vara dum som en stövel annars, men det här är hans stora snilleblixt. Chocka folk så till den grad med outrage att de slutar reagera på de där mindre grejerna, de som förr skulle ha tvingat någon att avgå. Inte så nu längre.

Nu kommer politikerna i USA nästan bokstavligen undan med mord, för mord har degraderats på listan över saker som är outrageous. Det upprör helt enkelt inte folk på samma sätt som förr.

Vladimir Putin, som den player som han är, drar ju naturligtvis nytta av det här. Helt nyligen läckte Rysslands nya påstådda super-domedagsvapen ut i offentligheten.

För något årtionde sedan skulle det här ha fått folk att marschera med NO NUKES-plakat på gatorna i världens tio största städer och fredsrörelsen skulle ha vuxit så det knakade.

Inte nu längre.

Låt oss se, vad är det alltså som de påstås ha byggt? Jo, det är en obemannad mini-ubåt, kodnamn Kanyon, med en räckvidd på 10 000 kilometer, topphastighet 56 knop. Och den bär på en kärnladdning. En termonukleär koboltbomb. En vätebomb.

Men det är inte vilken vätebomb som helst som Kanyon-torpeden ska vara kapabel att leverera. Den här bad boy-bomben är på 100 megaton.

Det är dubbelt starkare än den hittills största atombomb som någonsin har detonerats, Sovjetunionens Tsar Bomba som sprängdes på Novaja Zemlja i Ishavet 1961.

Explosionen var så stark att chockvågen slog in fönsterrutor borta i Lappland, mer än 1000 kilometer från svampmolnet (som bara det var 40 kilometer i genomskärning). Smällen från explosionen gick tre varv runt jorden innan den klingade ut.

Den här nya saken är alltså dubbelt större.

Dubbelt.

Tsar Bomba skulle också ursprungligen vara 100 megaton i stället för 50, men ingen vågade detonera den med full kraft. Men så var den inte heller avsedd att fungera som ett vapen i en riktig konflikt, för Krustjov och alla andra höga höns i Kreml fattade att en så kraftfull pjäs fullständigt saknar konkreta tillämpningar.

Den är som en meter lång manslem. Ser häftig ut men, tja, du kan helt enkelt inte göra någonting med den. Inte ens för dig själv, för den är längre än dina armar.

Men ingen har berättat det här för Putin. Och stämmer gamla tecken in så har mannen inte beställt en, utan ett tjog av dem. Minst. Och det är bara för Krims bruk. Resten av flottbaserna får sina senare.

Men vänta, det blir värre! Kanyon är inte avsedd att detonera i luftrummet ovanför Chicago och ge alla en snabb, nådig död. Nej då. Den fungerar så att den kryper upp till fiendens kust, lägger sig på havsbottnen utanför, säg nu New York…

… och detonerar. MEGABANG! Varpå följer att explosionen skapar en 500 meter hög tsunami, en radioaktiv tsunami, en halv kilometer hög, som rullar in och sveper bort allting på en timmes bilfärd från kusten.

Nämnde jag att tsunamins vatten är radioaktivt som självaste salte Satan, mättat med kobolt-60 som det är.

Poängen med det här är att Putin inte behöver oroa sig för om hans interkontinentala ballistiska missiler ska slinka igenom USA:s missilförsvar eller inte. Det behövs inte när man kan kasta upp halva Atlanten på Manhattan. I radioaktiv form.

På riktigt, vem kommer på de här grejerna? Hur utsökt vrickad och überdemoniskt ondskefull ska man vara för att brainstorma fram en sådan här sak?

”Hur gick din dag på jobbet, älskling?”

”Bara bra! Vi blev klara med ännu en Kanyon. Den här kommer att spola hela Lissabon halvvägs till Paris!”

”Å vad fint! Hämtar du ett paket blöjor och ett par liter mjölk från kiosken när du går ut med hunden?”

”Visst!”

Outrageous!