Jultomten: Den Globala Ateistiska Komplotten

Veckan inleddes med en stor fet moralpanik när ett predikobiträde i Maxmo lät barnen i publiken förstå att jultomten inte existerar och att det vore bättre att fira Jesu födelse i stället.

Samma biträde menade att barnen inte ska förvänta sig på tok för många paket, med landets ekonomi i det skick som den är och med föräldrarna sannolikt åtminstone halvvägs nere i blandmissbruksträsket och vem vet vad.

Jag borde ju nu som förhärdad fritänkare jubla och tycka att helt rätt, sickna sagor om tomtar och troll är ju direkt förkastliga, ju fortare barnen ramlar ned från det fantasiträdet desto bättre. Också om det nu råkar ske med huvudet före, liksom.

Men nu är det uttryckligen fritänkaren i mig som blev besviken och sur för en stund. Moralpanik är trots allt att ta i en aning.

Jag menar, varför förstöra en av de bästa metoderna som vi, den Globala Ateistiska Konspirationen (GAK) har kommit på för att sprida skepticism och kritiskt tänkande? Vem behöver Dawkins när vi har Sata… jag menar Santa Claus.

Trots allt så var det ingen mindre än jultomten som föste mig in på gudlöshetens bana. Jag växte upp i en familj där kristendomen var, om nu inte dominerande så i alla fall stod den ständigt på lur bakom hörnet med troende äldre släktingar som påminde oss barn om vikten av att kunna sin katekes.

Min mormors mor, en snäll gammal tant som bodde i övre våningen hos mormor och morfar på andra sidan gården från oss, ville till exempel att jag skulle bli präst då jag blev stor. Jag var kanske fem eller sex då hon lärde mig om Satans garn och vikten av att inte låta sig insnärjas i det. Jag trodde länge att Mörkrets furste tyckte om att virka pannlappar och sticka yllesockor.

Mitt liv kunde lätt ha blivit väldigt annorlunda om det inte hade varit för, just det, jultomten. (= Julgubben / julbocken / julbisin, vad ni vill.) Jag skulle måhända ha blivit ett lätt byte för de Jehovas vittnen som utan att mamma visste om det våldgästade vårt hem när jag var ensam hemma efter skolan på eftermiddagarna då jag var i åtta-nioårsåldern. Men det blev jag inte, och jag tackar tomten för det!

Ser ni, när man blir lärd att tro på någonting i stil med tomten, en rätt harmlös skröna som föräldrar slår i sina barn för att få dem att äta sina grönsaker och låta bli att slå sina småsyskon, och när man sedan genom att lägga ihop två och två upptäcker sanningen, då är man ganska nöjd med sig själv efteråt, även om det kanske svider lite först. Det är något av ett tidigt mognadsprov, en nyttig lektion i att tänka själv. Det stärker självförtroendet mer än de flesta föräldrar kanske anar.

Jag minns tydligt hur upptäckten att tomten inte existerade på riktigt ledde mig vidare till att tänka saker som att “ja men om mamma lurades om tomten så kanske det där som gammelmormor säger om Jesus inte heller är riktigt sant.” Och kanske allt som pappa säger inte heller håller måttet. Kanske självaste Kekkonen inte är Trollkarlen från Oz, utan en skröplig gammal gubbe. Och så vidare.

Sedan den dagen då jag upptäckte att tomten inte existerade på riktigt så har jag aldrig upphört att ifrågasätta saker (utom det där som jag känner för mina barn och min hustru förstås). Och jag vet inte hur ni tänker, men den vaccination mot vidskepligt tänkande som den temporära tron på tomten innebar, den kan jag personligen aldrig vara tillräckligt tacksam för.

Tack mamma, pappa, mormor, morfar och alla andra för att ni lurades lite. Varken för mycket eller för lite, utan precis lämpligt mycket.

Dessutom, det var roligt så länge det varade. Jag skulle inte byta ut de där dagarna av magisk förväntan, härligt nervpirr och spanande efter tomtefotspår i snön utanför fönstret, för allt guld i det himmelska Jerusalems trottoarer.

Finlands flagga är svart och vit

Hösten2015-82

Otto är lite speciell, men vi gillar honom ändå. Sina familjemedlemmar och dem han känner och litar på älskar Otto av hela sitt hjärta, han skulle antagligen utan minsta tvivel offra sitt liv för dem om så krävdes.

Däremot, dem som Otto inte gillar eller litar på – i princip alla som han inte har träffat förut – är han misstänksam och avvisande mot, rentav hotfull, slagsmål är inte uteslutet. Det vill säga om Otto inte besluter sig för att personen i fråga är större och starkare än han, för då springer han vanligtvis undan med svansen mellan benen, vilket sker så gott som alltid.

Men Otto har en giltig ursäkt, han är nämligen en Shetlands fårhund. En valp dessutom, han flyttade in hos oss i somras. Han har med andra ord en ursäkt för sitt djuriska, absoluta och svartvita sätt att se på världen. Hans hjärna är stor som en valnöt ungefär.

Samma går inte att säga om dem som just nu anger tonen för samhällsdebatten, nättrollen, some-skrikhalsarna och politikerna som går i deras koppel.

De här människorna är försedda med de mest framstående hjärnorna någonsin i hela planetens historia, av samma modell som Albert Einstein och Jean Sibelius hade. Även om man verkligen inte skulle tro det. De är inte hundar, de har rimligtvis ingen ursäkt för att de fullständigt saknar förmågan att se andra färger än svart och vitt. (Hundar ser åtminstone vissa färger och de är mästare på att urskilja gråtoner.)

Med tanke på att den här trenden, den så gott som totala frånvaron av nyanser i politiken, har varit rådande under en längre tid så är det knappast förvånande att politikerna som vi envisas med att rösta in jämnt och ständigt tenderar att representera just den svartvita skolans kompromisslösa filosofi.

Vi har också förr haft folk vid maktens roder med lite av den här sortens synsätt, men vår nuvarande statsminister Juha Sipilä är “my way or the highway”-tänkandet förkroppsligad. Nu eller aldrig. Ota tai jätä. Allt eller ingenting. Med oss eller mot oss.

Utrikesminister Timo Soini behöver egentligen inte ens nämnas i sammanhanget. Hela det här kompromisslösa, svartvita, himmel-eller-helvete-stuket är hans påfund i det här landet. Det är inget sammanträffande att den gamla, beprövade finska kompromisspolitiken gick i graven i samband med att Soini seglade upp som en maktfaktor på den finländska politiska scenen.

Men rätt ska vara rätt – Soini skapade inte den svartvita politiska kulturen, han bara återinförde den i Finland. Soini är bara ett av symtomen i den globala sanslöshetspandemin. Men när han en gång slog igenom så hade de övriga politiska spelarna inget annat val än att anpassa sig till hans regler. Åtminstone de som fortfarande ville spela i toppligan.

Och arbetsmarknadsparterna vill ju inte visa att de är sämre än politikerna i det här avseendet. Så sent som i dag bjöd vi adjöss till en av Finlands få återstående verkliga konkurrensfördelar: de centraliserade arbetsmarknadsavtalen.

Allt det här är inte bara oroväckande, det här är en pågående, fullfjädrad katastrof vars konsekvenser vi ännu inte till fullo har insett vidden av. Det här är samma sorts vansinnespolitik som ledde världen fram till första världskriget, som i sin tur ledde till det andra världskriget och vidare till det kalla kriget.

Den nuvarande totala polariseringen av politiken, från kommunal nivå ända upp till FN:s säkerhetsråd, är en snabbt eskalerande åskladdning som förr eller senare kommer att hitta en väg från molnet ned till marken och ladda ur sig, och sedan kommer ingen att ha roligt längre, så att säga. Parallellerna med den tilltagande polariseringen, masshysterin och rabiata nationalismen som rådde i Europa under under åren som ledde fram till 1914 är så uppenbara och chockerande att det är förbluffande att så få verkar inse varifrån vinden blåser.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag anar i värsta fall ett nytt finländskt inbördeskrig vid horisonten. Trots allt, varför inte? Vi inbillar oss kanske att sådant inte kan hända oss nu längre, nästan hundra år efter det förra, men om historien har lärt oss någonting så är det att saker brukar hända just då när folk har invaggats i tron att det inte kan hända längre.

Naturligtvis kommer det inte att följa samma schema som förra gången. Mycket har förändrats på hundra år, men skrämmande mycket – kanske just de där avgörande, fatala faktorerna – är exakt de samma den här gången.

Inbördeskriget 1918 var ett sällsynt rått, brutalt och blodigt sådant, till och med mätt enligt europeiskt mått. Vinter- och fortsättningskriget bjöd på en urladdning från samma åskmoln. Men blixten riktades den här gången mot en yttre fiende, som sin nominella seger till trots fortfarande lär undra vad i helvete det egentligen var som träffade dem den där gången.

(I verkligheten fanns det naturligtvis bara förlorare även i den konflikten.)

Dessvärre tror jag att samma sorts spänning som i Europa anno 1914 och 1918 nu håller på att ladda upp sig och trevar hungrigt efter en hög punkt i terrängen att slå ned i. Och som sagt, våra politiker gör sitt yttersta för att öka på spänningen och uppdelningen i, inte rött och vitt som förra gången, utan i svart och vitt. Finlands nya färger.

Inte så att den ena sidan kommer att bära svarta armbindlar och den andra vita; det hela kommer sannolikt att vara väldigt förvirrande och svårt att greppa. Tiden för traditionella krig med skyttegravar och klart uppdragna frontlinjer är förbi.

Som Leonard Cohen sjunger:

Things are going to slide, slide in all directions
Won’t be nothing
Nothing you can measure anymore

Det kommer att vara väldigt förvirrande och ofta väldigt lokalt, men det kommer att vara ett fullskaligt krig hur som helst. Många kommer att blöda och många kommer att dö. Om den moderna historien har lärt oss någonting så är det att inbördeskrig tenderar att bli globala affärer numera. Vi är så många på den här planeten att konflikter sprider sig som aldrig förr, som skogsbränderna i Kaliforniens uttorkade terräng.

Hade någon för hundra år sedan låtit förstå att det kommer en tid då lokala konflikter i Syrien, Irak och Afghanistan leder till att flyktingarna från dessa drabbningar plötsligt börjar dyka upp i Lappland i stora skaror så hade väl de flesta skrattat skitigt åt den här personen. Eller åtminstone frågat något i stil med “vad är Afghanistan?”

Men som sagt, det finns inget sådant som lokala konflikter längre. Inbördeskrigen har blivit globala.

Punkten som leder ned blixten från molnet kommer kanske inte ens att ligga i Finland längre. Den kanske låg i Paris, vad vet jag? Eller i World Trade Centers tvillingtorn. Som sagt, den högsta punkten i terrängen. Ironiskt att det ändå alltid är de som befinner sig lägst nere bland gräsrötterna som får lida mest.

Nu kan det ju förstås hända att jag är helt ute och cyklar med mitt resonemang, men i enlighet med tidsandan så vägrar jag att medge det och vill inte höra några som helst motargument.

 

MÅTTFULLHET, FÖR HELVETE!!!1!

Sommaren2015-0001-95

Tänk om vanligt, någorlunda sansat folk med relativt moderata, balanserade åsikter uttryckte sig på samma sätt som nättrollen och hatarna i kommentarsspalterna.

De där som normalt inte ens orkar engagera sig för de undviker helst konfrontation, de där som inte tycker om när folk skriker och beter sig som dårar. De där som sannolikt utgör den tysta majoriteten av alla människor vi möter på gatan.

Skulle världen bli bättre eller sämre om Marcus Måttfull också brände propparna jämt och ständigt och började härja och svära i CAPS LOCK på sociala medier?

Eller tänk om vi medeltyckare skulle grunda ett eget parti! Extra Medium-partiet (EMP). Dess partiprogram kunde kanske se ut så här.

Inom EMP tror vi fullt och fast på att:

  • Anhängare av religioner är som regel hyfsat folk, och de SKA TAMMETUSAN FÅ UTÖVA SIN RELIGION I FRED så länge som de i sin tur låter folk som inte tror som de vara i fred och framför allt SKITER I ATT BOMBA OCH SKJUTA IHJÄL OSKYLDIGT FOLK SOM BARA VILL CHILLA OCH HA LITE KUL EN FREDAGSKVÄLL!
  • Det är som sagt bara en liten minoritet av religionsutövarna som jävlas med folk och dem, liksom andra grova brottslingar, bör samhället se till att bestraffa enligt en RIKTIGT JÄVLA LÄMPLIG LAGPARAGRAF!!!1!!
  • Det borde inte ha undgått någon vid det här laget att din FUCKING HUDFÄRG har exakt noll att göra med hurdan du är som person! Det ENDA som avgör någonting är huruvida din hjärnsubstans är grå eller GUL! Och ett PISSHUVUD kan du för övrigt vara vilken din hudfärg, språk och etniska tillhörighet än är! Men du kan också vara HUR FÖRBANNAT TREVLIG SOM HELST!!½ IT’S UP TO YOU!!!
  • Vi kan inte ta hit “varenda en invandrare och flykting i hela världen”, VI SNACKAR OM HUNDRATALS MILJONER MÄNNISKOR och det är en praktisk omöjlighet, varför i BELSEBUBS OCH ALLA HANS SMÅDJÄVLARS NAMN SKULLE VI ENS BEHÖVA GÖRA DET? Men vi ska TAMMEGOMORRON inte smita från vår del av ansvaret; vi ska glatt ta emot vår beskärda andel av flyktingarna för det är tammefan RÄTT; en dag kan det vara VI, FÖR HELVETE!!! Och vi ska se möjligheter i situationen i stället för bara jävla RISKER!
  • Folk som tillhör sexuella minoriteter ska TAMMESATAN FÅ ÄLSKA VEM DE VILL OCH GIFTA SIG OCH SKAFFA BARN SOM ALLA ANDRA UTAN ATT NÅGON LÄGGER SIG I SAKER SOM DE INTE ANGÅR DEM!!! men:
  • Den sexuella majoritetens representanter ska också, om de uppriktigt är av den här åsikten, få anse att nio av tio ESC-låtar är VANSINNESMUSIK FRÅN HELVETET SOM FÅR EN ATT LÄNGTA EFTER DET SMÄKTANDE VISSLANDET FRÅN EN TANDLÄKARBORR!!!!1!!!!1
  • Kvinnor och män är lika värda och ska FÖR BÖVELEN FÅ LIKA BETALT för samma jobb, men om jag vill mecka med bilen i garaget tillsammans med mina söner och kapa random saker med min förbannade CIRKELSÅG medan jag pruttar och LYSSNAR PÅ HÅRDROCK samtidigt som min fru av EGEN FRI VILJA hellre hänger upp jävla GARDINER I KÖKET, då ska vi vara fullständigt fria att göra så utan några som helst sura anmärkningar från någon självutnämnd genuspolis. Den dag hon hellre vill byta däck ska hon FÖR FAN FÅ GÖRA DET!!!§!½!!!
  • Den globala uppvärmingen är ett jävla FAKTUM och om vi inte vill PISSA BORT VÅRA BARNS LIV OCH FRAMTID så ska vi tammetusan kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken NU! KLOCKAN ÄR FEM FÖRE FUCKING ARMAGEDDON, HUR SATANS SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA DET!!!???
  • Det här betyder dock inte att vi alla från och med nu måste leva uteslutande på jävla SOJAMILKSHAKE GJORD PÅ ALFALFAGRODDAR OCH SOLROSFRÖN och klä oss i återvunna POTATISSÄCKAR och huttra i våra ouppvärmda, fuktiga hus medan vi kokar organiskt krikonte på vår tarmgasdrivna Trangia och läser politiskt korrekta nyöversättningar av Tintin i det dunkla ljuset från de RÄTTVISEMÄRKTA RÖKELSESTICKORNAS GLÖD!!!1!
  • Det finns för TUSAN led-lampor som nästan inte förbrukar NÅGON SATANS ENERGI ALLS och man behöver FÖR HELVETE INTE KÖPA EN FYRHJULSDRIVEN LÅTSAS-TERRÄNGBIL MED TURBOLADDAD V8-MOTOR OM GRUSVÄGEN PÅ ORSLANDET I BARÖSUND ÄR DET NÄRMASTE MAN NÅGONSIN HAR KOMMIT TILL FUCKING OFF ROAD!
  • Forskarna skulle ha en betydligt bättre chans att fixa saker och ting om man lät dem JOBBA I FRED OCH RO och inte ströp deras jävla FINANSIERING!!! LÅT FÖR SATAN ÅTMINSTONE BLI ATT DÖDSHOTA DEM! HELVETES SATANS HELVETE!
  • Vind- och solkraft är inte trädkramarnas fånerier utan seriösa energikällor som ger tyska och kinesiska ingenjörer ståfräs vid blotta tanken på dem. Solen är fanimej ingen tramsig liten kosmisk lägereld SOM VI SITTER RUNT OCH SJUNGER ULTRA BRA, utan en hypergigantisk jävla VÄTEBOMB I RYMDEN STOR SOM EN MILJON JORDKLOT, SOM HAR EXPLODERAT I 4,5 JÄVLA MILJARDER ÅR! DET BLIR LIKSOM INTE MERA HARDCORE ÄN SOLEN! Att vi ännu orkar pynja med torv och fissionsenergi tyder på att vi HAR FEL I HUVET OCH BEHÖVER OMHÄNDERTAS!
  • Det är helt okej att påstå vad som helst om vacciner, horoskop, akupunktur, burmesisk tantra-onani och mobilstrålning så länge man minns att EXTRAORDINÄRA PÅSTÅENDEN KRÄVER EXTRAORDINÄRA BEVIS OCH ATT BEVISBÖRDAN FÖR HELVETE ALLTID LIGGER PÅ DEN SOM KOMMER MED PÅSTÅENDET! Men man kan alltså tro på dessa saker och ändå VARA HUR JÄVLA HYGGLIG OCH TREVLIG SOM HELST!!!!!
  • En riktigt bra krigsfilm med häftiga explosioner kan vara hur underhållande som helst, men riktiga krig är alltid ett JÄVLA HELVETE fullt av vansinne, tarmstumpar och lidande; krig är lätta att starta men supersvåra att få slut på och den som förhärligar krig ska bara söka omedelbar hjälp och hålla sig till sin Xbox och låta vanligt, hederligt folk leva i FRED!!!!!

End rant, som de säger.

ISIS, den inre rösten och Alice Cooper

När någonting så tragiskt, obegripligt och fasansfullt inträffar som det senaste terrordådet i Paris, är det lätt hänt att vi börjar se oss om efter syndabockar.

Ja, det var Islamiska Staten, IS, ISIS, vad man än vill kalla dem. Men det är för enkelt. Det måste finnas en djupare orsak. Hej, jag vet! Religionen. Islam. Det var religionen som fick dem att döda alla dessa människor.

Om vi bara eliminerade religionen och skapade ett perfekt sekulärt samhälle så skulle sådant här inte hända, eller hur? (Spoiler alert: Jo, det skulle det visst.)

Tidigare i dag satt jag hemma i soffan och försökte koppla av efter en intensiv vecka på jobbet. Då behöver man också kunna stänga av tankarna på världens ondska, åtminstone för en timme eller två. Världssmärtan och ångesten kan vänta i farstun, tids nog kommer den nog smygande.

Så jag tittade på en dokumentär från Yle Arenan. “Super Duper Alice Cooper”. Storyn om Vincent Furnier, prästsonen som blev världens kändaste shock rocker, hårdrockens dr. Jekyll och mr. Hyde. Han hade sin glansperiod på sjuttio- och åttiotalen och var på kuppen att dö av sitt sprit- och kokainmissbruk innan hans gamla barndomsvän Gud räddade honom.

Alice Cooper är naturligtvis ingen ny bekantskap för mig, jag har sett honom live många gånger och hört Alice-evangeliet predikas i åratal av min fullständigt Alice-frälsta vän Lasse som har träffat och intervjuat mannen i flera olika sammanhang.

I dokumentären talar Vincent, för det är han som bestämmer numera, som han brukar tala om Alice Cooper, hans mr. Hyde-personlighet som välkomnar publiken till sin mardröm på scen och sjunger om döda bebisar och att spränga skolan i luften, och som straff för sina synder blir han själv giljotinerad inför publiken eller uppspänd i galgen.

Därefter, när Alice Cooper än en gång är ur världen går Vincent Furnier och spelar golf med sina republikanska kristna kompisar. Till och med en och annan ex-president har hört till Vincents golfsällskap.

Det är klart, de flesta skådisar distanserar sig från sina rollfigurer och talar om dem som någonting separat från dem själva. Naturligtvis. De som blir fångar i sina roller går det oftast riktigt åt helvete med, så som det närapå gjorde med Alice / Vincent.

Men vad har nu allt detta med ISIS, religion och Parismassakern att göra?

Nå det att jag inte köper Vincent Furniers försäkran om att han och Alice Cooper är två separata individer, lika lite som jag köper påståendet om att religionen, det onda, det goda och mänskligheten går att separera från varandra i hopp om att bevara det ena på det andras bekostnad.

Okej, jag begriper att Furnier behöver isolera allt det där som han gjorde och fortsätter att göra i Alice Coopers namn för att kunna fungera som aktivt troende kristen. Men jag tycker ju inte att han är helt ärlig mot sig själv, och hur klyschigt det än låter så är jag övertygad om att ärlighet alltid varar längst.

Här är vad jag tror: religionen är en del av vem vi är som människor, som individer och som art. Den har följt oss och hjälpt oss på vår väg ut ur Afrika och vidare till vår position som planetens dominerande art. Vi har en tendens till religiöst tänkande som vi inte i första hand blir av med, och inte utan att förneka oss själva. Och att förneka sig själv är lika illa och i det loppet destruktivt som att gå vilse i sin rollkaraktär.

Detta säger jag alltså trots att jag är den mest inbitna ateist som ni hittar på den här sidan av Rio Grande. Men märk väl att man inte behöver tro på gudar för att tro på religioner. Religionerna är högst verkliga företeelser och de påverkar dagligen mitt och många andras liv. Det spelar egentligen ingen roll om gudarna existerar på riktigt för så länge som religionerna gör det så är det i praktiken som om de skulle existera.

Jag säger alltså inte att religiöst tänkande automatiskt leder till terrorism och ond, bråd död. Det kan göra det och gör det bevisligen i vissa människors fall, ofta i kombination med andra faktorer, men i de allra flesta fall leder den till tröst och hopp i en hård, kall och förvirrande värld. Ofta genom att erbjuda förenklade svar på komplicerade frågor, men det är ett sätt att överleva (vi gör oss alla skyldiga till att förenkla saker) och sett ur evolutionens synvinkel så ska man aldrig spotta på saker som ökar på sannolikheten för överlevnad.

Hur som helst så är religionerna här för att stanna. Vi har de gamla religionerna, de kommer att byta skepnad med tiden och vi kommer att utöka dem med nya an efter som världens omständigheter skiftar. Allt enligt hur evolutionen fungerar; jag undrar ofta hur den här läckra lilla ironin lyckas undgå kreationisterna och Darwin-hatarna.

Som ateist har jag lärt mig att acceptera det här trots att jag har mina rebelliska faser då jag drivs av lusten att dra ut och slåss. I mitt fall manifesterar sig den här impulsen främst i att stå och käbbla med Jehovas vittnen som ringer på dörren och att gräla med fundamentalister på Facebook. Fast den sistnämnda biten har jag lagt av med på sistone. Livet är för kort, och så vidare.

Det jag hoppas på är att vi i den elfte timmen, trots vårt historiska arv som väger tungt i ryggsäcken, hittar ett avgörande mått av sinnesnärvaro och självdistans och tar en titt på oss själva och på någon nivå inser vi att Gud och Satan, Vincent och Alice, är delar av våra personligheter, och att vi måste ta ansvar för det vi/de gör. Det finns ingen verklig uppdelning i Vincent och Alice liksom det inte finns en verklig distinktion mellan de goda krafterna, de onda krafterna och vi själva. Det är bara olika val som vi gör, medvetet eller inte.

Jag talar ibland med min mormor och morfar inuti mitt huvud och inbillar mig för en stund att de är där på riktigt. Jag för en dialog med dem och de svarar på ett sätt som jag tänker mig att de skulle ha gjort medan de levde. Jag presenterar mina barn för dem och de säger saker som att “vilka fina pojkar du har, de liknar dig när du var i deras ålder.”

Och det känns fint, det ger mig en viss tröst! För en stund är det som om jag vore i deras sällskap, jag hör mormors trygga röst och ser morfar sitta där i sin favorit-länstol och han ler mot mig över sin Västra Nyland.

Illusionen funkar ända tills jag ber dem berätta någonting för mig som jag inte vet. Någonting som ligger utanför min egen sfär av erfarenheter och minnen. Någonting som de upplevde som barn, som de aldrig berättade om för mig. Men hur skulle de kunna göra det? De är ju jag! De är inuti mitt huvud! Helt konkret och bokstavligen för jag är trots allt byggd utgående från deras gener. Folk säger åt mig att jag liknar min morfar, och det stämmer för jag är bokstavligen han till en del. Men inte till den delen som utgjorde hans minnen och erfarenheter.

På samma sätt är vi Gud och Gud är vi, och så länge det inspirerar oss till godhet och får oss att odla det ädla och vackra så är det helt okej om man frågar mig. Det är också helt okej när Stephen King lockar fram Satan i sig själv och skriver häftiga skräckhistorier. Så länge han beter sig som folk bland andra människor och betalar sina skatter.

Så länge han och hans fans inser att det finns en värld utanför deras i och för sig mycket fascinerande och spännande referensram. Att det är fullt acceptabelt att inte tycka om Stephen King och hans böcker. Liksom det också är fullständigt OK att inte vilja leva efter Mose, Muhammed och deras böcker.

Och att det definitivt inte är okej vare sig att gå ut och mörda dem som inte är övertygade om det man själv tror på, eller ens använda böckerna som plattform för sina egna personliga politiska eller ekonomiska ambitioner.

Och att hur varmt troende man än är, så befriar det inte en från ansvaret att tänka och agera själv! “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Fint utbrott av klarsyn hos den som myntade den frasen.

Jag inser hur fullständigt uppenbart det här låter när jag skriver det, och för den stora majoriteten av religionernas anhängare är det så här, men när man ser på världen i dag så tycks det trots allt finnas ett behov av att repetera det.

Och jo, vi ateister är minst lika bundna av det här kravet på hälsosam självdistans. Tron på att allt löser sig bara vi alla utgår från att gudar inte existerar är lika fåfäng som tron på att allt löser sig bara vi alla tror på dem.

Oavset om vi tror eller inte så behöver vi, på samma sätt som vi behöver en läkarkoll då och då, en reality check: ”Vad i hela friden är det som jag håller på med?”

Vi har alla en skyldighet inför varandra att med jämna mellanrum sätta oss ned, dra ett djupt andetag och be de där rösterna som vi alla talar med att berätta oss någonting som vi på riktigt inte kan veta, något, vad som helst som kommer att hända nästa tisdag klockan 14:43.

Om rösterna upprepade gånger hänvisar till den fria viljan och att det skulle underminera trons betydelse om de avslöjade för mycket så är lite hälsosam skepticism mer än på sin plats.

Liksom det är mer än okej att ana oråd och söka hjälp om rösten säger åt oss att gå ut och meja ned folk på gatan med ett stormgevär, eller åtminstone att ifrågasätta personen som påstår sig tala i dess namn.

Däremot, om den inre rösten föreslår en intressant ny bildvinkel när man är ute och fotograferar, eller en catchy melodislinga när man komponerar sitt debutalbum – tja, jag sade ju inte att rösten är helt av ondo. Trots allt, vi lärde den allt som den kan.

Gäss i rymden

Föredrag för Svenska klubben, H:fors 11.11 2015

Nu var det säkert någon som tänkte att ”gäss i rymden”, haha! Det kan ju inte finnas någonting vettigt eller verklighetsförankrat att säga om den saken!

Tänk igen, för det finns det!


Bild: NASA

Ser ni den här planeten? Den heter Gliese 581g och den är en så kallad exoplanet. En planet i ett annat solsystem. Den är en av en handfull kända exoplaneter som såvitt vi vet har de rätta förutsättningarna för att liv ska kunna existera där.

Avståndet till Gliese 581g är någorlunda vettiga 20 ljusår; titta åt Vågens stjärnbild, åt det hållet ligger den. 20 ljusår, det är inte mycket på den kosmiska skalan. Vår galax Vintergatan är 100 000 ljusår i genomskärning. Gliese 581 är i vårt postnummer, om vi säger så.

Vad har det här med gäss att göra, kanske ni frågar?

Jo!

En vacker dag kanske vi behöver ta oss till Gliese. Vi kan komma att behöva en Jorden II i den inte alltför avlägsna framtiden. Fast då är ju frågan: hur tar vi oss dit.
Ett ljusår, det är ungefär tio triljoner kilometer. En triljon, det är en etta följd av aderton nollor. Multiplicera det med 20 så har ni avståndet till Gliese 581. Eller hur mycket genomsnitts-Grankullabon tjänar om året.

Vår mest avlägsna rymdsond just nu, Voyager 1, har varit på väg i nästan 40 år nu, och den rör sig med 16 kilometer i sekunden. Den har bara kommit ut till vårt eget solsystems yttre rand. Den har 55 000 år kvar till nästa stjärna på sin rutt. Så vi behöver någonting snabbare. Vi har liksom inte den tid som krävs för en så lång resa med den hastigheten. Vi behöver komma upp i hastigheter som är respektabla bråkdelar av ljusets hastighet.

Förr eller senare kommer vi att utveckla någon sorts motor som kan knuffa upp enorma interstellära rymdskepp i hastigheter som gör det ens någorlunda vettigt att tänka sig att ge sig ut på den här sortens resor. Någon sorts jonmotor eller fusionsbaserad drift kanske. Säg att vi får upp ett rymdskepp i en tiondel av ljusets hastighet. Det är trettio tusen kilometer i sekunden. Det är helt okej.

Med den hastigheten är vi vid Gliese på futtiga 220 år.

Hur skulle ett sådant rymdskepp se ut då. Nå ungefär så här. Kanske.

Det finns flera poänger med att interstellära transportskepp kan komma att ha ungefär den här layouten.

1) Motorn producerar neutronstrålning, ska hållas på avstånd från människorna ombord. Last-, primärproduktions- och serviceområden i mitten som roterar och skapar en simulerad tyngdkraft så att man kan odla saker. Och föda upp gäss.

2) Farkosten kan inte ha en profil som en ladugårdsvägg. Trots att vanliga regler om aerodynamik inte tillämpas i rymdens vakuum så måste farkosten vara strömlinjeformad. I hastigheter som närmar sig ljuset är tomma rymden inte tom längre. Varenda en väteatom som farkosten träffar på vägen blir till små missiler. Det gällepr alltså att minimera träffytan

3) Vilket får oss att dra slutsatsen att den optimala formen för en interstellär farkost påminner om den som naturen har gett åt…

Gåsen. Jag menar, se nu på den där. Gåsen är den fulländade långflygaren. Den är inte optimerad för snäva kurvor som svalan eller för att rida på stigande luftströmmar som havsörnen eller albatrossen.
Eller ta nu den vanliga fiskmåsen.

Fiskmåsen är ju en prima allroundflygare. Dess egenskaper är väl avvägda kompromisser. Den är inte en mästare på någon sorts flygning, men den är helt okej på det mesta, om vi säger så. Den är ganska elegant också. Men funktion och elegans brukar gå hand i hand.

Men gåsen då? Den är inte en kompromiss. Faktum är att den är dålig på allt det där som svalorna och albatrosserna sysslar med. Gåsen är utvecklad för ett enda syfte: flyga långa distanser.
En gås som vaggar omkring på marken är ju en smått komisk syn, eller hur?

Den ser ju harmlös och lite tafatt ut, även om den ser ut att säga “vad glor du på, icke-flygkunniga apsläkting”? Men det är ju så uppenbart att den här fågeln inte är optimerad för vandring på marken. Den är optimerad för att förflytta sig från en kontinent till en annan när hösten eller våren kommer. Serious business.

Det är den här designen som vi nästan osökt kommer att tillämpa bara vi får ändan ur vagnen och börjar rita och konstruera de första interstellära rymdfartygen. De första kolonisterna till Gliese 581g kommer att vara rymdålderns Nils Holgersson som rider på sin Mårten till en ny värld.

220 år senare när våra kolonister, eller deras barnbarns barnbarn, anländer till Gliese, så visar det sig kanske att planeten är en vattenplanet, med ännu mer hav än jorden. Goda nyheter för finlandssvenskarna ombord som mindre än en halvtimme efter touchdown har grundat Gliese Segelsällskap (GSS). Kanske hela planeten är täckt av vatten. Vad är då bättre än att Starship Mårten Gås kan göra en liten transformer-manöver och vika upp servicemodulerna på ryggen och lyfta upp halsen och göra det där andra som gäss är bra på förutom att flyga långdistans. Nämligen flyta.

Nej, det här är inte en gås, det är som ni ser en skäggdopping, men den är också en fin design som framtidens konstruktörer av interstellära rymdfarkoster kanske kan kopiera någonting från. Doppingen kunde tänkas låna sin form till de mindre farkosterna som trafikerar inom Gliese-solsystemet och dyker ned till bottnen på ismånarna kring någon av gasjätteplaneterna längre ut i systemet.

Sedan finns ju ännu den aspekten på det här med gäss i rymden, att existerar det överhuvudtaget gäss någonstans i rymden, på en annan planet, just nu?

Och då måste man ju bara utgå från att det gör det, på riktigt. För i ett oändligt universum eller multiversum så kommer allting som kan hända att hända förr eller senare. Det här är inte mina fantasier, det här är så som det är på riktigt om ni frågar kosmologerna. I ett oändligt universum måste det existera inte bara en annan jord med en annan du, utan oändliga variationer på temat där saker och ting i otaliga versioner händer lite annorlunda.

Till exempel en där den där asteroiden som tog kål på dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, det var på en tisdag, aldrig faller ned utan dinosaurierna lever vidare och utvecklas till allt mer avancerade varelser med högt stående intelligens och kultur och alltsammans. Och dinosaurierna var ju fåglarnas förfäder; gässen är ättlingar i direkt nedstigande led till dinosaurierna.

Så någonstans i det oändliga universum så har det funnits, finns just nu eller kommer att finnas en planet med en civilisation av intelligenta gäss som utvecklar högststående teknologi och tar steget ut i rymden och reser till andra solsystem och koloniserar dem. Det här är på riktigt inte fantasier, det här och allt annat vi kan tänka oss är en oundviklig konsekvens av att universum och tiden är oändliga, vilket de med en stor sannolikhet är. Så tänk på det.

Men tills det här sker så kan ni ju roa er med att hitta på en ny stjärnbild som ni kallar Gåsens stjärnbild. Det är bara att dra upp streck mellan fritt valda stjärnor på till exempel bilden ovan, så att de bildar någonting som liknar en gås. Så gjorde ju våra förfäder med kräftan och skorpionen och väduren och alla de här andra också. Kallas pareidoli. Det är helt tillåtet att hitta på nya stjärnbilder.

Tack för mig.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Jag har under mitt liv gått från att vara en agnostiker till en ateist till en ignostiker. Jag har också gått från att vara en anhängare till homoäktenskap till att vara en motståndare till heteroäktenskap.

Jag skojar inte.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Det kan låta radikalt och motstridigt, speciellt med tanke på att jag själv är i ett heteroäktenskap, mitt andra faktiskt. Men faktum är att jag har övervägt att skilja mig från min nuvarande hustru, men fortsätta leva med henne helt som förut.

Ju mer jag tänker på saken, desto bättre känns det. Vi kan alltid registrera vårt parförhållande för att täcka den juridiska biten, för att underlätta saken för den andra om en av oss trillar av pinn.

Jag har inte snackat om saken med frun min, men jag tror att hon skulle vara med på noterna, hon är progressiv på det viset.

Det skulle inte förändra någonting för oss, vi skulle fortfarande känna lika för varandra och för våra barn. Men det skulle vara en skön symbolhandling.

Heteroäktenskapet är en vidrig institution. Jag menar allvar! En uråldrig kuliss för allsköns hemskheter: laglig våldtäkt, hustrumisshandel, äktenskapsbrott, skenhelighet, människohandel (arrangerade äktenskap som affärstransaktioner), misogyni, pedofili, tortyr, slaveri…

För att inte tala om det tillstånd av degenerering som det ”traditionella” äktenskapet befinner sig i i dag. ”Ensitreffit alttarilla”? Vad i helvete är det? Seiska-kändisar som gifter sig i fyllan och skiljer sig nästa dag för att de får betalt för det?

Det är den sortens cancer som ni kristna borde angripa och utrota. Lämna bögarna i fred, ni har ingen orsak att kasta sten i glashus när er egen variant av äktenskapet som institution är i det skick som den är!

Det ”traditionella” äktenskapet är som en billig hamnhora, anfrätt av årtionden, nej årtusenden av syfilis, utslagna tänder och jag vet inte vad.

Om så varenda en bög och flata på jorden skulle homogifta sig i dag och systematiskt börja idka samma sorts våld mot äktenskapet som institution så skulle de få hålla på dag och natt i fem tusen år och inte ens orsaka nära på samma skada åt äktenskapet som vi heteror har åstadkommit under äktenskapets historia!

Vi har gett äktenskapet omgång på omgång, i fel hål, utan vare sig gummi eller vaselin. Och fimpat tobaken på dess nakna rygg efteråt.

Min egen heteropappa vänsterprasslade så mycket han hann med och sparkade min mamma medan hon låg på golvet, havande i åttonde månaden. Det är ett smärre mirakel att jag föddes i ett stycke!

Min lyckligaste dag i livet, om jag inte räknar dagarna då mina barn föddes, var när mamma berättade att hon och pappa skulle skiljas. Nu skulle jag aldrig mer behöva gråta mig till sömns, rädd för att min pappa ska komma hem sent på natten och i ett raseriutbrott välta min säng med mig i. Nu skulle friden råda. Nu var mardrömmen slut.

Och det var den.

Jag kan utan överdrift säga att jag är en mycket bättre make och framför allt pappa än min egen far. Inte perfekt, men vem är nu det. Men det skulle jag vara hur som helst, även om vi inte vore gifta på pappret, hon och jag. Det kristna äktenskapet betyder absolut noll för mig. Mitt löfte till min hustru däremot betyder allt. Och det struntar jag i vilka gudar som hörde när jag sade ”ja”. Det var inte åt dem jag riktade mitt ord.

Det var för övrigt en kyrklig vigsel, vi tänkte att what the hell, om det gör mormor glad. Jag skrev in mig i kyrkan bara för ceremonins skull, skrev ut mig veckan efter bröllopet.

Men det här var tio år sedan. Skulle vi gifta oss nu så skulle jag inte välja en kyrklig vigsel, hur mycket det än skulle glädja de blåhåriga damerna.

För som sagt, jag är uppriktigt av den åsikten att heteroäktenskapet borde förbjudas omgående.

Faktum är att jag tror att jag ska ta upp det här med skilsmässa med min fru i morgon bitti. Sedan ska vi ha en stor skilsmässofest där vi spelar Mendelsohns brudmarsch baklänges medan vi går baklänges från altaret.

Sedan rullar vi jointar av vårt äktenskapsintyg och röker tills vi ser Jimi Hendrix rida på en blå elefant. Jag har aldrig rökt braj, så det kunde vara en kul erfarenhet.

Och sedan…

Sedan fortsätter vi leva precis som förr, läser godnattsagor åt barnen, går ut med hunden och krattar stugtäppan om våren.

Och har ihop det som heteror brukar.

Och går omkring i grannskapet och samlar namnteckningar för ett medborgarinitiativ för att förbjuda heteroäktenskapet, denna vämjeliga historiska relik och styggelse.

En skål för mörkret och döden

IMG_4106

”Det här patetiska, kommersiella, ockulta halloweentramset gör mig spyfärdig. Urrkk!”

Håhåjaja. Så var det dags igen. Man kan liksom ställa klockan efter gnället som på ett väldigt förutsägbart sätt börjar ljuda på Facebook så här års. Är det inte ”detta evinnerliga vridande av klockorna” så är det ”Halloween, den här eländiga amerikanska import-högtiden”.

Lustigt nog är det oftast kristna som tjurar när vi hedningar firar Halloween, samma kristna som går i taket när någon ifrågasätter nödvändigheten av ”Den blomstertid” eller julevangeliet på skolavslutningen.

”Varför prioritera död framom liv och mörker framom ljus? Åtminstone i min värld är liv och ljus en positivare faktor.”

Men hallå! Ingen prioriterar väl död och mörker. Vi firar livet nästan jämnt. Jo, också jag gör det.

Vi längtar till sommaren. Vi dyrkar solen (på stranden). Vi drabbas av mörkerdepression. Vi tänder ljus om kvällarna. Klart att livet och ljuset är det vi dras till.

Men vi har också blivit så besatta av ljus att vi har förträngt och fördrivit mörkret till den grad att det snart inte finns en enda på riktigt mörk plats att skåda stjärnor på om man är astronom.

Våren2015-75

Och livet klamrar vi oss fast vid till den grad att faster Alma hålls vid liv med hjälp av maskiner trots att varje andetag är ett lidande och hon ber om att få dö.

De gamla taoisterna visste åtminstone att livet består till lika delar av ljus och mörker, yin och yang. Man behöver inte vara new age-flummare för att inse att det ligger något i det här.

Vi och allt levande på planeten behöver mörkret vid sidan av ljuset på samma sätt som vi måste ha död för att ge rum åt nytt liv. Ändå är vi fullständigt maniska när det gäller att belysa allting: till och med vuxna människor sover med lampan tänd för att mörkret skrämmer dem.

Döden sedan, om den försöker vi låtsas som om den inte ens existerade. Åldrande har blivit tabu, någonting fult som man försöker skyla över med botox-injektioner och verkningslösa rynkkrämer. Och åldersrasismen florerar på arbetsplatserna. Senast vid fyllda femtio är du oanställbar för du ska ju snart dö och döden vill man inte bli påmind om i form av en vandrande mumie på firmajulfesten.

Vinter2014-45

Jag upprepar min fråga: Vem ”dyrkar mörkret” eller ”förhärligar döden”? Jag gör det inte. Man behöver inte förhärliga någonting för att anse att det är någonting naturligt, nödvändigt och oundvikligt. Men det är ju snarare så att hela tillvaron har blivit en enda lång, feberrusig fest för livet, den eviga ungdomen och ljuset.

Är det då på riktigt att ta i om några vill låtsas-fira mörkret och döden en dag om året? Jag menar, det kunde vara så mycket värre: Halloween är långt ifrån mexikanernas dia de los muertos; det är en aspartamsötad serietidnings-lätt-version.

Halloween är oskyldigt skoj för barn, även om också jag ser fram emot att få karva en jack-o-lantern och tejpa upp pappersfladdermössen på fönstren och titta på en gammal svartvit Frankensteinfilm med pojkarna.

Halloween är en modern tradition med rötterna i Samhain, en mycket äldre, keltisk sådan. Visst, Halloween är amerikaniserad och kommersiell, även om till exempel vår familj inte lägger ned mer än några tior på tillbehören.

IMG_5355Fast när det kommer till kritan så är ju Halloween betydligt mindre kommersiell än julen, och som jag ser det, mycket mer avslappnad. Jag har på riktigt med tiden börjat få allt värre angst över julen med all dess köphysteri och tvångsmässiga mys-pys och samvaro om man så vill det eller inte! Får magsår bara av att tänka på det.

Samtidig som jag på riktigt ser fram emot att få fira ljuset då; vintersolståndet, dies natalis solis invicti, dagen då solen inleder sin vandring tillbaka mot Norden.

Ser ni, jag är inte och har aldrig varit kristen eller religiös av någon som helst sort (nej, inte wicca heller). Så är det bara. Det är inte bara en ”fas” som jag går igenom för att jag är ”arg på Gud”. Det här är en modern, sekulär hednings liv med sina egna traditioner och glädjeämnen. Det är inte att ”göra sig till” ett tag innan man oundvikligen återvänder till Flocken.

Det här är mitt och mina barns liv! Jag beklagar om jag och mina barn gör vissa kristna ”spyfärdiga”.

Däremot betyder det som sagt inte att vi skulle dyrka döden och mörkret. Vi njuter av livet, solen och ljuset precis som alla andra. Vi flyr vintermörkret till södern för någon vecka om året precis som alla andra. Men till dess, är det för mycket begärt att vi skålar för mörkret och döden en aning, en enda mörk oktoberkväll?

Och våra kära avlidna, dem minns vi nog också respektfullt med ljus på gravarna sedan när det är dags för det. Utan vampyrtänder av plast eller zombie-makeup. Vi är inte helt utan hyfs och fason, vi hedningar. Tro det eller inte.